Nå, efter ett antal timmar och ett par rävar och en ren längs vägen, och en stund av Pirates of the Caribbean på dotterns dator, kom vi i alla fall fram till stället där min bloggvän skulle plocka upp oss.

Och vi har aldrig setts förut. Inte ens bytt bilder... men vi var de enda som klev av där, och hon var den enda som väntade på att hämta... så det löste sig smidigt. Och fast det fysiska mötet med en människa som man bara haft nära skriftlig kommunikation med tidigare (och en del telefonkontakt) innebär att man på många sätt får börja om från början igen, så kändes det... helt naturligt att träffas. Fint.

Vi fick ca 1½ dygn med bloggvännen, och hennes familj. Det kändes väldigt bra att få se, uppleva, veta hur det ser ut där hon finns... mycket intryck, och väldigt trevligt. Under söndagen tog vi en liten bilutflykt, och åkte till min pappas barndomshem, där jag och dotterns far bodde sommaren innan dottern föddes och sommaren innan hon fyllde ett år, medan vi fältjobbade en bit därifrån. Jag har starka band till den gården... och jag visste inte när vi åkte dit, ifall min farbror, som är den som tagit över dödsboet efter farmor och farfar till slut, skulle vara där eller inte.

Men när vi rullade in på gården, stod det en bil där. Jag gick in, knackade på, och strax kom min farbror knatande från vilandet på sängen i kammaren... och jag tror att han kände igen mig, men eftersom jag inte träffat honom på flera år och inte visste alls hur det stod till med hans minne, presenterade jag mig. Han kopplade direkt, och verkade glad över vårt besök...

Och så gick vi och hämtade ingifta faster, som minst blev ännu gladare över att vi kikade förbi! :) De bjöd oss på lite kaffe, och så pratade vi massor om familjen och släkten. Väldigt roligt och trevligt, och jättekul att dottern fick se stället, som hon inte kom ihåg så mycket av sedan vi var där sist... Vi kikade runt överallt. Min bloggväns sexåring fick köra traktor och bygga en låda med min farbror, som uppenbarligen blivit ännu mer barnvänlig sedan jag såg honom sist... ;) Det kändes väldigt tydligt att både min faster och farbror mådde bra, var glada, har utvecklats åt det bättre och lyckligare hållet båda två och tillsammans... det är så himla fint att få se människor som utvecklas i positiv riktning, som äldre, för det är så oerhört ovanligt.

Dottern och jag åkte vidare på måndagen, med tåg. Till staden där jag skulle träffa skåne-E... Vägen dit var fin. Vädret växlade, vi stannade på ett par ställen för fika, såg en del fin natur också. Och jag sa till dottern, igen... hur otroligt fint jag tyckte att det var att ha henne med mig. Hur fantastiskt det faktiskt är att min nästan-arton-åring vill resa med sin mamma genom landet, för att träffa gamla släktingar, och så några nya vänner till mamma... hon är faktiskt alldeles underbar, min dotter. Världens finaste människa. Rent objektivt, såklart... ;)

Fortsätter i morgon. Ifall jag inte åker och hälsar på Ma i hans stuga... så blir det kanske.

Det bästa är ju att jag bor 200 meter ifrån strandkanten.

Mina liggvagns medresenärer var helt okej. Ett par som skulle frilufsa och en dansk far med sin dotter som skulle vandra, med dom var väl det lite språkförbristningar men annars var det lugnt. Jag tror bl.a att han tror att jag sa att jag var gift med personen som skulle kliva på i Långsele.

Kliver av tåget kan vi göra en timme för sent efter att vi suttit fast i Gällivari och varit tacksamma. Över att viinte bodde där.

Möter upp med hyrbils tjejen och kan inte dölja upphetsningen över bilen vi fått. Så här lät det när Anna ringde och bokade.

-Ja, vi vill ha den billigaste bilen.
-Mm, den är ju väldigt liten. Man kan sitta fyra i den. Har ni mycket packning?
-Ja. Men vi vill ha den billigaste.
-Fast det är ju komforten det hänger på, ljudet blir inte så bra i en sån liten bil heller.
-Nej, men vi vill ändå ha den billigaste!

Vi fick en ny Volvo v50 kombi.

Mat skulle inhandlas, vin och öl köpas, mat ätas innan vi tar våran bil och styr mot Narvik och sedan Å i Lofoten.

Strax innan Riksgränsen plockar vi upp en tysk liten liftare med rött hår. Han var skojig men han sa inte så mycket. Jag och Anna var skojigare och jag var skojigast när jag frågade honom om han hört talas om Rohypnol när Anna bjöd honom på vatten. Ingen annan fattade det roliga.

Det tog sjukt lång tid att köra och vi kom aldrig fram men vi lekte lekar (hålla andan genom hela tunnlen) och lyssnade på bra musik så vi dog inte.

Dagen efter börjar frilufsandet. Jag och Anna fiskade medans Louise jobbade. Vi fick några fiskar men ingen stor nog att äta så vi slängde i dom igen. Det var lite läskigt men jag plockade loss den själv. Jag äter ju fisk liksom, det är så det funkar. Stackarn.

På kvällen ska vi gå upp för en kulle som hette Hoven med några av Louises vänner. Kullen är ett jävla berg när vi kommer fram. Dom är ju jävligt hardcore och springer där upp och ner dagligen. Det var jobbigt. Punkt.

Men sjukt värt det. Där uppe tittade vi på midnattssolen som inte gick ner och drack vin. Sen så tyckte jag att vi skulle tävla ner. FY FAN! Jag förlorade men gav inte upp. Det var helt livsfarligt och Anna var helt, helt, galen. Men hon ska ju också bli polis.

detta beror pa att var barbara dator har gatt sonder.

vi har i alla fall anlant till Hongkong for finaldagarna innan vi flyger hem pa tisdag.

Jag har massor att beratta men detta far jag skriva om om nagra dagar da vi ar hemma.

MVH

zzeezz

läs mer om begravning stockholm

Det roliga med att resa är oftast att man träffar så mycket nya och ofta intressanta människor. Dels på möten, men även i säten bredvid mina. Människor är blande det mest intressanta som finns. Vi har, trots att vi kanske inte alltid vet om det, otroligt många intressanta historier att berätta. Otaliga är de historier om hjältedåd, vackra kärlekssagor och annat vardagligt extraordinärt som jag fått ta del av. Räknar med att hälften är sant, men det spelar ingen roll. Nu har jag börjat blogga. Det är sysselsättning för alla de tillfällen då jag inte behöver jobba under resan och sätet bredvid är tomt. Jag hoppas att det dröjer innan jag bloggar igen. Till dess, ha det bra!

Läste för övrigt tidigare i veckan om de romska flickor som drunknat i Italien, utan att folk brydde sig eller försökte hjälpa till. Detta hävdar nu fotografen inte stämmer, utan folk försökte faktiskt hjälpa till. Tack och lov!

De senaste dagarna har jag läst en massa och rest på det sättet. Klyschigt men sant. Böcker, bilderna och den där säregna musiken de skapar är minst lika mystiska för mig, intensiteten. Att jag får så tydliga bilder av hur människorna ser ut, jag tycker mig höra deras röster. Det är också intressant ur det egna skrivarperspektivet, att jag blir vän med mina karaktärer, ibland irriterad eller trött på dem, flera av dem har dessutom överraskat mig med att bli förvånande envetna i vilka de vill vara, vad de gör med varann och vad de säger. Det låter också klyschigt, men nu när jag har haft en skrivarpaus för att avsluta mitt tv-jobb i lugn och ro och inte bli för splittrad mellan flera olika påhittade världar, så saknar jag mina karaktärer. Jag undrar liksom lite hur de har det, om deras liv fortsätter utvecklas utan min inblandning och om vi ska komma i otakt. Den logiska sidan av mig fnyser bara åt de tankarna eftersom det är jag som ju är ursprunget till karaktärernas "liv". Utan mig hade de inte funnits. Men samtidigt finns det en sida av mig som säger att man kanske inte kan stoppa det man skapat när det väl har fått form. Det kanske börjar leva sitt eget liv och man kanske måste underkasta sig den rörelsen och fånga upp den, istället för att försöka styra. Att skapande, och skapelse, är ganska mystiska begrepp som jag egentligen inte vet vad de innebär, ungefär på samma sätt som man kan bevisa att hårda fysiska förnimmelser, som ett tungt ekbord, egentligen bara består av ilande snabb energi i rörelse. Gör det skillnad för förnimmelsen? Man vet aldrig. Jag tror att det är det jag försöker säga.

Böckerna jag har läst de senaste dagarna är sinsemellan väldigt olika, men alla tre är värda att nämnas. Först ut var Sara Mannheimers "Reglerna", som jag sett fram emot länge. Den har ett underbart, underfundigt och precist språk som passar huvudpersonen perfekt, men i sin precisa ton blir hon själv mycket diffus för mig, även om hennes värld är tydlig. Det är intressant. Det är en bok om skapande, om viljan och svårigheten att skapa, eller känna, eller leva. Sedan läste jag Ryszard Kapuscinskis "På resa med Herodotos", en bok om resor och berättande, om rädsla och mod, om känt och okänt och överskridande av gränser. Fascinerande. Och sist men absolut inte minst, Lionel Shrivers "Vi måste prata om Kevin", som jag läste ut igår. Som är den av dessa tre böcker som jag såg, kände, doftade, smärtade allra mest. Innehållet är plågsamt, plågat, hugger tag och håller fast. Det är en bok om förlust. Av många slag. Fantastisk.

Jag tycker ofta att jag är för mycket av väldigt mycket. För emotionell, för tankspridd, för organisatorisk, för intensiv, för drömsk, för rädd. Jag tycker ofta att jag är pretentiös. Men jag har lätt för att gå upp i. Älskar upplevelsen. Att ingå i den. Jag misstänker att min dramatiska ådra har med detta att göra. Och det är något jag inte hade velat vara utan. Så pretentiös eller inte - bring it on, världen. Upplevelser en masse åt folket. Jag tror att det var det jag försökte säga, ja.

Rio grundades i januari 1502 då portugisiska upptäcktsresande med Gaspar de Lemos i spetsen klev iland.
De första de såg var en flod och "rio de janeiro" betyder "januarifloden" på portugisiska, därav namnet.
Portugisiska talas fortfarande i brasilien även fast många tror att de talas spanska.

Eftersom att portugal hade många fiender så attackerades rio de janeiro ofta av banditer från tex holland och frankrike.
Den kända staden copacobana ligger också i rio de janeiro :D

Nu är det också bestämt att det blir Bali i 2-3 veckor och det innebär att Fia behöver vaccinera sig. Det var nåt jag trodde att jag skulle slippa eftersom jag är löjligt rädd för sprutor, nålar ska bara inte stickas i armar på folk men nu får jag lov och bita i det sura och se till att få det gjort. Och baibai till 600 spänn av reskassan, ja danke! Ska bara se till att få in det i ett fullspäckat schema... det blir minst sagt intressant.

Dessutom har jag ångest för vad jag ska packa och ta med mig. Skratta ni, men jag tänker inte vara borta i 4 veckor och se ut som en slusk, ska jag åka så långt så måste jag se till att vara snygg, det är faktiskt tillåtet att vara lite ytlig. Jag har i alla fall insett att fyra par skor inte är rimligt och jag tror att jag nu kommit fram till att jag kan klara mig på två par, även om det skär i hjärtat nåt fruktansvärt. Däremot tänker jag inte tumma på mina bikinis, det ska vara fyra stycken och därmed basta. Jag vet, jag vet... jag är rätt hopplös.

Nu borde jag sova, en lååång dag på jobbet imorgon och dessutom tror jag att jag behöver samla kraft för att palla jobba löningshelg. Fyra arbetsdagar till och sen två dagar ledigt, måtte tiden fortsätta gå undan. Puss och godnatt!

Jag älskar mobiltbredband. Underbart att kunna sätta sig var som helt och koppla upp sig bara för att surfa lite eller fixa saker med jobbet.

Som Svensk känns det nästan som att jag måste ställa mig frågan; Är det verkligen något som man kan göra på semestern? Men eftersom jag nu mera inte bor i Sverige så skiter jag i att ställa mig den frågan….

En del säger att gränsen mellan arbete och fritid suddas ut och att vi snart inte kan leva utan att kolla e-post eller något annat som måste kollas på nätet. Ja än sen då, det är upp till vara och en vad man gör med sin tid utanför jobbet. Om man väljer att lägga en viss tid av sin s.k. ”arbetsfria tid” på just arbete så är väl det OK. Det känns väldigt ”Sossigt” med en påtvingad arbetstid, påtvingad ledighet påtvingad Surftid…

Jag har svårt att tro att Edison, Einstein, Da Vinci och alla andra storheter jobbade 9-17 och lät sig nöjas med det. Tänk om Einstein kommit på relativitetsteorin utanför ”arbetstid” och därmed glömt bort den där tanken han hade som ledde fram till den berömda formeln E=mc2

Att ha tillgång till information, kontakt och uppdateringar hela tiden är underbart och jag älskar tillgängligheten och mobiliteten. Jag håller inte med dem som säger att det inte är bra att ha med sig datorn över allt. Jaså! Men mobiltelefonen ska man få släpa på över allt, varför inte datorn?

Nä, Länge Leve mobiliteten.

Låt mig jobba när jag vill, var jag vill, där jag vill och hur jag vill! Min övertygelse är att idéer kommer lättare när man inte sitter på sin arbetsplats, kreativitet föds genom möten med folk och välbefinnande genom möjligheten till att samtala och diskutera med andra mänskor, därför Länge Leve Mobiliteten. När jag jobbade med programutveckling på Sveriges Radio så kom det aldrig några bra idéer när vi satt i det gråa Radiohuset utan alltid när vi var på andra mer inspirerande platser.

Om du vill låta dig övertygas mer om att det är bra att jobba där man är och inte att jobbet ska tvinga en till ett speciellt ställe kan kolla in TeoHäréns bok om Härarbete

Tyvärr finns det mörka sidor av mobiliteten också.
Det är mobiloperatörer som lovar mer än vad de kan hålla och täckningskartorna är som tagna från Ankeborg. Har varit en del utanför storstadsområdena den senaste tiden och där funkar inte Telenor eller Tele2 utan man blir mer eller mindre tvingad till att utnyttja Telia. Trist, men utbyggnaden kanske kommer igång efter sommaren…

det här är ju en ny företeelse i borås, men det har ju funnits i till exempel göteborg hur länge som helst. hur funkar det? jag vill veta!

Så lite berusad är jag väl oxå, av hemmagjort Sangria! Rött vin är för en gångs skull gott. Satt nu sista timmen och pratade med en spansk brud som pluggar Advertisement, de va rätt intressant eftersom jag är intresserad av foto och det går halft hand i hand. Wwweeeeeeh,

Nu sova, godnatt!