Det larmades om en mc-olycka. Jag och fotograf tar en bil och drar iväg. Från bilen är det lämpligt att ringa till nattchefen och informera om att vi åkt, så jag ringer upp.

någon: svarar något obegripligt
jag: hallå?
någon: ja hej?
jag: men hej, det är sofia och sofia här.
någon: ehh jaha?
(nu tänker jag att det kanske är en vikarie som inte vet vilka vi är så jag försöker mig på en presentation)
jag: ja alltså reporter och fotograf. tänkte bara säga att vi åker på mc-olyckan.
någon: mc-olyckan?
jag: ja det är tydligen nån mc-olycka i Korsta så vi tar den på vägen till Timrå.
någon: okej... jag ska hälsa det.
jag: bra, hejdå!

Så lägger jag på. Och först då ser jag på displayen att jag inte alls ringt vår nattchef. Vad värre är: Jag har ringt redaktören på vår konkurrent MITTNYTT. Nu var det ju inget scoop eller så jag lyckades ge henne. Men ändå. Så gör man bara inte.

Uppdatering: Fick precis mail från en kollega på Mittnytt. Och i transparensens tidevarv slipper hon inte undan, här är det:

"HAHAHA!
Du ska bara veta vad vi undrade över det där samtalet. Det var min kollega Elin som svarade, och hon blev helt "Eh, jag vet att jag varit borta en del, men har det börjat nån ny som jag inte vet om?"
Vi hade teorin att det var en semestervikarie på fyran som inte fattat vart hon jobbade nånstans. Det hade varit roligt.
Men det här var inte så dumt det heller."

Det är sånt man har vänner till.

Nu har jag kommit hem och slår ihjäl tiden innan det är dags att hämta min pilgrim, sjuttonåringen som varit i Spanien och pilgrimsvandrat. Nykter, ensam, och i morgon ska jag jobba...

Läs även andra bloggares åsikter om midsommar, FRA, pilgrimsvandring, orgier

Har startat firma. Bara en sån sak. Har tänkt tanken i så många år men aldrig kommit till skott, det har verkat så krångligt. Men så när jag började få förfrågningar om att föreläsa tänkte jag att jag måste fan göra det. Enklare fakturering och mer seriöst kanske. Sen gick det i en rasande fart, och jag har redan en pärm som inte är full men ändå innehåller alldeles för många papper för att vara för en firma som bara startat men ännu inte bedrivit någon vidare verksamhet. Fast jag har en faktura att skriva och senast idag bokades ännu en föreläsning. Det är inte som att jag ser fram emot nästa års deklaration, det gör jag inte.

Barnen blir äldre. Nästa vecka fyller Hamlet sjutton. Sjutton liksom. Han är snart ett huvud längre än mig och klarar sig själv. Helt och hållet. När jag var i Stockholm och Göteborg gjorde han det. Tänk, jag är inte längre den där inlåsta fastbundna småbarnsmamman som aldrig tar mig nånstans. Det är också utveckling.
(fast häromnatten kom lille e och ville sova i min säng, när jag precis stått och funderat på om det kanske aldrig skulle hända igen...)

Nytt jobb efter semestern. Känns riktigt bra. Bara lite långsamt och jobbigt att stå ut till dess.

Så nej. Jag kanske inte står och stampar. Förutom på en punkt. Jag saknar någon att dela med.

Det var ett tag sedan nån slängde en utmaning på mig så jag kör väl, i vanlig ordning med det första som kommer upp i huvudet:

A - allvarsam

B - blyg berättare

C - cynisk

D - driven dagdrömmare

E - ensam egotrippad extrovert

F - fulsnygg fåfäng

G - gourmet och gourmand

H - hudlös hopplös hemlös

I - introvert

J - journalist

K - kär kanske?

L - lat

M - modig mamma

N - naturell

O - ouppfostrad

P - pragmatisk prestigelös pretentiös

Q - vill inte skriva det där ordet som stavas kv i början

R - rak och rädd för allting

S - snyggful

T - tråkig

U - utagerande

V - vanlig

W - wohaa?

X - xtraordinär

Y - ytlig

Z - zombie

Å - åskälskare

Ä - ärlig

Ö - överambitiös sometimes

Sådärja. Tänkte att det kanske skulle vara roligare att få beskriva nån annan, men nu var inte utmaningen sån. Jag skickar inte vidare denna gång, däremot är det fritt fram för vem som helst att ta den ändå, såklart.

Jag var tydligen den som var mest lik mig. Vet inte om det är bra eller dåligt. "Fast du blir mer och mer lik din mamma". Tja. Inte mig emot.

Men alltså. "Vad gör du nu för tiden?" Hur kul är det att ställa den frågan, eller att svara på den?

Jag har lite missbildade fötter. Särskilt den ena. Innebär att jag om jag har skor som inte passar perfekt så får jag sådan värk efter en liten stund att jag knappt kan gå. Det känns som om fötterna ska brinna upp. Och så börjar jag halta. (jag haltar litegrann till vardags också, men ofta märks det inte)

Därför avskyr jag att köpa skor. Dom som är snygga passar inte alls. Höga klackar finns inte på kartan. Mindre klackar kan funka men då måste resten av skon vara sjukt passande. Bra skor är dessutom dyra. Väldigt dyra. Och riktigt bra dyra skor måste man ofta gå in.

Kommande vecka ska jag på en rad olika evenmang som kräver mer eller mindre uppklätt. Jag har inga skor. Jag har väldigt lite tid på mig att leta. Om jag mot förmodan skulle hitta ett par så lär dom kosta hur mycket som helst. Och jag kommer inte att hinna gå in dom. Dessutom skulle jag behöva mer än ett par, alla skor passar ju inte till allt.

Så om ni ser på mina skor och tycker att dom ser konstiga ut, fel för årstiden eller lite trasiga eller något annat, så vet ni vad det beror på.

Läs även andra bloggares åsikter om frisyr, sonens nya flickvän, mymlan

Själv är jag 63 % french in bed. "For you lovemaking is a performance art. A form of highbrow expression every bit as rich, complex and meaningful as cinema, litterature or ballet..."

Hittat hos Lilla Gumman.

Läs även andra bloggares åsikter om sexuell nationalitet, test, hur är du i sängen?

Läs även andra bloggares åsikter om klipp dig och skaffa ett jobb, frisyrer, nytt jobb, jennifer aniston

Nu får jag vara med igen, fast den här gången med bloggen Same same but different. Och det handlar ju inte bara om mig då utan även om deeped.

Läs även andra bloggares åsikter om veckans blogg, bloggtidningen, deepedition, samesamebutdifferent

I am very happy. Kunde inte fått en bättre tilldelning i vår omorganisation.

Läs även andra bloggares åsikter om opinion, debatt, nytt jobb

I det här fallet togs den åtalade, dvs min exman, på "bar gärning" utanför mitt hus efter att han gått bärsärk hemma hos mig. Han fick sitta i arresten över natten och förhördes under morgonen. Själv förhördes jag som hastigast i samband med att de tog in honom.

Dagen efter släpptes han och ringde mig för att komma och hämta saker. Jag ställde ut de saker han bad om för jag hade då ingen som helst lust att träffa honom.

De följande veckorna bestod av samtal med socialtjänsten, polisen och läkaren som fotograferade mina skador och skrev ett rättsintyg. Blev också uppringd av någon från brottsofferjouren. Samtal samtal och om och om igen fick jag berätta vad som hänt.

Jag var sjukskriven och mannen jobbade såvitt jag vet på som vanligt. Någon gång hölls mer detaljerade förhör med mig och med honom, och i april väcktes åtal. (det hela hände alltså i januari i fjol)

Att det väcks åtal betyder i praktiken att åklagaren anser sig ha tillräcklig bevisning för att den misstänkte ska kunna fällas i domstol, och sedan är det Tingsrättens uppgift att kalla till huvudförhandling, dvs rättegång. Det drog ut på tiden men i september var det rättegång.

Det går till så att åklagaren redogör för brottsmisstankarna. Sedan förhörs målsägaren, i det här fallet jag. Först av åklagaren och sedan av försvarsadvokaten. Efter det spelades ett videoförhör med vår son upp, och sedan fick exet lämna sin berättelse. Sedan diskuteras skadestånd och därefter är det slutpläderingar. I Tingsrätten tog detta om jag inte minns helt fel ungefär fyra timmar. Domen meddelades tre veckor senare. Han dömdes till fängelse i tre månader för misshandel, skadegörelse och hemfridsbrott. Efter att domen meddelats har han några veckor på sig att överklaga, och det gjorde han i sista minuten. Därmed gäller inte domen, utan allt måste dras igen, från början, i hovrätten.

Det var det vi gjorde idag. Åtta månader efter tingsrätten. Det går inte fort inte. Det var i det närmaste identiskt med Tingsrättsförhandlingarna. Försvaret uppgav att de ville att hela åtalet skulle ogillas, åklagaren sa att de ville ha tingsrättens dom fastställd. Jag berättade, videoförhöret med sonen spelades upp och sedan fick exet berätta och förhördes av sin egen advokat och av åklagaren. Resonemang om skadestånd och sedan slutpläderingar.

Domen meddelas den 27 maj om inget oförutsett inträffar. Tingsrättens dom sköts upp vid ett tillfälle. Sedan ska det förhoppningsvis vara över. Och ändå inte. Det som hänt har hänt och hans uppträdande i rätten gör mig inte precis mer benägen att försöka prata med honom och på något sätt förlåta. Å andra sidan anser han sig uppenbarligen inte ha gjort något som kräver förlåtelse. Men jag hoppas innerligt att han kommer att lämna mig ifred nu.

Vid något tillfälle i rätten vände han sig dessutom direkt till mig. Såg mig i ögonen och tilltalade mig direkt och det var otroligt obehagligt. Som tur var sa domaren åt honom att tala till rätten istället för till mig. Men först efter ett par minuter.

Intressant att notera: Han får höra på hela min berättelse och har sedan möjlighet att komma med invändningar mot mitt vittensmål, medan jag inte ges någon möjlighet att bemöta det han säger. Å andra sidan hade jag inget att tillägga eller dra ifrån min egen berättelse, men det känns kymigt när någon sitter och påstår saker helt tagna ur luften och man inte kan göra annat än svälja.

Noteras kan också att när man anländer till rätten stöter man ihop med varandra. I entrén måste han, jag och våra respektive vänner möta varandra, och i pauserna (när vi båda gick ut och rökte) tvingas vi stå några meter ifrån varandra och viska med våra advokater. Konstigt kan jag tycka.

Så. Det var min dag. Hur har din dag varit?

Och så jo. Glömde nästan. Men tack! Tack för stöd, här och på jaiku, i mail, via sms och telefonsamtal. Utan er skulle jag fan inte ha orkat.

Läs även andra bloggares åsikter om rättegång, rättsprocess, tingsrätten, hovrätten,

Ikväll skulle jag ha velat ha någon här. Någon nära. Någon speciell. Någon som kunde fått mig att tänka på annat, eller bara sagt de där bra sakerna som bara han kan. Men han är inte här och jag känner mig mer ensam än vanligt.

Jag har varit på många rättegångar. Eller många och och många. Några stycken. Men innan jag själv satt där på målsägarsidan, innan jag själv varit med om att försöka berätta ett händelseförlopp så detaljerat och ärligt som möjligt, innan jag själv var tvungen att sitta mitt emot honom och svara på insinuanta frågor från hans advokat, innan jag själv suttit där och sett videoförhöret med sonen spelas upp för rätten, innan jag själv suttit där och sett flinen från hans supportrar på åhörarbänken, innan dess kunde jag faktiskt inte på något sätt föreställa mig hur jävligt det kunde vara.

Förra gången var som att springa en mara. Efteråt var jag helt slut, inte bara pyskiskt utan också fysiskt. Jag hade träningsvärk i hela kroppen och jag kunde nästan inte prata.

Och sedan väntan. Väntan på domen För det går inte på något vis att riktigt lämna det hela bakom sig innan domen meddelats. Innan man vet resultatet. Inte för att jag egentligen bryr mig så mycket om ifall Hovrätten fastställer Tingsrättens dom eller lindrar den på något sätt, mer bara att man vill veta.

Jag vill verkligen bara att det ska vara över. Och sedan vill jag aldrig mer i hela mitt liv behöva se honom eller höra hans röst.

Ibland tror jag på tankens kraft. Så om någon läser det här och har tid och kommer ihåg det - sänd några extra tankar till mig på måndag mellan klockan nio och tolv. Det kommer jag att behöva.

(och för er som inte fattar nånting alls nu: bakgrunden till rättegångsskiten finns att läsa här)

Läs även andra bloggares åsikter om rättegång, dom, maratonlopp

Läs även andra bloggares åsikter om medievärlden, omslagsflicka, bild, mymlan hymlar inte

Sådär så att man samtidigt är lite orolig för att man inte riktigt ska få ihop det men bara går på ändå.

Igår och idag har jag fått flera mail och telefonsamtal som förändrar saker. Kanske inte precis revolutionerande men tillräckligt för att ge mig livsgnistan tillbaka.

Och jag är så glad och lite stolt över mig själv för att jag faktiskt hur svart det än har känts inte har gett upp.

Läs även andra bloggares åsikter om mymlan, livslust, stress

Ulrika försöker lura in mig i bloggaomvadmanätertillfrukostträsket, genom att fråga vad jag helst äter/läser till frukost.

Svaret är: Jag äter sällan frukost. Är inte hungrig när jag är nyvaken. Om jag någon gång äter frukost så äter jag helt lagad mat, typ hotellfrukost. Ägg, omelett, bacon, stekt potatis, sånt går ner. Men till vardags är det kaffe och cigg mest. Läser? Samma här, till vardags inte mycket, hinner inte. Bläddrar igenom dagens tidning, och kollar mail, jaiku, några bloggar och nyhetssajter lite beroende på tid. Annars gör jag det när jag kommer till jobbet. På helger brukar jag däremot ta mig tid att läsa tidning. Alltså inte bara bläddra, utan läsa. På hotell om det finns tid är det skönt att hinna igenom både DN och SvD.

Ulrika undrar också hur man bär sig åt för att få en så fantastisk dotter som jag har. Ja. Det är många gånger jag frågat mig vad jag gjort för att förtjäna så fantastiska barn. Och jag är lite inne på att föräldrarna har mindre makt/inflytande än vad man tror. Annars har jag inga direkt genomtänkta fostringsprinciper. Jag försöker resonera med mina barn. Prata med dom. Svara på deras frågor. Har gjort sedan dom var små, försöker att inte bara säga solen är gul för att den är det, utan föra vidare resonemang. Försöker också uppmuntra dem att vara sig själva, uppmuntra dem i deras egna intressen och önskningar, och att tänka själva även när deras idéer går emot mina egna. Försökte länge vara politiskt och religiöst obunden som förälder. Nu funkar det inte längre, barnen genomskådar mig, men nu har de å andra sidan utvecklat egna åsikter och vad jag säger spelar mindre roll.

Pia undrar vilken som är min absoluta favoritbok. Oj så svårt. Det ändras ju ibland. Men med tanke på att jag läst den flera gånger och aldrig drar mig för att rekommendera den, och den innehåller i princip allt: Albert Speer och Sanningen, av Gitta Sereny. En bok som får en att tänka ett varv till, en bok som inte befäster en massa fördomar, som får en att tänka utanför det man är van. Samtidigt som den är otroligt välskriven, spännande, faktaspäckad, en sån bok man inte vill lägga ifrån sig.

Vad är jag mest rädd för? Svårt det med. Här kanske man borde svara att man är mest rädd för att det ska hända ens barn något eller liknande. Men jag är inte det. Jag går inte och tänker på det. Händer det så händer det, jag är inte den som oroar mig särskilt mcket i onödan, inte för sånt. Jag är nog mer rädd för att vakna upp nån gång i pensionsåldern och inse att jag inte gjorde allt det där jag ville eller kunde. Rädd för att spilla bort livet. Rädd för att dö i förtid är jag nog också. Jag vill leva, åh vad jag vill leva.

Pia undrar också om det är något jag vill ha ogjort i mitt liv. Det korta svaret: Nej. Visst finns det små saker jag kunde gjort annorlunda, men det mesta har jag ju gjort utifrån situation, och så bra jag kunnat utifrån vad jag då vetat och vilka möjligheter jag haft då. Försöker att inte fastna i ånger, jag tänker hellre framåt.

Lalanda frågar vad som gör mig glad. Men oj. Jag är ingen glad person. Men jag blir väl glad av små enkla saker, som att solen skiner, att det är varmt och skönt ute, att någon säger något snällt eller när Edgar steker ägg till mig på morgonen.

Kurry undrar vad jag skrattar åt. Okej. Jag skrattar högt och rått och hjärtligt och innerligt åt dramer av Lars Norén, och en och annan Ingmar Bergmanfilm. Jag skrattar åt sånt jag känner igen. Jag har morbid humor. Annars skrattar jag en del åt Kvarteret Skatan och jag älskade Hassan på den tiden, jag är nog en typisk Killinggänggenerationsperson.

Vad jag tycker om Filip och Fredrik? Tja. Mest är jag avundsjuk på dem, för att dom för göra så hysteriskt roliga saker. Jag tycker att dom i mångt och mycket är briljanta, och gillar deras sätt att visa respekt för individer och sättet de lyckas skildra galningar och byfånar utan att förlöjliga utan med ett uppriktigt intresse. Sen kan jag tycka att det går lite långt ibland, men vafan, klart dom passar på.

Studiomannen undrar om jag är en naturmupp. Svar: Nej. Men jag kan i vissa stunder känna mig närmast religiös av naturupplevelser, jag tycker om att vara i naturen i lagom doser, men jag tycker inte om att göra. Jag älskar åska, jag älskar stormiga hav, jag älskar Sverige om sommaren och Lappland i synnerhet, jag gillar vyer men som sagt - jag är inte den som tar på mig kängor och ryggsäck och vandrar. Min rygg klarar inte att bära ryggsäck.

Ulrika undrar vad jag gillar för kläder. Den kan jag inte svara på. Uppriktigt. Jag har ingen aning om vad jag gillar och kan nästan inte köpa kläder. Vet inte vad jag ska titta efter, vad jag har för stil egentligen. Jag kör jeans och jag ärver av min dotter. Jag skulle på riktigt vilja ha en stylist som utgick ifrån mig och min personlighet och hjälpte mig att hitta rätt.

Så. Det var ju lagom svårt. Hoppas ni är nöjda med mina svar. Nu ska jag dricka kaffe på min balkong, där är det sommar.

Läs även andra bloggares åsikter om mymlan, frukost, frågelåda, svar, natur, Filip och Fredrik, humor,

Men jag tar och gör en bump.
Fråga vad ni vill. Allt ni nånsin velat veta om mymlan. Jag lovar att svara så duktigt jag kan.

(närå, jag har inte tråkigt)

Läs även andra bloggares åsikter om mymlan, bump, bloggar

Och som rationaliserar mina känslor.

En vän beskrev det såhär: Jag vet andra i din situation som varit ett enda stort skrik, men du är sansad och rationell och sätter ord på det som är istället.

Jag har suttit en massa timmar hos terapeuter, psykologer och sånt. Och alla säger ungefär samma sak: Det finns inget jag kan göra, du har ju koll på läget.

För att jag inte är ett enda stort skrik. För att jag kan förklara varför och hur.

Men: jag känner inte efter. Jag tänker istället.

Fast det är inte riktigt sant.

För ibland känner jag efter. Och då är det som att vrida på en kran. Börjar jag gråta kan jag inte sluta. Blir jag arg så blir jag fanimig så jävla arg. Jag förvandlas till ett monster och när barnen var yngre brukade jag läsa om mamman som förvandlades till en eldsprutande drake för att dom skulle förstå att det inte var riktigt rationellt eller ens riktat mot dem när jag plötsligt exploderade.

De senaste veckorna har jag slagit på mina känslor. Och då jävlar blir det kaos. Och jag försöker så gott jag kan att återvända till min hjärna. Hitta argumenten. Logiken. Det rationella tänket. För det är sån jag är. Logisk, rationell och jag till och med känner logiskt, ibland.

Jag har i alla tider till och med grälat enligt någon slags logik. Det har inte funkat särskilt bra.

Men jag har träffat en person som jag vågar släppa fram mina känslor till. En person som får mig att strunta i vad som är logiskt, vad jag borde säga, göra eller tänka i bestämda situationer. Jag säger saker som jag aldrig sagt förr, till någon. Jag bitchar som fan. Och på nåt konstigt sätt känner jag mig starkare. Kanske för att han är den han är. Han bitchar tillbaks. Men han försvinner inte.  Han är kvar.

I morgon är det fotografering.

Frågan är: Var?

Jag får tänka ut en miljö där jag passar in. Helst utomhus. Svårt ju.

Läs även andra bloggares åsikter om foto, journalistik, mymlan,

När jag var liten gillade jag att bläddra i dom, och av nån outgrndlig anledning brukade jag riva ur kupongerna till de saker jag ville ha, och några gånger fyllde jag även i ett par, lockad av att skulle få paket fulla med grejer för tolv och femti. Det finstilta läste jag inte.

Och nu kommer det: Jag beställde en prenumeration på handarbetsmönster.

Jepp.

"Hemmets handarbetsbibliotek" om jag inte minns fel. Lockad av nån bild på ett gulligt broderi och nåt coolt klädesplagg utan att tänka att det faktiskt bara var mönster man fick, och inte färdiga grejer.

Jag var väl kanske elva år och lyckades väl skriva nån namnteckning i målsmansrutan.

Sen kom ett gäng pärmar och en herrnas massa mönster och stickbeskrivningar som skulle sättas in i pärmen. Var tredje vecka. I ett helt år, innan man fick säga upp det hela.

Det kostade mycket mer än tolv och femtio.

Mamma och pappa var ganska irriterade.

Och jag kan fortfarande knappt sy i en knapp...

Läs även andra bloggares åsikter om handarbete, broderi, teveshop, reklam, prenumeration, pinsamt

Tack för att ni finns.

Läs även andra bloggares åsikter om styrka, mymlan, tack

Men det kan jag inte.

Så jag sitter bakbunden i mitt fängelse och hoppas att någon ska komma och skära av repen.

(det kommer inte att hända)

Läs även andra bloggares åsikter om fängelse, bunden, censur, självcensur

mod att förändra det jag kan,

och förstånd att inse skillnaden."

Hört den nån gång? Det är AA som brukar be den på sina möten. Oavsett om man är alkis eller ej, oavsett om man tror på Gud eller ej, så är bönen ett rätt bra mantra att säga till sig själv när man är på väg att ge upp. Jag brukar använda mig av den som princip.

Acceptera det jag inte kan förändra. Det är ju faktiskt väldigt energislösande att gå omkring och inte acceptera saker man ändå inte kan göra något åt. Så jag brukar verkligen försöka, och brukar vara rätt bra på det. Att acceptera saker. De mest märkliga saker. Det är där förståndet kommer in i bilden. Vissa saker kan man förändra, och det gäller att se skillnaden.

Så kommer vi till modet. Mod att förändra det man kan. Jag brukar vara ganska modig också. Faktiskt. För att jag inte tycker om att sitta och vänta på att saker ska hända av sig själva. Jag är en problemlösare, som försöker ta saker i egna händer.

Men. Så är det alla dom där sakerna som man å ena sidan kan förändra. Eller skulle kunna förändra. Om bara nånting annat föll på plats. Eller: saker man skulle kunna förändra med rätt sorts uppbackning från omgivningen.

Just nu känns det som om jag har stått på en fjälltopp i motvind alldeles för länge. Jag känner mig gnällig och jävligt trött på mig själv, för att jag liksom kört fast. Det mesta är skit och jag ser inga lösningar heller. Eller: jag ser lösningar, men mitt mod räcker inte för att jag ska kunna förändra. Jag är beroende av en massa yttre omständigheter. Och jag kämpar, jag jobbar jävligt hårt, för att de yttre omständigheterna ska ta sig i kragen, ta sitt förnuft tillfånga, eller helt enkelt bara göra det som behöver göras. Men det går så långsamt. Och jag blåser snart ner från den här fjälltoppen. Fast jag har lösningen, fast jag vet hur jag skulle kunna klättra ner utan att slå mig sönder och samman. Men verktygsleverantören levererar inte. Sherporna kommer inte till min undsättning.

Jag är inte en pessimist. Jag tror på framtiden. Jag tror verkligen i djupet av mitt hjärta att det någon gång ska bli min tur. Att jag också ska få skörda frukterna av hårt slit. Jag har modet. Och jag tror jag har förståndet. Men just nu är det jävligt svårt att acceptera alla de där sakerna som jag inte med egna händer kan förändra. För dom står som höga murar i vägen för mig.

Jag är så jävla trött.

Läs även andra bloggares åsikter om sinnesrobönen, mod, mymlan, fjäll, motvind, skörda frukt, slita ont, vänta, tålamod, förändring, problemlösning