Det är ju inte bara Harrison Ford som har blivit tjugo år äldre. Det har ju vi också blivit. Och det är väl en av de bidragande orsakerna till att Indiana Jones och kristalldödskallens rike känns som...en lite smådammig repris.

För visst innehåller filmen den stuns och fart och fläkt man kan förvänta sig när superskäggen Lucas och Spielberg är i farten, men det är också så självmedvetet och blankpolerat att det hela blir en gäspning.

Somliga har ondgjort sig över såväl filmens titel som dess final, men båda ligger egentligen rätt bra i linje med de gamla filmerna som också osade pulpmagasin och gjorde paradnummer av övernaturligheter som förbundsarken och den heliga graal. Ur det perspektivet tycker jag knappast att kristallskallar och utomjordingar är så mycket att störa sig på. Här är problemet snarare att finalen blir alltför vag och osammanhängande.

Men som Johanna Koljonen konstaterade på Weird Science är den här typen av högbudgeterade B-filmer ingen ransoneringsvara nu för tiden. Spielberg/Lucas vill gärna framhäva hur oldschool de är - trots massiv CGI-användning i flera sekvenser - och egentligen är det bara just nostalgifaktorn som motiverar den här filmen. Dess modernare arvtagare, från pimpade klassiker som Mumien till serietidningsfilmatiseringar som Batman och Hellboy, är i de flesta avseenden både effektivare och fräschare som effektäventyr med wow-känsla (och somliga lyckas rentav få med sig en viss samtidsrelevans också).

Jaharu. Men hur var filmen då? Tackar som frågar: Harrison Ford är sitt vanliga småtjuriga jag, och det finns bland annat ett motorburet slagsmål som tillsammans med en armé elaka myror utgör den äventyrsmässiga behållningen och är ganska sevärda. Några gags är rätt roliga, några ganska krampaktiga och övertydliga (det där ormskämtet tog ju aldrig slut). Annars är det ungefär som det var för tjugo år sedan, med skillnaden att vi alla blivit lite äldre och fått lite vidare referensramar.

Inte så väldigt mycket att hetsa upp sig för, med andra ord.

Andra bloggar om film, filmrecension, indiana jones

Nu när jag, någon månad efter att ha bevittnat Icos eftertexter, blickar tillbaka på denna spelupplevelse imponeras jag, främst av spelets förmåga att berätta en relativt komplex och rörande historia genom endast ett fåtal filmsekvenser, nästan helt utan dialoger.

Ico, det är spelets titel, men även namnet på huvudpersonen i denna saga. Ico är inte som vanliga barn, utan han har två horn på huvudet, lite som en djävul, men tro mig när jag säger att han är snällare än en sådan. Ico blir instängd i ett slott av sina egna. Han finner kort därefter en flicka, Yorda, inlåst i en fågelbur och hjälte som han är måste han ju rädda Yorda.

Så bär det ut i slottet och alla dess skrymslen och vrån för lite Pussellösning Xtreme. Dra lite där, putta lite där, tänd på lite där, hoppa lite där, och så vidare. Och jag blir imponerad, även här. Team Ico har nämligen byggt en hel värld av pussel, där man inte bara tvingas fokusera på det nuvarande problemet, utan också kan blicka fram emot de kommande. Man har ett mål att avancera mot helt enkelt, och det känns skönt.

Men tro inte att det bara är lugnt och avslappnande pussellösning som gäller. Nej, Yordas mor, tillika drottning, behöver Yorda för att förlänga sin egen dystra tillvaro. Därför skickar drottningen hon ut ett antal skuggvarelser för att fånga in Yorda. Att bekämpa dessa med Ico är inget större problem, särskilt som de inte kan döda honom, men man måste tänka på att ha Yorda i närheten då transporten tillbaka till Yorda kan bli ett tidskrävande företag.

Som jag antydde innan har Ico sex år på nacken och är således kanske inte den fröjd för ögonen nu som det var då. Men likväl tilltalar det mig något enormt, till skillnad från andra spel från samma tidsålder. Musiken är även den något extra. Ibland mysig, ibland pampig och ibland mystisk, och så jädra stämningsfull.

Jag älskar det här spelet, det gör jag verkligen, men det är fortfarande inte felfritt, inte helt i alla fall. Det största problemet för moi är helt klart spelets kamera. Den är Värdelös, med stort "v". Spelaren tillåts inte röra den själv - nej, den sitter fast på bestämda ställen. Antagligen för att leverera en mer filmisk upplevelse som reducerar spelbarheten. Jag menar, att försöka att hoppa rätt när Ico tar upp ett fåtal pixlar på skärmen, på grund av att kameravyn inte vill ändras är inte så kul. Speciellt inte när det slutar med ett "game over".

Trots detta fatala misstag med kameran och trots att det är rätt kort i speltid är det här Ico mitt hjärtebarn - en spelupplevelse som jag inte kommer att glömma i första taget.

Filmen The dog problem, som är regisserad av novisen Scott Caan (mer känd som skådespelare i filmer som Ocean eleven, Varsity Blues och Into the blue), lanserades redan år 2006 i USA men här i Sverige har den knappt fått en gnutta rampljus. Kanske är det också därför som jag aldrig hade hört talas om filmen innan jag av en slump råkade trilla över den på lovefilm.se och beslutade mig för att se den, då enbart tack vare att det fanns en jycke med som en av huvudrollerna - En tufsig söt blandras med underbett , som i filmen benämns som en så kallad "Tonga terrier". 

I The dog problem får vi alltså följa den föredetta och minst sagt udda författaren Solo, som tack vare dagliga terapisessioner under närmare ett års tid har lyckats med konststycket att stå helt luspank med skulder upp över öronen. På sitt sista möte med sin terapeut så får han dock rådet att skaffa ett husdjur, vilket av okänd anledning blir en hund som i sin tur sätter Solos värld i gungning. Hans tidigare dagliga rutiner (Eat. Sleep. Therapy. Repeat) tvingas nu rivas upp från rötterna och genom detta sker en rad av mer eller mindre komiska incidenter där vi bland annat får se hur både maffian och en rik hundsamlare kan tänka sig att göra allt för att komma åt hans lilla hund.

Humorn i den här filmen är många gånger rå, men långt ifrån påtvingad, och mig passade den verkligen som handen i handsken - Säkert mycket tack vare att jag är barnsligt förtjust i komedier som har en allvarlig sensmoral diskret inbakat, som sedan kommer till ytan då och då för att få en att överraskande hastigt växla mellan skratt och gråt. Ett annat exempel på detta är den populära serien Scrubs, där tekniken förekommer i de allra flesta av avsnitten. 

Jag kan nog dock med relativt stor säkerhet säga att filmen The dog problem inte lär gå hem hos alla, antingen så kommer man älska den eller hata den, och därför tänker jag inte heller ge mig på att rekommendera den till er. Den som gillar trailern och vill se mer får helt enkelt göra det på eget bevåg. Så behöver inte jag ta på mig eventuella besvikelser...

Written by: Natalie R At: 21.40

Filmen, som blev nominerad till 7 Oscars, baseras på romanen med samma namn skriven av Ian McEwan. Cecilia Tallis (Keira Knightley) och Robbie Turner (James McAvoy) har precis insett sin kärlek till varandra när de slits isär på grund av en felaktig brottsanklagelse. Samtidigt rasar andra världskriget i Europa och trots att de kämpar för att finna varandra igen slås deras liv i spillror.

Det låter som vilket romantiskt drama som helst, men Försoning är så mycket mer. James McAvoy var dessutom mycket trovärdig i sin huvudroll. Trots de otroligt vackra miljöerna kändes början av filmen ganska seg och intetsägande. Pampig musik byggde upp till en spänning som aldrig tycktes infinna sig. Men så efter halva filmen vände plötsligt handlingen och befann sig vid den brittiska arméns evakuering i Dunkerque. Denna skildrades med en flera minuter lång scen gjord i en enda tagning med över tusen statister som visar det överväldigande kaos och den sorg som blivit deras vardag. Mot slutet av filmen är den så vacker att det gör ont i magen. Jag tror att den växer för varje gång man ser den och kanske skulle den till och med kunna nå upp till högsta betyg.

Det finns en så vacker och samtidigt tragisk ton som håller genom hela filmen. Den hoppar mellan åren och skalar långsamt av lager för lager och presenterar nya perspektiv på historien. En mycket vacker och konstnärlig film som genom de underbara miljöerna och det vackra fotot nästan blir till poesi.

Betyg: 4

14:31

Den som är någorlunda skarpsynt kan möjligen ha lagt märke till att jag är ett stort fan utav författaren Håkan Nesser. Det är inte en slump att hans böcker har funnits med på något hörn i flertalet av mina EFIT-dagar och faktiskt har jag nästintill gett mig tusan på att jag ska lusläsa varenda liten bok som han har har skrivit. Serien med kommissarien Van Veeteren, som består av inte mindre än tio böcker, har jag redan betat av en efter en och när den nya bokserien drog igång så trodde jag aldrig att det skulle kunna bli i närheten av lika bra. Så här i efterhand kan jag konstatera att jag hade fel. Helt uppåt väggarna fel.

Kriminalinspektören Gunnar Barbarotti som vi får följa i de nya böckerna vinner onekligen i längden. När jag läste den första boken så ska det visserligen erkännas att jag inte blev upp över öronen förälskad, men nu när jag just har avslutat bok nummer två så är jag inget annat än rörd. Det här är verkligen författarskap i sitt allra finaste esse. Nesser kan då sin sak han och det råder liksom inget tvivel om saken.

Bara det faktum att min allra första tanke, efter att jag just hade avslutat en drygt 600 sidor tjock bok, var "Jag måste läsa den igen!" är inget annat än imponerande. Jag förvånas av känslan själv då jag ändå har fått alla svar som man kan tänka sig vilja ha i slutet på en lyckad kriminalroman, det enda som har lämnats till övers är en lagom spännande cliffhanger som får en att längta till nästa bok, men samtidigt så vet jag att det finns ännu mer att hämta nu med facit i hand. En helt annan historia.

Jag tycker att det är urläckert. Ren konst skulle jag vilja säga. Därför vill jag verkligen tipsa er om boken med namnet  "En helt annan historia" - Gillar man kriminalromaner är denna inget annat än ett måste!

Läst i juni 2008.

'Age of Reason' är den första delen i Sartres frihetstrilogi. Här lär vi känna Mathieu, en 34-årig man som lever enligt höga ideal, eller snarare i brist på dem. Han har ett högt uppsatt mål som ledsagat honom genom livet: att vara helt fri: fri från samhällets alla normer, fri från borgerlighetens krav. Hans omgivning trycker på för att han ska erkänna att han blivit vuxen, att hans ideal hör ungdomen till. Man får intrycket att hans egenkomponerade livsstil på något sätt hotar deras trygga miljö.

De principer som hittills besparat Mathieu från bekymmer, ger honom mer och mer känslan av meningslöshet och ångest. Han börjar tycka att hans liv saknar mening. Har han ljugit för sig själv med sitt höga frihetsideal? Är det kanske inget annat än ett onaturligt tankemonster, ett alltför konstlat och uttänkt sätt att leva sitt liv?

  När hans älskarinna Marcelle blir gravid sätts hans sätt att leva på prov: ska han fortsätta leva utan mening och mål, annat än att vara just fri? Eller ska han ingå äktenskap med kvinnan han nog älskar och därmed ge efter för ett traditionellt borgligt liv?

Sartre har verkligen lyckats med att porträttera romanens huvudperson. Det är snyggt hur intresset för denne idealist byggs upp i bokens början, där en rad personer får lufta sina tankar om honom. Det framgår att han är den mest intressanta personen i deras liv. Som läsare kan man inte vänta på att få reda på vem denne Mathieu är.

  Det som lyser igenom hans inre tankar är hans känslighet, den som hans omgivning inte får se. I stället för att känna sig som en höjdare (vilket en del anser honom vara) känner han sig som en loser, inte bättre än en uteliggare.

Den filosofiska frågan till trots - det är i kraraktärsbeskrivningarna och relationerna som romanen verkligen vinner sin storhet. Dialogen är helt oklanderlig. Framför allt tänker jag på hur Mathieu är tafatt med den unga Ipwich, och kanske i ännu högre grad hur hon gentemot honom visar den yngres avsky för den äldres intresse blandat med fascination. Samtidigt är Mathieu fångad av hennes ungdom och skönhet. Deras relation är fullständigt klockrent beskriven!

De övriga karaktärerna är även de otroligt väl komponerade, säkert bygger de på verkliga upplagor. Den enda som känns rent fiktiv är Daniel. Han är en gammal vän till Mathieu, överskön men med stort komplex för sin dolda homosexualitet. Han är Mathieus hemliga antagonist och jobbar i det fördolda för att göra Mathieu olycklig. Vad David ska representera förstår jag inte riktigt (för jag är övertygad av att han har ett symboliskt värde). Omgivning med krav finns det i boken ändå och för mig känns han överflödig och ger en i övrigt mycket realistisk skildring ett onödigt inslag av 'påhitt'.

Men annars är boken ett litet mästerverk. Språket är tydligt och lättläst. Han är en stor författare Sartre utan tvekan och jag ser fram emot att läsa de resterande två böckerna i trilogin.

Läst i juli 2008.

Sartre (1905-1980) har hunnit fylla 70 år och här frågas han ut om sitt nuvarande liv och sina gärningar. En mycket kul bok, Sartre är skarp som tusan, ett snabbt men invecklat svar kommer på frågor om allt från kärlek till filosofi eller politik. Han har åsikter om allt!

  Han verkar vara en lycklig åldring är det intrycket jag får. Han har blivit dåligt seende och kan varken läsa eller skriva mer, men Simone de Beauvoir brukar läsa högt för honom. När intervjun tog till stånd ägnade han sig åt en TV-produktion. Han är alltså fortfarande i högsta grad i arbete.

  Han berättar om hur han inte bara ville bli känd när han var ung, han ville bli ALLT. Han trodde inte att han skulle bli erkänd, han VISSTE det. Och han skulle bli det genom sina skrifter inte genom medias acceptans för dem.

  Han har inte överdrivet stort umgänge men självklart sin fru och en del andra främst kvinnliga bekantskaper. Han umgås inte alls med män i sin egen ålder: "de är så tråkiga!", utan föredrar män i trettioårsåldern. Men, poängterar han: "de söker upp mig, inte jag dem."

  Han är ju vid det här laget en världskändis, den "intellektuella människan" framför alla andra, men han upplever inte kändiskapet så påfrestande längre. Ibland hjälper han ungdomar som skriver om hans arbeten.

  Han bor fortfarande i Montparnasse, ensam i sin lägenhet. Ibland sover han över hos de Beauvoir. Fortfarande sitter han två timmar på café varje dag, något han tycks ha gjort hela sitt vuxna liv.

På frågan vilka av hans verk han helst ser att framtiden läser nämner han följande titlar: 'Situations', 'Saint Genet', 'Critique de la raison dialectique' och 'Le Diable et le Bon Dieu'. Samt 'Äcklet', hans första roman som han anser vara det bästa litterära verk han skapat.

Läst i Juli 2008.

Boken är en snabbläst redogörelse och försvarskrift för den åskådning Sartre sällar sig till, existentialismen.

Vad är det då?

Jo berättar Sartre, HANS existentialism (för det finns fler riktningar) är den filosofi som tar fullt ansvar för att Gud inte existerar. Finns det ingen Gud finns det enligt hans synsätt heller inga värden andra än de vi skapar själva. En människa är inget mer än sina handlingar, hon har inget värde i sig själv. Talesättet: 'alla människor är lika värda' borde alltså vara felaktigt enligt det här synsättet. Men jag tror inte att det är det Sartre menar. Vad han har sagt senare talar emot det.

Sartres existentialism säger att eftersom människan inte är förutbestämd enligt ett 'Guds recept' eller liknande så har hon som individ ansvar för vad en människa är. Genom att vara den hon är bidrar hon till vad som kan kallas en människa. Är du en människa som gillar att äta sand skrivs det in i HELA människobegreppet: "Aha, där finns en  människa som gillar sand, en sådan hade vi inte förut, men det har vi nu! Så då skriver vi in att människan även kan gilla sand."

  Han för fram att de här insikterna inte nödvändigtvis leder till egoism. Människan ser sig hela tiden utifrån, vad andra tänker om en och så vidare. Även där får hon sin självuppfattning. Hon kan därför fortfarande vara en stor humanist.

Just det här vänder jag mig mot i boken. Det känns inte övertygande att existentialismen är en humanism. Rubriken 'existentialismen är en realism' hade känts mycket rimligare, men självklart är det ju slagkraften och det provokativa i den förra rubrikssättningen som gjort boken känd. Jag bör säga att jag inte känner mig väl förtrogen med alla begrepp och Sartres sätt att resonera. Det som för mig känns som gallimatias kanske verkligen har en viss mening.

Hon kan fortfarande följa egna humanistiska värderingar, men hon ska veta att de är hennes egna och att de inte kommer från någon 'objektiv sanning' - ont och gott existerar inte.

Skälet till bokens skrift (förutom att bidra till Sartres plats på scenen naturligtvis) är att försvara den från mycket gången kritik, från kyrkans män och från marxister (dit Sartre räknade sig själv).

  Och visst är det ett utmanande synsätt, existentialismen. Bara det att fullständigt acceptera att det finns ingenting av absoluta värden, det finns inget egentligt människovärde. Det tycker i alla fall jag känns lite för fattigt och ångestladdat för att vilja ansluta mig till, även jag inser att rent logiskt borde det naturligtvis vara så.

  Men är inte de flesta av oss lite religiösa, även om vi inte tror på Gud? Är inte existentialismen FÖR logisk i all sin enkelhet. Passar den verkligen vår natur? Jag tvivlar på det.

Min logik säger att Sartre och hans existentialism har rätt, känslan att han har fel.

Läst i juni 2008.

Gordon är en snart trettioårig man som befinner sig i en djup livskris. Han jobbar om dagarna i en bokbutik i trettiotalets London. Hans lön är närmast ingenting och han lever nästan uteslutande på bröd och margarin. Den stora drömmen som ger hans liv mening är att bli författare. Men skrivandet går motigt, sakernas tillstånd sätter hela tiden käppar i hjulet för honom. Han tycker sig stå ensam i en människofientlig värld där det onda stavas 'pengar'. Allt skylls på kapitalismen, till och med hans icke existerande sexliv med flickvännen. Han hävdar att hon skulle vilja ligga med honom om han hade råd att erbjuda henne giftermål. Liknande resonemang med brist på pengar som anledning förs på flera områden.

För läsaren är det här ständiga pengakverulerandet påfrestande. Jag ville bara säga: "ryck upp dig, ta ditt liv i egna händer!". För Gordons fattigdom är självvald. Han har haft ett välbetalt jobb som reklammakare men har sagt upp sig för att leva enligt sina ideal. Det hamras in i skallen på läsaren att pengabrist är jävligt och under människovärdet. Funkar det? Jo, lite grann gör det nog det i alla fall. Man brukar säga att det bästa i livet är gratis, men det gäller inte den som är riktigt, riktigt fattig. När han inte ens vill träffa någon för att denne kan få för sig att äta lunch som kostar pengar. Eller när det är för dyrt att åka buss och han måste gå en hel dag genom jättelika London.

De här erfarenheterna är hämtade ur Orwells eget liv. Han var mycket fattig den första tiden som författare. En tid levde han ju också som uteliggare i Paris och London, dokumenterat i boken 'Down and out of Paris and London'. För att få veta hur det känns att vara uteliggare är det här jättebra läsning. 'Animal farm' och '1984' undantaget så är Orwells essäer och dokumentära skildringar klart bättre än hans romaner. 'Aspidistra' bekräftar det påståendet - det är långt ifrån ett mästerverk. Språket är sakligt orwellianskt, det är lättförståligt men lite torrt. I efterhand känns händelseutvecklingen lite för rak; det strävar mot sitt mål lite väl tydligt. För sitt ändamål kunde boken ha kapats till en tredjedel och ha getts samma effekt. Boken är stor som en traditionell roman men innehåller egentligen inte så mycket. Mycket är 'tom text' som måste passeras.

Men i slutet ges boken viss upprättelse. Gordon förstår att han inte är ensam i sin meningslösa 'kamp mot världen'. Det här är andemeningen. Han inser att de flesta människor genomgår en liknande kris den han genomgått någon gång i sina liv, men att de ändå bestämmer sig för att anpassa sig. Har inte människan gjort så i alla tider, allt sedan Buddhas dagar?

  Han tar tillbaka jobbet som reklammakare och börjar planer för giftermål med flickvännen. Symbolrikt är att han bränner upp sin ofärdiga poesisamling. Hade kanske Orwell liknande planer att ge upp sin, vid den här tiden, ganska misslyckade författarkarriär?

Om det inte varit för slutet så hade jag rakt och slätt sammanfattat den här recensionen: "en dålig bok, läs ej." Men jag fann ändå nöje i läsningen ur det faktum att Orwell var författaren. Självklart satt han hela tiden på de insikter som Gordon inte fick förrän i slutet. Men det jag undrar är varför han valt att göra huvudpersonen så förbaskat 'svår'. Är det för att ge en viss distans? Skulle det vara att skriva sin egen historia annars? Det känns uppenbart att mycket av Gordon kommer från Orwell.

Kort och gott: 'Keep the aspidistra flying" frestar på läsarens tålamod alltför mycket med Gordons eviga tjat men är en allmängiltig historia där viljan att slå sig fri ställs mot människans behov av trygghet.

Jag har faktiskt lite svårt att veta vad jag egentligen ska tycka om Wanted. I vissa stunder vrider jag mig och skäms över hur skådespelarna handskas med regissördirektivet "Se cool ut". Men å andra sidan så finns det några sekvenser där jag blir uppslukad av filmen och tänker "Fy fan va snyggt".

Handlingen är inget att tala om, så det gör jag inte heller. Skådespelarna gör vad som förväntas (börjar inte Morgan Freeman bli lite för j**vla tjatig nu?) och man blir faktiskt förbannad på Angelinas ständiga plutande läppar.

Se Wanted för effekternas skull, inget annat.

Betyg: 3/5

Reklamiska är en akademisk utredning om hur copywriters uttrycker sig i sitt arbete. Den innehåller en del historia, ett antal återblickar mot hur reklamen var förr och hur man då uttryckte sig när man ville sälja något. Från sent 1800-tal till fram till idag. Det är rolig läsning. Men. Forntidens hurtiga pilsnerfilmton är egentligen inte mer underhållande än Ikeas och SAS snusförnuftigheter på 1980-talet. Man inser att reklam ruttnar snabbt, blir antik och ofta löjeväckande. Men naturligtvis finns ett par pärlor i samlingen som aldrig kommer att kännas gamla, utan är minst lika aktuella idag.   

För den grammatiskt lagde ägnas ett antal sidor åt djupdykningar bland alla de satsdelar man borde lagt på minnet i skolan. Även exempel på reklamens vanligt förekommande retoriska figurer presenteras. Mot slutet av boken finns också ett intressant kapitel om från vilka områden reklamen hämtar sin trovärdighet och argument. Det är egentligen ingen större vits att deklarera vilka tekniska element som avhandlas i boken. Vi kan bara konstatera att det hade runnit till hos mången svenskalärare.  

Humor är en annan viktig ingrediens i copykakan enligt Korpus. Hur den skiftat genom åren och vilken betydelse den haft finns därför med på mer än ett ställe i boken. Lämpligt nog kommer författarens nästa bok att uteslutande handla om detta ämne.

Så. Reklamiska är inte en bok för vem som helst. För det första så måste man nog veta lite grand om reklam innan. Sen är det ingen nackdel om man är språkvetare. Behållningen blir desto större då. Eller åtminstone hysteriskt intresserad av språk. Men man behöver nog inte vara så allmänbildad inom reklam och ha koll på de senaste kampanjerna, för detta är faktiskt en vetenskaplig bok. Man behöver inte ens gilla reklam, bara vara nyfiken på vad som klickar i skallen på den som skriver den. De kommunikativa aspekterna nämns knappt ens i svepande ordalag. Det är tekniken och stilarna som fokus är riktat mot.

Reklamiska är heller inte inte en bok för reklamare i första hand, utan snarare nej-till-reklamare. Det ska vi i reklambranschen vara glada för. Utöver det rent språkliga framgår det tydligt att reklam är en både viktig och nödvändig del av vårt samhälle. Det kan behövas med tanke på alla semikommunistiska reklamförfäktare därute. Bara det faktum att Einar Korpus lyckats doktorera på reklamspråk betyder att hela reklambranschens dignitet ökar. Detta är säkert svårt att förstå för idioter som spenderar sina dagar med att kreera "kul" reklam, men i praktiken betyder Einar Korpus arbete att copyn tagit klivet in i akademiens finrum. Att reklam inte längre kan sopas undan som oseriöst dravel utan nu förtjänar en mer vetenskaplig behandling. För det som går att doktorera med går att forska på och då är det allvarliga saker vi pratar om. Sånt som skitviktiga administratörer vanligen sysslar med. 

Avslutningsvis vill jag rekommendera boken i "flytande form", bloggen reklamiska.se

Handlingen är ganska simpel men den känns ändå olik Pixars tidigare filmer. Wall-E är en skräp-robot som ska städa upp en framtida planeten Jorden som är belägrad av just skräp. En dag kommer den läckra, något Ipod-inspirerade, roboten Eve till jorden och Wall-E blir förälskad.

Filmen bjuder på så mycket glädje att man sitter med ett konstant leénde filmen igenom. Och trots att robotarna kommunicerar genom olika blip och blop lyckas de förmedla en känsla av magi som präglar hela filmen.

Wall-E är en av de bättre, även inom kategorin "riktiga-filmer", som än så länge har sprutats ut av Hollywoodfabriken i år. Se den och bli glad, det blev iallafall jag.

Betyg: 5/5

Det är skönt att se en film där badguysen får vad de förtjänar! Liam visar ingen nåd eller ånger när han desperat puffrar sig vägen fram i jakten på sin dotter, och det hela blir till snygg gasen-i-botten-action med högt underhållningsvärde.

Det känns dock som om filmen är väldigt ytlig för att handla om ett så pass djupt ämne och egentligen skulle vilken plot som helst passa in för att filmen skulle ge samma intryck.

Men om det är underhållning som eftersöks så kommer inte Taken att göra dig besviken, vill du se en djupare film om Trafficing så rekommenderar jag istället filmen Trade.

Betyg: 3/5

Hade tänkt skriva en liten kort recension av Super Monkey Ball, SEGAs nyutvecklade spel för iPhone och iPod Touch. Till att börja med så är spelet riktigt snyggt gjort, men det är lika snyggt som det är svårt. Man använder iPhonen för att styra genom att luta åt höver/vänster för att svänga och fram/bak för att öka/minska farten. Kontrollerna är geniala men alldeles för känsliga. En liten grads vinkling av telefonen resulterar i att karaktären flyger iväg i rasande fart och spelet är över innan man har hunnit starta. Jag hoppas verkligen på att SEGA släpper en liten uppdatering som gör så att man kan ställa in känslighet samt att det blir möjligt att spara spel och pausa spel, stänga programet och återvända och fortsätta där man slutatade.

I nuläget måste man klara hela ön för att kunna få tillgång till nästa ö när man startar spelet nästa gång, annars försvinner allt och man måste börja om.

Spelet är roligt, men efter ett tag blir det tråkigt och jag blir ganska trött på de ryckiga kontrollerna som gör att stryningen blir oerhört svår. Spelet är helt enkelt för svårt! Grafiken är dock den totala motsattsen och här har SEGA lyckats fantastiskt bra, helt otroligt bra jobbat SEGA! Priset är helt ok och när man tänker på att det kostar $ 9.95 i USA och 75 kr här är det en ganska sjyst växlingskurs, 6 kr per dollar plus moms!

Spelet får en 3:a overall men 5 för grafiken och uppfinningsrikedomen!

En pojke får en häst i present på sin 14-årsdag. "Så underbart", säger alla byborna. "Vi får se", säger zenmästaren. Två år senare ramlar pojken av hästen och bryter benet. "Så förfärligt", säger byborna. "Vi får se", säger zenmästaren. Så bryter kriget ut och alla unga män måste dra ut i fält, utom pojken som inte kan på grund av sitt skadade ben. "Så underbart", säger byborna. "Vi får se", säger zenmästaren...

Den historien berättar Philip Seymour Hoffmans rollfigur, CIA-agenten Gust Avrakotos, mot slutet av Charlie Wilson's War och knyter därmed ihop händelserna i slutet av 1980-talet med världen efter den 11 september 2001. En svårighet med operationer av den typ som skildras i filmen, när USA hjälpte mujaheddin att driva ut Sovjet ur Afghanistan, är ju att man aldrig har full kontroll över konsekvenserna. Poängen i sammanhanget, även om manusförfattaren Aaron Sorkin är för subtil för att säga det rakt ut, är att USA:s ovilja att stanna i Afghanistan och hjälpa till att återuppbygga landet i förlängningen banade väg för det kaos ur vilket talibanerna och Osama bin Laden kunde resa sig.

Historien i sig är fascinerande så det förslår och bra stoff för en film: en festprisse till kongressman och en undanskuffad CIA-agent med attitydproblem lyckas med hjälp av en stenrik societetsdonna från Texas beväpna den afghanska motståndsrörelsen och i förlängningen få Sovjetunionen på fall. Material som klippt och skuret för just Sorkin (Vita huset), och Mike Nichols (Mandomsprovet, Spelets regler, med mera) gör en sevärd film av ett pratigt - men mycket välforumulerat - manus.

Det bör väl påpekas att inledningen är något kompakt och tungrodd: massor av politisk dialog introducerar kongressman Charlie Wilson (Tom Hanks) men hjälper inte storyn att komma igång. När väl CIA-mannen Avrakotots (Hoffman, som sagt) och societetskvinnan Joanne Herring (Julia Roberts) kommer in i bilden blir det dock fart på både intrigen och de snärtiga replikskiftena.

Det är intressant och, tack vare Sorkins rappa manus och den rutinerade och mycket samspelta huvudrollstrion, i stora delar väldigt underhållande. Samtidigt funkar filmen ypperligt som tankeväckare, i synnerhet (vilket sannolikt är avsikten med att göra den just nu) i ljuset av skeendena i Irak. "Should we stay or should we go?", för att citera The Clash.

Andra bloggar om film, filmrecension, charlie wilson's war, tom hanks, julia roberts, philip seymour hoffman

Kosttillskottet Standart päls sägs råda bot på urfällda hundar och av den anledningen så köpte jag faktiskt hem en 500 grams förpackning för ungefär tre veckor sedan, med förhoppningen att det skulle fixa till Lyckas för tillfället rätt snåla kroppsbehåring. Varje måltid har jag därför stått och bökat med en rätt jobbig burk, nogrannt mätt upp rätt mängd med snuskigt pulver och nyfiket hoppats på att få se resultatet av mödan så snart som möjligt. Någon trevlig förändring i form av stora mängder med vacker päls har det dock inte blivit ännu utan istället har den enda skillnaden bestått av något betydligt otrevligare - nämligen envis klåda.

Så här i efterhand önskar jag förstås att jag skulle ha agerat tidigare eftersom jag faktiskt la märke till att Lycka började slicka sig en del om tassarna redan under första veckan med Standart, trots att hon då bara fick en fjärdedel av den rekommenderade mängden till 30 kilo hund (gradvis invänjning är tydligen att föredra enligt tillverkarna). Nu var det dock inte så att det skedde oroväckande ofta till en början och därför har det inte heller varit förrens de senaste två-tre dagarna som jag verkligen har reagerat då Lycka i princip har slickat på tassarna varje gång hon har lagt sig ned för att vila. Som om inte detta vore nog så har hon i utvecklat en alarmerande tendens till att klia sig runt munnen i ungefär samma takt som klådan på tassarna.

Efter en närmare inspektion idag så bär nu Lycka tratt. Huden på tassarna är röd och irriterad, vid ena baktassen har bildats svullnader som vätskar och det smärtar så pass att hon rycker till i hela kroppen bara man kommer åt pälsen vid de drabbade områdena. Standart har fått ett upprört mail från en upprörd kund, Lycka får för första gången i sitt liv pina sig igenom en tid med trasiga tassar och kosttillskottet får hädanefter pryda soporna istället för att förpesta min ögonstens mat.

Kort sagt - Standart Päls rekommenderas INTE!

Written by: Natalie R At: 22.15

Topp 5 Roskilde 2008

1. Vännerna
2. Vädret
3. Band of Horses
4. Leonard Cohens Köpenhamnskonsert (Tyvärr är bilderna lika suddiga som minnet men Hallelujah var magisk och gav gåshud - kan kvala in på en framtida "Topp5 gåshud")
5. Maten

Efter förra årets festival trodde jag aldrig att jag skulle åka igen. Denna uppfattning har jag alltid haft efter en festival men aldrig känt det så starkt som 2007. Jag vet inte om jag åker nästa år och gör jag det inte så har jag haft en otrolig sista festival. Men jag åker nog...

Det finns filmer man gillar väldigt mycket trots att de inte nödvändigtvis är särskilt bra. För min del är Back to School från 1986 en sådan. (Sen kan man för all del diskutera vad som är en ”bra film”. Jag hamnade en gång i en diskussion där min motpart hävdade att en film man tycker om per definition är bra. Jag håller väl inte riktigt med om den saken, eftersom jag menar att man kan uppskatta vissa saker samtidigt som man är medveten om deras tillkortakommanden – kalla det ”guilty pleasures” eller vad du vill – men den debatten kan vi ta nån annan gång. Det är juli, för katten.)

Back to School lär inte vinna några priser för anslående foto, briljant klippning eller originalitet. Ändå gillar jag den av flera anledningar. En av medförfattarna är Harold Ramis, mer känd för sådant som Ghostbusters och Måndag hela veckan, vilket jag inbillar mig är en bidragande faktor till att filmen funkar så bra som fantasi: medelålders miljonär enrollerar sig på universitetet och lever loppan.

Dessutom är rollistan full av trevliga namn. M. Emmet Walsh spelar simlagets tränare, en ung Robert Downey Jr spelar radikal student (”Fotboll är en kryptofascistisk metafor för kärnvapenkrig”), Sam Kinison en mycket obalanserad lärare och Burt Young (Paulie i Rocky-filmerna) spelar Rodneys primitiva chaufför Lou. Dessutom är det rätt skojigt att Kurt Vonnegut gör ett inhopp som sig själv.

Men framför allt har ju den här filmen Rodney Dangerfield och hans oneliners. Dangerfield är komikern som utstrålade allmänt misslyckande och vars stående gag var att han inte fick någon respekt. Hans filmkarriär var väl i ärlighetens namn måttligt intressant – hans mest minnesvärda insats är förmodligen den som Mallorys pappa i den sjuka sitcomscenen i Natural Born Killers (fullkomligt briljant casting om ni frågar mig) – men i Back to School funkar han väldigt bra. I varje fall om man gillar halvtjocka farbröder som droppar deadpanrepliker. Och det gör man ju.

Egentligen är väl Back to School en ganska genomsnittlig collegekomedi, men de här olika begåvningarna tillsammans gör att den trots allt blir lite mer än så. Dessutom tycker jag Roger Ebert var något på spåren när han recenserade filmen och i den såg Dangerfield som ett slags arvtagare till W.C. Fields och Groucho Marx – en komiker som skämtar för att hålla förtvivlan stången. Det finns nåt mer under ytan här än bara happy fun.

Andra bloggar om film, filmtips, filmrecension, back to school, rodney dangerfield

I Are Droid kom vi in i bara några låtar från slutet och av vad jag hann märka så var de ungefär lika bra live som på skiva. Härligt driv i låtarna men något likriktat. Kent goes stoner-rock, typ. Men en trevlig inledning, utan tvivel. Efter att ha parkerat oss längst fram vid scenen på det glesbefolkade golvet och väntat i drygt en halvtimme kliver så Timo med band upp och inleder något så mycket större än vad jag mäktar sätta ord till.

Fråga 85% av mina publikkamrater och de skulle säga att det här var en sjukt energisk konsert med en hel kavalkad svängiga hits och med en spastiskt euforisk frontman som lyckas få en hel byggnad att skaka i grundvallarna med sin galet karismatiska framtoning. De skulle säga att det var en bra konsert, men för mig var det mer.

Timo är, som de flesta av er vet, en av mina husgudar. I'm Indian - både låten och skivan - håller jag närmare hjärtat än jag gör mycket annat, jag har samlat, jag har suttit på en råttbiten stol i Leeds och drömt om att få se "The Cockpit, Leeds, UK" bland Timos turnedatum men till ingen nytta. Nu hade jag chansen, jag tog den, och wow.

I mina ögon är det en atombombsexplosion som håller i sig i elva låtar. Fem vuxna män som helt plötsligt flyger och stonkar sig över en minimal scen, som besatta av ett kärnkraftverk vardera. Deras till synes outtömliga entuasism den här kvällen är närmast omöjlig att matcha, och det är helt sjukt att de gör det här så gott som varje dag. Låtmatieralet håller den sedvanligt sjukt höga klass som Timo alltid når upp i. Man kan liksom inte argumentera emot "Let's Kill Ourselves A Son" på skiva, och garanterat inte när den framförs med sådan här pondus. Hela låtlistan är skarp och oklanderlig. Bara ett få låtar från första skivan vittnar om att den söta popdarling-tiden för Timo är nästan helt bortblåst. När Timo flera gånger kliver upp på högtalarna vid scenens främre del och river av några svinigt läckra solon så cementeras den bilden för alltid. Timo är ingen popälskling längre. Nu jävlar ska här manglas.

"Spill Your Beans" kommer och går. "Fear No Darkness, Promised Child" formligen spränger sönder luften i de kortaste tre minuterna i världshistorien. Sedan; extranummer. Och då kliver en ensam Timo in med en akustisk gitarr, stänger ögonen och börjar... "Slip the glove upon my hand..."

Där är det klart för mig. Det här är det bästa jag upplevt i ett konserthus i mitt tjugotvå-åriga liv. Jag brukar sällan vara den som ruckar på guldmedaljplatsen i såna här sammanhang - den har hittils hållits säkert av Bergman Rock i samma lokal för tre år sedan, tätt följd av Ed Harcourt på Brudenell Social Club för två - men just nu finns inget annat än Timo, en gitarr och det är perfekt. Jag kan inte påstå att varenda människa i lokalen är lika trollbunden som jag vid det här laget, men det gör det bara mer speciellt för mig. Jag vet.

Till slut så segue:ar man in det explosiva outrot till "My Valentine" som blir kvällens sista nummer och en ytterst värdig avslutare för den här gastronomiska urladdningen. Hela bandet spelar som att de tonsatte apokalypsen själv, med stora leenden och en närmast psykostisk inlevelse i varenda ton och steg. Det bir bara inte mycket bättre, i alla fall inte för en lönnfet Gustavsbergsbo som i det här ögonblicket faktiskt är tårögd.

Min röst är sönderskriken, jag har säkert svettats bort ett dussin kilon (result!) och jag är lyckligast i världen. Då ser jag Timo, i I Are Droids sjukt snygga "I Are T-Shirt"-tröja. Detta leder till en audiens med mannen själv under vilken jag får tacka honom, för kvällen, för musiken, för allting. Just i det här skeendet är han världens största person och jag kan inte undvika att ge honom en riktig björnkram innan jag kastar några singlar i hans svettigt rödglödande händer och ber om några kråkfötter. Han morsar glatt och försvinner backstage. Resten av lokalen dansar, Christopher ler trött, jag bara står där.

Jag skriver alltså det här drygt ett dygn senare, så jag har haft tid nog att smälta och tänka. Min röst är nästan helt återställd från den piratlika ton den antog efter att jag skrikit varenda textrad i unison med artisten. Jag vet att jag har rätt, i alla fall för mig själv. Timo är kungen. Kung av Debaser. Kung av Sverige. Fuck tre getingar och två plus. Timo ger sig själv 13 av 10 i betyg. Jag tycker han borde skippa ödmjukheten och sträcka sig till välförtjänta 14. Minst.

 Läs även andra bloggares åsikter om timo räisänen, live, konsert, debaser, musik, recension

Nu var det lite över en månad sedan som jag fick hem Lyckas halsband från Bamboo Pet och kanske är det lägligt med en liten recension för er som var nyfikna på det. Som ni ser på bilden ovan har halsbandet ett "inbyggt koppel" och det är därför inget som jag använder på Lycka varje promenad, även om det förstås är möjligt om man så vill det, men varje gång vi ska ut på en runda där jag förväntar mig att hon kan vara lös hela vägen så åker det genast på. Vid det här laget tycker jag med andra ord att vi har hunnit testa det ganska så väl.

Produkt: Bamboo Quick Control Collar
PRIS: ca. 130:- sek, inkl frakt från USA

PLUS:
+ Billigt! (I alla fall om man beställer från USA)
+ Man behöver inte ha med sig koppel ut på turer där det ändå hänger med enbart för "säkerhets skull" och man har alltid ett stadskoppel till hands.
+ Finns i massor av fina klara färger (blå, röd, rosa, svart och orange) och tre storlekar.
+ Halsbandet är utrustat med ordentlig och dekorativ reflextråd.
+ Har en dold "namnlapp" under handtaget med plats för telefonnummer och adress.
+ Handtaget är mjukt fodrat och bekvämt att hålla i.
+ Resåren känns rejäl och pålitlig.
+ Resåren agerar något "ryckdämpande" och är därför bekväm för hunden.
* Läckert blankt spänne och små söta ben som dekor.

Exempelvis uppträdde på Stora Scenen i förrgår den lilla röstmaskinen Amy Diamond. Väldigt spännande faktiskt. Jag har ju knappast stenkoll på hennes låtar annat är fethittarna, men de var faktiskt överlag riktigt bra och seriously är ju rösten helt sjuk för att vara på en 16-åring (särskilt när det ska spelas på åldern och hon klär ner sig i ålder).

(Bild från Dagbladet.)

Jävligt habilt alltså, och hade det inte varit för några faktorer förutom att jag inte hört låtarna innan skulle jag kunnat vara lyrisk faktiskt. Det är ju det här med åldern och framför allt den låga målgruppsåldern. För det första tvingades dansarna (stackars!) köra en koreografi à la Hej vi är två tjejer på 10 år som gjort en egen dans. Då blir man ju lite fundersam och undrar vafan man ska droppa vanliga, universella och efta popdängor för, om man bara ska förväntas vara barn i publiken. För det andra var det jobbigt att höra hennes mellansnack som kändes väldigt manusskrivet... av nån annan (manus i sig är fan bara bra).

Even so. Jag kom på, att sedan Laakso hann före mig med verkställandet av idéen (jag hade den först) att ta in Jöback som oväntad gäst, måste jag ju hitta nya coola oindie namn och fan om inte Amy ligger högt däruppe. Hon kan va Jordin Sparks i mitt svar på No Air. (Holla at me Amy!)

- - -

För er som inte vet är Gatufesten en sån där vanlig stadsfestival som finns i varje småstad, men med onda tillägget att den kostar som en vanlig festival att gå på... för att få dricka öl i öltält. Alla går på det.

Och recensionen i länken ovan hade jag inte ens läst än men motsvarar typ exakt det jag skrivit. Till och med en jämförelse med Darin som jag glömde lägga in själv.