Igår skedde det så äntligen! Efter två år, fem månader och två dagar så fick min mamma andas frihet i några timmar. Med en personal med på permissionen, fick hon lägga upp en planering för nästan en hel dag. Vi skulle alla ha varit med, men tyvärr så arbetade jag och kunde inte vara med. Min bror, hans familj och mina barn var dock med!

Mamma hade bestämt att hon ville åka ut i Skärgården och äta på en Fiskerestaurang. Jag kan faktiskt inte heller tänka mig ett bättre sätt att tillbringa en strålande sommardag när man vill känna frihetens fläktar i ansiktet!

Vädret var alltså helt strålande. När man har besök med följeslagare så får man inte besöka en person, utan man måste befinna sig på en allmän plats. Det var därför mamma valde att åka båt ut i skärgården.

Barnen kom hem med fantastiska foton från dagen som passerat. Min mamma ringde också på kvällen och berättade att de haft en helt fantastisk dag! Jag pratade också med min svägerska som varit med och hon berättade att vårdaren som varit med, hade smält in direkt som en familjemedlem och att det inte alls känns störande eller som någon som dömt ut familjen, utan som en öppensinnig kvinna. Hon berättade också att det ändå var väldigt svårt för mamma när det var dags att åka tillbaka. Det bekräftade också mamma när jag pratade med henne. Jag sa till henne att hon får försöka att inte tänka på det hela som slutet på en bra dag, utan som en början på fler kommande permissioner.

Men när jag tittade på bilderna. Såg min mamma med brorsans ena barn bredvid sig, ätande på en stor glass, när jag såg mamma sitta, med sina egna kläder, sin egen fria personlighet, då fylldes ögonen med tårar och jag känner ett sting av sorg för de år som gått förlorade.

När jag ser ett annat foto där mamma skrattar med den där välbekanta glimten i ögat, som varit helt avsaknad de senaste åren, då fylls jag av värme och sorg på en och samma gång.

Jag försöker att inte tänka på det som ett isolerat tillfälle, utan som början på kommande permissioner som till slut ska leda henne ut till den fantastiska friheten som du och jag har varje dag!

Läs även andra bloggares åsikter om Sorg, Glädje, Frihet, Saknad, Permission, Anstalt, Familjen,

Det verkar bli en lika underbar dag idag!!! Helt i en annan kontrast till vad jag känner i hjärtat.. Men detta hjärtat får nog slå ett tag till...även om det allra helst hade fått slagit för någon annan, men.. Jag vet inte.. Jag orkar bara inte!!!

Inatt låg jag o grubblade igen!!! Vad är bäst o göra?? Fortsätta o leva i en dröm eller vakna o se sanningen i vit ögat???  Jag känner mig bara så down.. jag kan inte kräva någe, men då har jag ju inga krav på mig heller??!!  Jag bara känner att jag orkar inte vara ensam o ledsen mer.. Då kanske det är bättre o bara vara ensam... Suck.. Varför skall det vara så svårt!!! Försökte se saker rationellt i natt o hur jag än vände o ved på det så blev det samma resultat!!! Hon med stort H har det nog bättre utan mig.. Det skulle iaf minska hennes psykiska press från mig...

i morgon far vi iaf.. På kvällarna vill barna att jag skall berätta vad som kommer hända i skövde o vi ligger o filosofierar =))..

Tankarna på min egen framtid o hur min framtid skall te sig ligger över mig... Låg vaken stora delar av natten o tänkte.. Vissa saker blev lite klarare men merparten djup svarta!!! Det jag iaf kan slå fast är att jag lastar mig själv.. Jag kan inte lasta någon annan!! Jag lastar inte C. Jag lastar inte någon mer än mig själv!!! Jag har nått botten o nu måste jag försöka överleva... Jag måste försöka visa mig själv att jag har någon värdighet o att jag måste förstå att denna lycka kanske inte var ämnad för mig.. Jag vet inte.. allt snurrar omkring!!! Skall jag vänta o se vad som händer?? Det kanske går en mån eller ett halv år eller 2 år... Men min egen skuld blir bara djupare!! Jag skulle handlat på helt anant sätt... Jag skulle gjort så mycket totalt omvänt.. Då kanske jag hade mått bättre.. Tur jag har mina promenader.. Jo det har även visat sig på vikten, även om det int syns.. Har gått ner över 15 kg.. Men det är då inga kg som jag sörjer.. Jag ser dom nästan som sorge kilon.. Ikväll skall jag iaf dricka vin!!

Men just nu är min hjärna full av tankar.. En masssa jobbiga o tunga tankar... Tankar om tvivel..  Jag vet verkligen inte hur i hela fridens namn jag skall orka.. Jag vill tro!!! Jag hoppas!! Men.. Så mycket tystnad är förödande för mig..

När jag pratade med min älskade i tisdags så var det ett konstigt samtal.. Jag kände min egen ångest o oro spela min röst stora spratt.. Jag var nära tårar o förtvivlan.. den bestående känslan jag fick var ingen trevlig känsla.. Jag har grubblat o grubblat o analycerat o analycerat..  Men samma känsla kvarstår fortfarande efter dessa dagar.. Jag sa till min älskade att vi tar en paus eller om jag sa time out i 14 dagar.. Jag komer inte höra av mig eller någe sådant.. Jag har lyckats hålla det, men det gör ont o det är super svårt!!! I synnerhet som jag såg min stora kärlek vara ute på msn när jag satt o betalade räkningarna.. Men det var tyst.. så himmla tyst...  Nu grubblar jag ändå mer!! Nu växer känslan som tyvär slagit rot i själen att mitt eget värde inte är så stort..  Jag kan tyvär inte se det på någe annat vis... Jag vill bara få ge min kärlek o värme, men om den inte är önskad?? Vad gör man då?? Allt känns så stort o tungt...  Just nu ser jag inte så ljust på min framtid... Eller rättare sagt känns det som alla mina förhoppningar om lyckan har kommit på skam.. Men jag vet inte om jag ahr rätt eller fel.. Jag vet ta mig tusan ingenting längre.. Men det jag vet är att om känslan är rätt så kommer denna blogg att läggas ner.. En ny kommer o startas för skriva måste jag få göra...  Jag vill bara vara lycklig o kär.. Kan man tacka nej till sitt livs kärlek?? Är man dum i skallen då?? Ja det är man verkligen.. Men man måste ju orka oxå.. Just nu orkar jag inte, jag är en spillra av mitt jag..  Skall jag klammra mig fast vid tanken att min älskade skall komma loss o våga sattsa på oss..  O vad ahr jag o erbjuda?? Nada typ!!! Jag kan erbjuda en livslång uppskattning o evig kärlek, men räcker det?? Kan jag fylla alla gropar på vår väg så den blir slät o fin?? Nej troligtvis inte.. Jag skulle försöka.. Men jag är bara jag.. Jag är en otroligt kär pojke som ber min flicka älska o leva med mig.. Men... jag vet inte.. Jag är bara så innfernaliskt ledsen.. Snart åker vi.. Hur skall jag orka spela spelet o va glättigt possitiv när det kommer på tal om min älskade... Jag oroas så enormt över hennes måeende, men mår hon bättre utan mig??? Är jag en ytterligare belastning för henne.. Splittrar jag hennes välmåeende o förstär för henne o hennes goa pöjk?? Jag börjar snart tro att jag själv är boven i dramat.. Just nu känner jag som att jag skulle behöva supa skallen av mig.. Men barna är här asg.. Perfekt timeing haha.. Det blir 2 långa grubblande veckor.. 

Iaf på söndag åker vi, o då kommer det inte bli skrivit så speciellt mycket här.. skall försöka lämna någon liten kommentar iaf..

En massa sorgsna hälsningar till alla mina läsare!!!

Nu är det offknappen som gäller. Nu ska jag jobba bort detta pisstänkande och detta pissliv som jag just nu är inne i. Så nu är det hög musik och off.

Idag gjorde jag något jag sällan gör... Jag har rakat bort Mustachen.. Skägget for igår... Det är en jäkla tur man kan vara ute o gå.. känns som det är min livlina just nu!!! Jag går o går.. Orka!!!! Jag orkar inget annat just nu.. Är bara för ledsen o down.. Tankarna känns iaf inte så tunga när jag är ute o traskar!!!

Men jag hoppas att mitt agerande kan få någonting att hända.

Alla påverkas olika, jag gick mer mot den som aldrig backade för en fajt. Jag har bokstavligen sänkt stora biffiga karlar när de har tafsat. Klockrent på pungkulorna och när de rasade ihop använde jag knät och drog det över näsbenet.
Jag har varit övertydlig mot män som vägrat backa utan trott sig kunna göra vad de vill... inte bara en gång har jag dragit av en flaska mot ett bord och demonstrerat vad jag ansett om deras påstidighet.
Jag kunde mycket väl "jaga" men på mina villkor... jag kunde dra över en man... men på mina villkor.
Ingen har någonsin kunnat peta på mig när jag sovit. Ändå eller kanske just pga min ilska har det passerat många män i mitt liv. Men bara tre har kommit nära... resten har väl varit en blandning mellan nyfikenhet, drifter och en snabbkoll hur de uppför sig.

Med åren dämpades allt, jag träffade Mannen och den pyrande ilskan började avta. Det är nu när ilskan och hatet är borta som jag inser, att trots min föresats att inte låta det hela påverka mig, så har det gjort det. När jag blev hyfsat sams med min far igen för två år sedan, då insåg jag att hatet inte längre finns kvar, ilskan är borta.
Så trots allt som har hänt så är jag stolt över den jag är... jag överlevde, jag blev inte den som tog droger, jag blev inte den som spårade ur totalt. Trots att de flesta trodde det var på väg att spåra ur ordentligt pga umgänget.
Jag har lärt mig mycket, jag har erfarenheter jag inte skulle vilja vara utan idag. Visst det var ett helvete ibland, men jag överlevde och jag har aldrig låtit någon skrämma mig. Jag kan njuta i bingen trots att någon försökte ta det ifrån mig för 20 år sedan. Visst har det hänt att "kvävningskänslan" kommit tillbaka, men jag har alltid övervunnit den.
Så det jag är noga med är att alltid prata med mina barn, försöker få dem att alltid berätta vad som hänt. Sen är jag rabiat när någon gör mina barn illa. Peta på mina barn och du dör. De ska aldrig behöva stå helt själva.
Men i det stora hela har jag inte tyckt att jag varit ett offer... utan jag tog min ilska till hjälp och anfallit istället. Det behovet finns inte längre kvar i samma utsträckning. Nu börjar en ny fas i livet och det är att våga vara sårbar igen. Inte alltid ha muren rest... det kan vara skrämmande ibland. Men livet går vidare och man måste våga utvecklas... även om det är så mycket bekvämare och hemtamare att konstant köra på som en furia.

Mannen har haft ett enormt tålamod, han har respekterat min vilja att aldrig diskutera om saken. Det värsta jag vet är när folk får den där blicken "stackars dig". Han har också blivit hårt prövad när han krypit för nära. Det är dags att gå vidare i ordets rätta bemärkelse.

Så mitt sätt att hantera det hela är ett av många, andra hanterar det på annat sätt... jag tror inte det egentligen finns något rätt eller fel... bara olika sätt.

I går fick jag äntligen tag på min älskade, oron över henne o att det skulle hämt någe har varit som ett tungt täcke över mig.. Men igår så fick jag iaf höra henne.. Sa jag fel saker?? Gjorde mina frågor ont?? Frågade Jag fel saker?? När jag lagt på så mådde jag iaf sämmre än sämst.. Jag skulle inte ha ringt.. Då hade jag iaf fått leva i tron att det var bra o att man hade ett värde.. Stukad o otroligt lessen så tvingades jag inse att osäkerheten bara blev större!! Tro inte att jag tvivlar på mina egna känslor för min älskade!! Nej hon är o förblir mitt livs kärlek.. Punkt o slut. Men kände mig nästan oönskad med mina frågor o min oro.. Jag förstår så klart min kärastes oro inför framtiden o hennes sjukdomsbild.. Att inte veta.. Men min älskade fattar inte att jag vill finnas där i vått o tort iaf!! Men jag vet inte just nu.. Jag är konstant ledsen o nere.. Jag känner att jag spelar ett spel mot allt o alla för o visa upp en glad o nöjd sida.. Ingen tycker ju om en lipsill!! Mina tårar är ändå bortkastade för jag vet vad som förväntas av mig, jag skall vara den där stora starkla typen som ständigt är glad... Man har blivit en ruskigt bra skådespelare mot många i min omgivning... En liten sång text ploppar upp i min skalle just nu... Clownen skarattar o clownen ler, men när ingen ser så gråter  han typ... kom int ihåg exakt slutet är fel, men jag hoppas mina läsare förstår...

I morrn kommer mina änglar!!! Skall bli så otroligt skönt.. Längtar otroligt efter o ha dom här...

Mina ständiga promenader verka ha satt vissa spår!!! I vintras så fick jag byta ut delar av min garderob för byxorna hade blivit för stora, köpte en massa jeans o äntligen fick man en rumpa som passade i byxorna.. Dessa byxor är idag förändrade.. En vän sa att nu börjar det säcka iback på dig!!! Du måste ha mindre byxor..  Alla dessa sköna o tänkande promenader har kanske bidragit till detta.. 

Minst 2 gånger om dagen går jag min runda.. När jag går behöver jag inte spela någe spel.. Jag kan vara den där sorgsna o ensamma mannen som folk ser tok gå runt i denna by..

Längtar efter min stora barn... Längtar efter min älskade syster ... Längtar efter min stora kärlek!!! Vet iaf att barnen o syster kommer o vara bland dom som skall besökas, men mitt livs kärlek???

Varför skall jag vara så förbannat ledsen.. Är det min lott i livet o vara i detta tillstånd?? Är det d som jag kan förvänta mig av livet??  Vad är o har jag för värde?? Vet int ............

Jag var ett barn. Det är det jag vill säga. Och jag har velat säga det ett bra tag. Jag var ett barn som ville bli älskat. Är det så svårt att förstå?

Han skulle ju kunna fatta att jag ligger bakom och det skrämmer mig, kan ju bara föreställa mig hur jobbigt livet skulle bli om polisen brydde sig om min anmälan och mer liv än det orkar jag nog inte med.

Jag vet inte vad jag skall göra om jag inte anmäler honom. Det här håller ju på att gå käpprätt åt skogen. Eller vänta, det har det ju redan gjort.

Han känns långt borta.

Det gör ont.

Det svider.

Det bränner.

Jag är gift med en narkoman.

Uppdatering:
Jag hade rätt i att han rökt på när vi messade. Måste vara på helspänn som kan märka det i ett satans sms. fast det har hänt förr och lär hända igen.

Hur är man skapt när man förmår sig till att mörda sitt barn? Har en sådan människa existens berättigande ute i samhället mer i sitt liv? Bespara mig tjafset om vård för en sådan människa, finns inte ens den spärren mot sitt eget barn har man förverkligat rätten att vara ute i samhället.
Kommer o tänka på mordet på den tioårige pojken »Bobby«, som mördades och dränkts av sin styvfader, vilket fruktansvärt sista ögonblick denna stackars pojk måste haft.

Statistiken säger:" Den ansamling av barnamord som skedde vintern och våren 2006 är inte en del i en långsiktigt ökande trend. Antalet mord på barn 0–14 år i Sverige har minskat till hälften(cirka sju per år) sedan 1970-talet".
Verkar som om 2008 även det blir ett dystert år och kanske trenden får omvärderas. Kanske schavottering skulle införas igen för dessa innan de låses in för alltid, men oftast är väl de så psykiskt störda att de skulle njuta av att sitta i stupstocken.

Any way, vilodag som sagt.

Herrå.

Har iaf varit redig o mortionerat en del.. det blev 2 runder runt sjön iaf.. Annars har nog denna dag mest varit down... Min längtan håller på o ta död på mig.. Jo det är så.. Jag är villsen, jag kan bara tänka på mina små älsklingar o mitt livs stora kärlek!!! Dum som man är så sitter man o lyssnar till hjärta o smärta låtar hela dagen.. Men ev bok har tagit en vändning som jag inte tycker om!!! Jag vet helt enkelt inte hur i hela fridens namn jag skall lyckas vända detta!! Naturligtvis hoppas jag att jag skall få min dröm kvinna!!! Men... i boken kan huvudpersonen inte få en kvinna för det är synnerligen straigt kvinna som är huvudperson... Men nog fasiken påverkas huvud personen av mitt förbannade mående just nu.. Hon mår inte bra!! O jag mår ändå sämmre.. Nu är det väl bara o vänta på ebola eller någe som kan pigga upp en smula*L*.

Man funderar i allt mer drastiska funderingar o tankar.. Om man skulle!!!??? Men nej.. det skall jag int göra.. Men ont gör det!!! Trodde aldrig i mitt liv att kärleken till någon annan skulle göra så infernaliskt ont!! När man tänker på sin älskade 24tim/dygn o tänker man inte så kommer dom fula hemska mardrömmarna o smärtan o helt enkelt inte veta.. Om man bara visste!!! Då skulle man iaf veta hur man skall gå vidare eller inte..  Att det skall vara så jobbigt!!! Men man blir kanske starkare av det???

Vet inte hur det kommer att bli ikväll, men jag känner mig spänd.

Så hittar jag storebrors första skor. Hans sportlinne som han fotograferades i vid ett år. Där fotografen hade svårt att få skärpa för att han for omkring i studion. Sedan hittar jag lillasysters första solhatt, den med volang som hon var så söt i. Hur sprudlande glad hon var redan som tremånaders bebis.

Minnen väller över mig. Minnen som jag delar med pappan. Minnen som aldrig mer kommer att pratas om vid de tillfällen då de dyker upp. Där jag skulle ha sagt: "Kommer du ihåg?" Så stor sorg. Vi skulle ha delat barnen. Haft ett liv runt dem. Tillsammans.

Även om självmordstankarna
inte uttrycks så ni ser
Så vet även jag hur det känns
när man absolut inte vill mer

Incest hör inte till mitt ordspråk
och det närmsta jag kommit kärlek
är en kyss för skoj skull
för här är allting på lek

Tabletternas värld är inte öppen
unnas inte ens ett lsd-leende
gömmer mig bakom skakiga händer
ingen ser mitt falska beteende

Kalorier bryr jag mig inte om
jag är smart och går natur
men tanken om missnöje
kan jag aldrig ta mig ur

Däribland alla namn i ditt hjärta
finns inte ens ett tomrum
som plats för mig
och oexistensen
vinner över allt
du berättat.

Och jag blir så rädd för mig själv
för om jag inte finns
är allt jag tror på
bara mina egna
förjävliga tankar.

Existerar jag överhuvudtaget hos dig?
Jag som trodde att smärta
var ett bevis på fin
levnadsstandard
hade tydligen
fel.

Att du glömmer allt
var kanske för dig
värt ingenting
men för mig
var det allt.

Klösande
vi rivs isär
sakta
i små små bitar

Trevande
tyst försök
att kanske
ge upp allt

Tystnade
vi gav upp
sakta
slutade vi leva

För att orka gå vidare
Krävs det kanske en förkylning
Som tillåter snyftningar
Och rinnande ögon

Bakterier som kryper i kroppen
Äter hål i hjärtat
Får huvudet att stanna
Och kroppen att inte lyda

För att ha en anledning
Att inte låtsas som ingenting
När allting kryper nära inpå
Och folk dör alldeles för tidigt

Och man slipper le mot samhället
Från sin sjuksäng
Inslagen i vita väggar
Med falska blommande förhoppningar

Så låt oss leka sjuka
Med snyftningar
Hål i hjärtat
Och rinnande ögon