Vad förklarar införandet av frihandel för jordbruksprodukter i Storbritannien 1846? Professor Douglas Irwin menar att det beror på en kraftfull ledare, Sir Robert Peel, som dels hade folkflertalets bästa för ögonen och som dels förstod nationalekonomi, med en pragmatisk, empirisk, verklighetsnära tillämpning:

Economic ideas, and not the pressure of interests, were central to Peel's conversion to favor repeal of the Corn Laws. As Peel was pivotal to the success of repeal, the analysis presented here confirms the important role of ideas and ideology in the great drama surrounding the first success of free trade since the emergence of the science of political economy.

Individer och idéer som påverkar individers tänkande tycks alltså kunna spela stor roll för att genomdriva viktiga reformer. Se där, en viktig roll för (empiriskt grundade) nationalekonomer!*

Peel insåg dock att intressegrupper, i det här fallet rika engelska godsägare, måste hanteras för att ro en reform i hamn. Han såg därför till att genomföra liberaliseringen gradvis och att ge godsägarna förmånliga omställningslån. Att "muta" intressegrupper för att få dem att gå med på reformer kan vara gynnsamt för allmänheten.

__________________________
*Men det finns som alltid glädjedödare. Två andra nationalekonomer, Gary Anderson och Robert Tollison, menar att detta inte är en särskilt korrekt förklaring av varför frihandel infördes. Istället lokaliserar de förklaringen i att intressegruppen textilproducenter gynnades av en frihandelsreform, vilket fick en positiv, oavsedd bieffekt som gynnade de allra flesta. De är alltså skeptiska till förklaringar som den Irwin anför, att reformpolitiker styrs av en omsorg om det allmänna bästa. Se Anderson, Gary M. och Tollison, Robert D. (1985). "Ideology, Interest Groups, and the Repeal of the Corn Laws." Journal of Institutional and Theoretical Economics, 141(2): 197—212.

Ronald Coase observerar i sin artikel "The Market for Goods and the Market for Ideas" att många har följande uppfattning:

[I]n the market for goods, government regulation is desirable whereas, in the market for ideas, government regulation is undesirable and should be strictly limited.

Coase ifrågasätter detta synsätt — vad säger att det finns fler marknadsmisslyckanden för varor än för idéer, och vad säger att statlig inblandning fungerar bättre i det ena fallet än i det andra? — och inbjuder till omprövning:

We have to decide whether the government is as incompetent as is generally assumed in the market for ideas, in which case we would want to decrease government intervention in the market for goods, or whether it is as efficient as it is generally assumed to be in the market for goods, in which case we would want to increase government regulation in the market for ideas. Of course, one could adopt an intermediate position — a government neither as incompetent and base as assumed in the one market nor as efficient and virtuous as assumed in the other. In this case we ought to reduce the amount of government regulation in the market for goods and might want to increase government intervention in the market for ideas.

Detta tycks mig vara kloka tankar, och själv lutar jag, liksom t.ex. Ilya Somin, åt att statlig inblandning bör undvikas i relativt hög grad både på varu- och idémarknaderna. Jag är med andra ord en förespråkare av en relativt hög grad av såväl ekonomisk frihet som yttrandefrihet. Men varför är många av dem som inte håller med mig om att varumarknaden ska vara relativt fri ändå för yttrandefrihet?

Coase menar att den rimligaste förklaringen är egenintresse. Intellektuella arbetar på idémarknaden och vill inte att någon ska lägga sig i deras förehavanden. Däremot misstror de marknadsekonomin och ser kanske t.o.m. sig själva som duktiga experter som kan förbättra dess funktionssätt. Se även vad Bryan Caplan har att säga om saken här och här.

"For three years after the typical developing country opens its stock market to inflows of foreign capital, the average annual growth rate of the real wage in the manufacturing sector increases by a factor of seven. No such increase occurs in a control group of developing countries. The temporary increase in the growth rate of the real wage permanently drives up the level of average annual compensation for each worker in the sample by 752 US dollars — an increase equal to more than a quarter of their annual pre-liberalization salary. The increase in the growth rate of labor productivity in the aftermath of liberalization exceeds the increase in the growth rate of the real wage so that the increase in workers' incomes actually coincides with a rise in manufacturing sector profitability."

I figuren ses reallönens utveckling före och efter liberalisering i de liberaliserande och i de icke-liberaliserande länderna:

Studien omfattar bara tillverkningsindustrin, så hur effekterna ser ut på annat håll vet vi inte. Men att det föreligger någon slags automatisk konflikt mellan frihet för kapitalet och arbetarnas intressen, det är uppenbart falskt. Allt annat lika tycks avreglerade kapitalmarknader höja levnadsstandarden för en betydande andel av ett lands invånare.

Uppdatering: Se även Daniel Waldenströms presentation av ny forskning om effekterna av liberaliseringar av utrikeshandel.

Uppdatering: Via Paulún hittar jag livsmedelsverkets egen lista över vatteninnehåll i olika livsmedel. En ren biff består av 75 procent vatten. Livsmedelsverket har många väderkvarnar att slåss emot.

Det finns dock många exempel på viktiga förbund där det helt enkelt saknas regler för hur ett eventuellt uppbrott ska gå till. EU och EMU är exempel på detta, och även många enskilda länders konstitutioner saknas regler för hur ett fredfullt uppbrott ska äga rum. Detta riskerar att leda till mycket kostsamma uppbrott, ivärsta fall inbördeskrig. Dessutom kan dessa höga upplösningskostnader medföra att unioner håller ihop även efter det är optimalt för deltagarna att göra så. Så varför är det på detta sätt (som Astrids rumpnissar så klokt undrade)?

I en artikel i European Economic Review förklarar Massimo Bordignon och Sandro Brusco detta för oss.  Svaret till gåtan är som så ofta annars asymetrisk information. Givet att det endast är de enskilda aktörerna (t exnationalstaterna i EU) som känner till hur det faktiskt går för dessa, så finns risken att aktörerna frestas ljuga för att på så sätt dra vinningar på de andra medlemmarnas bekostnad. Bordignon och Brusco poängterar att detta kan vara möjligt inom EU där det ju är det enskilda lander som ansvarar för insamling in och redovisning av statisktik om t ex inkomst.  Detta gör det svårarare att hålla ihop federationen. Ett sätt att lösa detta problem är helt enkelt att göra det kostsamt för medlemmarna att brya federationen, vilket i sin tur minskar lockelsen för enskilda stater att dölja sin privata information, eftersom detta skulle kunna leda till att andra länder vill bryta sig ur federationen/unionen, vilket medför kostnader för det "ljugande" landet.

Resenärer som åker in i USA riskerar numera att få sina datorer och mobiltelefoner genomsökta och kopierade av flygplatspersonal. Utan att ens vara misstänkta för något brott.

Niklas Elert
Läs Germania.

Det finns några brännande frågor som delar ideologer av alla skolor i två skilda läger. Förutom filosofiska, ofta helt orimliga exempel om nödsituationer, tänkta att sätta ens grundläggande moral på prov, finns verkliga frågor, som vi alla bör ta ställning till, och motivera.
Prostitution och droger brukar vara vattendelare. Konservativa säger här i regel nej, socialister hyser något slags romantisk vurm för narkotiska preparat, och liberaler (eller i varje fall alla de olika fraktioner som kallar sig liberaler) är sällsynt splittrade i bägge dessa.
Frågan om vapen är ännu mer komplex. I vårt land är den visserligen en ickefråga, men i framförallt Förenta Staterna förenar den konservativa och liberaler i hög grad. På båda dessa sidor finns dock regleringsivrare som önskar inskränka rätten att bära vapen, ofta i samband med någon uppmärksammad skolskjutning eller liknande. Detta inlägg syftar inte främst till att ta ställning (den frekvente läsaren av denna blogg anar månne var författare står principiellt i denna fråga) utan vill snarare uppmärksamma vapenfrågan som en fråga av högsta relevans, som inte minst är värd att fundera över och ta ställning till nu då den aktualiserats i samband med Rödeby-rättegången.

Den klassiskt liberala utgångspunkten definierar egentligen ingen rätt till att bära vapen. Denna rätt är nämligen, som andra rättigheter, ingen förmån som skänkts till medborgarna av en välvillig statsmakt; istället råder det omvända förhållandet. Statens rätt att beväpna sig, i syfte att skydda medborgarna från yttre hot och mot varandra, är direkt deriverbar ur individens rätt att försvara sin egen kropp, med självförsvarsvåld, om nöden så kräver. Dock ansågs denna rätt vara så viktig, och så grundläggande, att den skrevs in som det andra tillägget till den amerikanska konstitutionen. Tanken med detta är en del av hela frihetsidén om maktdelning. Med olika maktcentra, förskjutna mandatperioder, en konstitutionsdomstol och andra instanser syftade grundlagsfäderna till att begränsa politikers möjligheter att ta makten från medborgarna. Man kände dock till hur lätt politik korrumperas, och hur snara klåfingriga makthavare är att, i skydd bakom ord som rättvisa, frånta människor deras rättigheter. En beväpnad befolkning sågs därför som den yttersta garanten för att Förenta Staterna aldrig skulle falla ihop i despoti, och därtill bli sällsynt oattraktivt att invadera. (Kan ni föreställa er en värre gerilla att slåss mot för en utländsk makt än amerikanska miliser?)
Det är också denna grundläggande idé som ligger till grund för de amerikanska konservativas syn på saken.

Att medborgarna skall försvara sig mot staten är väl däremot inte det vanligaste argumentet som går i debatten. Istället handlar det om var och ens rätt att försvara sig, alltså den allra mest grundläggande principen. Notera att vi här talar om självförsvarsvapen, det blir faktiskt helt andra gränsdragningsproblem då man behandlar attackvapen, militära vapen eller rent av massförstörelsevapen. (Sådant som kan tänkas utgöra allmän fara måste behandlas separat. Vi vill ju inte gärna se någon släppa ut senapsgas på tomten, och kunna straffas först om någon tar skada av det. Många vapen är ju direkt farliga för omgivningen, till skillnad från droger som kan vara direkt farliga för en själv, och potentiellt farliga för någon annan.)
Är man då motståndare till vapen, måste man pröva sin egen syn på rätten att försvara sin egen kropp, om man vill ha en principiell utgångspunkt. Man måste väga denna rätt mot någon konsekvensbaserad ”kollektiv rättighet” för det stora flertalet att eventuellt utsättas för en skjutgalen mans härjningar. Jag tycker att det är på dessa motståndare som bevisbördan borde ligga. Den som vill ta någonting från någon annan måste motivera det.

Så, hur ställer ni er till detta, liberaler, socialister och konservativa, och alla däremellan? Att bara avfärda vapen som testosteronstinna mäns penisförlängare och roten till allt våld fungerar inte. Att bara ogenomtänkt konstatera att ett vapen är farligt, och därför skall det bort, håller inte. Vapen kommer att finnas alltjämt, och ju mer förbjudet det är, i desto större omfattning kommer enbart brottslingar ha tillgång till dem. Det finns en väldig tendens i Sverige till att bara reflexmässigt säga att man är emot skjutvapen, då detta anses vara den fredliga positionen. Men är det verkligen så? Betänk följande situationer: kvinnan som blir utsatt för våldtäktsförsök och med en pistol kan försvara sig, familjen som blir utsatt för inbrott och med ett vapen kan freda sig mot förövarna, en person som bor på landet dit polisen aldrig kommer att hinna, en fysiskt underlägsen person som kan försvara sig mot en betydligt starkare.

Jag tycker verkligen det är dags att frågan om rätten att bära vapen diskuteras på allvar. Debatten är helt ickeexisterande i dagsläget. Fråga er på samma gång var statens rätt att avväpna medborgarna kommer ifrån.

Jonas Sigedal

Om ni vill läsa om en stat som i sanning beväpnar sig mot sina medborgare, så finns Germania. Boken utkommer i höst i sin helhet på Hydra Förlag.

När det gäller jämställdhet är det dock lite mer komplicerat. Under 1900-talet har svenska män givit upp mängder av privilegier till förmån för kvinnor (se JämO:s sammanfattning om du inte är övertygad). Frågan är varför? Efter att kvinnor fick rösträtt är det lättare förstå, men varför gavs kvinnor rösträtt och hur förklarar vi reformer som gynnande kvinnor innan dess? En ny NBER-uppsats pekar ut ett skäl som kan ha varit mycket viktigt: män ger i från sig makt eftersom hälften av deras barn är döttrar. Därför blir jämställdhetsreformer en avvägning mellan kort och lång sikt. På kort sikt drabbar det männen, men på lite längre sikt gynnar det deras döttrar. Möjligheten att stärka kvinnors rättigheter beror därför på hur män gör denna avvägning, vilket i uppsatsen bland annat antas bero på samhällets krav på utbildning.

I dagens Sverige är nog inte den här typen av avvägningar inte längre särskilt viktiga. Idag har majoriteten av män och kvinnor lyckligtvis accepterat att jämställdhet är ett viktigt politiskt mål. Det därför stödet för kvotering i börsbolagsstyrelser verkar vara ganska starkt (trots att det eventuellt minskar lönsamheten).

Det finns dock en jämställdhetsåtgärd som jag inte har något bra svar på varför den inte har genomförts.

När ett gift par skiljer sig delas alla tillgångar lika -- förutom deras pensionstillgångar. I dag sparar man i allt större utsträckning själv till sin egen pension och det rimligaste är att detta liksom allt annat sparande delas lika vid skilsmässa (om man inte genom äktenskapsförord bestämt något annat). Nuvarande system drabbar förstås kvinnor mer eftersom de i större utsträckning (löne)arbetar deltid. Det finns många, framförallt kvinnor, som sett fram emot att få en guldkantad tillvaro på ålderns höst, men som på grund av skilsmässa kan få leva ensamma med väldigt låg pension. Jag kan inte riktigt se vilka som skulle motsätta sig en sådan reform av äktenskapslagstiftningen -- den borde kunna stödjas av partier från höger till vänster, men har så vitt jag vet finns inga planer på att genomföra en sådan reform. Någon av Ekonomistas läsare kanske vet bättre?

För en tid sedan föreslog en statlig utredning en ny lag mot sexistisk reklam. Men trots att jämställdhetsminister Nyamko Sabuni ogillar sexistisk reklam gav hon utredaren nobben med hänvisning att reklambranschen mycket väl kunde sköta detta på egen hand. Nu har branschen i tjugo år haft sitt Näringslivets Etiska Råd mot Könsdiskriminerande reklam. Men för att visa att detta är en viktig fråga för reklamköparna, har deras organisation Sveriges Annonsörer nu instiftat en särskild reklampolis: Reklamombudsmannen.

Det finns flera exempel på att näringslivet är fullt kapabelt att reglera sig själv, helt eller delvis. Här är några stycken:

1. Fondbörser. Det mesta av handel, listning och rapportering regleras av börserna själva. New York Stock Exchange var helt oomämnd i lag från starten 1791 fram till det turbulenta 1930-talet (mer om detta av UCLA-professorn Stuart Banner här).
2. Den globala kemiindustrin. Genom samarbetsorganisationen Responisble Care har kemiindustrin på eget bevåg arbetat tillsammans med regeringar och andra för att ta ansvar för hälso- och miljöaspekter av sitt eget agerande.
3. Datorskärmar. För ett tiotal år sedan började svenska fackföreningen TCO testa strålningen från datorskärmar för att förbättra arbetsmiljön. Den globala datorindustrin insåg snabbt värdet i strålningsgodkända skärmar och numera testas alla världens datorskärmar av svenska TCO Development.
4. Nix. Som en direkt effekt av svenska konsumenters växande irritation över telefonförsäljarning beslöt ett flertal branschorganisationer att inrätta Nix som ger möjlighet att låta spärra sitt telefonnummer från försäljning.

Kan vi förvänta oss fler fall av självreglering i Sverige efter att Nyamko Sabuni explicit använt det som ett argument att undvika statlig intervention? Det är inte otänkbart, men det kräver både att marknadsaktörerna själva tar initiativet och att statsmakterna samtidigt låter dem göra det.

Länktips: Maria Abrahamsson på SvD och Nonicoclolasos x2.

Vi föreslår att stora skillnader mellan utbud och efterfrågan ska spela en roll vid hyressättningen. I bostadsområden där det krävs flerårigt köande för en hyresbostad ska hyrorna kunna öka med maximalt omkring fem procent per år tills man nått en mer balanserad situation. En sådan relativt långsam höjning av hyran kommer bara att beröra en liten minoritet av landets hyresgäster. För de flesta kommer hyran inte att höjas mer än i dag. Vi föreslår för övrigt generellt för alla hyresgäster att hyran inte ska kunna öka med mer än omkring fem procent per år, även om bruksvärdet skulle ha stigit mer än så. Ett sådant skydd finns inte i dag. Vi föreslår också att hyrorna ska kunna sjunka i bostadsområden med stora vakanser."

Det är ett bra förslag, vilket SvD och DN också konstaterar, även om jag personligen, förespråkar rena marknadshyror. Varför är förslaget ett steg i rätt riktning? Därför att dagens system medför stora kostnader utan att ge några större fördelar:

1. Stora köer uppstår, vilket gör att efterfrågan inte tillgodoses.
2. Incitamenten är lägre för bostadsföretag att bygga nya hus, vilket förstärker problemet med köer.
3. Lägenheter felallokeras, vilket ger upphov till en välfärdskostnad (se här).
4. Orättvisa uppstår när personer i attraktiva lägen får betala obetydligt mer än personer i de mest oattraktiva lägen.
5. Segregationen minskar inte (se här och här).

Att Hyresgästföreningen reagerar med överdrifter, och att Mona ger den sitt stöd, är inget att förvånas över, men att Rapport fortsätter att fungera som megafon för denna intressegrupp av insiders på hyresmarknaden är märkligt. De fem punkterna ovan nämns inte alls.

Det som förvånar mig är att alla de som tycker om prisreglering inte förespråkar det på fler områden. Varför ska hus och bostadsrätter få prissättas på marknaden? Varför ska bilar få prissättas fritt? Det finns exempel från DDR på härliga köer för att få en Trabant. Rättvist och bra, alla betalar lika.

Det är uppfriskande att höra en norrlänning tala sanning om svenska myndigheter, så som bara en upprörd norrlänning kan.

- projO

Vad jag tror att världens regeringar och centralbanker därmed måste börja ifrågasätta - och på något sätt reglera - är den globala finanskapitalismens makt och förmåga att frammana och främja finansiell spekulation i förväntade värden."

Jag skulle rekommendera Göran att läsa en krönikor som inte bara tror utan också vet en hel del om ekonomi, professor Alan Meltzer:

The claim that deregulation went too far is coming from many sides. We need more regulation, the argument goes, and even a single regulator to bring stability. ... Their diagnosis is wrong. Mistaken regulation contributed greatly to the current problems in financial markets."

Uppdatering: Se även The Economists balanserade resonemang. Samt Jonas Vlachos dito.

–Vi behöver nå 70-procentiga minskningar till 2050 men vi har egentligen ingen aning om vilken spak som är bäst dra i. EU-kommissionen vet inte och inga andra regeringar heller. Kunskapsläget är inte så gynnsamt för att fatta så stora beslut som behövs nu, säger Johannes Stripple.

Det råd forskarna kan ge är det krävs tydliga regleringar och att paket av åtgärder är bättre än enstaka regleringar. En skatt bör exempelvis kombineras med regler för utsläppsnivåer, teknikstöd, teknikstandarder, regler för energiförbrukning, energimärkning och liknande för att driva fram förändringar som leder till mindre utsläpp av klimatgaser.

Uppdatering: vad hände egentligen med klimatförändringarna?

Uppdatering 2: ja, vad hände?

Niklas Elert

Dåraktiga regleringar på basis av svaga eller inga som helst grunder finner läsaren i Germania, vars första 12 kapitel fins tillgängliga här. Utges i höst.

I said it oughta be illegal to have a body just like that!"

Och visst förstår man de upprörda medborgarna i Virginia när Abercrombie & Fitch fortsätter att envisas med reklam av detta slag:

(Klicka inte på bilden, den blir större då.)

Det kan inte vara rätt och riktigt, helt enkelt. Sådana kroppar ska vara olagliga.

But because both the smokers and the obese died sooner than the healthy group, it cost less to treat them in the long run. ... Ultimately, the thin and healthy group cost the most – $417,000, from age 20 on. The cost of care for obese people was $371,000, and for smokers, $326,000."

Ytterligare ett argument, alltså, som rubbar kostnads-intäktsanalysen av sådant som alkohol, tobak och fet mat i riktning bort ifrån paternalism och straffskatter av olika slag.

Trade does not stimulate growth in economies with excessive regulation. We examine the effect of openness on growth using cross-country regressions on data from more than 100 countries. Results from levels regressions imply that increased openness is, if anything, associated with a lower standard of living in heavily-regulated economies. Growth regressions confirm that the effect of increased trade on growth is absent in highly regulated countries. Once we control for the effect of domestic regulation, the evidence that trade positively affects growth is stronger than has been found in previous studies. Excessive regulations restrict growth because resources are prevented from moving into the most productive sectors and to the most efficient firms within sectors. In addition, in highly regulated economies, increased trade is more likely to occur in the wrong goods—i.e. goods where comparative advantage does not lie. The results imply that regulatory reform enhances the benefits of trade liberalization."

Min gode vän och kollega vid Handelshögskolan i Århus, Christian Bjørnskov, diskuterar resultaten.

Att cirka tjugo procent av Sveriges befolkning inte har råd med ett tandläkarbesök är fullkomligt nonsens. Människor väljer att inte gå till tandläkaren och väljer att lägga pengar på annat istället. Men staten vill inte tillåta fria val, utan lägger sig i och vill detaljreglera människors liv. När Henrik Bergqvist skrev i Liberal debatt om den självförstärkande effekten av regleringar, dvs ju mer vi reglerar, desto osäkrare blir medborgaren, desto mer tycker sig staten behöva reglera. Men när Bergqvist tar upp ett tankeexempel på reglering av tandborstning för att minska tandvårdskostnader trodde jag att han förirrat sig från verkligheten. Men ack så fel jag hade. Tandvårdscheckar är faktiskt inte så många steg ifrån reglering av tandborstning.

 Vakna nu svenskar och börja ta ansvar för era egna liv. Önskar verkligen svensken så här mycket regleringar?

My main argument for capitalism and market economy though is that it is the best, most efficient, and also a fair and moral system for allocation of recourses. In order to explain this it is first necessary to understand what is meant by allocation of recourses. First of all one must realise that societies face a problem because individuals desire more goods and services than are available, this creates a problem of scarcity. If recourses were abundant no such problem would arise, all individuals could consume everything they desired. Perhaps that was the reality in the garden of eden, but it is not realistic on earth.This means that some system is needed to allocate the scarce recourses. Throughout history four such systems has existed, and they continue to exist side by side today. These are:

1. Brute force and violence.
2. Tradition, do as we always have, tribal traditions etc.
3. Authority, mainly state and church.
4. Market economy.

Some things can be inferred by comparing these systems. Firstly, for system 1-3, might is right and there is no need for consent between the parties in transaction. Secondly, the market economy is the only system where individuals can advance and improve their own situation, without doing this on the expense of someone else. The market economy is the only system where one cannot acquire something without giving something in return, in addition for transactions to occur there must be mutual consent.The market economy also has a moral aspect. That means that good actions are rewarded by good reactions, or positive reciprocity. It is obvious that trade is profitable, but profitable trade is not a one-time occurrence. In order for trade to be really profitable a long time relationship needs to be established. In order for that to happen both parties must have something to gain, or that trade is mutually rewarding. In a free market there is also competition. That means that if one of the parties engaged in trade is offered something better, or a more profitable deal, he will and should of course take that deal. Competition ensures that people will get the most out of their transactions and that the part with the best offer available will be rewarded, while the part with a bad or at least not as good offer will be unable to do business.

The market economy thus creates an environment were continuous improvements are rewarded. This encompasses the human nature of always trying to do things better, and aggregates this, today to a global scale. The market economy enables people to exchange the best of their achievements with the best achievement of others. It is therefore about time that more people realized the amazing impact of the market economy, acknowledge the great moral aspect and that criticism against the market were rebuffed. It is time for a change in perspective, it is time that the market economy should be accepted for the force of good that it is. Instead it should be the motives of the advocates of regulations that should be questioned. 

De vet att vi tycker att kostnaderna är höga och att EU-parlamentet förr eller senare kommer att be kommissionen att agera. Nu har operatörerna chansen att sänka sina priser. Om inte planerar vi att agera i slutet av 2008, sade Reding på en presskonferens i Bryssel.

Helt ofattbart.

 Samtidigt avskaffas rökförbudet i Europaparlamentet eftersom det inte gick att upprätthålla.

Nu börjar t.o.m. den franska politiska eliten erkänna att EU-politiken har misslyckats. Det måste uppfattas som en klar sensation.

I en diger rapport publicerad av den franska tankesmedjan Conseil d´Analyse Economique utsätts EU och euron för en förödande kritik. Organisationens ordförande är den franske premiärministern Dominique de Villepin.

Enligt rapporten, vars författare är ansedda franska ekonomer, har vare sig handeln, sysselsättningen eller tillväxten inom euroområdet utvecklats som det var tänkt.

Efter en gedigen analys konstaterar de att politikerna inom EU i decennier har fört en felaktig politik som skapat stagnation. Den ekonomiska integrationspolitiken har gett upphov till låg tillväxt och införandet av euron har aldrig fått de revolutionerande effekter som tillskyndarna förutsåg. Både de finansiella marknaderna och kreditmarknaderna uppvisar fortfarande en betydande splittring. Priserna inom euroområdet har heller inte harmoniserats, vilket var ett av motiven bakom den gemensamma valutan.

Rapportens beska slutkläm måste uppfattas som en allvarlig varning:

Den politiska situationen inom EU är farlig och riskabel. Oförmågan att skapa tillväxt skrämmer bort investeringar. Den ihållande undersysselsättningen och den anemiska tillväxten underminerar de sociala välfärdssystemen. Detta i kombination med en utvidgningsprocess med stora brister och allmänhetens tilltagande missnöje med EU skapar en ond cirkel vars slutpunkt kan leda till att acquis communautaire (den gemensamma lagstiftningen) försvinner.

EU:s problemfyllda utveckling har dock betydligt djupare orsaker än en felaktig ekonomisk politik. Den bottnar i den ”ekonomism” som började växa fram efter andra världskriget. Politik blev mer och mer liktydigt med ekonomi. Framstående finansmäns, ekonomers och industriledares åsikter blev viktigare att lyssna på än valda politiska företrädare. Statsmän blev en bristvara.

EU:s huvudarkitekt Jean Monnet (1888-1979) förkroppsligade ”ekonomismen”. Egentligen är det en gåta hur Jean Monnet som aldrig hade något politiskt mandat, fick så stort inflytande på Västeuropas utveckling. Det fanns två orsaker till detta.
Den första var Monnets omfattande nätverk av inflytelserika politiker, finansmän och ekonomer i USA och Europa, bl.a. John Foster Dulles (1888-1959) amerikansk utrikesminister, George Ball (1909-1994), rådgivare till Kennedy och William (Bill) Donovan (1883- 1959). Den senare var CIA: s grundare och ordförande. Monnets amerikanska kontakter gav både inflytande och pengar.

Monnets kontakter i Europa var ännu mer omfattande. Hit hörde bl.a. Robert Schuman (1886-1963) fransk premiärminister och sedan utrikesminister på 50 talet, Paul-Henri Spaak (1899-1972), belgisk utrikesminister, tongivande i förhandlingarna som ledde till EG:s bildande, och Ted Heath (1916-2005) brittisk premiärminister som tog Storbritannien in i EG.

Den andra förklaringen var att Monnet hade en skiss till den framtida överstatliga organisationen. Denna hade Arthur Salter (1881-1975), Monnets tidigare kollega i Nationernas förbund (NF), arbetat fram under 1930-talet men idén till den hade de två kläckt gemensamt.

Organisationen skulle styras av ett sekretariat, ett ministerråd, ett parlament och en domstol precis som NF. Nytt var dock att sekretariatet skulle ha den verkliga makten. Ministerrådet ansåg Salter olämpligt som förvaltare av den högsta makten på grund av regeringsföreträdarnas knytning till nationella intressen. Sekretariatet som skulle vara bemannat med internationells tjänstemän utan lojaliteter till sina hemländer skulle därför har den verkliga makten och enbart företräda överstaten.

Salters skiss förverkligades när kol- och stålunionen samt senare EEC bildades. Den enda ändring som gjordes var att ”sekretariatet” döptes om till ”kommissionen”. I Salters ursprungliga skiss fanns ännu ett förslag som syftade till att underminera nationalstaten. Det avsåg nationalstaternas uppdelning i regioner. Denna ”sista spik i nationalstaternas kista” håller för närvarande på att förverkligas i många EU-länder. Här i Sverige har t.ex. landshövding Mats Svegfors nyligen lagt fram ett utredningsförslag om regionalisering.

Den framväxande ekonomismen hade ingen plats för medborgare, endast för konsumenter. Det var inte förvånande att medborgarna i EU: s demokratier börjar känna sig alltmer vilsna. De accepterade inte rollen som politiska undersåtar under EU-byråkratin. Resultatet har blivit politikerförakt och en allt mer växande klyfta mellan medborgare och styrande. Detta framkom tydligt i samband med de franska och holländska folkomröstningarna om EU:s konstitution.

Eliternas tilltänkta lösning för att rädda konstitutionen går i dag ut på att bortse från medborgarnas vilja och antingen låta parlamenten godkänna den eller att ordna nya folkomröstningar efter smärre ändringar i grundlagstexten. Men håller en sådan politik? Det går inte att både värna om folkstyre, nationell självstyre och en begränsad byråkratisk toppstyrning och samtidigt avfärda medborgarnas klara besked i folkomröstningar som gäller avgörande framtidsfrågor. EU-eliternas oförmåga att lyssna på medborgarna skapar svåra, växande spänningar mellan styrande och medborgare. Utvecklingen bottnat sannolikt i en blandning av politisk inkompetens och maktfullkomlighet men resultatet kan endast bli en försvagad demokrati och en återgång till äldre auktoritära förhållanden.

Medborgarna börjar dessutom bli alltmer medvetna om att deras politiska företrädare både döljer sina verkliga politiska bevekelsegrunder och sin maktlöshet i förhållande till makthavarna i Bryssel. . Detta har från första början kännetecknat EU:s allt större maktövertagande och växande överstatlighet. Några svenska exempel kan belysa taktiken. Det första gäller EMU-frågans behandling i folkomröstningen 1994 om EU-inträdet. Ja-sidan deklarerade att EMU inte skulle avgöras i folkomröstningen om EU. Vilket inte stämde..

Omfattningen av inskränkningarna i vår suveränitet vid ett medlemskap bagatelliserades också mot bättre vetande. I dag har vi facit. Stora som små lagstiftningsbeslut fattas i ökande grad i Bryssel. Riksdagens lagstiftningsmakt har allt mindre reellt innehåll. Riksdagens uppgift är i huvudsak att godkänna EU-lagstiftningen.
Hur kommer då EU att se ut i framtiden? Jag ser framför mig två framtider: En svart och olycksbådande och en positiv och hoppfull. Låt mig börja som olyckskorp.

Katastrofen

EU måste växa. Utvidgningsprocessen går med en förfärande hastighet. Det kan bädda för en katastrof. Den ansvariga kommissionären för utvidgningen är finländaren Olli Rehn. Han har stora ambitioner, vilket framgår av hans bok ”Europe´s Next Frontiers”. Olli Rehns mål är ett allt större imperium, en gränslös union.

25 nya medlemsländer nu, kan gärna i en framtid bli 35 eller ännu fler. Marocko fick visserligen avslag på en framstöt om medlemskap, därför att Marocko är afrikanskt. När Turkiet väl blivit EU-medlem då är gränsen också mot Afrika uppriven, hävdar Rhen och då bör Marocko, Tunisien och många fler kunna bli EU-länder och då kan EU inte helller säga nej till Ukraina, Vitryssland, Moldavien, Georgien och Armenien enligt Rehn. Länder från det forna Jugoslavien står dessutom redan på väntelista.

Men kommer inte en så omfattande tillväxt skapa ekonomiska, politiska och kulturella problem? Rehn hävdar att utvidgningen hitintills knappast kostat något. Den kan enligt Rehn jämföras med kostnaden för en kopp kaffe per kapita och månad.

Rehn är som EU-kommissionärerna i gemen svalt intresserad av praktiska problem och detaljer. Det är de stora linjerna som gäller. Migrationen västerut med 600 000 inflyttningar från öst enbart till Storbritannien i år är inte en bagatell. Det har redan skapat växande samhällsproblem. Men Rhen vill inte se problemen. Rhens ideal är att Europa i högre grad ska lbli ett gränslöst nybyggarland. Kanske tänker han på USA för 200 år sedan. Men är detta en realistisk jämförelse? Kan verkligen det tätt befolkade Europa med ett lapptäcke av nationer jämföras med Amerika för 250 år sedan?

Nej därför kommer det snart att visa sig ganska att Olli Rehn och hans kolleger inom kommissionen håller på att skapa en ”utvidgningsbubbla”. Som alla bubblor kommer den att spricka. Spänningarna i bubblan härrör bl.a. från en alltför snabbt ökad migration som ger allt mer svårbemästrad konkurrens om bostäder, utbildning och jobb. Språkproblem och olika kulturell bakgrund spär på svårigheterna och det gör också ökat tryck på statsfinanserna och krav från EU om större budget.

Men EU:s problem hänger inte enbart samman med de stora frågorna som integrationen av en rad nya länder.

Missnöjet gäller också alltfler onödiga regleringar som skapar kostnader och försvårar för handel och näringsliv och som uppfattas som ingrepp i saker som ska bestämmas lokalt.

Människors inställning till EU blev allt mer negativ och det ökade missnöjet följdes till slut av alltfler tecken på ett begynnande sammanbrott. Den snabba utvidgningsprocessen skapade svårhanterliga problem av praktisk, ekonomisk och psykologisk natur. EU:s krav på ökade skatter skapade ett växande motstånd. Eurons hotande sammanbrott i bl.a. Italien gjorde att EU:s maktställning började ifrågasättas. Alltfler människor började uppfatta EU och framförallt euron som ett ”feltänkt projekt”. Den franska tankesmedjan Conseil d´Analyse Economique hade rätt när den varnade för EU:s sammanbrott redan 2006 var den allmänna meningen 2012. Varför hade politikerna inte lyssnat i tid och hur avvecklas ett vacklande imperium utan att följderna blir katastrofala? Ingen hade något svar på den frågan.

Det hoppfulla scenariot

Det hoppfulla scenariot är inte storstilat. Eftertänksamma medborgare börjar bli alltmer kritiska till EU:s utveckling. Den svällande EU-byråkratin skapar oro. Hur ska EU:s arbetstidsdirektiv kunna förenas med en bra sjukvård, räddningstjänst etc.? Har inte de stora reformerna - den gemensamma marknaden, euron och utvidgningarna - slagit fel? Varför har människor och företag det så mycket bättre i Norge och Schweiz? Till och med det lilla EFTA-landet Island har 33 procents högre genomsnittsinkomster än de 15 EU-länderna före utvidgningen. Beror det på att de här länderna inte är med i EU?

Ja samtidigt som de små men rika EFTA-länderna har följt de klassiska ekonomernas råd med stort inflytande för individer och hushåll och en levande lokal politisk förankring. Utmärkande för dessa välmående länder är också att deras frihandel kännetecknades av mindre protektionism än EU:s.

EFTA-staterna tillämpar de fyra friheterna på samma sätt som EU, dvs. fri rörlighet för varor, tjänster, arbetskraft och kapital. Det finns dock skillnader. De står utanför EU:s jordbrukspolitik och de har full kontroll över de egna naturresurserna som fiskevatten, skog, energi och mineralfyndigheter.

Arbetsrätten och den sociala lagstiftningen sköter de också själva. EFTA förhandlar om handelsöverenskommelser med tredje land. Därför slipper länderna inom EFTA en rad protektionistiska EU-regler och har egna handelsöverenskommelser bl.a. med Singapore, Kanada och Sydafrika.

Att vara liten är kostnadseffektivt. EFTA: har bara 50 anställda, där EU har 18 000. EFTA-domstolen har 15 befattningshavare mot EU-domstolens 1 800.

EFTA levererar frihandel utan onödiga regleringar, enkelt och billigt.

Kunde åtminstone inte de EU-länder som ställt sig utanför euron lämna EU för EFTA?

Frågan är inte orealistisk. Medborgarna i Storbritannien men också Sverige och Danmark är klart EU-negativa och sätter sig ofta på ”bakhasorna”, t.ex. när det gäller euron och EU-konstitutionen.. De är motståndare till överstatlighet. De vill inte ge upp den egna självständigheten. Samarbete är en annan sak.

Det finns således anledning för de gamla kärnländerna inom EU att känna lättnad över att bli av med dessa tre bångstyriga länder. Tillhörde de EFTA skulle samarbetet bli lättare. Kunde Storbritannien ta över ansvaret för fiskepolitiken och utforma den som Islands kunde kanske en del av Europas fiskevatten räddas till fördel också för EU. Besvärliga förhandlingar med Spanien om deras rovfiske skulle förenklas. Storbritannien men också Danmark och Sverige skulle helt enkelt få svara för kostnaderna för en mer miljövänlig och ekologiskt sund fiskepolitik som betalning för sin återvunna frihet från EU.

Vid förhandlingarna med ”EU-utbrytarna” skulle EU kanske kräva en EU-avgift av den typ som Norge betalar. Storleken skulle dock bli en förhandlingsfråga, som delvis skulle hänga samman med EU: s krav på bibehållna regleringar.

Men skulle inte de nya EFTA-länderna få problem att bevara sina marknader inom EU-området? Inte om de behöll sin konkurrenskraft och varorna höll EU-standard.

EU:s motstånd mot Sveriges, Storbritanniens och Danmarks utträde till EFTA skulle successivt försvinna. Deras inställning började likna den som affärskompanjoner brukar komma fram till när samarbetet kärvar och kompanjonskapet skapar mer nackdelar än fördelar. Lösningen blir en fredlig skilsmässa. Redan 2012 kan alla avtal och överenskommelser mellan EU och avfällingarna vara klara.

EU blir mer lätthanterligt när länderna utanför euroområdet försvinner. EFTA har fått tillbaka sina ursprungliga medlemmar. EFTA inleder dessutom överläggningar med NAFTA i god frihandelspolitisk anda.

Skilsmässan firas med glädje i Köpenhamn, London och Stockholm. Vad kommissionärerna gör i högkvarteren i Bryssel förtäljer inte historien.

-Margit Gennser

Artikeln är tidigare publicerad i Stockholms Fria Tidning

Men det kommer nog inte vara problem för EU att få dessa två motsatser att gå ihop. Man bedriver som bekant kampanjer mot rökning samtidigt som man delar ut bidrag till europeiska tobaksodlare.

Andra bloggar om: alkoholpolitik, EU, Fritt Europa

Pingat på intressant.se 

Avtalet kom till redan 1958 och då man trodde att uran skulle kunna bli en bristvara. Den situationen har hittills aldrig uppkommit och därför har bränsleförsörjningsbyrån i Luxemburg aldrig behövt använda sig av den ägande- och optionsrätt som finns i avtalet. Men Euratomfördraget finns kvar i sin ursprungliga form när det gäller äganderätten över uran.  Avtalet har speciell betydelse för Sverige eftersom i princip alla urantillgångar inom EU finns här i landet.