Ώσπερ μνήμη πυρός ου θερμαίνει τό σώμα, ούτω πίστις άνευ αγάπης ουκ ενεργεί εις τήν ψυχήν τόν τής γνώσεως φωτισμόν. (Αγ. Μαξίμου τού Ομολογητού).

Liksom minnet av eld inte värmer kroppen, så verkar inte tro utan kärlek till kännedomens upplysning av själen. (Hl. Maximos Bekännaren).

Góspodi Iisúse Christè, Sýn Bózjij. pomiluj mjà grésjnago.

+

Presvjatája Bogoróditse, spasí nás.

]]> http://katholou.wordpress.com/?p=199 Tue, 22 Jul 2008 23:54:55 +0000 David Heith-Stade http://katholou.wordpress.com/?p=199 Frihet är inte ett självändamål, utan en ofrånkomlig förutsättning. Därför förpliktigar frihet till storhet, men den möjliggör samtidigt uselhet.

Seraphim Aleksievs bok The Forgotten Medicine: The Mystery of Repentance är nog den bästa och mest användbara introduktionen till bikten i Ortodoxa kyrkan.

Följande bok som fader Seraphim Rose skrev redan innan han gick i kloster är mycket läsvärd: http://www.stherman.com/catalog/chapter_one/nihilism_book.htm

Möte med en missionär
Fader Siluans inställning till människor som inte delade hans uppfattning präglades av en uppriktig önskan att se det goda hos dem och inte såra dem i något som var heligt för dem. Häri dagtingade han aldrig med sitt samvete; han var absolut övertygad om att "frälsningen ligger i Kristi ödmjukhet", och i kraft av denna ödmjukhet mödade han sig av hela sitt hjärta att tyda varje människas ord till det bästa. Han hade en stor lyhördhet för varje människas längtan efter andligt liv, hennes förmåga att älska Kristus.

Jag minns ett samtal som fader Siluan hade med en viss arkimandrit som arbetade som missionär bland icke-ortodoxa. Denne arkimandrit hade stor vördnad för fader Siluan och kom ett flertal gånger för att tala med honom under sina besök på det Heliga Bergt. Fader Siluan frågade honom hur han predikade. Arkimandriten, som ännu var ung och oerfaren, svarade ivrigt gestikulerande:

--Jag säger till dem: er tro är värdelös, allt ni har är förvrängt, är lögn, och om ni inte omvänder er blir ni inte frälsta.

Fader Siluan lyssnade på honom och frågade sedan:

--Men säg, fader arkimandrit, tror de på Herren Jesus Kristus, att han är sann Gud?

--Ja, det gör de.

--Vördar de Guds Moder?

--Ja, men deras lära om henne är helt felaktig.

--Och helgonen?

--Ja, de vördar dem -- men vilka helgon kan de ha, när de avfallit från Kyrkan?

--Firar de gudstjänst i kyrkorna, läser de Gus ord?

--Ja, de har både kyrkor och gudstjänster, men nu skulle se vilka gudstjänster det är, i jämförelse med våra! Vilken kyla, vilken brist på andlighet!

--Fader arkimandrit -- i sin själ vet de att de gör rätt i att tro på Jesus Kristus, vörda Guds Moder och helgonen och anropa dem i sina böner, och när ni säger till dem att deras tro är värdelös, tror de er inte... Säg istället till dem att det är bra att de går i kyrkan, ber hemma, läser Guds Ord och så vidare, men att de misstar sig på vissa punkter som de måste rätta till. Då lyssnar de till er och blir Herren till glädje. Och på så sätt finner vi alla frälsning genom Guds nåd. Gud är kärlek, och därför måste också förkunnelsen av hans Ord ske med kärlek. Då blir den till välsignelse både för den som predikar och för den som lyssnar. Men om ni bara fördömer människor stänger de sina hjärtan för er och ni hjälper ingen.

Vi kan se detta i synen på den mänskliga kroppen. Trots att många påstår sig vara materialister, så framkommer det tydligt att de inte ser sig själva som sin kropp (vilket en sann materialist skulle göra), utan istället talar och beter sig som om kroppen i bästa fall vore ett verktyg och i värsta fall ett fängelse.

Denna instrumentella syn på kroppen tycks vara framför allt kopplat till njutning och lidande. Kroppen ses som ett verktyg i den mån den används för att uppleva njutning, men ses som ett fängelse i den mån vi upplever (framför allt fysiskt) lidande. Jaget tycks uppfattas på lösa grunder som något skilt från kroppen, vilket används för att motivera dels en ganska vårdslöst kroppsbeteende (eftersom kroppen inte ses som en essentiell del av vårt Jag, utan endast som en instrumentell del av vår person), och dels för att paradoxalt motivera en individualistisk isolering av "Jaget".

Dessa påstådda materialister tycks uppenbarligen ha icke-materiella gränser med vilka de bevarar sina jag -- de är inget annat än modernitets naiva gnostiker! Men dessa "gränser" kring det egna jaget är blott en fiktion -- en chimär! Jag är min kropp! Utan mitt kropp har jag inget beteende och inga handlingar! Utan min kropp är jag inget jag! Min kropp står i ett essentiellt förhållande till mitt Jag och inte i ett instrumentellt förhållande!

Jag tycker det är mycket oroande att människan inte längre tillskrivs något egenvärde, utan endast ett instrumentellt värde i förhållande till hennes förmåga (potentia) att undvika fysiskt lidande och uppleva njutning. Detta framkommer med oroväckande tydlighet när man betänker fostervattensdiagnostik, där man för att kunna diagnostisera foster med Downs syndrom (när började man egentligen acceptera att ställa diagnoser för att avsluta liv?) utsätter sig för en undersökning som, om jag förstått saken rätt, statistiskt lär medföra en större risk för missfall, än att hitta Downs syndrom hos fostret. Men uppenbarligen anser man det vara värt att offra några "normala" foster för att kunna bespara samhället några få "onormala" människor.

And fourth (but this would be a long-term project, which would take generations of totalitarian control to bring to a successful conclusion), a foolproof system of eugenics, designed to standardize the human product and so to facilitate the task of the managers. In Brave New World this stanardization of the human product has been pushed to fantastic, though not perhaps impossible, extrems. Techincally and ideologically we are still along way from bottled babies and Bokanovsky groups of semimorons. But by A.F. 600, who knows what may not be happening? Meanwhile the other characteristic features of that happier and more stable world -- the equivalents of soma and hypopaedia and the scientific caste system -- are probably not more than three or four generations away.
(Aldous Huxley: Brave New World).

Kan moderna människor skulle kunna lära sig att acceptera att deras kropp inte är ett ringaktat verktyg för deras Jag, liksom även att lidande och njutning är båda delar av detta livet, och i den mån man skall tillskriva något egenvärde så är det själva den mänskliga personen (med kropp och allt) i allt sitt elände och all sin glädje i den här tillvaron? Man kan inte vara kristen utan att vara hylemorfist och realist! (Däremot kan man vara kristen utan att vara kreationist...)

Om nihilismen har rätt och allt är meningslöst så kommer njutning och ångest inför det meningslösa, med skam som enda begränsande faktor -- människan blir inget annat än en viljelös robot i nihilismens kristallpalats!

Om allt är meningslöst drivs människan av sin ångest inför meningslösheten, med meningslösa njutningen som sin enda ventil att för ett ögonblick glömma meningslösheten, och skammen ("Överjaget") som det enda som begränsar njutningslystnaden. Varje njutning är då endast en av skammen tyglad meningslös verklighetsflykt från den ångestfyllda meningslösheten.

Men om det finns en Mening (Λόγος) då är inte njutning ett meningslöst självändamål -- en verklighetsflykt -- utan våra beteenden och handlingar har mening i relation till Meningen och njutning endast är ett eventuellt plus i kanten.

Om livet har Mening, skall vi äta för att leva, inte leva för att äta -- maten är då inte en meningslös njutningsfull verklighetsflykt, utan något som får mening i förhållande till livets Mening. Därför kan man inte då endast glupskt äta för att njuta och hänge sig åt frosseri som är skadligt för hälsan, eller matproduktion som skadar miljön och vår omvärld. Ty vi är inte då isolerade individer i en meningslös tillvaro, utan vi är då personer som är förenade i en meningsfull tillvaro!

I en meningsfull tillvaro är inget neutralt och meningslöst, utan vi måste ständigt fråga oss vad meningen är med våra beteenden och handlingar, så att vi genom våra handlingars övning (άσκησις) kan skapa ett beteende vars mening är i harmoni med tillvarons Mening.

ΕΝ ΑΡΧΗ ΗΝ Ο ΛΟΓΟΣ ΚΑΙ Ο ΛΟΓΟΣ ΗΝ ΠΡΟΣ ΤΟΝ ΘΕΟΝ, ΚΑΙ ΘΕΟΣ ΗΝ Ο ΛΟΓΟΣ. (Ιωάν. α' 1).

As political and economic freedom diminishes, sexual freedom tends compensatingly to increase. And the dictator (unless he needs cannon fodder and families with which to colonize empty or conquered territories) will do well to encourage that freedom. In conjunction with the freedom to daydream under the influence of dope and movies and the radio, it will help to reconcile his subjects to the servitude which is their fate.
(Aldous Huxley: Brave New World)

119. Vad vacker den heliga renheten är! Men den är inte helig och behagar inte heller Gud om vi skiljer den från kärleken.
Kärleken är som ett frö som gror, växer och ger välsmakande frukt om det bevattnas ur renhetens källa.
Utan kärlek är renheten ofruktbar och dess sterila vatten förvandlar själen till ett träsk, till en dyig pöl, ur vilken högmodets stinkande ångor stiger upp.

121. Det behövs ett manlighetens och renhetens korståg för att hejda och omintetgöra den ödeläggelse som orsakas av dem som anser att människan är ett djur.
Och detta korståg är er uppgift.

124. Du, en läkare och apostel, skriver till mig: "Vi vet alla av erfarenhet att vi kan leva kyskt om vi förblir vaksamma, ofta tar emot sakramenten och släcker lidelsens första gnista innan elden flammat upp. Just bland de kyska finns män som i alla avseende är de hederligaste. Bland de liderliga finnas däremot ett överflöd av vekhet, egoism, hyckleri och grymhet -- typiska tecken på bristande manlighet."

126. Frosseri är första steget till orenhet.

127. Diskutera inte med begäret, förakta det.

133. Helgonen var inga onormala människor, "fall" för "moderna" läkares studier.
De var och är normala människor av samma kött som du. Och de segrade.

136. Tänk att du för ett ögonblicks tillfredsställelse, vars eftersmak är besk som galla, har kommit bort från "vägen"!

140. Bekymra dig inte, vad som än händer, bara du inte samtycker. Endast viljan kan öppna hjärtats port och släppa in det avskyvärda.
(Josemaría Escrivá de Balaguer: Vägen)

När man hör människor tala idag så framkommer det tydligt att de mer eller mindre medvetet ser kroppen i bästa fall som ett verktyg för den mänskliga personen, men i värsta fall som ett fängelse för den mänskliga personen. Detta blir väldigt tydligt när man hör människor säga saker i stil med "den och den har fötts i fel kropp"...

Liksom paradoxalt nog i hur man motiverar så kallad "fri kärlek", som oftast brukar framställas som en motvikt till forna tiders påstådda kroppsförakt, men när det väl kommer till att försvara detta fenomen (om nu någon mot all förmodan skulle likt Sokrates våga ifrågasätta samhällets vedertagna åsikter), så framkommer det att man ser kroppen som ett verktyg till njutning för den mänskliga personen, men inte egentligen som en essentiell del av den mänskliga personen! Människor delar fritt med sig av sin kropp, men klamrar med näbbar och klor fast vid sitt "Jag", som uppenbart ses som något skilt från kroppen -- ytterligare en moderna individualismens alla självmotsägelser.

Man har helt övergivit den kristna antropologin som ser kroppen som en essentiell del av den mänskliga personen för att istället återgå till någon form av förkristen populärfilosofisk nyplatonistisk människosyn, där kroppen egentligen inte är en essentiell del av den mänskliga personen, utan endast en instrumentell del. Det är oroväckande att det moderna samhället skulle bli mer "kristet" om det faktisk verkligen anammade materialism. Men nu är det istället någon modern sekulär gnosticism som tycks gälla...

Det nya budet
(Joh.15:12)
Ni skall älska varandra så som jag har älskat er.

De två största buden
(Matt.22:36-39)
1. Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd.
2. Du skall älska din nästa som dig själv.
På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.

De tio budorden
(2Mos.20:2-17; 5Mos.5:1-22)
1. Jag är Herren, din Gud. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.
2. Du skall inte göra dig någon bildstod, någon avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.
3. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn.
4. Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat.
5. Visa aktning för din fader och din moder, så att du får leva länge i landet.
6. Du skall inte dräpa.
7. Du skall inte begå äktenskapsbrott.
8. Du skall inte stjäla.
9. Du skall inte vittna falskt mot din nästa.
10. Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans tjänare eller tjänarinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.

Den gyllene regeln
(Matt.7:12)
Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.

Saligprisningarna
(Matt.5:1-13)
1. Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.
2. Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.
3. Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet.
4. Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.
5. Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.
6. Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.
7. Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds barn.
8. Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.
9. Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen.

Den helige Andes sju gåvor
(Jes.11:2-3)
1. Gudsfruktan
2. Fromhet
3. Styrka
4. Kunskap
5. Insikt
6. Råd
7. Vishet

Den helige Andes frukter
(Gal.5:22-23)
1. Kärlek
2. Glädje
3. Frid
4. Tålamod
5. Välvilja
6. Godhet
7. Trofasthet
8. Mildhet
9. Självbehärskning

De åtta huvudlasterna och deras motsatta dygder
1. Glupskhet (Måttlighet)
2. Okyskhet (Kyskhet)
3. Girighet (Givmildhet)
4. Dysterhet (Glädje)
5. Vrede (Mildhet)
6. Leda (Frid)
7. Skrytsamhet (Blygsamhet)
8. Högmod (Ödmjukhet)

Nio sätt som vi medverkar i en annans synder
1. Genom råd
2. Genom befallning
3. Genom samtycke
4. Genom provokation
5. Genom smicker
6. Genom döljande
7. Genom deltagande
8. Genom tystnad
9. Genom att försvara den begångna synden

De tre dygderna med vila Gud tillbes och tjänas
1. Tro
2. Hopp
3. Kärlek

De tre främsta gärningar som åtföljer de tre dygderna
(Matt.6:1-18)
1. Bön
2. Fasta
3. Allmosor (barmhärtighetsgärningar)

De sju kroppsliga barmhärtighetsgärningarna
(Matt.25:31-46)
1. Ge mat åt de hungrande.
2. Ge dryck åt de törstande.
3. Klä de nakna.
4. Ge husrum åt främlingar.
5. Besöka de sjuka.
6. Besöka de fångna.
7. Att begrava de döda.

De sju andliga barmhärtighetsgärningarna
1. Råda de villrådiga.
2. Undervisa de okunniga.
3. Tillrättavisa syndare.
4. Trösta de bedrövade.
5. Förlåta oförrätter.
6. Bära orättvisor.
7. Be för levande och döda.

De fyra yttersta tingen
1. Döden
2. Domen
3. Himmelriket
4. Helvetet

Religion är inte något man tycker, utan något man är en del av. Religion är en delaktighet, inte en åsikt! Därför är själva talet om privatreligiositet en självmotsägelse, eftersom man äger inte en religion såsom en individ, utan man är en del av den såsom en person. Eftersom alla religioner i någon bemärkelse är ett förbund, eller i varje fall en gemenskap, så gäller den samhällsvetenskapliga maximen ubi societas, ibi ius ('där det finns en gemenskap, där finns det en rätt').

Såsom en person i en gemenskap har man utifrån gemenskapens värderingar, eller rättsordning, vissa rättigheter och skyldigheter (en rättighet betecknar vad man själv får göra, medan en skyldighet betecknar vad man får låta andra göra), som bevarar gemenskapen, om man överträder någon av dessa förstör man gemenskapen och om gemenskapen förstörs förlorar man alla rättigheter och skyldigheter som var grundade i denna rättsgemenskap.

Jag finner därför individualism, liksom även kollektivism, vara de mest naiva och verklighetsfrämmande synsätt som finns! Jag är aldrig en individ, eftersom jag alltid är en person satt i vissa konkreta gemenskaper (system av relationer) där mitt handlande och beteende alltid påverkar och återverkar på varje gemenskap och alla de system av relationer jag ingår i.

En människa är alltid en person, och aldrig i realiteten (utan endast som en intetsägande abstraktion) en del av ett isolerat likriktat kollektiv eller en isolerad individ. Om en människa t.ex. låter sig provoceras av någon p.g.a. bristande tålamod eller överdrivna tankar om sig själv, så kommer denna människa att påverka hela det system av relationer som både hon och även de övriga system av relationer som provokatören ingår i.

Provokatören kommer att lära sig att man kan få gratifikation (driftstillfredställelse) genom att vara provocerande, eftersom man genom att en person blivit provocerat har uppnått det man ville med en viss handling eller beteende, varför denna handling antingen kommer att övergå till ett beteende, eller om det redan är ett beteende kommer det att stärkas.

Om man däremot varit tålmodig och inte låtit sig provoceras av provokatören skulle man ha haft en god inverkan på alla system av relationer, eftersom man inte skulle bidra till gratifikation av den drift som låg bakom provokatörens handling eller beteende, och därmed bidra till att provokatören skulle vara tvungen att ändra sitt beteende för att nå gratifikation (jag ogillar denna psykoanalytiska term, men jag kan inte komma på ett passande alternativ).

Vidare så skulle vi även stärka ett beteende (eller en habitus för att använda en skolastisk term) hos oss själva, nämligen tålamod och överseende, vilket även över lag skulle ha en mycket god inverkan på hela systemet av relationer som vi själva ingår i. Jag undrar om inte detta egentligen är tanken bakom den gyllene regeln: Gör mot andra vad du vill att andra skall göra mot dig.

Panteleimon Rodopoulos, An Overview of Orthodox Canon Law.

Lewis [Elias] J. Patsavos, Spiritual Dimensions of the Holy Canons.

Amilkas S. Alivizatos, ΟΙ ΙΕΡΟΙ ΚΑΝΟΝΕΣ.

Périclès-Pierre Joannou, Fonti, Fascicolo IX, Discipline Générale Antique, t. I, 1, Les canons des concils oecuméniques.

Périclès-Pierre Joannou, Fonti, Fascicolo IX, Discipline Générale Antique, t. I, 2, Les canons des Synodes Particuliers.

Périclès-Pierre Joannou, Fonti, Fascicolo IX, Discipline Générale Antique, t. II, Les canons des Pères Grecs.

Périclès-Pierre Joannou, Fonti, Fascicolo IX, Discipline Générale Antique, Index analytique aux CCO, CSP, CPG.

Lewis [Elias] J. Patsavos, Manual for the course in Orthodox Canon Law.

John H. Erickson, The Challange of Our Past.

Nikodemos Hagiorites, ΠΗΔΑΛΙΟΝ ΤΗΣ ΝΟΗΤΗΣ ΝΗΟΣ ΤΗΣ ΜΙΑΣ ΑΓΙΑΣ ΚΑΘΟΛΙΚΗΣ ΚΑΙ ΑΠΟΣΤΟΛΙΚΗΣ ΤΩΝ ΟΡΘΟΔΟΞΩΝ ΕΚΚΛΗΣΙΑΣ.

Pavlos Menevisoglou, ΙΣΤΟΡΙΚΗ ΕΙΣΑΓΩΓΗ ΕΙΣ ΤΟΥΣ ΚΑΝΟΝΑΣ ΤΗΣ ΟΡΘΟΔΟΞΟΥ ΕΚΚΛΗΣΙΑΣ.

Peter L'Huillier, The Church of the Ancient Councils: The Disciplinary Work of the First Four Ecumenical Councils.

Spyridion N. Troianos, Η ΕΚΚΛΗΣΙΑΣΤΙΚΗ ΔΙΚΟΝΟΜΙΑ ΜΕΡΧΙ ΤΟΥ ΘΑΝΑΤΟΥ ΤΟΥ ΙΟΥΣΤΙΝΙΑΝΟΥ.

Patrick Viscuso, Orthodox Canon Law: A Casebook for Study.

Visserligen är människor i regel mycket bra på att rationalisera sitt beteende och sina handlingar i efterhand, men detta skapar endast skenet av rationalitet, detta efterhands rationaliserande är s.a.s. psykets Potemkinbyar.

Den som är van att regelbundet och ofta genomföra en djupgående samvetsrannsakan inser snabbt till vilken stor del ens beteende och handlingar inte är underkastade förnuftet, utan irrationella drifter och lidelser, eller rent av är uttrycket för lidelser som har blivit ovanor (laster).

Det är antagligen därför klosterfolk vanligen inte brukar ta sig själva på allt för stort allvar, medan de däremot tar sin religion på stort allvar. Vi som lever i världen brukar ju däremot göra motsatsen -- ta oss själva på mycket stort allvar, men inte ta vår religion på särskilt stort allvar... (Hur många gånger har man inte sett och hört kristna skryta med sina dödssynder som om de vore dygder!?!)

Vi borde bygga oss ett inre kloster och efterlikna klosterfolkets goda föredöme, även om vi inte lever i ett yttre kloster.

• Personmoral
• Självbehärskning
• Ståndaktighet
• Sannfärdighet
• Självironi
• Tålamod
• Intelligens
• Viljestyrka
• Handlingskraft
• Uthållighet
• Jämnmod
• Barmhärtighet
• Mildhet
• Bildning

Nikodemos the Hagiorite, Exomologetarion: A Manual of Confession.
Seraphim Aleksiev, The Forgotten Medicine: The Mystery of Repentance.
John Chryssavgis, Repentance and Confession in the Orthodox Church.
Anthony Khrapovitsky, Confession: A Series of Lectures on the Mystery of Repentance.

En bok jag särskilt vill passa på att göra "reklam" för är hans Exomolegtarion (Bikthandlening):

Exomologetarion - A Manual of Confession
This classic text on repentance and confession is appearing for the first time in English.

The call to repentance and confession of sins has been at the heart of the Christian Gospel since the preaching of Saint John the Forerunner and Christ Himself (Mat. 3:2, 4:17). It is the foundation of apostolic preaching (Mark 6:12) and the hallmark of Orthodox Christianity. And yet, in our day, when sin is regularly glorified as glamorous and repentance ridiculed as a sign of weakness, the Mystery of Confession is often misunderstood and neglected.

When, however, one encounters the illumined instructions found in Saint Nikodemos the Hagiorite’s Manual of Confession, he feels himself both freed from the delusions of this age and his own blindness to sin. Saint Nikodemos, an inheritor of the Apostolic Tradition and exponent of the Patristic mind, a Church Father who straddled the divide between antiquity and modernity, and an ascetic theologian who possessed an encyclopedic knowledge of Holy Scripture and the writings of the Holy Fathers, is an exceptionally qualified guide for all who would repent and enter into the Kingdom of Heaven (Mat. 3:2).

In edition to St. Nikodemos’ edifying instruction to the Spiritual Father, the Manual of Confession also offers a meticulous interpretation of the Canons of St. John the Faster, an enlightening counsel for the penitent on how to confess, and a soul-profiting homily on repentance, making it essential reading for all who desire to be cured of the passions and find consolation from their afflictions.

Övriga böcker av hl. Nikodemos Hagiorites som finns tillgängliga i engelsk översättning är:
Nikodemos Hagiorites, Concerning Frequent Communion.
Nicodemos of the Holy Mountain, Handbook of Spiritual Counsel.
Nicodemus of the Holy Mountain & Theophan the Recluse, Unseen Warfare.

1. Är det sant?
2. Är det nödvändigt?
3. Är det snällt?

Om man ärligt kan svara jakande på samtliga tre frågor, då kan man med gott samvete föra vidare det man har hört.

Abba Poimen sade: ”Om en människa kom ihåg vad som är skrivet: Efter dina ord skall du frias och efter dina ord skall du fällas (Matt. 12:37), så skulle hon föredra att tiga.”
(Apophthegmata patrum).

"Their fasts," our landlady said, "are very strict, which is hard upon the poor, for meat here is cheap, fourpence a pound, but vegetables and fish are dear. Fish is fiepence a pound. It costs our washerwoman eighty kopecks to provide her food in fast time, instead of forty, which are enough at other times; and of this she complains. Also it is inconvenient that our Russian servants during the fasts will not consume the meat left by the English and American lodgers. And they are not content with potatoes, but must have soup made with oil and fish (though in the great Lent they do not eat fish). During the fasts the lower class "live chiefly on black rye-bread (which is moist and viscid, and slightly acid) and shtochi, a kund of soup made of red cabbages salted." One of their four Lents, which they are keeping now, is the first part of this month of August, from the 1 st to the 14th (the eve of the Assumption) inclusively. It is called the Fast of our Lady (the Mother of God). The other three Lents are the Fast of the Nativity, consisting of forty days before Christmas (beginning from the 15th of November), the Great Lent (the preparation for which begins from the Sunday begore Septuagesima), and the Fast of the Apostles, which is of variable length, according as Pentecost falls earlier or later, beginning with the Monday after the Sunday of All Saints, called by us Trinity Sunday, or the first Sunday after Pentecost, and ending with the 28th of June, the eve of the Feast of the Apostles. The great mass of Russians, they say, perform their devotions, and communicate only once a year, commonly in the first or last week, or else in some other week of the Great Lent; and all public servants, both soldiers and civilians, are allowed--some one week, during which they attend all the services three times a day--to perform their devotions (the Russian word is goviêt). To confess and to communicate once a year is required; but some of the more pious will communicate, as many as four times, once in each of the four Fasts. And this is, in fact, recommended by their Church. The old people are very strict in observing the weekly fastys on Wednesday and Friday. On some days Miss D. says they eat nothing at all till six o'clock p.m.
(pp. 45-47).

Och vidare något om det enkla folkets religiösa nitälskan:

The mujiks.-- Many of them get drunk on festivals. A servant, for instance, asked his master (Prince Michael Galitsin) at Easter to let him go "and get drunk like other Christians." They will religiously keep an oath taken before their icons or on the cross. An Englishman wanted to make his man-servant swear on the cross not to drink, but he refused. He did swear eventually, but not on the cross.

Their fastings are said to produce a reaction afterwards towards excess, even in the higher classes and among the religious. /- - -/. Here the people make themselves ill with eating and drinking after their fasts. Even those wretched women who live by sin suspend their trade during the fasts; and a Russian who is going to do anything sinful, will first turn the icon with its face to the wall.

A story was told to this effect:--There are two roads from Petersburg to Archangel, one well known and the other less frequented by foreign merchants and traders. By some chance, not very long ago, a German took the less-frequented road. It was during the great Lent. Arriving at a villiage, he went as usual to the starost, or head-man, to quarter him somewhere where he might pass the night, paying for what he needed. The old peasant told him that he would himself take him in, that he was welcome, and need say nothing about payment; there was stable-room and fodder for his horses, and plenty of bread and salt. So the horses were stabled, and the stanger was soon seated in the hous, where the best they ha, but only fast fare, was set before him. The German, however, did not relish this fare, and getting out of a basket of his own some cold pork, he began to eat. The Russian looked at him as if he scarcely believed his eyes, and then, drawing a hatchet from his girdle, without a word, he cleft the man's skill. For this he was knouted and sent to Siberia; but the villagers were far from regarding him as a murderer. And the same man, perhaps, when his confessor had taught him that such homicides were to do penance, would get a blacksmith to rivet a heavy chain round his body, and wear it till his death.
(pp. 57-58).

Och slutligen något om dekadensen hos Peterburgs överklass:

And now the higher classes here are so Protestantized, that very few of them observe the fasts at all, at least in Petersburg, where they are mixed up with 70,000 Germans. Some, indeed many, may keep the first week and the last in Lent. The poor all keep the whole fast most religiously, and they do not eat fish, nor do they get potatoes. The number of guests, frequenting the sort of open table kept by the Potemkins, will now fall off, as there is scarcely anything served but fast fare.
(p. 329).

2. Det skönas (καλού) begynnelse är fruktan för Gud, men dess slutmål är kärlek till honom. Allt det godas begynnelse är en verksamt avsikt (λόγος), och en övervägd gärning [på grekiska en ordlek: Αρχή παντός αγαθού λόγος έμπρακτικος, καί πράξις ελλόγιμος]. Därför är en gärninga inte god utan avsikt (λόγος), och en avsikt (λόγος) framkommer inte utan gärning.

3. Kroppens gärning är fasta och vaka. Munnens gärning är lovsång, men bön är bättre än lovsång, och tystnad är dyrbarare än ord. Händernas gärning är att utan missnöje göra det som kommer för dem. Fötternas gärning är att skynda fram från och med den första befallningen. Själens gärning är självbehärskning med enkelhet, och verksam enkelhet genom självbehärskning. Sinnets gärning är bön i skådandet, och skådandet av Gud i bön.

4. Barmhärtighet och sanning föregår alla dygder, och deras avkomma är ödmjukheten, och ur denna kommer, enligt fäderna, urskiljningsförmågan. Utan denna eller de andra kan man inte se sin egen begränsning.

Detta för oss dock till ett problem -- låt oss kalla det för antropodicéproblemet: kan sann mänsklig godhet och rättfärdighet vara rättvis, om den mänskliga rättfärdigheten och godheten förutsätter en vilja (θέλησις) och självmakt (τό αυτεξούσιον) som kan riktas mot något annat än det goda och rätta? Men å andra sidan kan ett minimerande av mänskligt elände som kommer till stånd genom att beröva människan förutsättningen för sann godhet och rättfärdighet -- d.v.s. genom tvång -- verkligen anses vara rättfärdig eller rättvis, hur stor jämlikhet och jämställdhet som än må uppstå ur detta tvång?