Vet du vad jag gör nu? Väntar på första utbetalning på sista terminen med studiemedel, en termin jag verkligen inte behöver, men den blir nog kul och köper (lånar) mig tid. Sen blir det januari och jag är ute. Så vad jag gör med min tid? Ser på Homicide och äter bulgursallad. Men det är fan time well spent, bara det att man alltid har känslan att något viktigare kunde göras.

Säg att den är närvarande även på ett jobb man har. Eller säg det inte, det vore kanske tragiskt.

I ricavati della vendita del libriccino, composto da cinque favole tradizionali del mondo magico del maghetto con gli occhiali, saranno devoluti al Children's High Level Group, un'associazione di beneficenza a favore dei bambini co-fondata dalla stessa Rowling.

J.K. Rowling ha dichiarato: "quest'edizione includerà le favole tradotte dall'originale in rune da Hermione Granger, illustrazioni prodotte da me ma anche note scritte da Albus Silente, che appaiono per generosa concessione dell' Archivio dei Presidi di Hogwarts".

Il volumetto dovrebbe essere disponibile su Amazon (co-editore insieme a Bloomsbury) a partire dal 4 dicembre.

Nelle foto, la versione per collezionisti del volume:

Links familj har ett lantställe, det ska vara kräftskiva. Jag har nog aldrig varit på en seriös sån när jag tänker efter. Jag är ganska kass på kräftor. Få ut allt ätbart, du skojar. Jag sticker mig på vassa grejer och får salt-, sår- och-spadfingrar. Jag ger mig icke på klon. Förlitar mig på samlare, det brukar finnas nån på varje fest. Jag suger ej ut nån saft. Där brukar man slippa i vilket fall.

Jag är dålig på snaps. Jag vet for a fact att det finns hetsare i sällskapet. Men jag är en bra naysayer.

- - -

Kan tillägga lite kort att Way Out West numera i min bok är officiellt värt det. Kelis och Lil Kim, ja, då är dealen done. Så nu blir det fjolårsilska tillbaka att jag ändå inte har råd. Men ut i skogen och sno gömd sprit, det går an det med.

..Mancata la prima di venerdì e mancata la proiezione all' Imax che in Svizzera non esiste, domenica è stato il momento del film più atteso di quest'estate: "Batman il Cavaliere Oscuro" (che sarebbe stato meglio lasciare nella forma inglese, ma ormai...).

Il film si apre con una sequenza che mostra Gotham City in tutto il suo splendore e che provoca puri momenti di esaltazione nerdistica. Seguono scene ad alta tensione tipicamente DC, fino ad arrivare al momento più atteso: l'entrata in scena di Joker (Heath Ledger). Il cattivo più cattivo dei fumetti è strabiliante: pazzo è un semplice eufemismo per descrivere il miscuglio di morbosità, follia, sadismo, humor malato e disarmante intelligenza che lo compone. Disinteressato a denaro e ricchezze, la sua follia e "wicked logic" mette le forze dell' ordine (o almeno quelle non corrotte) nel panico e rende impossibile ogni previsione sulla prossima, disastrosa mossa. Interessante come sempre il contrasto tra l'eroe ed il "villain": mentre il primo è caratterizzato da colori scuri e sobri, il secondo esibisce tonalità sgargianti e stridenti (viola, arancione, verde). Contrasto che si ritrova anche nella psicologia del personaggio: laddove Batman è cupo e pacato nei modi, Joker dà del suo meglio con risatine folli, movimenti scoordinati, battutacce aspre e di cattivo gusto.

Ci troviamo poi all' improvviso sul famoso tetto della centrale di polizia, dove il tenente James Gordon (Gary Oldman) tenta invano di chiamare Batman. Pochi secondi dopo, ecco apparire il nostro eroe...ma non è lui! Molti sono infatti i sosia che si aggirano per le strade di Gotham cercando di emulare l'uomo volante. Tutto questo contribuisce a tenere gli spettatori in tensione finchè, finalmente, ecco irrompere sulla scena la Batmobile ed ecco lui, il vero ed unico Batman (Christian Bale). Subito notiamo che la voce, anche nella versione italiana, è superba e veramente appropriata: profonda, minacciosa, suadente. 

Il film procede poi facendoci incontrare altri personaggi chiave dell' epopea DC come Harvey Dent/Two-Face (Aaron Eckhart), Rachel Dawes (Maggie Gyllenhaal), Lucius Fox (Morgan Freeman), Alfred Pennyworth (Michael Caine).

Esplosioni, distruzione, disperazione: questo è ciò che Joker riesce a provocare durante tutto questo (lunghissimo) film tra falsi arresti, corruzione e rocambolesche evasioni. Impagabile, poi, è il dialogo tra Batman ed un Joker appeso ad un cavo riguardante il desiderio di quest'ultimo di diffondere anarchia e caos a Gotham come unica soluzione alla vita.

Ritmo serrato, scene degne del migliore cinema d'azione, effetti speciali mirabolanti: questa è solo una minuscola parte di ciò che è "Batman: the dark knight". Tanto che alla fine, con un mezzo sorriso, viene spontaneo chiedersi: 

Si è aperta mercoledì con una serata dedicata ai preview delle serie più attese l' edizione 2008 del Comic-con International di San Diego.

Durante la "Preview Night" è stato proiettato l'episodio pilot di "Fringe", la nuova serie firmata J.J. Abrams (Lost) che approderà sui piccoli schermi statunitensi in settembre, e che pare abbia riscosso un notevole successo tra i presenti.

Il programma che compone i 4 giorni della convention si presenta pieno di anteprime, presentazioni e conferenze per tutti i gusti: si va dagli interventi di luminari del fumetto mondiale (DC comics, Marvel, Will Eisner,...) su come diventare comic artist, alle presentazioni di nuovi videogiochi, anime (la quinta serie di Yu-Gi-Oh), manga e telefilm.

Venerdì sarà la volta dello "Star Wars Day", durante il quale vi sarà l'intervento del team di design del nuovo lungometraggio d'animazione "Clone Wars", la presentazione dei nuovi libri relativi all'universo di "Guerre Stellari", una discussione riguardante le action figures ispirate al film. 

La giornata di sabato vedrà invece impegnati tutti gli attori del cast di "Heroes", accompagnati da sceneggiatori e registi, in un Q&A con i fans cui farà seguito il preview della nuova stagione del telefilm in uscita a settembre, dal titolo "Chapter 3: Villains". Le altre aree del padiglione ospiteranno, tra gli altri, i creatori di "The Simpsons" e "Futurama" con le relative presentazioni, e i creatori del comic book e del film "Watchmen". Degna di nota anche la presenza dell' artista fantasy John Howe, e soprattutto la presentazione della prossima, attesissima serie di "Lost".

Domenica è la giornata dedicata ai bambini in quel di San Diego: dalla preview di "Spongebob Squarepants" a workshops in cui i più piccoli potranno cimentarsi nelle tecniche di disegno accompagnati dai più famosi cartoonists statunitensi. Per gli adulti invece la giornata si prospetta quantomeno interessante grazie alle conferenze sul mondo di "Harry Potter", alle presentazioni sull' universo femminile nei fumetti Marvel, al Q&A con il cast di "Supernatural", all' incontro con i protagonisti dei famigerati film "Harold and Kumar", alla conferenza dei costumisti di "Star Wars" e tanto tanto altro.

Attendendo il coverage degli eventi da parte di chi, più fortunato di noi, ha potuto partecipare a questa manifestazione unica, non ci resta che sfogliare i vecchi albi degli X-Men per calarci nel clima fumettistico della convention anche a distanza.

L'album apre con il singolo "Gobbledigook", splendida ballata tipicamente in stile Sigur Rós che ci trascina subito in un mondo fatto di natura selvaggia, ghiaccio e paesaggi incantati. L' inconfondibile voce di Jón ci accompagna poi in un tragitto sonoro fatto di sonorità dolci e cadenzate tipiche dell' idioma scandinavo, intessute in un intreccio di suoni insistenti: fiati, archi e tanti cembali creano un'atmosfera onirica da cui è difficile uscire. 

Canzoni come "Inní mér syngur vitleysingur" mettono in luce l'enorme potenziale compositivo e interpretativo del gruppo, mentre "Góðan daginn" ci trasporta nelle atmosfere a cui i quattro scandinavi ci hanno tanto abitutati.

Jag hittar ett nummer av tidningen på toan hemma i Biskop, som Meph lagt dit, får man anta eftersom det är på franska. Skitbra träning kommer jag på, och läser. En artikel handlar om unga par på olika platser i världen, och deras drömmar. Det påstås att seule leur vision de l'amour et de la fidélité reste universelle. De ser på kärlek och trohet lika över hela världen.

Det hoppas jag fan inte.

Ryska paret: Marie Claire: Pour vous, c'est quoi l'amour ? Elle: Etre toujours ensemble. Lui: Lui permettre de faire ce qu'elle aime. Både översatt och tolkat: What is love? Hon: att man alltid är med varandra, han: att man får fortsätta leva som vanligt.

Så för att motverka/påheja/bräcka er alla idioter ska jag droppa mina egna drygsvar på alla frågorna. Babelfish that shit.

Comment vous êtes-vous rencontrés ?
Dans le club, nous sommes bourrés tous les deux.

Pour vous, c'est quoi l'amour ?
L'affection et le respect. Mais surtout l'alchimie.

La fidélité, c'est important ?
Non.

Qui fait quoi à la maison ?
On alterne. Moi, je suis au-dessus parfois, elle est au-dessus parfois.

Qui paie quoi ?
Elle est au-dessus de cela.

Qui prends les décisions?
Le destin. Ou le port-monnaie, si vous le voulez.

Quel est l'achat le plus important pour votre famille ?
Rims & tires ? Un Jacuzzi ? Les dents en or ?

En quoi votre couple est-il différent de celui de vos parents ?
Nous sommes beaucoup plus agiles.

A quoi rêves-vous pour votre famille ?
De vivre heureux, et puis quoi encore! En plus, de ne jamais rester ensemble seulement pour nos enfants.

Jag skrev egentligen allt för att dryga mig på fidélité-frågan. Du fattar nog utan babelfish där. (Det svenska paret i artikeln var förstås reklamare på 30+ med sjukt onödig konst över öppen spis.)

Dopo qualche ora di attesa e qualche episodio ignominioso ai cancelli, eccoci davanti al palco (decima fila centrale, yay!). Vasco inizia subito, niente gruppi di spalla per lui. Tra un caldo torrido e una mancanza d'acqua che ha provocato sofferenza ai più, ecco la prima parte dello show che vede il Blasco interpretare la maggior parte dei brani del nuovo album, acclamato con cori da stadio da 10.000 persone stipate nella stretta piazza.

Un breve intermezzo musicale di peraltro altissimo livello, ed ecco ritornare il nostro per la parte più emozionante dello spettacolo, quella composta dai brani più datati: "siamo soli", "gli spari sopra", "mi si escludeva", "rewind", "siamo solo noi", "c'è chi dice no", "vivere", "stupendo" e molte altre. L'età si fa sentire ed infatti vediamo il Blasco uscire di scena ogni 3 canzoni, periodo durante il quale lo showman bolognese ne approfitta per stravaganti cambi d'abito.

Per la parte finale dello show, vediamo Vasco e compagnia sedersi al bordo del palco per intonare un medley acustico che comprende alcune delle più belle canzoni lente: "toffee", "dormi, dormi", "una canzone per te".

Ed infine, ecco il momento tanto atteso dalla maggior parte dei presenti: il Blasco intona "vita spericolata" e naturalmente "albachiara",  i cui ritornelli vengono urlati a squarciagola da tutti.

Dopo 3 ore di emozioni e grande musica, ecco che il nostro eroe saluta ringraziando a più riprese, ed esibendo pose ed atteggiamenti che l'hanno reso così famoso e caro nei cuori di tanta gente.

E si spengono le luci.

Jag har med posten mottagit det i nedan nämnda PrtSc-avsnitt nämnda RAM-minnet från Traderaköpet. Således har det varit laptopöppnarfest i Sundsvall, jag har för första gången tagit mig in till datorns mitt medelst två olika sorters skruvmejsel och fått se genom ett hål rätt igenom hela fanskapet. Grymt coolt.

Det började förstås med floppen att jag, efter att ha hittat instruktionen till var i helvete minnesplats nr 2 fanns och hur den kunde kommas åt, insåg att skruvarna som skulle släppa låset för tangentbordet var av torx-typ och således krävde en helt ny mejsel jag inte hade. Clas Ohlson kunde säkert hjälpa, tänke jag, och gick dit. Men mejselhyllan innehöll förstås bara två storlekar, fel båda två, såvida man inte betalade för ett helt set. Jag letade efter första bästa med lågt pris och rätt mejsel, fann endast ett över hundra spänn. Så jag kom efter ett tips av en anställd (!) på att man ju kunde öppna försiktigt och sedan lämna igen på öppet köp. Hahahaha, så fick det bli och imorrn går jag tillbaks med ett mission accomplished här hemma. Nerd cheap-skate life!

(Proceduren? Öppna minnesluckan på undersidan, skruva loss två torxhuvuden och vänd på skiten, lossa fyra spärrar och lyft tangentbordet, peta loss gamla minnet, sätt i nya, skruva tillbaka alltihop. Man såg rätt igenom datorn i ett hål i moderkortet. Om en vecka ska jag byta hårddisken, det blir sköj.)

Exempelvis uppträdde på Stora Scenen i förrgår den lilla röstmaskinen Amy Diamond. Väldigt spännande faktiskt. Jag har ju knappast stenkoll på hennes låtar annat är fethittarna, men de var faktiskt överlag riktigt bra och seriously är ju rösten helt sjuk för att vara på en 16-åring (särskilt när det ska spelas på åldern och hon klär ner sig i ålder).

(Bild från Dagbladet.)

Jävligt habilt alltså, och hade det inte varit för några faktorer förutom att jag inte hört låtarna innan skulle jag kunnat vara lyrisk faktiskt. Det är ju det här med åldern och framför allt den låga målgruppsåldern. För det första tvingades dansarna (stackars!) köra en koreografi à la Hej vi är två tjejer på 10 år som gjort en egen dans. Då blir man ju lite fundersam och undrar vafan man ska droppa vanliga, universella och efta popdängor för, om man bara ska förväntas vara barn i publiken. För det andra var det jobbigt att höra hennes mellansnack som kändes väldigt manusskrivet... av nån annan (manus i sig är fan bara bra).

Even so. Jag kom på, att sedan Laakso hann före mig med verkställandet av idéen (jag hade den först) att ta in Jöback som oväntad gäst, måste jag ju hitta nya coola oindie namn och fan om inte Amy ligger högt däruppe. Hon kan va Jordin Sparks i mitt svar på No Air. (Holla at me Amy!)

- - -

För er som inte vet är Gatufesten en sån där vanlig stadsfestival som finns i varje småstad, men med onda tillägget att den kostar som en vanlig festival att gå på... för att få dricka öl i öltält. Alla går på det.

Och recensionen i länken ovan hade jag inte ens läst än men motsvarar typ exakt det jag skrivit. Till och med en jämförelse med Darin som jag glömde lägga in själv.

Micken har bara sitt lilla ministativ att stå på, jag måste stå på knä när det sjungs. Det ser nog lustigt ut.

Per prima cosa, ho riesumato il famigerato e riverito Nintendo Entertainment System, conosciuto ai più come NES, cimelio videoludico proveniente dai lontani anni '80 e dalla grafica squisitamente a 8 bit. Purtroppo sono riuscita a ritrovare solo 3 giochi: Super Mario 1, Super Mario Bros 3, e l'oscuro Digitblaster (una specie di bomberman taroccato). Giochi che comunque creano una dipendenza allucinante anche nelle più torride giornate estive, e che deliziano il retrogamer più emotivo.

Seconda nerdata estiva: Heroes. Con la fine della quarta serie di Lost era necessario trovare immediatamente un sostituto, e così ecco qui Heroes, che avevo visto a pezzi su italia1 l'anno scorso a orari improponibili. Parlerò della serie appena l'avrò finita, perchè adesso c'è poco da dire oltre al fatto che mi esalta non poco (come del resto praticamente qualsiasi cosa abbia a che fare con i supereroi, specialmente se hanno un'ombra di gusto Marvel).

Per quanto riguarda il settore Manga, il caldo ha inaridito anche il territorio giappo-fumettistico: niente notizie dal fronte Keroro, che sembra sparito dalla circolazione (attendevo il numero 9, che non si trova nemmeno nell'antro del fumettaro maledetto - il che dimostra la gravità della situazione), e per FullMetal Alchemist toccherà aspettare settembre per le stupide ristampe "gold" (non inserisco metafore per non essere volgare) della mangaplanet-panini.

Per il momento è tutto, buona nerd-estate!

- - -

Annars slackerliv, vända dygn, käka go'maten, och igår en tripp till Timrå med nyanlända Yoho för att se EM-finalen. Lagom söndag alltså. Matchen var väl sådär men Torres var ju kul att se på som han sprang. Dessutom ser han ut som Christian Bale i Velvet Goldmine. Samma potential till hjärndöda miner.

Andreas ser här förvisso lite ut som om han ska fixa en sil.

Men så vare klart och han ser mer ut som en stolt och silfri hippie.

Hulten var med, Svante var med, Joel var med och Andreas var med. Visst skulle några upp tidigt men jag fick dem att fastna i fällan och gå ut på lite dans ändå. Sjukt kul hade vi och vissa sköt upp sina tidiga morgnar oh yeah. Jag är the dans devil. Talar med silvertungan och du är med på noterna. Mer kocky beskrivning av kvällen på Slampbloggen förstås.

Jag tar mig en riktig bögöl med low-carb. Riktigt trist, undvik den.

Sömmerskan Gode fixar Joels kavajstackare, strax innan jobbigt deep talk och sen äntligen utgång. Svante, han är mest afroman vid sidan av.

- - -

Jag har styrt upp rätt mycket jobb på remixen också, men alla de sista tunga partierna har jag skjutit på lätt framtid. Det blir nog en helkväll ikväll, spar ju lite pengar på det också. Om jag inte redan shoppat upp lite hundringar, vilket jag har. Nåväl.

Jag sätter mig i en plats med bord. Bredvid mig och på platserna mitt över och omkring mig: säljartyper på bidness trip. Huuuga tänker jag och sen kommer det skäl för mig huuuuga. Snubben direkt brevid spelar upp gigs & gags med telefonen, drar fräckisar, säger till kvinnliga kollegor att de får av godiset om de går ner på honom (påsen ligger ju på golvet framför hans ben höhöhö fattaru eller höhöhö). Men det är underhållande i alla fall, människor finns som är så jäääävla annorlunda.

Så jag skiter i att sätta på de lånade lurarna (tack JOV!) och lyssnar lite. Men sen blir det alldeles för jobbigt när jag hör att på platserna längre fram innehåller en stackars brud och en snubbe som är asbesvärlig och borde lära sig va tyst. Var bor du i Sundsvall då? Ska du festa eller? Jaha, är man bjuden då? Sen säger hon att hon är DJ, hon har klubb. Vad spelar du för musik då? Indie, electro, sånt. Jag lyssnar på allt som är bra, vasaru indisk musik och electro? Var bor du i Sundsvall då?

Då måste jag ta på lurarna, det blir för jobbigt. Stackars tjej.

- - -

Det går nån timme, en stillastående timme. Snuten har spärrat av för nånting händer framför. Brottslingar vill komma undan? Vet inte, hörde inte. Hade lurar på. Sen åker vi ändå, och gänget drar sina fräckisar bredvid mig, dricker öl och jag tänker att man borde fan sjunka till deras nivå och kanske bli bjuden på öl för det vore gott, men skit i det. Jag läser ett par hundra sidor Harry Potter # 7 istället.

Under tiden har två snubbar till satt sig där killen trackar bruden med trista nosiga (anglicismer 4 life!) frågor. Det har uppenbarligen blivit jobbigare ändå, för hon kommer fram till min sätesgrupp istället, när tåget står inne i Stockholm, säljartyperna har gudskepris hoppat av i Västerås (Varför har vi ett kontor i Västerås? Jävla håla, eller Malmö, håla det också. Fan Sverige har ju ingen riktig stad förresten, inte internationellt sett i alla fall. Ja det som är fint i stockholm är ju fint men bla bla). Lägger sig ner mittemot över två säten och jag har bestämt mig för att sova också men hör ändå i den annars tysta vagnen hur snubben, den jobbiga, halvskryter om häktena han suttit inne på. Guuud. Alldeles innan jag somnar ordentligt hör jag också hur han frågar de andra, ööh vad hände med hon tjejen, Isabell eller, Gabriella eller vad hette hon. Vet inte.

Hon tittar upp och jag ler lite åt henne, försöker skapa en min som signalerar att jag fattar precis. Sen sover jag lite till och från, men när det går på folk i, vad kan det vara, Uppsala, Gävle, nåt sånt, och de ska sitta på platserna mitt emot mig, ja då måste hon gå tillbaka till sitt. Han undrar om de varit jobbiga. Nä jag ville sova bara. Snygg save bruden. I feel ya.

- - -

Senare är vi snart framme, och sen framme, och mamma är snäll nog att gå upp för att låsa upp dörrn när jag ringer på klockan 5 på morgonen. Jag somnar inte med en gång, men sen är det jävligt skönt att glömma en stund att man suttit på tåg.

Hejdå.

Ora non mi rimane che tifare la mia seconda squadra del cuore, che ha stravinto una bellissima partita due giorni fa...Heja Sverige!!!!

När nu Meph och J-O-V båda fått till sina rum rätt hyfsat är jag plötsligt den sista att ha stor boxröra i mitt. Jag öppnar en av de kvarvarande tre storlådorna och konstaterar att det är skräp, skit och mög för hela slanten. Eller i alla fall sånt jag inte har plats i nån hylla att ställa. Jag har fan ingen hylla. Bokhyllan fick mörsas full med alla utom några böcker som fick ligga vid sidan om, jag vet inte, kanske måste jag sno tillbaka den där som Link fick låna. Definitivt måste jag rensa bland gamla datorbackups, men de kommer inte befria mig från mer än kanske ett halvt kilo vikt och ett par kvadratdecimeter plats. Klädkammarn i gamla lägenheten var lite mer lättillgänglig än källarn här, men jag måste ändå prioritera om. Packa lådor klockan 4 på natten var ingen bra idé.

Besten trivs. Alla arter som sagt.

Men jag skiter fan i rummet nu när jag i alla fall har säng och skrivbord som de ska stå. Kan sitta här och skriva mina grejer, jag ska börja frivilligarbeta den här veckan. Jag har ändå inte råd med sommarölandet varenda dag. Så är det även dags för andra vändan Kvällspasset ikväll (förra gången här). 19-20 sänds det tror jag. Men vem lyssnar på en gång när det finns på webben? See ya in the ether.

Tudo torna-se motivo pra esperneios. Muda-se o visual do personagem. Os nerds esperneiam. Cria-se um novo logo para a série. Troca-se o roteirista. Esperneios. Faz-se adaptações de uma obra na transposição para outra mídia. É feita uma revelação surpreendente sobre o passado do personagem. Mais esperneios. Mata-se o personagem. A série aproxima-se do cancelamento. O horror, o horror!

Temos muitos e muitos casos (relativamente) famosos de esperneios nerds que deram certo ou não ao longo dos anos. Um mais ou menos recente foi a campanha pela ressureição do personagem Wendell Vaughn, o Quasar, da Marvel Comics, morto na saga Aniquilação. Os fãs chegaram a mandar uma torta com a imagem de Quasar e os dizeres "Bring Back Wendell" (Tragam Wendell de volta) ao editor Bill Rosemann, da Marvel. Até hoje, porém, os esperneios dos (cinco ou seis) entusiastas do falecido super-herói não surtiram efeito.

Nerds que obtiveram grande sucesso em suas mobilizações foram os fãs da Garota-Aranha. Sua revista mensal, lançada em 1998, conta as aventuras de May Parker – filha de Mary Jane e Peter Parker (o Homem-Aranha, dã), que nasceu durante a famigerada Saga do Clone e herdou os poderes do pai –, passadas num futuro alternativo no qual as pessoas não se esqueceram que ela existe. A Marvel Comics chegou a anunciar o cancelamento da publicação – alegando baixas vendas – por mais de uma vez, mas o esperneio dos fãs fez com que ela continuasse saindo. Em novembro de 2005, o editor Nick Lowe chegou a afirmar que, pela primeira vez, a revista da Garota-Aranha estava fora de perigo de ser cancelada. Mas, em 2006, com a centésima edição, a HQ chegou ao seu fim... Apenas para ser relançada meses depois sob novo título. Com 100 edições, Spider-Girl é a publicação mais longeva com protagonista feminina da história da Marvel. A nova revista, por sua vez, intitulada Amazing Spider-Girl, já está na 21ª edição.

Outros nerds esperneantes dignos de nota são os fanáticos pelo roteirista, produtor e diretor Joss Whedon – criador de Buffy, Angel e Firefly, e responsável pelos roteiros de uma das melhores fases das HQs dos X-Men dos últimos tempos. Aliás, "dignos de nota" é um belo de um eufemismo. Esses caras merecem, provavelmente, uma categoria só pra eles, especialmente os fãs de Firefly. Explico. Em 20 de setembro de 2002, estreou na FOX americana o seriado Firefly, um space western (isso mesmo, você leu certo). Após a exibição (fora de ordem, diga-se de passagem) de apenas 11 dos 14 episódios produzidos, a FOX anunciou o cancelamento da série. A partir daí, um fenômeno surgiu. Os fãs organizaram-se para tentar impedir o cancelamento. Chegaram a arrecadar dinheiro para a publicação de um anúncio na revista Variety e realizaram uma campanha em prol do envio de cartões postais ao antigo canal de TV UPN, tentando encontrar uma nova rede que abrigasse o programa. Num primeiro momento, acabou não dando certo, mas o apoio ao seriado levou ao seu lançamento em DVD no final de 2003 e, finalmente, à produção de um filme pela Universal, lançado em 2005 com o nome Serenity.

Hora de um pequeno parêntese com uma curiosidade tirada direto da Wikipedia...

(Em julho de 2006, foi lançado um documentário feito por fãs, intitulado, Done the Impossible, que está disponível comercialmente. O documentário mostra a história de vários fãs e como o programa afetou suas vidas, e também apresenta entrevistas com Whedon e vários membros do elenco da série. Uma porcentagem das vendas do DVD é doada para a organização de caridade favorita de Whedon, Equality Now). Isso é o que eu chamo de fãs.

Durante a divulgação de Serenity, Joss Whedon falou ao público: "Este filme não deveria existir. Programas de TV fracassados não são transformados em grandes filmes – a não ser que o criador, o elenco e os fãs acreditem além da razão... Este é, de uma maneira sem precedentes, o seu filme". O esperneio vence outra vez!

Agora, os fãs de Whedon atacam novamente. Eles já estão esperneando e mobilizando-se em uma campanha para salvar Dollhouse do cancelamento. A nova série do criador de Buffy é estrelada por Eliza Dushku (a Faith de Buffy) e conta a história de super agentes que são "programados" para realizarem missões secretas e têm suas memórias apagadas após o cumprimento de cada uma delas. O detalhe é que Dollhouse estréia na FOX americana somente em janeiro de 2009. Talvez, desta vez, os esperneios sejam um tantinho exagerados (sem falar em precoces)...