Sexleksaker är perverst, och det är absurt att det finns människor idag som inte kan få sexuell tillfredsställelse utan extra verktyg i samband med sexakten. Överhuvudtaget är det detta som är det stora problemet i sammanhanget - att vi går längre och längre ifrån det naturliga för att få sexuell tillfredsställelse. Vi går längre och längre ifrån de viktorianska sedlighetsidealen, och på andra kanten dit vi är på väg befinner sig seriemördarna, de som enligt psykologerna får sexuell tillfredsställelse av att döda andra människor. Väldigt mycket disrespekt för enskilda människor finns på den vägen, i allt grövre skala.

"Vi vill vara en hälsoaktör, inte bara en receptutlämnare, förklarar Eva Fernvall. Och sex handlar i allra högsta grad om hälsa och välbefinnande." (Läs här)

Javisst har sex avgörande betydelse på hälsa och välbefinnande! I sexualiseringens kölvatten har könssjukdomarna ökat explosionsartat i Sverige. För att inte tala om den psykiska ohälsan. Känslan av otillräcklighet och social stigmatisering om man inte lever upp till omgivningens krav på total sexuell utlevelse och tillgänglighet har medfört att det rapporterats om ungdomar som söker professionell hjälp för att de saknar sexlust (se t.ex. Expressen 19/5 2002, respektive Kanon-TV! Det ska till en ganska grovhuggen inställning för att tycka att Apoteket ska bidraga ytterligare till den utvecklingen därför att de tjänar pengar på den!

Det är sannerligen på tiden att vi privatiserar apoteken, inte minst så att apoteken själva ska kunna välja vad de vill ha för sortiment. Men kanske, om man ska försöka vara open-minded och se någon typ av fördelar i det alltjämt statliga Apotekets nya satsning, kunde detta också tänkas vara inledningen på en ny era av minskat pillertuggande. För precis som Fernvall är inne på, har folk en tendens att skämmas för att gå in i sexaffärer - och när Apoteket blir sexaffär kommer kanske fler välja att bara gå till Apoteket när man verkligen behöver.

BILD Apoteket vänder sig direkt till barn på sin hemsida:

Jakob E:son Söderbaum

Nu står det så illa till med det svenska försvaret, att ÖB Håkan Syrén har gått ut med att ”Sverige kan inte försvaras”, och han delar inte heller alls försvarsberedningens syn på hotbilden mot Sverige (d.v.s. att det inte finns något militärt hot, läs närmare om detta här). För exakt 10 år sedan, när undertecknad tog studenten, diskuterade initierade bedömare på debattsidorna det stora problemet i att den dåvarande svenska försvarsmakten endast kunde försvara Stockholm. Det var i början på de stora nedskärningarna… Men men. Det är i alla fall bra att frågan lyfts igen från högsta ort: Sveriges försvar duger överhuvudtaget inte till att försvara Sverige. T.o.m. media (Svenska Dagbladet) talar nu öppet om en ”försvarskris” – men det är förvisso i termer av en ”prestigestrid mellan regeringen och ÖB”. Det känns helt ofattbart, på ett sätt som kryper längs ryggraden, att krisen med en sönderfallande, alltför ynklig och icke-fungerande försvarsmakt – som knappt ens är värd namnet – kan nå så lågt som till en prestigestrid om själva formen för de fortsatta nedskärningarna! Det är ju landets och medborgarnas yttersta livslina vi talar om!! Detta är realiteten:

”Med några pennstreck krymps Sveriges arméförband till 8 000 stridande, hemvärnet halveras, kusterna lämnas utan marina bevakningsbåtar och flygbaserna blir så få att svenska plan inte hinner möta en kränkning.”

”När omvärlden nu åter ökar försvarsanslagen skulle alliansregeringen då göra Östersjöns största strandstat till ett militärt vakuum.”

I samband med detta måste framhållas att Sverige har en mycket lång och framgångsrik militär historia, som inte alls ”bara” handlar om svensk stormaktstid och hur de legendariska karolinerna lyckades hålla stånd mot en mångfalt större rysk fiende. Och för den delen inte heller handlar om våra nu ca 200 år av fred. För att istället se till vår mer moderna militärhistoria, har Sverige en tämligen unik ställning som utvecklare och tillverkare av krigsmateriel. Trots landets blygsamma storlek har vi tagit fram mycket framgångsrik utrustning på snart sagt alla områden. Att det dessutom ofta skett till en bråkdel av den kostnad stormakterna och större västländer haft för liknande utveckling, är ytterligare en styrka – och för den delen en förklaring till att vi kunnat hänga med så pass bra som vi gjort.

Ett aktuellt exempel är JAS 39 Gripen, som just nu diskuteras internationellt att det är ett av världens allra bästa stridsflygplan och att det har haft en klart mycket lägre utvecklingskostnad än vad konkurrenterna (MIG m.fl.) haft. Om Indien nu köper Gripen kommer svenska Saab-JAS att ha motsvarande marknadsandel som amerikanska försvarsmakten har avseende stridsflygplan, och världen ser med spänning på hur det nu kommer att gå med den saken. Sverige har också världens bästa u-båtar i sin storleksklass, liksom det ska framhållas att vi i modern tid hävdat oss mycket väl på områden som luftvärn, pansarvärn, sjömål och kryssningsmissiler, marin smygteknik (stealth), radar och mycket annat. Dessvärre har försvarsneddragningarna redan inneburit att delar av denna på alla sätt och vis ytterst värdefulla spetskompetens är borta – för alltid. Annat är på väg mot soptunnan, medan vissa saker överlever endast tack vare att vi kunnat samarbeta med andra EU-länder.

Det är verkligen på tiden att borgerligheten börjar brumma för dessa högst relevanta förhållanden. Just nu är det ett utmärkt läge att få till stånd en förnyad, fräsch försvarspolitisk debatt i Sverige! Skriv på uppropet Nu får det vara nog! Du också!

Jakob E:son Söderbaum

Det är faktiskt möjligt att tolka Finansminister Anders Borgs och Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorins fabulöst oborgerliga försvar av facket i de uppmärksammade konflikterna ”salladsbaren” och ”Vaxholm” som ett av flera steg i riktning mot att undergräva LO:s evigt ensidiga stöd till Socialdemokraterna utifrån argumenten att de skulle vara det arbetsvänligaste eller fackvänligaste partiet. Alliansen vill ha den mäktiga fackrörelsen på sin sida för att bryta betongväldet. Det är naturligtvis fasansfullt odemokratiskt att LO genom sitt stöd under riksdagsvalen garanterar ca 40% av de socialdemokratiska riksdagsplatserna – och att de under inga förutsättningar stödjer något annat parti. Detta (d.v.s. den tolkningsmöjligheten) blir ganska tydligt nu när nästa steg uppenbarligen tages i riktning mot förnyade relationer på arbetsmarknaden. Nu går alltså Saltsjöbadsavtalet, som ingicks mellan arbetsmarknadens parter år 1938, alltså i graven – efter exakt 70 år.

Så vad är egentligen Saltsjöbadsavtalet, och vad har det inneburit?

Det hela började med skotten i Ådalen 1931, där de kommunistiska martyrerna kom att tjäna de socialdemokratiska syftena väl. En strejk som både LO och (den då tillfälligtvis liberala) regeringen ville kväsa förbyttes till ett effektivt vapen i den socialistiska ”klasskampen” när en underofficer begick sitt livs misstag och sköt ett par skott i luften med sin pistol för att skingra massan. En tragisk kedjereaktion utlöstes och några människor fick sätta livet till. Skotten i Ådalen 1931 fick som sitt kanske viktigaste direkta resultat att arbetsmarknadens parter började diskutera arbetsfred. På så sätt kunde de första stegen mot reell socialisering tagas utan att direkta påtryckningar från den socialdemokratiska regeringen krävdes.

Med Saltsjöbadsavtalets upprättande 1938 institutionaliserades den nya ordningen. Avtalet var ett fredsavtal mellan arbetstagare och arbetsgivare. Parterna var överens om att de hade ömsesidiga intressen och att konflikter inte ledde någonstans. Strejker ställdes genom avtalet helt utanför lagen. Därmed inte sagt att strejkrätten avskaffades, den sattes bara åt sidan så länge ett kollektivavtal var i laga kraft. Hierarkierna inom LO respektive Arbetsgivarföreningen kom också därefter att medvetet likriktas för att underlätta förhandlingar mellan parterna.

I och med Saltsjöbadsavtalets tillkomst befästes den korporativa statsordningen i Sverige. För att få folket att godtaga denna ordning krävdes orubblig ekonomisk stabilitet och fortlöpande tillväxt. Så länge som företagen stod bakom den socialdemokratiska regeringen höll socialdemokratin LO i kopplet, och det samarbetsvilliga näringslivet fick på så vis ”frihet” från statligt ingripande i skötseln av sina egna angelägenheter.

En effekt av Saltsjöbadsavtalet blev att den socialdemokratiska regeringen bemyndigades att kontrollera en vital sektor av samhällslivet. Det skedde inte genom direkt kontroll, utan genom två icke-officiella korporationer: SAF och LO. Fördelarna var att kontakterna var centraliserade och befogenheterna klargjorda. På detta vis smälte arbetsgivarföreningen och LO samman till en enda korporativ enhet, genom vilken socialdemokratin i huvudsak kunde reglera arbetsmarknaden.

Fascistledaren Mussolini försökte händelsevis införa samma sak i Italien vid nästan samma tidpunkt, men han för sin del saknade fascistiska martyrer att elda massorna med gentemot kyrka och näringsliv. I Italien satte sig folket därför till klart motvärn. I Sverige infördes däremot, utan folklig resning, vad diktatorn inte kunde genomföra i Italien. Vill man, så kan man också draga en parallell till vad George Valois, tidigare socialistisk fackföreningskämpe och sedermera en av de ledande inom Frankrikes fascistiska rörelse, skrev om att fascism och bolsjevism är en och samma reaktion mot den borgerliga och plutokratiska andan.

Åter till Saltsjöbadsavtalet, och hur det fungerar i praktiken. Det svenska systemet är tveeggat. Det står och faller med om fackföreningarna förmår klara sin kluvna roll. Å ena sidan säger de sig företräda medlemmarna, å andra sidan påtar de sig uppdraget att bevaka (s)tatsmaktens intressen. Facket måste både upprätthålla arbetsfreden och samtidigt genomföra en lönebegränsning.

Ett viktigt led i detta är den veritabla charad som centrala löneförhandlingar kommit att utgöra. I denna låtsas LO trots sin roll som (den i regel under 1900-talet socialdemokratiska) regeringens redskap att vara en arg, stridslysten försvarare av svaga arbetstagares rätt, som med hårda ord angriper de självgoda arbetsgivarnas snåla lönebud. LO och näringslivets representanter står synbarligen emot varandra som hund och katt, men bakom kulisserna är ändå allting uppgjort redan från start. För att citera Roland Huntford i ”Det blinda Sverige” (1971):

"Det är oändliga och bittra förhandlingar under vilkas gång det hotas med öppen brytning – som undgås först i sista ögonblicket genom en manöver som ser ut som en kapitalistisk reträtt. Fackföreningarna kan då visa att de tvingat företagarna till en höjning av det ursprungliga löneanbudet. Men eftersom anbudet justerades med syfte att få fram just den slutliga kompromiss som finansministern ville ha, kunde det aggressiva förhållandets skådespel iscensättas utan risk eller skada för landets därpå följande ekonomiska situation. Följden av detta är att mannen på fabrikshallens golv som en rättvisans triumf accepterar det slags löneförhöjning som, om den meddelats honom som ett enkelt beslut från hans företagares sida, skulle retat honom till övermod och drivit honom till strejk."

Den socialdemokratiska taktiken under 1900-talet har varit att så länge som industrin arbetar effektivt och spelar spelet under bevarad arbetsfred hotas den inte av förstatligande, medan den privata äganderätten åtnjuter ett begränsat offentligt erkännande.

Vad som komma skall i Saltsjöbadsavtalets ställe, är förvisso än så länge ovisst. Men det är sannerligen på tiden att det skrotas, det kan t.o.m. jag vara överens om!

(Artikeln bygger på två avsnitt ur boken Betongväldet, som undertecknade är medförfattare till.)

Christian Swedberg
Jakob E:son Söderbaum

I svensk världsbild, dikterad av media, finns det inte på kartan att det är den psykiskt sjuke mördarens fel att Engla är död idag. Det är snarare synd om mördaren, som tvingats genomgå det här. Han som plötsligt fick för sig att han skulle döda den för honom okända Engla, det kunde ju inte han rå för. Och Polismyndigheten borde läggas ner - poliserna är ju lika farliga för samhället idag som de var under göteborgskravallerna.

Jag brukar säga att det finns två sätt att hantera psykiskt sjuka i ett samhälle. Antingen isolerar man dem, och får ett i övrigt friskt samhälle. Eller så behandlar man dem som jämlika medborgare, och får ett sjukt och farligt samhälle.

Några pressklipp:
2008-04-19 "Och vem tar det politiska ansvaret?"
2008-04-18 Engla engagerar - hur kunde det hända?
2008-04-17 Mördaren säger att det var en olycka
2008-04-17 Hade det kunna förhindras? Polisens arbete utreds av åklagare
2008-04-11 "Försvunna Engla - detta har hänt"

Jakob E:son Söderbaum

Sverige sällar sig i år till den lika begränsade som ärofulla skaran av kristna kungariken som bestått i 1000 år. År 1008 blev Olof Skötkonung, han som enade svear och götar i ett kungarike, döpt i Husaby källa i Västergötland. Därmed blev han Sveriges förste kristne kung, och alltsedan dess har Sverige varit ett enat konfessionellt kristet kungadöme (jfr Successionsordningen §4)!

Så varför högtidlighålls inte 1000-årsjubiléet av befästandet av det enade svenska kristna kungadömet officiellt?? Är den dåliga ursäkten kort och gott att det här är Sverige?

Jakob E:son Söderbaum

SVEKET MOT SVERIGES PENSIONÄRER

Göran Skytte skriver angeläget om Alliansregeringens inställning till pensionärerna i en kolumn i SvD den 12 april. I denna hänvisas till en intervju nyligen med Statsminister Fredrik Reinfeldt (m), där statsministern säger att pensionärerna som kollektiv inte kan räkna med någon tilldelning nu i vårbudgeten. Han motiverar sin ståndpunkt med: ”Vem har mest på banken? Jo, pensionärer. Vilka förvaltar det mesta av ägandet i företag och fastigheter? De äldre.” Reaktionen, som Skytte återger från ett läsarbrev, är fullständigt självklar:

”Första intrycket vid läsningen är att det är ett konstigt språk. Det andra är att äganderätten far all världens väg. Att vuxna äger mer än barn förefaller mig naturligt och rätt. Livet igenom kämpar man för försörjning. Ofta är det knapert men ibland blir det något över. Det sparas i ladorna för kommande svåra år eller något annat viktigt ändamål. Är det fel?”

Naturligtvis är det Reinfeldts pensionspolitik det är fel på. Det är inte vare sig värnandet om äganderätten, viljan att hushålla och stå på egna ben, eller för den delen Sveriges pensionärer som det är fel på. Det har gått väldigt fel någonstans hos politikerna, när dessa – vilket Nya moderaterna gör i sin offentliga retorik (se även Stefan Olssons blogginlägg på temat) – betraktar våra skattehjältar pensionärerna som bidragstagare. Ålderspensionärerna har betalat skatt hela livet, de har stått på egna ben och de har försörjt en hel befolkning. Det är inte undra på att de Nya moderaterna nu tappar pensionärernas stöd, enligt en annan artikel i SvD från den 13 april.

Intet nytt under den röda solen

Sveket mot pensionärerna är en fullständigt fruktansvärd följetong i svensk politik sedan 50 år tillbaka. Låt oss göra en, i svensk samhällsdebatt mycket sällan gjord, återblick. Vid slutet av 1950-talet kom LO på att det måste vara orättvist att tjänstemännen, vars löner var proportionerligt högre, fick en motsvarande proportionerligt högre pension än vad LO-medlemmarna fick. Socialdemokratin, som suttit i regeringsställning varje år sedan 1921, konstruerade då det så kallade ATP-systemet, som skulle utjämna skillnaderna. I och med detta skulle LO-medlemmarna få samma pension som tjänstemännen, men bara betala en bråkdel av vad tjänstemännen betalade från sina löner. Kontentan var alltså att en omfördelning av pensionspengar skulle ske från tjänstemännen till LO-medlemmarna.

De borgerliga opponerade sig så gott det gick, dels ifråga om att tjänstemän och LO-medlemmar skulle ha samma pension trots att tjänstemännen under lång tid hade avstått egen löneutveckling till förmån för sina pensioner, dels att det var fråga om alltför låga inbetalningar från LO-medlemmarna. Efter flera års brinnande debatt gick socialdemokraterna segrande ur ATP-striden. Systemet röstades igenom i riksdagen år 1958 med minsta möjliga marginal: i sista stund hade en folkpartist lagt ner sin röst.

Denna utjämningsreform som innebar att LO-medlemmarna fick ut mer än de betalade in, medförde att den samlade pensions-kakan började täras på ganska rejält. Den socialdemokratiska regeringen lade också de pengar som kom in till pensionssystemet på hög, och återinvesterade dem inte alls under lång tid. Detta ledde till att den parallellt förda inflationspolitiken i mycket hög grad urholkade värdet av pensionerna. Själva inflationspolitiken, med galopperande priser och löneökningar, överansträngde också arbetsmarknaden och därmed handeln – varpå regeringen devalverade valutan, och därmed ytterligare försämrade värdet av folkets pensionsbesparingar.

De borgerliga höll låg profil

Efter riksdagsbeslutet år 1958 insåg oppositionen att ATP-systemet ändå inte gick att göra något åt med socialdemokratisk majoritet i riksdagen. Att de höll låg profil i pensionsfrågan och fokuserade andra sakfrågor var en förutsättning för att den borgerliga regeringen Fälldin skulle kunna komma till stånd år 1976, och bryta den svenska socialdemokratiska enpartistaten. Troheten mot ATP-systemet stadfästes också ordentligt i de båda borgerliga regeringsförklaringarna 1976 och 1979. Systemet hade dock redan då vuxit sig så stort och sofistikerat att endast ett litet fåtal experter kunde överblicka det helt och hållet. Regeringen Fälldin började utreda dess faktiska konsekvenser och om det var långsiktigt hållbart, men pensionsfrågan överskuggades helt av 1970-talets debatt om de kontroversiella löntagarfonderna. På så sätt kunde socialdemokratin komma undan med detta missbruk av både välfärdssystemet och landets ekonomi under de nästan fyra decennier som ATP-systemet kom att bestå.*

År 1982 presenterades den återinträdda socialdemokratiska regeringen, med Olof Palme i spetsen, med den första rapporten om att pensionsutbetalningarna översteg inbetalningarna. Socialdemokraternas budgetproblemen var dock större än så, och kortsiktiga omfördelningslösningar valdes för att öka trovärdigheten i de socialdemokratiska löftena om att man hade situationen under kontroll medan den s.k. svekdebatten rasade. Bl.a. ”lånade” regeringen stora summor från de allmänna pensionsfonderna för att täcka sina budgetunderskott. Ytterligare ett ingrepp, således, i pensionärernas tillgångar. Dessa pengar kom aldrig tillbaka.

Framåt mitten på 1980-talet sade det stopp, när det gick upp för alla att det inte fanns tillräckligt med pensionspengar, och att någonting gått väldigt fel med pensionssystemet. ATP-striden blossade upp igen. Den alltjämt socialdemokratiska regeringen tillsatte en utredning, den s.k. Pensionsberedningen. Genom detta sänktes temperaturen i debatten snabbt, och den flyttades in i de slutna styrelserummen. När pensionsberedningens slutbetänkande lades fram år 1990 visade den sig ha präglats av oenighet både i utredningsarbetet och i slutsatserna. Slutsatserna motsvarade av allt att döma socialdemokratins uppfattning från 1980-talets början. Ledamöterna hade inte heller lyckats enas om en gemensam lösning. Trots de djupgående problemen i en för socialdemokratin mycket känslig fråga lyckades de hålla debatten om pensionssystemet under ytan i valrörelsen 1991. Detta hindrade inte att socialdemokraterna förlorade detta val, och den borgerliga regeringen Bildt (1991-94) kunde tillträda till följd av socialdemokratins allmänt kännbara tillkortakommanden.

Efter ATP-systemet

När man summerar erfarenheterna av ATP-systemet kan man konstatera att det medförde att nästan en hel generations pensionsbesparingar gick upp i rök. För att ha råd med pensionsutbetalningarna hade den socialdemokratiska regeringen i allt större utsträckning tagit pensionsinbetalningar från de yrkesarbetande för att finansiera utbetalningarna till de nuvarande pensionärerna. Följden blev att man alltså inte längre arbetar ihop till sin egen pension – utan till sina föräldrars. Därmed hade socialdemokratin också lyckats slå in ännu en kil i familjerna.

Med den borgerliga regeringen Bildt påbörjades en genomgripande pensionsreform, och det nya pensionssystemet fullbordades under den socialdemokratiska regeringen Persson år 1998. De borgerligas bidrag till förbättringen medförde bl.a. en minskad ekonomisk omfördelning mellan generationerna.**

Idag finns ett mycket allvarligt problem med att en stor andel av dagens pensionsinbetalningar går direkt till pensionsutbetalningar. När 40-talisterna nu går i pension skall de alltså bli försörjda av den klart mindre generationen av 70- och 80-talister. Det är helt enkelt ohållbart. Problemet med en växande andel pensionärer i befolkningen hade aldrig uppstått om man bara hade betalat in till sin egen pension, så som det var innan ATP-systemet infördes. Problemet blir nu allt större i takt med att andelen pensionärer växer. Det kan innebära både att höjda skatter och höjd pensionsålder blir fullständigt nödvändigt inom en ganska snar framtid, oavsett vilket av blocken som sitter i regeringsställning.

Finns någon lösning i sikte?

En möjlig lösning på detta mycket akuta problem, är att Alliansregeringen genomför en sådan effektivisering av offentliga sektorn som undertecknad tidigare skrivit om, i Captus Tidning nr 60 2006. Sverige har, enligt Europeiska Centralbanken (ECB), västvärldens dyraste och mest ineffektiva offentliga sektor. Vi skulle kunna ha samma välfärd för bara hälften av skatterna – eller dubbelt så mycket välfärd för samma skatteuttag som idag.

Men tillbaka till den svenska verkligheten. Den 15 april skriver Alliansens partiledare på SvD Brännpunkt, för att tona ner kritiken, att ”Alla pensionärer får bättre ekonomi” i och med vårbudgeten. Argumentationen utgår ifrån att eftersom fler medborgare nu arbetar, så ökar den genomsnittliga löneutvecklingen i samhället – vilket är till fördel för pensionärerna som alltså är beroende av pensionsinbetalningarna från dem som yrkesarbetar idag. Det rör sig med andra ord varken om en absolut eller en relativ ökning av pensionen i ett långsiktigt perspektiv, eftersom de åsyftade utbetalningarna är beroende både av konjunktur och antalet nypensionerade medborgare. Som allom bekant går vi både mot en avmattning i konjunkturen och ett större antal nypensionerade.

Visst är det bra att Alliansen ökar antalet arbetande i den svenska ekonomin, särskilt eftersom det är förutsättningen för att kunna försörja den växande andelen pensionärer. Men det blir groteskt när man i samma artikel slår sig för bröstet med att ”Alliansregeringen har också genomfört flera viktiga reformer till stöd för de äldre som vill vara kvar i arbetslivet”. Så varför ”vill” somliga personer i pensionsåldern vara kvar i arbetslivet? Kan det vara för att de helt enkelt inte har råd att inte arbeta??

Den nymoderate statsministerns uttalande i riktning mot att det nu går bra att plundra pensionärerna i ekonomiskt utjämningssyfte, borde göra den mest förhärdade borgerliga väljare fullständigt mörkrädd. Betänk att pensionärerna av naturliga skäl är en samhällsgrupp som inte gör mycket väsen av sig. De vill framför allt ha lugn och ro, de behöver det – och är det någonting man verkligen förtjänar, efter att ha knegat och knotat ett helt liv för att försörja såväl sig själv som sin familj och hela det svenska samhället genom jordens högsta skatter, så är det definitivt lugn och ro på sin ålders höst! Ska man då sätta större politisk press på dem än på t.ex. dagens unga, för att pensionärerna inte har samma förmåga att klaga? Satsa på pensionärerna istället, Reinfeldt! Kanske att man, från borgerligt håll, istället skulle verka aktivt för att på lite sikt kunna bryta beroendeförhållandet mellan dagens pensionärer och yrkesarbetande, och återgå till så som det var tidigare, att var och en betalar in till sin egen pension? Pensionsåldern måste åter bli någonting att se fram emot, inte någonting att bäva inför.

(Artikeln bygger på ett avsnitt av författaren ur boken Betongväldet - om socialdemokratins kontroll och maktfullkomlighet)

Referenser i sammandrag:
* Urban Lundberg: Juvelen i kronan – socialdemokraterna och den allmänna pensionen (avhandl. 2003), s. 121-156, s. 215.
** Lundberg, s. 157-159, s. 170, s. 195-197, s. 290.

---uppdaterat

Jakob E:son Söderbaum

”Vid 42300 kronor i månaden drabbas forskare, företagare och fria yrkesutövare av marginalskatt på 57 procent (67 procent med arbetsgivaravgifter). I hela världen är det bara danskar, som måste betala in sina socialavgifter själva, som får vara med om något liknande. En tysk hög¬inkomsttagare kan som mest få betala 47,5 procent i skatt. Det är för all del inte lite, men då måste hon också ha en års¬inkomst på en bra bit över två miljoner kronor. I Norge är toppskatten 40 procent.”

Förutom att vi har progressiv beskattning i Sverige så har vi en skattestruktur med stora trappsteg mellan olika nivåer. Detta för bl.a. med sig det kuriösa faktum att somliga s.k. ”höginkomsttagare” i Sverige har mindre pengar i plånboken varje månad än andra som klassificeras som ”låginkomsttagare” (detta faktum berörs tyvärr inte i artikeln). Ändå är statens inkomster av den s.k. värnskatten tämligen blygsamma – ungefär 4-5 miljarder. Ny forskning visar dock att statens inkomster sannolikt skulle ÖKA om värnskatten togs bort, med upp till 4,7 miljarder kr extra i statskassan varje år. Med andra ord är det märkligt att Alliansregerinen endast talar om att sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagare, inte bara ur ideologisk synpunkt utan framförallt ur social synpunkt. Hela samhället – inklusive välfärdssystemen och den allmänna prisutvecklingen – skulle tjäna på att värnskatten avskaffas. Artikelförfattaren PJ Anders Linder vidgar perspektivet:

”Inkomstskatten tuktar inte bara dem som tjänar riktigt mycket pengar, det räcker med en vanlig tjänstemannalön för att man ska få vad man tål. Så fort inkomsten går upp över brytpunkten – efter en befordran, en vidareutbildning eller lång tjänst i yrket – stiger marginalskatten från 32% till 52%. Det är egentligen ännu extremare än värnskatten. En engelsman i motsvarande situation möter en marginalskatt på 22%, en finländare 42%.

Sveriges 52% är världens näst högsta icke-danska marginalskatt [och den] betalas av praktiskt taget alla tandläkare och rektorer, av fyra femtedelar av ingenjörerna, högskolelärarna och psykologerna men också av stora grupper lärare och ¬naturvetare. Den drabbar var femte sjukgymnast lika obarmhärtigt som ryggskott.”

I artikeln hänvisar Linder med högaktning, vilket kan förvåna en och annan, till de principer som dåvarande socialdemokratiske statsministern Ingvar Carlsson drev för snart 20 år sedan. Carlsson satsade då på den s.k. 50/15-principen. D.v.s. ingen ska betala mer än 50 procent i skatt på marginalen och högst 15% ska betala så mycket. Linder skriver att det minsta man kan begära idag är att förverkliga Carlssons politik. För en borgerlig regering borde det t.o.m. vara OTILLRÄCKLIGT, i synnerhet två decennier efter detta socialdemokratiska förslag. ”Hälften kvar av en helt vanlig lön är för mycket till staten och för lite till individen”, skriver Linder mycket slagkraftigt.

Lika förvånande som det kan tyckas vara att SvD:s politiske chefredaktör längtar tillbaka till en socialdemokratisk statsminister i relativt modern tid, lika otrolig är faktiskt den ekonomiska politik som Alliansregeringen driver under ledning av finansminister Anders Borg. Och under förevändningen att det skulle ha någonting överhuvudtaget att göra med borgerlig politik!

Jakob E:son Söderbaum

Familjen är och måste vara samhällslivets minsta grundsten, men i Sverige har den under 1900-talet formligen krossats.

Många anser att mitt parti Kristdemokraterna pratar alldeles för mycket om familjen - jag för min del är besviken på hur LITE vi talar om familjevärden och hur illa ställt det faktiskt är med familjen idag. De svenska familjernas fruktansvärt dåliga ställning i samhällslivet torde vara det enskilt största sociala problemet vi har att taga oss an i politiken.

Ingenting är viktigare än att värna familjerna och familjelivet!

Om detta talar jag i 7 1/2 min, i detta utmärkta initiativ till programserie. Lyssna här!

Hela den här debatten om "problemet med privat sjukvård" förs som att de rika går före i långa vårdköer, och att det är ojämlikt och "feodalt". Men de som använder sig av privat läkevård betalar ju BÅDE den offentliga sjukvården via skattsedeln och den privata med sina egna pengar! Genom att taga in på t.ex. S:t Görans sjukhus när man blir sjuk MINSKAR "de rika" de långa vårdköerna till de offentliga sjukhusen. Dessutom betalas mer skatt till staten i samband med att läkarna på de privata sjukhusen får sin betalning. Privata sjukhus vid sidan om offentliga sjukhus är med andra ord både en ekonomisk vinst för staten, och leder på samma gång till att de mindre välbeställda får vård fortare.

Svensk samhällsdebatt är i många stycken rent IQ-befriad.

Jakob E:son Söderbaum

Igår gick programmet "Vi som överlevde Rågsved" på SVT 2, det senaste i raden av TV-dokumentärer av denna märkliga ort och livet där. Jag har tidigare sett ett program om skolan i Rågsved under 1970-talet, en samtidsproduktion av den blivande vänsterpartiledaren Gudrun Schyman, där skolbarnen beskrev hur de tävlade om vem som gjorde minst och brydde sig minst. Jag har sett samtidsdokumentären om när man byggde Rågsveds tunnelbanestation år 1959. Självklart har jag sett "Ebba the Movie" som gjordes om Ebba Grön i samband med att de spelade in sin andra platta 1981. Jag har besökt Rågsved.

Och så har jag naturligtvis lyssnat på Thåströms musik i tio års tid nu.

Det nya programmet tecknar en bild av en förlorad generation människor, fast i droger och misär. Ett väldigt intressant program, j-vligt hårt på många sätt. Jag kunde uppriktigt sagt inte tro att tillvaron var så illa som ebborna tecknade den i sina låtar, eller så som den beskrevs i Ebba the Movie eller för den delen boken som följde med Ebba-boxen. "Vi som överlevde Rågsved" chockerar fullständigt, den ger ett långt värre perspektiv på precis samma ungdomsgäng, i all sin iskalla och stinkande trovärdighet. Riktigt kusligt att ebborna - eller för den delen någon! - har vuxit upp sådär. Och det i de våtaste socialdemokratiska drömmarnas av social ingenjörskonst specialgjorda välfärds-Sverige! Inte ens i min värsta kriticism mot socialdemokratin (läs t.ex. min bok Betongväldet) har jag kunnat föreställa mig att det kunde vara så här illa. Magnifikt att svensk media har dokumenterat alltihop så ingående som man gjort, ända sedan byggandet av Rågsveds tunnelbanestation och sedan med jämna nedslag bland i stort sett samma människor decennium efter decennium fram tills idag. Den nya dokumentären recenserar också två andra gamla dokumentärer om ungdomsgängen och knarkarna i Rågsved, ett från 70-talet och ett från 80-talet, och fyra av de personer som förekommer i de programmen sitter i den här dokumentären i TV-soffan och tittar och minns tillbaka. Sargade människor, som med nöd och näppe har lyckats hålla sig vid liv trots allt de utsatt sig själva för.

Det är en fascinerande sensmoral, som också sägs ganska uttryckligen i den här dokumentären: Man byggde ett paradis för underklassen (de som flyttade dit var ofta familjer som bott i ettor, arbetslösa och utstötta förutom industriarbetare) där de kunde taga hand om varandra. Vad som hände var att de tog med sig alla sina problem dit, till ett och samma ställe. De lindade in sina barn i det garnet samtidigt som barnen var missnöjda, inte hade någonting att göra och hade ett frihetsbehov som tog sig uttryck i att odla gemenskapen där genom att gå ner sig i problemen. Vem från en svår bakgrund vill lämna ett liv som är gjort för Dig, där alla är som Du och alla kan stötta varandra i sina problem?

"Finns inget att göra i den här trista förorten
det finns ingenting här för oss
Nä ursäkta jag överdrev lite grann
vi kan ju knarka, supa och slåss"

---Ur "We're only in it for the drugs" av Ebba Grön

Jakob E:son Söderbaum

För att sammanfatta hennes otroligt läsvärda artikel: Om Vin & sprit säljs ut innebär det att bolaget kan köpas upp av en utländsk konkurrent. Vin & sprit har ju t.ex. Absolut Vodka, som enligt någon glamour-tidning för ett par år sedan ansågs vara världens mest glamourösa varumärke (jodå, långt över både Gucci, Rolex och Lamborghini). Sådant är högintressant för vilken internationell spritmagnat som helst. Vad som inte alls är lika intressant för någon av de internationella spritmagnaterna är att fortsätta tillverka svensk akvavit, kryddat brännvin eller punsch "bara" för att det råkar finnas ett litet folk uppe i norr som vill ha dessa drycker till sina firanden av t.ex. Midsommar. Enligt marknadsmekanismerna, som ju liberalerna så varmt omhuldar, är det absolut inte lönsamt att ägna någon möda åt sådan tillverkning. Som Kielos skriver: Sverige måste tjäna på globaliseringen, inte förlora på den och "att bejaka globaliseringen är inte detsamma som att sälja ut Sverige". Jag måste också få återge det underbara avslutningsstycket:

"Men att något inte är lönsamt behöver inte betyda att det inte kan vara värt att bevara. Ekonomen och historikern Edward Luttwak har konstaterat är det mesta av värde är ineffektivt: kärlek, familj, gemenskap, kultur, gamla vanor och bekväma skor. I den bemärkelsen berör snapsens framtid en större politisk fråga om behovet av att tillåta fler logiker i samhället än marknadens."

Jaaa! Skål för de svenska traditionerna och länge leve de! Skål också för att vi lyckas bilda tillräcklig opinion, och få med oss folket mot politikerna i kampen för bevarandet av den svenska kulturen! Skål, åter, för att spriten är en så central del av vår kultur att den här sakfrågan räcker för att få konservatismen på allvar upp på banan igen i den svenska samhällsdebatten! Gutår!

Jakob E:son Söderbaum

Kriget innebar det fullständiga slutet på den svenska stormaktstiden. Det skulle också komma att bli det sista större kriget i svensk historia.

Detta var under den tid då Napoleon var Frankrikes kejsare. Napoleons ende general som det blev någonting av var Jean Baptiste Bernadotte. Fältherren som sedermera blev Kung Karl XIV Johan över det nya Lillsverige. Som nyutnämnd och adopterad kronprins av Sverige förde han ett fälttåg mot Napoleon, som till slut föll. Det var sista gången i historisk tid som Sverige låg i krig.

Det är inte utan att det kniper i hjärtat att veta att Greve Carl Olof Cronstedt, såvitt känt utan orsak, gav upp rikets starkaste fästning Sveaborg vilket slutgiltigt avgjorde att Sverige förlorade sin östra rikshalva. Cronstedtarna är vi släkt med.

Mycket kan man säga om detta med att det svenska riket sprängdes (läs t.ex. den här intressanta artikeln i SvD idag). Men Sverige hade aldrig kunnat stå utanför de två världskrigen om vi inte både förlorat Finland och hundra år senare Norge. Därmed räddades i alla fall "det egentliga Sverige" undan både första och andra världskrigets förödelser.

Men visst är det allra bittraste att veta att socialdemokraterna under 1900-talet fullständigt förstört (läs t.ex. min bok "Betongväldet") alla de fördelar som Sverige haft av att stå utanför världskrigen. T.o.m. Finland, med halva befolkningen mot Lillsverige och både ockuperat och härjat av krig under första halvan av 1900-talet, har legat före oss i den s.k. välståndsligan i decennier.

Perkele!

Jakob E:son Söderbaum

>Publicerat i: Tidskriften Contra nr 6 2007

SOSSARNAS BETONGVÄLDE STÅR STARKT!

1972 utkom på svenska den brittiske journalisten och författaren Roland Huntfords bok The New Totalitarians i svensk översättning med titeln Det blinda Sverige. Boken var en skarp vidräkning med det svenska samhället, det första i världen som enligt författaren var på väg att med fredliga medel under ledning av socialdemokratin omvandlas i totalitär riktning. Huntford betonade den svenska åsikts- och opinionsbildningens ensidighet och rädslan för avvikande meningar och tyckte sig i svensk historia, med början från Gustaf Vasas tid, spåra konflikträdsla, benägenhet för samförstånd samt en tendens att lyda överheten.

Roland Huntford, född 1927, var korrespondent i Sverige för den brittiska tidningen The Observer. Han är eljest mest känd för att i en rad böcker ha skildrat polarforskningens historia och är numera bosatt i Cambridge. Huntfords bok fick överlag nedgörande omdömen i svensk press i den mån den inte tegs ihjäl, men den fick stor spridning utomlands och betydde sannolikt en hel del för formandet av den engelskspråkiga världens syn på Sverige.

Huntfords bok har udden riktad mot socialdemokratin, men den är betydelsefull också när det gäller att förstå orsakerna till att borgerliga regeringar när de väl kommit till makten alltid följt i sossarnas fotspår såväl in- som utrikespolitiskt. Detta trots att retoriken före valen tytt på något helt annat.

I boken Betongväldet – om socialdemokratins kontroll och maktfullkomlighet (Empron förlag 2007, 152 sidor) analyserar de uttalat konservativa skribenterna Carl Johan Ljungberg, Christian Swedberg och Jakob E:son Söderbaum Huntfords teser och söker sätta in dem i ett modernt sammanhang. Men baksidestextens omdöme – ”Det samhällssystem som byggts upp i Sverige under 85 år av socialdemokratins politiska dominans har inte angripits så vasst varken förr eller senare” – framstår som något överdrivet. Här kan till exempel erinras om Erik Anners bok Den socialdemokratiska maktapparaten från 1975 (Askild & Kärnekull förlag, 272 sidor).

Det är välgörande att Huntfords Sverigeskildring nu äntligen blir föremål för en seriös behandling, och man kan bara med författarna beklaga att boken inte fick större betydelse för ickesocialistisk och borgerlig opinionsbildning i Sverige då den kom ut under de kalla Palme-åren i det socialistiska 1970-talets begynnelse.

Om Huntfords bok skriver Ljungberg/Swedberg/Söderbaum inledningsvis följande: ”Det avgörande var att Huntford serverade något mer än den måttfulla, i huvudsak ekonomiska, kritik som brukat höras från borgerligt liberala politiker och samhällsdebattörer. Huntford gav sig i kast med själva samhället, med ’själve svensken’, och sökte visa hur denne påverkades av och i sin tur på olika sätt gav upphov till den förda politiken. Han försökte belysa maktens psykologi och lade fram åsikter om politikens kulturella och psykologiska aspekter, på ett sätt som den politiska oppositionen inte riktigt kunde hantera vid denna tidpunkt.”

De tre författarna betonar den historielöshet som kommit att prägla det moderna Sverige. Socialdemokraterna har sökt identifiera framväxten av det moderna Sverige med det egna partiets insatser, samtidigt som traditionell historieundervisning så gott som avskaffats i skolorna. Detta har lett till att den svenska nationalkänslan gradvis urholkats. En följd av detta har dock varit att historieintresset i Sverige ökat närmast explosionsartat både vad gäller militär och civil historia: ett vakuum behöver alltid fyllas. Och det har varit privata förlag och bokklubbar som gjort den allt överskuggande insatsen härvidlag.

I Betongväldet lyfts fram hur Sverige under modern tid varit ett korporativistiskt präglat samhälle med vissa likheter med Mussolinis fascistiska Italien. Det påpekas att socialdemokratins maktställning befästs via dels Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) och fackföreningsrörelsen (LO). Även näringslivet inlemmades i den korporativistiska apparaten genom Saltsjöbadsavtalet från 1938. ”Huntford menar”, skriver de tre författarna, ”att demokrati och parlamentarism i västerländsk mening i princip upphörde med socialdemokratins makttillträde i det tidiga 1920 talet… Sverige kom istället att utvecklas mer i korporativ riktning, i linje med 1800-talets svenska folkrörelser. Genom att efterhand minska de enskilda medborgarnas och de folkvaldas inflytande kunde man påbörja en gradvis kollektivisering av Sverige.” Författarna framhåller också att svensk socialdemokrati kan ”göra anspråk på en direkt härstamning i rakt nedstigande led från [Karl] Marx själv”.

Det marxistiska inflytandet blev särskilt tydligt under Olof Palmes tid, men enligt författarna är det så att ”socialdemokratin ser fortfarande samhället ur marxistiska glasögon”. Ett exempel härpå anges vara synen på aktiehandeln, som hävdas gå tillbaka på Karl Marx tes att arbetarna skall äga produktionsmedlen. Det av Rudolf Meidner myntade förslaget om löntagarfonder, som dessbättre gick i stöpet, är ett eklatant exempel i det sammanhanget.

Det länder alltså Ljungberg, Swedberg och Söderbaum till heder att man tar Roland Huntfords kritik av det svenska samhället på allvar, även om man då och då påpekar att den brittiske författaren stundom överdriver, missförstår eller generaliserar. Framförallt, skriver man, tog Huntford den svenska vänstern på blodigt allvar, inte minst på skolområdet.

Vad som saknas i Betongväldet är en ordentlig analys av hur socialdemokratisk politik och värderingar i så hög grad kommit att antas av (s)-väldets förmenta motståndare. I dag traskar ju alliansregeringen Reinfeldt patrullo efter sina socialdemokratiska företrädare.

Se där en viktig uppgift för borgerliga analytiker framöver!

Tommy Hansson

Fler recensioner av Betongväldet:
-Blått
-Världen idag
-Kvällsposten
-Förlagets egna

Priset på Adlibris är 162 kr exklusive porto.

Ännu finns några signerade exemplar kvar om man beställer direkt från Empron. Först till kvarn gäller.

Se www.empron.se för mer information.

I Göteborg, som har socialdemokratiskt styre sedan valet 2006 (och lång tid tillbaka), har man också helt nyligen infört en ny typ av biljettförsäljning för spårvagnstrafiken. Man kan inte köpa biljett hos konduktören längre, och man kan inte heller köpa s.k. 100-kort (värt 100 kr, kostade tidigare 120 kr om man köpte ombord) längre. Istället finns det ombord en automat som du både kan köpa biljett i och komplettera ditt 100-kort när det inte finns tillräckligt med pengar på detta. Till saken hör att biljett-taxan varken nu eller tidigare varit sådan att 100-kortet räcker till för sista biljetten – nu fattas det konstant 5 kr i slutet. Dessa sprillans nya automater är myntautomater (!), och det går varken att betala med kort eller med sedlar. Hallåå eller! Vem idag går omkring med mynt i plånboken?? Vem idag går omkring med 20 kr mynt i plånboken, som en lös biljett kostar?! Behöver jag nämna att konduktören inte har någon kassa, så det finns ingen möjlighet att växla sedlar till mynt ombord på spårvagnen. Detta alltså i en stad där samtliga mynttelefonautomater försvann för nästan 15 år sedan, d.v.s. flera år innan alla människor hade fått mobiltelefon. Och det går inte ens att betala med en tjuga när det fattas 5 kr på ditt 100-kort! Vansinnigt.

Denna skillnad i teknik ter sig extra absurd i ljuset av Fredrik Häréns fantastiska föredrag vid Kunskapens dag förra året. Man behöver knappast vara teknik-freak för att ha ett bankkort i plonkan, och ej heller för att inse att det är stenålders med myntautomater år 2008. Är det Göran Johansson (s) som inte har högre tankar om folket, eller är det jag som tycker att ”göteborgs starke man” uppenbarligen är alldeles för gammal (f. 1945) i kombination med att han har för mycket personlig makt? Sanningen ligger nog någonstans mittemellan. Läs min bok Betongväldet, som handlar om hur socialdemokratin har vuxit fast vid makten och hur dåligt det är för både utveckling och demokrati. I hela Sverige.

F.ö. gladde sig undertecknad åt att miniserien "En spricka i kristallen", som bygger på den självbiografiska boken med samma titel av tidigare Volvo-chefen P.G. Gyllenhammars dotter, gick på TV nu under julen. Det måste vara allra första gången som någon föreställer överklass-göteborgare i en svensk filmproduktion (här förmodligen inga riktiga göteborgare att döma av de släta dialekterna). Annars får ju göteborgare alltid gestalta arbetare på film och i TV, så till den grad att "göteborgare" och "arbetare" närmast betraktas som synonymer utanför Sveriges näst största stad. Som om det inte vore illa nog att sossarna rev nästan all borgerlig arkitektur i Göteborg under 60- och 70-talen... Men vem vill inte se hur förskräckligt det kan vara för en dotter att växa upp i en sådan familj? Uppriktigt sagt får både skildringen i stort och skådespeleriet full poäng. Boken, som jag inte har läst, lär vara suverän. Men även om P.G. (som i TV-serien förstås heter någonting annat) verkligen hade den tveksamma vanan att svara i telefon mitt i middagen så torde det vara uteslutet att han lade servetten på bordet när han gick för att göra det. Sådana detaljer får väl av cynikern betraktas som skildringens humorinslag.

Om det är något fel på Göteborg så är det i alla fall inte borgarnas fel. Borgarna har snarare haft för lite inflytande över både helhetsbilden och detaljerna.

Jakob E:son Söderbaum

Tempelriddaren är alltså den dyraste filmatiseringen hittills i svensk filmhistoria, och jag ger den mycket väl godkänt som första svenska riddarfilm. I kosmetiskt hänseende måste jag säga att det bidrager en hel del till det positiva helhetsintrycket att riddarna både har långt hår och skägg, som det verkligen var på den tiden, och inte är några välpolerade, slätrakade män med kort välkammat hår som i Ivanhoe. Det är en välarrangerad actionfilm, där de visuella upplevelserna står i centrum, ackompanjerad av ett OK soundtrack. Stridsscenerna står sig också vid en internationell jämförelse.

Till de stora nackdelarna hör att rollfigurerna inte får utrymme för några karaktärsgestaltningar. De är bara män som ser olika ut och som - när de pratar - diskuterar planer med varandra eller yttrar kärleksförklaringar till Gud och till filmens kvinnor (ungefär så). Det som lyfter Guillous Arn-böcker lite över hans övriga romanproduktion är Arns inre liv och tankar - av detta har tyvärr inget utrymme alls beretts i filmen.

Det är ett gammalt nött uttryck att boken alltid överträffar filmen. För den som läst böckerna finns onödigt många besvikelser - de detaljer som satt sig i minnet saknas antingen helt, eller så gör filmskaparna någonting närmast tvärtemot. Varför intager t.ex. inte Arn tempelriddarnas stridspose med svärdet höjt över huvudet, som är ett stående inslag i böckerna? Hur svårt hade det varit att spela in mordet på Näs slott under vintern som, vilket i boken är anledningen till att dådet kan genomföras så oförmodat, snarare än på sommaren? Varför porträtteras den rödhåriga Cecilia Rosa i filmen av en blondin utan minsta tillstymmelse till rödlätthet, och den rågblonda Cecilia Blanka (obs att deras tillnamn kom sig just av deras hårfärg) av en brunette - kunde de inte ha lagt några hundralappar på hårfärgning om de inte bara ville byta ut skådespelerskorna mot varandra? Varför har man en finlandssvensk att porträttera sverkerkungen Karl - sverkerätten var ju utpräglat sydskandinavisk, och det vilda Finland hade erövrats av Erik den helige bara en kort tid innan han mördades. Varför används inte folkungaättens riktiga vapen med ett lejon över tre strömmar - de tre kronorna, erikättens vapen i både verkligheten och i filmen, är ju knappast mindre känsliga att användas (det är ju Sveriges officiella lilla riksvapen)?

När jag ändå är inne på estetiska detaljer vill jag passa på att inflika att det är fullt historiskt rimligt att framställa båda Ceciliorna som brunögda (vilket man gör). Redan på de första färgporträtten av svenska högadelsmän från 1200-talet är dessa brunögda med ett av ögonen något snett, vilket alltjämt är vanligt förekommande bland högadeln. I korthet hör jag alltså inte till dem som surar över att de svenska kvinnorna i filmen inte är "blonda och blåögda".

Jag vill, som tips, verkligen å det varmaste rekommendera Verner von Heidenstams böcker Folkungaträdet 1 och 2. De hör till Sveriges absolut bästa skönlitteratur (allmänt ansett), och Guillous tempelriddartrilogi täcker in glappet mellan Heidenstams nr 1 och 2, liksom den fjärde Guillou-boken Arvet efter Arn tager vid efter Heidenstam (som alltså romantiserar de "riktiga" folkungalegenderna).

Det kan nog bli till att läsa om Arn-böckerna för min del nu under året. De är verkligen ett konservativt manifest i romanform och Jan Guillou har - märkligt nog, för han är ju kommunist - med denna trilogi gjort mer för svensk konservatism än högerblockets partier under det senaste halvseklet. Det ska tilläggas att jag är långt ifrån ensam om den uppfattningen. Det är med mycket stor tillförsikt jag ser fram emot film nr 2, som bygger på Guillous bok nr 3, där grundandet av Sverige ska skildras. Guillous tredje Arn-bok är den bästa han har skrivit, också skönlitterärt sett.

Slutligen drömmer jag om att kvinnornas ljuvliga frisyrer i filmen ska bli på mode igen, med anledning av detta. Gott Nytt År, Sverige!

Jakob E:son Söderbaum

- - -

VÄLGRUNDAD SOSSEBASHING

KRITIK. Betongväldet berättar en historia som kan liknas vid en mystisk sjö - till ytan vacker men i själva verket är mörk, ja rent av livsfarlig. Betongväldet är berättelsen om socialdemokratin och Sverige.

Författare är Jakob E:son Söderbaum, Carl Johan Ljungberg och.MUF:aren Christian Swedberg. Idén är att på nytt presentera de avslöjanden och teorier som journalisten Roland Huntford lyfte fram i sin bok Det Blinda Sverige år 1971. På grund av att hans bok var ostrukturerad och innehöll faktafel fick den inte den spridning man kunde önska. Genom ny struktur, källkritik och god faktagrund vill man nu lyfta fram teorierna på nytt.

Och jag kan inte säga något annat än att de lyckas med uppgiften. Det är pålitligt och otroligt genomarbetat. Man fastnar direkt i de skrämmande berättelser om socialdemokratins förehavanden genom historien. Språket kan verka väldigt avancerat och formellt. Men vad gör det när skildringen är så fängslande?

I egenskap av MUF:are tycker jag Betongväldet klart är värd den lilla extra koncentrationen som ändå krävs. Den ger en överblick av det politiska Sverige, dess historia och en otrolig massa argument för ett friare Sverige.

Rebecca Arlehed

Boken kan beställas på empron.se.

Idag kungörs Alliansregeringens säkerhetspolitiska analys (sett på nyheterna i morse), och det är stora nyheter därför att aldrig i mannaminne har den blocköverskridande samsynen varit så total i denna fråga. Utredningens slutsats är fullständigt entydig: det FINNS inget militärt hot mot Sverige idag. Jag kunde verkligen inte tro att det var detta som var på gång, när försvarsminister Mikael Odenberg avgick tidigare i höst (och ersattes av vapenvägraren som kallas för "Tomhylsan").

Vi kan givetvis räkna med massiv kritik för detta från EU. Det är ingen utanför Sverige som fattar vad Sverige håller på med i försvarsfrågan. Alla andra anser att Ryssland utgör ett militärt hot mot både EU och västvärlden, även om inte alla har samma uppfattning ifråga om hur detta hot närmare bestämt ser ut.

När ska de svenska politikerna förstå att de i säkerhetspolitiska frågor inte bara har ett ansvar för att hålla samman riksdagen - utan desto viktigare ett internationellt ansvar och framför allt en allting överordnad skyldighet att garantera sina hårdarbetande, skattebetalande medborgares tryggade rätt till liv, lem och egendom??

Frågan är om inte det verkligt stora säkerhetspolitiska hotet mot Sverige idag är en borgerlig regering som gör allt för att bekräfta socialdemokratins undanglidande ansvarslöshet som övergripande norm för "modern" svensk politik. Om vi inte ens i detta skarpa läge, när grannlandet Ryssland just fullbordat återupprättandet av sin stöveltrampande diktatoriska militärstat, kan diskutera en upprustning av det svenska försvaret - ja, då kan vi garanterat inte heller rusta upp i framtiden. För självklart skulle Vladimir Putin uppfatta en plötslig kursändring i den svenska försvarsfrågan som ett hot mot det fredsälskande folket i Ryssland och dess intressen kring Östersjön. I Ryssland hetsar politikerna om att alla västländer går i USA:s imperialistiska ledband. I Sverige placerar vi oss (därför?) alltmer i en position där vi böjer oss för Ryssland.

Avsätt Reinfeldt.

Jakob E:son Söderbaum

Det är inte fråga om någon profetia om framtiden. Det har ingenting med politiska värderingar att göra. Det är ett kunnigt konstaterande av hur världen ser ut idag, och hur fullständigt blint Europa och framför allt Sverige är.

Antag att Du är högutbildad. Du har vissa löneanspråk och förväntningar. Varför skulle "ett amerikanskt företag som Volvo eller Saab" anställa Dig? När de lika gärna kan anställa "någon som sitter på Sri Lanka och har samma utbildning som du, har läst samma böcker som Du, har samma dator som Du, är bättre på engelska än vad Du är och jobbar mer motiverat än Du - för 18 kr i timmen"?

Härén övertygar om att vi har en kolossalt felaktig självbild om att vår kunskap skulle vara av större värde än Sri Lankanens. Den senares kunskap är tvärtom mycket större - vi kan ingenting om Asien, men Häréns exempel den låglönearbetande Sri Lankanen kan allt om både sin del av världen och vår del av världen. Och så vidare och så vidare och så vidare...

Den första delen av föredraget kan ses separat, och är på tio minuter. Ge Härén dessa tio minuter. Maken till ögonöppnare har Du med största sannolikhet aldrig någonsin fått i Ditt liv, och det finns inget bättre sätt spendera 10 min av Din eftermiddag än att åtminstone EN gång se denna inledning av föredraget. Överväg sedan att se huvudföredraget om idéer, kreativitet och perspektiv på utveckling i västvärlden och övriga världen - det är lika bra.

Utbildningsminister Jan Björklund (fp) är på plats, och sitter och gapar med stora ögon liksom resten av salongen och även Du kommer att göra! Själv blir jag både hänförd och mörkrädd.

Jag får säkerligen anledning att återkomma med tankeutflöden från detta föredrag framöver, både direkt och indirekt. Som: är Sverige, och möjligen Europa, på väg att bli morgondagens världsproletariat - fullständigt dränerade på all vår tidigare så goda förmåga till kunskapsutveckling och kapitalutveckling? Vad händer i framtiden med "den demokratiska världen", finns det någon chans för den att bestå överhuvudtaget? Hur kan en stackars ansvarstagande svensk försäkra sig om att hans/hennes barnbarn får bättre möjligheter i livet än vad man själv har haft, d.v.s. utan att flytta från både Sverige och Europa?

Det svenska talesättet "Du ska inte tro att Du är något" får en helt ny dimension!

-Del 1 (10 min) - obligatorisk!
-Del 2 (35 min)

Jakob E:son Söderbaum

"Årets julklapp – en riktig rysare!"
- - - Johan Hakelius

Om boken: Ett generalangrepp på det socialdemokratiska samhällsbygget.

Författare: Carl Johan Ljungberg, Christian Swedberg och Jakob E:son Söderbaum

Mer info och beställning: www.empron.se

Den aktuella debatten börjar ca 10 min in i programmet och är ca 35 min lång. Förutom Lehman medverkar bl.a. ordföranden i Republikanska Föreningen Hillevi Larsson, Peter Harryson och ett par hovreportrar. Det är en bra debatt, med i stort sett alla behövliga argument från bägge sidor.

För mig är det självklart att kungahuset inte kommer att kunna bevaras långsiktigt om kungafamiljen bara är en "vanlig familj". Varför ska en vanlig familj ha en sådan upphöjdhet, det kommer helt enkelt inte att låta sig motiveras.

Låt mig göra klart att jag inte har några synpunkter på vem Victoria gifter sig med i egenskap av privatperson. För mitt vidkommande ser jag inga som helst problem med att hon som privatperson gifter sig med Daniel från Ockelbo. Min synpunkt handlar om vem den blivande monarken väljer att gifta sig med. Om Victoria väljer att gifta sig med Daniel Westling bör hon abdikera, d.v.s. avsäga sig rätten till tronen. Man kan inte både ha princesstårtan och äta upp den.

Behöver jag säga att Axess TV är min favoritkanal? Här inte bara finns det utrymme för konservativ debatt - det bereds också utrymme för konservatismen. Tidigare har Johan Tralau basat för kulturprogrammet Kanon-TV, och vi har även sett t.ex. Johan Hakelius intervjua Roger Scruton som är den kanske främste konservative tänkaren i Europa idag.

(Bild: Michaël Lehman försvarar monarkin i en debatt på nationaldagen vid kungliga slottet.)

Jakob E:son Söderbaum