Jag har alltid varit förtjust i historiska -- och kulturhistoriskt inspirerade -- deckare, och jag är beredd att utstå vissa lidanden för att tillfredställa min vurm (Hur ska man annars förklara att jag har läst alla Dan Browns böcker, trots att karln skriver som en dyslektisk charkuterist som råkat snava över en manual över de billigaste bestsellerknepen -- för den som till äventyrs undrar så anser jag att Deception Point är "bäst" medan Digital Fortress får Tom Clancy att framstå som technothrillerns Tolstoj).

Besvikelserna har varit många under decennierna , men de senaste åren har det faktiskt -- glädjande nog -- dykt upp ett antal böcker som levt upp till högt ställda förväntningar: Iain Pears sköna sextonhundratalsdeckare An Instance of the Fingerpost, till exempel, och Boris Akunins Fandorinböcker, där tsartidsnostalgin ligger som en skimrande sepiahinna över sidorna.

Men den kanske bästa historiska deckare jag någonsin har stött på -- Jed Rubenfelds The Interpretation of Murder -- kom ut förra året, och tursamt nog har den redan lyckats leta sig så långt ner i näringskedjan att jag hittade den på en loppis häromdagen, inköpte den och genast glupade i mig den.

Handlingen tar avstamp i Freuds och hans vanartiga CG lär-Junges New York-besök 1909, men lyckas även inkorporera byggandet av Manhattanbron, mordet på Stanford White och åtskilliga andra av periodens on dits. Interpretation är den bok jag hoppades att Nicholas Meyers The Seven Per Cent Solution skulle vara på åttiotalet och att Caleb Carrs The Alienist skulle vara på nittiotalet (för att nu bara nämna två smått snöpliga läsupplevelser).

Det ligger för övrigt nära till hands att jämföra Interpretation ... med The Alienist -- inte bara för att omslagen är nästan löjligt lika varandra (en händelse som påminner ovanligt mycket om en tanke). Båda böckerna handlar om hur psykonalalysen kom till USA, och om hur pionjärer motarbetas av puritaner när de försöker lösa ett mordfall med de nya metoderna.

Men The Alienist hemfaller åt en av den historiska romanens dödssynder: den envisas med att ha ett persongalleri där många av de uppträdande är så moderna, upplysta, atypiska och allmänt politiskt korrekta att man börjar fråga sig varför romanen överhuvudtaget ska utspela sig vid förra sekelskiftet. Jag menar inte att en historisk roman är tvungen att bara skildra personer som är rasister, misogyniker och obegripligt inskränkta -- men om huvudpersonerna bara känns som nutidsmänniskor i lustiga hattar och kostymer så blir framställningen tämligen platt och ointressant. Utmaningen för den historiska romanen är snarare att skildra människor fångna i sin tids perspektiv och försöka levandegöra och förklara deras bevekelsegrunder.

Det tycker jag att juridikprofessorn Jed Rubenfeld lyckas ovanligt bra med i Interpretation of Murder. Och han har dessutom lyckats skriva en deckare vars intrig drivs framåt av psykoanalytiska resonemang som man kan läsa utan att börja skruva sig olustigt på sidan 37.

Psykoanalys i populärlitteratur och på film höjer sig sällan särskilt mycket över nivån i Hitchcocks Spellbound, där Ingrid Bergman tolkar Gregory Pecks drömmar med samma absurda lätthet som om hon höll på med pysselsidan i Kamratposten. De psykologiska resonemang som förs i Interpretation är A) relevanta för handlingen och B) övertygande.

Rubenfeld lyckas skriva i en stil som är en elegant sekelskiftespastisch men ändå har ett eget uttryck, och skapar en svårartat spännande sidvändare som dessutom har betydande litterära kvaliteter -- Freuds och Jungs gräl om Oidpuskomplexet hade inte skämts för sig i en roman av något slag , men i en pusseldeckare är det något av en uppenbarelse. Som en extra bonus visar sig deckargåtan vara en av de mer komplexa och tillfredställande jag tagit del av på länge.

Min enda kritiska anmärkning är nog att JR envisas med att växla mellan första och tredje person i framställningen -- det får mig att likt Stig Järrel utropa "Fusk, min herre! FUSK!"(Men när man väl vant sig stör greppet faktiskt mindre än vanligt i den här boken).

[vodpod id=ExternalVideo.437694&w=425&h=350&fv=]

I en kommentar nyss drog jag mig till minnes att Långben heter Fedtmule på danska. Och eftersom jag egentligen borde antingen jobba eller städa just nu så ledde detta omedelbart till vidare efterforskningar på nätet.

Där upptäckte jag till min stora förtjusning även att Fedtmule som superhjälte går under det underbara namnet ...

(Inom parentes kan nämnas att Spökplumpen döpts till det inte mindre inspirerade "Sorte Slyngel.")

På grekiska heter Goofy "Gkoufi".  På latin heter han "Phillipule" (fråga mig inte varför det överhuvudtaget finns ett latinskt namn). På italienska heter han "Pippo".

Men jag är nog beredd att påstå att det färöiska namnet på Långben är det bästa av alla: "Klossmundur"

Två av trettiotalets populäraste pulpförfattare -- Lester Dent som skrev om Doc Savage och Walter Gibson som skildrade The Shadows skugglika strapatser -- slår sig samman för att utreda mystiska omständigheter kring skräckförfattaren H P Lovecrafts död. (En rödhårig liten tjockis vid namn L Ron Hubbard -- han började ju sin karriär som pulpförfattare --  är dessutom deras komiska sidekick).

Om man är skapt som mig lystrar man genast när man får hör talas om en roman av det här slaget -- men man blir också en liten smula misstänksam, och anar Forbes Beatles i mossen:

Vi ska minnas cthulhumytologin
At the Mountains of Madness den var fin,
monster tjöt med vilda skrin;
yeah, yeah yeah!

Det som i någon mån fritar Paul Malmont från såna misstankar är att såväl Doc Savage som The Shadow är ganska bortglömda idag -- även om Sam Raimi gjorde en makabert usel film om den sistnämnde för ett antal år sedan med Alec Baldwin som den mörke hämnaren. Och L Ron Hubbard har förvisso sina tillskyndare, men kanske inte främst som pulplförfattare.

Farhågorna visar sig också vara ogrundade. Malmont kan sin pulp och verkar drivas av en äkta kärlek till äldre tiders underhållningslitteratur. Dessutom har han gjort boken till en enda lång hyllning till trettiotalets pulpskribenter. Jag får se noirförfattaren Cornell Woolrich sitta vid ett restaurangbord med sin dominanta mamma; space operans grand old man E E "Doc" Smith -- den förste som skrev intergalaktiska SF-berättelser, och en av de mest kompakt oläsliga av de gamla SF-pionjärerna -- spelar en viktig roll för intrigen; och långa rader av andra litterära giganter på lerfötter passerar revy inför mina alltmer stimulerade ögon -- "Al" van Vogt, "Howard" Lovecraft -- här slänger vi förnamnsinitialerna med våra gamla hjältar. Jag får en behaglig känsla av att "min by är på TV" och ligger långa stunder med ett mysande småleende. Leendet blir extra brett när jag stöter på passager som den när L Ron Hubbard frågar H P Lovecrafts moster om ett oväntat ljud:

Something bumped in the cellar, startling the men.

"What was that?" asked Hubbard.

"Rats in the walls", she said.

Dessutom har Malmont en naturbegåvning för att skriva actionscener så att de faktiskt blir riktiga nagelbitare, och eftersom boken är en pastisch på forna tiders popkulturvärderingar kan han även ohämmat vältra sig i gamla klyschor -- vilket han gör med smittande entusiasm. Han bangar inte ens för sinistra kineser och galna vetenskapsmän (även om de kanske inte är fullt lika galna som det praktfulla specimen som Doc Savage stöter på ovan). Överhuvudtaget är stilpastischen såvitt jag kan avgöra mycket skickligt genomförd -- komplett med antikverad slang och blommade adjektivsjuka.

Det hjälper nog om man -- som jag -- har läst och älskat de flesta av de i boken förekommande författarna, och kan tillgodogöra sig snabba, illistiga referenser (jaha -- de där två killarna var alltså Siegel och Schuster -- Stålmannens skapare! Okej -- Stan Lieber, det tonåriga cykelbudet, kommer i sinom tid att bli Marvelgurun Stan Lee -- o s v), men jag misstänker att boken kan läsas med stor behållning även utan såna förkunskaper.

Enda plumpen i protokollet är väl att handlingen segar ner sig rätt betänkligt i mitten när Malmont förser oss med en massa back story i insprängda kapitel (insprängda kapitel med tillbakablickar borde på det hela taget förbjudas inom populärlitteraturen -- det är nästan alltid bara ett bekvämt sätt för författaren att släppa en massa information i knäet på oss utan att behöva knåda in den i huvudberättelsen). Men denna kortvariga prövning går över, och sedan blir det en knallfinal som heter duga.

Nu väntar jag i spänning på nästa häfte.

Tillägg: The Shadow och Doc Savage må vara bortglömda men de lever vidare i seriernas värld som sina copyrightfria kusiner från landet: Batman är ett ganska närgånget plagiat på The Shadow och Stålmannen har åtskilliga likheter med Doc Savage (doktorn är också en övermänskligt stark och smart pojkscout med ett eget fort på nordpolen).

Ja -- ibland kan man bara inte låta bli att undra ... Här har vi t ex episoden med The Rainbow Batman ... (vår hjälte provar just en skär kreation som Robin i ett anfall av färgblindhet väljer att kalla röd)

Eller var sägs om det här excerptet där den dynamiska duon studerar den historiska fucklitteraturen för att få veta mer om "the great boners of all time" ...

Fast det är klart -- vissa indicier tyder på att Batman är betydligt mera kinky till sin läggning ...

(Bilderna är hämtade från sajten Superdickery -- under rubriken Seduction of the innocent kan man hitta en del fantastiskt smågodis. Och en hel del ganska hårdraget überfreudianska tolkningar av Blixtens sexliv också, för den delen ... )

"Harry is wondering in his bath how long it will take to wash away the creamy cake from his face. To a grown-up, handsome young man, it is disgusting to have filthy dirt on his body. Lying in a luxurious bathtub and rubbing his face with his hands, he thinks about Dudley's face, which is as fat as Aunt Petunia's bottom."

Så lyder inledningsmeningen på den hett efterlängtade Harry Potter-uppföljaren Harry Potter and Leopard-Walk-Up-To-Dragon, vars omslag vi ser avbildat här ovanför.

I väst har Potterfansen gått och ångat av otålighet i åratal i väntan på The Deathly Hallows, men på den kinesiska bokmarknaden har de kunnat trösta sig med titlar som Harry Potter and the Chinese Porcelain Doll, Harry Potter and the Half-Blooded Relative Prince, Harry Potter and the Chinese Empire och min absoluta favorit Harry Potter and the Big Funnel.

Om man ska tro omslag och titelsidor är historierna skrivna av en viss "J. K. Rowling" vars kunskaper i mandarin visar sig vara minst sagt imponerande.

Attack of the 50 foot väckelsepredikant

Tjejerna blir som tokiga av en 2-PX-89

Även Stalkerteknologin har gjort stora framsteg

Hmm ... en Tom of Finland-marsian i ett akvarium ... känns det inte lite 2346?

Senare tillägg -- på allmän begäran:

I förrförra inlägget hade jag onda aningar om den nya Spindelmansfilmen och fick dem bekräftade. Uppgiften att man plötsligt har skrivit in en Gwen Stacy i handlingen förbryllar mig, särskilt med tanke på att filmernas Mary Jane redan är Gwen. Kirsten Dunsts Mary Jane ligger betydligt närmare Stacys blida, bekymrade blondin

än det hippa och bitchiga partymonster som är seriernas Mary Jane.

Första filmen följer dessutom tämligen troget det klassiska avsnittet "The Death of Gwen Stacy" -- med den skillnaden att hon klarar sig. Och -- som sagt -- av någon sällsam anledning har bytt personlighet: "The survival of Mary Jane".

Ännu märkligare blir identitetsbytet när man betänker hur mycket Sam Raimi och hans team har bemödat sig om att vara serien trogna i övrigt -- de återskapar exakt och kärleksfullt klassiska bildrutor som den här --

-- letar upp en kusligt porträttlik Jonah Jameson, och låter tillochmed Spideys första flickvän Betty Brandt figurera i handlingen:

Är det för att inte förvirra sjuttio- och åttiotalisttittare som aldrig har hört talas om Gwen Stacy som de har gjort så här? Varför introducerar de isåfall Gwen nu? Och vems personlighet kommer hon att få? Kraven the Hunters? Och -- kanske viktigast av allt -- varför bryr jag mig?

(Jag är nästan lika engagerad som min femåriga gudson. En gång när jag barnvaktade honom och höll på att lägga honom var han tyst en lång stund. Jag trodde att han hade somnat. Men plötsligt sade han fundersamt: "Varför är alla så elaka mot nätkravlaren?")

De första tio åren av min uppväxt var mediautbudet inte särskilt överväldigande -- man kunde välja på om man ville se Sigges Cirkus eller myrornas krig. Sedan kom TV 2 och man kunde välja mellan Sommar i parkernas stad eller Månadens väder -- eller något annat program med en flintskallig programledare och en soffa, som i 76 procent av fallen fick besök av det svängiga bandet Family Four (programmet alltså -- inte soffan. Eller, ja, jo -- kanske ...)

Det var först i början av åttiotalet som mediaexplosionen briserade på allvar. Man kunde gå ner till macken och nagelfara deras videosortiment, som i lyckosamma fall bestod av upp till elva titlar -- Dobermannpatrullen, Hårda tag i Kvinnofängelset (med Linda Blair), Törnfåglar del tre, Länge leve Bernie del fyra (Bernie for president!), Den vilda jakten på skatten (vars omslag var förunderligt likt Indiana Jones), Högt spel i High School (av dårfinkarna bakom skrattsuccén Knasballar II) -- eller något liknande.

Och om inte det föll en i smaken kunde man välja mellan upp till fyra olika kabelkanaler -- Italienska tutti frutti-program, MTV-föregångaren Music Box, Super Channel som mest sände uråldriga och tämligen obskyra TV-serier som Mr. Ed och Kolchak, the Night Stalker och ett litet gäng glada amatörer som kallade sig för "TV 3" och koncentrerade sig på produktioner som Man o man, eller Diskutabelt (ett debattprogram lett av en gammal KPML(r)-are som klätt ut sig till skinhead).

Det är klart att man trodde att man hade dött och kommit till himlen.

Men det skulle komma att bli ännu bättre -- de här VHS-apparaterna kunde inte bara användas till att spela in särskilt rafflande avsnitt av Sommar i parkernas stad eller exceptionellt högljudda Diskutabelt-diskussioner. Ens mera tekniskt förslagna kamrater seriekopplade dem och lyckades göra kopior med i det närmaste kristallklar kvalitet på kultfilmer som aldrig tidigare hade skådats på våra breddgrader. Kopiorna hade i sin tur gjorts på andra kopior av kopior av kopior vilket ledde till att de efter ett tag till exempel fick ganska kraftig bildkontrast. Om man tittade t ex på klassikern Faster, Pussycat! Kill! Kill! av Russ Meyer (och det gjorde man ju -- det är trots allt en av de få titlarna i filmhistorien som innehåller tre utropstecken) kunde man konstatera att Tura Satana hade blivit om möjligt ännu mer svartvit i synen än vanligt -- ja, hela filmen såg närmast potatistryckt ut.

Det kunde man ju leva med. Det var värre att de många kopieringarna av någon anledning ofta ledde till att folks pannor blev absurt förlängda. Man satt och såg på Cary Grant och Grace Kelly i Hitchcocks To Catch a Thief och noterade att de plötsligt påminde mer om Aknaton och Nefertiti. Dessutom svajade deras höga pannor av och an som aladåber i storm på grund av något föga känt fenomen som tycks uppträda efter fem eller flera piratkopieringar.

Men det gjorde trots allt inte så mycket. På ett sätt förstärkte det känslan av att se något djupt exklusivt och nästan hemligt -- kulturellt kontraband -- filmer som på oklara vägar lyckats leta sig fram till ens video utan att filmcensur, programplanerare eller folkbildare på något sätt hade blivit tillfrågade. Därför var det förstås även en poäng i sig om filmerna var splattriga, sexploitativa och allmänt snaskiga på alla sätt. Vi fick för oss att det låg ett slags egenvärde i det. Vissa tidiga sextiotalister lyckades aldrig skaka av sig den känslan, utan har till denna dag fortsatt att rulla sig i samma piratkopierade, flimriga estetik. En av dem vaknade en morgon ur oroliga drömmar och upptäckte att han hade förvandlats till Quentin Tarantino.

Men teknikens utveckling rusade vidare. Numera händer det att man på oklara vägar kommer över små CD-skivor med divx-filer på kopiöst obskyra kultfilmer. Bildkvaliteten är så bra att ens tjugofemåriga jag hade fått hjärtslag av dem -- herregud, filmrutan är ju inte ens beskuren till TV-format -- man kan urskilja varje por i Tura Satanas ansikte, och inga pannor vajar som ett hav i storm.

Jag kom att tänka på den här utvecklingen igår, medan jag tittade på en film som jag och mina garagerockspisande, sprethåriga vänner från 1985 hade gett en lilltå för att se: Furyô anego den: Inoshika Ochô (1973) -- japanskt superstiliserat sex och splatter. Filmen är faktiskt så groteskt våldsam att man tämligen raskt börjar se den mera som en Monty Python-sketch. Barnet i mig fick gå och lägga sig tidigt, i gengäld ruskade jag liv i den tjugofemåriga slackern i mig och undfägnade honom med en högtidsstund. Furyô anego den har onekligen allt man kan önska sig av en -- host -- "kultrulle". Utkämpar hjältinnan Reiko Ike svärdfajter naken i snön till Herb Alpert-musik? Svar ja. Överrumplas Reiko plötsligt av en armé av katolska nunnor med stiletter i händerna? Jo då. Uppträder den ständigt lika sällsamt uttråkade svenska kultskådisen Christina Lindberg i en stor roll? Absolut. Låter Christina som om hon läser högt ur en inköpslista när hon rabblar sina engelska och japanska repliker? Definitivt. Heter hon på japanska Kurisuchina Rindobaagu? Det är mig ett stort nöje att tala om att hon gör det.

Men snart grumlades mitt första glädjerus. jag började tänka efter. Blev någon hem och skola-representant blå i synen för att den här filmen med sin uppenbart förråande och våldspornografiska invinkling gjorts tillgänglig för Sveriges förnämsta naturresurs -- våra barn? Knappast. De flesta dataspel är mer groteska.

Kunde jag kanske känna mig lite tillfredställd över att jag tillhörde en exklusiv liten klubb som hittat denna rara och sunkiga pärla? Nej. Inte det heller. Jag misstänker att det rör sig om en av alla dessa filmer som Tarantino utkorar till "The greatest revenge movie ever!" så fort han kommer i närheten av en mikrofon. Och att den finns i en specialutgåva där sminkösens assistent berättar i tröttande detalj om inspelningen av nakenslagsmålet i snön.

Det enda som återstod var alltså att se på filmen -- se på den och reagera på den som på vilken film som helst.

And where's the fun in that?

Den tjugofemåriga slackern i mig somnade direkt.

Kanske för gott.

Greetings, my friend. We are all interested in literature, for that is where you and I are going to spend the rest of our lives.

And remember my friend, literary events such as these will affect you in the literature.

You are interested in the outré ... the strange ... the just plain unreadable. That is why you are here. And now, for the first time, we are bringing to you a full review of those fateful novels .

We are bringing you all the evidence, based only on the secret testimony of the miserable souls who survived this terrifying ordeal. The incidents, the places. My friend, we cannot keep this a secret any longer.

Let us punish the guilty ... let us reward the innocent ... Are you ready for the mystery novels of Harry Stephen Keeler ...?

Ja ... jag förstår inte riktigt hur man är funtad om man inte får lust att läsa ovanstående volymer. Harry Stephen Keeler var sannolikt den mest egendomliga deckarförfattare som levat -- och kommer att leva. Här är några smakprov på vad som förekommer i hans böcker:

A man is found strangled to death in the middle of a lawn, yet there are no footprints other than his own. Police suspect the "Flying Strangler-Baby," a killer midget who disguises himself as a baby and stalks victims by helicopter. (X. Jones of Scotland Yard, 1936)

Someone killed an antique dealer just so he could steal the face -- only the face -- from a surrealist painting of "The Man from Saturn." (The Face of the Man from Saturn, 1933)

A woman's body disappears while taking a steam bath. Only her head and toes, sticking out of the steam cabinet, remain. (The Case of the Transparent Nude, 1958)

Because of a clause in a will, a character has to wear a pair of hideous blue glasses constantly for a whole year. This is so that he will eventually see a secret message that is visible only with the glasses. (The Spectacles of Mr. Cagliostro, 1929)

A poem leads the protagonist to a cemetery specializing in circus freaks and the grave of "Legga, the Human Spider," a woman with four legs and six arms. Legga was born in Canton, China, and died in Canton, Ohio. (The Riddle of the Traveling Skull, 1934)

A disgruntled phone company employee calls every man in Minneapolis, telling him the morning papers will name him as the secret husband of convicted murderess Jemimah Cobb, who runs a whorehouse specializing in women with physical abnormalities. (The Man With the Magic Eardrums, 1939)

Exemplen är hämtade från William Poundstones utmärkta Keelerhemsida. För den som får mersmak rekommenderar jag gärna Keelersällskapets sajt där den verkligt hugade även kan ladda ner några av Keelers romaner som e-texter -- tyvärr har de inte lagt ut några av de kanoniserade -- öh -- klassikerna (om det nu är ordet jag söker), som The Riddle of the Traveling Skull eller The Marceau Case ... Inte heller några av hans andra i alla fall någotsånär genomträngliga böcker från tjugo- eller tidigt trettiotal -- stöter ni på dem antikvariskt kan jag bara råda er att slå till som blixten -- de är tämligen sällsynta och svindyra om man skickar efter dem från USA (själv hade jag den stora turen att grundlägga min samling innan nätantikvariaten hade upptäckt att det fanns folk som var beredda att betala seriösa pengar för Keelerböcker).

Keelers deckare är ett fortfarande helt lagligt berusningsmedel med närmast hallucinogena egenskaper -- inte sällan känner man sig som om man håller på att bli utsatt för en av de trepaneringar han så kärleksfullt brukar skildra ...

Vad har Catwoman, Immanuel Kant och Anubis gemensamt? förmodligen inte så mycket mer än att alla står och vinglar i mitt diskställ för tillfället, tillsammans med bland andra Ganesha och Wonderwoman. Horus och Hawkman tisslar förtroligt. Alltsammans ser ut lite grann som ett gruppfoto från en klassresa till Köpenhamn (strax efter studiebesöket i Carlsbergbryggeriet).  Gröna Lyktan verkar vara riktigt på -- håll i hatten -- lyset.
Jag fortsätter hitta nya depåer av modern och klassisk skulptur i mina samlingar -- en infödingsstatyett från ca 1966 föreställande Nils Erik Baehrendtz i terracotta klarade sig från att diskas och är därför tyvärr inte med i den här laguppställningen. Låt oss påstå att han har gått iväg för att kissa (och kommer att vara svindlande nära att missa bussen).

Jag har just gjort ett tappert försök att se den sjätte – eller tredje, beroende på hur man ser på saken – Star Wars-filmen, och skälvande av skam måste jag medge att jag inte klarade mer än en halvtimme. Först satt jag och såg på otaliga explosioner och lasersvärdsstrider. Obi Wan och Anakin ”Annie” Skywalker mejade ner lågt räknat 3476 robotar med blåsfönshuvud och kvastskaftshals – det var tämligen ospännande för blåsfönshjärnorna lät sig skördas som mogna rågax. Det såg mera ut som ganska tröttsamt lantbruksarbete än som en verklig strid.

Jag satt och bad en stilla bön om att explosionerna och den oändliga blåsfönsmassakern skulle upphöra och ersättas med lite genuin handling.

Till sist blev jag bönhörd – alla blåsfönar utom en (den onde rebelledaren – en kranielik fön som på något outgrundligt sätt lyckats bli tuberkulös och hostade hela tiden) hade mejats ner och det blev dags för en kärleksfull återförening mellan Anakin och hans Padme.

Efter cirka trettio sekunder av deras kärleksdialog önskade jag bara att de skulle börja slakta hårvårdsutrustning igen. Ingen förväntar sig att kärleksdialoger i Star Wars-filmer ska vara det minsta realistiska, men de bräkande plattityder som Padme och ”Annie” vräkte ur sig underträffade det mesta jag någonsin sett på vita duken – och då räknar jag med Staffan Hildebrand-filmer.

Strax efter det slogs jag av den gastkramande insikten att

A) Det är två timmar kvar av filmen, och

B) jag redan vet vad som kommer att hända – Anakin kommer att bli den onde kejsarens redskap Lord Vader, ”Paddie” kommer att föda Luke och Leia, etc.

Det är onekligen en strukturell svaghet i denna dubbeltrilogi att den sista filmen kronologiskt sett är den tredje – och av naturnödvändighet främst blir en lång transportsträcka fram till den fjärde filmen (det vill säga den första, som jag såg redan 1977).På samma sätt som Yodas sätt att prata berättandet bakvänt är (och apropå det har jag alltid tyckt att det var något djupt suspekt med ett universum där det ledande andliga ljuset är Grodan Kermit som talar illa översatt tyska). Det går inte att undvika att det känns lite grann som att gå baklänges i en rulltrappa i riktning mot sin egen pubertet.

Fast det kan förstås finnas andra skäl till min uttråkning också. När jag såg den första Star Wars-filmen under en förhandsvisning på en science fiction-kongress var jag knappt sjutton år fyllda, och full av entusiasm: En framtid med rost och smörjolja! Precis som i SF-böckerna. Efter visningen besteg kongressens hedersgäst Harry Harrison podiet och sa glädjestrålande: ”I saw my own books in there! They only steal the best!” Och även om jag kanske inte såg lika mycket av Harry Harrisons produktion i filmerna som den falkögde författaren själv så hade han rätt i ett viktigt avseende – George Lucas förnyade SF-filmen genom att stjäla skamlöst från serier och skriven SF. De mest iögonfallande stölderna tycker jag är de från Linda och Valentin (bland annat rymdskeppsdesigner och aliens).

Men nu har det gått tjugo år, och jag har aldrig i mitt liv varit längre från att vara sjutton år. Jag får ont i huvudet av alla explosionerna. Då och då ser jag en hisnande snygg rymdskeppsdesign som får mig att vakna till liv ett ögonblick men så dränks allt i de bedövande dånet och ljusblixtarna igen – ZZZING! – WROOOOARM! – BTUFF!. Eller – ännu värre – George Lucas ”dialog” utbryter. Genom en närmast episkt misslyckad rollbesättning gestaltar den arme Ewan McGregor Alec Guinness som ung, vilket av någon anledning innebär att han ständigt måste säga repliker som ”I say, old chap!”, ”Jolly good show, what?”, ”Anyone in for tennis?” eller ”I could really do with a spot of tea right now!”. Man kan nästan se den stackars skådespelarens förtvivlan över sitt predikadement i ögonen på unge Obi-Wan när han tröskar sig igenom Lucas brittiska klichésamling.

Som Winston Churchill hade uttryckt saken: ”Sällan har så mycket pengar, resurser och ansträngningar gett så mager artistisk utdelning.”

Saken blev förmodligen inte bättre av att jag just hade sett Serenity – en science fiction-film med ytterst blygsam budget och tämligen okända skådespelare som lyckas på alla plan där George Lucas mega-mastodont-blockbuster faller platt till marken – den innehåller rostigare rymdskepp, roligare repliker, patos, spänning och – kanske viktigast av allt – en bärande idé. Hyr den istället.

Ibland frågar folk en vad man har för favoritböcker eller favoritfilmer. Min naturliga instinkt är att försöka komma på några exempel som ska förmedla den rätta känslan av min person -- högbrynt, men ändå skönt avspänd, liksom.

Men jag har insett att de listor man upprättar på det sättet inte är riktigt rättvisande. De blir snarast som ett slags chika, intellektuella accessoirer. Jag kom på att det enda ärliga vore att räkna upp de böcker man läser om gång på gång och de filmer som man ständigt återvänder till -- inte bara under en period, utan år efter år.

Dessvärre blir de listor jag upprättar på det sättet inte tillnärmelsevis lika sparsmakade och fräsiga. I en kommentar för någon vecka sedan ondgjorde jag mig en smula över att jag älskar Beatles och Mozart -- och min litterära smak är obetydligt mera exklusiv. Den är på sin höjd ännu mer otidsenlig. De böcker jag har läst flest gånger, från tonåren och framåt är (utan inbördes rangordning):

Till jordens medelpunkt och Den hemlighetsfulla ön av Jules Verne.

Alla Sherlock Holmes-berättelserna av Conan Doyle.

Alla Jeeves och Wooster-romanerna och alla Mullinernovellerna av P G Wodehouse.

Bland de bubblare som jag inte läst fullt så många gånger återfinner vi:

Kung Ubu av Alfred Jarry.

Några noveller och kortromaner av H P Lovecraft (The Shadow out of Time, At the Mountains of Madness, och några till).

Den fackbok jag har läst flest gånger är utan någon som helst konkurrens Pegas på villovägar av Olle Strandberg.

Vad ska jag dra för slutsatser av det?  Merparten av författarna var verksamma under artonhundratalet, och de som inte var det (Wodehouse och Lovecraft) vägrar erkänna att det överhuvudtaget har hänt något inom litteraturen efter år 1900 (eller i Lovecrafts fall kanske snarare efter år 1850).

Bara en enda av författarna är född efter 1900 -- fackboksrepresentanten Olle Strandberg (fjärde december 1910). Hans bok handlar i gengäld till största delen om befängd artonhundratalslyrik.

Mina övriga litterära ljus är födda mellan 1828 (Verne) och 1890 (Lovecraft).

Vad kan jag säga? Jag älskar tydligen lättare förströelselitteratur från artonhundratalet. Intresset ljuger inte.

(Jag hade tänkt skriva om mina favoritfilmer också -- men eftersom det här inlägget redan har blivit ungefär hälften så långt som Gilgamesheposet så tror jag att jag spar det en stund ...)

Hollywood har i många år åderlåtit serien på kreativa talanger -- särskilt författare, som Brad Bird som skrev och regisserade Järnjätten och Pixlarfilmen The Incredibles, David Mirkin som skrev och regisserade Heartbreakers, och Conan O'Brien som plötsligt över en natt förvandlades till Conan O'Brien, för att nu bara nämna tre exempel.

Men serien har fortfarande kvar sin andra stora talangtrust -- de otroliga röstskådespelarna. Det är mycket svårt att försöka utkora någon av dem till den främsta -- här finns Nancy Cartwright, en medelålders dam med tantig klädstil som när som helst kan börja låta som Bart Simpson. Här finns Harry Shearer, killen med styrstångsmustascherna i Spinal Tap som kan växla mellan sina båda röster Burns och Smithers på bråkdelen av en sekund och ofta gör det såta parets dialog "live" i inspelningsstudion. Shearer kreerar dessutom:

Ned Flanders
Principal Skinner
Otto
Reverend Lovejoy
Dr. Julius Hibbert
Kent Brockman
Jasper
Lenny
Edde
Rainier Wolfcastle/McBain
Scratchy
Kang
Herman
George Bush

Men om det verkar mångsidigt, vad ska man då säga om Hank Azaria, som är Apu Nahasapeemapetilon, Moe Szyslak, och dessutom mina favoriter Cletus, the slack-jawed yokel och Comic Book Guy (vars röst lär vara baserad på en serienörd som en gång bodde i samma studentkorridor som Azaria). Förutom dem spelar han också:

Chief Clancy Wiggum
Lou
Carl
Dr. Nick Riviera
Snake
Kirk Van Houten
Captain McCallister
Bumblebee Man
Superintendent Chalmers
Professor Frink
Dredrick Tatum
Pyro (a.k.a. Chase)

Men om jag måste välja en av Simpsonsskådisarna framför de andra får det nog ändå bli Dan Castellaneta -- dels för att han alltid lyckas göra sina rollfigurer så våldsamt levande, dels för att jag inte förstår hur han kan ha några stämband kvar efter att ha spelat Krusty the Clown, Barney Gumble och Grandpa Simpson i så många år. Här är den fullständiga listan på hans röster:

Homer Simpson
Grampa Abraham Simpson
Barney Gumble
Krusty the Clown
Groundskeeper Willie
Mayor Quimby
Hans Moleman
Sideshow Mel
Itchy
Kodos
Gil
Poochie
Squeaky-Voiced Teen
Burn's Lawyer
Mr. Teeny
Bill Clinton

TV-serien Simpsons har alltså i dagarna fyllt arton och uppnått myndighetsåldern. Låt oss hoppas att den överlever Gunsmoke med en bred marginal -- och att Dan Castellanetas och Julie Kavners (Marge) stämband klarar påfrestningarna ...

Först en som påstås vara en mycket ung Govinda. Det är svårt att avgöra med tanke på filmkvaliteten -- men jag tycker nog han verkar i magraste laget.

Denna anklagelse torde inte kunna riktas mot vår andre indiske bisarro (en namnlös förmåga från sydindien) -- förmodligen den mest välgödde aktör som någonsin spelat Kryptons store son på film. Han är såpass stabil att hans indiska Lois kan stå och surfa på honom medan han likt en rötmånadsbroms surrar kring över Angkor Vat.

Samma sydindiska skådis dyker även upp som Elvisimitatör (steget mellan Elvis och Stålmannen är ju heller inte så långt ...) Koreografin är svåröverträffad. Vem är han? Jag vill veta var han bor. Jag vill ha hans telefonnummer

1) Börjar inte klichén att en muzakversion av Girl from Ipanema hörs i precis alla filmhissar kännas lite väl nattstånden? Jag hade kanske inte funderat lika mycket över fenomenet om jag inte hade sett Mallrats i går natt -- där spelas den tillochmed utanför hissen när Jason Lee drabbar samman med en mycket ung och småplufsig Ben Affleck (parentetiskt sagt så gillade jag Mallrats betydligt bättre än Mr och Mrs -- gemytlig grungenostalgi i gallerian).

Första filmen där jag lade märke till fenomenet var Blues Brothers. Visserligen är jag själv lycklig ägare till tjugotalet instrumentalversioner av Girl from Ipanema, så det finns förvisso en bister verklighetsbakgrund till klichén -- melodin har uppenbarligen varit en stor muzakfavorit en gång i tiden. Men -- enough already!

2. Det slog mig plötsligt att jag inte har en aning om vad som utmärker californisk dialekt -- det var väl åsynen av den californiska infödingen Angelina Jolie som gav upphov till tanken, även om just hon behärskar många munarter (som Lara Croft pratar hon ju The Queens English). Jag började plötsligt misstänka att det som jag inbillar mig är -- öh -- riksamerikanska är just californisk dialekt.

Direkt efter filmen började jag alltså googla efter upplysningar, och fick veta att diftongerna är på väg att dö ut -- eller i alla fall förvandlas till små "vokalglidningar" -- i californiskan, samt att en del californier (oavsett bakgrund) smittats lite lätt av spansk satsbyggnad (de har t ex en tendens att avsluta frågor med "yes?" eller "no?" på ett rätt oengelskt sätt). Allt mycket uppbyggligt, men det sa mig inte så mycket om hur dialekten i fråga låter. Men sedan snavade jag på en sajt där man kan lyssna på amerikanska dialekter -- och det visade sig att jag hade rätt: den överlägset vanligaste filmdialekten är californiska (Hoooh! Vilket scoop, väser den välinformerade bloggbesökaren). Gå in på sajten och lyssna på exempelvis the Valley girl (hon är f ö mest underhållande) -- den satsmelodin är välbekant från tusentals filmer och TV-serier ...

När jag tänker efter är väl det faktum att jag låg och funderade över det här ett rätt vältaligt vittnesbörd om hur minnesvärd filmen var...

Claes Ohlsson har just försett mig med en liten mp3-spelare av den där sorten som man bär som ett missklädsamt halssmycke -- för 229 kronor får man 256 megabytes och en diktafonfunktion med mycket low fidelity -- ganska prisvärt om ni frågar mig.

Ljudspåret till mitt liv har de senaste dagarna utgjorts av ångjazz från det begynnande nittonhundratalet, skramliga ragtimesånger som inte riktigt gör rättvisa åt spelarens ljudåtergivning (copyrighten har gått ut och de finns att ladda ner i tusental på Archive.org). Bland annat har jag njutit av originalversionen av Take Me to the Ball Game från 1909 och oräknerliga sånger där "Feelin' fine" ständigt rimmar på "Mason Dixon Line" och man får veta att "The darkies are a-hummin'/Their banjos are a-strummin'". En intressant detalj med dessa urskivor är att man inte har kommit på att låten kan börja direkt -- vana från vaudevillen vid en påannonsering kräver publiken att en man med nasal stämma hojtar innan orkestern honkar igång: "Taaake Meee to the Baaall Game sung by Edvard Meeeeeker, Edison reeecords!"

Fast just nu hör jag på Dmitrij Sjostakovitjs sviter för jazzorkester. Den unge och förhoppningsfulle DS levererar något neurotisk men synnerligen livsbejakande och ironisk tjugotalsjazz från den purfärska sovjetstatens Nep-period . Det här var innan operan Lady Macbeth från Mtenskdistriktet, vars premiär Stalin oturligt nog gick på och råkade hamna alldeles intill blåssektionen, vilket ledde till en ledare i Pravda där Den Store Trädgårdsmästaren skrev om "förvirring istället för musik" -- vilket alla i Sjostakovitj umgängeskrets tolkade som en dödsdom och diskret drog sig undan. Kompositören levde med dödshotet hängande över sig i decennier, blev alltmer dyspeptisk och dissonant -- och skrev tyvärr aldrig mer lika spirituell och lättsamt experimentell musik igen.

Men Sjostakovitjs aningen hysteriska ungdomliga entusiasm finns för alltid konserverad i hans musik, i baletten Guldåldern, den bisarra "brandkårsmusiken" han skrev till en Majakovskijpjäs, operan Näsan efter Gogolnovellen och -- inte minst -- i sviterna för Jazzorkester, som bildar ett sprittande ljudspår till min tillvaro medan jag skriver detta stycke ...

För någon vecka sedan kunde man läsa i Aftonbladet om Baywatchstjärnan David Hasselhoffs säregna rakningsolycka. Frågetecknen är många -- hade han en kristallkrona i badrummet? Studsar han upp och ner medan han rakar sig så till den grad att han kan slå huvudet i den?

Efter att i natt ha sett hans hans synnerligen spralliga rockvideo till nyinspelningen av den gamla Skifsschlagern Hooked on a Feeling så skulle det iochförsig inte förvåna mig om svaret på den senare frågan är ja. (Håll utkik efter sekvensen där "The Hoff" är utklädd till eskimå och biter i en stor rå fisk ... eller för all del när vår hjälte gör tricks på sin motorcykel, tills han tappar greppet och svävar iväg över trädtopparna som Harry Potter. Ett varningens ord bara: för att slippa reklamen innan videon börjar måste man klicka på videolänken till Hooked on a Feeling nere till höger på sidan.)

Jo jag vet -- det här är rätt substanslöst som blogginlägg betraktat, men jag försöker ge sidan lite konstgjord andning i sommarhettan. Dessutom har jag en gnagande misstanke om att alla utom jag sett videon redan -- om den inte har gått i evighetsslinga i alla ironiska generation xbox-program de senaste åren så är det ju snudd på tjänstefel.

Som någon av bloggens besökare konstaterade i en kommentar nyligen så kan man slösurfa minst lika mycket som man slözappar framför TV:n -- man blir sittande (eller liggande med laptopen på magen) och låter länkarna föra en dit de vill tills det går runt i huvudet.

Jag hemföll åt denna last i natt, men plötsligt ramlade jag in på en av de där hemsidorna som gör en helt förtjust och gottgör en för alla timmar man förspillt. Någon hade lagt ut enorma mängder högupplösta stillbilder på filmstjärnor från Hollywoods gyllene era -- men inte nog med det; här fanns även stora mängder filmsnuttar med obskyrt material. Det som gjorde mig gladast var några soundies med en mycket ung Betty Hutton.

Få filmstjärnor har väl spelat så lite på sin sexualitet som Betty Hutton -- jag blir helt lycklig av att se hennes befriande osexiga uppenbarelse. Hennes syster June Hutton var en storbandssångerska av det mera patenterat ljuva och smäktande slaget, och Betty profilerade sig istället genom en unikt sjövild framtoning.

Det verkar som om det behövdes extra starka stimuli för att roa fyrtitotalets publik, märkt av krig och ekonomisk despression. Det är kanske ingen slump att Betty H är samtida med Tex Averys maniskt innovativa tecknade filmer, Preston Sturges vildsint sofistikerade buskisrullar, Galopperande Flugans crazyhumor och Cab Calloways heidi-hoande.

I en av de här soundiesarna (d v s fyrtiotalets proto-rockvideos, gjorda för att visas i stora tröskverksliknande filmjukeboxar) ser vi för övrigt Betty Hutton göra sin egen tolkning av en Cab Calloway-låt, Old Man Mose is Dead (klicka på länken för att se soundien -- högerklicka och spara om ni vill kunna njuta av den gång på gång). CC har ju som sagt för vana att hela tiden utbrista i ett "Heidi-Hey!" som om han fått syn på någon schweizisk småflicka på en angränsande alptopp -- Betty uppfinner istället något som i brist på bättre beteckning får kallas för R2D2-jojken -- ett slags högfrekventa drillar som låter som en blandning av en ilsken hamster och en polisradio.

Få kvinnor har heller uppträtt fullt så obesvärat i lång aftonklänning. Jag blir helt salig av att se henne studsa och vaja och hojta samtidigt som hon pucklar på orkesterledaren och kören. Det här är precis i början av hennes karriär -- hon är bara något över tjugo år gammal. Bettys låga var av det självförbrännande slaget, och i mitten av femtiotalet hade hon drabbats av konkurs, skilsmässa och nervsammanbrott. Men om allt detta är den jitterbuggande yrhättan lyckligt ovetande om i de här fantastiska små filmsnuttarna ...

(Tillägg: Om Betty gav mersmak så kan ni ju ta och ladda ner låten Can't Stop Talking About Him -- andra hits som tyvärr inte fanns att tillgå på den här sajten är originalversionen av It's Oh So Quiet, som Björk gjorde en skäligen blek cover på för något tiotal år sedan, och Hamlet, där BH ylar sig igenom ett aningen tendentiöst intrigreferat av Shakespearepjäsen: "The moral of the store is quite plain/ You gotta have a muzzle if you have a great dane".)

Boken var avsevärt matnyttigare än de flesta kändismemoarer -- och inte bara för att den har fem och en halv författare (Graham Chapman medarbetar från andra sidan graven med gamla intervjuer och liknande, ungefär som John Lennon "kollaborerar" med de övriga Beatlarna i "Free Like a bird")

Apropå det: i ett ofta citerat yttrande av George Harrison -- det förekommer t ex säkert fyra gånger bara i den här biografin -- hävdade han att Monty Python övertog Beatles själ, eftersom TV-programmet började sändas i samma veva som liverpudlianerna kastade in sina respektive handdukar. Vad det innebär mera konkret är svårt att säga -- men något annat är kanske inte att vänta sig av den indiske swami som skrivit den mest psykedeliska sången någonsin om marginalskatt (Taxman).

Hur som helst fick citatet mig att börja grunna över vem som isåfall är vem (alldeles bortsett från att de satiriska sex är fler än de fabulösa fyra). Till att börja med är det lätt: John är helt uppenbart John. De är båda distanserade, hyperkritiska, högt begåvade -- och av många upplevda som sina respektive gruppers centralgestalt. Det var de som fick klaustrofobi och ville ut ur grupperna för att istället satsa på solokarriärer med sina fruar (Yoko Ono och idel onjutbara experiment i det ena fallet -- Connie Booth och Fawlty Towers i det andra). Det var också de som satte flest käppar i hjulet för de återföreningsförsök som de båda gruppernas Paular ständigt gjorde.

Vilket leder mig till den knivigare frågan om vem som ska utnämnas till Pythons Paul -- som jag ser det finns det två kandidater: Terry Jones och Eric Idle. Idle gestaltade Paulfiguren Dirk McQuickly i Rutles, men han har också varit den som varit mest angelägen om att hålla Python levande genom åren. Terry Jones å sin sida har Pauls energi och organisationsförmåga, och även hans allmänna aura av elevrådsordförande (mycket riktigt var Terry också Head Boy på sin internatskola) -- allt egenskaper som hjälpte gruppen att hålla sig på rätt köl när den bångstyrige Johns kritiska vitriol hotade fräta sönder gemenskapen. Efter moget övervägande vill jag nog utnämna TJ till Paul.

Rollen som den godmodige Ringo, flickornas gunstling, måste nog gå till den snyggaste och jovialiskaste Pythonmedlemmen -- Michael Palin.

Och som den tystlåtne och mystiske George -- det andliga navet -- väljer jag tveklöst superexcentrikern Graham Chapman.

Terry Gilliam kan jag inte hitta någon motsvarighet till -- och jag har en smygande misstanke om att han nog i själva verket är en Monkeesmedlem på avvägar (möjligen Micky Dolenz att döma av galoschhakan).

Fick just ett mail från mannen som jag ropade in Eva Dahlbecks och Bette Davis autografer från -- det visar sig att den idolbild jag köpte på Rut Holm (äldre svensk films andra hembiträde, förutom Dagmar Ebbesen -- hon som har en viss rundnätt, förindustriell sex appeal) var signerat, utan att säljaren hade märkt det förrän nu! Dyrgripen betingade ett pris av fem kronor ...