Hösten kan vara så full av färger och glädje att man nästan vill sjunga och dansa fram på gatorna.

... eller så kan den vara så mörk, grå och trist att man helst vill stanna inne hela dagen med en god bok och en kopp te.

Våra liv är fulla av motsatser och kontraster.

Kanske inte, vid närmare eftertanke. Snarare ett stundens infall och ett återfall i det där med att leka med skuggor och ljus.

Leka med vatten kan man göra på många sätt. Det här är ett sätt man åtminstone inte riskerar att bli blöt av. Min lek med kameran gjorde att det brusande vattnet fick ett helt annat utseende. Vad man ska tycka om det? Tja, inte vet jag - det måste vara en smaksak och upp till betraktaren.

Jag fångade den här vyn över Mälaren härom dagen. Inget speciellt med bilden, men med min vanliga fantasi så...

Någonstans långt bort i bilden ligger kanske äventyret på lur, för vem har sagt att äventyr till sjöss, eller i marin miljö, nödvändigtvis måste inträffa på de sju haven? Förresten, vem har sagt att det måste vara något stort och nästintill världsomstörtande för att få kallas äventyr?

För mig räcker det med en liten upptäckt i stora världen; det kan vara äventyr nog.

Det är ett jäkla hopp från funkisstil till trafikapparater, jag vet. Fördelen med att blogga är att man kan göra sådana krumsprång utan att det gör något. Jag hittade motivet på en solig söndagspromenad. Fult, snyggt eller bara funktionellt utan estetiska aspekter? Förmodligen allt på en och samma gång.

Idag fick jag ingivelsen att börja fotografera funkismiljöer och var hittar man sådana i massor om inte på Stora Essingen? Alltså blev det en spårvagnsresa dit. På plats kunde jag konstatera att tillfället inte var det bästa, eftersom Fortum hade grävt upp ett antal gator för att lägga ner rör för fjärrvärme. Lite bilder och många tankar blev det ändå.

En av de glada tankarna var att så mycket trots allt och trots tidens gång fortfarande är intakt. Jag hade inte varit på Stora Essingen på flera år och sist jag var där kändes det lite som om tiden hade stått stilla på något sätt.

Nu vet vi ju alla att tiden går och aldrig den stilla står. Idag kändes det också som att den verkligen hade börjat röra på sig. Det byggdes om, byggdes till och byggdes nytt lite varstans. Inga problem, sådan är tidens gång.

Vad som istället kan bli problematiskt är att en och annan ombyggnad eller förändring är okänsligt gjord. Naturligtvis måste en husägare kunna anpassa sitt hus till dagens behov, men snälla - ha inte ihjäl husets själ! Titta på porten på bilden ovan. Det är förmodligen den ursprungliga porten. De stora glasytorna har kanske inte det bästa k-värdet, men entrén ger ett ljust intryck. Den bevarade porten gör mig faktiskt glad på något sätt.

I huset på bilden ovan har en gång en snarlik port suttit. Denna har bytts ut mot en modern port. Lösningen med stora glasytor är intakt, proportionerna är säkert ungefär desamma, men den brunsvarta metallporten ger entrén ett helt annat intryck. I mina ögon ser den numera ut som ett svart hål - det ljusa, trevliga intrycket har försvunnit och det stilrena intrycket har ersatts av tom anonymitet.

Tyvärr har detta skett på åtskilliga ställen och därmed har ett antal stiliga portar försvunnit. För sådär en tio år sedan var jag i Helsingfors och kunde sakligt konstatera skillnaderna mellan Sverige och Finland i detta avseende. Helsingfors ståtade nämligen med åtskilliga fint bevarade entrédörrar i trä, alternativt nytillverkade med den ursprungliga som förlaga. Husen hade atmosfären och karaktären intakt.

Nu verkar det som om trenden börjar vända. Familjebostäder, som jag är hyresgäst hos, ersatte härom året den utslitna porten i huset jag bor i med en snarlik i samma material, det vill säga trä. Det var glädjande och den ser snygg och välkomnande ut på ett sätt som ingen metalldörr kan. Hade det varit för drygt tio år sedan är jag övertygad om att de hade valt en annan lösning. Trendbrott ska man vara glad för ibland!

Det var skönt väder ute idag och vad har jag gjort? Jo, jag har hållit till i ett undervisningsrum hela dagen. Jag hade mycket hellre strövat omkring i skogen med kameran och insupit den begynnande höstens alla dofter och intryck. Tagit några bilder, tänkt tankar och njutit av tillvaron och livet.

Att gå i skogen är inte bara att röra på sig och kanske få syn på ett eller annat djur om man har tur. Ibland kan jag också känna närvaron av något annat, något odefinierbart och stort. Inget konstigt alls - det bara finns där, känns och är. Känslan av ett stort lugn, en känsla av frid och ro.

Jag vet att det låter näst intill religiöst, men det är inte fråga om något sådant. Ytterligare förklaringar och teorier är överflödiga. Man behöver inte alltid få allt förklarat. Man behöver inte alltid förstå allt. Känslan av att intensivt vara här och nu räcker och borde upplevas av fler upptagna nutidsmänniskor som inte kan klara sig utan iPod och mobiltelefon.

"Hus att trivas i" - JMs reklamskylt är nog lite olyckligt placerad, eller hur?

Området må vara långt ifrån färdigbyggt, men många av husen är färdiga och folk har flyttat in i lägenheterna. Ändå var det väldigt dött och livlöst på gatorna.

Nu börjar vi närma oss kajen och här såg jag liv och rörelse. I flera av husen har inflyttning redan skett, men de boende får räkna med en viss röra utanför ett tag till. Till vänster ska det bli någon form av stort, öppet torg, men det är inte färdigt ännu.

Så här ser en del av det blivande "torget" ut. En hel del arbeten återstår på den del som ligger utanför bild, men det är stort, öppet, ljust och inbjudande. Det är förmodligen därför jag gillar det.

Här sitter jag på områdets brygga - inte illa! Erkänner också utan att skämmas det allra lilla minsta att jag mer än gärna skulle vilja ha en lägenhet med den utsikten. Årstaviken, Liljeholmen, Hornstull mm utanför fönstret! Går inte just den utsikten att ordna, kan jag förstås nöja mig med likvärdig eller ännu bättre.

Huset på bilden tycker jag ser spännande ut på något vis. Dock är jag lite skeptisk till hur det kan vara utrustat. Jag brukar ibland roa mig med att titta på mäklarnas tidningsannonser. Många av lägenheterna i nybyggen som dessa ser inte ut som hem för människor utan snarare som utställningslokaler för möbler och tillverkare av olika vägg-, golv- och bänkmaterial. Inte mycket till hemkänsla.

På samma sätt har jag kommit att se ett antal kök som inte verkar vara gjorda för att laga mat i. De är visserligen mycket fina, men ack så opraktiska med bänkskivor i ädelträ eller av sten. Ofta drabbas man där även av modet med mörka golv.

En vattendroppe på bänkskivan och du har ofelbart en fläck, såvida du inte varit frikostig med lämplig träolja, men då får du också acceptera en svag doft av oljan. Sätt ner en karott lite för hårt på stenskivan - följden blir att karotten går i bitar. I bästa fall har du bara lyckats slå en flisa ur den och det mörka golvet absorberar obevekligt mycket av ljuset, samtidigt som minsta dammkorn eller smutsfläck syns direkt. Det blir till att dammsuga och torka golv för jämnan.

Självklart har jag inget emot att ha det snyggt hemma, men det ska vara praktiskt och funktionellt också. Att njuta av anblicken av andra lösningar kostar mig inget och var och en ska givetvis få ha det på sitt sätt. På så sätt får jag också ha mina uppfattningar om saker och ting ifred.

Idag bestämde jag mig för att utforska något nytt, så jag begav mig till det nya bostadsområdet vid Årstadal. Den här biten hör till den färdigställda delen. Snyggt och modernt så det förslår, men det finns mycket symbolik i bilden också.

Nu vet jag förstås inte vilken boendeform, alternativt boendeformer, som gäller för husen på bilden, men jag läste på en löpsedel i veckan som gick att Stockholms bostadsrättsmarknad sjunkit med 20 % på sistone. Nåja, jag behöver inte oroa mig. För övrigt är det mer en fråga om naturlag, inte olik lagen om kommunicerande kärl. Konjunkturer kommer, konjunkturer går men husen består (förhoppningsvis - det har ju visat sig att nybyggda hus inte hållit måttet).

På torget i Nora står denna skulptur, dagen till ära försedd med extra utsmyckning. Extrautrustningen ger definitivt ett lite annorlunda uttryck.

Ska man dra slutsatsen att kommunikationsproblem mellan man och kvinna inte är något nytt? :lol:

Jag hade inte tänkt lägga ut något mer idag, men rätt som det var fick jag för mig att jag bara måste lägga ut den här bilden också. Här och nu - inte i morgon! Jag börjar visst utveckla ett riktigt konstnärsbeteende. :-D

Vattnet är en del av Edsviken och bilden är från Edsbergs slottspark, från stallbacken närmare bestämt. På slottet har ingen bott sedan 1957, men där är gott om aktivitet ändå. Många konstutställningar och andra evenemang äger rum där och parken är trevlig att promenera i. Det kallas visst för "engelsk park", det vill säga en park som i mångt och mycket tar hänsyn till naturen.

Jag vill minnas att en del av Drottningholms slottspark är anlagd som en sådan. För sådär en tjugo år sedan var jag en augustikväll på en föreställning på Drottningholms slottsteater. När det var dags för paus i föreställningen, hade det redan börjat skymma och här och var bjöd älvorna upp till dans. Kombinationen av intrycken från föreställningen, skymningen över den engelska parken och miljön både i och runt omkring teatern måste räknas till det som är omöjligt att beskriva i ord. Jag är glad för att jag fått uppleva något sådant.

Under söndagspromenaden fann jag platsen ovan. Lite ovanlig för att vara i en slottspark, men den andades stillhet, frid och närhet till naturen på något sätt. Kan vara skönt att titta på ibland. Kan vara skönt att tänka på nu när det är utbildningsjobb för hela slanten för min del. Missförstå mig rätt - jag gillar det verkligen, men man är ju lite seg när dagen är slut och ibland är man väldigt seg. Lite frid på bild sätter batterierna på laddning; åtminstone funkar jag ofta på det sättet.

I väntan på det stora lyftet kan man ta lite självrannsakande tankar till hjälp. Jag har än en gång konstaterat att jag har en förmåga att vända och vrida på en och annan frågeställning som dyker upp. Analysera sönder saker och ting. Tror du jag har kommit mig för att göra något åt mitt bilinnehav ännu? Nix!

Idag bestämde jag mig emellertid för att jag får göra ett hopp ut i det okända och ta tag i saken. Inser det idiotiska att fortsätta köra omkring med den gamla bil jag har. Egentligen har jag insett det för länge sedan. Ska den fortsätta rulla, behövs en rejäl omgång med svets och annat. Jag tänker inte betala det kalaset.

Betydligt lättare var det när jag bestämde mig för att söka till ännu en fotokurs. Blir den av, går en ledig helg i oktober åt. Det är det säkert värt. Den här gången ska jag försöka lära mig att fotografera föremål för produktkataloger, hemsidor mm. Jag övade lite på det området i somras innan min gamla dator tackade för sig. Det gav mersmak och nu vill jag lära mig tekniken bakom det hela. Sådana beslut är av någon underlig anledning väldigt lätta att fatta.

Samtidigt vill jag inte se min dröm om att ha en liten studio till förfogande gå i kras. Snacka om att ha intressen som spretar åt alla håll och ibland mot varandra. Jag kanske skulle flytta till en större lägenhet istället? Nu har jag ett nytt problem att brottas med och analysera sönder. Heja mig!

Att vi inte precis haft något höjdarväder på sistone är ingen nyhet. Idag började jag ifrågasätta huruvida regn per automatik alltid innebär tristess och innesittande. Eftersom jag är som jag är, gjorde jag det naturligtvis på mitt sätt.

Alltså försåg jag mig med paraply och kamera och gick ut en sväng. Paraplyet är inte det mest praktiska att släpa på om man har för avsikt att fotografera, men lite bekvämlighet får man vara beredd att offra om man inte vill bli alltför våt.

Tog tunnelbanan in mot stan. Större delen av resan ägnades åt att försöka lista ut var det fanns lämpliga tak och liknande, stora nog att fungera som bra regnskydd så jag slapp få fukt och regndroppar på linsen. Snart hade jag funderat ut några bra ställen, åtminstone hoppades jag att de skulle vara det, och sedan var det bara att sätta igång.

Precis vad jag redan visste - ett paraply i glada färger lyser upp en regngrå tillvaro!

Nå, är du övertygad nu då?

Har man inget stort och färgglatt paraply, kan man ändå sätta lite färg på tillvaron med ett gemensamt hopp från en låg mur

Eller så kan man välja färgglad utstyrsel som gläder andra. På Mammornas radiostation skrockade de belåtet över den varma, tjocka kvaliteten i ruskvädret och lade dessutom till att han säkert också hade rena underkläder.

Eller så kan man komplettera sina vanliga kläder med något enkelt och praktiskt. Vindarna sköter om den dramatiska draperingen åt dig.

Min slutsats är att regn behöver inte vara så trist när allt kommer omkring, även om det finns mycket trevligt, roligt  eller tråknyttigt man inte kan göra vid regnväder. Som så mycket annat här i världen, blir det förmodligen vad man gör det till.

Ung kärlek - lugn och himlastormande, trygg och rädd, klok och idiotisk, lekfull och allvarlig, erfaren och naiv, ömtålig och oförstörbar, charmig och odräglig - allt på en och samma gång och mer därtill men vacker är den.

Några inlägg jag ville spara flyttade jag över hit efter någon vecka. Resterande inlägg spelar ingen roll. En blogg är ju oftast hyfsat dagsaktuell, så vem minns vad som var dagsaktuellt just då ett år senare? Skulle jag själv komma ihåg det? Skulle jag komma ihåg allt?

Förmodligen hade vissa bitar av helheten hunnit försvinna. Cyberspace är fullt av skräp ändå, så inte vill jag bidra till nedskräpningen där. Länken till gamla bloggen tog jag bort häromdagen och idag tog jag steget fullt ut och tog bort själva bloggen.

Ett högtidligt och vemodigt ögonblick? Nej, det kändes inget speciellt faktiskt. De sedvanliga "vill du verkligen-procedurerna" klarades snabbt av och vips så var min debut i bloggvärlden - som jag idag är väldigt glad för att jag bestämde mig för att göra - borta för alltid.

Nu är det definitvt WordPress och här och nu som gäller. :-D

Fråga mig bara inte varför. Så skiftande; stilla som en spegel eller forsande och brusande, så många färger och så svårt att få vackert på bild. Det är bara att fortsätta att öva sig. Under tiden kan man alltid njuta av det.

Det är nu alla räkningarna betalas. Jag brukar inte ha några problem med att klara av det, men ibland måste jag snåla lite och ställa mig frågan "Varför är det så mycket månad kvar i slutet på pengarna?". Beklaga mig över detta har jag inte sett någon anledning att göra - det finns ju de som har det värre.

Så finns det förstås byggnader som inte är lika lågmälda i sin framtoning som den kringliggande majoriteten. De har också sin charm om man tittar på dem med rätt blick.

"Nyttobyggnader" av olika slag har till exempel en förmåga att vilja sträva mot skyn och gör de inte det, brer de istället ut sig desto mer.

Så finns det förstås bostadshus som detta. Eftersom det redan ligger på en höjd, ser det ännu större och riktigt stramt majestätiskt ut. Undrar just hur utsikten är ifrån de översta våningarna? En sak har jag bestämt och det är att nästa gång jag flyttar, ska jag helst flytta till en bostad med utsikt. Hur det nu blir med den saken får vi se då.

Jag vet att många rynkar på näsan åt fasader som denna, men jag tycker den är härlig och det skäms jag inte det minsta för. Förmodligen upplever jag väl någon sorts tramsig länk till något långt bak i tiden, men jag bryr mig inte om att fördjupa mig i detta. Jag blir glad när jag ser att sådant fortfarande finns kvar i hyfsat skick. Det räcker!

Idag bestämde jag mig för åka iväg och kolla vad en borrhammare kunde kosta. Jag vet att sådana finns att få till överkomligt pris och eftersom vädret var ostadigt som bara den, var dagen perfekt för att börja sondera terrängen.

Lite luft och lite motion ska man ju ha, så jag bestämde mig för att ta spårvagnen till Sickla udde och gå därifrån till köpkvarteren i Sickla. Skulle det börja regna, skulle det inte vara alltför långt till ett tak. Naturligtvis hade jag min ständiga kompis och följeslagare kameran med mig och tog några bilder på det Hammarby sjöstad som håller på att byggas upp.

Eftersom jag tar den vägen någon gång per år, så blir var resa som den allra första. Än dröjer det innan allt är klart; jag såg skyltar som aviserade att området skulle vara helt färdigbyggt år 2012. Jag lade märke till att det finns gott om affärer i området numera, vilket betyder att de boende kan hitta det mesta de behöver till vardags på nära håll.

Det finns gott om snygga hus där, det medges. Ljusa och fina lägenheter, stiliga små detaljer och många läckra färger. Ändå känner jag ingen lust att flytta dit. Det kanske beror på att nyproducerade lägenheter är svindyra att hyra? Hur prisläget anses vara för bostadsrättslägenheterna där har jag faktiskt ingen pejl på.

Det är nog bäst att säga som det är. Jag är hopplöst gammalmodig i vissa fall. Blotta tanken på att dra på sig stora skulder ger mig panik. Huset i Bergslagen kostade inga större summor och ändå hade jag mardrömmar om att Kronofogden skulle komma och knacka på dörren veckan därpå.

Lika hopplös är jag när det gäller att unna mig själv något. Jag tycker det är onödigt just då, så jag struntar i det eller skjuter upp utgiften på framtiden. Sedan kommer jag till en punkt då det inte går längre, utan jag är tvungen att hosta upp slantarna för att köpa nödvändiga prylar. Jag har dock börjat bättra mig lite på den punkten, för på sistone har jag lyckats övertala mig själv att köpa lite prylar till digitalkameran. Den gamla systemkamerautrustningen har inte utökats med något sedan jag köpte den för drygt 27 år sedan. Jag ville, jag kunde, men jag skaffade aldrig något till den. Det växer nog rejält med mossa på mig i vissa avseenden.

Å andra sidan, hur kan man definiera ett nytt bostadsområde på ett smart sätt? Personligen tycker jag att ett nytt bostadsområde är en vidareutveckling av äldre bostadsområden. Husen på bilden ovan ligger i Saltsjö-Järla och är ett hyfsat exempel på 50-talets arkitektur.

Interiört skiljer det sannolikt rejält mellan de husen och nybyggda, men tittar jag efter tycker jag faktiskt att exteriörens formspråk har vissa gemensamma nämnare.

Jag hittade för en gångs skull en fågel som snällt satt kvar medan jag fotograferade den. Det enda som tycktes irritera den var ljudet från slutaren. Fågeln bestämde sig dock för att det inte kunde vara något farligt, utan satt snällt kvar. Önskar blott att fler fåglar hade den inställningen till fotografer.

Redan på väg till båten kändes det som om omgivningen började snurra och gunga. Envis som jag är gjorde jag ändå båtturen. Det ångrar jag inte, för det var trevligt och jag var mycket restriktiv med de starka dryckerna. Under inflytande av sådana kan man inte fotografera.

Mina misstankar om att det finns något mysko som jag inte tål hemma i lägenheten har blivit allt starkare de här dagarna. Jag kände mig helt ok när jag åkte hem från Kopparberg, även om det inte har varit en lat och skön solskenssemester. Vad f-n, jag har ju inte behövt jobba, har tagit dagen som den kommer och borde därför vara full av energi.

Istället har hela jag känt mig som vore jag helt bortdomnad idag. På kvällskvisten sov jag någon timme av utmattning - och jag har inte gjort ett vettigt handtag på hela dagen. När jag vaknade kändes det som om hela kroppen fortfarande sov. Det här gillar jag inte alls! Har därför bestämt mig för att börja gå till botten med det här under nästa vecka.

Igår tog jag en tur i Stockholms skärgård per ångbåt. Sådana utfärder är alltid trevliga, men vädrets makter bjöd verkligen på omväxling. Ena minuten sol och värme, nästa sekund mulet och lite småkyligt, blygrå åskmoln på himlen för att sedan växla till djupröd. Många väderleksfenomen hanns med under en och samma utfärd. Jag ska lägga upp lite bilder sedan, men jag tyckte jag kunde bjuda på det bästa som ett smakprov här.

Japan har ju den uppgående solen på sin flagga. Varför skulle vi inte kunna tänka oss att ha något mer naturlyriskt på vår svenska flagga? Med tanke på de senaste, regniga somrarna skulle man kanske kunna ta något i stil med "den skimrande vattendroppen ger den frodiga grönskan"? Då kanske man skulle kunna fördra regn var och varannan dag.