Lyssnade lite på mitt FeverGhost-demo idag (>lyssna här<), har i stort sett inte lyssnat på inspelningen sen jag la upp den här i bloggen och nu med lite distans till det hela så känns den faktiskt riktigt bra. Är sugen på att knåpa ihop resten av texten och göra en ordentlig(are) inspelning.

(En liten bild som låg och skräpade på min mobil)

Det känns alltid så pirrigt och spännande i kroppen när man känner kreativiteten pumpa runt ... det är ett magiskt ögonblick. Just nu känner jag mig ganska tänd och sugen på att lira ... ska bli kul att gå på Spoken word ikväll och elda på det som redan pyr.

Om inget speciellt händer så kanske det kan bli en liten inspelning i helgen :D

men jag kravlar mig upp och stänger av larmet och tänker någonstans där i mörkret att jag sover som en död
möjligtvis lite mer som en zombie

I morgon är det meningen att jag ska börja jobba lite. I höst ska jag kombinera tre jobb. Två filmer och ett kortare teaterprojekt, jag ska göra ett inhopp i häftiga Teaterkvinnans pjäs. Och det är pjäsen det är meningen att jag ska börja med så smått imorgon. Det skulle ha varit kul om inte de administrativa på teatern hade varit så röriga med allt runt det. Min agent har inte kunnat få färdigt mitt kontrakt eftersom de helt enkelt inte har varit riktigt anträffbara efter att ha lämnat ett oacceptabelt lågt lönebud, så jag kommer alltså att börja jobba utan att veta på vilka villkor. Sådant tycker jag verkligen inte om. Det sätter alla i en konstig sits. Men nu är det som det är, och det är inte konstigare än att vi måste komma överens om något på plats, då. Men... det är ju därför jag har en agent, för att slippa dessa diskussioner om ekonomi och tider och bara kunna koncentrera mig på mitt faktiska jobb. Usch. Det är ingen bra start för mig. En onödig liten spänning. Dessutom är det alltså mörkt och kallt och blött. Suck, jag hör ju själv hur gnällig jag låter, men det är ju det jag säger - jag är inte så bra på höst. Och dessutom är det en månad sedan förra PMS:en, det kan ha med saken att göra.

Det kanske är dags att köpa ett SL-kort nu och sluta envishetscykla. Då kan det få regna hur mycket det vill på mig och mina nya ljusblå gummistövlar.

...som ger dig en lyckokänsla; den som liksom skimrar och sprakar där inuti.

Värmer och lyfter dig framåt, uppåt, vidare.

Glädjer dig mitt i en vardag.

Alla de gånger som varit så energiskt fulla av liv.

En sällsamt stark och envist återkommande kraft...

Alla de finns att tänka på när mörkret nalkas.

Innan det återigen ljusnar.

Läs även andra bloggares åsikter om Madonnan, Livet, tankar, känslor, mörker, ljus, vardag, värme

Vi hade främmande i ett par dagar men igår så åkte dom hem och vi passade på att ta hojen till Västervik och gick på speedway. Det var roligt för västervik vann över Hammarby, det var länge sedan dom vann jag tror dom hade 4 raka förluster innan gårdagens match så det var på tiden.

Själva resan till Västervik var skön, varmt och soligt men resan hem blev lite försiktigare för då var det skymning och det brukar vara mycket vilt längs vägarna i dom här trakterna så det gick lugnt till väga.

I söndags när vi hade varit på Rhapsody in rock i V-vik så var det mörkt och då gick hojen väldigt sakta må jag säga, det var första turen i mörker i år och det känndes inte behagligt, nej jag försöker nog att undvika mörkerkörning framöver.

Vet ni vad som vore ännu mer underbart? Att inte behöva gå hem efter jobbet. Att ta en annan väg. Till en kärlek. Till någon som ligger i sängen, kanske sovandes, och som vill vara med en mer än vad den vill något annat. En kvinna. Någon att värma sig intill om natten. Någon att skratta med, någon att gråta med... Well, you know!

Hur fel kan det gå på semestern?? Don't get me wrong, det började KANON!! Två dagar i Göteborg med Metaltown. It was the best! Skulle kunna ge en hel avhandling till det. Kanske kommer senare.

Och sen, hem.....  Redan där är det ju tragiskt. Vaknar upp på måndagen, den första officiella semesterdagen. Med värsta halsonten. Försök och se framför er, första semesterdagen, det regnar, nåt så fruktansvärt! Som om den gubbjäveln med skägget där i ovan verkligen vill säga "hahahaha..." Och om det inte vore nog, så sitter jag med flickvännen på vårdcentralen, för att senare åka in till lasarettet...

Och sen pajade datorn........

Men det kan ju bara bli bättre härifrån, eller???

Läs även andra bloggares åsikter om semester, Metaltown, förkyld, regn

Boken är, skulle jag vilja säga, som en liten pusselbit av det stora pussel vilket utgör ett dekadent, nästan apokalyptiskt och på ett sätt antikristligt samhälle - nämligen vårat. Nu menar jag inte att boken (och inte heller vårat samhälle) är fylld av svavel och eld, uppryckningar, demoner, Scharzeneggers som försöker hindra kvinnor från att föda djävulsbarn etc. Inte heller är den fylld av konspirationer, advokater och fredsälskare som tar kontrollen över FN och visar sig vara superskurkar. Nej. Den handlar om en nolla, en städare, vilken spenderar sin fritid med att via telefon ge rådet åt deprimerade folk att ta självmord. Mannen i fråga är en av få överlevare av den s.k. Old Testament Creedish Death Cult, en slags amishgrupp som tagit kollektivt självmord.

Boken börjar med att mannen - Tender Branson - sitter ensam i ett flygplan som är på väg att störta i havet, under det att han berättar sin livshistora för svarta lådan. Boken är hans livshistoria. En bild inte bara över hans eget liv, utan över hela samhället. Nu har jag visserligen inte läst färdigt boken, men sentensen tycks ungefär vara: Världen suger. Samhället suger. Mänskligheten suger. Allt suger. Med andra ord: vi lever, som sagt, i ett mörkt, dekadent, sjukt samhälle - och det är detta som Tender resonerar över, lever i, utnyttjar. Det är detta som är det apokalyptiska. Ingen eld, inga explosioner, ingen ond bråd död - bara tomhet.

Egentligen vill jag ej avslöja detta, men eftersom bokens baksida själv säger det, så känns det ok ändå: Tender blir uppfångad av en agent, vilken förvandlar honom till en snygg, karismatisk superkändis, en spirituell ledare för miljoner människor; hans budskap visas på bästa sändingstid i TV - och han gör t.o.m. mirakel. Först måste han dock förvandlas totalt, med plastikkirurgi, steroider etc etc:

Nobody wants to worship a God who ties His own shoes. Nobody wants to worship you, if you have the same problems, the same bad breath and messy hair, and hangnails, as a regular person. You have to be everything that regular people aren´t. Where they fail, you have to go all the way. Be what people are afraid to be. Become whom they admire. People shopping for a messiah want quality. Nobody is going to follow a loser. When it comes to choosing a savior, they won´t settle for just a human being. People need to reconcile being good, and being good-looking.

Boken tar upp mycket sådant som finns i vår tid, såsom onödiga dödsfall, överdriven kändiskult (och hur detta påverkar kändisbrancshen), sjuka företeelser lite här och var, prostitution, mord, stalkers etc etc. Något som verkligen överraskade mig, var att boken dessutom ägnar hela tre sidor åt att berätta lite om de s.k. gammaltroendes historia i Ryssland.

För övrigt så skulle jag vilja säga, att om man översätter den här boken till musik, så skulle resultatet bli The Doors*; exempelvis någon av deras låtar i stil med Back Door Man, Whiskey Mystics and Men, Break on Through, Roadhouse Blues, Five to One eller Wiating for the Sun. Typ.

Jag känner för att avsluta med ett par citat ur boken:

"Imagine a Cinderella story where the hero looks in the mirror and who´s looking back is a total stranger. Every word he says is written for him by a team of professionals. Everything he wears is chosen or designed by a team of designers."

"If Christ had died from an barbiturade overdose, alone on the bathroom floor, would He be in Heaven?"

"If a tree falls in the forest and nobody is there to hear it, doesn´t it jsut lie there and rot?"

"The stickers I use are just black and white with the black letters saying: GIVE YOURSELF, YOUR LIFE, JUST ONE MORE CHANCE, CALL ME FOR HELP. The my phonenumber. [...] A guy will call. Some looser...He can´t sleep without having these terrible nightmares. In his dreams he sees planes full of people crash. It´s so real, and then no one will help him. He can´t sleep. He can´t get help. He tells me he´s got a rifle tucked up under his chin, and he want´s me to give him one good reason why not to pull the trigger. [...] I tell him, go ahead. Hurry, before I fall back asleep. I tell him this isn´t such a beautiful world that he has to stay in it and suffer. This isn´t much of a world at all. I hear the little click of a trigger. Theres the blast...I don´t expect you to understand. It´s a different kind of entertainment. It´s a rush, having that kind of control. The truth is, this is a terrible world, and I ended his suffering. Please don´t think I´m here to save lives. To be or not te be, I don´t labor the decision."

"A guy´s calling to say he´s failing Algebra II.

Just as a point of practice, I say, Kill yourself.

A woman calls and says her kids won´t behave.

Without missing a beat, I tell her, Kill yourself.

A man calls to say his car won´t start.

Kill yourself.

A lady calls to ask at what time the late movie starts.

Kill yourself."

"You can tell people the truth, but they´ll never believe you until the event. Until it´s to late. In the meantime, the truth will just piss them off and get you in a lot of trouble. So you just walk home."

Nu känner jag att jag måste lätta upp stämningen lite. Så jag avslutar med ytterligare ett citat, en liten tanke från bloggen Qatl Qitl Qutl:

"Liturgical music is not "art," per se, but rather an icon of the worship and theology of the Church, and as such, it should be devoid of humanistic artistic expression."

*The Doors var ett L.A. - baserat band från 60-talet, vilka kan sägas ha hört till San Franscisco-scenen muskaliskt sett. Spelade psykedeliskt rock, och var ett av de mest drogromantiska banden av sin tid. Sångaren, Jim Morrison, var även poet och hade ett slags religiöst intresse, drevs av någon form av sökande, trots att han samtidigt var emot religioner. Namnet The Doors är hämtat från Aldous Huxley´s bok "The Doors of Percepton", en bok där han undersöker effekterna av mescalin; han provade knark på sig själv alltså. Om jag inte minns fel var han befrändad med Timothy Leary - Harvardprofessorn på 60-talet som blev en knarkprofet för sin tids ungdomar - samt the Merry Pranksters, med Ken Kesey, Neal Cassady och det där patrasket.

Ni ska få se videon, den är super mörk, men man hör våra röster, då får ni höra hur det låter. Man får dessutom höra mig skratta hela vägen tillbaka som en idiot. HAHAHAHAHA!!!!

Men som sagt vi fortsatte tillbaka hela vägen där vi kom ifrån och vi bestämde oss att ta den vägen där det är en massa ljus. Vi gick den vägen med en massa skog på vardera sida men det var lugnt inget man var rädd för. Det var ganska ljust ändå bättre än det förra i alla fall MYCKET BÄTTRE!  Jag filmade en hel del, vi får se när jag har tid att lägga upp allt. Hahaha. Har ganska mycket saker att göra idag. Måste dessutom springa över till en kompis för att hjälpa till med en sak =)
   Vi fortsatte vårt lilla äventyr. Jag lovar på vägen stötte vi på en massa sjuka människor, om de ens var människor jag skojar inte det var helt sjukt. Det roligaste med hela var att det var ett rån då. De var några som rånade pressbyrån. Hahahaah! Men who cares!  Skumma människor vi stötte på. Har tyvärr inte filmat människorna pga  att vi behövde mina batterier på mobilen i fall att något skulle hända. Plus tänk om de blev arga om vi filmade, de såg ganska irriterade ut. Jag tror de var knarkare eller liknande, jag menar vem fan är ute kl 01:00 på natten. OJ! HAHAHA men vi är unga och dumma men de var runt 30-års åldern. Gud vet vad de gjorde inne i skogen där. Sjukt men vi drog därifrån snabbt och låtsades som att vi bodde i närheten och att de andra väntade på oss. Nee helt sjukt. 
    När vägen slutade var vi tvugna att dra ut mitt i gatan där alla lastbilar åker, och som sagt det finns ingen gång bana där alls. Men vi orkade inte gå tillbaka hela vägen som vi kom ifrån tanken på de där människorna som var riktigt skumma, vi ville inte utmana ödet på något sätt. Artan sa att vi skulle ta hela vägen tillbaka genom att gå på vägen. KANTEN så klart vad annars. Men jag bara : DU är riktigt dum, vi kommer att bli påkörda för vi inte har några jävla reflexer. Han bara nee vi går så nära diket som möjligt jag bara OKEJ! Någon gång måste det vara första gången. Men jag satte på min mobil, och varje gång vi hörde en lastbil bakom osss eller framför oss så bländade vi dem med all ljus vi hade för att de skulle se oss. Det roligaste var att de såg oss :D mohahoahoah! Det var jätte skoj, men det som var mer läskigt var att det kom 2 lastbilar, en bakom oss och en framför oss. Vi var tvugna att gå ned till diket för att inte bli påkörda. HAHAHAHAHA!
     Gott folk det går inte att beskriva allt, men ni skulle ha vart där för att fatta, skummaste människorna vi träffade på som var knarkliknande människor som stallde de sjukaste frågorna. Skogs senariet var nog värst, aldrig mer!!! När vi var nära vägen så såg vi något vi inte skulle ha sett :S Jag har filmat det. Men jag vet inte om det syns så bra. Men vi såg ett hus, och i deras gård fanns en bil i buskarna med tända ljus på. Helt skumt, ni anar inte. I den där stugan/huset eller vad det var så fanns det inga möbler, ingenting. Vi gick in i deras gård vem det nu ens var. Det var tänt i ett rum där det inte fanns någonting. Helt skumt, vi såg inga människor där heller. Den där parkerade bilen i buskarna var ännu värre, med sina framljus på. Vi drog därifrån så fort som möjligt! Hahahahahaah, vem lägger sin bil i en buske???. Aja helt sjuk, och ska döda artan om han någonsin tar mig till sådana skumma ställen igen.
     Det bästa med det hela var stjärnorna, de slog allt de sjuka som hade hänt. Verkligen!!! Gud så vackert det var, man satt fast när man kollade på stjärnorna man kunde inte röra sig. Det var så vackert alltså. Uhhhh!! HAHAHAHA!
    Okej tillbaks till verkligheten nu, men jag har lite videosar, man ser inte så mkt pga att det var så pass mörkt där vi var. Men ska se vad jag kan göra och vad jag ska lägga upp för videosar :D Kommer bli skoj! Hahahaha. Fan måste upp och fixa en massa saker nu. Men vi hörs snart :D

Jag önskar jag kunde säga var jag står. Jag vill kunna säga åt hela världen "att det här är jag, och jag vet vem jag är. Jag mår bra och kan ta itu med livets svårigheter på ett lugnt, moget och sansat sätt".

Kommer jag någonsin att få uppleva känslan av att veta vem jag är? Jag vet vad jag går för, men det räcker inte till. Inte i denna värld. Räcker det till någonstans?
Jag befinner mig i ett mörker jag inte kan bemästra. Känslorna svallar åt höger och vänster. Ja, det är i alla fall vad jag tror, jag kan ju inte se någonting. De kan lika gärna flyga upp och ner. Varje gång jag hittar en gnutta ljus sluter jag mig själv och vågar inte ta mig ut. Det är för stort? Jag sitter tryggt och bra i min lilla vrå, som än dock känns som det största som finns.

Vad är bättre; lycka, värme, kärlek och glädje eller trygghet, sorg, saknad och förvirring? Jag lever för tryggheten. Älskade trygghet som så varsamt omfamnar mig i varje svår stund. Som smeker mig ömt om kinden när tårarna faller. Trygghet verkar vara det viktigaste för mig, även om jag inte vill inse det själv. Jag borde känna att jag vill stå på andra sidan. Där kan man säkert också finna en slags trygghet.. eller?

Ibland är det svårt att orka trots att man har tryggheten som bästa vän.

Sonen ringde igår och sa att han har blivit kallad till intervju på måndag angående att få sin lägenhet renoverad av de där två inredarna. Nu är det ju många fler som ska intervjuas, så vi får väl hålla tummarna att de väljer just honom. Han är verkligen i behov av renovering där hemma...

Det här att vara sjuk är jag så trött på att jag skulle kunna vända ut och in på mig själv. Rastlös, frustrerad och innerligt trött på att vara just trött.

Hur man mår av njursvikt?

Orkeslös, energin kommer och går för att plötsligt rinna ut i ingenting. Alla har väl någon gång sprungit efter en buss och sen suttit där i bussen och bara flåsat och väntat på att kroppen ska hämta sig. Det är så jag kan känna det när jag tar mig upp för en brant skogsbacke med hunden före eller ibland bara går på plana gatan. Sen tar törsten mig, som starka sug efter vatten, om jag inte dricker ibland när jag känner suget så där sjukt starkt då mår jag väldigt illa. Att må illa hör till njursvikt, jag kan få väldiga ulkningar, men det brukar gå över om jag bara dricker lite vatten. Mår illa göra jag om jag tar ut mig fysiskt, då kommer illamåendet som ett brev på posten. Jag släpar alltid med mig en liten flaska vatten som jag tar en klunk av då och då när jag känner mig törstig. Allt för att stävja ev illamående...

Yrsel och matthet i benen och den där känslan av att snart svimmar jag, den kommer och går varje dag. Stundtals är jag inte hungrig, men har ännu inte kommit till det stadie när man nästan slutar att äta. Så ännu har jag inte tappat vikt på grund av njursvikten men det kommer var så säker.

Torr hud och klåda från och till på konstiga ställen får man räkna med. Vatten i kroppen har jag fast jag tar mina tre vattendrivande varje dag. Det är en symptom som man kan räkna med blir värre och värre. Tröttheten hör hit, för mig är det väldigt ojämnt, vissa perioder sover jag som en stock halva förmiddagen och en lång stund på eftermiddagen. Andra gånger kan jag hålla igång mer naturligt och fråga mig inte varför det är så där ojämnt för jag vet inte.

Fumlig och trött i bollen, psyket åker kana, än rusar jag upp till normaltillstånd än åker jag ner i botten. Mycket tankar som far omkring, men jag försöker hålla mig uppe och tänka positivt om livet jag har, tillåter mig att deppa en stund vissa dagar när själen har behov av det, vilket ni ju vet som läser här.

Jag tror verkligen på att vara positiv, men för att kunna vara det måste man även bejaka den där mörka sidan som har behov av att ta plats, inget ljus utan mörker så tänker jag och det är jag övertygad om.

På tal om ljus så ska jag gå ut nu med Watson... vi ska få vår dagliga dos av motion och ljus. Nej, det var väl inte så sant, hunden vallas fyra gånger om dagen. Så han får allt mer motion än bara min tur.

Dock är jag dessvärre en fattig student (ekonomin är en historia i sig) och vilken psykolog som helst skulle springa om den fick veta mitt saldo.

Lyckligtvis har jag trots allt, enligt min självbild, en vilja som inte bör underskattas och dessutom den grundläggande inställningen att man just med hjälp av vilja och fantasi kan förbättra sitt liv avsevärt på egen hand.

Därför har jag nu bestämt mig för att se till att göra diverse förändringar i mitt liv och i mitt sätt att vara. Allt kommer inte att hända över en dag, utan det ska vara en process där jag testar olika taktiker för att successivt skaffa mig en dräglig tillvaro.