I helgen ser vi fram emot kalas. Lillstrumpa fyller år och om alla tillfrågade barn kommer, så blir de hela 11 stycken. det ska bli roligt. Han fick förmånen att välja mellan fiskdamm och skattjakt. Gissa vad det blev?! Skattjakt såklart... Maken kommer att göra ett snabbt ombyte och klä ut sig till Kapten Krok medan jag är ute och letar ledtrådar med ungarna och så kommer han att sitta på skattkistan och vakta den när ungarna kommer. Deras uppgift blir då att försöka lura honom därifrån för att komma åt skatten. Låter kanske en smula överambitiöst, men det ska bli roligt att genomföra!

På tal om barn, så är det också bara två dagar kvar på dagis för Syster Yster. På måndag kliver hon in i skolans värld. Jag hade överjävligt gärna följt med henne på hennes första dag, men jag tror att det blir svårt att få ledigt för min egen del. Jag är glad att Maken kan följa med henne. Han är ju trots allt lika mycket förälder som jag, jag tar igen det jag missat nästa år istället och till den stundande skolavslutningen. Det är verkligen haken med mitt jobb - kluvenheten vid skolstarter och avslutningen, för att inte tala om andra högtider. Ska man se det från den ljusa sidan, så lämnas det ett större utrymme för Maken att vara en närvarande förälder (inte för att det någonsin varit ett problem). Men i alla fall...

Ha ett bra slut på vardagsveckan! Snart är det helg och nästa sommarledighet är redan tre dagar närmare :)

Varje jullov, sportlov, påsklov och tre veckor under sommaren är jag mycket tacksam över att jag har 45,5 timmars arbetsvecka. Jag jobbar häcken av mig när jag väl jobbar (fast jag försöker att inte ta ihjäl mig), men jag är också oerhört tacksam över förmånen att kunna ge mina barn ett långt sommarlov och att kunna låta dem "slippa" fritids/dagis under julledigheten, sportlovet och påsklovet tack vare den tid jag redan jobbat in.

Det finns dagar då jag hade tyckt att en vanlig semestertjänst hade varit guld värd, att det hade varit så skönt att kunna åka (nästan) när man vill på semester under terminerna utan att behöva ta tjänstledigt utan lön. Dagar då tiden inte räcker till hur jag än vrider på den.

Ändå hade jag i dagsläget haft svårt att byta bort mitt jobb även fast jag många gånger gråtit av trötthet och varit så less att jag bara haft lust att spy. Det är på det hela taget en ynnest att få jobba med barn och ungdomar. Det skänker mig väldigt mycket glädje och kanske är det den där kramen på avslutningsdagen då jag fick höra hur bra jobb jag gjort som betyder allra mest - att veta att det finns elever som kommer att sakna mig som pedagog och medmänniska, att det finns någon som med lätta steg gått till mina lektioner...

På nästa uppslag finns en sammanställning och jämförelse av olika fejk-kött-produkter, däribland quorn och tofu. Som jag ser det må det väl vara okej att komplettera den vegetariska födan med andra proteinkällor för att man ska få i sig det man behöver eller om man vill byta ut köttfärs mot exempelvis quorn i färsform om man vill äta mer vegetariskt.

Vad jag däremot inte begriper är anledningen till att man gör köttbullar, bacon, korv om än i vegetarisk tappning. Smaken lär ju aldrig kunna bli densamma på en sojakorv och en vanlig korv ändå. Eller på sojabacon och vanligt bacon. Är inte det en del av paketet så att säga? Att man avstår korv, bacon och köttbullar (att man ens kallar vegetariska matbollar för köttbullar gör att mina två hjärnceller närmar sig en kortslutning) och att man är beredd att bli mer beläst ifråga om sin mathållning för att få i sig alla nödvändiga näringsämnen ?

Nu tänker jag i alla fall moffa i mig en bit salt, lufttorkat renkött! *mmm* :)

Ibland tar orden slut även fast tankarna som skulle vilja komma ut och sättas på pränt är många... Tankar om barnen, livet, jobbet...

Jag mår bra av att blogga och av att få respons här på det jag skriver. Bloggen är min ventil. Men så är det skuggfigurerna i periferin som är här, inte för att de tycker om det jag skriver eller av ett uppriktigt intresse - utan för att *letar efter ord* bevaka mig och mina tankar för sin egen skull. Det tycker jag inte alls om, sedan får ni säga att jag får skylla mig själv eftersom jag bloggar hur mycket ni vill... Jag vill kunna uttrycka mina tankar fritt, utan att de ska analyseras och dömas!

Jag vill inte låta mig begränsas av detta, jag måste bara hitta ett sätt att förhålla mig till det som händer - för jag kan uppenbarligen inte hindra det från att ske.

Vit blodnäva, dock inte min...

Röd blodnäva, ser ut som den jag köpte. Den på bilden är inte min den heller.

Luktpion. Inte min, men väl likadan.

Rosenkrage. Min ser förhoppningsvis ut så här senare i sommar. Om den inte frusit ihjäl...

Fick en länk skickad till mig av en vän. Det var mycket intressant att lyssna på denne mans sista föreläsning... Ta er gärna tiden att göra detsamma!

Jag har mina förtrogna som jag väljer att prata om mitt personliga mående och varande med, en del som jag blir mer privat med än med andra. Bloggen är ytterligare en ventil som jag använder mig av för att få ur mig missnöje som annars skulle fräta sönder mig inifrån, på samma sätt som bloggen är en plats för mig att dela med mig av glädjeämnen i. De surdegar jag ältar här skulle det inte tjäna någonting till att börja jiddra om någon annanstans. Min blogg är en dagbok, dock offentlig med allt vad det innebär. Den ger också släkt och vänner möjlighet att ta del av våra liv trots att vi alltid inte hinner höras vid per telefon...

Nu befinner jag mig i ett läge då jag funderar på hur jag egentligen ska göra i fortsättningen. Jag har några alternativ:
1. Att lägga ner bloggandet helt.
2. Att flytta igen och bara ha en lösenordsskyddad blogg för att ha koll på vem som läser.
3. Att fortsätta här, men utelämna personliga funderingar.
4. None of the above, helt sonika låta eventuella reaktioner stå för sig själva och kort sagt fokusera på det positiva.

Med lite distans till det hela som utlöst mina funderingar kan jag konstatera att det både är tråkigt och jobbigt att konfronteras med reaktioner som uppstår utifrån något jag skrivit i ett helt annat sammanhang än här (undantaget reaktioner/reflektioner från dem som jag vet känner till min identitet). Det blir negativt  för att det kommer från ingenstans och för att jag är helt oförberedd. Då spelar det liksom ingen roll att syftet var gott från början. Det blir fel i alla fall.

Nåväl... Det lär finnas tid till att grunna mer på detta i morgon och senare i helgen. Dottern är riktigt hängig och rejält ur gängorna idag och jag tror att hon skulle må allra bäst av att vara hemma i morgon. Lillebror får nog också lov att bli kvar hemma i så fall - mest för att vi ska slippa hatta mellan hemmet och dagis under dagen. Det är så mycket skönare att bara hasa omkring hemma, ta hand om varandra och lalla med tårna :)

Firade Världsbokdagen igår med att investera i några utgallrade böcker från Biblioteket. Bland annat två om Bror Groda och Bror Padda, Otto den lille piraten, och så en bok med fyra berättelser om att börja skolan. Själv fick jag en bok om LTG-metoden (Läsning på Talets Grund). I dag kom dessutom När Prinsessor tar semester i brevlådan... Gissa vem som anmält sig frivillig till att läsa högt i morgon?! ;)

Läs mer: http://www.aftonbladet.se/foraldrar/article2274266.ab

Under gårdagen upptäckte jag, som på beställning, ytterligare en sådan person i min omgivning (eller, det var ingen jättenyhet - det bekräftade väl egentligen mina misstankar). Jag identifierade en människa som är en energislukare av mått, som på något märkligt vis lyckas klämma in negativa värderingar i det sagda, trots att hon själv hävdar sin neutralitet. En person som på något märkligt vis lyckas med att piska upp ett allmänt hallå kring saker hon själv mår dåligt över och som hon sedan på något, lika märkligt, vis lyckas ge någon annan skulden för.

Intressant fenomen.

Reflekterade också över anledningen till att jag väljer att bli kvar i samma sammanhang som denna person. För det är trots allt ett aktivt val. Ett val jag gör därför att det finns så många andra trevliga och energigivande människor i samma sammanhang. Dem vill jag ha kvar. Alltså får jag vackert lov att stå ut med denna människa också. Jag får fokusera på energigivarna. Så är det. Jag får välja glädjen (läs Kay Pollacks bok "Att välja glädje" om du inte gjort det - den är bra!)!

Tänk vilken tur att det finns alla sorters människor så att det blir lättare att hitta igen dem som man mår bra av att umgås med! :)

I dag återstår att ta sig upp på stan för att hitta ett par fodrade stövlar till dottern. Ska bestämt kika in på Hemtex också (som öppnat butik här i stan i torsdags *hurra*) och kolla om det finns några snygga rosa gardiner. Jag skulle verkligen vilja ha mer rosa på bottenvåningen. Rosa gör mig glad! Synd att maken inte delar min vurm för denna underbara färg ;)

Just detta citat har jag återkommit till ett antal gånger i mitt liv sedan jag såg filmen. Jag tror (idag) att det är så. This is as good as it gets.

Livet blir inte roligare, händelserikare, mer spännande, lustfyllt eller vad annat helst än det är i dag. This is it! Det blir inte roligare än man gör det och det om något är väl ett bra skäl till att försöka fokusera på guldkornen i vardagen - även fast det är svårt emellanåt och fastän tillvaron tycks suga ibland. Jag har från stund till annan svårt att acceptera att det är så, att this is as good as it gets. Jag kan ibland känna att jag hade förväntat mig att livet skulle ha varit mer än exempelvis morgonstress till dagis, mer än trotsiga barn, mer än amorteringar och räntor på lån eller en make som inte är perfekt varje dag.

Men samtidigt... Vore det inte för just morgonstressen, de trotsiga barnen, amorteringarna och den icke-perfekta maken så skulle det vara förbaskat svårt att känna igen guldkornen. De där gyllene gångerna då maken gjort i ordning kaffebryggaren så att det bara är att knäppa igång den på morgonen, när vi spontant dansar i hallen, när barnen sitter under varsin arm i soffan och gosar och den där månaden när kontot inte var tömt den 20:e då barnbidraget i vanliga fall kommer som en räddare i nöden.

Det kanske är så enkelt? Acceptans. This is as good as it gets. Du har inte roligare än du gör det. Välj ditt fokus och dina strider med omsorg, sänk kraven och förväntningarna och det blir genast mycket roligare.

Förr...

Hoppsan! Nu för maken påskriset på tal! Jag tar genast tillbaka allt jag tänkte skriva om avsaknaden av påskris och hur jag kommer att fortsätta med att låta bli att ta det ansvaret och att det räcker med att jag kommer att rusa omkring på Coop tillsammans med alla andra barnfamiljer på torsdagen den 20 mars! Det blir visst lite påskfägring här hemma i år också. Nu återstår att se hur långt steget från ord till handling är *retas med maken - hoppas att han läser det här i tid*.

Överallt på den här planeten finns det kvinnor som på många sätt är missgynnade just på grund av sitt kön men som trots detta fortsätter att arbeta för sin, och i många (de flesta?) fall  sin familjs, överlevnad. Idag vill jag uppmärksamma alla er starka, kloka kvinnor. Alla kvinnor som på sitt sätt bidrar till mänsklighetens överlevnad och utveckling. Keep up the good work! Tänk er en dag då det inte längre behövs en Internationell Kvinnodag, den dag i framtiden då jämställdhet världen över är en självklarhet för alla...

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=672&a=741874
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/skidskytte/article1814156.ab

Hon åkte fast för att ha dopat sig i Val di Fiemme 2003, blev avstängd två år och skulle sedan göra comeback på skidskyttearenan. Men så har kvinnan dopat sig igen?

Hur  tänkte hon då? Är det den enda karriär hon kunde tänka sig, som idrottare och så blev pressen på att lyckas för stor. Att hon ville bevisa sin kapacitet, men att den inte riktigt räckte till och så tog hon den utväg som visade sig fungera förut. Dopning. Haken var ju bara att hon åkte fast första gången. Borde inte Kajsa Varis ha lärt sig sin läxa då? Hade jag varit lika hård mot en man som gjort samma sak? Ja. Tveklöst. Fusk hör inte hemma på idrottsarenan... (Inte någon annanstans heller, för den delen). Det ska vara fair play inom de ramar som anges.

I morgon faller förresten domen mot Tito Beltran. Det ska bli intressant att se vad domstolen säger om saken, men jag tror inte att det kommer att stanna där oavsett domslut, utan att det kommer att överklagas från det ena eller det andra hållet. Egentligen kan jag tycka att det blivit ett alldeles för stort hallå kring rättegången, men jag har heller inte kunnat låta bli att följa den med ett öga. Jag undrar vad det var som egentligen hände... Ord står ju verkligen mot ord, men samtidigt frågar jag mig vad det kan finnas för skäl för barnflickan att vilja klämma åt Beltran "bara för att"? Det belyser ett hyfsat stort dilemma när det gäller just våldtäktsrättegångar där offret av olika anledningar valt att vänta med anmälan - vem ska man lita på? Vem är mest trovärdig? Generellt sett så menar jag att alltför många våldtäktsmän(kvinnor) går fria i brist på bevis - men hur 17 kommer man åt dem? Otyg!

Men för att maken inte ska skjuta ut sig när han läser detta, eller för den delen för att han inte ska känna att jag drar alla män över en och samma kam ;) så lär jag ju också säga att det inte är riktigt lika illa hemma hos mig som hos Gunilla Bergensten. Jag tar knappt något ansvar för hundarna, för råddandet om natten när ungarna bökar, barnens nattning eller för diskmaskinen. Jag har också avsagt mig ansvaret (nästan helt) för att ha koll på bemärkelsedagar som har med makens halva av släkten att göra.

Men det var ju det där med den övergripande kollen, att vara den som drar igång saker, att vara spindeln i nätet, att känna att saker inte (sällan) blir gjorda om inte jag tar tag i dem. Ni märker att jag försöker vara diplomatisk, va? Kanske är det för att jag inte är redo för att tackla konsekvenserna av en uppsägning riktigt än. Men det är å andra sidan kanske nu, mer än någonsin, jag faktiskt borde säga upp mig från rollen som projektledare och kräva ett delat produktionsledarskap.

Dags att jobba. Ha en riktigt bra dag, var ni än befinner er!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Uppdatering, sen eftermiddag den 5 februari 2008

Nu blir jag fundersam...

Undrar om maken läst mitt inlägg? Tog han åt sig av att jag låg och gapflabbade så igenkännande åt boken igår? Han frågade ju trots allt om det verkligen var så illa varpå mitt svar efter en stunds funderande var: "Ja, ungefär så illa. Fast det finns en fyra undantag sådär...".

Idag när jag kom hem var torrtvätten nerplockad. Det fanns heller inga rester kvar av lunchen på matbordet så som det brukar (ni vet: glas, bestick och sådant). Det var också undanplockat på vardagsrumsbordet. Det enda jag och barnen har gjort är att bringa reda bland deras leksaker, eller åtminstone sett till att de är där de ska vara.

Jag är förvånad, men jag tänker absolut inte klaga. Inte en chans!

Jag hade ett vattenglas i min vänstra hand och lampknappen är på vänster sida om dörröppningen. Av någon anledning valde jag att inte börja tjorva med att tända taklampan (först måste jag ju ändå svänga in på det potentiellt leksakstäckta golvet), utan ansåg att ljuset från hallen fick vara tillräckligt. På golvet brukar det också regelmässigt ligga allsköns småprylar som man får gå slalom emellan för att undvika att:
a) trampa sönder leksaker
b) snubbla över leksaker
c) sparka till leksaker så att de går sönder alternativt att min fot gör det.

Vad gör man då, om man av någon anledning ser dåligt på grund av mörker eller avsaknad av glasögon (händer företrädesvis på natten), eller om man vandrar runt i sin egen lilla värld av blommor och lallar på? Eller för att man är för slö för att tända taklampan och samtidigt bär på ett vattenglas som man i sin tur inte vill lägga bort för att man inser att man i nästa sekund kommer att ha glömt bort det med vattenskador som följd nästa dag för att barnen då hittat igen det?

Jo, man utvecklar en säregen gångstil som är en blandning av dansant tån-i-golvet-före-hälen-stil och fotsläpande. Man drar fötterna efter sig för att minska risken att få något under dem. Men eftersom smålego och små leksaksfigurer är lagom stora för att trots detta hamna under fötterna med idel svavelosande svordomar och förbannelser över stenhårda pytteleksaker till följd är det alltså lika bra att låta tårna landa på golvet först alternativt låta dem vidröra golvet hela tiden, ungefär som en plog igenom leksakshavet...

Behöver jag säga att mysteriet med varför mina strumpors tåparti plötsligt verkar slitas mest jämfört med alla år av hälslitna strumpor verkar ha löst sig?

Nog för att vädret är galet... Men inte kan det väl vara såhär galet ens på Gotland?! :)

Människan är vis då hon tar sakerna som de kommer
Först då kan man se framåt igen.

En kallelse till tandläkaren har kommit idag. Hu!!!

1. Tandläkare är läskiga typer.
2. "Min" tandläkare, som jag trots allt accepterat, är tjänstledig. Så nu får jag träffa någon annan.
3. Jag har säkert något som behöver åtgärdas och det har jag inte råd med just nu efter att lönekontoret klantade sig med avdraget för min nedsättning i tid - så nu får jag betala dubbelt upp i slutet av december. Inte ett dugg kul, fastän jag ändå sparat undan pengar från förra månaden.

En ljuspunkt är ändå att det nu bara är *räknar* nio arbetsdagar kvar innan jullovet infinner sig. Två dagar kommer att vara elevfria. Två, de sista, är ju också väldigt lättsamma av sig... Så då återstår bara fem "riktiga" arbetsdagar... Men det lär vara fullt upp i alla fall - betygen ska in på måndag vid lunch och jag har 25 läxor av diskussionskaraktär ,15 språkvalshäften och 15 engelskaläxor att gå igenom denna vecka innan betygen skrivs in. Känns som att de där elevfria dagarna kommer väl till pass :)

På torsdag är jag dessutom kompledig två timmar. Kan ju inte missa barnens luciatåg på förskolan! Vi diskuterade det där på jobbet för ett tag sedan och mina äldre kollegor ondgjorde sig över att de aldrig kunnat bevista sina barns luciatåg och avslutningar. Men jag påstår att det faktiskt hade varit möjligt - beroende på hur man själv prioriterar och väljer att göra... Men så är jag väl en oansvarig drul till fröken också *haha* Men jag tar ansvar för mina barn och jag prioriterar dem före mitt jobb. Det tycker jag är viktigt att göra...

Nu däremot ska jag ta ansvar för mig själv och ta ett stort, gott glas vatten. Ta kvällstidningarna och sedan sätta mig i vår underbara soffa och bara slappna aaaaaaav ett tag. Gud så skönt det ska bli!

Här någonstans vandrade mina tankar iväg: Vad skulle jag göra om jag vara Gud för en dag? Skulle jag ge mig själv obegränsad ekonomi? Skulle jag trolla bort alla bekymmer? Ju mer jag tänker, desto svårare blir det... Vad är det som är viktigt i mitt liv? Är det att vara rik och bekymmerslös? Det hade säkert underlättat, men frågan är ju också om det går att uppskatta lyckan om man aldrig upplever olycka. En sak vet jag däremot säkert. Det är att jag hade gjort något åt vår attityd gentemot Moder Jord och vårt cyniska sätt att utnyttja henne på. Vår attityd till miljön. Men går det att göra det utan att påverka människans fria vilja? Antar att det är en fråga som inte låter sig besvaras hur enkelt som helst. I synnerhet inte under en kafferast.

Vad hade du gjort om du hade varit Gud för en dag?

Allhelgona är en helg som firats i Sverige sedan länge tillbaka. Allhelgonadagen infaller alltid den första november och är att skilja från Alla Helgons Dag som infaller lördagen mellan den 31 oktober och 6 november. Halloween (All Hallows Eve) infaller alltid på Allhelgonadagens afton, alltså den 31 oktober.

Helgerna har sina likheter och beröringspunkter, men är alltså två skilda högtider. Här hemma firar vi, enligt den svenska traditionen, Alla Helgons Dag/Allhelgonahelgen för att minnas de som dött. Firandet av Halloween, som importerats från USA och före det till USA från de brittiska öarna, är ursprungligen en keltisk högtid som firades för att markera att sommaren var slut. Vid den här brytpunkten tänkte man sig också att onda krafter var mer aktiva än vanligt och dessa skrämde man genom att tända eldar. Således går det att dra parallellen mellan alla utklädda människor som en symbol för de onda krafterna och vandrandet mellan gårdarna uttalandes frasen "bus eller godis".

Jack O'Lantern är sedan en annan del av Halloween-firandet. Man skär ut ansikten företrädesvis i pumpor och tänder sedan ljus i sina pumpalyktor. Ursprungligen rörde det sig om majrovor. Pumpalyktorna (och vandrandet mellan gårdarna) bottnar i legenden om Jack. Mannen som lyckades lura djävulen och fick ett löfte om att aldrig hamna i helvetet mot att djävulen åter släpptes fri. Han var däremot ingen from man, så hans leverne innebar också att han inte platsade i himlen när han väl dog. Helvetet kunde han ju heller inte hamna i. Alltså var Jack hänvisad till att vandra på jorden på jakt efter en plats för sin sista vila. Däremot behövde han något att lysa upp sin vandring med, så han tillverkade en lykta av en majrova i vilken det tändes en eld med hjälp av helvetets eviga lågor.

Nåväl... Åter till saken. Jag fascineras av hur lätt vi anammar traditioner från USA när det å andra sidan talas så mycket om vikten av att vårda det ursprungligen svenska. För det är trots allt de amerikanska traditionerna vi lättast tar till oss. Antagligen beror det på mängden filmer och serier som har sitt ursprung där, men oavsett... Många hänvisar till köpmännen, att det är de som bär ansvaret i fråga om att haussa upp ett intresse för nya helger. Allt för att förmå oss till att köpa mer så att vinsten för dem bli än större. Men är det inte vi som själva avgör vad vi firar och inte? Vi själva som avgör vad vi köper och inte? Vore det så att vi bara behöver ett nytt tillfälle till att fira, så finns det ju en uppsjö av högtider att välja mellan. Köpmännen kan slå mynt av dem, men så sker inte. Varför?

I muslimska länder firas bland annat Ramadan, Eid al-Fitr, Maulid al-Nabi, Eid al-Adha. Judarna firar Pesach, Jom Kippur och Chanukka. Hinduer firar Diwali, Holi och Sankranthi. Buddhister firar Vesak och Kathina. Hur kommer det sig att vi inte anammar dessa utöver de svenska högtider vi redan firar i vår iver att få ett tillfälle till att festa? Islam är en av de snabbast växande religionerna i Sverige och såvitt jag vet är inte inflyttningen av nordamerikaner riktigt lika stor. Alltså borde ju muslimska högtider få en större genomslagskraft än de amerikanska även kommersiellt sett...

Eller så är det helt enkelt så att USA står för vårt ideal även i det kulturella avseendet. Att vi helt enkelt bara vill göra som de gör för att USA, "The American Dream" och "The American Way of Life" är drömmen även för oss. Nordamerikansk kulturimperialism, för den som vill formulera det så.

Ytterligare en möjlighet är att det bara är "buset" som lockar de unga. "Bus eller godis"-buset blir plötsligt legitimt oavsett hur det uppfattas av den utsatte. Det finns en mängd hemsidor och forum där man diskuterar olika bus och hur jävliga de är. Ju värre, desto bättre. Det är inte alls lika vanligt med dessa vandringar till påsk, då den svenska traditionen annars kan påbjuda en möjlighet till gratis godis om man tar sig iväg och knackar dörr utklädd till påskgumma. För vem har träffat på en påskgumma hittandes på bus när han eller hon blev utan godis?

NSD tar upp detta bland annat i sin ledare. DN refererar också en del av hans föreläsning. Intressant läsning.

Jag kan förstå att väldigt många är upprörda. Det gäller även mig. Det är magstarkt att visa på samband och sedan påstå att man inte vill dra några slutsatser av det. Att andra får göra det. Anta att man bytt ut norrlänning mot rom eller muslim, enligt Olov Abrahamssons ledare i NSD. Det blir genast än mer hårresande.

Men jag menar också att det finns ytterligare ett sätt att se på saken. Det är inte särskilt vetenskapligt alls och jag beklagar verkligen det faktum att Jonas Frykman bidrar till att sprida fördomar. Jag beklagar att Försäkringskassans ledning också gör det. Att skapa debatt är en sak, att dra en hel landsända över en och samma kam och peka ut människorna där som potentiella fuskare är en annan.

Är man det nårlunda insatt i historien så inser man snabbt att nybyggarna i den norra landsändan varit allt annat än slöfockar. Det är ingen lätt sak att bosätta sig här och sedan försöka försörja sig på det jorden har att erbjuda. Vi bor inte i den bördigaste delen av världen. Rallarna som bidragit till att bygga ut infrastrukturen för att Sverige ska kunna få inkomster från försäljningen av naturtillgångar har varit hårt arbetande människor. Idrottsrörelsen som baserats på ideellt arbete har haft ett stort inflytande här historiskt sett, liksom fackföreningsrörelsen. Väckelsen har inte haft sin största genomslagskraft i Norrbotten, men det finns fler norrländska områden där den varit desto större.

Att människor får lov att vara dem de är, att de anses ha ett värde utan att de för den skull ska prestera något tyder snarare på att man har en god självkänsla om man utgår ifrån den gängse definitionen för detta begrepp. Att det finns en solidaritet med dem som har det sämre - du behöver inte prestera för att kunna få hjälp. Det är anmärkningsvärt att Jonas Frykman inte lyfter fram fler perspektiv av sin undersökning. Statistik kan för övrigt bevisa det mesta och det går att läsa siffror som fan läser bibeln, men det beror såklart på uppdraget. Vad har han fått betalt för att berätta om?

Vad innebär förresten en hög moral? Är det uteslutande något positivt? I bemärkelsen att man inte begår brott och gör någon annan illa: Ja. Men kan inte en hög moral också bidra till att öka pressen på människor!? Att det blir väldigt mycket mer saker man "ska" och "måste" uppfylla för att betraktas som okej av samhället. Att du inte har en självklar social tillhörighet.

Detta är lätt att exemplifiera med hjälp av episoder som människor med rötter i Tornedalen berättar om: Att du var "tvungen" att gå på religiösa stormöten och därefter bjuda på kaffe hemma. Din insats som maka och mor bedömdes sedan efter vilken sorts och vilken mängd kaffebröd du bjöd på. Det blev helt enkelt ett socialt spel för galleriet och det är inte på något sätt unikt för Norrland. Är det hög moral? Att ikläda sig en roll "bara för att få vara med"?

Jag hade kunnat fortsätta mitt skrivande ett bra tag till, men min arbetsmoral påpekar lite vackert att det är dags att sluta fuska bort tid framför datorn. ;)

Jag har valt att stödja Cancerfondens Rosa Bandet-insamling. Jag har köpt mig ett rosa band att ha på min jacka och vi har nu lämnat ett bidrag till cancerforskningen. Det är jätteenkelt! Man kan välja mellan att betala med kort, via sin internetbank eller genom att få ett inbetalningskort hemskickat. Med tanke på de summor vi lägger på diverse försäkringar, inklusive livförsäkringar, varje år så känns det ganska lindrigt att ge ett belopp i gåva till kampanjen. Den är livsviktig och fungerar som en livförsäkring för alla de kvinnor som drabbas. Vi kan inte rädda alla bröstcancerdrabbade, men våra bidrag till bröstcancerforskningen kan alltid rädda någon.

Och du... Du som är kvinna... Visst kollar du dina bröst varje månad?!

I går kväll hörde vi en duns mot huset. Tänkte inte desto mer på det, förrän i eftermiddags då vi kom hem efter ett annat evenemang. Någon hade kastat ett ägg på huset. Det var alltså det som var dunsen.

Först blev jag väldigt arg, jag ska nog inte skriva ner ens en enda av de svordomar som for igenom mitt huvud. Meningslös sysselsättning med ett enda syfte, att göra någon/oss upprörda. Och sannolikheten finns ju trots allt för att det ska är en elev som vill jävlas... Eller för den delen att det är någon av de 11-12-åringa slynglarna på kvarteret som tycker att vi lagt oss i för mycket när de haft fuffens för sig.

Men så började jag tänka.

Anta att det är en elev eller någon av slynglarna som varit i farten och att det inte är ett planlöst busstreck som vi bara råkade drabbas av... Då har alltså denna person först och främst lagt pengar på att skaffa ägg, alternativt riskerat att bli tagen på bar gärning hemmavid när h*n stulit ägg från kylen, tagit sig tiden till att ta reda på var vi bor, tagit en del av sin lördagskväll i anspråk enkom för att komma hit och kasta sitt lilla ägg på vår fasad. Dessutom i en sådan hast att h*n inte ens lyckades träffa fönstret.

Intressant. Eller hur? Att jag/vi spelar en så stor roll i någons liv att denna person anser att jag/vi är värd att lägga ner en sådan möda på...

Facebook:
Vad är det egentligen för mening med att skapa ett community (till) på nätet, när det redan finns mängder av dem som försöker återskapa kontakter med människor från svunna tider. Vi har ju exempelvis StayFriends som funnits ett bra tag, som många registrerar sig på, men som sedan blir "stående" när nyhetens behag lagt sig.

Jag tänker att man ju faktiskt har kontakt med dem man gillar/kom överens med eller vad det nu må kallas redan nu. Dem man tappat kontakten med är ju en sak, men vad är egentligen vitsen med att sitta och adda en mängd med människor som man redan har kontakt med, fast på annat vis?

För att återgå till detta med nyhetens behag så var det ju samma sak med diverse diskussionsgrupper och mailinglistor för ett antal år sedan. Såvitt jag förstår det så lever de ett liv mer i skymundan nu. MSN, ICQ, MIRC är ett annat exempel. Nu senast skulle alla ha varsin blogg och så är det Facebook som gäller nu. Väntar vi ett tag så är det något annat som gäller OBS! Jag undanber mig jämförelser med uttalandet om att Internet bara skulle vara en fluga. Jag tror alltså inte att Facebook kommer att försvinna, lika lite som det är sannolikt att Lunarstorm lägger ner. Däremot tror jag att smekmånadsfasen kommer att gå över och en grå verklighet kommer att infinna sig på samma sätt som det gjort för Lunarstorm, Snuttis och alla andra etablerade communities.

Dessutom kan jag undra vad syftet är med applikationer som "Top Friends" (ja, jag har själv installerat den på min Facebooksida). Där kan man välja ut sina allra bästa vänner. Det kanske kan underlätta i syfte att hitta igen de vänner som man har en tätare kontakt med, men vad händer med dem som aldrig utses "i gengäld". Sedan blir det ju en grej att ha så många vänner som möjligt, som jag ser det. Ju fler "vänner" du har, desto populärare är du. Du har bara ett värde så länge du väljs av andra, eller vad sägs om epitetet Wallflower om du inte har så många vänner än? Eller så blir det bara så att du addar mängder med människor som "vänner" utan att du för den skull vill (ja, förutom i syfte att öka på din egen popularitet) eller för den skull verkligen skulle kalla dem för just vän med innebörden att stå någon nära och hysa tillit till den personen. För ärligt talat... Nog är det skillnad på vänner irl och de flesta "vänner" du har på nätet?!

Det känns väldigt amerikanskt. Just det här med att ranka människors popularitet. Blir nästa grej att utse Facebook King och Facebook Queen?

Jag vet att jag är cynisk och svartsynt! Jag vet att jag säkert uppfattas som världens dubbelmoralist som först sitter här och spyr galla över Facebook, för att i nästa stund logga in där. Låt mig säga så här. Jag ger uttryck för hur jag uppfattar baksidan av myntet...

Men så var det det här med alla upprop...

Nu senast är det ett upprop mot gatuvåld som är i ropet. Gissa var det finns? Just det! På Facebook (en passus i sammanhanget, bara). Inget ont om att skapa opinion. Det är bra att många tar ställning emot något som är fel och som skadar andra. Men hur mycket bryr sig de som utövar detta meningslösa våld om vad andra människor tycker på ett slutet community på nätet? Inte så mycket, skulle jag tro.

I dag utbröt ett rallarslagsmål i korridoren på min skola, detta är bara något jag hört berättas om eftersom jag själv hade lektion i andra änden av korridoren bakom en ljudisolerad dörr. Två trettonåringar kom i alla fall ihop sig och gav varandra ordentligt med stryk. Tre lärare ingrep i syfte att sära kombatttanterna åt, det var knappt att de lyckades. Samma sak skulle kunna hända på gatan. Men vad gör ett upprop för skillnad om ingen, där på plats - när det händer - ingriper? Det är lätt och bekvämt att sitta hemma, i trygghet och säga att det är fel. Men det är där ute på gatan som den verkliga manifestationen av opinionen måste ske. Om du ser en människa bli misshandlad så måste du ingripa, göra sanning av din namnunderskrift till uppropet på Facebook. Det är där och då vi gör skillnad.

Sedan är det också så att jag anser att föräldrar har ett ansvar. Vi kan inte sitta med skygglappar och tro att våra egna barn är Guds änglar på jorden, vi måste vara realister och inse att även våra små änglar hemmavid kan göra mindre präktiga saker. That's a fact of life! Vi behöver lägga oss i, sätta gränser och framförallt bry oss om våra barn! 11-åringar ska inte vara ute på stan och ränna vid 1 och 2 på natten, inte ens i en liten stad.

Jag vill också ge alla jävla regeringar och kommunledningar som skurit ner på skolan år efter år en stor jävla känga. Det är förbaskat svårt att se alla barn i en klass på 28. Det är bra mycket enklare i en klass på 15. Det är skillnaden jag upplevt under mina nio år som lärare. Klasstorleken har i princip fördubblats. Sedan kan man säga många vackra ord om IUP, ökad måluppfyllelse och jag vet inte allt... Men kunde vi tillföra skolan och förskolan (icke att förglömma) de resurser den haft och minska barngruppernas storlek, så skulle vi också kunna upptäcka och se alla barn som far illa eller som slirar iväg mycket tidigare.

Men ialla fall... Upprop var det. Bra i teorin, men det är när vi förverkligar dem i praktiken som vi gör skillnad.

Har sedan dödsolyckan i september lekt med tanken på att skriva en barnbok för yngre barn. I Storasysters och Lillebrors ålder. Den skulle handla om barn som dör. Sådant händer ju trots allt, men de böcker som jag hittills stött på handlar mer allmänt om sorg och döden. De som handlar om kompisars död riktar sig till äldre barn. Möjligen är det, i böckerna riktade till yngre barn, husdjur och mor- och farföräldrar som dör.

Samtidigt känner jag mig kluven inför detta. Den andra sidan av myntet är ju att barn kanske skulle oroas i onödan av en sådan bok. I alla fall om de inte har någon händelse att relatera till, men det är ju också ett ansvar som föräldrar behöver ta... Kanske är det så att jag tänker för mycket igen. Att jag egentligen bara skulle sätta mig ner, skriva och illustrera och sedan låta någon annan ta ställning till om det är värt att publicera eller inte. Oavsett tror jag att det skulle vara ett bra sätt för mig att få ur mig lite av sorgen över barnens vän. Att det också skulle kunna göra att hans död fick mer mening...

Två låtar som av olika anledningar når mig är:

Christina Aguilera: Beautiful

Robbie Williams och Nicole Kidman: Something stupid