Under torsdagen är det tydligen meningen att SVT skall presentera kommande säsongs deltagare i långköraren "På spåret". Vilka det blir återstår att se - men spännande blir det.

Jag har skrivit ner min egna, högst personliga önskelista, på lite blandat folk från Sveriges toppskikt. Åtminstone vad gäller underhållning i televisionen, skall jag kanske tillägga. Det är i alla fall en blandning av nya och gamla deltagare.

Hur många par det verkligen blir vet jag inte, men jag har plockat ut sex. Här är dom:

¤ Babben Larsson och Robert Aschberg
Hon är en av Sveriges roligaste komiker. Han är en av Sveriges mest brutala programledare. Blandar man dem i ett glas så blir det en spännande mix. Min spontana analys av den hypotetiska situationen är att de skulle kompletera varandra på ett strålande vis.

¤ Bert Karlsson och Kicki Danielsson
Det här är sannolikt en duo som redan känner varandra utan och innan. Det är ju trots allt två av schlagervärldens giganter. Båda två är dessutom lika snabba i käften som de är skandalomsusade för både ditten och datten. Jag är övertygad om att de skulle stå för stort underhållningsvärde om de fick chansen i någon av kupéerna, men hur de skulle stå sig kunskapsmässigt låter jag vara osagt.

¤ Caroline af Ugglas och Göran Hägg
Från början gillade jag inte det här paret, tyckte att dom var för flamsiga, men allteftersom visade det sig att de satt inne med en hel del värdefull kunskap inom vitt skilda områden. Dessutom är dom, faktiskt, humoristiska tillsammans.

¤ Malou von Sivers och Bengt Magnusson
Det vore närapå sensationellt om den här duon från TV4-huset fick delta i SVT-skeppet "På spåret", men det här är ju trots allt min personliga önskelista. Det vore verkligen intressant att se vad den här duon går för i sådana här sammanhang.

¤ Sissela Kyle och Gudrun Schyman
Sissela Kyle är även hon en av Sveriges vassaste komiker, det har hon inte minst visat när hon varit värdinna för Guldbaggegalan, och superfeministen Schyman är en av rikets mest rutinerade politiker. Faktum är att politiker varit en bristvara i programmets långa historia.

¤ Staffan Lindeborg och Glenn Strömberg
Fotbollsälskare som jag är så vet jag hur viktigt, rent av avgörande, det är med kompetenta kommentatorer. När det kommer till kritan så finns det numera ingen som slår firma Staffan Lindeborg och Glenn Strömberg på fingrarna. Jag kan också satsa min vänstra musarm på att de under årens lopp samlat på sig en diger kunskapsbank.

Att folk sköter sig hyfsat så att det inte finns något att anmärka på kan omöjligen vara anledningen. Jag har bara inte varit tillräckligt uppmärksam. Jag och mitt bloggande har besvärats av mitt fokus på annat.

Då är det tur att det finns sådana som Marie Picasso. Det går helt enkelt inte att låta bli.

Sommarkrysset på TV4 igår. Hon skred ut i skapelsen som Gud glömde. Vi som inte tror på Gud kan nöja oss med att bekräfta att den bara vara ful som fan.

Först och främst Sonja Aldén som också medverkade i Sommarkrysset. Hon gjorde det i samma gräsliga klänning som hon bar  tidigare i veckan när hon framförde en låt i samband med Fotbollskanalens eftersnack i EM-magasinet från Kungsträdgården. Två dagar senare, samma kanal, förmodligen samma låt och framförallt samma gräsliga klänning... Kan inte någon hjälpa kvinnan?

Och så var det Picasso... Även hon som redan påpekat iförd något som någon borde ha stoppat. Till det ett argsint framförande med ett ytterst osmakligt juckande som för tankarna till den gode Gert Fylking som under sin tid på TV3 som sidekick till Robert Aschberg iklädde sig en hundkostym och förvandlades till Juckaren. En figur som ohämmat klev upp till folk på stan och just juckade mot dem.

Med den skillnaden att Fylking var rolig och Picasso bara läskig.

Andra bloggar om sommarkrysset, tv4, marie picasso, gert fylking, juckaren, robert aschberg, sonja aldén, fotbollskanalen, em-magasinet

för att jag inte gillar människor som hugger ner sina grannar med yxa, för att jag inte gillar människor som hugger ner sina grannar med kniv, för att jag inte gillar människor som slår ner sina grannar medvetslösa och blodiga, för att jag inte gillar människor som slår sina grannar med järnrör, för att jag inte gillar människor som spetsar sina grannar, är jag det?

I ett TV-program på TV3 av Robert Aschberg, som visades för något är sedan om grannbråket i Vojakkala utanför Haparanda så är det rasism, påstår en av kvinnorna i zigenarfamiljen som terroriserar en hel bygd. Jag skulle önska att alla sett programmet och fått bilda sig en egen uppfattning om familjen som gör en hel kommun handlingsförlamad. Ingen som sett programmet kan vara oberörd av familjens handlande och myndigheterna och kommunpolitikernas totala ointresse. En av våra riksdagspolitiker i alliansen kommer från byn, några hundra meter från zigenarfamiljen. Varför agerar inte han? Hans allians pratar ju stort, vitt och brett om ordning och reda men i det här fallet står alla bara och gapar som små hjälplösa fågelungar. Fast fågelungar ropar i alla fall på hjälp och mat av sina föräldrar.

Jag vet inte om familjen är svenska medborgare, om inte, måste det gå att utvisa dem tillbaka till Finland. Där kommer de garanterat inte att kunna bete sig som de har tillåtelse att göra av politikeroch myndigheter i Sverige. Att utvisa människor till andra länder och ta av dem deras människovärdighet när de kommer till Sverige, det går bra. Men dessa individer har fått härja fritt i Vojakkala i över 20 år. Hade du och jag betett oss tillnärmelsevis lika illa hade vi snabbt fått handklovar och suttit bakom galler på "livstid", inte mer än rätt.

I Sverige får vi inte "röra" zigenare för att de är just zigenare, då blir vi rädda att kallas rasister. Att de sedan beter sig och nästan slår ihjäl varenda granne i närheten har ingen betydelse, för att bli kallad rasist det törs ingen politiker eller myndighet riskera, trots att det inte är rasism utan beteendeproblem. En riktigt omvänd rasism.

Inga människor i byn törs uttala sig, de är livrädda. Jag förstår dem, det skulle inte jag heller göra om jag bodde i byn. I dagens Aftonbladet kan jag läsa ett uttalande av socialchefen som säger så här om byborna: - De får tycka vad de vill, men jag tänker inte uttala mig. Helt krasst, den socialchefen skiter totalt i byborna och bygden.

Tänk om det funnits det minsta lilla stake i någon av alla dessa människor som styr och ställer i Haparanda. Jag såg och lyssnade på programmet där alla skyllde på varandra och det var hela tiden någon annans ansvar. Som högsta chef i kommunen borde det vara helt självklart att ta itu med problemet nu och totalt strunta i alla övriga repressalier.

Fördomarna har redan bubblat över och det kommer garanterat att bli värre och värre ju längre det här får fortgå. Inte blir det bättre att hålla den här familjen bakom ryggen. Det finns väl idag ingen vettig fastighetsägare i bl.a. Haparanda kommun som tar mot dessa människor längre. Vilket beror till stor del på den här familjen som har förstört för sitt eget folkslag i många årtionden framåt. Fördomarna har slutat att vara fördomar för många, nu är det verklighet.

Skit i vilken nationalitet eller folkslag bråkmakarna tillhör. Det är inte det som är problemet utan beteendet. Det går inte att upprepa nog många gånger, för alla verkar livrädda. Vi svenskar har ju våra rykten i andra länder, tyskarna har sitt och så vidare. Det är fördomar som kommer att leva kvar så länge vi inte gör något åt det. Hur många människor ska skadas svårt innan något händer. Jag hoppas att Robert Aschberg och TV3 visar programmet som sändes för något år sedan i repris, bara för att alla ska få chansen att förstå vilka människor de har att göra med i Vojakkala.

Grannfejderna som visats som serie i TV3 under våren och förra hösten är rena barnkammaren mot för det som händer vid torneälven i Vojakkala. Några meter norrut och vi hade sluppit allt, finländarna hade sett till att få slut på det, innan det ens hade börjat.

Margareta G som inte trodde att det var sant, det jag hörde och såg, jag visste en hel del om bråket sedan tidigare men jag kunde inte ens i min vildaste fantasi drömma om att det existerade sådana här människor samt den totala avsaknaden av agerande hos myndigheterna. Hur de spottade och svor mot polisen och de gjorde absolut ingenting.

Däremot visade polisen verklig handlingskraft mot mig, en gång ifjol, när jag cyklade över ett övergångsställe, då fanns det ingen handlingsförlamning. Den polisen hade nog helst velat spärra in mig som han skrek genom bilrutan till mig. Då hade jag ändå stigit av cykeln och väntat till jag kunde cykla över. Jag visste faktiskt inte att jag inte fick cykla över ett övergånggsställe, jag blev så rädd att det höll på att gå riktigt illa, när jag nästan flög av cykeln. De visar ju att de oftast tar sitt yrkesmässiga ansvar och håller ordning och reda, de prioriterar det som är viktigt. 

Fotot ovan får symbolisera det som sker och det som bör ske. Vågorna går höga och vågorna ska gå högre när lite jävlar anamma tas fram. tack på förhand.

Jag är inte rasist, absolut inte. Jag kunde bara inte låta bli att ställa frågan eftersom jag tror att det är en av orsakerna till att ingen törs agera, en slags omvänd rasism 

Foto: Santasaari i Haparanda kommun

Som anhängare av sidan som är för kvinnors rättighet att slopa bikinitoppen, anser jag förstås att det är positivt att frågan lyfts upp och får så mycket uppmärksamhet. Förhoppningsvis leder det till att en och annan börjar se det absurda i den ojämlika behandling som kvinnor och män utsätts för på svenska badhus. Uppmärksamheten har vidare lett till att modiga kvinnor badat topless på flera badhus i landet. Ibland måste vi bryta mot normerna för att överhuvudtaget inse att dem finns.

Å andra sidan skvallrar Aschbergs slutsats om något annat. Frågan har inte främst engagerat feminister. Frågan har främst engagerat Svensson med familj och därav den mediala uppståndelsen. Alla har en åsikt i frågan. Nakna kvinnobröst i situationer där vi inte är vana vid att se dem är provocerande för många människor. Den stora mediala uppslutningen i frågan om kvinnors rättigheter till att själva få bestämma över sina kroppar, vittnar i själva verket endast om att dagens verklighet ligger långt ifrån det målet. Aschbergs slutsats blir därför en indikation på hur starkt kvinnoförtrycket fortfarande är. Om Svensson med familj bara ryckt på axlarna åt frågan hade det visat att bikinitopptvånget enbart var ett formellt sådant. Nu har vi att göra med ett informellt tvång och de är alltid svårare att få bukt med.

Men att frågan givetvis går djupare än till ett formellt tvång förvånade väl ingen feminist?

I alla fall hade det ju varit kul att komma ner till Medborgarplatsen på fredag morgon och se Robban Aschberg räkna tuttar för brinnande livet.

I Dagens Media står det att hans fru gått med på att han ska få göra jobbet. Jag hade gärna avlyssnat det samtalet.

Robbans fru: Hur nära brösten måste du gå för att du ska kunna räkna dem?

Robban: Ja, som jag ser det måste jag ju känna på dem, ett och ett, för att avgöra om det är äkta vara. Annars räknas de ju inte. Det handlar ju trots allt om en femma per tutte!

Robbans fru (tar kort sats med högerhanden): PANG! TJOFF! SMOCK!

Robban (tar sig för kinden): Uhhh, skojade bara...

Kalla Kulors verksamhet under bokmässan inskränker sig denna dag till ett hejdlöst industrispionage. Det hemliga budet på en stor konkurrent slipas inför presskonferensen i nästa vecka och planerna för den fortsatta utgivningen skärps i ljuset av konkurrenternas utgivning.

Dagens absoluta favoriter blir det lilla förlaget "En bok för ingen" i vars monter ingen släpps in. Taggtråd och storvuxna Värmlänningar håller folk utanför avspärrningarna. Förläggarna verkar harmoniska och nöjda med livet.

I andra hand gillar Kalla Kulor det nystartade pocketförlaget "Dagslända" som ger ut böcker som pocket dagen innan de kommer i hård upplaga, prissatta till tjugo kronor och dessutom möjliga att ladda ned som e-böcker till vanliga mobiltelefoner. Dagsländas anställda streakar genom bokmässans lokaler, varv efter varv springer de med tutor på huvudet och mjukdelarna slängande i den allt tätare trafiken. Eller så drömmer vi bara detta, glada i hatten som vi fortfarande är efter champagnepartajet i Örgryte igår kväll. Av Svensk Bokhandel ser vi faktiskt ingenting. Men Bokhororna träffar vi flitigt. De är överallt. Bokmässan känns plötsligt som en stor Bokbordell.

Alternativ 2: Monter A NOLLTVÅ FYRTIOTVÅKalla Kulor Förlag med förlagschef, böcker, författare och en drös kärlek hittar du i monter A02:42. Kom till oss, skratta med oss, snacka böcker med oss!

Tänk dig ett program där alla går omkring och hjälper varandra. Rätt mycket kändisar borde det nog vara: Linda i vårstädningen. Faddes bästa nudeltips. Martin Timell skalar morötter med planslip. Robban rastar hundar. Ett program där ingenting otäckt händer. Som Teletubbies för vuxna. Vi skulle slippa alla otäcka kvällstidningsrubriker. Ingen irritation. Härligt. Mysigt...

Man skulle kunna kalla programmet "Kokos-ballar".

Dessutom är detta en riktig märkesdag för hela bokbranschen. Svensk Bokhandel, denna utmärkta tidning, skickar nämligen ut bibeln för alla bokfetischister: Höstboknumret 2007. Eftersom hemligheten redan börjar sippra ut läcker jag då även här att Kalla Kulor Förlag har fyra riktigt häftiga nyheter. Våra tunga dokuthrillerförfattare Broberg-Lundström släpper sin fjärde roman "Mannen från Tenhult" i höst.  Jag älskar deras böcker, det brakar och smäller och HÄNDER grejor hela tiden, vilket är en skön avkoppling från den övergestaltande mesprosa som torgförs av många andra författare. Fadde släpper sin självbiografi, vilket är djäkligt otippat hos ett förlag med rötterna i näringsliv och samhällsdebatt men också en poäng. Karln är en levande legend, klart att vi skall publicera honom. Många vill inte se att den här boken kommer ut. Det är också ett skäl. På sätt och vis är Fadde den ultimata insidern, vilket nog kommer att märkas i höst.

Robban Aschberg är frontfigur för en bok som handlar om hur man ger igen när de äckligt väloljade telefonförsäljarna ringer och stör mitt i middagen och propsar på att få veta vem som svarar för hasselnötsinköpen i hushållet och är över sextiosju år. Humoristiskt, djäävligt elakt, sååå Robban och naturligtvis mycket verkningsfullt. Vår hämningslösa tolvåring tillämpar flera av metoderna i boken alla redan och vi andra vrider oss i garv på golvet bredvid honom.

Slutligen, den ultimata satiren är ju den som är sann, inte sant? Vi släpper en bok om knattefotbollstränare som heter "Toppa för att Krossa". Det kan sägas på en gång: den är djupt omoralisk. Men alla kommer att känna igen sig. Tyvärr. Metoderna i boken är avskyvärda. Men de används. Tyvärr. Och de fungerar så väl att många nog kommer att frestas att använda den som handbok. Tyvärr.  Boken tillägnas naturligtvis de fina, oegenyttiga tränarna i FC Ikaros.