Nu börjar det mödosamma arbetet med att finna lämpliga personer som kan ställa upp på vallistor och inte minst viktigt, se till att folk också röstar på Frimodig kyrka, för kyrkans bästa, så att allt fler kan få lära känna Jesus och växa i sin tro på honom.

På många plan är det i sig en intressant diskussion, som jag ofta med stort nöje deltar i, men den är inte alltid så givande. Det är svårt att riktigt föra diskussionen på lika villkor, när den ena parten döljer sin politiska agenda. Vi ser hur kristna grupper i USA allierar sig med politiskt sett konservativa grupper med stora inslag av nyliberalism. Liknande strömningar finns givetvis även här i Norden och Sverige. Under diskussionens gång sammanflätas ett kristet innehåll samman med de politiska värderingarna till en påstådd bibeltroende helhet. Resultatet kan bli, som jag ser det, att kristna bidrar till en passiv anpassning eller rent av aktivt bejakande av den bestående ekonomiska världsordningen.

I Sverige har kristna grupper inte motsvarande starka ställning i samhället som i USA. Den borgerliga alliansen behöver inte, och gör det inte heller, anpassa sin politik till kristna och värdekonservativa inslag. Jag skulle nog utan överdrift påstå, att majoriteten av alliansens partier, medlemmar och väljare aktivt tar avstånd från det mesta av vad värdekonservativa kristna står för. Det enda som återstår för de kristna grupper som stöder alliansen är en fullständig politisk anpassning, vilket också sker i full skala.

 Självfallet gäller samma sak på den andra politiska planhalvan. Jag vore både blind, döv och kanske också sinnesförvirrad om jag påstod att vänsterkristna grupper på något avgörande sätt påverkar oppositionen. För ögonblicket finns det en stark allians när det gäller ett antal ställningstaganden kring kvinnliga präster, aborter, och synen på homosexuellas rättigheter. I den alliansen ingår också stora delar av borgerligheten. Den enheten skall inte föraktas och den kan säkert också förstärkas på många sätt.

Om vi överför samhällets politiska och ideologiska frågeställningar till kyrkan, så upptäcker åtminstone jag få, om ens några skillnader mot de förhållanden som råder i samhället i stort. Fronterna är identiska. Jag kan i ibland förundras över teologin, att ett motstånd mot t ex samkönade äktenskap med någon biblisk logik skulle behöva innebära ett motstånd mot välfärdssamhället. Motsvarande gäller, i ärlighetens namn också. Ett accepterande av samkönade äktenskap behöver inte i sig innebära ett bejakande av ett befrielseteologiskt synsätt.

Något år under 90-talet deltog jag i en konferens anordnad Broderskapsdistriktet i Västmanland. Vid konferensen var Marita Ulvskog en av huvudtalarna. Efter en lång inledning om sakernas tillstånd i landet, blev det möjligheter för oss deltagare att ställa frågor. Jag påpekade för Ulvskog, att jag ansåg det riktigt spännande att vara en socialdemokratisk politiker, nu när landet genomlevde en ekonomisk kris. "För nu kan vi ju visa hur en socialdemokratisk och solidarisk välfärdspolitik skall se ut." Jag ska inte försöka citera Ulvskogs svar, för det skulle bara bli fel. Jag nöjer mig med att säga, att hon upplevde påståendet som mycket märkligt! För Ulvskog var det fullständigt självklart, att ständig ekonomisk tillväxt är förutsättningen "att föra en riktig socialdemokratisk reformpolitik." När någon citerar John K Galbraiths berömda hästskitsteorem: "Om man ger hästarna bra med havre blir det mer hästskit som sparvarna kan picka i och livnära sig på." Då tror många att citatet enbart är riktad mot borgerligheten, men stora delar av vänstern är i större eller mindre grad påverkade av teoremet i sitt politiska handlande.

Det här är delar av mina utgångspunkter för min kritik av t ex Svenska Kyrkan, att den inte med tillräcklig profetisk kraft driver kampen mot fattigdom och för rättvisa. Kritiken drabbar förtroendevalda på alla nivåer, nomineringsgrupper, biskopar, kyrkherdar och givetvis oss alla andra som på skilda sätt är aktiva inom kyrkan. Kyrkan får inte ens antydningsvis villkora fattigdomsbekämpningen med krav på framtida tillväxt som förutsättning för att ta sig an verket. När Johannes predikade för folket vid Jordan, sa han inte enligt Lukasevangeliet till de rika: "Ni som har två skjortor, skynda er och förmera dem till 10, så att ni kan skänka en till de fattiga." Han sa mycket entydigt och klart: "Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt."

Jag skulle önska att Svenska Kyrkan hade förmåga och framför allt vilja, att öppna det här nya frontavsnittet. Det skulle, det är jag övertygad om, skapa nya och något överraskande allianser, men mer om det i ett kommande inlägg.  

Tips på bakgrundsmaterial. Som alla säkert förstår har jag öst ur många säckar innan det har hamnat i mina något ofullkomliga påsar: "De fattigas evangelium - befrielse för svenskar" av Per Frostin (är nog slut på förlaget, men det finns ju bibliotek), "Ny skepelse" av Lars Lindberg (är nog också slut på förlaget), "Efterföljelse" och "Motstånd och underkastelse" av Dietrich Bonhoeffer, utgivna på Cordia, "Jesus hemliga budskap" av Brian D. McLaren, utgiven på Marcusförlag samt "Den Jesus jag aldrig känt" av Philip Yancey, utgiven på Bokförlaget Libris. Nu höll jag på att glömma min senaste kunskapskälla: "the Poverty and Justice Bible" utgiven av Svenska Bibelsällskapet. Om intresse finns kan ni också studera två filmer där Brian D. McLaren ger synpunkter här och här. Jag har ju också förmånen att ha tillgång till kloka medlemmar i min bloggförsamling! Jag kan rekommendera två inlägg, som direkt och indirekt påverkat innehållet i inlägget. Dels Joachim Elsander och dels Jonas Lundström.

Till sist vill jag bjuda på en predikan med Francis Chan. Jag har ofta upplevt att människor verkar bli illa berörda, när jag tar upp frågan om fattigdomsbekämpning. Jag får känslan av att de upplever att jag på något sätt förhäver mig. Om jag någon gång får sådana känslor, då vaccinerar jag mig med Francis Chan. Han får mig att inse att jag globalt tillhör de snuskigt rika. Jag blir också konfronterad med min egen likhet med den rike ynglingen och min bundenhet till mina ägodelar. Jag går ofta bedrövad bort. En lustig detalj. Varje gång jag lyssnar på predikningen på videon blir jag påmind om vår komminister Lena Funges inledningsord i en predikan på en domsöndag för ett antal år sedan: "Där Herren reser sitt tempel, slår djävulen upp sitt tält."

Andra intressanta bloggar om: Svenska Kyrkan, Fattigdomsbekämpning, Hästskitsteoremet, Lukasevangeliet, Johannes, Profetisk, Brian D McLaren, Lars Lindberg, Dietrich Bonhoeffer, Per Frostin, Philip Yancey, Den Jesus jag aldrig känt, Efterföljelse, Motstånd och underkastelse, Jesus hemliga budskap, Ny skapelse, The Poverty and Justice Bible, Francis Chan, Uppenbarelseboken

Nu har frågan sprungit ikapp mig och jag har så smått börjat fundera över vad Socialdemokraterna egentligen säger. Jag har gått till de länkar som Brygubben hänvisar till och kanske ytterligare några till. För att ta del av hela programmet är det nog bäst att gå till AiP . Det går också att läsa kortare referat i Dagen och Kyrkans Tidning.

Jag avstår i dag att komma med några utförligare synpunkter på programmet, men upplever att Brygubbens frågeställningar mycket väl kan utgöra en bra grund för fortsatta samtal i ämnet.

För diskussionens skull vill jag ändå ta upp två frågor. Jag ser i tidningen Broderskaps pappersupplaga, att Olle Burell i en bildtext hävdar att "tolvpunktsprogrammet skall motverka en elitkyrka." Jag har under ett antal år frågat mig och andra vad S egentligen menar med begreppet "elitkyrka?" Jag fick ingen förklaring då jag själv var medlem och inte har begreppet blivit klarare sen dess. Vilka är, enligt partiet, bärare av idén, att Svenska Kyrkan skall bli en elitkyrka? De aktivt troende? Finns det överhuvudtaget några indikationer att någon nomineringsgrupp önskar minska antalet medlemmar i Kyrkan genom t ex hårdare medlemskrav? Finns det, enligt socialdemokraterna, ett egenvärde i att församlingar, stift och Kyrkomötet inte skulle domineras av troende kristna? I andra idéburen verksamhet anses det ju som en tillgång om verksamheten leds av övertygade och hängivna medlemmar. Varför borde Svenska Kyrkan ha en annan ordning? Som sagt gärna en förklaring, tack!

Den andra frågan jag haft anledning att fundera över är Socialdemokraternas syn på Kyrkans roll i samhällslivet och samhällsdebatten. Partiets program för Kyrkan är mycket omfattande och berör både nationella och internationella frågor. En del av programpunkterna kommer att kräva stora samhällsförändringar om de ska genomföras och kommer säkert också innebära att Kyrkan kan tänkas hamna på kollisionskurs med regering och riksdag. Vad händer, om socialdemokraterna kommer i regeringsställning efter valet 2010 och vår nuvarande ärkebiskop leder namnupprop,demonstrationer och skriver debattartiklar där ha tillsammans med andra kristna ledare kritiserar regeringen? Kommer då någon representant för regeringen att rycka ut och påtala för ärkebiskopen, att kyrkan inte ska försöka påverka den demokratiska processen? Ärkebiskop Hammar fick ju sig en rejäl åthutning av minister Morgan Johansson när Kyrkan tog upp bl. a de apatiska flyktingbarnens situation. Det var en klar markering från regeringen. Bort från gatorna - tillbaka till kyrkobyggnaden!

Kommer Kyrkomötets S-grupp att ha en beredskap och framförallt en vilja, att aktivt ta strid med partiet i ett sådant läge? Jag upplevde att Hammar inte fick någon stark uppbackning av kyrkligt aktiva socialdemokrater, när det begav sig.

Andra intressanta bloggar om: Kyrkoval, Kyrkomötet, Stift, Församling, Socialdemokraterna, Valprogram, Olle Burell, Morgan Johansson, KG Hammar, Ärkebiskop,

Nu är inte detta något som enbart handlar om tillfälliga gudstjänstbesökares glädjeuttryck efter konstiga gudstjänster. De stora frustrationen är just hur svårt det är att bryta igenom människors (inklusive mina egna) förutfattade meningar om vem Gud är, vad kyrkan är och vad det innebär att följa Jesus. Tänk att det budskap som är så mycket glädje, befrielse och återupprättelse har drabbats av så mycket fördomar om inskränkthet, tristess och t o m förtryck istället. Oerhört frustrerande.

Min bön blir att Gud måtte hjälpa mig att bli mer lyhörd för hans röst och hans vägledning, att låta hans vilja bli alltmer konkret i mitt eget liv. Bara så kan jag vara ett trovärdigt vittne för honom som är vägen, sanningen och livet.

Jag måste säga att jag blir uppmuntrad av det Anders skriver. Det är återigen tydligt att det är Jesus som ska stå i centrum i allt kyrkan är och gör. I honom finns förlåtelse för synder, och det nya livet - alltså evigheten. Den som läst här förut kanske kommer ihåg att jag skrev om oas i Borås, och där var dessa drag tydliga. Det samlar kristenheten i Sverige idag att komma just till Jesu kors där förlåtelse och nytt liv finns. Som jag uppfattar det jag sett av ekumeniska drag just nu så är det förlåtelse i tron på Jesus, samt hopp om och förväntan på evigt liv i tron på Jesus som samlar.

Anders har väl en god poäng i att skriva som han gör, För det är ju inte fel det som sägs i det han refererar, det är bara inte hela sanningen. Och det är just det som är så försåtligt och förödande.

För övrigt tror jag signalerna ovan i min bild visar att sträcka med lägre hastighet börjar... (Samt följande som orienterar om att huvudsignal kommer, används om fristående försignal till huvudsignalen saknas (därav den runda skylten som liknar en försignal))

Så vitt jag kan se är det inte heller någon lite spillra av anglikanerna som nu formerar sig. De anglikanska kyrkorna i Sydamerika, Nigeria, Uganda, Kenya, Rwanda, Tanzania utgör tillsammans mer än hälften av all världens anglikaner. Med stor vånda har de till sist tvingats inse att de liberal krafterna i norr inte kommer låta sig föras tillbaka till den bibliska uppenbarelsen och därför tar man du detta steg att bilda något nytt, vid sidan av det gamla.

Men vad händer nu då, tro? I USA kommer det redan sönderspruckna Episkopalkyrkan (TEC) att vittra sönder alltmer och i Kanada likaså. Men hur kommer Church of England att ställa sig? Kommer de evangelikala biskoparna där ansluta sina stift till Fellowship of Confessing Anglicans (FCA) eller kommer de hålla sig kvar i den sönderfallande och allt mer extrem-liberala Anglican Communion? Men också i de ekumeniska relationerna kommer det naturligtvis få konsekvenser, bl a i relation till Lutherska världsförbundet och därmed också till Svenska kyrkan.

Vi får väl se helt enkelt. Helt klart är i alla fall att den anglikanska (och den ekumeniska) kartan håller på att ritas om rejält. Är det måhända ett gyllene tillfälle att hitta nya, närmare relationer mellan anglikaner och lutheraner? För mitt i det som ser så dystert och splittrat ut finns ändå glimtar av hopp och ljus.

Att göra sig av med kyrkorna är naturligtvis en lösning som ligger nära till hands, men ett kristligt och strategiskt svar skulle snarare vara att hitta vägar för att fylla kyrkorna med gudstjänstfirande, engagerade, levande kristna, som också vill vara med och bära kostnaderna. Det är väckelse och levande tro på Jesus Kristus som är lösningen, inte att sälja de kyrkor, som hängivna kristna genom seklerna har offrat pengar och kraft för och slitit ont för att få till stånd. Dessvärre är nog läget sådant att vi ändå kommer tvingas sälja ett antal kyrkor, eftersom det tar en del tid att vända en skuta som Svenska kyrkan.

LÄSRÖRELSEN SUGER HÄSTBALLE

"Hovet, staten och kapitalet stödjer läsrörelsen."

"Istället för att kasta sten... Skriv själv."

"Vi vill lyfta fram den läsning som ger sammanhang och fyller människors inre med bilder, associationer och lust."

Dessa citat kommer från Läsrörelsens material. Läsrörelsen är en välgörenhetsorganisation. Den oroar sig över att vissa grupper, särskilt arbetarklassmän, läser mindre. Den vill att ungdomar ska läsa fler böcker... "Ge ditt barn ett språk" är deras slogan.

Konstigt nog hittar man i deras material ingenstans några förslag om att stoppa biblioteksnedläggningar. Inte ett ord om betydelsen av arbetsplatsbibliotek. Ingenting om att skolan borde få mer resurser. Inte ett knyst om att arbetarklassmännens minskade läsning hänger ihop med ökade klassklyftor och utsugning i samhället.

Nej, politik är för tråkigt. Läsrörelsen föredrar att prata om lyckade samarbeten med McDonalds och Svenska Kyrkan, om framgångsrika sponsringsavtal och "läsdiplom" - om reklam för läsning och tävlingar på mjölkpaketen.

Hur idealistisk är egentligen Läsrörelsen? Dess tre stora "samarbetspartners" är tre av Sveriges största bokförlagskoncerner: Bonniers, KF Media och Natur och Kultur.

Vad vill bokförlag? Tänk efter själv: svaret på den frågan utgör den grinande dödskallen bakom Läsrörelsens leende godhet.

Och nu blir det underhållning.

LÄSRÖRELSEN INFORMERAR

Drama. I rollerna: Bengt Westerberg. Gossen.

Bengt Westerberg: Hej lille vän.

Gossen: Fan, fan, fan.

BW: Jag kommer från Läsrörelsen, och vi ska ge dig ett språk. Vi har hittat på en hemsida, där du kan tala alldeles fritt. Ja, det är sant pojken min: allt det där du inte kan tala med vuxna om får du skriva om på våran hemsida! Och du kan lita på oss: vi har både Arla, McDonalds och Svenska Kyrkan bakom ryggen. Och vet du vad som är det allra bästa? Jo, om du skriver riktigt fritt så vinner du en tävling och får ett fint pris!

Gossen: Ja farbror. Tack farbror. Ursäkta om jag frågar, men: ökar vinstchansen om jag runkar av farbror?

BW: Ja hrm hrm visserligen, men om du vill vara riktigt säker på att vinna så kan du följa med mig och dom andra i Läsrörelsen och suga hästballe!

Gossen: Oj vad mysigt, jag känner redan att jag fått ett språk! Får jag ta med alla mina mina kompisar? Dom kan bara säga fan, fan, fan och är jämt ute och kastar gatsten.

BW: Självklart. Bland våra sponsorer finns svenska Travsällskapet, Uppfödareföreningen och HästBalleSugarKlubben (hbsk). Dom ställer upp med hästar. Vi brukar alltid suga hästballe när vi har våra sponsormöten. Särskilt dom från Bonniers, KF Media och Natur och Kultur gillar det. Det är faktiskt dom som har hittat på det: dom är jävligt glupska. Vi erbjöd dom fårballe men det dög inte.

Gossen: Vad skönt det är att ha fått ett språk som makten förstår.

Men vad annat är att vänta av ett parti som har en ateistisk ideologi som grundfundament? Att det sedan handlar om vad man vill med Svenska kyrkan de närmaste åren bekräftar bara det som blir alltmer tydligt: SAP vill gärna bevara folkkyrkan, just med betoningen på folk och som ett slags historiskt monument och kulturbärare, men bara så länge den följer socialdemokratins grundsatser (och i det här fallet, plattityder). Det än nämligen en mycket ateistisk kyrka man möter i SAP:s valmanifest. Inte ett ord om Jesus, inte ett ord om Bibeln. Inte ens Gud nämns.

Sen ska det bli mycket spännande att se om detta urvattnade dokument kan hålla ända fram till valdagen, eller om det förr, snarare än senare, kommer att justeras på ett antal punkter. Det är iaf min gissning, men vi får väl se. Å andra sidan är det nog ytterst få som kommer ägna det någon uppmärksamhet öht, så av den anledningen kanske det inte är värt ansträngningen att ändra i det, nu när det väl är skrivet ;-)

Det finns synnerligen enkla lösningar på FRA lagen, alla är tekniska och kräver att riksdagen under hösten river upp beslutet ifrån 18e juni tillsätter en bred parlamentarisk utredning som skapar både legitimitet och långsiktighet åt svensk underrättelsetjänst. Allt annat än att börja om ifrån början är oseriöst och ovärdigt en svensk regering. Man kunde ju också ifrågasätta om Tolgfors är kompetent nog att leda något större än en scoutpatrull och en regeringsombildning skulle definitivt vara min rekommendation.

När det gäller könsneutrala äktenskap ställer jag mig minst sagt frågande, var finns problemet, sov jag när problemet definierades???

Vi har en stat och vi har en kyrka, vad staten gör, är upp till medborgarna och dess representanter och vad kyrkan gör är upp till dess organ och medlemmar. Vad kyrkan gör och anser är inte en fråga för svensk riksdag eller regering, vad de vill välsigna har ingen svensk folkvald med att göra, det är en intern kyrklig fråga. Vad eventuellt borde diskuteras är om kyrkan skall tillåtas utföra en institutionell uppgift så som att viga, nej säger jag, detta är en juridisk process som samfund inte skall blandas in i.

Efter att ha levt många år i Nederländerna har jag på nära håll sätt hur man enkelt löser detta. Staten har där ensamrätt på instiftande av äktenskap, detta styrs helt och hållet av existerande lagstiftning och har inget med kyrkan att göra. De par som söker en kyrklig välsignelse tar helt enkelt efter stadshus ceremonin och åker till den kyrka, moske, synagoga eller dyl. där de känner sig hemmastadda, och får där den välsignelse som de då eftersträvar. Staten sköter det juridiska och kyrkan det religiösa, svårare än så är det faktiskt inte.

Är det så att en kyrka inte vill, av olika själ välsigna ett könsneutral äktenskap så är väl ändå inte detta en uppgift för riskdagen, utan en intern kyrklig angelägenhet. Däremot skulle det statligt instiftade och juridiska äktenskapen vara fullt könsneutralt, på detta sätt skulle man enkelt lösa upp knuten.

Vi har separerat staten och kyrkan, detta var ett logiskt och hedersamt beslut, låt oss fullfölja detta och sluta behandla kyrkan som en myndighet.

Mvh

M

Morgondagens evangelium är ett Johannesavsnitt (17:18-23) som är ett av det där ställena i Bibeln där vi, sena tiders barn, också blir inkluderade på ett mycket konkret sätt, när Jesus ber för sina lärjungar: "inte bara för dem ber jag, utan också för alla som genom deras ord tror på mig."

"Rädda Barnen har uttryckt en djup oro för att försörjningskravet kränker grundläggande rättigheter." -DN Debatt

Jag tycker att Rädda Barnen skall sätta in sin stöt där det behövs som mest - i Mellanöstern och Afrika vilkas länder ligger hundratals år efter Sverige i synen på mänskliga rättigheter. Det går bra för, till exempel FN, att ständigt kritisera det mest generösa och solidariska landet i världen och samtidigt förbjuda kritik om islam, trots att muslimska samhällen är terrorvälden för både kvinnor och män.

Enbart ca 5 % av alla invandrare i Sverige är personer med skyddsbehov, resten är ekonomiska migranter, varav många av dem kommer till Sverige för de obefintliga kraven och de höga bidragen. Rätta mig om jag har fel, men skulle inte konventionsflyktingar undantas från försörjningskravet. I så fall - vad gastar debattörerna om?

Om nu barn och föräldrar kommit ifrån varandra är det rimligaste att de återförenas i ett närområde till det land de kommer ifrån och inte att alla splittrade familjer skall leva på svenska skattepengar. Visst, det är solidariskt att hjälpa andra människor, men pengar växer inte på magiska träd och det går inte att låna ihop till invandringens kostnader så som skedde under 1990-talet.

"Peter Lööv, som är präst i Svenska kyrkan och samordnare i projektet Integration i praktik föreslår ett tankeexperiment som tydligt visar förslagets grymma konsekvenser: Tänk om staten skulle omhänderta barnen till arbetslösa svenskar tills dessa funnit ett jobb." - DN Debatt

Här presenteras ännu ett orimligt känsloargument, av exakt vilken anledning skulle staten omhänderta barn till arbetslösa svenskar och hur skulle en sådan aktion gynna samhället? Många människor tycker säkert att det låter som ett vettigt argument från Löövs sida, men vänd på det: har Sverige skyldighet att betala ut a-kassa (eller andra bidrag) till arbetslösa i andra länder? Nej, naturligtvis inte. Vissa förmåner och rättigheter gäller för svenskar för att detta är Sverige och här bestämmer vi vilka regler som skall gälla.

En sista grej med, de här debattörerna attackerar svenska myndigheter för att de tycker att de är omoraliska, de går inte på det antalet invandrare som är lata nog att inte bidra till det svenska samhället genom jobb och skatt. Alltid är det svenskens fel, aldrig invandrarens. Om de som kom hit var flitigare och bidrog mera skulle en sådan här lag om försörjningskrav aldrig funnits, men för folk med enbart känsloargument måste en budget inte gå ihop.

Det är "änna" ett underligt beteende från någon som Heberlein. Att hon har problem med Svenska Kyrkans prioriteringar är en sak (och kanske någonting som stämmer), men att hantera det på detta sätt är för mig en gåta. En kristens förhållande till sin kyrka (dvs. Kristi Kyrka) kan i princip jämföras med andra förhållanden av intimare art. Det handlar om att ge och ta, i ett förhållande måste man söka kompromiss och en smula diplomati. Att bara identifiera respektives brister för att sedan bestämma sig för att avsluta förhållandet känns föga kompromissande eller diplomatiskt. Det finns med andra ord ingen som helst ambition att söka en lösning som främjar ömsesidighet vilket kan föra med sig en djupare respekt och kärlek för varandra.

Heberlein vill påstå att det inte finns någon som helst anledning att söka en sådan debatt som kan främja ett nytt och djupare förhållande, eftersom hon resolut avfärdar SvK präster som negligerande och ointresserade av någon som henne. Om detta är sant är det inget annat än en tragedi! För det vill jag klargöra här och nu, jag håller med Heberlein om att SvK präster är genom sitt ämbete skyldiga att förkunna Herrens ord genom välreflekterad, teologiskt oantastlig och uppbygglig homilia. Detta sker endast genom att peka på människans oförmåga att själv ta sig ur syndens bojor för att sedemera peka på korset och den tomma graven. Att bekänna våra synder inför Herren varje söndag är en väsentlig del i Gudstjänsten, vilka ska avlösas dock också problematiseras genom predikan, så att vi kan gå ur kyrkan på söndagsförmiddagen rustade att möta en ny vecka, rustade att möta våra medmänniskor, rustade att konfrontera synden. 

Sedan tänker jag inte heller obstinera kring Heberleins kritik av utbildningen, jag delar hennes åsikter och tackar Gud för att jag har lagt om min egen. Det kommer ta 2år längre än jag räknade med att bli prästvigd, men det har jag så mycket nytta av i kommande ämbetsposition.

Vad som stör mig med Haberleins handling är att den förefaller vara "den enklaste vägen". Det är så lätt att bara se på medan skeppet sjunker för att sedan vända ryggen till. Visst, så kan vi göra, men vad är det för kyrka? Vad är det för kristen som bara kan se på? Är vi inte kallade till att vara ett heligt folk? Så tänds då av helig vrede över vad du ser och hör och håll linjen! Men detta är förstås inte lätt, det kommer kräva offer och strid. Ja, man kan rent ut av dra paraleller till filmen 300 (som för övrigt var röten, men det spelar ingen roll för liknelsen). Är det inte vår och Heberleins uppgift att som kung Leonidas och hans trogna 300 soldater hålla stånd när alla andra sviker? Är det inte vi som får ta på oss uppgiften att visa vad kyrka är och vad den inte är? Är det inte vår plikt som Kristi stridsmän? Hur kan vi då ens komma på tanken att överge vår kyrka i händerna på de som hellre ser att vi gullar med vuxna människor som de vore spädbarn och söker medias uppmärksamhet? Är inte det ett ännu större svek än att "flumma till det"?

Vill Heberlein ha mindre flum och mer att bita i så tänker jag tillgodose: Detta är ett falla av lättja. Lättja inför tanken på att strid kostar, på att strid strid tvingar till uppoffringar. Det är helig strid vi är kallade till både utanför och innanför kyrkans väggar. Vi är många som delar dina bekymmer, Heberlein. Men din plats är här hos oss, vi behöver dig, kapitulera inte utan sök oss som vi söker dig. Tillsammans kan vi visa varför Kristi Kyrka behövs i denna värld, varför den behövs i Sverige. Du har rätt när du oroas över SvK ängslighet, för när Kyrkan tummar på sin teologiska hederlighet och byter ut den mot "flum" - vad behövs den då till?

Korset, den främsta av den kristna kyrkans symboler, har alltid och fortsätter alltfort att provocera. Det är idag inte längre självklart att korset är den symbol som vittnar om hoppet och det det eviga livet ens på en kyrkogård. Vi lever sannerligen i en postkristen tid.

Men det som ändå är mest förunderligt är hur osäkra kyrkans egna tjänare är i mötet med vår tids tankeströmmar. Det är inte längre värt att ta strid för korset, menar den citerade kyrkoherden, visserligen ryckt ur sitt sammanhang, men ändå uppseendeväckande. (Kanhända är just detta citat helt missvisande i det enskilda fallet, men mönstret känns igen från många andra sammanhang, vilket tydligen SvD också snappat upp.) Om inte ens kyrkans präster har en susning om den kraft, det liv och den befrielse som finns i korset, då är det inte heller så underligt att de - som artikeln antyder - inte har så mycket att erbjuda i vare sig förkunnelsen eller det enskilda mötet.

Men i de gamla medeltidskyrkorna kan vi ändå ana ett stilla sus från tider då korsets betydelse var uppenbar. De åldriga murarna vittnar om en verklighet som ligger bortom det materiella, bortom den postmoderna subjektivismen, bortom upplevelserna, en verklighet som är förankrad i den treenige Guden, i Fadern, Sonen och den helige Ande, i universums yttersta ursprung, i den eviga Sanningen. Den verkligheten kan vare sig politiker, filosofer eller sk teologer rå på. Förr eller senare kommer susningen att växa i styrka och människor kommer på nytt att söka och finna det eviga livet i Jesus Kristus, världens frälsare.

Frågan till dig och mig blir då: vill vi vara med när susningen blir till brusande lovsång inför den himmelska tronen?

Dessutom har det varit oerhört intressant att vara på läger med både protektionistiska syrisk-ortodoxa kristna, progressiva troende muslimer blandat med entusiastiska trosrörelse-kristna, alltihop i svenskkyrlig miljö. Man kan aldrig riktigt förutsäga vad man kommer att möta för reaktioner, bara att det blir reaktioner. Mycket spännande!

Trots detta är det ändå rätt skönt att komma hem och börja ge sig i kast med det vanliga församlingsarbetet igen. Dessutom är det ju snart höstterminsstart, vilket kan ge vilken distriktspräst som helst både ångest och panik. Nåja, det mesta brukar lösa sig. Det är bara det att det krävs en hel del ansträngning... Men det är också spännande och dessutom rätt kul för det mesta.

Under två års tid gick den här pojken i kyrkan regelbunden, på mässor och andakter och det ena med det andra, han blev med andra ord rätt så intrasslad i det nät kyrkan agnat. Han hörde präster predika om samhällets förfall; om de homosexuellas intåg i samhället, porren som täckte väggarna inne på Statoil, hur fel det är med all sex som inte sker för att föra arten vidare (i äktenskapets namn, givetvis!), och om alla de kättare och syndare som vänt Gud ryggen och för det skulle straffas. Givetvis sades det mycket annat, mycket som pojken inte förstod hur man kunde vara bitter och vred över. Det enda han möjligtvis förstod var föraktet mot pornografin, något som pojken till viss del själv hade (fast lagom avklädda kvinnor hade han på den tiden inte något emot, och det har han inte idag heller), då han var (och är) av åsikten att det är en vedervärdig bransch där kokain och psykiska problem och profit till var pris är vardagsmat. Men det andra förstod han aldrig, hatet (ej heller det överdrivna hatet mot porrbranschen förstod han, trots hans åsikter om branschen... man kan ju trots allt inte klandra kvinnorna och männen som står framför kamerorna, det är männen och kvinnorna bakom som vi måste vända vårt förakt mot).

Han förstod inte hur en religion som, enligt egen utsago, predikade kärlek, kunde vara så hård och dömande. Så hatisk mot alla som inte passade in i deras mall för hur människor ska vara. Förstås, om man är kristen kommer man alltid in i himlen, oavsett om man heter Adolf Hitler eller Charles Manson (pratar man om apokalypsen är man helt klart lagd åt det lite mer kristna hållet). Man har ju mottagit Jesus Krist som frälsare. Om man däremot råkar vara en hyvens prick som kanske råkar tro på Ganesha, eller vara ateist, så kommer man inte in i himlen, oavsett hur god man varit mot sin nästa och dess nästa. Man har ju inte mottagit frälsaren, och förtjänar således ingen plats i paradiset.

Det där var saker pojken ofta funderade över, hur det i hela friden kunde vara så. Länge grubblade han på det, nu går vi händelserna i förväg, men det måste göras; tills en dag då han av en händelse befann sig på ett kloster, och en besökare frågade en av munkarna varför man inte kommer in i himlen om man är en god, icke-kristen människa. Munken svarade att Gud inte ville tvinga sig på någon. Det tyckte pojken lät rätt så vettigt, samtidigt som han undrade om Gud, som enligt utsago skulle vara så god, inte borde ta och fråga de goda, icke-kristna människorna om de vill ha en plats i hans himmel. Jag menar, det vore ju surt om massmördare som Hitler kommer in, men inte man själv, som konverterat till ateismen, och försöker göra gott mot samtliga människor man möter. Vad är det ens för idé att vara god, om man kommer in i himlen ändå, så länge man mottar Jesus som sin frälsare, vill säga?

Pojken funderade över en hel del utöver det, som det där med sex. Varför skulle det vara så hemskt att doppa lite, eller bli doppad i, utanför äktenskap, för nöjes och njutnings skull? Liksom, det är skönt av en anledning, och man ska tydligen må bra av att vara sexuellt aktiv. Så hur kan man förlora på det? En präst han hörde predika, påstod att ingenting, oavsett hur skönt det än är, kan mäta sig med herrens ljuvhet i livet efter döden. Det lät lite mystiskt, tyckte pojken, varför hålla sig borta från det goda i livet, bara för att det inte är lika ljuvt som kungadömet där bland molnen? Trots att många präster han hörde predika sa att "man ska lida för att herren led", förstod han det inte riktigt. Bara för att han led helvetets alla kval och motstod allt det som gör livet värt att leva, betyder väl inte det att vi ska säga nej till det?

Mycket att undra över fanns det i kyrkan, och ju längre han stannade, desto mer fundersam blev han. Det tycktes som att ju fler svar han fick, desto fler frågor dök upp. För varje svar, tycktes det uppkomma minst ett dussin nya frågor.

Pojkens tro blev allt svagare, om han nu någonsin hade en tro alltså, och tiden gick. Det blev allt störra gap mellan hans kyrkbesök. Så en dag fick han möjligheten att åka till ett kloster, något han mer än gärna gjorde. Där fann han frid, allt var så lungt, och alla var så trevliga. Kanske, kanske finns det en Gud trots allt, tänkte pojken. Men det blev inte mer än en tanke, som försvann så snart han åkt hem.

Nu började han söka svar i vetenskapen, och trots att den inte ger några konkreta svar, ansåg sig pojken mer upplyst desto mer han läste och fick förklarat för sig. Även om vetenskapen enbart hade teorier om hur allt uppstått, var det ändå teorier baserade på fakta, mer än vad någon religiös skrift, eller person, någonsin gett honom. Och pojken hungrade efter kunskap, och åt av alla förbjudna frukter han kunde komma åt.

Återigen åkte pojken återigen till klostret, ett år efter sitt senaste besök. Denna gång insåg han vad som fyllt honom med sådan ro under hans senaste besök, de få krav han mötte från andra människor. De var vänliga, krävde inte att han skulle vara någon annan än sig själv, och framförallt förväntade dem sig ingenting av honom, och han ingenting av dem, annat än ren vänlighet och respekt, och vice versa. Dessutom kände han att han fyllde en funktion, han gjorde nytta, och nästan viktigare, alla kvinnor han hade (o)turen att träffa, var så vänliga och såg honom som en person.

Alltså, det hade ingenting med religion att göra, bara sund medmänsklighet.

Tyvärr är religion inte alltid så medmänsklig. De dömer mer än de friar, de hatar mer än de älskar, och de slåss mot varandra, samtidigt som smutskastningen och hånen haglar lika tätt som haglet från en 36-kalibring hagelpatron de första metrarna. Det är sjukt, och kastar en mörk skugga över de många religiösa som faktiskt predikar kärlek och fred och ett öppet sinne.

Även fast jag är en man av vetenskap, så är jag öppen för andra förslag. Visserligen är jag av ståndpunkten att det inte finns något övernaturligt, bara saker som vi med dagens vetenskap inte kan förklara, men som vi kanske kan förklara med morgondagens kunskap, eller med den kunskap vi kommer att ha samlat på oss de nästkommande dagarna efter imorgon. Men det utesluter fortfarande inte existensen av ett så kallat "högre väsen", även om jag finner det högst osannolikt att det alls skulle finnas ett medvetande högre än alla andra medvetanden, ett medvetande så högt och komplicerat att det kan skapa och förstöra hur fan det vill, när det vill.

Som sagt, I want to believe. I liv på andra planeter, inte nödvändigtvis utvecklat eller avancerat liv, men liv. Som i bakterier. Som i organismer som behöver näring för att överleva. Som har ämnesomsättning. Som påverkas av värme och kyla. Som mossa. Som träd. Som hallonbuskar.

I want to believe, i kärlek och fred och allas rätt att leva sina liv utan någon inblandning från paranoida, religiösa besserwissrar som väljer att tro på skrifter som enbart innehåller liknelser och påståenden, och inga egentliga fakta.

I want to believe, i det faktum att vi alla är likvärdiga, att inget liv är mer värt än något annat liv. Att vi alla är söner och döttrar födda av den vackra milfen Moder Natur. (Yuck, jag hade då inte gjort henne!)

(För att ta kål på den alldeles för seriösa stämning jag byggt upp de senaste 1400 orden.)

 
"Sverigedemokraterna ser med oro på hur de styrande inom kyrkan i allt högre utsträckning börjat ifrågasätta och avlägsna sig från kyrkans tidigare trossatser och traditioner. Hur man okritiskt accepterat och till och med understödjer den mångkulturella samhällsordningen och utbredningen av främmande religioner som islam i Sverige, vilket på sikt utgör ett hot mot såväl kristendomen, den svenska kulturen, demokratin och den samhälleliga utvecklingen."

"De anställda inom kyrkan bör därför under arbetstid avhålla sig från att arbeta för detta."

Vore konventikelplakatet och lite tvångskristning tillräckligt traditionsenligt för Sverigedemokraterna?

Endast Sverige svenska kristna har!
 

Andra bloggar om: Sverigedemokraterna, Svenska kyrkan,  Tvångskristning, Mångkulturellt, Islam, Konventikelplakatet

Viola meddelade redan i februari 2008 i ett föredrag på Göteborgs Stadsteater att Palmecentret inte kommer engagera sig i den pågående fredsprocessen mellan Israel och palestiniernas president, Abu Masen, utan i stället kommer att satsa stora resurser på att överbrygga motsättningarna mellan Fatah och Hamas. Palmecentret är till 90% finansierat av skattemedel, vilket medför att dessa ansträngningar finansieras av svenska staten.

I Gaza satt Viola och hennes medarbetare som ensamma västerlänningar tillsammans med representanter för terrororganisationerna Islamiska Jihad, PFLP, Hamas m fl. I Stockholm engagerade hon bland annat anhängaren av självmordsterrorism Azzam Tamimi vid tankesmedjan Institute of Islamic Political Thought i London. Trots dessa ansträngningar har striderna mellan Hamas och Fatah brutit ut igen i Gaza. Under förra helgen mördades 8 Fatahmedlemmar i Gaza och ett 30-tal sökte sig till Israel för att få skydd.

Violas desperata ansträngningar misslyckades. Det är svårt att förstå hennes starka engagemang för Hamas. Medan andra antiisraeliska organisationer, som t ex Diakonia och Svenska Kyrkan, har kontakter med Västbanken och extrema israeliska organisationer, oftast på vänsterkanten, eftersträvar Palmecentret starka relationer till den terrorstämplade organisationen Hamas. Hamas ledare vill gärna ha kontakter med europeiska länder och organisationer utan större framgång. EU har förbjudit medlemsländerna att ha direkt kontakt med Hamas. Dessutom har rädsla för den personliga säkerheten också förhindrat europeer att komma till Gaza, medan Viola verkar kunna vara där utan risk.

Violas starka band till Hamas gör henne till en av terrororganisationens främsta kontaktpersoner.

Viola lämnar snart ledningen för Palmecenter. Undrar hur hon kommer att fortsätta kanalisera kontakter med Hamas? Vi hoppas att den nya generalsekreteraren, Jens Orback, verkligen kommer att satsa på fred och på att ha kontakter både i Israel, och där med etablerade organisationer, och i palestinska områden med organisationer som eftersträvar fred och inte terror.

Oded Meiri
FiM

Det jag tycker är spännande i detta är att det nu faktiskt dyker upp en del kritiska röster i riksmedia emot Pride och gayrörelsens uttryckssätt och plats i politik och makt. Det höjs en del kritiska röster, men samtidigt fortsätter dessa tidningar att bevaka och skildra Pride på exakt samma okritiska sätt som tidigare. Så jag tänker att Kjöller, Assarmo, Skytte m.fl kan gorma hur mycket de vill, media kommer fortsätta att tillbe i den gränsöverskridande syndens tempel precis som tidigare, och om möjligt än mer.