I ett tidigare inlägg ang. kristusnaturen betraktar jag Kristus som "människan som son" (människosonen). Vi tar vid där den artikeln slutade och fortsätter med nästa pusselbit: synden - ett mångfacetterat begrepp. För att gå till källan, eller snarare den etymologiska roten, finner man att synd i grunden kommer från en stam som betyder att överhuvudtaget vara till. Att i sanning vara (den som är skyldig). Eventuellt finns också en koppling till de germanska språkens sund, alltså ett avskiljande vattendrag.

Den synd vi befattar oss med här är alltså den mest allmänna: arvssynden. Närmare bestämt, den avskiljdhet från Gud som är resultatet blott av det faktum att vi är födda in i denna värld, att vi lever. Till skillnad från hur det var innan, i paradiset, när människan och gudarna vandrade nakna tillsammans utan skam i Edens lustgård. Nå, den tiden är förbi och nu är vi här, i den här världen istället. Men det finns hopp. Det finns förlåtelse.

Förlåtelse antyder i detta sammanhang alltså en återförening med det gudomliga. Varför har man valt ett så märkligt begrepp som förlåtelse för att beskriva denna återförening? Vem ska förlåta vem och för vad, undrar man genast. Fast det är förmodligen sekundärt, alltså vems fel det var. Är man fast i det tänkandet så är sann förlåtelse ännu någon armslängd bort. Vad man istället borde besinna är förlåtelsens natur. Hur känns det att verkligen förlåta någon? Att bli förlåten? Denna sinnesstämning är alltså vald för att likna återföreningen med Gud. Hårt på utsidan, men mjukt inuti!

Låt oss återvända till berättelsen om korsfästelsen. Människosonen, människan som son, har fem gånger blivit sårad - i var hand, i var fot, och av spjutet i sidan. Vi ska inte fördjupa oss närmare i dessa sår här, utan nöjer oss för tillfället med att konstatera resultatet: bundenhet till korset och kroppslig död. Detta är alltså en målande beskrivning av de sista steg som sker för att fullborda förlåtelsen, återföreningen med Gud. Därefter far Kristus till himlen, återupplivad av helig ande. Och även efter att denna återförening fullbordats, återvänder människosonen till jorden för att osjälviskt dela med sig av sin visdom.

Så lyder evangeliet, glädjebudet om uppståndelsen. Eftersom Bibeln sedan några hundra år tillbaka finns i var mans hem och på var mans språk, kan alltså vem som helst läsa den. Det ankommer då på en sådan läsare att själv göra sig tankar om den process som skisserats ovan: En födelse in i en avskildhet från det gudomliga, ett återvändande till detsamma som kan liknas vid förlåtelse, medelst en process som innefattar ett femfaldigt sårande och leder till ett förändrat existenstillstånd. Trevlig korsfästelse önskar författaren.

Jag har tidigare tillkännagivit att jag är en anhängare av den ahistoriska hypotesen, men denna artikel förutsätter inte en sådan hållning. Vi ska dock börja med att undersöka själva personen Jesus Kristus rent hypotetiskt, och se vart det spåret leder.

Vad är det som är heligt? Sant? Gott? Vördansvärt, ja dyrkansvärt? Svaren varierar förstås utifrån den personliga, andliga hållningen, men de flesta skulle nog mena att en trollkarl, hur mäktig han än må vara, inte är svaret på frågan. Alltså, en bokstavlig läsning av Jesu under (vattnet som blir till vin, utfodringen med bröd och fiskar etc.) ger vid handen en gestalt som, enbart i kraft av sådana under (vare sig de verkligen hänt eller ej), inte bör dyrkas, eftersom denna dyrkan skulle baseras på makt och "stor medicin". Det vore alltså att dyrka det mäktiga över eller jämte det sanna, vilket är grunden till all avgudadyrkan.

Hur är det då med den fysiska personen Jesus offergärning - alltså att dö för sin övertygelse, för kärleken till mänskligheten? Visst är detta en stor sak. Men historien har många exempel på fromma människor som gjort samma offer. Att upphöja en av dessa på bekostnad av de andra känns inte smakfullt, och skulle också kunna leda till sådan avgudadyrkan som otaliga sekter även i modern tid baseras på. Är inte detta t.o.m. en tänkbar poäng (bland många) bakom berättelsen om korsfästelsen? Alltså tanken att Jesus, enligt evangelierna, låter sig korsfästas som en simpel tjuv och förbrytare för att visa att det inte var den fysiska personen som var det vikiga, som gav frälsning, utan att var och en är tvungen att ta upp korset och breda ut sina armar för att realisera Kristus i sig själv?

Så, vare sig vi tror att Kristusnaturen verkligen inkarnerat i en specifik, fysisk person, eller ej - och vare sig vi tror att evangelierna i så fall skulle vara en korrekt historisk beskrivning av dennes liv och gärningar, eller ej - så står det klart att denna fysiska person som sådan knappast kan vara grunden för en "katolsk" d.v.s. allmän gudalära. Vi kan älska en sådan tänkt, historisk person liksom vi kan älska många andra historiska personer, men det är själva arketypen, Människosonen (ordagrant från den grekiska evangelietexten: människan som son) som är vördans-, dyrkans-, och eftersträvansvärt. Det vill säga, människan som en son till Fadern, som en dotter till Modern, som ett kärleksbarn skapat i den gudomliga avbilden.

Detta ställer en del inom den traditionella bibeltolkningen på ända, men detta har å andra sidan alltid varit Jesu grej - att inte ändra ett jota av lagen, men ständigt omtolka den för att passa tidsandan. Detta skapade ju så att säga en stor uppståndelse även på den tiden, då det begav sig, bland Fariséer och skriftlärda. Jag försäkrar dock att det inte är nödvändigt att ändra ett jota i någon helig skrift här heller, med den tolkning jag antyder ovan, men vanliga påståenden inom den kristna traditionen kan få helt ny innebörd.

Vad skulle det t.ex. kunna innebära, utifrån tankegången ovan, att Jesus dog för våra synder på korset? Sedär ännu en komplicerad fråga som kräver sin egen behandling, och kanske får den det i en kommande artikel.

"Jag Är som min tjänare tror att Jag Är. Jag är med honom när han nämner mig. Om han nämner mig för sig själv, nämner jag honom för mig själv. Och om han nämner mig i en församling, nämner jag honom i en bättre församling. Och om han närmar sig mig en armslängd, närmar jag mig honom en famnslängd. Och om han kommer till mig gående så skyndar jag till honom."

Innan vi börjar skärskåda några argument vill jag först påpeka det olyckliga i denna debatt - nämligen att själva budskapet riskerar att gå förlorat. Det viktiga är vad Ambres/Sture säger - ett vackert och tidlöst kärleksbudskap, som är kraftfullt nog att bedömas på sina egna meriter. Dokumentären är helt klart sevärd just i kraft av de viktiga ord som Stures läppar formar. Om Ambres är "äkta" eller inte påverkar inte sanningshalten i själva budskapet. Det är viktigt att minnas. Frågan om "äktheten" är alltså sekundär.

I det följande kommer jag att hänvisa till en samling logiska felslut för att belysa svaga eller obefintliga argument. För att kunna följa med är det bra att ha koll på skillnaden mellan bra och dåliga argument, och vad ett logiskt felslut är. Följande sajt länkar jag även till i min bloggroll, och den står till förfogande i detta.

Argument emot äktheten

1) Det vanligaste argumentet jag stött på i tidningsartiklar och forum är förstås det uppenbara: Det finns inga andar, alltså måste Ambres vara en bluff. Detta är ett s.k. cirkelbevis och saknar allt argumentativt värde. Om Ambres är "äkta" så är förstås också andar en realitet. Det är det som avses med att han skulle vara "äkta".  För att komma ur cirkeln måste vi först alltså formulera en skillnad mellan en hypotetisk "äkta" ande och en "falsk" ande, och sedan kunna avgöra vilketdera gestalten "Ambres" är.

2) Det är också vanligt förekommande att försöka ge "argumentet" 1) mer tyngd genom att understryka hur larvigt det är att tro på andar, att auktoriteter fastslagit att andar inte finns, eller att "alla vet" att andar inte finns etc. Alla dessa är retoriska trick som saknar reellt värde som argument. Sanning och falskhet är oavhängit vad folk tror sig veta, tycker är löjligt och så vidare.

3) Också vanligt förekommande är att Sture Johansson vill tjäna sig en hacka eller få uppmärksamhet, och därför skulle ha hittat på Ambres. Detta är ett särfall av felslutet ad hominem, där man hävdar att något är falskt för att det ligger i personens intresse. Det är givetvis fel. Om det är dåligt att röka så är det så, vare sig en Nicorette-grossist, Bamse, eller en dokusåpakändis hävdar det. Det faktum att Nicorette-grossisten tjänar på det gör det inte mindre sant. Här kunde man också invända (även om det inte behövs, eftersom bara reella argument behöver bemötas) att Sture Johansson faktiskt inte tjänat speciellt bra på Ambres, och att han inte tycks njuta av rampljuset. Mot detta skulle man förstås åter kunna invända att allt detta bara är en del av Stures listiga charad, att han egentligen har pengar på en bank utomlands och gottar sig åt uppmärksamheten i smyg - tur då att det finns objektiva kriterier kring logiska felslut så vi slipper hamna i den "debatten".

4) Jag har inte sett argumentet framföras tidigare, men själv vill jag åberopa felaktig fördelning av bevisbördan mot fenomenet Ambres. Alltså, jag hävdar att det inte är motståndarna som ska motbevisa Ambres existens, utan de som hävdar att han är äkta som ska bevisa den! Hur framgångsrikt detta argument är beror på två saker; a) om jag har rätt i att bevisbördan ligger på den andra sidan och b) huruvida det är möjligt att bevisa eller inte.

4aI) Jag vill helt enkelt hävda att p.g.a. att det är kontroversiellt huruvida andar finns eller inte, ankommer på dem som hävdar det att bevisa faktumet. Det är trots allt mycket svårt att "bevisa" att något inte finns.

4bI) Problemet med underargumentet 4a) är att "Ambres-sidan" nu har mycket lätt att prestera ett bevis - nämligen att Sture Johansson helt enkelt kanaliserar Ambres. Förutsatt att Ambres nu inte kan avfärdas rakt av, kastas då bevisbördan om, och jag måste bevisa att beviset inte är ett bevis genom en prövning eller liknande. Här nådde vi alltså ingen framgång direkt på ren "argumentnivå".

4aII) Då hävdar jag istället att just själva anden Ambres är en bluff, och att jag kräver ett bevis på att han är äkta. Här är det dock tveksamt var bevisbördan verkligen ligger. Om man à priori inte kan avfärda Ambres som en bluff, måste man ju prestera något slags argument för varför det skulle vara det (d.v.s. utöver "pseudoargumenten" ovan). Om någon till exempel hävdar att jag som skriver denna text är en robot och inte en äkta människa, måste det finnas något som talar för det. I vilket fall måste vi alltså ha klart för oss vad ett bevis skulle vara. Liksom i 1) ovan måste vi veta hur vi skiljer en "äkta" ande från en "falsk" ande.

4bII) Det torde vara mycket svårt att bevisa att Ambres är falsk eller äkta genom att utsätta honom för någon slags prövning. Låt säga att man t.ex. frågade ut honom om hans liv i Egypten för 3000 år sedan, för att kunna bekräfta hans påståenden med det vi vet om forna Egypten. Fast om någon person är i stånd att göra denna bekräftelse, skulle förstås Sture kunnat ha läst sig till samma information själv. Ambres hävdar inga superkrafter eller annat vi kan pröva vetenskapligt. Vem som än har bevisbördan tycks det alltså vara svårt att hitta ett avgörande prov som bevisar den ena eller andra sidan. Jag tar tacksamt emot förslag från alla läsare som kommer på något som funkar.

Det var vad jag funnit om "mot-sidan". Sammanfattningsvis inte mycket till argument alltså, men avsaknaden av hållbara motargument innebär inte att något är sant. Låt oss undersöka vad som talar för att Ambres skulle vara äkta.

Argument för äktheten

1) Sture Johansson är tämligen obildad. Sture är en god snickare, han gillar gammeldans och jagar älg. Men han kan inte engelska, han bor i obygden, och har gått sju år i folkskola allt som allt. När han kanaliserar Ambres talar han ändå som en andligt skolad esoteriker med konsekvent kosmologi, stor stringens och tydlighet, stakar sig aldrig och har en mycket rikare vokabulär en Sture själv. "Ambres själv" menar att valet av Sture som "instrument" var avsiktligt just p.g.a. att det är så uppenbart att informationen inte kan komma från en så oskolad man. Alla dessa indicier kan man förstås enkelt avfärda med "skickligt skådesspeleri" eller liknande. Här bör man dock hålla i åtanke: hur skulle man se skillnaden? Om Ambres inte är annat än en roll som Sture går in i - vare sig det är avsiktligt eller någon slags psykisk åkomma, eller trans - hur skulle vi då kunna skilja detta från en "verklig" kanalisering? Om det inte finns några urskiljnadskriterier så måste vi ju gå på rimligheten - hur rimligt det är att just detta skulle vara en "äkta" ande eller en "bluff". Därvid kan man också beakta nästa argument.

2) Ingen skeptiker tycks själv ha observerat fenomenet. Eller omvänt, ingen som sett det med egna ögon verkar tvivla. Man hör heller inte talas om någon barndomsvän som träder fram i tidningen och säger att den där Sture alltid varit en skrytmåns som hållt på och tramsat sig eller liknande. De skeptiker som hävdar att det är bluff gör det efter att ha sett filmen (i bästa fall) - inget mer. Jag är mycket intresserad av att höra från skeptiker som betalat de 5000 kronor som det kostar att tillbringa en vecka med Sture/Ambres, om det finns några sådana. Här måste man dock invända att ett fenomen inte är riktigt bara för att alla tror det: ett trolleritrick upphör inte att vara en illusion bara för att merparten tror att det är på riktigt. Det starkaste indiciet här är istället att ingen som påstår sig känna Sture Johansson tycks måla upp honom som en bedragare eller charlatan.

Detta gör det sannolikt att Sture åtminstone inte luras, men man kan förstås ändå hävda att "Ambres" skulle vara någon slags psykisk åkomma (dissociativ identitetsstörning) istället för en gammal egyptisk ande. Sture trodde väl något liknande själv, eftersom han uppsökte en psykiater när det blev som tokigast, det hela. I filmen får vi dock reda på att psykiatern hade haft tidigare patienter som uppsökt Sture/Ambres och mådde så mycket bättre efteråt, så det slutade med att psykiatern ville veta mer om hur det hela gick till egentligen. Mer förtäljer inte historien, men det verkar inte som om psykiatern vidtog någon åtgärd. Utan någon formell kunskap på området kan jag heller inte se att fenomenet Sture/Ambres skulle passa in på någon idag känd symptombild för en psykisk åkomma.

Syftet med detta inlägg var alltså varken att övertyga för eller emot Ambres "äkthet", utan endast att kritiskt granska bägge sidors argument. Detta visar att ett analytiskt-filosofiskt arbete kan spara mycket möda som annars hade kunnat slösas på debatt eller efterforskningar som vi, med lite eftertanke, redan på förhand kan säga att inte kommer att leda någonvart. Detta arbete ställer alltså sakfrågan i klar dager, så att vi tydligare kan veta mer exakt vad det är vi säger "ja" eller "nej" till. Och var det finns frågetecken att utreda vidare. Det är viktigt, men ännu viktigare är som sagt Sture/Ambres budskap, såsom påpekades inledningsvis.

Picasso sitter på tåget och tecknar sin fru, på det sätt han är känd för. En förbipasserande anmärker att det inte är särskilt likt. Inte det? undrar Picasso, och ber främlingen utveckla. Ja, det ser ju inte alls ut som en kvinna, säger han, och plockar fram ett fotografi på sin egen fru ur plånboken.

Är det där din fru? undrar Picasso stillsamt, och främlingen svarar ja. Du tycker inte att hon är lite platt? Och liten? Min fru får inte plats i plånboken!

Alltså, vad Picasso (eller åtminstone anekdotens upphovsman) är inne på här är samma som Magritte som målade en pipa under vilken han skrev "Detta är inte en pipa." Bilderna förleder oss och får oss att tro att de fångar motivet, men det som en kamera kan fånga och det som en människa kan fånga och nedteckna på papper, är inte samma sak.

En hebré som vandrade in från vår tideräknings början rakt in i 2000-talet, skulle skratta om vi visade honom ett fotografi av ett lejon och menade att det var ett lejon. I fotot har allt väsentligt som gör lejonet till ett lejon försvunnit - dess animerande anima som gör den animalisk. Men om han såg hur vi glufsade i oss Findus oxpytt, då skulle han peka och säga: Det är ett lejon.

På hebreiska är man inte sitt sken, det man ser ut att vara, utan det man är och gör. En persons namn är hans ärende. Vi kan återspegla det i vissa bibliska begrepp även på svenska, till exempel "Skaparen", men översättningen blir långt ifrån fullkomlig. På hebreiska kan man i ett enda ord, ett av guds många namn, uttrycka något i stil med "den som inte har något val annat än att ha omsorg om människorna". På svenska skulle vi väl säga Den Barmhärtige eller liknande, men det är jämförelsevis tandlöst.

Så, sammanfattnigsvis, allt är inte vad det ser ut att vara - allt är inte guld som glimmar, och allt som är guld glimmar inte.

Detta inlägg ska dock inte handla om den ahistoriska hypotesen, utan om detta: Viklund är enligt egen utsago troende gnostiker (kristen). Jag själv är troende kristen och nyligen konfirmerad i Svenska kyrkan. Ingen av oss tror att Jesus vandrat i sandaler i öknen för ca 1970 år sedan. Det finns människor som har svårt att förstå hur detta kan gå ihop.

Ändå är vi i gott sällskap. Självaste Paulus, den kristna kyrkans urfader och grundare, mötte själv Jesus i syner och uppenbarelser - inte som fysisk person. Om vi får tro Paulus egen utsago alltså, och säkrare källa kan man väl knappast tänka sig i dagsläget. Vid denna tidpunkt fanns ingen bok - inga skrifter överhuvudtaget för den icke läskunnige - i vilken man kunde läsa om Guds beskaffenhet, utan man var tvungen att bygga sin tro på den egna Gudsupplevelsen. Visst fanns det redan då, och långt därefter, innan Bibeln kom in i var mans hem och översattes till landets språk, visa män och präster, som kunde förmedla andemeningen. Men detta förmedlande hade förstås bara varit tomma ord om det inte känts igen i den enkla människans egen vardagliga tillvaro.

Mycket klokt finns det att läsa i Bibeln - det vill jag hävda. En del oklokt också, det ska vi inte oärligt gömma undan. Men mer besynnerligt än att försanthålla den ahistoriska hypotesen, är väl att basera sin trosuppfattning på en bok, så till den milda grad, att tron står och faller med bokens historiska riktighet? Då hade det varit bättre för den begynnande troende att inte läsa den boken. Att istället gå ut, en ljum sommarkväll, lägga sig i gräset och betrakta stjärnhimlen. Eller att ägna sig åt vetenskaplig forskning och förundras över hur fantastisk och sinnrik naturen är. Eller faktiskt, att besöka en högmässa i ett annat land vars språkliga spetsfundigheter man inte förstår och därför inte heller vilseleds av.

"Med psalm 76 är vi i hjärtat av Israels Bön, idag inbjudna att träda in i upplevelens minnesbok.

Denna psalm uttrycks i två delar, i jämvikt om tio verser vardera. Den första rörelsen utsäger sökandet, ångestladdat av en hälsning från människan som dykt ner i natten, konfronterad med Guds frånvaro. De gamla är uppfyllda av oroade och smärtsamma frågor: 'Glömmer Gud att ha omsorg?'...

Men det bittra konstaterandet att 'den Högstes rätt har ändrats' förbereder den andra rörelsen. Det nostalgiska minnet förvandlas till minneshandlingen, som är kapabel att återväcka Gudstroheten. Bönen öppnar sig således i förhoppningen om hågkomsten av 'forna under', varur det gives att känna igen garantin på denna trohet. Minnet av människan väcker minnet av Gud!.. Människans hjärta öppnar sig, genom minnesförmågan, för Guds Påsk - Den grundläggande hågkomsten av passagen genom Röda Havet; av Moses invigningsgest som öppnar vattnen.

Men bortom dessa tecken och underverk i det första Förbundet, begrundar psalmisten ursprungsgesten, när det skapande Ordet i begynnelsen åtskiljde vattnen i höjden och vattnen i djupen. Ändå dröjer sig vattnet, livets källa och vagga, kvar som en ambivalent symbol, alltjämt utlämnat åt syndafloden och döden...

Det är nödvändigt, för att öppna Passagen till alltiden, att Kärleken sjunker och drabbar samman, i köttet, dödens stora vatten - 'och vattnen kommer inte att bära dem'

Det är nödvändigt att Människans Son breder ut sina armar i hans Lidandes Timme, och tecknar mellan himmel och jord, inseglet för det eviga Förbundet.

Det är nödvändigt att Faderns Mycket Älskade Son i Guds hjärta skriver in det eviga minnet av människan."