Den är helt partipolitiskt oberoende, och har startats av en enskild orolig medborgare. Hittills har 4267 personer undertecknat.

//Trotten

Bloggat: Ove Nordström
Andra bloggar om: Privatiseringar, Stoppa privatiseringarna, Utförsäljning, Utförsäljningar, Moderata utförsäljningar, Alliansen, Borgarna, Högern, Moderaterna, Regeringen, Sverige, Samhälle, Politik

Tillsättningen av förra ministern och ambassadörskan Margareta Winberg till ny ordförande har kritiserats hårt. Idag, drygt två veckor senare, avgår så bolagets omhuldade VD, Jesper Kärrbrink, med formuleringen att "Mina idéer om hur Svenska Spel ska drivas inte stämmer överens med den bild ägaren har".

Vilka idéer syftar han på? Naturligtvis handlar det om de motstridiga mål staten sedan länge satt upp för bolaget. Å ena sidan vill man ha hög omsättning eftersom detta ökar skatteintäkterna. Å andra sidan vill man ha låg omsättning eftersom omsättningen bidrar till ökat spelberoende.

Låter det schizofrent? Javisst. Som tur är finns ett bättre alternativ: sälj Svenska Spel och beskatta spelandet. På så sätt undviks problemen med att ha en marknadsaktör som är både spelare och domare på samma gång. Och dessutom kan spelberoendet dämpas (även om det finns praktiska problem med att beskatta internetbaserad handel, men det är en annan fråga).

-”Jag tog upp på ett SSU-möte att det är väldigt många som är missnöjda med maten och att många istället är tvungna att köpa mat för att orka med skoldagen.” säger Paulina Granberg, SSU:are och elev på Midgårdsskolan.

Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund, SSU, i Umeå bestämde sig för att undersöka elevernas inställning till maten, deras matvanor och uppfattning om privata skolmatsentreprenader för att få veta hur utbrett problemet är och för att kunna visa på statistik och hårda fakta om det blev aktuellt att arbeta för en ändring av maten på Midgård.

”Skolmaten är väl lite av ett standardklagomål bland skolelever överallt, men resultatet av undersökningen är chockerande och visar att missnöjet här är välgrundat och utbrett” fortsätter Paulina.

Under de två dagarna som SSU genomförde undersökningen svarade 319 elever på enkäten vilket utgör nästan hälften av Midgårds ca 700 elever, något som gör resultaten mycket statistiskt exakta.

65% av Midgårdsskolans elever anser att maten är kass eller oätlig. Endast 6% tycker att den är god. Bara 33%, en tredjedel av Midgårdsskolans elever äter skolmaten varje dag, 89% av eleverna uppger att anledningen till att de inte äter är att maten är äcklig. 7% av eleverna uppgav att de inte äter för att de inte vill stödja den privata entreprenören.

Istället för att äta skolmaten väljer 60% av eleverna att köpa mat eller godis. 95% av eleverna upplever att deras studieresultat påverkas negativt av att inte äta lunch. 85% av alla svarande elever är dessutom mot att ett privat företag tjänar pengar på att göra skolmat. Endast 3% anser att privata företag är effektivare.

”Det är uppenbart att det skulle vara bättre om kommunen tog över skolbespisningen och använde alla skattepengar man avsätter för ändamålet till bättre och nyttigare mat istället för att låta ett privat företag laga mat ingen vill ha för att företagets ägare ska kunna stoppa så mycket pengar som möjligt i egen ficka.” menar Emma Mattsson, midgårdselev och aktiv i SSU Umeå.

SSU Umeå blir också oroade över att det är så många som köper mat eller godis och läsk när de inte vill äta skolmaten. Förutom hälsoaspekten så gör den dåliga maten på Midgård det till en fråga om hur rika föräldrar eleverna har om de äter lunch och därmed bättre orkar med skolan.

”En av anledningarna till varför socialdemokraterna en gång i tiden drev igenom att alla skulle få gratis skollunch var att rätten att slippa hungra skulle upphöra att vara en klassfråga. Den här privatiseringen har lett till att elevers föräldrar måste betala dubbelt för skolmaten, först via skatten och sedan direkt ur fickan” säger Peter Burström, ordförande i SSU Umeå, som anser att det här är ett jättebra initiativ av SSUarna på Midgårdsskolan och att politiska organisationer alltid borde utgå från och verka i människors vardag på detta sätt. ”Vårt mål med det här att få till en offentligt ägd, elev- och personalstyrd skolmatservering så att man demokratiskt bland annat kan påverka vilken sorts mat som serveras”.

Det mycket tydliga resultatet av undersökningen gör att SSU Umeå har den fakta som behövs för att gå vidare via namninsamlingar och mobiliseringar bland elever. SSU-are i gymnasienämnden kommer dessutom att, med hjälp av undersökningens fakta, arbeta för att vinna en politisk majoritet för att midgårdseleverna ska få lika bra skolmat som alla andra gymnasister i kommunala skolor i Umeå.

Själv bor jag i en lägenhet som ägs av PiteBo. Underhållet på vår och resterande lägenheter ska alltså göras på bekostnad av dem vars lägenheter nu ägs av HSB. Detta trots att PiteBo går med vinst.

Man säger att man inte tänker omvandla till bostadsrätter, vilket kan vara sant, det är nämligen inte i de mest attraktiva områdena som bestånden ligger och många lägenheter behöver renoveras. Men samtidigt som PiteBo kan använda sina över 160 miljoner på investeringar och underhåll av sina resterande lägenheter så kan man vara ganska säker på att HSB kommer att skära in på underhåll i sina nya lägenheter. Någonstans måste ju vinsten komma ifrån.

HSB är ett kooperativ för bostadsrättsföreninger, inte för folk i hyresrätter. Så inflytandet som man tappar i att allmännyttan säljs lär man inte återfå i och med den "kooperativa grundtanken".

 Det formella beslutet tas i Kommunfullmäktige i slutet av mars, så innan dess finns tid för att väcka opinion mot privatiseringen!

 Så här säger Brith Fäldt, Vänsterpartiets gruppledare i Piteå.

Som icke-medlem i detta samfund kanske det är gnidet att klaga på en sådan sak, men nog är det anmärkningsvärt att medlemmarna inte fick köpa ut oss andra. Mormor och morfar var ju trots allt tvungna att köpa skog åt svenska kyrkan ända fram till 1951. Annat var det när Telia såldes ut - då blev man minsann utköpt om man inte ville vara med.

Någon blivande präst borde tacka oss skattebetalare för sin utbildning och skriva en avhandling om hur kyrkan rodde en sådan skandalprivatisering i hamn. Ett särskilt kapitel om etiken bakom det hela efterlyses!

Nya villkor för kapitalistisk tillväxt – nya villkor för välfärdsstaten

Det jag menar är att man måste se till den ekonomiska och historiska verkligheten. Sedan 1970-talet befinner vi oss i en historisk period där tillväxten inte framförallt drivits framåt genom inhemska investeringar utan ökad (netto-)export och finansiell verksamhet. Profitkvoten (mått på profitabilitet, eller vinster i förhållande till hur mycket kapital som satsats) nådde sin lägsta nivå någonsin i Sverige 1978 på 6,5 procent, varefter den ökade till 12 procent år 2000. Till stora delar berodde först och främst minskningen av profitkvoten till och med ca 1978 på en historiskt oöverträffad ökning av ”kapitalets organiska sammansättning”, det vill säga förhållandet mellan mängden kapital och arbetslöner. Detta ledde vidare till minskad investeringstakt i synnerhet under 1990-talet, då det blir olönsamt att fortsätta investera när dessa inte ger lika hög profitabilitet som tidigare (snarare är det logiskt att det blir direkt ohälsosamt). Minskar företagen sina investeringar, ökar sannolikt också arbetslösheten. Allt ovanstående har skett i flera andra avancerade kapitalistiska länder (USA är dock ett viktigt undantag), och världsekonomin har istället rört sig i riktning mot ökad exploatering av tredje världen, vilket på ett angenämt sätt dyker upp i våra nationalräkenskaper som exportöverskott. Detta gäller också för Sveriges del. 1970 stod investeringar för 25,6% av Sveriges BNP 1970 och 2005 endast 13,7%. Detta medan exporten stod för 23,7% av BNP 1970, och 50,6% år 2005. Mellan 1970 och 2005 halverades alltså investeringarnas andel och exportens andel fördubblades. Dessutom har hela denna situation lett till att vinster nu inte investeras i produktionen, utan på aktiemarknaden, parallellt med en tillväxt av finanskapitalen.

Låt oss nu koppla detta till den politiska utvecklingen. Att investeringstakten på så sätt har sjunkit har lett till 1) en politisk omprioritering mot inflationsbekämpning, och detta då hög inflation underminerar exporten och finanskapitalens vinster, samt 2) ökad arbetslöshet. Det förra har avgörande effekt på i vilken utsträckning man kan gå med budgetunderskott, och i vilken utsträckning man kan stävja arbetslösheten genom offentliga investeringar. Kravet på en begränsning av budgetunderskottet kan tänkas vara en bärande orsak till saneringspolitiken under 1990-talet. Budgetunderskottet tenderar kort sagt att öka inflationen, vilket också gör att en expansiv finanspolitik inte längre är ”önskvärd”( i synnerhet för finans- och exportkapitalen). Vidare, leder hög arbetslöshet till minskade skatteinkomster och ökade utgifter för välfärdsstaten i termer av exempelvis arbetslöshetsförsäkringar, vilket ytterligare minskar det potentiella utrymmet för satsningar på välfärd, om man tar i beaktande att budgetunderskott spär på inflationen, vilket strider mot exportkapitalens intressen. Kort sagt: utrymmet för välfärdssatsningar minskar.

Vidare kan den våg av privatiseringar som sköljde över välfärdsstaten under 1990-talet, och i allra högsta grad under den borgerliga regeringen ses som delvis orsakade av påtryckningar att öka profitabiliteten i ekonomin. Det vill säga, genom att göra de verksamheter som undanhållits marknaden tillgängliga för vinstdrivna privata företag ökar man profitabiliteten. I den mån beskattningen inte är progressiv dräneras den offentliga sektorn på resurser, vilket är en viktig orsak till det så kallade ”resursproblemet” som finns i offentlig sektors verksamheter.
Vad jag för övrigt inte nämnt är att en mycket viktig anledning till ökningen av profitabiliteten mellan 1980 och 2000 var en fördubbling av exploateringsgraden i svensk industri: dvs. om en genomsnittlig arbetare jobbade 40 timmar per vecka skulle han/hon behöva jobba nästan 30 arbetstimmar för att producera sin arbetsgivares vinst idag, och bara 22 arbetstimmar 1980. För att nämna något är de idag relativt decentraliserade löneförhandlingarna en viktig förutsättning för denna utveckling, och denna ökade exploateringsgrad kan i sin tur betraktas som en omistlig förutsättning för den ekonomiska tillväxten sedan 1980-talet. Det behöver kanske inte sägas att detta står i bjärt kontrast till den solidariska lönepolitiken och Saltsjöbadsandan.

Vad bör då göras?

Det båda de beskrivna uppfattningarna inom debatten i SAP har gemensamt, även om vägen dit är olika, är att man vill uppnå full sysselsättning, utjämna inkomstskillnaderna samt ha en generös välfärdsstat. Jag tror att detta försvåras nämnvärt under de givna historiska förhållandena. Detta betyder alltså att marknaden/kapitalismen som produktionssätt är mycket dysfunktionell för realiseringen av full sysselsättning, och detta kan inte nog poängteras. Den historiska situation vi befinner oss i betyder att vi inte kan lita på marknaden varken när det gäller att utjämna inkomstskillnader eller att nå full sysselsättning. De förnyelseförespråkare som i debatten menar att vi ska tillåta viss privatisering, och låta marknaden skapa sysselsättning medger i realiteten en situation där socialdemokratin endast har att välja mellan jämlikhet och sysselsättning. Vi kan inte få båda. Om vinsterna i förhållande till lönerna sjunker, kommer företag inte investera, vilket gör att arbetslösheten ökar, och vice versa. Betyder detta att vi ska strunta i full sysselsättning, utjämnade klasskillnader och göra som Reinfeldt och låta välfärdsstaten avsevärt försämras? Svaret är förstås ett rungande nej. Men vi måste genast sluta vela. Vi vinner inga röster på att gå borgarna till mötes. Det som behövs i svensk politik, och som tyvärr inte funnits på ett bra tag, är ett klart och tydligt alternativ till borgerlig privatiseringspolitik.
Men den ovanstående beskrivna historiska situationen betyder också att det inte är ekonomiskt möjligt att avskaffa inflationsmålet eller att gå tillbaka till den solidariska lönepolitiken, utan att sannolikt förorsaka en ekonomisk kris (som av olika anledningar är sannolik hursomhelst). Dessa krav om återgång tycks basera sig på en föreställning om att vi fortfarande lever innan 90-talskrisen och att de ekonomiska förutsättningarna är desamma. Istället är det viktigare att välja en strategi på kort sikt som gör både kravet om jämlikhet och full sysselsättning möjlig. En strategi som inte bara utmanar kapitalet och borgerligheten utan också skapar förtroende för socialdemokratisk politik och mobiliserar arbetarklassen i vid bemärkelse, just för att politiken skapar arbete, jämlikhet och trygghet.

Jag tror att en sådan strategi bör byggas kring det ideologiskt viktiga målet om demokratisering av det ekonomiska livet, och detta i form av en demokratisering av offentlig sektor. Detta utgör dessutom en viktig motpol till borgarnas privatiseringspolitik, då vi ställer arbetsplatsdemokrati mot vinstintresse. Jag är övertygad om att en rad problem inom ”kolossen” offentlig sektor kan lösas på detta sätt. I korthet skulle jag vilja föreslå en pragmatisk socialdemokratisk ekonomisk politik och politisk strategi på 10 års sikt som utgår ifrån den långsiktiga ekonomiska situationen och ser ut ungefär som följande:
• Borgarna vill privatisera, dvs. överföra gemensamma nyttigheter till privata entreprenörer. Vad vill vi? Vi vill demokratisera och se över de verksamheter som är i offentlig regi, samt behålla dem i offentlig regi. En demokratisering som innebär en förskjutning av makt till offentlig sektors löntagare skulle utan tvivel få flera positiva effekter, däribland bättre och mer kvalitativ verksamhet och minskad sjukfrånvaro. Offentlig sektor blir dessutom ett viktigt alternativ till privat sektor, ett tryggt och kvalitativt alternativ till vinstintresset.
• Vi bör genom att utveckla och satsa på de offentliga verksamheterna också premiera offentliga investeringar och i hög utsträckning använda dessa som ett medel att minska arbetslösheten. I den mån stora (obs!) företag undviker att investera (och därmed bibehåller eller ökar arbetslösheten) på grund av låga vinster eller överkapacitet (vilket är en tendens under kapitalism) kan det också tänkas att dessa företags verksamheter bedrivs i offentlig regi under demokratiska former.
• Genom att minska arbetslösheten medelst utökning av offentlig sektor lättas också pressen på budgetunderskottet via ökade skatter och minskade försäkringsutbetalningar, vilket gör att ytterligare satsningar på offentlig sektor blir möjliga. Jag tror för övrigt inte att full sysselsättning innebär hög inflation så länge sysselsättningsökningen orsakas av offentliga investeringar. Tvärtom är privata investeringar boven i detta drama: när enskilda företag investerar sker detta ofta via upplåning och kreditexpansion, vilket gör att mängden pengar i förhållande till det som faktiskt produceras ökar, vilket är samma sak som inflation. Så länge alltså offentliga investeringar inte finansieras via lån, kommer dessa inte spä på inflationen i nämnvärd utsträckning.
• Då vi alltså bör premiera offentliga investeringar bör vi slutligen minska inkomstskatten för löntagare (medel- och låginkomsttagare, i synnerhet de senare) och öka den för de högsta inkomstgrupperna dels i syfte att öka de skattemedel som kan slussas in i offentlig sektor, dels för att åstadkomma minskade inkomstskillnader, dels då detta minskar behovet av statliga lån för att bedriva verksamheter i offentlig sektor. Ekonomiskt, och krasst, sett skulle detta dock innebära ökad konsumtion och sannolikt minskade privata investeringar, men det skulle inte innebära ökad inflation utan tvärtom sannolikt minska den. Jag vill också poängtera att jag inte tror att småföretag inte i någon större utsträckning skulle drabbas av detta, tvärtom skulle detta kunna jämna ut konkurrensen mellan företag.

I synnerhet tror jag att den första punkten, dvs. att demokratisera offentlig sektor, att se över driftformerna i offentlig sektor, att bibehålla nuvarande verksamheter inom offentlig sektor samt att på kort sikt återta åtminstone vissa nyckelverksamheter i offentlig regi är vitalt om någon på allvar ska tro att vi menar allvar med något av ovanstående ideologiska mål. Jag tror inte heller att vi kommer uppleva sysselsättningsökningar genom privat sektor annat än på bekostnad av jämlikheten. På längre sikt, är dock problematiken mycket klar. Att ett kapitalistiskt produktionssätt inte är förenligt med målen om jämlikhet, en god välfärd och full sysselsättning är mycket uppenbart. Låt oss bara inte glömma att denna insikt, hur trivial den än må vara, förpliktigar.

Josef Taalbi,
Umeå SSU-kommun

Det sista vanliga argumentet man hör i skoldebatten är att privatskolorna skulle vara en arena för ny pedagogik. Detta är rent struntprat. I den mån man inte följer konventionell pedagogik är det för att andelen obehöriga lärare ligger extremt mycket lägre än inom den kommunala verksamheten. Den nya privatskolan Baggiumgymnasiet exempelvis, har som idé att kostnadseffektivisera sina utbildningar genom att lärarstudenter skall utbilda sig samtidigt som de utbildar elever. Vad detta kommer att få för effekter på kunskapsnivåerna låter vi vara osagt. Det man kan säga är att kommunala skolors elever statistiskt sett klarar av gymnasiet i 10-15 procent högre utsträckning än privatskolorna.
Privatskolorna har dessutom inte samma krav på sig som den kommunala verksamheten. Som ett led i kostnadseffektiviseringen, drar man ned på allt som inte direkt rör undervisningen; Skolsköterskor, matsalar, kuratorer, gymnastiksalar… listan kan göras oändlig. Nedskärningar av detta slag drabbar obevekligen elevernas psykosociala miljö, men leder till att ägarna får fetare plånböcker.

Allt detta sammantaget innebär att vår gemensamma makt över skolväsendet minskar successivt. Umeås elever kommer att få en sämre utbildning än tidigare, samtidigt som kapitalisterna berikar sig. Vi måste stå upp för den kommunala utbildningen! Varje skattekrona som går till den privata sfären är en förlorad skattekrona!
Glöm inte bort att, som Doktor Kosmos säger, ”Valfriheten inskränker alltid jämlikheten!”

Peter Burström
Alejandro Caviedes
Hamda Dubad
Elias Liljeström
Magnus Granberg
Paulina Granberg
Emma Nilsson
Åsa Björnerbäck
Josef Taalbi
SSU Umeå

Mm. En sked honung. Jag har drabbats av en hemsk hosta, en som inte går bort, en som jag haft sedan två veckor, konstant har jag hostat, och det har inte låtit trevligt. Vet inte vad det beror på, men efter diverse huskurer, såsom vitlökssmör, vitlök, honung, lådvis med c-vitamin är jag öppen för förslag. Förhoppningsvis går det över. Men hade jag skrivit ut alla gånger jag hostat medans jag skrivit på den här bloggen hade det blivit mer än femtio. Host. Någon skämtade om att ingen kommer ta mig seriöst när jag hostar varje gång jag sagt något. "Jag lovar. Host."

Men hrm. Nåja, tillbaks till bloggen. Vi är alla lokalpatriotiska, lixom de är i stockholm, det märker vi i ssu också. SSU Stockholm är inte ett minidistrikt, utan det största distriktet i hela sverige. Lokalpatriotismen märks väl ganska klart där, såklart de värnar om sin hemstad, lixom jag värnar om norrbottniabanan. Även om jag försöker sätta rättvisan före, ibland är det en själv som drabbas av orättvisan. Jag själv kan vara lite patriotiskt för mitt egna, för min släkt till exempel. Även om det låter smålöjligt. Jag kan inte riktigt hjälpa att tycka annat än att min pappa är en av de smartaste människorna jag träffat. Eller att leta efter positiva sidor hos dem som hör till mig, de som är kopplade till mig på något sätt. Det verkar vi alltid vara, alla människor. Men ibland måste vi se att det är nog, ibland måste vi sluta romantisera vårat egna, ibland måste vi inse att vi gör andra illa. De som är utanför. De som är mobbade i skolan, för att de inte hör till. De som är mobbade på arbetsplatsen, de som är utstötta. De som inte delar åsikter med oss. De som inte ser ut som oss. Ju olikare oss, desto sämre. Är det så? Vissa saker känns det som att jag inte kan göra något åt. Ibland känner jag mig för radikal. Ibland känns det som att hela samhället är fel uppbyggt, och att vi måste göra något åt det. Men vad?

Jag har lärt mig att hela den person jag är nu, det är den jag formats till. Själv är jag nöjd över hur jag formats hitills, och hoppas att jag kommer bli en riktigt vacker skulptur när allt kommer till kritan. Honungen hjälpte, tänkte jag, fick för mig att det var någon form av placebo kanske. Men där dök två. Nej tre hostningar till. Jag har åtminstone Status Quo - In the army now, som jag kan känna mig nostalgisk av att lyssna på. Jag ska fatta mig kort. Centralisering är fel. Tanken om att ha en huvudstad är en absurd en, som skadar allt annat. Det här kommer kännas smått patetiskt, men alla städer är lika värda, och har lika stor rätt till att kunna ge gott liv åt alla. Man väljer inte var man föds. Jag föddes i Solna, Stockholm, men det hjälpte mig inte så mycket då jag senare emigrerade upp till Luleå. Kommer inte ihåg varför, men klagar inte. Har ingen aning om hur mitt liv skulle se ut annars. Men jag har luleå. Som har varit min hemstad i mer än 12 år. Den är stationerad ungefär 100 mil från Stockholm. Visst ska jag flytta när jag blir stor, och jag har frågat flera andra som också ska det. Största hindret är väl bostadsköerna. Utan dem hade nog hela sverige befunnit sig i stockholm nu. Tragiskt, hade palmefolket tyckt, de som kämpade emot centraliseringen så hårt. Men inte vi, nej, hela hans arv försvann när han dog. Anna Lindh kanske snappade upp det, men hon skulle tydligen också bli mördad. Man undrar ju vart resten tog vägen. Resten sa att det var tragiskt att han dog, och det var allt de brydde sig om. Att föra vidare det han kämpat för, att ge fanan vidare åt någon lämpad med samma glöd, att behålla glöden han tänt, det var det ingen som ens tänkte tanken. När jag gick till biblioteket var flertalet böcker om att han blivit mördad. Flertalet böcker var om det. Om en fantastisk människa som gjort så mycket, och som skulle kunna fortsätta leva genom att vi förde vidare hans budskap. Han hade ett viktigt budskap han gav sverige.

Jag vet inte exakt vad det handlar om. Kanske är jag okunnig, kanske det inte räckte att läsa böcker om honom, kanske jag borde ha träffat honom. Men jag får förlita mig på hans vänners ord. Thage G Petterssons ord om honom, hur han var, och hur han levde för politiken. Politiker ska leva för politiken. För förändringen, för att göra saker bättre. Samhället verkar fungera bäst när det tas om hand av folk som bryr sig om det. Naivt. Kanske ouppnåeligt. Men jag kan inte låta bli att fundera på hur samhället skulle kunna se ut om vi kämpade för det. Jag själv är ganska lat, men visst, jag kan hjälpa till. Jag försöker iallafall.

Läs även andra bloggares åsikter om Samhället, politik, demokrati, olof palme, thage g petterson, centralisering, decentralisering, förkylning, stockholm, förorter, nedskärning, vårdval stockholm, moderaterna, socialdemokraterna, ssu, bostäder, privatiseringar

intressant.se

Långa köer, dåligt med inflytande, byråkrati, snabba mandatbyten, dåliga politiker. Alla dessa problem och många till finns i Sverige, att Michael Moore valde att vända blicken mot Frankrike och Storbritannien i "Sicko" för alternativen till amerikansk sjukvård kanske var mer än en ren slump. Sverige är inget föregångsland vad gäller god och jämlik sjukvård längre, tänk bara på gömda flyktingar i Sverige som dör för att vi har Europas strängaste sjukvårdsregler.

Men steget från denna insikt till försvaret av privatiseringar inom vården är långt. Trots det verkar många tanklöst ta det enorma skuttet och landa i marknadslösningar till sjukvårdens problem. Klart att marknaden vill expandera och ta sig in på nya områden, sjukvården är dessutom mycket lukrativt ty vi alla behöver ju vård förr eller senare. Problemet är bara att sjukvård och marknad är två områden som är så långt ifrån varandra som det kan bara går. Vårdbehovet först, är löftet som all sjukvårdspersonal ger till skillnad från köpkraften först, som är marknadens löfte. För att få dessa två världar att mötas försöker borgarna lära oss ett nytt språk, ett marknadens språk där patient heter kund, behov heter efterfrågan och rätten till likvärdigt vård heter valfrihet till bra vård.

VårdVal Stockholm försvagar ytterligare sjukvårdssystemet. Primärvården fungerar bäst när vi går till samma läkare som vi trivs med så att vi slipper berätta om hela livshistorian varje gång. Husläkaren ska också vara på nära avstånd. För när vi känner oss krassliga så orkar vi inte ta tunnelbanan för att nå den enda bra vårdcentralen på Fridhemsplan. Vi vill ha den nära oss och vi vill ha tid snabbt, vi orkar inte sitta och jämföra vårdcentralers statistik på nätet och utöva konsumentmakt. Alla vet som lämnat tillbaka en trasig tröja på H&M hur mycket kraft det tar att vara konsument. När vi är patienter så har vi inte den kraften, vi är helt enkelt inte konsumenter när vi är sjuka.

Det är tydligt att VårdVal Stockholm är uppfunnet av politiker som inte har någon särskild erfarenhet av sjukvård och stöds av en välbärgad klass som sällan drabbas av de sjukdomar som underklassen får uppleva. Sjukdom är i hög grad en klassfråga, visst finns det sjukdomar som drabbar alla lika rättvisst eller orättvisst men så har vi infektionssjukdomar, posttraumatiskt stress, utbrändhet, fibromyalgi. Arbetsmiljöskador. Sjukdomar som bättre vårdtillgänglighet, bättre kunskaper, bättre levnadsförhållanden, bättre kost skulle råda bot på, om resurserna omfördelades bättre i samhället. Dessa sjukdomar drabbar inte moderaternas väljare som lever på Östermalm eller Lidingö. Därför tror de på VårdVal Stockholm för att de tror på att patienter är konsumenter, att alla patienter har de socioekonomiska förutsättningarna som krävs för att välja rätt vårdcentral. De tänker väl att det bara är att ta sig till den bästa vårdcentralen, som om alla har bil eller alla har råd med SL-kort. De är inte lika ofta sjuka och de ser sjukdom som något annat. Inte förankrat i levnadsstandard utan enbart i slumpen som drabbar alla lika rättvisst.

Sverige har trots alla problem bland de lägsta barndödligheterna i världen. Kvinnor dör väldigt sällan i samband med förlossning. Kvinnors hälsa är bättre än i många länder. Vi vet alla att Kuba också ligger i toppen. Det är beviset på att sjukvård och marknad inte hör ihop. Vi som på allvar vill förbättra sjukvården måste då lyfta blicken och inte låta oss luras av privatiseringens tomma löften. Vi bör ställa krav på mer pengar till sjukvården, mer pengar till det offentliga. Vi behöver fördela pengarna så att vårdcentraler i Botkyrka får mer än Danderyd. Vi behöver satsa mer pengar på forskning: samband mellan diskriminering och ohälsa, fattigdom och ohälsa, kvinnors hälsa. Att skära ned i det offentliga, sälja ut universitetssjukhus och erbjuda privatförsäkringar är att göra den totala motsatsen, men det är marknadens svar på en fråga den inte behärskar.

Ingenting håller människor kvar i fattigdom och fördjupar klassklyftor med samma kraft som sjukdom. Därför är denna fråga en av de viktigaste för Sveriges vänster att driva. Vi måste ge svaren och erbjuda en sjukvårdspolitik för att bekämpa borgarnas marknadretorik. Och i den politiken måste det ingå gömda människors rättighet till sjukvård.

Roya

Andra bloggar om: vårdval, privatisering, vård

Jag är egentligen ingen konsumentmakt-fantast. Det kan verkar aningen cyniskt, men att jag köper eller inte köper Coca Cola eller vad det nu kan handla om gör ingen verklig skillnad. Mitt samvete kanske mår bättre, men det förändrar inte problemet i sig (en kapitalistisk samhällsordning som kräver vinst till vilket pris som helst). Det är en av anledningarna till min inställning. Missförstå mig rätt - jag är inte emot konsumentmakt, jag är bara inte odelat positiv. Men när stora konsumenter som kommuner och landsting tar konkreta ställningtaganden, som jag hoppas att det här blir, så blir det en helt annan tyngd både ekonomiskt och politiskt.

Och i tider när fler och fler verksamheter inom kommun och landsting läggs ut på dessa förhatliga jävla entreprenader, så är det bra att kommunen i alla fall kräver saker i upphandlingarna. Som kollektivavtal till exempel. Eller att ekologiska / rättvisemärkta produkter ska finnas i kaffeautomater och personalmatsalar.

När tjänster som tidigare varit offentliga går ut på entreprenad blir den grundlagsstadgade medlarfriheten oftast bort, då kommuner inte kräver av upphandlaren att denna finns kvar. Sydsvenskan skriver: För personal på exempelvis privatägda Simrishamns lasarett, Arriva och Swebus är steget större att avslöja eventuella missförhållanden. Deras chefer har laglig rätt att ta reda på vem som berättat och ge dem sparken.

Detta är helt i linje med bland annat en funktion som upphandlingar och privatiseringar har i samhället, nämligen att bryta upp starka arbetarkollektiv. Nu för tiden står det i och för sig ofta i kontrakten att de nya företagen ska ta över den gamla personalen - men hur funkar det i praktiken när folk som varit anställda som sopgubbar i 30 år får byta bolag och plötsligt blir provanställda igen?

Och då går jag inte ens in på hur mycket sämre det blir för oss som brukare vid upphandlingar.

Den malmöbaserade gruppen Allt åt alla har skrivit om upphandlingar och privatiseringar på sin hemsida. Andra bloggare som skrivit är Svensson och Kaj Ravning.

Läs även andra bloggares åsikter om privatiseringar, politik, jobb, samhälle, yttrandefrihet

Det behövs sådana aktioner i Sverige också. Man måste lära sig av kampen! På torsdag ska eleverna demonstrera mot nedläggningen.

INFÖR MASSFÖRDÖMANDET FRÅN ELEVER, FÖRÄLDRAR OCH LÄRARE, KOMMUNEN HAR BAKAT OCH SKOLAN SKA VARA KVAR! KAMPEN LÖNAR SIG!!!

 Läs mer på DN

Läs mer på highland och skriv under protestlistan

Ένα σχολείο στο προάστιο της Στοκχόλμης Bromma, είναι από σήμερα σε κατάληψη. Οι μαθητές διαμαρτύρονται επειδή ο δήμος θα αποφασίσει να κλείσει το σχολείο! Οι γονείς και οι εκπαιδευτικοί είναι αλληλέγγυοι με τους μαθητές. Βλέπετε εδώ στη Σουηδία, ο Καποδίστριας 2 έχει προχωρήσει προ πολλού!

ΜΠΡΟΣΤΑ ΣΤΗ ΜΑΖΙΚΗ ΑΝΤΙΔΡΑΣΗ ΜΑΘΗΤΩΝ, ΓΟΝΕΩΝ ΚΑΙ ΕΚΠΑΙΔΕΥΤΙΚΩΝ, Ο ΔΗΜΟΣ ΣΤΟΚΧΟΛΜΗΣ ΤΑ ΠΑΙΡΝΕΙ ΠΙΣΩ ΚΑΙ ΑΠΟΦΑΣΙΣΕ ΝΑ ΜΗΝ ΚΛΕΙΣΕΙ ΤΟ ΛΥΚΕΙΟ. ΤΗ ΝΙΚΗ ΤΗΝ ΦΕΡΝΕΙ Ο ΑΓΩΝΑΣ!!!

De som lägger de lägsta anbudet går vinnande ur striden. Alltså de som skär mest bland löner, utrustning, kvalitet och säkerhet. I det här fallet förlorade Renhållningen i Piteå (det kommunala bolaget) mot Miljöteknik i Kangos AB. Och sopsorteringsstationerna svämmar över, vilket då i längden leder till att färre och färre källsorterar.

Fri marknad är bra för konsumenterna, kommuninvånare och miljö?! Fan va jag hatar liberaler.

Ditt resultat

Klipparen

Som den typiske klipparen tycker du att privatiseringar och avregleringar är det bästa som har hänt Sverige, eftersom du tror att det innebär en länge efterlängtad möjlighet att tjäna en hacka. Du kan hittas vid din dator dygnet runt där du sitter som en daytrader på börsen och flyttar sina premiepensionspengar till den för tillfället mest växande fonden, och då och då ropar ut hur mycket du tjänat senaste timmen.

Haha, klockrent. Kolla själv vilken sorts privatiserings"offer" du är på Vänsterpartiets hemsida. Roligast måste denna vara:

Overachievern

Du skulle aldrig missa en chans att göra det bästa valet, och tillbringar din fritid med att sätta dig in i pris- och kvalitetsskillnader på allt från el och vatten till brevförsändelser, telefoni och bussbolag, och genomför personliga intervjuer med alla husläkare innan du fattar beslut. Är mest av allt upprörd över att du tvingas hålla till godo med bara en alternativ polis och brandkår. Hur ska man kunna få kvalitet utan konkurrens?

(Via HAX.)