Men jag läser fortfarande Maria Ernestams "Caipirinha med döden" och imorse strök jag under en rad eller två i den för att det var en viktig rad.
För att man ska komma ihåg.
"Han klippte vingarna på mig och sedan blev han arg för att jag inte kunde flyga"(sid 164 i pocketversionen).

Någon klagade en gång på mig efter en tids förhållande att jag inte var samma person som han blev kär i, men det var han som vingklippte mig. Det tog ett tag innan jag förstod det själv. Det var inte jag. Jag anpassade mig bara. Det var han som ville att jag skulle vara en annan. Och jag gick runt där och var olycklig för att han inte ville ha mig längre men insåg senare att det var inte mig han velat ha från början.

varför gör man då så mot sig själv

Vännen är i en rätt banal dispyt- som egentligen inte är en dispyt men ändå banalt- med en kille hon dejtade en gång och sedan inte ville träffa igen. Det funkade inte. Hon vill ha något bättre. Han mailade och var hundvalpsögd och sorgsen "Vad gör jag för fel, vad är det hos mig som är så dåligt, berätta, förklara!" men vännen sa att det inte klickade, hon tycker det är onödigt att säga mer. Han är inte the one, inte ens ett one night stand men han mailade tillbaka ändå även om han blivit dissad femtioelva gånger och nu börjar han bli arg och ännu mer patetisk. Vi frågar varandra varför han väljer att behandla sig själv som skit istället för att bara acceptera och gå vidare. Han säger att vännen behandlar honom som skit.
vi är av annan åsikt.

Det är när man hör om sånt där och minns singellivet som jag inte saknar det alls. Alla idioter där ute. Att de orkar hålla på. Jag är så glad och tacksam att jag har D.

Det är bara att inse - efter dryga 10 år i krogvärlden som partydrottning är det dags att abdikera och överlämna kronan till någon mer...motiverad. Sen cirka halvåret har krogen och jag gjort slut. Det spelar ingen roll att hela stan är full av turister, att det myllrar överallt, varenda härlig uteservering är överfull av glada människor och liv och rörelse som saknas under vinterhalvåret. Jag behöver något annat i mitt liv. Been there, done that. I alla fall just nu.

Via internet (och det är verkligen inte min grej) har jag trevliga, intressanta "samtal" med en nyskild fastighetsmäklare. Intressant. Vi ska testa stans nya ställe ihop; på stranden i solnedgången. OK, jag gör ett undantag då för krogledan, ska erkännas ;) Det finns något där som lockar. Faktiskt. Med honom. Via internet.

Jag omger mig med människor där relationen är så krasslig att jag inte förstår att jag ens kallar dem "vänner". Det börjar bli dags att gå vidare. Att glömma att jag kanske umgås med dem av gammal vana eller andras förväntningar. Det kanske är dags. Det är också dags att hantera min otroligt nyfikna granntant som spenderar en stor del av dagarna till att hålla reda på mina (lediga) förehavanden. Till vilken nytta? Varför detta intresse? Det är inte besvarat ;) Än mindre förstått. Skaffa dig ett eget liv, tant!

Morden i Midsomer. Alltid.

Men nu är jag ju ledig :)

Kompis attraktiva bror skiljer sig. Mycket intressant. Lite tankar idag på en man som är otroligt fin och alltså snart singel. Det finns hopp :)

På grund av att monstret jobbet tagit över hela min tillvaro 2008 har jag inte alls träffat min bror så mycket som jag velat i år. Har tagit igen lite av det idag och vet att allt är precis som det ska va. Vännerna nära, nära. Det finns så hemskt mycket kärlek i mitt liv. Det är bara kärleken till en man som jag saknar. Eller OK då, kärlek till en man som faktiskt finns i mitt liv.

Vissa av mina kollegor är guld värda. En av dem har busat med mig största delen av dagen :D Mitt humör stiger avsevärda grader när han finns i min närhet. Han får mig att bli den jag egentligen är, också på jobbet där jag, tidigare, har hållit en väldigt låg profil. Andra kollegor undrar säkert vem den här glada och mycket kaxiga personen är ;) Det finns verkligen guldkorn att hitta överallt. Är det någonting jag verkligen saknar från storstaden så är det mina killkompisar :( Här i småstan är de allra flesta en del av ett par och att mannen ska umgås med en singelkvinna i sina bästa år ingår liksom inte i bilden ;) Kanske, kanske kan jag hitta en ny vän i kollegan; jag hoppas det. Vår jättehärliga kontakt kanske också kan skapa en viss osäkerhet och svartsjuka hos den gifta mannen, men det är något jag inte kan ta hänsyn till. Jag kan inte heller bestämma mig för om det är bra eller dåligt :)

Och nu är det favoritstunden på hela veckan :D Jag tröttnar aldrig på mina fredagkvällar! Hur kan man göra det? I helgen väntar värmebölja och jag är helt obokad och fri att bara följa dagen; precis som jag vill ha det. Dags att bli brun och oemotståndlig :D

Det är dags för nästa steg.

Min vän som faktiskt skiljer sig från sin misshandlande man är ute på jakt igen. På frågan om det var kul på krogen är svaret hur många män som stött på henne, ingenting annat :D Jag inser att jag är väldigt blasé i mitt singelliv :D

Hur länge ska jag leva med den här saknaden efter honom varenda vaken sekund....? Hm, hm, hm. Jag är en romantisk dåre ;) Jag får leva med det.

När hans doft ännu satt kvar i min hud hade jag alla svar; allting var så självklart, jag "visste". Nu när tystnaden är total, när saknaden efter honom finns här hela tiden, när jag inte kan nå fram, bara kan se hur dåligt han mår - då är frågorna tillbaka. För min egen skull, för att jag själv ska kunna gå vidare, behöver jag nog svaren, men de finns inte. Inte för mig i alla fall. Kanske inte för någon. Jag gick till festen med tanken att "avsluta honom". Det sket sig. Verkligen :D ! Jag har varit så förvirrad, men förvirringen är inte min, den är hans. Jag fångar in hans känslor, känner av, blir delaktig. Ett nytt hus. Familjen. Barnen. Vad han känner för mig? Spelar det ens någon roll?

Härlig kväll igår på promenad med bästa vännen runt halva stan. Frisk luft, nya energier. Löfte om långa ljusa sommarkvällar. Behåll allting bra, släng bort allting dåligt. Egentligen är livet enkelt. Öppna dörrar. Släppa taget. Helt enkelt ;)

Just nu är det full rulle. Ute som inne. Uppe som nere. Jag hinner inte ens städa. Och inte hjälper hundarna till heller. Tur att de är så förbaskat söta då.

Ibland undrar jag om jag föddes till känslomässig kossa. Jag lipar för ingenting och blir förolämpad i tid och otid. Mer förtäljer jag inte nu.

Nu ska jag se på film. I Sängen. Hade inte suttit fel att han en arm där att ligga mot.

Men tydligen så har jag VALT singellivet...

och det betyder att

..man inte kan ha roligt på krogen utan att hångla, frågar sig varje gång man går ut och festar om man kommer gå hem med någon pudding, lever livet och inte är intresserade av hemmakvällar eller att planera sin framtid...

Tycker ni det passar in på mig? Inte? Men är det inte så alla singlar är? Iallafall har jag fått höra det...

Jag nämner inte vad jag tycker om folk som bara kategoriserar grupper och människor.

Två krogkvällar, en grillfest och däremellan rödvin i solen i trädgården gör att nästa vecka får bli mer hälsosam än föregående. Jag känner mig lite sliten men väldigt levande :D Livet har verkligen satt fart igen, borta är vaccum och stillastående energier. Nu kör vi!

Det har varit en fantastisk, omtumlande, kärleksfull, smärtsam, känslofylld, social och turbulent vecka i mitt liv.

På våren blir singellivet så tydelig.
Alle er ute når været er så nydelig.
Forelskede par ligger tett omslynget i parken,
og skriver sine initialer i et hjerte på marken.

Selv sitter jeg alene og med lengtende blikk
Etter å finne den rette, til at det skal si det berømte "klikk".
De forelska er så irriterende søte.
Jeg kikker rundt meg, men det er ingen blikk å møte.

For livet er gjerne mer komplisert enn som så,
Jeg har en sykdom, og om fremtiden kan jeg ikke spå.
Jeg har en tilleggsbaggasje som ikke akkurat frister,
Når ME-en raser slår det ikke akkurat gnister.

Men en dag er det min tur til å ligge tett omslynget i parken.
og tegne hjerte og initialer i marken.
Jeg lengter etter å finne deg, og finne ro,
Jeg lengter etter den dagen det bare skal være oss to.

Hjärtat säger: JAAAAAA :D ! Mera, mera, mera! Det spelar ingen roll att han är gift - han är ju RÄTT! Så himla rätt! Hans närhet fyller mig med så mycket att jag inte kan sluta flyga. Jag har aldrig varit så förälskad förut. Han vill att jag ska gå på festen! Självklart - vad skulle hålla mig därifrån? Jag vet faktiskt ingenting alls om framtiden. Jag vet bara hur bra och rätt allting känns när jag får vara nära honom; ingenting annat spelar någon roll.

Jag har tappat huvudet ;)

Ödet ville att Den Gifta Mannen på Jobbet skulle finnas där för mig och hjälpa mig igenom det här. När chefen drog undan fötterna på mig fanns han där redan dagen efter och såg min sårbarhet och ärlighet. Han finns ännu kvar. Flummigt för några att skylla allt på ödet - naturligt för mig ;) Jag har tappat huvudet igen; handlöst förälskad, förlorad, full av alla de där känslorna. Skit samma om vi inte har någon framtid ihop; fyll mig bara med allt det här rusiga underbara härliga!! Jag tar hellre ett tåg utan destination än att inte åka alls. Han sitter inte heller i vägen för mig när det gäller att träffa andra, mer "lättfångade" män. Istället öppnar han mitt hjärta för kärleken. Och jag behöver det här! Det är det enda som är viktigt. Bara HIT med allt som fyller mig, fyller på energi, gör mig glad, lycklig och rusig dygnet runt ;)

Nå, töserna tillbringade en del av förra helgen hos sin pappa. Det kändes väldigt konstigt... Sonen är inte intresserad, han ser till att hela tiden ha anledningar att inte åka dit.

Veckan har avlöpt som vanligt. Separationen innebär ju egentligen inga förändringar, rent praktiskt, för mig, ännu. Vardagar ensam med barnen, helgerna ägnas åt dotterns ridning, V-75, släkt och vänner. Alla tillsammans; jag mannen, barnen, vänner. Den enda skillnaden är att; Han bor inte här!

Så livet är

Same, same - but totaly different!

Försäkringskassan hängs i media just nu och det är uppror i stugorna. Som anställd på en myndighet så lider jag med handläggarna där. Debatten är, som vanligt, vinklad och osaklig och ofta felaktig. Helst vill media få fram att det beror på handläggarnas bristande empati och vilja att jävlas med människor. Jag lovar - handläggarna har inte ett skit att säga till om, de följer lagar och regler från politiker! Skjut inte budbäraren! Om handläggarna inte skulle ha lagen att följa utan fatta godtyckliga, empatiska beslut så får vi ett rättslöst samhälle där alla människor behandlas olika efter tycke och smak. Vill någon verkligen ha det så? Obegripligt!

Schlager ikväll. Go BWO! Alltså vinner de inte, jag har alltid fel ;) Han är väldigt sexig (och då pratar jag såklart inte om Alexander Bard..). Alltid helt OK att ha en sexig man att se på. Såna saknas ju helt IRL.....

Måste fixa mitt hem, fixa mig själv, vara lite respresentabel. Skulle föredra städhjälp och mig själv kvar i pyjamas ;)

Häxan pratade vid min senaste konsultation om att det finns någon rädsla hos mig när det kommer till relationer med män. Jag har funderat mycket på det där (brukar ju kunna göra det - fundera alltså ;) ) och inte riktigt kunnat hitta någon rädsla. Tvärtom brukar sällan någonting kunna stoppa mig när det väl har satt igång :D Men kontakten med banken har öppnat mina ögon för vad det handlar om. Det handlar om att jag berättar för tre av mina vänner om detta nya intresse som dykt upp i mitt liv - sen tar det stopp. Min rädsla handlar om min omgivning och hur de hanterar mitt singelliv. Förväntningar på mig, att lägga skulden för havererade relationer eller havererade span enbart på mig. Det får liksom inte vara kul; här ska presteras! I kärlek?!! Det är jag rädd för. Jätterädd! Tänk på det alla där ute som frågar ut singlar om deras kärleksliv hela tiden och högljutt suckar när någonting har gått snett IGEN eller kommer med kommentarer och analyser - DET ÄR HELT ENKELT INTE OK!!!!

Många sjuka på jobbet och själv har jag någonting i kroppen som bara väntar på att få övertaget och jag vet inte om jag kan kurera bort det den här gången innan det bryter ut; känns tveksamt. Ska i alla fall göra ett försök ;)

Kaos i byråkratin. Istället för att lämna eller försöka samarbeta hugger kollegorna varandra vid minsta tillfälle. För absolut ingenting. Som en flock rovdjur som efter lång svält har tagit sitt första byte. Och det här är bara början. De största förändringarna ligger ännu framför oss. Jag har jobbat på många ställen, haft många arbetsplatser, men aldrig sett någonting som det här. Inte den här låga nivån; inte någonstans tidigare. Människor mår dåligt. Hemskt dåligt. Och där kommer jag med mitt behov av humor, skratt, lättsamhet, fly allvaret så långt det går. Styrka eller ännu mer utanförskap? Jag väljer att se det som enda sättet att behålla förståndet ;)

Vän mår dåligt. Beter sig märkligt vissa dagar. Lägger på mig istället för att prata öppet. Använder det där kvinnliga sättet att prata som jag inte förstår :( Kom gärna till mig, jag finns här. Om du bara öppnar dig. Försök bara inte ta min energi ifrån mig!

Inga pengar, eller i alla fall väldigt lite. Människor runt om mig både privat och i jobbet som mår dåligt. Avskyr mitt jobb. Stress. Ingen fritid nästan. Saknar en man i mitt liv. Och i allt detta mår jag bra :D Inifrån liksom. Sådär på riktigt.

Och åt helskotta med att min härliga bankman kanske är 15 år yngre än mig och bara gör sitt jobb. In med fler såna människor i mitt liv - PRONTO :D ! Vilken energi, vilken kemi mellan oss. Åh, va härligt! Lyfter mig, fyller på, ger så mycket. Har gärna problem med mina banktransaktioner varje dag :D

Och vet ni - jag är ledig imorgon! Också!

Singellivet begynner så smått å bli traurig etterhvert... Joda, jeg vet at det berømte gresset ofte er grønnere osv, og jeg har absolutt tatt på meg rollen som singellivets forsvarer tidligere. Men da visste jeg ikke at jeg skulle komme til å være singel så lenge!

Nå er jeg rett og slett ensom. Politisk korrekthet vil kanskje ha meg til å si "enslig", men hvorfor skal jeg si det når det er ensom jeg er? For selv om jeg er så heldig å ha luksus Rolls Royce-utgaver av familie og venner, så mangler jeg den viktigste rollen i noens liv. Jeg er ikke den eneste ene for noen, og ingen er det for meg. For mine foreldre er jeg ett av flere barn. For mine søsken er jeg ett av flere søsken. Jeg er en av flere venninner i gjengen etc. Selv om disse rollene er veldig viktige og særegne (jada mamma, jeg vet at hvert barn er spesielt på sin måte) så innehar jeg ikke hovedrollen i en annens tilværelse.

Jeg er ikke den første noen tenker på når de våkner, eller den siste før de sovner om natten. Det er ingen som vil prioritere å redde meg først fra en brann dersom alle de er glade i er tilstede  - det vil alltid være noen der som er kjærere for dem. Det er mange som tar mitt innslag i deres hverdag som en selvfølge - men ingen som gjør det samme med sitt eget innslag i MIN hverdag, i den grad at jeg med trygghet kan vite at jeg kan alltid kan være sammen med dem såframt det motsatte ikke er avtalt. Skjønner du forskjellen? Ingen desperat masing på å ha noen å være med, eller usikkerhet rundt hvem man skal feriere sammen med, feire høytider med etc.  

Det minner meg om seminaret jeg nylig var på. Selv om jeg kjente flere av de som var tilstede så reiste jeg ikke i lag med noen. Foran hver pause og hvert måltid var det en nervepirrende jakt etter bordpartnere og noen å være med. Jeg hadde ingen å rapportere til, og ingen rapporterte til meg. 

En venninne sa til meg en gang at hun ante ikke hvor hun skulle være på nyttårsaften, men hun skulle uansett være sammen med kjæresten og da var det ikke så viktig hvor de endte opp. Selv feiret jeg en nyttårsaften alene for noen år siden. Jeg hadde flyttet til en ny by bare to uker tidligere og hadde ikke rukket å bli kjent med så mange. Da kom jeg til å tenke på at en kjæreste hadde aldri latt meg sitte der alene (såframt jeg ikke insisterte da). Han hadde sikkert gjort alt han kunne for å reise bort og være der med meg, eller hjulpet meg med å tilrettelegge det slik at jeg kunne komme hjem for et par dager. Nå skal det sies at jeg riktignok ikke var helt alene - jeg hadde selskap av to hunder som jeg hadde rukket å bli godt kjent med. Og friheten til å faktisk velge en slik nyttårsfeiring var viktig for meg.  

Men nå har det vart for lenge, dette singellivet. Nå vil jeg ha en å rapportere til.

Snakkes,

Inntil da -  Where do you go to, my lovely?

Busväder och bäst att stanna inomhus idag. Snö och hårda vindar. Grannens växthus gick i bitar och vi har jagat bitarna i hela grannskapet. En annorlunda sysselsättning en lördag ;) Någon gång framåt sommaren kanske partypinglan, hon den där sociala typen, är tillbaka med full kraft. Så länge sveper jag in mig i filten i älskade soffan och laddar om.

Ikväll fick jag också den härliga kombinationen av djur och barn och det kan liksom inte bli mera rätt. Att sen barnens pappa dessutom var mycket attraktiv visar ju bara att jag inte är helt bortom räddning :D

Det händer saker. Faktiskt så kommer jag ur det här starkare än förut.

För övrigt blir det här inlägget ett sammelsurium =)

Restaurang Carlsson är inte precis den största byakrog man kan tänka sig, men den ligger himla hänt. Krögarna har fått alkotillstånd för ett par år sen och det märktes i sommar. Svartöstassare och annat löst folk satt och käkade och drack långt ut på kvällarna och hade det allmänt gott. Om vintern blir det självfallet annorlunda. Pilsnergubbarna i byn, ett litet gäng gubbar i olika åldrar, har bosatt sig där om kvällarna.

Jag brukar träffa på dem ibland när jag går förbi Carlsson med Roofer om kvällarna om de står ute och röker. De hälsar alltid glatt och trevligt utan att för den skull vara påflugna, oavsett vingelfaktor. Man ska inte försvara fylleri, men våra pilsnergubbar är okey. Och jag är så jäkla glad för att vi inte har dräggeliten drällande här på Svartöstan - i stil med de som hänger på Örnäsets fyllekrog.
Hm. Jag kanske är orättvis nu förstås. Jag beställde hämtpizza på Örnäsets lokalhak några gånger för nåt år sen eller när det var, men varje gång jag väntade på att min order skulle bli färdig var det helt hysteriskt svårt att försöka freda sig mot slippriga kontaktförsök från knökfulla äckel som vinglade omkring eller satt vid borden bredvid disken;
- haru en cig? haru en femma? va gör lilla fröken här? men va fan TANT RASCH - jääälla va länge schen hörrö.. måst va 25 år schen va görunuföriden och kanske har du en cig?
Varje gång gick jag till sist och väntade utanför. Jag undrar hur ägarna till ett sånt sjapp tänker. Fast de kanske har rensat ut fyllskallarna numera. Inte vet jag, jag går inte dit mer.

Nu kom jag av mig.

Tillbaka till järnänglarna på Carlssons =) Ni vet, filmen Black Island Sisters; Järnets Änglar spelades in här på Svartöstan med omnejd förra året. Den handlar om tre tjejer som jobbar på SSAB, eller Järnverket som det hette förr i världen och som vi fortfarande kallar det svenska stålverket för. De kallade sitt band för Järnets änglar eftersom de jobbade på järnverket. Det gör ingen av oss som träffades igår kväll, jobbar på järnverket alltså, men å andra sidan - vi BOR här, ett par hundra meter från SSAB vår "lokala" stålindustri;-) så vi anser att VI är de riktiga Järnänglarna.

Jag trodde vi skulle bli 6 eller 7 stycken damer på Carlssons i går kväll (som förra gången hos Elisabeth) men det visade sig att Elisabeth och Helena hade fått ihop och bokat bord för 20 tjusiga tjoande svartösta´tjejer som dök upp allteftersom (okey då, två av damerna var utombys men var tjusiga och tjoiga även de, eftersom de "hör till" =D) Jag, Stina, Lotta, Johanna, Elisabet, Helena, Martina och alla de andra som sagt ja till att kunna träffas igår käkade pizza, pasta eller bosniska specialare, drack vatten, öl eller vin och var allmänt uppsluppna. Jag beställde en Opera, skinka och tonfisk och drack en starköl som räckte i 3½ timmar! Mm, jag vet tre och en halv timme blir en rätt avslagen öl, men jag gillar inte att bli på lyran numera även om jag tycker att det kan va gott att ta en öl ibland. Och då menar jag EN öl. Kanske därför det inte blir av att gå på lokal heller, men jag saknar inte det.

Vi satt alltså glatt och surrade i mun på varandra om maten, tjejkvällsidén som vi ska försöka göra om en gång i månaden och uppdaterade oss om vad alla höll på med numera. Inte så mycket jobbsnack precis, utan mer sånt som att ungen otroligt nog hade fått sitt drömjobb, att man höll fast vid samma underbara karl efter 20 år, bytt jobb till nåt som man trivs med eller blivit singel.
Och på tal om singel. En av tjejerna berättade att hon numera nätdejtade på NK, Norrlandskontakten (Jag berättar inte vem av damerna det är, men hon är såklart jättesnygg och ett fantastiskt flickvänsmaterial. Fattas bara annat!!!!) Vi frågade nyfiket hur det gick, hade hon dejtat nån därifrån IRL? Nå, lite då, berättade hon. Hon har liksom inte träffat på "rätt" kille än. Och det var ju det där med att en stor del av männen inte verkade va som dom skulle. En del har varit medlemmar i flera år och satt tydligen online för jämnan. Och nu vill jag ju inte vara elak mot NKs pojkvänspool, men jag kan hälsa att hon börjar misströsta. 

Jag var också medlem på NK en hel månad för nåt halvår sen och tjoade runt, för att några singeltjejer jag känner tjatade om att det var så KUUUL där. Och tja, varför inte tänkte jag, jag är singel och allt och jag har faktiskt nätdejtat förut så jag vet att man kan träffa på väldans mysiga killar.
Men det var förr det, jag var mer intresserad av att faktiskt få kontakt då. Det gick alltså inte så bra för mig den här gången.

Lite berodde min mindre lyckade karriär som nätdejtare på NK såklart på marknadsföringen; Jag förstod att det tyvärr inte lönar sig att ha för stora krav på en eventuell partner för en som bara har 3 år kvar till döhalvan. Seriemördare undvikes fick räcka tänkte jag.
Sen är jag ju inte platinablondin längre utan en vanlig sketen brunett. Brunetter har helt enkelt inte lika stort magnetvärde som platinablondiner har på datefoton tror jag. Och jisses vad arga en del män blev när de inte fick svar förrän efter flera dagar? Som om jag gjorde mig tillgänglig för deras skull och de inte för min...?! ;-) ...och eftersom jag avskyr det där klämkäcka flirtsnacket också, gjorde jag ingen succe på dateforumet. Därför bestämde jag mig för att delita min profil 30 besök senare, för jag upptäckte att jag inte hade lust att träffa nån kärlek alls via Internet, särskilt inte en som raggar på webben. Så nåt vettigt kom det ju av datelivet på NK.

Jag gick hem från Carlsson klockan 22:30, gick ut med en kissnödig Roofer och somnade i soffan framför nån deckare. Kroglivet blev väl för tufft för mig kantänkas.
Fotot har jag knyckt från en annan lulebos blogg när jag googlade efter foton från Svartöstan