Så jag gav upp till slut. Nu sitter jag med en lindrigt vaniljdoftande röd bitring för hundar i käften. Och upptäcker hur terapeutiskt det är att få bita så hårt jag vill utan att vara rädd att ha sönder varken prylen eller tänderna.

Jag tror jag kommit på något. Eller snarare har Per gjort det. Faktum är att det är risk att jag slutar äta nu när jag kan få mitt tuggbehov tillfredställt ändå. Jag är verkligen en jättebäbis. Eller en hund. Vad du vill.

Läs även andra bloggares åsikter om Asperger, ADHD, hyperaktivitet, rastlöshet, ilska, hundar, leksaker, hjälpmedel

Jag vet inte vad som kommer att hända. Ingen gör det. Men jag vet att tanken på att jag kanske bara behöver stå ut i ett år till gör livet möjligt. Sedan får de säga vad de vill om att fly verkligheten. Utan drömmar orkar ingen leva.

Läs även andra bloggares åsikter om mens, medveten närvaro, mindfulness, drömmar, acceptans, transsexualism, överlevnad

Förnuftet säger en sak, känslan ett annan. Så brukar de förklara borderline. Och behandla genom att dra undan mattan för känslorna. Kvar står bara förnuftet, och från det byggs ett nytt tankemönster. I idealfallet.

Men om en person inte har något sunt förnuft blir det problem. Om alla känslor ogiltigförklaras finns det plötsligt ingenting att gå efter. Det finns inga spår eller koder, eller några manualer att tyda dem efter. Inte undra på att tomhet är den mest grundläggande känslan.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om borderline, DBT, terapi, förnuft, känslor, Asperger, kommunikation, tolkningar, psykologi

Jag vet varför det hände nu. Jag vet hur de tänkte. Jag såg hennes blick, och det tog ett halvår att bearbeta den, men nu vet jag. Och alla "Jag borde ha…" dör. Det fanns inget som kunde ha förändrat något. Fysiska bevis? Ha! Att ha någon med som stöd? Knappast. Tagit med breven så hon fick se dem? Vad skulle det ha gjort för skillnad?

Jag vet vad som hände. Nu återstår bara att släppa det.

Läs även andra bloggares åsikter om polisanmälan, brott, våldtäkt, Asperger, bevis, kommunikation, psykisk sjukdom

Nät har jag så mycket jag vill, men det lär ju bli att vi nördar lite och hittar på nåt annat ;) Kvalitetstid liksom.

Igår var jag mest trött och död, men vi var vakna till 4 inatt ungefär. Pratade skit, handlade mat, såg på PS I Love You, och snackade mer skit.

Nu ser vi på Moulin Rouge :D Får väl se vad resten av dan bjuder på.

Ha det!

"Alltså, om du "spelar över" din autistiska sida brukar folk fatta att du bara är ett ofarligt freak. Det brukar jag göra när jag känner att poliserna har stirrat lite väl länge...

De har i bakhuvudet att det faktiskt finns funktionshindrade människor, om du bara ger dem rätt ledtrådar. Dregla lite, eller gör några ofarliga "tics". Eller vrid kroppen på något konstigt sätt så du ser spastisk ut."

Jag har aldrig uttalat dem riktigt förut, mina idiotsäkra råd. Om hur du får folk - vanligtvis poliser, men även väktare och ordningsvakter, eller, som i det här fallet: tulltjänstemän och flygplatspersonal - att förstå att du varken smugglar knark eller har bomber i skon. Hur du får klockorna för "psykiskt funktionshindrad" att ringa. Eller kanske snarare, "efterbliven" eller "handikappad". Inte som i "psyksjuk" utan som dess raka motsats: "ofarlig".

Osynliga funktionshinder är nämligen inte osynliga. De syns. Skymtar fram lite då och då. Och då är det viktigt att kunna spela lite. Om någon stirrar på dig för att du går barfota i sandaler i november, prova att ropa "kuken!" efter henom. Jag lovar, hen kommer bara att slå ner blicken och skämmas. Som om hen inte sett dig.

För när det osynliga visar sig blir hela du osynliggjord. Och kommer undan med bra mycket mer än om du kämpar emot och döljer. Prova. Du kommer att älska det.

SvD har två bra artiklar om otillgänglighet som diskriminering, här och här. Och missa inte den intressanta intervjun med en kvinna med alopecia (fläckvis håravfall). Läs även andra bloggares intressanta åsikter om funktionshinder, Asperger, autism, tips, fördomar, resa, semester, polis, säkerhetskontroll, tull, tics, neuronormen

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om paranoia, vanföreställningar, tvångstankar, psykisk sjukdom, borderline, ångest

Sedan jag fastnade i psykvårdens garn för sex år sedan har jag känt mig tvingad att välja: Antingen är jag i grunden frisk och ska ut på arbetsmarknaden så snabbt som möjligt, men får då inget som helst stöd - eller så är jag en grönsak, men får den hjälp jag behöver.

Hittills har jag mest fått bevis på att det är så det fungerar, men realism är ingenting för mig. Då lever jag hellre i en naiv förhoppning om att samhället inser att det är bra att rehabilitera det som kan rehabiliteras, utan att fördenskull kräva att en blir fullständigt återställd på ett kick. Att folk inte ser det som ett personligt misslyckande att de inte kan göra en helt "frisk" enligt deras egna mallar.

Vi får se hur det går. Om psykvården är lika borderline som jag.

Läs även andra bloggares åsikter om psykvården, borderline, psykisk sjukdom, rehabilitering, Asperger, funktionshinder

Mitt ex hade många rutiner och ritualer som måste följas till punkt och pricka. Det var ordning och reda som gällde. Som en av alla konsekvenser av detta var tv-tidningen helig. Mycket möda lades ner på att få tag på en tv-tidning, på att hitta den bästa, och sedan på att läsa den grundligt upprepade gånger från pärm till pärm, och kryssa för de program han hade tänkt att se. Han hade alltid planerat sina tv-kvällar perfekt. Och så hade jag mage att störa honom med att ha en vilja jag med.

Berättelser som den här har jag trakasserat mina vänner med i ett och ett halvt års tid. En väldigt stor del av mitt liv har handlat om att skilja ut saker som var typiskt honom, och göra tvärtom i ren protest. Jag var beroende av honom, trots att jag inte hört av honom sedan september. Tio år tillsammans sätter sina spår, men jag bestämde mig för att han inte skulle få tio år till.

Och så, idag, inser jag att han inte längre styr mitt liv. Jag är inte rädd längre, för han har lämnat mitt medvetna. Det var så enkelt.

Mer om rädsla: SvD och DN skriver om att unga tjejer i Stockholm är så oerhört rädda för våld utanför hemmet att deras livsrum begränsas. Frågan är hur befogad rädslan är? Läs även andra bloggares åsikter om våldtäkt, PTSD, kärlek, relationer, självständighet, överlevnad

- Ni lever ju båda två i alla fall.

Var det från mig de äckelkäcka orden kom? Hur kan jag säga en sån sak när jag vet att jag borde hålla käften? Jag hatar själv att bli tröstad. Jag hatar att vara svag. Därför blundar jag för andras svaghet av bara farten.

I ett helt annat sammanhang inser jag varför. Det är enklast så. Aftonbladet skriver om hur en skyddar sig mot överfallsvåldtäkter.

"Ibland kan det väcka skuldkänslor hos kvinnor som har tränat självförsvar, men ändå inte kunde kämpa emot. Tjejer och kvinnor behöver träna på att värja sig, men ibland kan det vara bättre att inte göra någonting. En del förövare blir väldigt provocerade och det handlar trots allt om att överleva"

Att spela död eller att tänka på fosterlandet. Samma sak egentligen. Att överleva. Karin Boyes ord i mitt huvud på repeat:

"Det finns inte lycka eller olycka
Det finns bara liv och död"

Osårbar.

Intressant artikel om tjejen som överlevde ett våldtäktsförsök och blev livvakt, samt om preventivmedel för män. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om våldtäkt, överlevnad, sexuella övergrepp, våld, brott, genus, jämställdhet, psykologi, Karin Boye, självförsvar

"Under den tiden föddes min brorsdotter. Jag satt inlåst på psyket när någon av mina föräldrar ringde och berättade. Jag klarade inte ens av att le. All min energi gick åt till att hålla ögonen öppna och försöka förstå vad folk runtomkring mig sa. Att kommunicera själv hade jag gett upp."

Jag gnäller lite om drömmarnas betydelse, och om hur snett det kan gå när en tar mediciner för omgivningens skull och inte för sin egen, i ett alldeles för långt gästinlägg hos Psykbryt.

Läs även andra bloggares åsikter om psykbryt, sömn, drömmar, medicin, biverkningar, SSRI, psykvård, psykisk sjukdom, fantasi, självmord

Att sakna friskhetsinsikt är att vara en psykhypokondriker: att ta på sig precis allt som händer. Det var mitt fel att dinosaurierna dog ut, att tallriken gick sönder när du kastade den i stengolvet och att barnen i Afrika dör i malaria och AIDS. Allt är mitt fel. Jag är galen. Lås in mig i ett vadderat rum och släng bort nyckeln. Ingen terapi, inga mediciner, inget medlidande, tack. Just shoot me.

Det första går att tvångsvårda om det är tillräckligt allvarligt. Men det andra då?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykisk sjukdom, sjukdomsinsikt, sjukdom, skuld, skam, psykvård

Jag hade läst så mycket om hur överrepresenterade invandrare och flyktingar var när det gällde psykiska problem, men de enda svarta kalufser jag sett under mina första sex år på mottagningen satt på emobrudar med kajal runt ögonen. Är det något som är etniskt rent så är det väntrummen på öppenpsykiatriska mottagningar.

Slutenvården däremot är en helt annan sak. Jag drog slutsatsen att det att vara akut inlagd är den enda möjligheten att få någon slags vård. Ingen terapi, men ändå läkarkontakt och kanske någon som ser till så att du inte tar livet av dig.

Det är lätt att bli institutionaliserad på sjukhus. Det gör att en vänjer sig vid sjukdomstillståndet och får svårare att bli frisk. Därför skriver de gärna ut folk så snabbt som möjligt. Eftersom jag ofta misstänks för att vilja vara inlagd har jag fått höra det så många gånger. Jag vill aldrig något hellre än att bli utskriven. Att vara inlagd är att få alla sina rättigheter och sitt människovärde fråntagna. Men för vissa är det ingen skillnad mot det liv de har i övrigt.

Angående frågan om vård för papperslösa och asylsökande: i DN här och här. Läs även andra bloggares åsikter om vård, psykvård, papperslösa, politik, frihet, sjukhus, flyktingar, rasism

"Det handlar om hur man på bästa sätt kan göra det möjligt för en större andel patienter än i dag att återgå till ett så normalt liv som möjligt"

Så säger Jan Larsson från Socialstyrelsen om att det ska bli tillåtet att vara sjukskriven vid utbrändhet. Jag antar att jag borde bli glad, eller åtminstone lättad. I själva verket var den ursprungliga idén så absurd att det aldrig gick in i mitt huvud att det var allvarligt menat.

En person som blir utbränd blir det ofta för att hen inte klarar av att varva ner, säga nej och tillåta sig själv att vila. Det är just därför tankarna spinner iväg när jag läser artikeln. Vad är att återgå till ett normalt liv? Vad är ett normalt liv och vad är det som hen ska återgå till?

Jag får ofta höra att det är "synd" att jag "bestämt mig" för att "ge upp". Om jag bara ansträngde mig skulle jag kunna bli frisk och må bättre. Om jag bara ville skulle jag kunna ta mig i kragen. De utgår ifrån att allt som en vill tillräckligt starkt är möjligt.

Istället för att redogöra för varför det inte är så enkelt, skiter jag numera i såna provokationer. Trots att jag lever på skattebetalarna har jag ingen redovisningsskyldighet gentemot random person som anser sig vara kapabel att utifrån en text ställa diagnoser.

Däremot undrar jag fortfarande vad ett normalt liv är. Inte det jag kom ifrån, i alla fall.

Rubriken är en rad ur Jonas Gardells underbara Du är inte ensam. Vid sidan av LeMarcs Jag ska gå hel ur det här är det en av de bästa överlevarsångerna som skrivits på svenska. Läs mer i DN, SvD och på Socialstyrelsens hemsida. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sjukskrivning, sjukdom, utbrändhet, psykisk sjukdom, Socialstyrelsen, överlevnad

Men när jag sitter i ett tomt badkar som för länge sedan svalnat och stirrar på förhårdnaderna på min högra stortå i hopp om att världen utanför synfältet inte kan vara fulare än så -

det är då jag ser det igen. Det sjuka. För att få en behandling måste en ha en diagnos. Utan diagnos kan ingen behandling ges. Om en patient behöver behandling måste symptomen stämma tillräckligt mycket överrens med en hoper diagnoskriterier. Gör de inte det finns det bara en sak att göra.

Men nej, det ska inte gå så långt. Jag ska inte behöva bli sjukare för att få hjälp. Jag vägrar börja manipulera sjukvården genom att bete mig på "rätt" sjukligt sätt.

Jag vill tro att det går att lära sig att leva. Men om en inte klarar det själv måste en ta omvägen via gränslandet. Jag vägrar. Så länge det finns något friskt i mig ska de inte få göra mig sjuk igen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om borderline, psykvård, självskada, psykisk sjukdom, diagnos

Men om det bara finns en diagnos som ger rätt till den behandling som gör att en person orkar leva - då är diagnosen på liv och död.

Men det finns alltid en utväg. En annan än döden. Det gäller bara att hitta den.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, HBT, psykvård, diagnos, sjukdom, självmord

Jag tänker på intervjun med Inger Forsgren, f.d. hemlös knarkare, nu ordförande i HIV-Sverige. Något i hennes berättelse skapar en aha-upplevelse. Hon är inte stereotyp, som en förväntar sig att en knarkare "ska" vara. Hon kommer från en bra familj. Inte "bra" som i "fin" eller "rik", utan bra som i kärleksfull och trygg. Det hjälpte henne när hon bestämde sig för att ta sig därifrån, säger hon.

Jag tänker att det inte är så konstigt. Har en en gång haft en trygghet vet en vad det är. Det blir ett normaltillstånd att försöka återvända till. Någon drömmer sig tillbaka till sin barndom, till tiden innan världen rubbades. Någon annan längtar tillbaka till tiden innan födseln, innan ägg och spermie ens möttes. Någon tredje lever i den digitala världen för att slippa konfrontera den tredimensionella verkligheten.

Men det är först när en möter sin egen spegelbild som en ser att åren gått. Det är först då en kan börja förstå vad som är. Och det är först utifrån det en kan resa sig upp och gå.

Jag postar mitt brev, men fortsätter promenaden ner mot stormarknaden för att köpa hö. Förvånad upptäcker jag att buskar och träd blommar. Det är knappt vår längre, snarare försommar. Och jag inser att jag tänker för mycket och lever för lite.

***

Rubriken är ett citat från Peter LeMarcs "Minus fyra", från skivan Kärlek i tystnadens tid. Jag är övertygad om att den inte alls handlar om Trollhättan utan om Sandviken. Hursomhelst är det en av de bästa skildringar som gjorts av en bruksort någonsin, fullt jämförbar med hans "Little Willie John". </lermarcomani>

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykologi, mindfullness, acceptans, missbruk, HIV, hemlöshet, utanförskap, överlevnad, Peter LeMarc

"Men du. En kvinna är XX. En man är XY. Ett visst mått av kvinnlighet är förutsättningen för att vara man. Att sen samhället har vissa fåniga låtsas regler om vad som skall vara manligt och vad som skall vara kvinnligt har inget genetiskt stöd. Att du har vad samhället anser är en kvinnlig sida gör dig inte till mindre man!"

Jag minns också Claras ord för länge sedan, apropå att vissa tror att könet är givet av Gud innan födseln: "Jag var kvinna redan innan jag föddes!" Jag minns att jag misstolkade det då, och svamlade om att alla foster var flickor från början. Det var inte alls så hon menade.

Jag faller genom lilagröna spiraler och grubblar över just det. Hur jag i vintras höll en hemlig sorgevaka på årsdagen av den tionde graviditetsveckans stora misstag. Vad hade hänt om jag fått det där testosteronet just då? Hade det gjort någon skillnad? Hur hade min kropp sett ut idag? Hur hade jag känt mig? Spelar det alls någon roll vad som kunde ha hänt, när det ändå inte hände?

Frågorna hänger kvar, men jag glömmer dem när jag upptäcker att det är en trappa jag faller igenom. Genom cirkelns mitt rusar jag mot något jag inte kan se slutet på. Jag ser människor som skyndar förbi och inser att det inte stämmer. Jag faller uppåt. Sedan somnar jag och vaknar till raderna

"There I see the guiding light
The star you're born to be
I realise your love has set me free"*

Jag sätter mig vid datorn och pratar med Sasha. Han förklarar frankt att "i mitt hode har du en penis". Och plötsligt känns det så självklart. Kanske är det precis så enkelt det är. Kanske är det just det som är mindfulness: Att blunda lite lagom.

*) Från We could be heroes. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, kön, genus, manlighet, dröm, Bodies Without Organs, mindfulness

Ändå grubblar jag över de ord en får höra som patient. Sofie berättar i Aftonbladet att hon var för sjuk för terapi förut, men nu anses hon vara för frisk. Trots borderlinediagnos, trots självskadebeteende. Hon vann kampen över anorexian men förlorade den om rakbladen.

Hon är inte den enda. Jag vet en person som slogs mot psyk i ett halvår för att få någon samtalskontakt alls, efter att ha blivit utkastad från behandlingen för att han ville byta behandlare. Eftersom han redan hade en borderlinediagnos ansågs han inte vara pålitlig när han beskrev hur sjuk han var.

En annan person hade gått tre år i behandling för borderline och skulle äntligen börja steg två, efter att precis ha slutat självskada. Då kom domen: Du är för frisk för den här behandlingen, men för sjuk för någon annan. Vänta ett år eller två, det kanske blir bättre av sig självt.

Ingen vård i världen kan ta ansvar för någon människas liv fullt ut. Men om det ska ta sju år att få hjälp som för Sofie, hur ska vi kunna förvänta oss att människor inte blir sjukare av väntan?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykvård, vård, psykisk sjukdom, borderline, ätstörning, självskada, terapi

Tänk att det ska vara så svårt att se det själv. I många år hade jag en vän som levde på gränsen mellan att orka leva och vilja dö. Minsta vindpust fick henne att falla över. Det räckte med enkla saker: Jag tittade "konstigt" på henne, jag använde fel tonfall, jag råkade berätta att jag inte trodde att håret växer fortare om man klipper det.

Hon förklarade det varje gång efteråt. Efter att jag hade kastat mig över henne för att hindra henne från att hoppa ut i gatan, efter att jag dragit ner henne från räcket med min kroppstyngd, efter att ha brottat ner henne tills hon grät - förklarade hon alltid lugnt och stilla att jag provocerade henne till att vilja dö.

Det var mitt fel att hon mådde som hon gjorde. Jag visste att det skulle komma en dag då hon inte dök upp på avtalad tid och att hennes mamma skulle ringa och berätta. Det var aldrig en fråga om "om", utan om "när". Och det var alltid mitt fel.

Jag har lagt det bakom mig nu. Det var fem år sedan jag hörde av henne senast. Ändå, när folk frågar om jag manipulerar människor i min omgivning till att tycka synd om mig, svarar jag alltid ja. Bara för att jag tror att det är vad en deprimerad person alltid gör, oavsett om det är medvetet eller inte. All kommunikation är manipulation.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om borderline, psykisk sjukdom, personlighetsstörning, självmord, skuld, skam, manipulation, fördomar, vänner

Jag svarade aldrig högt. Mitt svar skulle skrämma slag på henne.

Det värsta som kan hända är att jag dör. So what. Världen går inte under för det.

Det är det som hållit mig vid liv. Att veta att jag KAN dö är en grundförutsättning för att våga leva.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om livet, nervositet, rädsla, ångest, död, filosofi

Ett rum där jag inte behöver välja bort människor. Ett rum där jag är satt som straff för att jag inte kan ha med människor att göra. Ett rum där tanken är att jag ska plågas till döds av att inte få dö. Där jag tvingas existera utan att få tillstymmelse till liv.

Ett rum utan utsikt, utan ljud, utan kontakt med ett levande väsen. Kala bergväggar och en sjukhussäng är allt som behövs. Och så sondmatning. Allt för att livet ska kännas som ett straff och inte som en gåva.

Jag har varit på väg till det bergrummet så många gånger. Varje gång blir ambulansen kapad av terrorister som kväver fångvaktarna med rosa sockervadd. Bakbunden som jag är kan jag inte gå, men de bär mig därifrån.

De ger mig livet tillbaka. Tack.

Läs även andra bloggares åsikter om ångest, självmordsförsök, vänskap, psykisk sjukdom, självskada

Jag läser i Aftonbladet om en tioårig pojke som dött. En autistisk pojke som drunknat utanför Örnsköldsvik. Jag vet att det är fult och billigt att spekulera i vad som hänt, men… Det är svårt att tolka det på något annat sätt än som en medveten handling:

En väldigt ung människa är död. Orsakerna kan vi inte veta. Däremot vet vi att det är oerhört vanligt att personer med autismspektrumtillstånd blir mobbade och utfrysta, oavsett ålder. Vi vet att barn såväl som vuxna ofta mår väldigt dåligt psykiskt som en följd av detta. Många försöker ta livet av sig. En del lyckas, andra inte.

Ikväll tänder jag ett ljus för pojkens anhöriga. Och för alla offer för neurofobi, som inte ser någon annan utväg.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, neurofobi, fördomar, barn, Örnsköldsvik, självmord, depression, mobbing

Hursomhelst, är en som jag uppvuxen i Jämtland är påsken en högtid som betyder kollektiv fylla hos i stort sett alla utanför min familj, (alkoholrelaterade) skoterolyckor en masse och drängfulla norska tonåringar i Storlien på skärtorsdagen.

Först sedan jag flyttade därifrån har jag insett att påsken också är en tid på året då det faktiskt används hjärnceller också, och inte bara upplöses i alkoholångor. Jag fick nämligen idag en länk till ett påskuppror mot utförsäkringen av sjuka.

Som psykfall, dårhushjon, miffo, autist och psykopattransa ställer jag mig självklart bakom detta. Gör det du med!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om påsk, påskupproret, psykisk sjukdom, funktionshinder, psykvård, vårdpolitik, politik, fördomar

Folk undrar vad de ska göra för att framstå som mer "genuina": Är det okej för en tjej att ha högklackat hos doktorn, eller kommer hen att avfärda mig som "fetischist"? Är det ok för en kille att ha kajal runt ögonen och inte linda brösten? Är det ok att säga att jag är en heterosexuell kille men min flickvän ser sig som flata? Hur sjuk ska jag vara för att inte hamna underst i högen? Hur frisk ska jag vara för att slippa vänta ytterligare år på behandling?

Det handlar om att bli bedömd och leva upp till rollen en förväntas spela. I princip handlar det om att dansa med läkaren i en pardans där båda är övertygade om att det är den andra som styr. När jag berättar det för folk utan inblick i TS blir de ofta förvånade. För dem är det självklart att det är doktor och patient som tillsammans ska avgöra diagnosen, att det ska kännas bra för båda och att man absolut inte får "manipulera" sina svar utifrån vad en misstänker att doktorn vill höra när hen ger en testet med idiotfrågor av typen "Tycker du om att pyssla med blommor?".

Jag undrar verkligen det. Jag har levt ett antal år som psykpatient och har hela tiden upplevt mig tvungen att manipulera läkarna. Jag kan inte bara säga vad jag tycker utan måste snarare få dem att dra slutsatsen själva. Är det något jag har lärt mig är det att läkare avskyr när en skriver de på näsan.

Hur puckade, ogenomtänkta frågor de än ställer, hur socialt inkompetenta de än är måste en patient spela med, dansa med i deras dans eftersom det är de som för. Men det är inte ens läkarna som bestämmer takten, det gör en våldsamt omusikalisk orkester i ett annat rum, så de slipper se vad det är de organiserar.

Läs mer om sjukskrivningar i DN. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykvård, sjukskrivningar, jobb, vård, transsexualism, HBT, fördomar