langsam,
ohne aufzufallen

schnell,
von weitem zu hören

wild,
kaum zu bändigen

gestaut,
bereit für den richtigen Moment

tief,
der Grund nicht sichtbar

seicht,
kurz vor dem austrocknen

plötzlich,
gekommen um auch gleich wieder zu gehen

Sinn, Gefühl, Gedanke

]]> http://lowcase.wordpress.com/?p=59 Mon, 30 Jun 2008 16:01:29 +0000 Galna Munken http://lowcase.wordpress.com/?p=59 INGEN DUALISM

”Att stilla ditt medvetande betyder inte att stanna upp all aktivitet i medvetandet.

Det betyder att ditt medvetande påverkar hela din kropp. Med hela ditt medvetande formar du mudra med dina händer.”

Vi säger att vår träning bör vara utan att skaffa oss idéer, utan några förväntningar, även om/av upplysning. Detta betyder inte, emellertid, att bara sitta utan syfte. Denna praktik fri från att inskaffa idéer är baserad på Pranja Paramita Sutra. Dock, om du inte är försiktig kommer sutran att ge dig en erhållande idé. Den säger, ”Form är tomhet och tomhet är form". Men om du fäster dig vid detta påstående, är du utsatt för att dras med av dualistiska idéer: här är du, form, och här är tomhet, vilken du försöker att förstå genom din form. Så ”form är tomhet, och tomhet är form” är fortfarande dualistisk. Men som tur är fortsätter vår lära att säga, ”Form är form och tomhet är tomhet”. Här finns det ingen dualism.

När du tycker att det är svårt att sitta med ett stilla medvetande när du sitter och fortsätter att försöka stoppa ditt medvetande då är det stadiet ”form är tomhet och tomhet är form”. Men när du praktiserar på detta dualistiska sätt, mer och mer kommer du att bli ett med ditt mål. Och när ditt sittande blir utan ansträngning, kan du stilla ditt medvetande. Detta är stadiet av ”form är form och tomhet är tomhet”.

Att stilla ditt medvetande betyder inte att du stoppar all aktivitet i medvetandet. Det betyder att ditt medvetande genomsyrar hela din kropp. Ditt medvetande följer din andning. Med hela ditt medvetande skapar du mudran med dina händer. Med hela ditt medvetande sitter du med smärta i benen utan att bli störd av dem. Detta är att sitta utan idén av någon förtjänst. Till en början kommer du att känna en begränsning i din ställning, och sedan när du inte blir störd av begränsningen längre, har du funnit meningen i ”tomhet är tomhet och form är form”. Så att hitta din egen väg trots vissa begränsningar är övningen av vägen.

Praktik betyder inte att vad du än gör, även ligger ned, är zazen. När begränsningarna du har, inte längre begränsar dig, det är detta vi menar med att praktisera. När du säger, ”Vad jag än gör så är det Buddha naturen, så det spelar ingen roll vad jag gör, och jag behöver inte praktisera zazen,” detta är redan en dualistisk förståelse av ditt vardagsliv. Om det nu inte spelade någon roll, så finns det ingen anledning att säga det på det sättet. Så länge det berör dig vad du gör, så är det dualistiskt. Om du inte bryr dig om vad du gör, så skulle du inte säga så. När du sitter, sitter du. När du äter, äter du. Det är allt. Om du säger, ”Det spelar ingen roll,” betyder det att du gör en ursäkt för att göra något på ditt sätt med ditt egna lilla medvetande. Det betyder att du är bunden till något speciellt sätt eller en speciell väg. Det är inte vad vi menar när vi säger, ”Bara att sitta är nog” eller ”Vad du än gör är det zazen,” Så klart är allt vi gör zazen, men om det är så, behöver vi inte säga så.

När du sitter, bör du sitta utan att bli störd av dina smärtsamma ben eller av sömnighet. Det är zazen. Men till en början är det väldigt svårt att acceptera saker som dom är. Du kommer att känna dig förtretad av känslan du har i din praktik. När du kan göra vad som helst, även om det är bra eller dåligt, utan att störas eller av obehaglig känsla, det är verkligen vad vi menar med ”form är form och tomhet är tomhet”.

När du lider av en sjukdom likt cancer, och du förstår att du inte kan leva mer än två eller tre år, sökande efter något att lita på, kan du börja praktisera. En person kanske litar på Guds hjälp. Någon annan kanske startar praktisera zazen. Hans övning kommer att koncentrera sig på att hålla medvetandets tomhet. Detta betyder att han försöker bli fri från lidandet av dualitet. Detta är övningen av ”form är tomhet och tomhet är form.”(båda på samma gång egen anm.) Genom sanningen i tomheten, vill han finna det verkliga förverkligandet av den i sitt liv. Om han praktiserar på detta sätt, tror på det och gör en ansträngning, det kommer att hjälpa honom, men så klart är det inte någon perfekt utövning.

Att veta att ditt liv är kort, och att uppleva och njuta av det dag efter dag, ögonblick efter ögonblick, är att leva ”form är form och tomhet är tomhet”.  När Buddha kommer, välkomnar du honom; när djävulen kommer välkomnar du honom. Den ryktbare Kinesiska Zenmästaren Baso sa; ”Solansiktes-Buddha och Månansiktes-Buddha”. När han var sjuk frågade någon honom, ”Hur mår du”? Och han svarade, ”Solansiktes-Buddha och Månansiktes-Buddha”. Det är livet med ”form är form och tomhet är tomhet”. Det är inga problem. Ett år av liv är bra. Ett hundra år av liv är bra. Om du fortsätter din praktik på detta sätt, kommer du att uppnå detta.

Till en början kommer du att ha olika problem och det kommer att vara nödvändig att du anstränger dig för att fortsätta din utövning. För nybörjaren är praktik utan ansträngning ingen riktig praktik. För nybörjaren kräver praktiken en stor ansträngning. Speciellt för unga, det är nödvändigt att kraftfullt försöka för att komma någonstans. Du måste stäcka ut dina armar och dina ben så långt dom når. Form är form. Du måste vara sann mot den vägen du går och till slut kommer du till punkten där du måste glömma allt om dig själv. Tills du kommer till denna punkt, är det helt fel att tro att allt du gör är zazen eller tro att det inte spelar någon roll om du praktiserar eller inte. Men om du anstränger dig ditt bästa att fortsätta din praktik med hela din kropp och hela ditt medvetande, utan några uppnående tankar, då kommer allt du gör att vara riktig praktik. Att bara fortsätta bör vara din målsättning. Form är form och du är du, och den riktiga tomheten kommer att förvekligas i din praktik.

När du är bestämd på att praktisera zazen med det stora medvetandet hos Buddha, kommer du att finna den sämsta hästen som mest värdefull. I dina brister kommer du att finna basen för ditt stadiga medvetande som söker vägen. Dom som kan sitta perfekt fysiskt tar vanligtvis längre tid på sig att finna den verkliga känslan av Zen, märgen i Zen. Men dom som finner stora problem i sitt utövande av Zen kommer att finna större mening i utövningen. Så jag tror att ibland är den bästa hästen den sämsta och den sämsta den bästa.

Om du studerar kalligrafi finner du att dom som inte är så duktiga vanligtvis blir dom främsta kalligraferna. Dom som är väldigt duktiga med sina händer stöter ofta på stora svårigheter när dom nått en viss nivå. Detta är också sant i konst och i Zen. Det är sant i livet. Så när vi talar om Zen så kan vi inte säga, ”Han är duktig, ” eller ”Han är dålig,” i ordens vanliga betydelse. Positionen i zazen är inte den samma för oss alla. För vissa är omöjligt att inta den korslagda sittställningen. Men även om du inte kan inta den positionen, när du framkallar ditt riktiga sökande medvetande (way-seeking mind), så kan du praktisera Zen i den sanna betydelsen. Det är faktiskt lättare för dom som har svårigheter att sitta att finna det rätta sinnet än dom som sitter utan problem.

När vi tänker på vad vi vanligtvis gör i våra liv så skäms vi över oss själva. En utav mina studenter skrev till mig och berättade. ”Du sände mig en kalender, och jag försöker att följa dom goda mottona som finns på varje sida. Men året har precis börjat och redan har jag misslyckats!” Dõgen-zenji sa, ”Shoshaku jushaku.” Shaku betyder vanligtvis ”misstag” eller ”fel.” hoshaku jushaku betyder ”att misslyckas med att göra fel,” eller ett evigt misstag. Enligt Dõgen, ett evigt misstag kan också vara Zen. En Zenmästares liv kan sägas vara så många år av shoshaku jushaku. Detta betyder att så många år av en helhjärtad insats.(one single-minded effort)

Vi säger, ”En bra fader är inte en bra fader”. Förstår du? Någon som tror att han är en bra fader är inte en bra fader; någon som tror att han är en bra make är inte en bra make. Någon som tror att han är en värdelös make kan vara en av dom bästa om han alltid försöker att vara en bra make med en helhjärtad ansträngning. Om du finner det omöjligt att sitta på grund av smärta eller någon fysisk svårighet, då ska du försöka sitta ändå, och använda en tjock kudde eller en stol. Även om du är den sämsta hästen så kommer du in till märgen av Zen.

Das tut der Mensch nicht! Traut man seinen Augen, so hört der moderne Mensch gar nicht mehr auf zu hören. In Bussen, Bahnen und auf offener Straße sieht man ihn mit iPod, Kopfhörern, Headset und vielem mehr bestückt – die Ohren pausenlos konzentriert auf das Innere seines Ohres, nicht auf das äußere Umfeld.

Oder sehnt er sich doch nach Stille? Und er hört nur lieber etwas, was er sich ausgesucht hat, als jäh anklingende Geräusche und Stimmen seiner Umgebung. Das gilt dann aber auch für eine Bitte des Nebenmanns in der Bahn, der gerade den Crumpler-Rucksack im Gesicht hat oder für die Sirene des Polizeiautos, das sich nähert.

Merkwürdig dabei finde ich, dass die anthropologische Fortentwicklung des Menschen häufig damit einherging, dass eines seiner Organe oder Körperteile aus der bisherigen Beschäftigung freigesetzt wurde, so dass der Mensch es produktiver und vielfältiger nutzen konnte.

Markantestes Beispiel: Plötzlich geht der Mensch aufrecht und die Hand, mit der ich jetzt gerade tippe, benötige ich seitdem nicht mehr zur Fortbewegung. Und jetzt bedeckt der Mensch einen seiner fünf Sinne dauerhaft mit Kopfhörern, die kaum ein Geräusch aus seiner Umgebung mehr auf sein Hirn einwirken lassen. Ein Rückschritt oder gar Still-stand?

In jedem Fall ist Stille mittlerweile ein Zustand ganz eigener Qualität, denn  er ist selten. In der Beurteilung des Zustandes spielt also diesmal die Quantität die entscheidende Rolle.

 Where Is My Mind? Att förstå sig själv

Hur skulle du uppleva världen utan ditt sinne, medvetande?

Tänkte ge mig på att förklara eller förstå begreppet som förklarar vårt innersta. Vad är det som konstruerar mitt jag. Vad, vem är det som lever detta liv? Frågor som kan bli väldigt tunga och som många inte vill höra talas om. Men så lider dom också av sin sneda livsåskådning. Helt i onödan.

Vi säger Sinne, ett ord som jag gärna kopplar till något naturligt nästan biologiskt, som i betydelsen sinnena; syn, hörsel, lukt, smak, känsel. Ordet sinne kan kännas en aning tomt när man härleder till det engelska Mind och vidare till dom japanska orden och tillbaka till Sanskrit där orden blir ännu fler och större i sin betydelse. Får en känsla av att vårat språk har blivit tommare och tommare på riktig betydelse. Vissa säger Medvetande ett ord med en psykologisk härkomst. Och vissa kallar det för Själ en kristen kulturell betydelse. Hur som helst blir det många ord när man beskriver det ordlösa. Något vi människor lätt tar till i de flesta situationer. Ord skapar meningar, förstålelser olika för varje människa och i sin tur skapas meningsskiljaktigheter, dualism. Detta gör det hela till en delikat uppgift att komma lite närmare vårt sinne, medvetande. Innan vi kan diskutera något över huvudtaget måste vi klargöra vissa begrepp som vi accepterar som sanna. Till dessa hör Sinnet, vårt medvetande av intellekt och känslor. Mind; Sinne har också betydelsen idé. Och detta lösgör vårat fastklängande vid Sinne, Ande, Själ. Vårt ego har svårt att acceptera att det bara är en konstruktion, en idé. Det vi startar dagen med att designa vårt egna koncept: jag är separerad från det andra, jag är varelse, människa, man, namn, arbete, bilmärke osv. Det blir minst sagt jobbigt att inse att allt detta är tomt (men samtidigt fullt av liv) men vår förståelse av tomhet är också en konstruktion och missvisande, den förståelsen leder ofta till nihilism. Tomheten är långt ifrån tomt. Allt är i förändring.

/Buddha är Sanskrit för vad du kallar medveten (aware), mirakulöst medveten. Besvarande, uppfattande, höjer dina ögonbryn, blinkar med ögonen, rör på dina händer och fötter, det är allt detta din mirakulösa medvetna natur. Och denna natur är sinnet (Mind). Och sinnet är buddha. Och buddha är vägen. Och vägen är zen. Men ordet zen är det som blir ett pussel för både dödliga och vise män. Att se sin natur är zen. Om du inte ser din natur, är det inte zen. /Vägen har varken form eller ljud. Den är subtil och svår att uppfatta. Det är som när du dricker vatten: du vet hur varmt eller kallt det är men du kan inte förklara detta för andra. /Medvetenheten hos dödliga kommer till korta. Så länge som dom är fästa vid det som framträder, dom är omedvetna om att deras medvetande är tomt. /Den ultimata sanningen är utanför orden. Doktriner, läror är ord. Dom är inte Vägen. Vägen är ordlös. Ord är illusioner.

(Blodströmmen predikan av Bodhidharma)

Några av orden som används i suttrorna på Sanskrit och det japanska ordet (Zen-skolans tolkning och översättning av dom gamla texterna och muntliga traditionen).

Citta; hridaya och vriddha (3 sorters medvetande, sinne)

Citta (intelligens) representerat fonetiskt av (jap. SHINSHIKI) mental/intellektuellt medvetande eller av (RYO-CHI-SHIN) tänkande och igenkännande sinne. Deltagande, observerande; tänkande, reflekterande, föreställande, tanke, intention, vilja, mening, målsättning, önskning; minne; intelligens, förstånd.

Hridaya (heart) representerade av (SHIN) hjärta och av (SOMOKU-SHIN), ”sinnet hos gräset och träden”. Hjärtat, själen, sinnet; hjärtat eller kroppens insida; hjärtat eller centrum eller kärnan eller essensen eller det bästa mest värdefulla eller den hemliga delen av allting.

Vriddha (upplevd, erfarenheten) representerad av (SHAKUJU-SHOYO-SHIN), ”erfarenhet och koncentrerande sinne”. Vuxen, blir större eller längre, utökad, stor; fullvuxen, framskriden, åldrad, gammal, äldre person, erfaren, vis, lärd.

Vijñãna (medvetenhet) representerad av (SHIKI), ”medvetande” akten att särskilja eller urskilja, förstå, förstå innehåll, uppfatta, igenkännande, förståelse; medvetande eller tanke-egenskapen. En av dom 5 skandhas (samlingen), en av 6 dhãtus (element, energier), och en utav dom 12 länkarna i Orsakskedjan. (Lotus Sutran)

Ich wurde am Wochenende darauf angesprochen - ihr denkt wirklich, ich bin immer so gut drauf? ;-) Nein, aber ich weiß, wie ich damit umgehen kann, wenn es mir einmal nicht so gut geht und was ich zu tun habe, damit ich wieder leuchten und Lichtblick sein kann :-)

Es ist wichtig, auch negative Emotionen wie Ärger, Wut, Trauer zuzulassen, sich zuzugestehen, dass man auch diese Gefühle ausleben kann und darf. Und dann gehts wieder bergauf. Die Natur ist eine gute Helferin, den Kontakt mit dir selbst, mit deiner Energie und deiner Kraft zu festigen, zu stärken, wieder aufleben zu lassen. Das einzige, was du tun musst, ist bereit zu sein und alle deine Sinne zu öffnen für das, was ist. Und du wirst Dinge, Tiere und Pflanzen und mehr entdecken, dich daran erfreuen, deine Seele wird hüpfen vor Freude, dein Herz öffnet sich - und die Liebe kann fließen.

Fühl dich von Herzen umarmt - ich sende dir die Liebe eines frisch erwachten Morgens!
Herz-lich Elisabeth  @-->--

Solange wir lieben,
tragen wir Licht in die Welt.

 

Kürzlich kam mir dabei in den Sinn, ob wir vielleicht auch deshalb oft so gedankenlos mit Informationen umgehen, weil sie permanent und stets im Überfluss verfügbar sind.

Ich beschäftige mich zwangsläufig viel mit Informationsaufbereitung. Es ist immer wieder interessant zu lesen, wie in früheren Zeiten non-verbale Kommunikation stattgefunden hat bzw. Wissen weiterverbreitet wurde. Ein Buch zu besitzen, war für die meisten Menschen undenkbar und auch unerschwinglich. Alles musste handschriftlich niedergeschrieben werden, wollte man eine zweite Ausgabe anfertigen, musste man die Inhalte - wieder handschriftlich - übertragen. Viele Entdeckungen der Wissenschaft verdanken wir der Tatsache, dass Schreibmaterialien teuer in der Herstellung waren und deshalb über lange Zeiträume mehrmals verwendet wurden. (Fast undenkbar in Zeiten von Notizblöcken und Post-it-Klebern.) So konnte man Aufzeichnungen und Notizen wieder aufbereiten, die einfach überschrieben oder vorher nur teilweise entfernt worden waren.

Dieser Überfluss an Input hat uns Menschen irgendwie abgestumpft, sodass wir oft die wirklich wichtigen Dinge überhören bzw. überlesen, oder im Gegensatz dazu, uns mit (oftmals unwichtigen) Informationen überfüttern. Das gilt sowohl für das tägliche Leben und das menschliche Miteinander als auch für geistliche Bereiche.

Aktives, konzentriertes Zuhören will genauso gelernt sein, wie Wichtiges aus Unwichtigem herauszufiltern. Und manchmal ist weniger mehr. Ich kenne persönlich Leute, die einen riesigen Bücherschrank voll christlicher Literatur haben und dadurch nicht etwa mehr verstehen, sondern vielmehr wirklich verwirrte Menschen sind.

Lernen wir wieder, bewusst mit dem umzugehen, was unsere Augen und Ohren passiert.

Ihr Lieben,
öffnet all eure Sinne und schaut (visuell), hört (auditiv), fühlt (kinästhetisch), riecht (olfaktorisch) und schmeckt (gustatorisch) ganz genau und intensiv, was euch das Leben zu bieten hat. Lasst etwa eine köstliche Erdbeere langsam auf eurer Zunge zergehen oder beugt euch zu einer Blüte nieder, um ihren Duft aufzunehmen. Ihr werdet bemerken, wie reich euch das Leben beschenkt hat. Und das erfüllt euch mit Freude und Dankbarkeit.

Herz-lich, eure Elisabeth  @-->-- 

[german | deutsch ]

Kinder nutzen Sinne nach dem "Entweder/Oder-Prinzip"
Kleine Kinder können Sinneseindrücke nicht verflechten

Kleine Kinder nutzen ihre Sinne offenbar nur einzeln (Foto: pixelio.de, Rainer Sturm)

Florenz/London (pte/02.05.2008/13:50) - Um sich in der Welt zurechtzufinden verbinden erwachsene Menschen ganz einfach und unbewusst die Eindrücke, die Sehen, Hören, Schmecken, Riechen und Fühlen ihnen vermitteln. Kinder unter acht Jahren können dies offenbar nicht. Das legen zwei Studien nahe, die darauf hinweisen, dass kleinere Kinder offenbar jeweils nur einen Sinn nutzen, um ihre Umwelt einzuschätzen. Die Untersuchungen, die in der Zeitschrift Current Biology http://www.current-biology.com veröffentlicht wurden, deuten an, dass das Wahrnehmungssystem sich entwickelnder Kinder offenbar konstanter Neujustierung bedarf, indem ein Sinn dazu genutzt wird, einen anderen genauer abzustimmen.

"Kinder müssen sich die ganze Zeit neu einstellen, wenn sie größer werden, denn ihre Augen wandern weiter auseinander und ihre Glieder werden immer länger", sagt Studienleiter David Burr von der Universität Florenz http://www.unifi.it. "Unter diesen Umständen nutzen sie vielleicht den einen Sinn, um den anderen abzustimmen."

Auch Marko Nardini vom Birbeck College der University of London http://www.bbk.ac.uk, Autor der zweiten Studie, sieht das ähnlich: "Wir wussten schon lange, dass beim Übergang von der Kindheit zum Erwachsensein die individuellen Sinne sich in ihrer Genauigkeit verbessern. Aber jetzt scheint es so, dass das Lernen, wie man die Sinneseindrücke miteinander verflechtet, genauso wichtig ist wie sie zu verbessern."

...

In Burrs Untersuchung wurden Kinder und Erwachsene beauftragt zu beurteilen, welcher von zwei Spielblöcken der größere ist. Dabei war es den Testpersonen erlaubt, entweder die Blöcke anzufassen, sie anzuschauen oder beides zu tun. Die Ergebnisse zeigten Burr, dass die Fähigkeit sensorische Informationen zu kombinieren bei Kindern unter acht Jahren noch nicht entwickelt war.

Die Erwachsenen und Kinder über acht Jahren schnitten bei der Aufgabe besser ab, wenn sie die Blöcke sehen und anfassen konnten. Durften sie einen der beiden Sinne nicht benutzen, fiel die Leistung schlechter aus. Bei den kleineren Kindern hingegen, ließen sich diese Unterschiede nicht beobachten. Die Ergebnisse waren nahezu identisch, wenn sie nur mittels Tastsinn, nur durch visuelle Wahrnehmung oder mit beiden zusammen entscheiden sollten.

Nardinis Gruppe machte ähnliche Erfahrungen bei ihrem Test, der dazu dienen sollte, die Orientierungsfähigkeiten von Kindern und Erwachsenen zu untersuchen. Diese beruhe nämlich sowohl auf der Einbeziehung von Orientierungspunkten, als auch darauf die eigene Bewegung im Auge zu behalten. Die Testpersonen sollten ein Objekt zu dessen ursprünglichem Platz in einem verdunkelten Raum zurückbringen, der durch drei verschieden geformte Lichtquellen erhellt wurde.

 Ein Versuchsdurchgang fand mit eingeschalteten Lichtern statt, der zweite wurde im unbeleuchteten Raum durchgeführt und bei einem dritten wurden die Personen zuvor einige Male im Kreis gedreht, sodass sie sich nur auf die Orientierungspunkte als Stützen verlassen konnten. Währen die Erwachsenen im ersten Test besser abgeschnitten hatten als die Kinder unter acht Jahren, verließ sie die Orientierung bei den anderen Durchläufen. Die kleinen Kinder aber zeigten bei allen Durchgängen keine Minderung der Orientierungsfähigkeit. Sich nur an den Landmarken oder nur am eigenen Standpunkt orientieren zu können, hatte das gleiche Resultat wie beides zu nutzen.

Diese Erkenntnisse könnten möglicherweise einige übliche Kindheitssituationen erklären, meint Nardini: "Es ist ja bekannt, dass Kinder leichter desorientiert sind und verloren gehen. Aber diese Studie legt nahe, dass der Grund darin liegt, dass Kinder unterschiedliche räumliche Informationen schlicht nicht zusammenfügen können." (Ende)

---

Ich werde mich Dir bedingungslos hingeben,
bei Dir sein und Dich ganz und gar in mich aufnehmen.
Ich werde Dich verrückt machen;
Dir alles geben, wovon Du schon immer geträumt hast.

Du wirst nicht mehr wissen, wo Dir der Kopf vor Liebe steht.
Du wirst immer mehr haben wollen,
nicht genug bekommen können.
Und es wird Dich rasend machen.

Es steht außer Frage, dass Du mich ebenso lieben wirst.
Dein Verlangen nach mir wird grenzenlos sein.
Ebenso wie meines nach Dir.
Wir werden Verbündete im Krieg der Zeit sein.

Also frage mich nicht, ob ich Dich liebe.
Natürlich tue ich das; genauso wie Du mich.
Mit allen Sinnen und Sehnsüchten.
In grenzenlosem Fallenlassen.

Für diese eine Nacht.

© skriptum

Det står plutselig ganske klart for ham: han elsker ikke Mamma!

Men så, litt seinere samme dag, da elsker han Mamma igjen. Hun er ikke der akkurat da, og han har ikke lyst til å ringe, men han elsker henne plutselig igjen. Muligens fordi han kom på noe fint de gjorde en gang, eller fordi han bare husket følelsen, og liker den.

Men når han kommer hjem etter jobben, og Mamma sitter ved bordet med laptopen, og ungene ikke er i seng og heller ikke har spist ... da elsker han slett ikke Mamma. Hun er ei teit og egoistisk Mamma som bryr seg mer om jobben sin enn om mann og barn. Nemlig! Og så tramper han rundt og er sur og bruker lang tid på å stappe mat i ungene og å stappe ungene ned i senga, og han roper ikke Mamma opp til nattasangen, selv om ungene spør. For Pappa elsker ikke Mamma!

Gir nattaklem til ungene og går på kontoret. Mamma kommer inn litt seinere og spør om det er noe. Han sier: "Neida, det er da slett ingenting!" Hun beklager at hun ikke hadde lagd mat til ungene, men ... (hun forklarer noe, men Pappa snur seg mot spillet sitt og hører bare på med et halvt øre). Og når hun er ferdig sier han: "Bra! Jeg er opptatt."

Neste dag står Pappa tidlig opp, får ungene avgårde og kjører til byen for å kose seg på en kafe. Har en fin dag, koser seg, jobber bra, slapper av. Mamma ringer og spør hvordan det går, og takker for at han tok ungene i morres. Pappa kjenner en voldsom kjærlighet flomme opp i seg bare fordi det er stemma hennes, så han sier at han elsker henne. Lavt og inderlig sier han det.

Og den kvelden, helt av seg selv, snakker de sammen når ungene har lagt seg, og det er en samtale så full av underforstått kjærlighet at Pappa kan slappe helt av. Det er ingen fare! Pappa elsker Mamma, og den kjærligheten vil han bære med seg hele livet, selv om han noen ganger ikke kan kjenne den. Det er jo ikke bare kjærlighet i et forhold. Det er irritasjon også, sinne og sorg, glede og frustrasjoner, sårbarhet og stivnakkethet.

Samlivet er fullt av merkelige tilstander vi setter hverandre i, når vi kommer så tett på. Det er ikke rart at kjærligheten blir overskygget en gang imellom. Det gjelder bare å være tålmodig, å ikke få panikk. La kjærligheten få lov til å ha sine sykluser.

Det tenker Pappa i senga den kvelden, og så snur han seg mot Mamma og tar hånda hennes. Og hun sier "god natt" på den halvsøvnige, deilige måten sin. Det er slik hun tar farvel når søvntoget bærer henne ut i natta. Pappa ligger igjen på sin myke perrong, merker at hun blir fjern, at hun sovner.

Og han begynner å grine, stille, for seg selv, med kjærligheten som en verkebyll i brystet.

Einfach ein Traumtag, ich spaziere mit meiner Familie an der Kleinen Drau (Bereich Reßnigbad) entlang. Natürlich habe ich meine Polbrille mit und schaue an dieser Strecke verstohlen an der einen oder anderen Stelle in den Bach. Die Stimmen um mich verklingen im rauschen des Baches und ich nicke nur noch, als wenn ich vestünde um was es ginge, obwohl ich nichts mehr von dem was die Leute reden mitbekomme. An dieser Stelle liebe Freunde, es tut mir Leid, ich habe wohl den Kontakt zu Euch verloren. Ein Anblick wie er nur im Buche stehen kann, und ich habe mein Werkzeug nicht mit. Halt, nicht das hier ein falsches Bild entsteht, natürlich meine ich nicht meine Fliegenrute sondern meine Kamera. Das Licht war einfach nur berauschend und die Fische begannen wie auf Kommando an zu steigen. Die Mäuler blitzen nur so auf. Gemächlich stiegen die großen Brummer an die Wasseroberfläche und holten sich ihre Nahrung, die kleinen hingegen waren etwas hektischer unterwegs. Das Ganze dauerte Eineinhalb Stunden und meine Familie war auch schon wieder vom Spaziergang zurück ;) und....

Das einzige was mir in dem Moment einfiel war "Sorry Leute, aber..." Schweigend und Kopfnickend wurde meine Entschuldigung angenommen, unter der Voraussetzung eine Runde Kaffee und Kuchen auszulassen. Ein stolzer Betrag bei fünf Personen, dachte ich mir. Das kommt ja einer Tageskarte für das fischen gleich, zumal ja alle gleich noch einen zweiten Kaffee nachbestellten. Aber was tut man nicht alles aus Leidenschaft zu seinem Steckenpferd. Was ich von diesen Erlebnis mitnehmen konnte, sind meine Erinnerungen an eine sehr schöne Stunde am Fluß, der mich Zeit, Arbeit und Alltägliche Verpflichtungen (und leider kurz auch meine kleine Familie), sowie das restliche Umweltrauschen um mich herum, vergessen ließ. Fazit: 1) Vergiss nie mehr deine Kamera, Blödmann. 2) Viel zu selten begebe ich mich nur zum beobachten an den Fluß, der für mich nie Spielplatz meines Egos darstellte, sondern in mir, immer wieder und immer öfter den Respekt gegenüber unserer Welt, Natur und dem darin oder darauf befindlichen Arten weckt. Ein indianisches Sprichwort sagt:

"Die Bäume sind das Fell dieser Erde, wir Menschen sind die Flöhe darin"

Etwas (Selbst) Kritik wird schon erlaubt sein, oder nicht? Nehmt Euch an der Nase, wir haben ein Erbe zu verwalten und zu vergeben, - an unsere Kinder. Die Welt wurde uns nicht geschenkt,-nein, sie wurde uns nur geliehen.

Seine zentrale These: Videospiele sind Gegenwelten, diese müssen als kohärente, geschlossene Systeme angelegt sein, um als eigenständiges Kunstwerk rezipiert zu werden. Dann erledigen sich nämlich auch moralische Angriffsversuche von selbst. Verkürzend dargestellt, ich weiß, ich weiß. Vielleicht noch ergänzend: Walk tat einen Ausruf. Game Designer müssen sich klar machen, warum sie in Spielen das entwerfen/tun, was sie entwerfen/tun. Eine reine Stilistik bringt NICHT voran.

Der Vortag dauerte mit Publikumsfragen etwa 2h und war wirklich ergiebig. Das Publikum war zu Fragen bereit, der Vortragende für Antworten. Und das das beste: Morgen legt Reinhard Prosch nach.

Detta har varit en mycket användbar struktur att förstå sig på världen med. Men den utsattes här om dagen för en stark kritik som bygger på Wittgensteins skalbaggetankeexperiment (Filosofiska undersökningar 1:293) . Som jag förstått den är det fullt förenligt med mitt ovan beskrivna förståelseinstrument av världen.

Kritiken gick ut på att man inte kan dela upp 'sinne' och 'social värld'. Detta eftersom även om vi talar om sinnen så kan vi inte veta vad den andre har för bild av sinnet.

Eftersom jag inte tycker detta säger emot min teori så måste antingen: jag missat implikationen av Wittgensteins argument; kritikern av min teorin missat vad jag menat; eller att denna kritiker missuppfattat Wittgenstein. (Ingen av dessa möjligheter utesluter iof. varandra)

Som jag fattar det måste kritiken vara denna att eftersom vi inte kan veta något om vad den andre menar med sinne så är sinnen som sådana inte del av språkspelet (här den sociala världen) utan det vi talar om är sinne som ett gemensamt begrepp. Vilket skulle innebära att vi inte kan tala om 'sinnen' för sig och den 'sociala världen' för sig. Begreppet sinne är en del av den sociala världen, medan sinnena som sådana inte kan diskuteras eftersom vi inte kan veta vad ett sinne är. Ordet syftar helt enkelt bara på denna tomma definition av sinne.

Det skulle då innebära att min distinktion är meningslös. Att när jag talar om sinnen så talar jag egentligen om begreppet sinne. Eller bara mitt sinne som jag inte kan veta har någon relevans för någon annans sinne.

Men att jag inte kan tala om sinnet per se innebär inte att sinnet jag syftar på inte finns. Bara att det är svårt att faktiskt tala om det. Jag måste säga att för mig finns det inget annat än min upplevelse. Om nu ordet 'upplevelse' inte kan syfta på min upplevelse eftersom ingen kan syfta på min upplevelse eftersom ingen kan uppleva min upplevelse så menar jag att jag när jag använder ordet 'upplevelse' så syftar jag på något som jag själv upplever. Jag har alltså en egen förståelse av vad upplevelse betyder. Denna förståelse generaliserar jag och applicerar på andra vilket kan leda till missförstånd.

Jag har fortfarande inte förstått kritiken. Jag förstår kanske helt enkelt inte Wittgenstein, eller så lyckas jag inte förmedla min bild.

NLP fördert Kommunikation im dreifachen Sinne:

• NLP befasst sich damit, wie wir mit unserer Außenwelt in Kontakt kommen und Informationen aufnehmen. Alles was wir über unsere Umgebung wissen, gelangt in Form von Sinneswahrnehmungen zu uns. Wenn wir unsere Sinne schulen, verbessern wir unsere Kommunikation mit der Welt. Zugleich erhöhen wir unseren Genuss, weil wir bewusster sehen, hören, fühlen, riechen und schmecken können.
• NLP interessiert sich dafür, wie wir mit uns selbst Kontakt aufnehmen. Wenn die Kommunikation mit uns selbst gelingt, fällt es leicht, uns selbst zu managen, Ideen und Ziele zu finden und Entscheidungen zu fällen. Auch unsere Gesundheit profitiert von der guten Kommunikation mit uns selbst.
• NLP untersucht, wie die erfolgreiche Kommunikation mit anderen Menschen gelingt. Wenn wir unsere Kontaktfähigkeit schulen, wird unser Austausch mit anderen wirkungsvoller. Und zugleich zufriedenstellender, denn auch unsere Mitmenschen profitieren von unserer Fähigkeit zur klaren Kommunikation.

Men du vet ikke hva det egentlig handler om, gjør du vel? Nei, og uansett om du spør vet jeg ikke om jeg kommer til å svare. Ærlig. Beklager. Vennskapet er over, er det ikke? Jo, var det jeg regna med. Og alle visste det fra før, gjorde vi ikke?

Jeg vurderer å bare slutte. Prøve å glemme og alt som var. Jeg orker ikke disse bergogdalbane-følelsene for tiden. Fra å være glad til å bli lei, for så å ende med sinna. Bedre å glemme enn å drive å angre så hele tiden. Å glemme tre år med ulike stunder er mye å forlange av meg selv. Men jeg tror det er det jeg må. Jeg må bare komme meg vekk fra dette. Slik at jeg ikke blir såra. For det kommer jeg til å bli/være en stund til. Og hver gang jeg tror at jeg ikke kommer til å tenke på det, så går det to timer. Boom! Jeg er hjemme. Det er mørkt ute. Tankene samles rundt det lille lyset som skinner fra telyset jeg har tent. Det er derfor jeg skriver sånt.

Slutt å unngå meg på byen. Tør du ikke møte meg med alkohol etter.... Slutt å bruk kjeften din hele tiden. Må du snakke så jævla mye hele tiden... Slutt å late som du ikke er klar over at du kritiserer meg, for det er du klar over at du gjør. Jeg ser det på deg. Slutt å kyss meg, for jeg kan føle alt og ingenting på to sekunder. Slutt å være stor i kjeften, jeg driter i at du ikke har pult alle de kompisene dine tror du har pult. It's the wrong time. Slutt å gi meg de herlige, mørke blikkene dine, for jeg blir mo i knærne i de sekundene. Er det noe galt i at jeg er betatt... Slutt å le av meg. Det er en grunn til at jeg ikke vil at folk skal vite om denne. Men jeg tør ikke heller.. She's pulling me through. Spesielt når du ler. Så sitter jeg der. Tilbake på ungdomsskolen. Skal lese høyt fra engelskboka, men vet ikke hvordan jeg skal utale alle disse rare ordene. Og folk ler når jeg leser. Der er jeg når du ler og det er ingen god følelse. Slutt å sende meg sånne meldinger, jeg begynner å fantasere om en annen verden. Slutt å ta kontakt bare fordi du kjeder ræva av deg... It's a small crime. Slutt å lat som du er ei annen jente. Men jeg vil ha det annderledes jo? Ja, men du kan ikke forandre noe annet enn deg selv. Så slutt.. For du veit hvor såra du blir. Jeg kjenner deg innerst inne. Du veit det like godt som meg, fordi vi er hverandre. Det eneste jeg ikke savner av deg er lukta. And I've got no excuse.

Har du noen gang tenkt at livet egentlig er ganske likt det sorte hullet, men så smiler du jo og tenker at de smilene ikke er falske, men så kommer du til deg selv og innser at de kanskje er der likevel?

I know I've been a liar and I know I've been a fool
I hope we didn't break yet, but I'm glad we broke the rules

Kan noen bare ta meg med storm? På forhånd takk :)

D.w.s. "sinlose bestaan" = 'n bestaan sonder betekenis; 'n doellose bestaan vs. "sinnelose bestaan" = 'n bestaan sonder denke; 'n waansinnige bestaan.

In alledaagse gepratery verwar ons soms dié twee woorde/begrippe met mekaar.  Ons sal praat van 'n "sinnelose gesprek" wanneer ons eintlik 'n "sinlose gesprek" bedoel.  In werklikheid sal ons dus sê iets was mallerig terwyl ons eintlik bedoel iets was nutteloos.

Sin sonder sinne? 

Vantevore (pre-postmodernisme) het mense aangevoer dat daar "sin" in die lewe is - 'n universele doel vir mense se bestaan oftewel sin wat aan ons wese-wees gekoppel kan word. 

Deesdae (post-postmodernisme) is daar meer die geneigdheid om 'n universele "sin" of doel te negeer (te verwerp), maar wel te sê dat elke mens 'n eie, unieke doel/sin vir sy lewe moet skep.  Volgens 'n postmodernistiese beskouing (en help my asseblief reg as ek dit te losweg interpreteer) is "sin" 'n persoonlike konstruk - iets wat sin en waarde aan een mens se bestaan verleen, kan dus nie gecopy en paste word tot 'n ander individu s'n nie.

(Altemit, dis wat fundamentele kerke met hulle onderskeie dogmas probeer doen?)

In die afwesigheid van 'n samebindende godsdiens/geloof kan daar egter met moeite na 'n sinvolle lewe verwys word soos in die ou dae...

D.w.s. die lewe is by verstek sinloos.  Dis ons (lewens)taak om sin tot die lewe te voeg. 

Hm.  Is die verlies aan 'n duidelike doel nie hartseer nie?  (Al was dit arrogant om dit te wou hê?)

So my vrae vandag is: Is dit sinnevol om sin te soek?  Of is dit geheel en al sinneloos?  Is dit sinvol om jou sinne te gebruik om sin te skep?

Jag vet, för så gör mitt hjärta också ibland..