Jag tyckte det var intressant men inte direkt upprörande av någon anledning. Det fanns inget braskande över någon av texterna och inte heller kändes det som någon överraskning.

Blogge är väldigt upprörd. Jag håller inte riktigt med honom. Barn är barn liksom.
Deepedition har också skrivit (och sorry darling men det går fortfarande inte att klicka på inlägg, kommentarer eller permalänkar hos dig...) och jag har nu inte sett vad Bris gick ut med ursprungligen men jag vet ju hur medierna tänker och klart man skriver om det nya fenomenet att barn oroar sig över det som annars varit föräldrars oro. Internetvanor. Farliga farliga internet.

Och det är litegrann det som gör mig om inte upprörd så i varje fall irriterad. Att man gör internet till en bov när det handlar om helt andra saker.
Vilket barn skulle inte må dåligt av att komma på sin förälders otrohet? Det är väl rätt givet. Men det har ingenting med internet att göra.

Internet är ett verktyg, en kanal, ett sätt att vara otrogen genom. Men barnet skulle väl tycka det vore precis lika jobbigt att överhöra mammas samtal med sin älskare eller av att se sin pappa hångla bakom en husvägg med nån som inte är den mamma han bor med?

Internet är inte boven.

Vad gäller porren så tror jag att det är lite samma där. Och där kan jag ge Blogge delvis rätt. Föräldrar har rätt till ett sexliv. Och barn kommer nog alltid har svårt för det. Svårt att se sina föräldrar i sexuella situationer. Sådant vill man helt enkelt inte veta om sina föräldrar. Så vare sig det handlar om porrsurfning, otrohet eller den klassiska missionärsställningen i mamma och pappas säng så bör kanske föräldrarna tänka sig för. Men det är meningslöst att försöka mörka för kidsen att föräldrar har sex. Däremot finns det olika sätt att informera dem om det.

Jag upprepar: Internet är inte boven. Däremot kan en omdömeslös förälder använda nätet på ett omdömeslöst vis. Men då är det föräldern som är boven.

Läs även andra bloggares åsikter om internet, porr, sex, föräldraskap, bris, barn oroliga för föräldrars internetvanor, farliga internet

Framförallt har jag alltid inbillat mig att människor faktiskt tänker. Att människor har ett samvete. Att de allra flesta ändå någonstans vill att det ska vara så bra som möjligt. Att alla vill ha en så bra värld som möjligt för oss alla att leva i. Att ingen är i grunden ond. Att ingen medvetet lurar någon bara för att jävlas.

Jag har fått lära mig sedan barnsben att Sverige är ett bra land att leva i. Och visst. Absolut. Sverige är ett bra land att leva i av många orsaker. Men inte av de orsaker jag trott.

Jag har också fått lära mig att människor generellt är egoister och står sig själva närmast. Men i det ingår ju att stå sin omgivning nära, att faktiskt vilja ha en bra värld att leva i, för sin egen skull.

Jag har trott att Sverige är frihetens land. Demokratins vagga. (nåja, lite ironisk får man kanske vara).
Jag har trott att i Sverige har vi åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Och att det är bland det viktigaste vi har, och det viktigaste som finns för att ett land verkligen ska få kallas för en demokrati.
Jag har trott att vi har folkvalda som styr och ställer för att de har ett förtroende från andra. Och jag har naivt trott att mäniskor ändå är så pass rädda om sina politiska positioner att de inte vill riskera att svika de som valt dem, i förtroende.
Jag har lärt mig att respektera individen. Sedan barnsben har jag fått höra att man ska vara sig själv och vara ärlig, för det räcker längst. Jag har blivit itutad att man ska respektera alla andra människor, och i skolan fick jag lära mig demokrati och vad det faktiskt är.
Jag har trott att alla i det här landet fått ungefär samma demokratiska fostran. Och jag har stundvis varit stolt över Sverige i jämförelser med andra delar av världen.

Och visst är det sant att i Sverige behöver man inte riskera livet för sina åsikter. Visst är det sant att jag faktiskt har en möjlighet att ringa eller skriva eller ta direkt kontakt med dem som bestämmer och så länge jag uppför mig någorlunda hyfsat får jag också ett hyfsat bemötande.

Men vad spelar det för roll när precis hela skiten bara är ett spel för galleriet?
När ord är ord som betyder något annat, när folk säger en sak men menar en annan, när det spelas fulspel och hotas och mörkas och alla egentligen är livrädda för att sanningen ska komma fram för Sverige är inte en demokrati den meningen att människor får vara som de är och tänka fritt. För de som vågar göra det, de som faktiskt inte spelar med i rävspelet, de blir utfrysta, mobbade, avsatta och kritiserade. Och makten är stor, större än den borde i en så underbar demokrati som Sverige.

Jag känner mig lurad när de få som inte spelar spelet blir dissade, uthängda, ifrågsatta och trampade på. Jag blir ledsen när jag inser att vi trots all demokratisk fostran och respekt för individen och tro på åsiktsfrihet fortfarande inte visar respekt för andra. När det fortfarande är så att folk inte ens orkar tänka efter och fråga sig själva varför, för att de är rädda att inte passa in. Och den som inte passar in får inte vara med i gemenskapen.

I Sverige. I ett av världens bästa länder att leva i. I ett land som predikat demokrati och mänskliga rättigheter så länge någon kan minnas. I det landet är människor fortfarande livrädda för att säg vad de tycker. För de drabbas av repressalier. De får skit för det.

Ord räcker inte.
Jag vill ha demokrati tack. I praktiken. Nu.

Läs även andra bloggares åsikter om FRA, demokrati, bloggregistrering, yttrandefrihet, åsiktsregistrering, folkvalda, Sverige

Ändå var det hela avslutat inom ett och ett halvt år efter själva händelsen. Inklusive utredning och två rättegångar, en i tingsrätten och en i hovrätten.

Jag vet hur det är att vänta. Jag vet hur svårt det är att släppa och gå vidare. Jag vet vilket vacum man lever i innan man fått en dom i handen.
Jag vet hur jävligt det är att försöka få till stånd vettiga relationer under tiden man väntar, eftersom gärningsman och offer inte sällan på något vis känner varandra.
Det är fanimig obegripligt för mig att det ska ta så jävla lång tid. Inte minst som jag dessutom jobbar som kriminalreporter ibland och läser en del åtal och ser att många som åker dit för brott redan går i väntan på rättegång om något annat.

Snabba upp! Anställ extra och jobba ikapp. Nu. Bespara en massa människor en massa onödigt lidande.

1. Lösenordsskyddade inlägg. Varför blogga överhuvudtaget?
2. Ingen kommentarsfunktion. Otroligt irriterande om man faktiskt vill kommentera.
3. Bloggar som börjar spela musik. Jag vill kunna klicka själv på lyssnalänken.

Det finns mer, men dessa tre stötte jag på under min bloggrunda ikväll och jag blir irriterad. mest för att jag behöver nåt irrelevant att irritera mig på ikväll.

Det är när hon svarar på en kommentar som hon censurerat, i kommentarsfältet.

I det här fallet svarar hon på något som vi läsare inte får se. Alltså har vi ingen aning om vad hon svarar på egentligen. Och då kan svaret te sig mycket märkligt och läsaren har inte en chans att bedöma det hon skriver.
Att jag reagerar är för att mitt namn nämndes i hennes svarskommentar, och som den egotrippade person jag är blir jag naturligtvis mycket nyfiken på vad Seine i det här fallet hade skrivit om mig. Eller om han ens nämnt mig, det vet jag ju inte...

Jag har varit med om det förr. Att jag skrivit en kommentar. Att hon censurerat den, men ändå svarat i komentarsfältet och svarat på ett sätt som ger andra läsare utrymme att i sin fantasi tänka ganska långtgående tankar om vad jag egentligen skrivit.
Hon säger nämligen att hon vill att hennes blogg ska vara trevlig och därför tar hon bort provocerande kommentarer. Men talar hon inte lite mot sig själv då när hon ändå svarar på dem?

Om man av någon anledning vill censurera en kommentar så tar man väl ändå kontakt med den personen via mail eller annat? Allt annat verkar fegt. För att inte tala om när mamman svarat på kommentarer i andra personers bloggar och allt framstår som goddag yxskaft.

(att mamman inte verkar ha förstått bloggosfären överhuvudtaget trots att hon varit med rätt länge är en helt annan fråga som jag lämnar därhän för nu)

Man tar sig för pannan.

Läs även andra bloggares åsikter om mamman, kommentarer, censur

Här finns hennes kontaktuppgifter. Skicka ett mail eller sms till henne, visa henne din uppskattning! Eller skicka blommor!

Måste också få berätta vad hon skrev som svar på ett sms jag skickade henne igår kväll:
"Jag är ingen hjälte. Jag bara gjorde det fler borde ha gjort."
Sant Camilla. Vi behöver fler som du i svensk politik. Igen - tack ska du ha. Och jo. Du är en hjälte. I mina ögon är du det. Och säkert i många andras.

Uppdatering: Det är många som hyllar Camilla idag.

Och här berättar hon själv om varför hon röstade emot alliansen.

Läs även andra bloggares åsikter om Camilla Lindberg, folkpartiet, FRA, riksdagsledamöter, dagens hjälte

Jag har hemligheter. Inga som skulle döda mig om de kom fram. Inga som jag inte skulle kunna stå för. Men. Alla tänker inte. Alla skulle inte förstå allt som rör sig i mitt huvud.

I den bästa av världar skulle alla människor alltid säga sanningen om allt till varandra och ingen skulle behöva ha några hemligheter.

Sådan är min drömvärld.

Men den finns inte. För människan är komplex. Människan har så många sidor, och de flesta vågar inte ens vara ärliga mot sig själva.

Se bara på Axel Bringéus som förlorade jobbet på grund av några bloggrader ryckta ur sitt sammanhang. Utifrån det är den nya lagen väldigt läskig. Faktiskt. För alla tänker inte. Alla ser inte världen från samma perspektiv.

Fundera över hur du har det med dina närmaste. Förstår de alltid vad du säger och vad du vill ha sagt? Upplever du aldrig missförstånd eller olika tolkningar av samma händelse?
I ljuset av det är FRA-lagen något av det värsta som kan hända.

Kanske att det idag är lugnt. Vem fan är intresserad av mina personliga mail?
Men i en annan tid, i ett annat statsskick, i en annan värld?
Vem vet hur det jag tänker kan tolkas och behandlas om det kommer i orätta händer?

Nu finns en lag som ger försvarets radioanstalt rätt att veta. Rätt att kolla saker som jag inte vill dela med mig av. Inte idag. Inte i morgon heller. Men jag litar fan inte på FRA.

Nu undrar jag. Gör du? I vilken riktning ska vi gå härifrån? Det finns inget som säger att FRA-lagen måste gälla för evigt. Det måste fortfarande finnas ett sätt. Vi har fortfarande en möjlighet att påverka och kräva demokrati i Sverige. Men hur? Kom igen nu! Låt inte semestern eller fotbolls-EM döda den här frågan. Låt oss istället tänka ut nåt bra sätt att bevara vår integritet och framförallt - den demokrati vi nånstans ändå alltid varit så stolta över.

Läs även andra bloggares åsikter om fra, fralagen, demokrati, avlyssning, framtid, sverige

Uppdatering: Dagens hjälte blev inte Federley. Jag säger som deepedition. Skäms!
Hjälten blev helt otippade Camilla Lindberg. Som röstade nej. Tack! Tack på riktigt.

Läs även andra bloggares åsikter om FRA, FRA-lagen, demokrati, reinfeldt

Läs även andra bloggares åsikter om FRA, FRA-lagen, politikerbloggen, moderaterna, reinfeldt

Som jag har fått lära mig lever vi i en demokrati med riksdagen som beslutande organ. Vi har allmänna demokratiska val för att välja vilka som ska sitta där, och vi tillämpar även personval.

Och som jag förstått det får varje riksdagsledamot i varje votering faktiskt rösta självständigt. Som representant för de personer som röstat på just honom eller henne. Det finns inga skrivna regler som säger att de måste rösta i linje med partiet.

Och det här är ju ett problem som inte bara har med FRA eller nuläget att göra. Det är ett jävligt stort problem om vi ska kalla oss för demokrati, att enskilda riksdagsledamöter inte vågar rösta efter eget tycke då de riskerar att bli mobbade, utslängda från politiken och nergjorda.

Här tror och hoppas jag att vi alla lärt oss något. Och att de enskilda politiker som i framtiden faktiskt i enskilda frågor vill gå emot sitt parti ska ha möjlighet att göra det, i strålkastarljus och med stöd av sina väljare, i offentligheten. För någonstans handlar ju politik om demokrati och om att vara folkvald och om att stå för något slags ideal vilka de än må vara, och alla möjligheter att de politiker med civilkurage som vågar gå emot sina ledare ska bli utfrysta och mobbade måste elimineras.

Här tror jag att bloggosfären har en viktig roll att spela i framtiden. Dels genom politikers egna bloggar, där de måste ha rätt att ha sin egen åsikt och diskutera den med sina väljare, men också genom andra bloggarens påtryckningar och stöd för de politiker som vågar gå mot strömmen.

Transparens även i politiken. Eller snarare - det är väl i politiken transparensen borde vara fullständig och utan undantag, om vi ska kunna kalla oss för en demokrati?

Jo jag är naiv.

Har alltid varit. Kommer nog alltid att vara. Jag bjuder på det.

Läs även andra bloggares åsikter om FRA, FRA-lagen, riksdagen, demokrati, votering

Att inse att man är grundlurad, eller att bli påkommen med en lögn?

Om man hänvisar till ett särskilt inlägg på en blogg så räcker det inte att länka till bloggens förstasida. I mitt fall är den länkadressen http://mymlanthereal.wordpress.com och den kan med fördel användas om man bara nämner mig i förbifarten utan att tänka på eller skriva något särskilt om det jag skrivit i min blogg.

Om man däremot skriver om något specifikt, som till exempel det här inlägget, då bör man också länka till det. Adressen hit är http://mymlanthereal.wordpress.com/2008/05/29/liten-lektion-i-permalankning

Den hittar man antingen genom att klicka på rubrikinlägget, då är det permalänken som kommer upp i adressfältet. Ibland funkar inte det, men då brukar det finnas en liten länk längst ner i inlägget som heter just "permalänk".

Och så en uppdatering, igen är det ctail som hjälper till:

"Ifall ingen av de metoderna funkar, vilket de inte gör hos mig om man går via min officiella egen-domän-adress, kan man i stället (i alla webbläsare jag vet) prova med att högerklicka på inläggsrubriken, eller någon annanstans där det finns en länk till inlägget, och välja “copy link locaction”. Det är dessutom snabbare än att vänsterklicka och kopiera från adressfönstret."

(själv kör jag mac utan mus, så jag ogillar högerklickande...)

Är vi överens nu? Permalänka nästa gång will you?

Och jo man blir lite provocerad. Faktiskt. Hon hävdar att utbrändhet inte finns. Att det är provocerande att vilja ha ledigt. Samtidigt som hon säger att det är barnplågeri att vara två föräldrar som jobbar heltid. Då måste man ha barnflicka. Jaha. Om man är en förälder som inte har råd vare sig att jobba deltid eller ha barnflicka då? Eller om man är två i samma sits? Hur ska man göra då? Om man är ensam om både barn och försörjningsansvar, hur ska man då bära sig åt? Och är det konstigt om man ibland vill vara ledig för att hinna med sina barn, barnflicka eller ej?

Och visst Linda. Man ska ta saker i egna händer och göra det man vill. Men alla har inte samma möjligheter. Det är klart man kan jobba hela tiden om man kan göra det hemifrån. Jag skulle älska att göra det, då skulle jag jobba jämt samtidigt som jag fanns hos mina barn. Men jag har hittills inte hittat någon som betalar mig för det. Det kan säkert bero på att jag är fullständigt inkompetent, men på riktigt så är det så att de flesta har ett jobb där de förväntas finnas på plats vissa tider, och det i sig kan vara rätt tröttande och då kan man önska sig ledigt ibland. Och faktiskt till och med bli utbränd, om man är en sån som vill göra ett bra jobb både hemma och på jobbet men aldrig riktigt får återhämta sig, eller har möjlighet att lägga upp det på ett sätt som funkar för alla parter.

Sen sa Linda en annan sak, om att ha barn. "Jag visste att det skulle vara väldigt underbart och det är det. Det finns ingen som inte tycker det." Hmm. Jag tror att det finns många som inte tycker att det är underbart att ha barn. Jag är också övertygad om att man kan ha ett rikt och fantastiskt liv även utan barn. Framförallt så vänder jag mig emot att Linda gör sig till taleskvinna för alla andra när hon säger att "det finns ingen som inte tycker det". Hon får gärna tycka att det är underbart att ha barn och att det är tråkigt att vara ledig, men snälla Linda - sluta tala för resten av världen, och sluta vara så dömande mot alla som inte tycker som du. Det gör att det blir svårt att applådera dig när du säger de där bra sakerna som du gör med jämna mellanrum. Lite om man inte är med dig är man emot dig.

Läs även andra bloggares åsikter om linda skugge, utbrändhet

Det är inte okej att sno bilder från privatpersoner, vare sig man hittar dem på en parkbänk eller på nätet.
Men om jag lämnar mitt fotoalbum eller min påse med mina framkallade papperskopior på en parkbänk får jag kanske räkna med att någon hittar och på något sätt använder bilderna, inte minst ifall de visar något naket.
Samma gäller på nätet. Lägger jag ut bilder till allmänt beskådande på nätet så får jag nog faktiskt räkna med att de kan missbrukas.

Drottningen har skrivit mycket bra om detta, jag har egentligen inget mer att lägga till det hon sagt.

Läs även andra bloggares åsikter om englas showroom, drottningsylt, bildstöld, gravida, hängas ut på nätet, missbruk, naket

När man bloggar vill folk att man ska göra reklam. Till exempel för antirynkkrämer. (dom funkade inte)

Nu har jag fått mail från Mustaschkampen. Dom vill att jag ska skriva och länka till deras sida. Mailet jag fick såg ut så här:

"Hej Mymlan!

Maila mig direkt om du är intresserad!"

Jag svarade "Tack, men nej tack" och en länk till inlägget jag skrev sist det var mustaschkampanj.

Jag påpekade dessutom att länken till mustaschkampen inte fungerade. Det fattades en bokstav.

Och så det allra viktigaste: jag engagerar mig i det jag vill för att jag vill och bryr mig. Inte för att någon ber mig. Jag är världsbäst på att ignorera inbjudningar till diverse "causes" på Facebook. Hur meningsfullt är det att gå med om man sen ändå struntar i det? Och varför skulle jag vilja lägga upp en ful banner här i min blogg? Någon? Alltså, tackar man ja till det ena bör man ju tacka ja till det andra, men jag vill inte att det här bloggen ska förvandlas till nån ful sida med en massa stödbanners för olika välgörande ändamål.

Jag tycker det verkar skittråkigt med prostatacancer. Men jag gick inte ens med i rosa bandet på facebook.

Jag skrev också till Mxxxx att jag förmodligen kommer att skriva något ändå. Men att jag ville göra det oberoende. Nu har jag gjort det. Håll till godo.

(men varför är det ingen som vill att jag ska göra reklam för en Nokia N95?)

Läs även andra bloggares åsikter om mustaschkampen, rosa bandet, cancer, reklam, bloggar

Jag tror inte på lärarutbildningen. Jag tror inte så mycket på skolan. Det är inte samma sak som att döma ut enskilda personer eller lärare. Det är ett systemfel, som finns i ett mycket vidare sammanhang än skolan, det handlar om hela samhället.

Tidigare synpunkter om detta har jag skrivit bland annat här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om skola, lärarutbildning

Jag antar att tanken är att man ska tänka att "oj vad Saab är oetiska nu". En död kropp är en död kropp. Den ska ändå grävas ner och ruttna, eller brännas upp, så vad är grejen liksom? Det är väl inte märkligare egentligen att använda döda kroppar till säkerhetstester än att använda dem till medicinsk forskning? Personligen är jag faktiskt helt likgiltig inför vad som händer med min kropp efter min död, jag är ju ändå inte där då.

Jag fattar inte. Alltså jag fattar, det är intressant information, hade varit ännu intressantare om det varit lite mer omfattande om fler metoder för säkerhetstester, men att toppa expressen.se med "nyheten" att döda kroppar används på detta sätt är inte helt relevant.

Men det känns bra att läsa kommentarerna till artikeln och inse att folk inte går på det, att inställningen till lik och döda kroppar är sundare än man (läs: jag) kanske trodde. Att dessutom i skrivande stund 30% av de som svarat på enkäten kan tänka sig att donera kroppen till dylika tester är också intressant. Men även här är jag nyfiken på motiveringarna. Varför vill man göra det? Varför inte?

Läs även andra bloggares åsikter om lik, säkerhetstester, död, sensationsjournalistik

Jag ställde en massa frågor och fick en hel del engagerade svar.

Ylva skrev så här: Jag bryr mig om att det är flest män i tidningen för att jag fått lära mig att jag ska bry mig.
Egentligen så spelar det mig ingen roll, jag känner ändå att jag skulle få plats om jag faktiskt hade något av vikt att säga/nåt intresse av att höras.

Intressant tycker jag. Hon bryr sig för att hon fått lära sig att göra det. Och hon känner inte att hon inte skulle få utrymme om hon verkligen hade något att säga.

Och nu kommer jag in på det jag tänkt. Nämligen om pressens politiska korrekthet, och benägenhet att ha en egen agenda utifrån det politiskt korrekta. (Här kan sägas att jag starkt ogillar uttrycket politiskt korrekt men hittar inget bättre just nu som jag tror att alla förstår vad det betyder.) Och jag tror att det blir tydligare och mer vanligt förekommande för varje år, och det är ganska sällan det reflekteras över det. Det är helt enkelt självklart för svenska journalister att exempelvis försöka skildra kvinnor för att de är kvinnor och kan. Som Drottningen skrev i en kommentar: Jag har inte heller några svar, däremot är jag mer än lovligt trött på den här “kvinnor kan”-andan som det alltid fokuseras på när det inte skrivs om skönhetstips och barn.

Den politiskt korrekta agendan genomskådas. Och i och med människors utökade möjligheter att själva ta reda på saker, och sjävla uttrycka sina åsikter tappar pressen i förtroende, tror jag.

Ett exempel på detta är hordebatten. Horstigmat. I svensk press skildras horor som offer och torskar som svin, som utnyttjar de stackars offren. Utan nyans, utan att tala med berörda parter utom i sällsynta undantagsfall, och utan att faktiskt reflektera över om det verkligen är så. "Vi har fått lära oss att det är så. Vi har fått lära oss att man ska vara upprörd och tycka synd om horor."
Men i bloggosfären, i den nya medievärlden, tas detta upp ur andra perspektiv, och har faktiskt på senate tiden även lyckats påverka den offentliga debatten om än i liten skala.
(Här måste jag också flika in att kritiken mot pressen/journalister i det här fallet riktar sig minst lika mycket mot mig själv som mot alla andra i kåren. Det är alltför ofta jag skriver saker och vinklar på ett sätt för att "det är så vi gör" utan att reflektera eller tänka efter särskilt mycket på varför.)

Jag tror att problemet växer i och med den förändrade journalistkåren också. Från att ha bestått av till stor del självlärda murvlar inte sällan med rötterna i arbetarklassen till karriärinriktade akademikerbarn som går direkt från gymnasiet till journalisthögskolan och inte sällan har sina rötter i den övre medelklassen.

Ett annat exempel på där pressen har en agenda och väljer att skildra saker ur ett pk perspektiv är invandrare. Från invandrarpolitik till kulturella mönster och kriminalitet bland invandrare. Man väljer att skildra fina och bra saker. Man skriver hellre om hur muslimerna firar Ramadan än man skriver att invandrare är överrepresenterade när det gäller vissa brottsrubriceringar. För att man inte ska spä på rasismen och främlingsfientligheten i samhället. Det kan ju tyckas vara en god sak, men är medias uppgift att sortera nyheter efter vad som kan vara en god sak? Självklart har varje enskild reporter någon slags egen agenda, och vill göra skillnad på ett eller annat sätt. Gärna genom att göra goda saker. Men för den skull får vi inte glömma att vårt uppdrag är att skildra verkligheten som den är och ge våra läsare en möjlighet att skapa egna uppfattningar.

Så har vi ett problem till. Hur ska vi dela in människor? Ska vi överhuvudtaget göra det? Saken är väl den att vi gör det oavsett. Vi behöver framförallt i halvanonyma tidningstexter få lagom mycket information, som om den berörde är en man eller kvinna, vilken ålder ungefär och gärna något mer, som kan ge oss en möjlighet till igenkänning. Frågan är som sagt hur indelningen ska se ut. Är det okej att dela upp i kön men inte in etnicitet? Är det okej att pekat ut tonåringar men inte pensionärer? Är det bättre att skriva att den misstänkte var från Somalia än att skriva att han var mörkhyad med väldigt lockigt hår? Ett allt vanligare uttryck särskilt när det gäller kriminaljournalistik är "svensk medborgare". Det betyder underförstått att personen ursprungligen är ickesvensk men har fått svenskt medborgarskap. Det är å andra sidan otroligt ovanligt att man skriver "svensk medborgare" om en person som är född i Sverige av svenska föräldrar.

Vad jag också saknar när det gäller både hordebatt och invandrardiskussionen är ett bredare perspektiv, och internationella jämförelser. Det är alldeles för ofta vi fastnar i den svenska ankdammen och sår oss för bröstet för att vi är så bra och duktiga. För att kunna ge en bra bild av svensk invandringspolitik krävs faktiskt jämförelser med hur det ser ut i övriga världen, då kanske främst i övriga Europa. Och jag kan erkänna att jag själv är pinsamt okunnig, men gärna vill veta mer om omvärlden innan jag börjar tycka för mycket om den svenska modellen.

Men det är såklart väldigt farligt för oss i lilla Sverige att börja jämföra våra normer internationellt utifrån fakta och argumentation, för då kanske det visar sig att de inte var så hållbara...

Och om vi nu anser att rasism är ett problem så bör vi inom pressen kanske istället för att lägga locket på faktiskt offentliggöra statistik om exempelvis invandrares kriminalitet, (som ju de fakto visar att invandrare är överrepresenterade vid vissa brott, men långt ifrån alla) men inte stanna där, utan försöka svara på frågorna om hur och varför. Och prata med dom berörda. Det är också en märklig sak - vi ska så långt det är möjligt tala med berörda, för att få in mänsklighet och låta folk komma till tals. Men i vissa fall, som när det gäller horstigma eller blattar som snattar är det mycket sällan de berörda får uttala sig. Det kan bero på svårigheten att hitta de som är villiga att tala med pressen, men vill man så kan man. Annars får vi aldrig en vettig diskussion om invandring. Dessutom är det viktigt att vi lär oss skilja på invandrarfientlighet och rasism, för det är två olika saker.

Jerry skrev så här: Om det är något pressen bidrar till så är det att befästa könsroller. Enda jag läst som bröt mönstret var om kvinnliga “stalkers”.

Robert skriver: Att ha fel personer på fel ställe bara för att väga upp en skev könsbild leder tyvärr ofta till makabert resultat, se t. ex. de kvinnor som tagit plats i TVs morgonsoffor i sportsammanhang.

Och jo. Det är ju så det riskerar att bli om medierna ska utgå ifrån en norm som säger att någonting är eller borde vara på ett visst sätt. Men att sätta normer eller befästa dem är inte - återigen - pressens uppgift. Däremot kanske att skildra dem.

Det är inte pressens uppgift att sprida en bild av ett politiskt korrekt samhälle om det inte existerar i verkligheten. Inte heller att försöka skapa normer utifrån en egen agenda. Om nu övervägande delen av alla chefer är män, varför ska pressen då ge en bild av att det inte är så genom att fiska efter och försöka kvotera in kvinnliga chefer i intervjuer och på bild? Istället borde vi lägga fakta på bordet (det görs väl iofs) och få igång debatten om varför. Varför är det så många manliga chefer. Och - är de ett problem och i så fall varför är det ett problem? Det känns som ett mycket viktigare uppdrag än att visa kvinnor på bild i tidningen.

Och saken är den, att om inte medierna själva börjar lägga korten på bordet och slutar vara så politiskt korrekta och väljer att skildra verkligheten utifrån en agenda att skapa ett politiskt korrekt samhällsklimat, så kommer de att tappa sin publik i allt snabbare takt, för folk kommer att hitta andra kanaler för information, och de kommer inte att nöja sig med de traditionella mediernas sätt att skildra världen genom ett filter av önskvärda normer.

Eftersom klockan är fem på morgonen och jag inte lyckats somna och istället steg upp och slog på datorn är det mycket möjligt att det här inlägget är fullständigt obegripligt. Den risken tar jag.

Läs även andra bloggares åsikter om politisk korrekthet, pressen, media, jämställdhet, invandrarpolitik, främlingsfientlighet, rasism, horstigma, demokrati, normer

Jag har saker att skriva. Men är fortfarande bakbunden, och kan inte. Vilket är mot min natur. Och jag är dålig på att skriva om väder och vind när hjärnan och hjärtat är fullt av annat.

Hos Stationsvakt hittade jag en enkät, som kanske kan funka för att få igång väderochvindtänket.

1. Hur länge har du bloggat?
Sen 2005

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?
Hade nog ingen särskild, tänkte att det var vanliga människor som delade med sig av sin vardag, det var sådana bloggar jag läste.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Oj. Hur ska jag komma ihåg det? Eller. Vaddå förälskad?

4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Jag vågar inte läsa dom.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Det är många det. Min bloggrulle plus lika många till varje vecka, och så lika många till regelbundet men mer sällan.

6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
Jag är dålig på matte så nån procentsiffra från ni inte. Men mest är det "dagboksbloggar" eller "privatbloggar". Jag är helt ointresserad av modebloggar men läser en hel del mediabloggar.

7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
Skulle kunna räkna upp en hel massa här. Men begränsar mig till: Ett liv i exil, Heja Abbe, As good as it get's och slutligen såklart Mickey.

8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Finns väl ett par stycken. Deepedition (lik men olik) och Ur hjärtat.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Inte mycket. Tror knappt nån av dom läser min blogg.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Svårt svara på eftersom dom inte läser den. Men det finns i och för sig en del som lärt känna mig via bloggandet och jag tror nog att dom tycker att jag är mig själv. Men dom får väl säga själva?

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vare i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?
Den gränsen flyttar sig fram och tillbaks beroende på fas i livet. Jag vet hur privat jag vill vara, men det är inte alltid jag kan det eftersom det privata också involverar andra människor som kanske inte vill delta...

12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Mitt bajs. Förtroenden från andra. Förutom det ska man väl aldrig säga aldrig.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Från början var det nog ganska mycket det. Nu har jag andra syften.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Kan man nånsin lära känna en person?

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Ja. Men inte så många.

16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
I så fall är det ju något hos de personerna som skulle skada dem genom annat än bloggande om de inte bloggade. Så jag tror inte man kan säga att bloggande är orsaken till skadeverkningar. Däremot kanske en del i eller ett verktyg.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Självklart har jag det. Och hanterar det olika beroende på dagsformen/typ av påhopp. Men nej jag är självklart inte oberörd när folk ger sig på min person.

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Jag försöker att inte ångra mig. Men visst har jag skrivit saker som jag efteråt tänkt att jag inte bort skriva.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Tja. Vete fan. Det är väl en nackdel när man känner press. Men det har jag slutat göra. Inser att man har sina svackor och försöker att inte stressa upp mig.

20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Ja det tror jag. Med tanke på hur mitt bloggand utvecklats sedan jag började kommer det att ha förändrats, men jag har svårt att säga i vilken utsträckning. Jag gissar att jag kommer att blogga mer professionellt/yrkesmässigt om två år än jag gör idag.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Klart dom kommer. Har redan, skulle jag vilja påstå.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Nej det kan jag inte sammanfatta kort.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Att jag på många sätt är en rikare människa,

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Dom jag länkar till här ovanför. Deeped, Pia, Ulrika, Mickey, Abbes pappa och kanske han down under men han brukar inte haka på. ;)

Läs även andra bloggares åsikter om utmaning, enkät, lista, bloggar, bloggande, bloggosfären

Om ord och begrepp som varit och är viktiga inom journalistiken. Ett ord som är viktigt för en journalist är sanning. Det man berättar ska vara sant. Och det ska vara objektivt. Jag är lite inne på att dessa begrepp börjar förlora sin betydelse och kanske ska ersättas med något annat. Så som ärlighet till exempel.

Sanning och ärlighet är inte samma sak. En ärlig person behöver nödvändigtvis inte säga sanningen. Men en ärlig person ljuger inte medvetet. Och en ärlig person erkänner också om den inte vet.

Sett ur en journalistisk synvinkel tänker jag att det vore bättre om medierna berättade ärligt om vad som händer och sker, egna betraktelser som i alla händelser måste vara subjektiva, i kombination med fakta och intervjuer med människor där man helt enkelt ärligt redovisar var man hämtat sina uppgifter istället för att hävda att man lyckats ta reda på sanningen.

Ärlighet och sanning är nämligen inte samma sak. Och med tanke på att det sällan finns en absolut sanning tycker jag att ärlighet är viktigare att sträva efter än sanning.

Läs även andra bloggares åsikter om ärlighet, sanning, journalistik, samesamebutdifferent, transparens, framtid, medier, objektiv journalistik

Antingen har jag fullständigt missuppfattat orden kärlek, älska och förlåtelse, eller också har danskarna helt enkelt rätt. Helvetet går inte ihop med Bibelns kärleksbudskap.

Heja Danmark!

Läs även andra bloggares åsikter om danmark, helvetet, syndernas förlåtelse, kärlek, älska

Hon är alltså den intervjuade som jag citerar i inlägget. Och som det verkar var hon helt rätt citerad och står fullt ut för det hon sa. Däremot står hon inte för andras tolkningar av det hon sa.

Läs även andra bloggares åsikter om våldtäkt, det värsta som kan hända, fokus, anna svensson, tolka

Det är inte att bli våldtagen i varje fall.

Den här artikeln är så jävla bra, särskilt i den delen som handlar om våldtäkt.

Som detta, sagt av en kvinna som själv blivit våldtagen, och jag kunde inte ha sagt det bättre själv:

– När folk pratar om våldtäkt som det värsta som kan hända en människa, skapar man ett rädslans landskap, och det skadar kvinnor mer än själva våldtäkten.

Det här har jag varit inne på förut, också när det gäller sexuella övergrepp mot barn. Om det är så att omgivningen beter sig som om det är det värsta, så kanske det också blir det? Man lär sig ett kulturellt betingat beteende som säger att man ska känna sig kränkt över en rad saker, och då gör man också det. Och inte fasen gör man livet lättare för människor som växer upp genom att tala om för dem att de är kränkta.

Läs även andra bloggares åsikter om fokus, sexualitet, tonåringar, homosexualitet, våldtäkt, kränkningar, det värsta som kan hända

Det har inte med sex att göra.

Inte med bajs heller. (även om bajs är mitt största tabu)

Det har inte heller att göra med alkoholism eller andra former av missbruk.

Det som är allra mest tabu i Sverige är pengar.

Det verkar som om ingen i det här landet har en vettig relation till pengar.

Jag förstår verkligen inte riktigt varför.

I ljuset av Lokessons dammsugare och reaktioner runt den minns jag när jag för snart tre år sedan initierade en insamling för en tjej som önskade sig ett par nya jeans. Det blev ett jävla liv. Folk var alldeles galna.

Dels fanns misstankarna att jag skulle ta pengarna själv. Sure, det köper jag, men ingen tvingades ju betala, man bidrog på egen risk så att säga. Jag var rätt öppen med det också, att det hela byggde på något slags förtroende för mig.

Sen ansågs det fult överlag att samla pengar, att vilja ge något till någon. Det ansågs till och med vara kränkande mot personen i fråga. Hur fan kan det vara kränkande att få något av någon som vill ge villkorslöst?

Många sa att den som inte har pengar ska gå till socialen. Men vafan. Vill man bli kränkt ska man gå till socialen och be om pengar. Dessutom så handlade inte den här insamlingen om mat för dagen, utan om ett par nya jeans, och soc skiter i sånt vad jag vet.

Lokesson har erbjudit sig att sälja sig i form av att göra reklam för den dammsugare som skänks honom. Och det accepteras märkligt nog. Är det inte mer kränkande, än att bara få utan motprestation?

Jag skulle vilja ha ett vettigt argument till detta, varför pengar är så tabu, och inget sosseprat om att samhället ska ta hand om folk som behöver det. Har folkhemmet tagit ifrån oss förmågan att vara medmänniskor?

Uppdaterat: Lokesson tackade nej. Ett av hans argument undrar jag över. Han skriver att det finns ställen där dammsugaren behövs bättre. Min fråga till Göte blir alltså: kommer tusenlappen att hamna hos någon som behöver den bättre än Lokesson? Eftersom han länkar till dig och ska recensera din blogg, borde du inte som en fin gest ändå faktiskt avvara tusenlappen till någon som behöver den bättre än du? (och Lokesson)

Uppdatering två: Tant Rasch har gett ett bra svar, tycker jag. 

Läs även andra bloggares åsikter om pengar, tabun, insamling, lokesson, dammsugare, sex, bajs, jeans, kränkning, folkhemmet, sossar,

Göte vill att jag ska berätta vilken kvinna som är mitt val ifall jag av någon anledning skulle vilja ha homosex. Utmaningen funkar bara på heterosexuella, eller om man är homo - då blir väl utmaningen "Mitt heteroval.."

Okej. Den här kvinnan är mitt homoval:

Utmaningen ska vidare. Jag vill gärna veta vem följande personer skulle välja om de tvingades ha sex med nån av samma kön: Blogge, Deepedition, Teflonminne, Vindra, Weman, Skrymta, Johnny, Mia, Kristina, Sandra, Mickey och Drottningen.

Läs även andra bloggares åsikter om homosex, bögar, sex, lesbianer, utmaning