Jag har börjat redigera det jag skrivit tidigare och sparar det redigerade materialet med hoppet att någon gång låta mina döttrar läsa det. Även om jag ibland längtar efter döden så är jag rädd att dö innan jag berättat min historia. Mina barn vet ju inte så mycket om mitt liv och jag har fruktansvärda skuldkänslor över att jag inte orkat prata om någonting. Jag har sopat allt det svåra under mattan och på något sätt vill jag förklara varför jag inte är som alla andra. Varför jag lät deras mormor försvinna ur deras liv..  Varför vi bott på så många olika ställen....Varför jag aldrig pratar om deras döda pappa.. (jag vill ju inte prata illa om honom eftersom han är död men jag har inte heller något gott att säga om honom) Det finns så mycket jag vill säga som blir osagt.

Jag känner mig feg och dålig som människa. Jag har alltid flytt från det svåra.
Att sitta och skriva om mina innersta tankar är oerhört svårt men jag känner att jag måste göra detta. Det här projektet ska jag göra klart... den här gången ska jag inte fly.

Det kom ett nytt minne till mig igår kväll..
En sommardag efter maten satt jag i vardagsrummet.  Plötsligt knackar det på ytterdörren och en till mig okänd man kliver in. Han får syn på mig och hälsar mig med orden "Du måste vara Marita, jag är din pappa från förr i tiden". Jag bara sitter där och är förvirrad. Tankarna rusar i huvudet. "Min pappa". "Från förr i tiden". "Vilken tid"? "Vilken pappa"? "Är han min pappa"? Herregud, är han verkligen min pappa tänker jag medans han går vidare mot köket där mormor, morfar och några släktingar fortfarande sitter och äter. Morfar sitter med ryggen mot dörren till hallen när denna mystiska man stiger in i köket med orden "goddag i stugan" och sträcker sin hand mot morfar som är på väg att vrida sig mot honom. Morfar vänder sig tillbaka mot bordet och säger "Till dig räcker jag inte min hand" och fortsätter att äta. Ingen vill prata med denna man som kanske är min pappa. Jag är rädd eftersom jag aldrig sett morfar så fientlig, så arg.  Jag fick veta senare att mannen var Klaus, Hilkkas och Ristos pappa.  Det var till honom morsan hade rymt med mig när jag var liten.  Jag hade tillbringat ett par år av mitt liv med mannen som nu försvann lika fort som han dykt upp.

När detta hände var jag kring tretton år men fortfarande kan jag se klart scenen där min morfar vänder ryggen till Klaus. Det är så märkligt att vissa händelser etsar sig i minnet så starkt och vissa saker kan man inte framkalla hur hårt man än försöker. Och det känns som att det är de tråkiga minnena som är klara och de få lyckliga stunderna är så suddiga och otydliga.

----------

Jag har slutat att äta Cymbalta för några månader sedan. Jag mår inget vidare bra men det gjorde jag inte heller med tabletterna. Under tiden jag åt medicinen kändes det som om jag var inne i en bubbla.. jag kände varken gläde eller sorg, allting kändes som en grå massa. Nu känner jag mest sorg och är ledsen och så oerhört deprimerad men jag vill inte äta den medicinen. Det tog flera månader att bli av de konstiga små "elektriska stötarna" som jag hade i kroppen under och efter nertrappningen av tabletterna.

Jag känner att jag är i stort behov av samtalsterapi av något slag men jag orkar inte. Jag orkar inte ta mig till sjukhuset och påbörja något jag inte orkar fullfölja. Skrivandet får vara min terapi för tillfället.

---------

Tips till er som har författardrömmar. www.vulkan.se

Två mil från stan och Landet är ett faktum. Hagar med hästar och kor, små grusvägar med överkörda snokar, syrsor som för ljud i det höga gräset, åkrar och ängar…
För en tio-femton år sedan var det där en vana, och det märks att man levt och verkat i stan länge eftersom det där numer inte är nån vardag.

Det kändes i alla fall sommar på riktigt när jag väl satt där på cykeln och trampade fram med solen i ögonen. Dendär landsvägskänslan kan aldrig slås av ett asfalterat och rörigt city. Mycket var sig likt och mycket kändes som förut. Det trevligaste av förut.

På vägen ner mot sjön låg husvagnarna på rader med stockholmare och annat folk som vallfärdat till Sundängens Camping för att få vistas i lite annat än stadsmiljö.
Kikade efter musslor på sjöbotten men några sådana syntes inte till...

----------
Andra bloggar om: Irsta Kyrka, Ekensro, Ängsö, Engsö, Enköping, Västerås, Sundängen, landet, sommar

När vi vart i parken en stund så kom även Maria och Johannes förbi på lite fika och plask i den lilla barnpoolen. Ungarna klarade sig bra själva, och det gjorde jag med :)

Finns det nå bättre än att ligga på en filt i gräset och sola, dricka kaffe, snacka skit och bara slappa? Tror knappt det.

Jag mindes tillbaka till min barndoms somrar ute i vårt torp som vi hade då. Lukten av dillkokt färskpotatis var som inetsad i köksväggarna.
"Sommar, sommar, sommar" strömmade ut ur högtalarna på en knastrig radio samtidigt som man skymtade de vita spetsgardinerna som svängde ut och in genom de vidöppna fönstrena.
På en filt ute på tomten vart man vart serverad vattenmelon i bitar som man låg och åt på medan solen värmde kroppen som fortfarade var blöt efter det flitiga badandet.

Syrénbuskarna som stod i full blom. Gungan under trädet som hörde till bersån. Jordkällarn som alltid var välfylld med drickor i glasflaskor. Den vita plastdunken med vatten som alltid fanns i köket. Hammocken som allt som oftast var upptagen av en tjock morfar med dagstidningen prydligt lagd över ansiktet. Blöt hund som smetade sig runt benen. Utforskningarna av ladugården. Kräftskivorna i lusthuset som var omgivna av mormors älskade lupiner. Midsommarfirandena med dans runt stången som alla hjälptes åt att klä och resa. Jag, systern mormor och mamma som plockade hinkvis med blommor på ängen nedanför stugan. Karlarna som reste stången och mor som band kransar som vi flickor hade i håret. Det alltid blöta håret.

Så vackert så man nästan kan gråta en skvätt när man tänker påt. Men nu är det bara minnen blott...

Senare i dag ska jag fika med ..............................................lololololol....omg,omg ...... en gammal sliten bekant till mig. Hoppas att han är ännu tjockare idag än senast. Men hans dotter är iallfall söt.

Det handlar om verklighetsflykt. När det har varit för mycket verklighet (läs missfall, dödsfall, skala potatis, städa, bajsa, gräla) längtar jag efter att en rymdvarelse eller något annat fullkomligt apart ska hämta upp mig och ta mig till något sunkigt motell där jag kan få släppa lös mina sjukligaste fantasier och leka med kaos tills jag nästan slits ihjäl. Gärna med någon missförstådd och misantropisk jävel eller med någon annan störd läggning.

Träffade en vän för att läsa någon bok tillsammans och lyssna på jazz. Fast jag glömde boken så vi spelade kort och Yatzy istället och tittade på en konstig film ackompanjerat till jazzmusiken. Jag har väldigt svårt för jazz, speciellt när hela orkestern bestämmer sig för att spela solo samtidigt. Mitt finaste jazzminne är en sommarnatt i Stockholm när jag efter en hård arbetsdag tar nattbussen in till stanför att åka med sista pendeltåget hem. Jag passerar stressgången som är tom på människor och en kvinna står vid en av pelarna och spelar sax. Långsamt och sorgligt, och jag önskade att jag hade tiden att stå kvar och lyssna men jag måste skynda mig förbi till tåget som stod redo på perrongen.

Jag tänkte gå, men min vän tyckte jag skulle prova att ta longboarden hem. Tar några trevande sparkar och rullar ut på den nylagda svarta asfalten. Det är nedförsbacke och det börjar rulla riktigt bra, däcken börjar vobbla och när jag kommer till ett fartgupp har dem bytt ut asfalten mot kullersten och jag tänker att detta kommer gå åt helvete men jag klarar mig fint. Farten tilltar snart igen och vid nästa fartgupp håller jag på att krocka med en taxi men hinner springa av brädan så incidenten aldrig hinner inträffa. Under hela färdens gång som består av nedförsbacke håller jag halvt om halvt på att krocka med trottoarkanter när vägen svänger nittio grader eller åka ut i människors trädgårdar eller krocka med fulla cyklister.

Jag ska inte klaga mer på människor som alltid verkar hoppa av longboarden när de kommer upp i fart, för jag förstår verkligen varför dem gör det. Det enda syftet longboarden har, för det är verkligen inte ett bra transportmedel, en liten uppförsbacke och du får jobba på som en myra, det är att glida sakta fram och se jävligt cool och laidback ut på brädan.

Då och då får jag SMS med vardagshändelser människor känner att de vill dela med sig av. Det är nog dem finaste SMS:en. Det kan vara någon som berättar att denne är ute och går planlöst på natten och tar tiominuter exponeringar med svartvit film. Eller att man just fått grannen att springa naken runt hyreshuset två gånger. Att man sitter på bussen och äter pistagenötter och en bebis bredvid vill smaka varav man talar om att ”Du har inte ens några tänder, det skulle inte funka.” Hur man står i ett publikhav och ser en snubbe dissa en tjej, som man backar upp och får höra att man är en hora vilken gör att man tänder till och skriker ”Vem fan kallar du hora!” samtidigt som tre människor håller fast tjejen som skriker och inte killen. Jag älskar sånna SMS.

Andra bloggar om: SR, Sveriges Radio, P4, kakor, småkakor, mardrömmar, fulkakor, jazz, Yatzi, kort, kortspel, stressgången, Stockholm, minnen, skateboard, bräda, longboard, SMS, vardagshändelser, humor, girl power

Nu ska jag berätta om en löjlig (men själfallet sorglig) person. Det är en av min fars personliga assistenter, som just nu bara hoppar in på kortfristiga vik, tack och lov. Hans förmåga att arbeta när han inte gör annat än det är fenomenal, han är som gjord för jobbet.

Om det nu inte vore så att han är oerhört barnslig, komplexfull samt alkis. Han är 33 år men beter sig nittio procent av tiden som en jävla fjortis. Han följde med min man och far till andra sidan pölen i väster en månad i syfte att vara reskamrat men även personlig assistent. Han fick resan betald, för övrigt. Hans största intressen var att tugga torkat kött, tobak, fixa tatueringar, supa, knulla vad som helst och pierca sig. På Sea world i San Diego låg han i baksätet och sov ruset av sig. I en souveniraffär i New Orleans tog han en tesked ultrastark chili i käften bara för att visa att han pallade, varpå han var tvungen att uppsöka toa.

Det jobbigaste enligt de andra resenärerna var dock att han söp så ini helvete. Hur kul är det att få en flottig hamburgare uppkörd i ansiktet mitt i natten av sin assistent? Eller att aldrig veta när och var han ska dyka upp nästa gång, eller nästa gång det är dags att skita i sitt uppdrag för att sätta på sunkiga barbrudar? Men så länge man kan hänvisa till att man lever samma liv som Charles Bukowski så har man iallafall alibi inför sig själv.

Minst lika löjligt är ju att min far är sjukligt snäll. Eller blödig. Men så går det väl om man levt tjugo år med en alkoholiserad fru. Han förlät honom förstås, och något år senare tar han med samma kille till Rivieran, när pappas tjej ska få vara med och uppleva kontinenten. Han har ju lovat att han ska vara nykter för han har ju förstått till slut att han har spritproblem. Han spårar ur förstås, men de sista dagarna inser han tydligen att han bör avhålla sig, vilket leder till att han är skitsur och vresig.

Men som många alkisar gör, försöker de sluta sitt supande. Det är fint men jag kan inte direkt påstå att jag träffat på alltför många nyktra alkoholister som verkligen klarar det. Två tredjedelar slutar aldrig och de dör.

Så snubben börjar gå på AA och återtar styrketräningen så att ungefär tjugo kilo av suparfläsket försvinner och han som vanligt ser ut som en stiff bodybuilder.

En annan rolig detaj är att han fortsätter dejta brudar via Skunk Community. Han verkar specialisera sig på ensamstående mammor, eller så är det bara de som är intresserade. Vidare skaffar han sig en ny hobby, nämligen jakt. Nähä?! Självklart snusar han och det ser alltid ut som han kört upp halva snusdosar under läppen. Han ägnar sig även åt jakt med pilbåge. Ja skulle kunna avrätta honom några timmar till, men det orkar jag inte.

Det senaste är att han kom förbi pappa och hans tjej på midsommarafton. Han tyckte att det skulle gå jättebra med bara ett glas vin. Och det slutade förstås med att han lånade hundra spänn till en taxi av min löjligt snälla far. Han drog ner på stan och söp till småtimmarna. Dagen därefter ringde han och frågade om hans plånbok låg hemma hos pappa. En dag senare ringde han och bad om ursäkt. Fint va?

Min pappa och hans "kompis" är löjliga. Båda två. Löjl-löjl.

E. dricker kolsyrad äpplejuice på Wiens flygplats.

 Kroatisk toalettdörr

Den här bilden kanske jag har snott från nån reklamsite, men ni får väl försöka lita på mitt ord.

skriv det i sand, skriv det i luften, skriv det i dina minnen skriv det i ljuset på väg mot tomheten.. skriv det i rädlsan, skriv det i ord som ändras.... skriv det i strömmen som vet vart den är på väg...

CMX

I still remember.

Alla känslor kommer tillbaka till mig. Hoppet och förtvivlan jag kände om vartannat. Maktlösheten. Att jag inte kunde styra pappans val. Att jag fick vänta på besked. Då för ett år sedan var pappan mitt allt. Jag var säker på att pappan var mitt livs kärlek. Vi försökte och höll faktiskt på att lyckas, där för ett år sedan. Förra sommaren var en av de bästa för pappan och mig. I alla fall sedan vi fått barn. Förra sommaren levde vi som en hel familj. Där alla fick plats och utrymme.

Mycket har sedan hänt det senast året. Kanske var det bara konstgjord andning efter pappans första otrohetsaffär. För att ingen av oss var redo för att bryta upp. Jag vet inte.

Nu finns det ingen kärlek kvar. Nu undrar jag vad vi såg hos varandra. Men samtidigt finns en stor sorg att vi inte lyckades. En stor sorg finns också för att jag inte fick vara med på pappans inre resa i livet. Att han valde att göra resan själv och inte med mig.

Precis som man bör när man har mycket disk på kö och det luktar matrester så satte jag mig och grävde i en låda. Där fann jag min gamla SMS-bok. Här är några menlösa exempel

FRÅN: Samuel MOTTAGET: 5 juni 2003 16:02
"Hejsan vad gör du för något idag? Länge sen vi sågs :)"
Fakta: Vi hade nyss träffats

FRÅN: Jocke MOTTAGET: 33 juni 2003 13:16
"Det sitter en neger bakom mig som läser motorbörsen och ringer på bilannonser på bilar som kostar 60-100tusen! Han ser ut som en råtta. Ska säkert till Boden."
Fakta: Jocke var på väg till lumpen i Boden. Personen han beskrev så målande var ingen mindre än Samuels storebror "neger-Anders".

Jockes SMS som han skrev när han låg i lumpen är nog de sötaste SMSen i världshistorien. Några riktigt cencurbara också. Det är nästan så man kommer ihåg hur det var just då. Vi var så unga liksom.

Han gjorde så för att han frös.

Nej.

Han gjorde så för att undvika statisk elektricitet.

Hur kan nåt vara så proffsigt och amatörmässigt på samma gång?

Han pratade värsta svengelskan med. "jag måste ha kejbo-arden".

Jag kan inte ens börja förklara hur ont det gör när min dröm gått i kras på grund av att din dröm slagit in. Samtidigt älskar jag dig för mycket för att missunna dig något av det, du förtjänar bara det bästa, och jag är inte det bästa. Bara det lilla jag fått ta del av det säger mig att det är så äkta, det har du indirekt berättat för mig.

Men vetskapen av att du är lycklig, och vetskapen av att jag trots allt verkligen unnar dig allt det där, torkar inte bort de tårar som rinner nedför mina kinder. Den här dagen känns tom redan innan den egentligen börjat.