Jag kan inte gråta, eller jag har gråtit ärliga tårar en gång i hela mitt liv. Sedan har jag fejk-gråtit för att få bo kvar hos tjejer, få dom att tycka lite synd om mig, tycka att jag är gullig, känslig osv.

Som en gång när jag var på bio med några tjejer så "grät" jag. Fast egentligen tog jag lite snus på fingrarna och nussade runt det i ögonen, då rinner tårarna kraftigt kan jag lova. Funkade det? Ja, tjejerna tyckte jag var "så gullig" och att det var "härligt med en kille som kan visa känslor".

Jag kan iofs bli fuktig i ögonen när jag ser något lyckligt. Men annars så gråter jag inte.

Jag har som sagt gråtit ärliga tårar en gång, det var på min morfars begravning. Det var den första begravningen som jag var på. Nu har jag sutat gå på begravningar. Nu går jag bara om det är någon i min familj som ska begravas, eller om någon i min familj ber mig att gå. Varför går jag inte på min polares begravningar då?

Jo, för jag har annat att göra också. Jag kan inte springa på begravningar hela tiden. Varje månad är det någon polare som där, under sommaren är det högsäsong. Nu när jag får ett reda på att någon polare har dött så reagerar jag knappt. "Jaha, vad dog h*n av då?".

Hur som helst brukar det vara många som sitter och gråter på begravningar. Det känns som ett hån när ibland, folk sitter och gråter som knappt har känt den döde.

Varför gråter folk? Det är bara en jävla självömkan, detär egot som gråter. Folk tycker synd om sig själv,och andra också kanske, bara för att dom aldrig mer ska få träffa personen ifråga.

Det är ju bara "tycke synd om mig" tårar. "buhu, ni kommer jag aldrig mer att få träffa h*n igen". Jaha, men det väl bara naturligt att folk dör, eller har jag missat något?

Visst, det kan vara hört. Och visst kan fan skulle jag bli knäckt om någon i min familj dog. Det är det ingen tvekan om. Men jag tycker folk gråter förmycket.

Som vissa som gråter när dom får höra om mitt liv. Vad är det att gråta om? Kamma till er, jag lever ju...

Lika när folk läser dom dikter som jag har skrivit, dom handlar också om mitt liv, då är det också många som gråter. Men det är ju bara bokstäver som bildar ord och meningar. Det kan ju vem som helst peta ihop.

Vissa kanske tycker jag är känslokall, men jag är bara realist...

"Göran(Gustaf) och Sven(Torkel) har blivit godkända för adoption. Problemet är att det saknas givarländer som accepterar homosexuella föräldrar. En dag öppnar sig en möjlighet att få adoptera ett svenskt föräldralöst barn, "Patrik 1,5", men när Patrik anländer visar han sig vara någon annan än de trott. Ett kommatecken har hamnat fel i byråkratin och in kliver en femtonårig homofob med kriminellt förflutet."

Jag vill inte att folk ska veta, samtidigt som jag vill att folk ska förstå varför jag ofta tackar nej till alkohol. Nog kan jag dricka ibland, men aldrig bara för drickandets skull. Jag är rädd att min omgivning ska döma mig och hela min familj för min pappas last. Hur får jag folk att förstå utan att dom vet??

Mitt liv är inte alltid det liv jag drömt om, kanske för att man ofta drömmer om det man inte har eller för att komma bort från det man lever i. Min pappa är alkoholist, och just i denna stund är det vad jag har i huvudet. Jag hälsade på honom idag, och  hoppades att idag var en bra dag. Han var inte full, men gårdagens bravader hade resulterat i att han ramlat på trottoaren, skrapat upp kinden och fått en ordentlig blåtira. Han skyllde på skorna men vi vet båda två orsaken. Han verkar inte förstå själv hur mycket han dricker. Eller hur ofta han dricker. Och inte heller hur det påverkar oss barn. Han bröt ihop i julas, jag blev arg och less efter en scen hos farmor och då började han gråta. Jag stod med min gråtande fulla pappa i famnen och försökte få honom att förstå hur allvarligt det blivit och att om han inte kan sluta på egen hand måste han våga söka hjälp. Men han förstår inte, eller vill inte förstå. Han resonerar så att så länge han klarar jobbet utan problem, vilket han tydligen verkar göra, så har han inget problem enligt honom.

Om man kunde välja när livet ska börja, så skulle jag välja att min pappas liv skulle börja nu, med en svag fantasi om att han då skulle kunna undvika alkoholen. Jag skulle även vilja att mina småsyskons liv skulle börja nu, så att dom inte behövt upplevt sin pappa gråtandes i fyllan sittandes vid sängkanten. Att dom inte ska ha upplevt hans telefonsamtal i fyllan när han frågar varför vi hellre stannat hos mamma än att åka och vara hos honom när det var hans tid och vi fick chans att välja. Och jag skulle på ett sätt vilja starta mitt eget liv nu, så att jag inte behöver slösa några fler tårar på en person som inte vill se dom. Men samtidigt vet jag, att trots att det varit ett helvete ibland, så har jag blivit stark av det här. Stark på utsidan i varje fall, för insidan gråter varje gång jag tänker på allt jag hade kunnat slippa om min pappa bara kunnat undvika flaskan.

idag.
som många andra dagar.
eldkvarn leder mig sakta framåt.
fulla för kärlekens skull.

jag får aldrig nog.
den berör på ett sätt jag inte blir klok på.
den fyller mig med hopp och förtvivlan.
på samma gång.
ögonen tåras.
varenda gång.

mäktigt.

"väskan är packad, men jag vill inte gå
hur lämnar man den man älskar, jag kommer aldrig att förstå.."

min känsla varje mörk morgon när jag tvingas lämna hennes säng.

• Människor som behandlar människor som jag älskar som skit och det gör mig oerhört jävla upprörd.
  
• Nån jävla idiot som är helt störd och skickar sms och msn konstant och jag kan inte blocka snubben. Jag blir galen och för att vara i fred måste jag byta nummer. Jävligt skoj. INTE!

Dessutom kommer d här på en, jag vet inte vad jag ska säga heller...jag känner mig som en bebis, jag vill verkligen försöka lära känna och få en riktigt bra kontakt, men d funkar inte...allt ska göras i hast och jag vet inte...bygga om hela tiden...d blir så jobbigt. mig så jävla ledsen och skör just nu, vet egentligen inte varför...eller jo d gör jag men jag har överreagerat nu, eller kanske inte jag tror att dom flesta skulle reagera "elakare" och inte bli ledsen...det känns som d va droppen ungefär...!

Jag känner mig tom, ja gvet inte hur jag ska förklara det...

Nu ska jag försöka få mina tankar på annat.

Gossip Girl och One tree hill.

Och så vet jag att jag inte bara gråter för det här.
Nu släpper alla spänningar igen. Spänningar som jag hållt inom mig det sista året. Och jag kan inte få tårarna att sluta rinna.

Jag är världens sämsta människa.

Oftast säger man ”när” och inte ”om”, men på Parken har de glada tillropen istället byts ut mot frågetecken och frågor om det blir allsvenskt spel 2009. Läktarna töms, lyftkranarna vinglar, lamporna släcks; Ännu en gång släcks hoppets låga efter förhoppningar som grusats kring en seger. Vinden drar in från ovan; Det kommer bli ännu en natt i tårar… Varför hinner såren aldrig läka?

Jag började gråta på planet igår. Allt släppte, spänningarna som jag känt det sista halvåret släppte. Fast jag torkade tårarna snabbt, folk tittade så konstigt på mig.

På Söndagsmorgonen som jag spenderade i Kyrkan funderade jag över detta fenomen lovsång. För varje gång jag hör en lovsång i något slag, så faller tårarna. Det spelar ingen roll om jag har någon anledning eller ej, det bara kommer. Likt ett regn mitt i sommarsolen. Det finns ingen som kan förklara vart det kommer ifrån eller varför. Jag undrar om det har något med Gud att göra. Blir man helad/välsignad på något sätt under en lovsång? För utav min erfarenhet ifrån "Team läger" så gråter man minst en gång per dag på kvällsmässorna. Och det känns inte precis som att det bara "kommer" sådär. Det måste finnas någon mening i det. Att man till fullo ger hela sin kropp och själ till skaparen som renar en åter. Inget annat känns mer naturligt för mig. Hur skall man annars förklara det? Om jag ändå inte har någon anledning att gråta? Har du också erfarenhet av detta? När? Dela med dig av dina upplevelser ^^.

Ha en ra fortättning// Jessica<3

Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dej vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark
som sol över mörka gärden.
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Den extrema produktionen och konsumtionen av kändisar har reducerat personligheterna till endimensionella roller. Den ena sexig, den andra glad, den tredje tvär och det gäller att spela enligt reglerna. Megakändisen Kallur följde sitt färdigskrivna manus perfekt när hon föll i OS. Det skriver idag KATTIS AHLSTRÖM exklusivt för denna blogg.

I den italienska sagoklassikern Pinocchio skapar den fattige dockmakaren Gapetto en trädocka. Dockan får lära sig hur man ska bete sig med hjälp av ett överjag i form av en syrsa som talar om vad som är rätt och fel.

Varje gång han ljuger bli näsan som bekant lång och till slut är den lille dockan så välartad att han får bli en riktig alldeles levande liten gosse.

Drömmen om att skapa den perfekta människan är inget nytt även om bilden av perfektion varierar.

Det förvirrade och fundamentalt ensamma monstret Frankenstein gick som vi alla vet ett helt annat och något bittrare öde till mötes. Men var lika fullt skapad av en människa att leva ett liv allt enligt dennes önskemål.

Exemplen på uppdiktade dockor, monster, robotar och hulkar är oändliga. Fascinationen över att med hjälp av de snillrika hjärnor vi människor tilldelats kunna skapa ett liv som passar för ett speciellt ändamål är, och har kanske alltid varit, enorm. Tjusningen i att vara den som håller i trådarna på marionetten så att den dansar precis som vi själva vill.

Kanske i synnerhet i vår tid då den gamla tidens auktoritära barnuppfostran är ett minne blott och barnen tagit över herraväldet i familjen och inte låter sig formas och manipuleras hur som helst.

Det närmaste vi kan komma en egen liten levande trädocka är alla våra kändisar. Eller kanske tvingas jag säga alla oss kändisar.

Jag är ju en av dem. Men jag är också något som det numer heter inom tv-branschen – en vanlis. Åtminstone när det kommer till att leka med marionettdockor. Då är vi alla vanlisar som älskar att skapa våra egna små kändisar.

Och så vips glömmer man bort att den där kändisen är en helt vanlig människa och inte en gammal träbit.

Och att den där alldeles riktiga människan har känslor precis som alla andra och plötsligt kan lämna stallet och löpa Hulken-amok och, Gud förbjude, göra oss besvikna.

Som Susanna Kallur.

Jag satt på ett café när hon sprang rakt in i den där häcken. Efter en stund stegade en man i min egen ålder in för att fika med en vän samtidigt som han utgöt sig över hur i hela HELVETE hon kunde vara så KLANTIG! Nu är allt förstört! Hon var ju vårt stora hopp! FAN FAN FAN!

Jag hörde en av de större sponsorerna tala om Kallur en gång. Han var näst intill tårögd när han som i trans rabblade hennes enastående egenskaper.

”Hon är liksom så enkel. Så rar och vänlig och söt. Och så den här enorma kämparglöden. Ett sånt jävlaranamma utan något direkt behov av att stå rampljuset. Sådär lite blyg men …ja…härlig bara”.

Ungefär sådär lät det.

Jag kunde inte låta bli att tolka in det underförstådda i det hela.

Inga underliga manér. Inget humör som sticker ut. Positiv.

Glad.

Tänk om alla kvinnor kunde vara som hon.

Vi älskar henne! Henne vill vi ha!

Hon kommer att göra oss stolta och lyckliga.

Hon är vårt nya stora hopp. Nej förresten. Hon är Sverige. Och satan vad stort det är att vara…svensk!

Och så river hon. Bara sådär. Vår Susanna.

Musklerna, smidigheten, kvickheten , tävlingspsyket har hon kämpat sig till själv. Men bilden av vem hon är och ska vara har vi andra skapat i våra små privata experimentverkstäder.

Och det här stämmer bara inte. Hon skulle ju vara perfekt!

Hon skulle vinna sådär alldeles precis på målsnöret.

Och bli lagom lite klädsamt glad. För den där gamla skadan har gjort sig påmind igen. Men ändå så vinner hon. Fantastiskt.

Och så osminkad och svenskt väldigt jättesöt.

Henne vill vi ha som granne, som kompis, som förebild. Hon är vårt dåliga stora tjocka rumpsamvete. Hon kan vara bilden av oss.

En bild som vi gärna vill visa upp men inte orkar vara själva.

Men hon river.

Misslyckas.

Och det gör så ont i mig när jag ser hennes tårar. Först för att jag lider så fruktansvärt med henne. Men sen för att hon spelar sin roll så förtrollande bra. Som den allra bästa Oscarsvinnarskådis.

Klart hon ska gråta. Så kan vi hänga nästa kändis i stället - den stackars tv-reportern - som i sin tur är besviken och inte förberett sig ett skvatt för en förlustintervju. För det kunde väl ändå inte hända.

Och så kan vi följa hur vår fina nationalhjälte plågas av den stora stygga farbrorn med den läskiga mikrofonen. Fy för dig elaking. Titta! Nu fick du henne att gråta och allt! Dumma idiot – vi hatar dig!

Och det händer om och om igen.

Heja Charlotte Perelli du är bäst och underbar och kommer att vinna med din låt som är så jättebra och dina sexiga kläder och..och…vad är det som händer? Hur understår du dig din sopa att göra bort oss allihop? Och vad var det där för en slampig klänning?

Och de anonyma kommentatorerna som reagerar på något de läst på nätet leker allsmäktiga och skriver av hjärtats lust om hur de hatar älskar föraktar och beundrar alla dessa kändisar.

Läste en kommentar om mig själv häromdagen att ”vad har hon att komma med den tråkiga jävla idioten? Har alltid tyckt att hon är usel!”

Hur många kallas in lite då och då av någon på jobbet för att få ett par ärliga och rättframma omdömen om sin personlighet?

”Jo du Ulla, angående kvartalsrapporteringen som ju inte gick så bra den här månaden  - jag har frågat runt lite om vad folk känner för dig. Och här är några i din omgivning som tycker att du är ful, fet och helt värdelös. Tänkte bara att du skulle få veta det.”

Den som gett sig in i leken får leken tåla heter det. Vilken jävla lek? Och vem skrev i så fall de där lekreglerna?

Vem gav oss tillåtelse att skapa egenskaper hos människor som de själva inte bett om? Vem gjorde det rättfärdigt att spy ur sig all sin egen ångest på dem som bara försöker göra sitt bästa, som alla andra?

Vem gav någon enda människa rätten att skapa bilder av någon som tävlar, skriver, sjunger, skådespelar eller gör affärer i stort i vårt lands namn? Vad är det i oss som så gärna vill skapa horor och madonnor, gentlemen och as?

Vad ger oss någonsin rätten att ens yppa något om en människa som vi inte känner ens det minsta lilla?

Besvikelserna har duggat tätt under detta OS och jag kan inte låta bli att undra om vi som står och tittar på har del i skulden.

Att det till viss del är vårt fel att sexigast-i-Sverigetjejen Alshammar simmar bort sig. Att den perfekte och välkammade Stefan Holm (som ju dessutom är så smart att han vinner i På spåret! Otroligt!) välter den jäkla ribban när det väl gäller.

Kanske har de fått nog. Kanske pallar de inte trycket av att smajla i sponsorkläder, delta i skojprogram i TV och vara Sverigeambassadörer och målas upp i fyrfärg med en mängd egenskaper de aldrig bett om.

Jag slår vad om att de bara vill vara ifred med sin träning. För att sedan göra sig själva och oss andra glada då och då med en storartad och efterlängtad prestation.

Men det räcker inte så. Vi vill ner i syltburken och gegga runt. Det finns mer att hämta. Vi vill ha allt det där och lite till. Vi vill vara i närheten av det där stora vidunderliga nästan overkligt överpresterande.

Vad vi inte är medvetna om är att vi kanske skapar monster som till slut snubblar över sina egna fötter

 -Hur känner du? Frågade reportern efter nederlaget.

Och det adekvata svaret borde vara - Ja, hur fan tror du det känns, pucko?

Men Susanna Kallur hade bara ett val när hon snavade den där fördömda måndagen. Att låta tårarna trilla. Att göra sig själv till offer. Och med blanka ögon försäkra oss om att hon kommer igen.

Att hon ska ställa allt till rätta.

Och vi älskar henne för de där tårarna. Tänk allt det där slitet för ingenting fina, fina Sanna. Och inte ens arg blev hon. Bara förkrossad. Allt enligt den bild vi gett henne att spegla sig i.

Men vem ska trösta Knyttet när det väl gäller?

Ja inte är det nån av oss vanlisar i alla fall.

Förhoppningsvis har hon en snäll mamma och pappa som ger henne en skål med smultron och säger att allt det där bara är på låtsas. Och att människor är förvirrade och saknar en egen stabil grund att stå på.

Och som på grund av att de saknar självinsikt, mognad och mod som fortfarande måste leka med dockor.

Och medan hon äter sina smultron kan vi bara hoppas på att hon faktiskt hittar styrkan att komma igen på egen hand och att vi inte stympat den hon egentligen är så till den milda grad att hon aldrig någonsin vill ställa sig på den där banan igen.

Och riskera att göra mobbarna besvikna, arga, ledsna, sårade eller vad vi nu känner för att bli just idag på vårt alldeles speciella lilla favoritmonster.

KATTIS AHLSTRÖM

Kattis Ahlström var länge programledare på SVT och gjorde bland annat TV huset, Uppdrag granskning, Melodifestivalen, OS i Sydney, barnprogram och galor. Hon var chefredaktör på ICAkuriren mellan 2006 till 2008. Den kändis hon tyckt var roligast att intervjua är Jan Malmsjö.

Hela min kropp känns full av tårar. Från tårna till hårtopparna... Men de rinner inte över.

De letar sig ut i ögonen men försvinner innan de hinner flöda över. Vart tar de vägen?

"VI" andra närmar oss en ny period med

• hets jakt
• förnedring
• telefon köer
• tårar
• frustration
• ilska
• ÅNGEST
• möte på möte
• hot  (både öppna och fördolda)

För nu är FK:s personal på plats i sina bunkrar igen och fortsätter där dom slutade med att skjuta skarpt på oss sjuka.

Och regeringen står över och driver på .....................

Tiden går inte heller att stoppa,
Varför kan inte allt bara vara som förr?

Varför är jag så trött?
Jag ser bara en stor dimma.

Vad finns inne i dimman?
Jag är trött på att fråga.