Alternativet kunde ju vara att flytta till varmare land,

fast där finns det ju spindlar större än min hand.

När jag tänker på sånt så gillar jag svenska mulna höstlöviga mornar med halsduks- och vanttvång, och torka dagg eller regn av sadeln och funderingarna på långkallingarna hela vägen till jobbet och kall röd näsa och blåsten längs med hemmagatan som tar andan ur en när man kliver ut genom porten men som man slipper när man tar smågatorna. Jag hatar att älska det, älskar att hata det, just för att det är hemma, Det är mina gator, det är mitt väder, det är min höst och mina höstar brukar vara såhär, mörka mornar där himmelen saktar bleknar från svart till smutsorange till grålila till vitgrå till en blå som får de gula löven att skimra som om de fortfarande bar liv

snart ljusnar det igen

I en intervju säger författaren något självklart som ändå slår något i mig, något som klingar långt efter att jag läst det.

"Drivkraften att ändå göra detta är att jag uppfattar livet som rätt meningslöst om jag inte skapar"och "När man inte skriver för målets skull utan för att man helt enkelt är en sån som skriver."

Så enkelt.
Det är så det är.

Kanske är det för jag jag tycker saker blir så meningslösa, kanske är det därför jag blir så rastlös.
För att jag slösar bort liv och tid på att inte skriva. Inte på riktigt. Inte så som jag vet att jag borde göra.

Det är därför jag måste sluta blogga.
För att hålla språket i mig.

...men...vad fan är 'äggsjuka'?

Nedstämd cyklar jag till jobbet och lyckas komma i tid. På jobbet är det bil-kaos, felparkeringar och någon har tagit någon annans bokade bil och fan vet allt. Jag sitter nere i mitt hörn och ser obekymrad ut för jag har ingen koll och är bara innerligt glad att något sånt inte hände när jag satt här ensam i somras. Jag vet inte ens om jag hittar ner till garaget härifrån(men hur svårt kan det vara att gå neråt).

I torsdags skippade jag jobbet på teatern och stannade hemma. Mest för att jag hade en begynnande halsvärk och början på vad som kunde ha blivit en NASTY blåsa i munnen. Stressfaktorer hos mig som inte går att ignorera lika bra som sömnlöshet, magvärk och stissighet. Dessutom hade jag ingen kraft alls, ingen energi.
Efter jobbet, när jag skulle ha stressat iväg till nästa, så kunde jag istället lägga mig i soffan och läsa en bok. Jag sträckläste den. "Om jag kunde drömma" av Stephenie Meyer. Det är en romantisk vampyrbok som antagligen är en ungdomsbok* men jag älskade den så mycket att jag igår beställde hem de två böcker som kommer efter bara för att jag inte kan vänta på att få veta vad som händer sen(Nå, den hopplösa romantikern i mig visar sig ibland. I helgen bläddrade jag i den där boken igen, och kunde inte låta bli att läsa för att när allt klarnat i slutet så fattar man ju saker som antytts i början och bara en sån grej visar att jag gillar den. Nej, är besatt snarare. Dessa jävla vampyrer, jag är så galet svag för dem när de håller sig till några klassiska riktlinjer. Jag är en sucker helt enkelt. Pun intended.

och jag som beställde hem den bara för att den kostade 39 kr och jag ville testa nått nytt. För att jag som vanligt tänkte "Äh va fan, gillar jag den inte så ger jag bort den till nån bara".

När jag tänker efter är jag dålig på att ge bort böcker. Jag tycker om dem. Jag tycker om att äga böcker. Det får mig att känna mig oändlig på flera sätt, eftersom jag när som helst kan ta mig någon annanstans. Eller återvända hem till de karaktärer och platser jag gillar.
Ikväll (när jag diskat den där disken som jag vägrade ta itu med i helgen)ska jag sortera ut de böcker jag inte läst ännu och ställa dem på stora byrån. Det är som ett litet äventyr i sig; alla dessa världar jag ännu inte besökt.

* f ö banalt beskriven i länken, men men...

och nu ska jag fortsätta skriva på min bok.Var tvungen att klippa av varenda nagel för att klara av tangenterna på leksaken, men konstigare saker har väl hänt.

Grattis i förskott, Mig Själv.

Hur deprimerande är det inte att det redan pratas jul på teve. Har människor verkligen så lite att se fram emot i sina liv att de inte kan njuta av hösten utan måste börja fundera på jul direkt när sommaren tagit slut? Det är synd om människorna. Som jag alltid har sagt.
Det är synd om mig med, för nu började jag nysa och snora och är alldeles varm bakom näsan och pannan. Ååååh, vad det är synd om mig. Men roande nog så blev det en tycka-synd-om-musikal i mitt huvud. Polkagrisrandiga alver som dansar med gröna käppar på en gigantisk trapp och sjunger
"ÅÅÅÅH, det är så synd om henne".

jag borde söka hjälp för det där

Och när han öppnade paketet med kameran såg han först förvirrad ut, han trodde det var nån slags man-bag eller neccesär och sa senare att han tänkte "Jaha, kul present, hur ska jag nu låtsas vara glad" *hahaha* men sen när han befriat hela väskan från pappret så blev han stum, och jätteglad. Och trodde inte på det då heller utan öppnade och tittade och sa "Men... men....Det är ju en kamera!"

Det gjorde hela min dag.

Jag tycker att det borde vara lag på att allt som är brunt smakar choklad... Detta må leda till antalet (o-)delikata och måhända intima problem men det ger mig ju bara tillfälle att säga shit happens(för E har sagt att jag inte ska skriva ordet bajs så ofta för det gillas inte.)

Nämen, allvarligt. Jag har bestämt mig för att köpa mig en dator snart, lagom till min 34årsdag. Jag tiggde lite pengar av pappsen till den och påpekade det kommande datumet då jag gjorde honom och mammsen lyckliga genom att komma till världen sex minuter över tre en torsdagseftermiddag. De sa att de skulle fundera på det. Fundera på det!?! Ack, vart har min forna charm flugit iväg.

Datorn kommer ändå att införskaffas. Den är liten och fin och inte vidare dyr. Jag ska bara skriva på den. Den tar inte så mycket plats. Den kommer få plats i min handväska. Jag har precis lärt mig hur man kan fotoblogga från mobilen(och det är bara 2008!*hrm*)men det hamnar på min gamla blogg men HÄR är i alla fall bilden på min eminenta handväska som alltid är full med saker som jag aldrig använder. .
Bonus på fotot är mina connisar, snart blivande föredetta connisar eftersom äver det här paret är på väg att paja. Men enkelt sagt så är datorn lika stor som två converse i strl 3½. Ihopfälld så klart. Nu kommer det säkert nån messersmith som säger att "då heter det inte daaaator utan job-blö blö blö" och låter helt grötdanska. Nå, gör det då, det spelar mig mindre roll

I alla fall så fotade jag två bilder med min mobil på den där urbota TRÅKIGA helgen när jag jobbade på svedalarocken och blev jordens polare med timo räisinen(haha, as if! men han sa ju i alla fall att jag var den enda som var trevlig där, som det gick att prata med. Inte för att vi fick prata med artisterna. Bara en sån grej gör ju att man inte vill åka dit ever again. För människor som sjunger och spelar är gudar? Tsss.) HURSOMHELST(tur att jag kommer till skott)så är jag nöjd med bilderna och här är de:

nu har jag redigerat det här inlägget fem gånger. orka. Oh, the drama!

Onsdag alltså?! Nån jag är bekant med fyller år idag. Grattis, vem det nu är. ohmygod, jag är plågsamt dålig på födelsedagar. Nu vet jag att H fyller på fredag och nästa vecka fyller D och jag har fullt upp med att hitta present till honom, eller hade, hittade en igår, och sen vet jag inte ens vad jag själv önskar mig när JAG fyller.
Jag är ju som bekant sällan sen med att påpeka för alla som vill läsa att jag SNART FYLLER ÅR! 34 närmare bestämt.
Igår postade jag ett brev som roande nog kommer att förändra mitt liv men ändå kommer saker vara sig lika. Är det inte underligt, de där små stegen man tar, som ter sig så stora först men som sen, även om de är positiva och storslagna, bara är en fortsättning på ens liv. Så efteråt, om man vänder sig om och ser vad det är man lagt bakom sig, så kan man inte riktigt förstå vad det var som var så stort, så mycket att tjoa eller kanske uppröras över.

Eller så ser man tillbaka på saker och tänker att även om de kändes svåra då så vill man inte vara utan dem.

Det är sånt jag tänker på ibland när jag undrar hur fan jag hamnade i Malmö. Jag tänker inte på det med ilska eller ångest, mest med nån slags road utifrånbetraktelse "Hur i helvete hamnade jag HÄR av alla ställen" men det vet jag ju redan, det var ett mail på nätet från en filmintresserad Malmökille, och flera mail under några år och senare helgonprat och timmar av msn och senare tågresa och fler tågresor och sen flytt. Ändå undrar jag roat ibland. Ibland kan man se sin väg framför sig, men sen gör den små krumsteg åt sidan åt håll man aldrig anade innan och man stannar upp och tänker Åh fan!

Åh fan.
Det är det här alltså. Livet. Inte dagarna som går, det är bara tiden. Men känslorna och tankarna och den ständiga förändringen: det måste vara det som är livet.

..och nu undrar jag om den där långa fejkäggsrullen kallas för äggstock

Och min blogg har blivit en gnällblogg. Eller vänta nu. Den har ALLTID varit en gnällblogg. Nu tänker jag gnälla lite mer:
Jag har ont i njurarna. Det stramar som fan och jag kan inte sitta still. Kan jag inte sitta still är det lite svårare att jobba. DESSUTOM *gnäll gnäll gnäll* så mår jag pissigt rent allmänt. Lite ont i halsen med, och sådär seg och bortkollrad som man kan vara innan man blir sjuk och känner att något är på gång.

Ja. Jag tycker ofantligt synd om mig själv. Men jag blev mycket piggare av det där äpplet, hrm, det halva äpplet jag nyss åt. Det första socker jag käkar på över en vecka. Inte konstigt jag blev piggare. Har slutat dricka te med för det smakar skit på jobbet och sötningsmedel är genomvidrigt och lämnar en torr känsla i halsen vilket liknar samma känsla som jag får när jag ätit nått jag är allergiskt mot

om jag inte hade annat att roa mig med skulle jag kunna bli hypokondriker, skapa en karriär på att inbilla mig sjukdomar.
Ejeklien är jag halvsjuk för att jag inte käkat fast föda på tio dagar. Men nu måste jag akta mig för att börja käka som vanligt igen, utan dra ner kraftigt på käket(ååh, jag som tycker så mycket om att äta. Kan inte gudarna automatiskt kombinera sånt med en superhög ämnesomsättning eller en lätthet att kräkas?!?)och köra den där tallriksmodellen

GREJEN ÄR att jag egentligen tycker allt sånt där med näring och vad man ska äta och när och hur; det är inte så jävla intressant. Egentligen vill jag ha nån som säger "Nu ska du äta det här!" och stoppar fram en näve någonting framför mig och sen några timmar senare sticker de till mig ett äpple och ytterligare några timmar senare ber de mig sätta mig vid ett bord och jag vaknar upp ur min professorslika författardvala och blir helt lycklig över lagad mat.
Fan, det låter som om jag vill sitta på hem. hahaha. Jag vill ha som Oprah; en personlig tränare som skriker till mig att JOBBA FÖR FAN och sen en kock som har koll på fett och protein och fan vet, nån som säger att Ät inte sånt där, det är fett på röven och du ser ut som en tant

eller nått

...i att veta
ni kan ta ifrån mig allting, allt
men jag, i mig, förblir orörd.
rötterna, stommen och uråldrigheten hos mig

blir man rädd när man inser att man har saker, dyrbara saker att förlora
vem är jag att döma men... men var rädd bara när du tappar greppet om ditt jag

Ännu en anledning att bojkotta cocacola och läsk.

I lördags köpte jag en till. En grön. Som jag kan kombinera med de andra fem-sex gröna sjalarna/scarfsarna/halsdukarna som jag har sedan innan.

*suck*

....jävla konsumtionsoffer

Det klättrade nämligen en långbent ranglig spindel på min väska i cykelkorgen*. Samma sort som jag avskyr, samma sort som jag emellanåt känner mig förföljd av. Och även jag ser ironin i det; spindel och moder jord och naturkraft och väva tidens väv och alla andra symboliska saker som har med det att göra. Jag har en önskan att bo ute i skogen. Jag hoppas bara att jag hamnar i en skog utan spindlar. ELLER, ännu bättre: de kan finnas där men jag ser dem aldrig annat än på väldigt långt avstånd.....

I nån bok jag har**står det att man ska sätta upp en bild på det man är rädd för och tala snällt till den saken/varelsen/insekten***och liksom komma överens med den och föreställa sig att man älskar dem.
Tillåt mig skratta men ALDRIG I HELVETE att jag sätter upp en spindelbild hemma. Jag är hellre beväpnad med en hårspraysflaska och en tändare dygnet runt.
Men ibland är jag rätt okej med spindlar. I alla fall två procent av året, men nu när det börjar bli kallare så ser man dem ju för fan överallt. Vårt cykelskjul är bostad för säkert halva Malmös spindelbestånd.

*cykelkorg, jag vet, tantvarning men fan, det är så praktiskt även om det ligger spindlar i korgen ibland och jag flippar ur på ett ack så brudigt sätt.
**Jag har verkligen ingen aning om vilken det stod i men nån av dem jag glömde avbeställa från Energiförlaget, eller vad de heter, de med alla newageiga böcker, nån bokklubb jag var med i.
*** Spindlar är inte insekter va? Alltså, det heter något mer, den gruppen av varelser. Det borde jag veta/minnas/orka bry mig om.

*puh* Jag var ju nästan orolig där ett tag. På frågan om jag blir orolig och skruvar mig när jag måste sitta still t ex. Jag svarade ja. Fast sen kom jag på att även om jag blir det så tenderar jag att somna om det blir tråkigt så näe, jag har nog inte ADHD.

Åh, sova.

Igår var vi ute och gick i två timmar och det är för att jag behöver röra på fläsket(åh, fläsk! säger vegetarianen på dag 2 av pulverdieten)men det var D som somnade i soffan sen. Jag satt och kollade på The Matrix på teve fast jag sett den minst 25 ggr tidigare och målade naglarna i en grymt snygg röd färg och kände mig rätt nöjd över att jag klarat dagen utan käk.

Men jag är faktiskt jääääävligt skeptisk till det här med att gå ner i vikt först och SEN börja äta tallriksmodell. Jag tror mer på stegräknaren, käka mindre av allt fast ändå äta, och slippa den här jävla fixeringen vid ätandet som jag genomlider nu.

men visst, det är ju bekvämt att bara skita i att äta i tre veckor och förhoppningsvis tappa - sedan ej saknade- kilo men jag vet ju med mig att det egentligen är sättet att tänka om ätandet som jag måste ändra. För jag vet att det bara handlar om att jag blir en smula mer manisk nu och då fastnar jag helt i sluta äta-träsket så att det går åt andra hållet istället, vilket är svårt att tro när man ser mig, haha, men jag kan lika gärna bli manisk åt andra hållet liksom.

Så jag tror jag testar det här i en vecka, sen blir det tango, stegräknare och långa promenader och sen ska jag börja göra såna där armhävningar. Med en gräddbulle på golvet framför som extra morot... *heheheh*

EGENTLIGEN vill jag bara tycka om mig själv precis sådan som jag är nu. Fast röra mig mer.

Det är väl pudelns kärna i det hela, i kroppshysterin hos varje människa. Andra människor tjänar väldigt stora pengar på att lära oss att vi inte duger som vi är, och vi traskar rätt in i det och måste blåögt underkasta oss det för att vi vill passa in, inte sticka ut.

Nå. En timme kvar till nästa pulvermix
halleluja för fan.

Snarare för att jag behöver en kick i röven och sätta igång.
Leva bör man, annars dör man.

Det handlar om pulverdiet. Ja, jag vet.....
Och några timmar(!!!) in i kuren och jag är SJUKT hungrig och magen mullrar som satan även om jag dricker vatten konstant och jag kan bara tänka på kokt ägg och börjar dessutom bli rätt matt och fryser. Allt kan vara psykiskt så klart men fan. Hungrig!

halleluja

Var det för detta som jag hade Winnerbäcksången Tvivel i skallen hela dagen igår?
Och vore det inte bättre för mig att kombinera kur med lite käk och massor med motion? Antagligen.
"De tre första dagarna är värst" står det.

jaha du

men att alltid hålla vid sina historier, gör det en mänsklig eller till en projicering av det förflutna
Både ock?

man återkommer alltid till några saker om ens liv, inte sanningar: varanden och grumlighet. Minnet spelar en spratt men hjärtan kommer ihåg

Är man en saga med ett lyckligt slut
eller en jean-claude van dammefilm med taskig koreografi?

men jag kravlar mig upp och stänger av larmet och tänker någonstans där i mörkret att jag sover som en död
möjligtvis lite mer som en zombie

Och sen säger de på teve att nån blivit nerskjuten och jag tänker inte en enda förvånad tanke för människorna, jag tror de håller på att bli tokiga av varandra, hela bunten, galna av att trampa varandra på hälsarna och andas i nacken och galna av att aldrig kunna tänka en enda tanke där inte någon annan är inblandad Going MAD, I tell you men vart tog egentligen den där omsjungna kärleken systerskapet vänskapen vägen?

ganska mycket dessutom

sådär att det sprider sig längs med väggarna under de fruktade minutrarna efter utklämmandet och dörröppnandet

Jag ville bara säga det.

Nå, till något annat så hör saken att jag känner en oro över invigningen. Och när jag säger det till D säger han samma sak: Något kommer att hända under OS. Jag hoppas innerligt att jag har fel.

Dessutom så blir 2008 08 08 i numerologin ... ta daa...åtta.

nä, nu ska jag försöka resta my case igen.

//L

*jag skrev t ex ett dagboksinlägg på helgon istället. Hrm