Friedrich Engels och Karl Marx i The Communist Manifesto (kap. II):

"[T]he theory of communists may be summed up in the single phrase: Abolition of private property. ... And the abolition of this state of things is called by the bourgeoisie, abolition of individuality and freedom! And rightly so. The abolition of bourgeois individuality, bourgeois independence, and bourgeois freedom is undoubtedly aimed at."

James Buchanan i Property as a Guarantor of Liberty (s. 32, 34):

"[P]rivate property protects the liberties of persons by providing viable exit from, or avoidance of entry into, potentially exploitative economic relationships. … As we observe them to behave, therefore, individuals place a positive value on the liberty of the withdrawal from the market nexus that private ownership makes possible.”

Det är alltså inte bara så att ett avskaffande av privat ägande skulle försämra välståndsutvecklingen* utan även, menar Buchanan, försämra individers autonomi och reducera deras frihet. Marx och Engels erkänner också detta men välkomnar, till skillnad från Buchanan (och mig), den utvecklingen, främst därför att ägandet är så ojämnt fördelat.

__________________________________

*För en översikt av forskningen om sambandet mellan skydd av privat ägande och ekonomisk tillväxt, se detta bokkapitel av Daniel Waldenström.

Kapitalismen, den mest utvecklade formen av marknadsekonomi, är ett socioekonomiskt system med följande generella huvuddrag:

• Systemen för produktion och distribution av varor och tjänster ägs inte av de människor som arbetar för att producera dessa varor och tjänster, utan av en liten minoritet som kallas för kapitalister, och som idag utgör mindre än 1% av befolkningen.
• Kapitalisterna äger även finanssystemet, d v s banker och kreditinstitutioner.
• Den stora befolkningsmajoriteten måste sälja sin arbetskraft till kapitalisterna för att överleva*.
• Huvudmålet för produktionen är att maximera vinster för kapitalisterna, så att de kan ackumulera så mycket kapital som möjligt.
• För att maximera vinster måste kapitalisterna kontinuerligt sträva efter att tvinga arbetarna att producera så mycket som möjligt för de minsta möjliga lönerna.
• Kapitalisterna är organiserade i separata företag som i princip konkurrerar med varandra för marknadsandelar, råvaror, vinstgivande investeringsmöjligheter, m m. Kapitalackumuleringen måste maximeras för att företag ska växa och överleva konkurrensen.
• Det sker en kontinuerlig konsolidering av dessa företag, eftersom många av dem inte kan överleva, med resultat att ett (monopol) eller ett fåtal företag (oligopol) dominerar i många sektorer.

*I dagens Sverige saknar tre av tio LO-medlemmar ett privat sparande som ekonomisk buffert, och hälften av dem som har en buffert har mindre än 20 000 kronor, enligt en undersökning som genomfördes i december 2007 av Scandinavian Research på uppdrag av AMF Pension.

Fyra av tio saknar också privat pensionssparande. Yngre saknar i större utsträckning än äldre ett pensionssparande eller ett privat sparkapital. (TT, 7 april 2008)

I vissa kapitalistiska länder är delar av produktions- och distributionssystemen ägda av den offentliga sektorn, som resultat antingen av att privatägda bolag har gått i konkurs och övertagits av staten eller kommunerna, eller för att arbetarrörelsen har fört en kamp för kontroll av dessa.

I vissa kapitalistiska länder finns sociala försäkringssystem för utbildning, sjuk-hälsovård, arbetslöshetsersättning, sjukersättning, pensioner m m, men dessa har i regel inte skapats av kapitalisterna, utan har vuxit ur arbetarrörelsens kamp. Socialförsäkringssystem finansieras i regel av arbetarna själva.

Historiskt sett har kapitalismen skakats av återkommande kriser som kännetecknas av hög och stigande arbetslöshet samt nedläggning av produktionsenheter. Huvudorsaken till krascherna ligger i en av systemets huvudmotsägelser, d v s att kapitalisterna kontinuerligt strävar efter att maximera vinster, och måste då producera så mycket som möjligt, samtidigt som de vill minimera lönerna.

Resultatet är ett växande glapp mellan utbudet av varor och tjänster och majoritetens köpkraft. Glappet blir periodiskt mycket stort, vilket innebär att försäljning av varor och tjänster sjunker, vilket leder till att en del arbetare sparkas, det i sin tur leder till ännu mindre köpkraft, o s v. Efter en tid – kan innebära flera år – kommer utbud och köpkraft i balans, och ekonomin börjar växa igen.

Imperialismen
Under 1800-talet utvecklades industrin starkt i en rad kapitalistiska länder och möjliggjorde för kapitalisterna att ackumulera enorma mängder kapital. Samtidigt fanns inte tillräckligt med lönsamma investeringsmöjligheter inom dessa länder för att absorbera allt detta kapital, så kapitalisterna sökte sig utomlands.

Konkurrensen om vinstgivande investeringsmöjligheter, marknadsandelar, råvaror, m m blev internationell och ledde fram till ett världsomfattande imperialistiskt nätverk i vilket mindre än 1 % av världens befolkning kontrollerar den globala ekonomin. Konsolidering och bildande av internationella monopol eller oligopol har kontinuerligt fortsatt.

Idag svarar ca 500 företag för 65 % av världshandel. T ex domineras den internationella spannmålshandeln av tre företag som är mer eller mindre okända för allmänheten – Cargill, Dreyfuss och Archer Midlands Daniel.

Notera: Under 1920- och 30-talet förekom en djup ekonomisk kris inom det kapitalistiskt system, och fascistiska samhällen utvecklades i vissa länder. Det är viktigt att förstå att fascismen är en specifik form av kapitalismen.

Så skriver Sanna Rayman idag på SvD:s ledarsida angående SKL:s undersökning om det svenska sjukvården. Tydligen tycker Rayman att det är okej att fabricera forskningsresultat lite grann, så att det stämmer ihop med föreställningarna. Jag förväntar mig att Rayman då är den första att försvara mig när jag presenterar "bevis" på att planekonomi är bättre än marknadsekonomi ;)

 /Sara K

I länder med frihet, marknadsekonomi och stark äganderätt är frivillig insamling av pengar, stiftelser och välgörenhetsgalor en självklarhet. Verklig solidaritet står på agendan där frivilliga gåvor och stora förväntningar från allmänhet att förmögna också delar med sig till behövande i samhället. Ingen polis knackar på dörren, ingen skatteindrivare tvingar fram medel och ingen lagstiftare försöker konfiskera pengarna med retoriska rökridåer om solidaritet. Bara ett genuint intresse, att med olika motiv, hjälpa andra. Det är verklig solidaritet.

Vad har då hänt sedan Rockefeller stiftelsen? Världens största stiftelse i dag är Bill & Belinda Gates-stiftelsen med ett värde på över 33 miljarder (!) dollar (varav 3 miljarder går till AIDS-forskning) där Bill Gates själv lovat att från och med juni 2008 avveckla delar av sin ledningsroll på Microsoft till förmån för välgörenhetsarbete. Läkemedelsentreprenören Henry Wellcome grundade Storbritanniens största stiftelse som i dag är världens näst största som samlar ca 23 miljarder dollar. Ett annat exempel är mediamogulen Ted Turner som lovade och är på god väg att betala USA:s FN-skuld på ca 1 miljard dollar.

Många amerikaner och britter, var är svenskarna? Samma fråga ställde Metro för snart ett halvår sedan och onekligen verkar välgörenhet svårare i ett land med högre skattetryck, lägre förståelse för ekonomiska olikheter och färre andel rika människor. Svenskarna är ingen snål befolkning, vilket vi fick erfara under Tsunamikatastrofen 2004 men onekligen står ett unket system i vägen för verklig solidaritet.

Det är kanske dags att börja syna bluffen när vänstern vill använda tvång, skrämsel och regler i syfte att uppnå något genuint som kräver frivilligt intresse och engagemang av egen kraft - solidaritet!

Hur ofta hör man inte klagomål på marknadsekonomin, såväl från vänstersympatisörer som "beteendeekonomer”, som säger att den erbjuder för stor valfrihet?

Från vissa på vänsterkanten anförs att marknadsekonomin är ineffektiv, eftersom den tillåter flera sorter av allting. Det vore bättre, menar de, att tillverka en tandkräm för att slippa marknadsföringskostnader samt för att kunna dra fördel av stordriftsfördelar i produktionen. Därför ligger det i konsumenternas intresse att valmöjligheterna begränsas.

Från vissa beteendeekonomer anförs att människor dels inte orkar med att välja och dels att de, när de väljer, ofta väljer irrationellt pga. olika kognitiva imperfektioner. Därför kan det vara i konsumenternas intresse att valmöjligheterna begränsas.

Nå, nu när det visar sig att det bara finns en sorts kyckling att köpa i Sverige verkar konsumenterna bli rejält upprörda. Det verkar som om de faktiskt värdesätter valfrihet. Men hur ska de som vurmar för begränsad valfrihet ha det? Ska de köra över människors preferenser på kycklingområdet? På elbolagsområdet? På PPM-området? På kaffeområdet? (Det finns många alternativ på Espresso House!)

On the other hand, if you think that the main job of government is to facilitate voluntary exchange by protecting property rights, rather than re-slicing the economic pie as it sees fit, then tax competition is a good check against excessive interventionism. In other words, are you more worried about too little government or too much?"

Personligen är jag oroad över för mycket stat och välkomnar konkurrens mellan stater om institutioners utformning.

Se gärna, apropå detta ämne, min och några kollegors rapport till Globaliseringsrådet, Sverige i den institutionella konkurrensen. Andreas Bergh skriver om välfärdsstaten och jag och Gissur Erlingsson skriver om demokratin.

Rangordningen baseras på tio faktorer:

The business rankings model examines ten separate criteria or categories, covering the political environment, the macroeconomic environment, market opportunities, policy towards free enterprise and competition, policy towards foreign investment, foreign trade and exchange controls, taxes, financing, the labour market and infrastructure."

Jag tror att Sverige kommer att förbättra sin placering ytterligare genom sänkt bolagsskatt.

The success of such people, too, almost always depends upon the favour and good opinion of their neighbours and equals; and without a tolerably regular conduct these can very seldom be obtained. The good old proverb, therefore, That honesty is the best policy, holds, in such situations, almost always perfectly true. In such situations, therefore, we may generally expect a considerable degree of virtue; and, fortunately for the good morals of society, these are the situations of by far the greater part of mankind.”

Två saker förbryllar mig med den pågående sjuksköterskestrejken: krav på "rättvis" lön och allmänhetens stöd.

Först till rättvisan. Vårdförbundets ordförande utropar:

Rättvis lön för ett livsviktigt arbete!"

Men vad menas, vid närmare eftertanke, med rättvis lön? Jag tvivlar på att särskilt många av dem som använder begreppet skulle kunna definiera det. Om sjuksköterskor har minst 22 000 kr i månadslön, är det rättvist? Hur har man kommit fram till det? Varför inte 22 500 kr? Eller 42 000 kr? Eller 142 000 kr? Det rör ju sig om ett livsviktigt arbete. Nej, jag tror att begreppet används av retoriska skäl. I själva verket handlar det om att en yrkesgrupp vill förbättra sin egen materiella situation.

Min syn är att en rättvis lön är den som arbetsgivare och arbetstagare (eller deras ombud) frivilligt kommer överens om. Jag ser alltså rättvisa som ett proceduriellt kriterium i detta sammanhang. En viss lönestorlek kan inte i sig sägas vara rättvis eller orättvis — den är rättvis om den är resultatet av en frivillig överenskommelse.

Så till allmänhetens stöd. Det som förundrar mig är att människor har en uppfattning i frågan. Jag har inte det — jag varken stöder eller motsätter mig de aktuella lönekraven. Varför skulle jag det? Har människor en uppfattning om alla yrkesgruppers optimala lönenivå? Vad grundar de den uppfattningen på? Är det inte principiellt bisarrt att som utomstånde säga: "En bilarbetare bör ha 62 500 kr per månad" eller "En sjukskötersköta bör ha 17 000 kr per månad"? Nu undrar jag vad svenskarna tycker att ett fartygsbefäl ska ha.

Uppdatering: PJ diskuterar andra metoder än strejk för att få ökad lön, såsom fler arbetsgivare som konkurrerar om högkvalitativ arbetskraft.

Jag tror folk har dragit för svepande slutsatser av Sovjetunionens historia. Jag tror planekonomi mycket väl kan gå att förena med demokrati och att vi liberaler bör betona andra argument för marknadsekonomin.

De kommunistiska partier som infört planekonomi under 1900-talet har såvitt jag vet också alltid haft som mål att införa diktatur. Att planekonomi har hört ihop med diktatur kan inte förvåna någon när de som infört planekonomi också förespråkat diktatur.

Jag känner inte till något fall där en demokrati infört planekonomi och sedan gradvis utvecklats til en diktatur på det sätt som Friedrich Hayek förutspådde. Däremot så har många av dagens västländer tidvis gått ganska långt i socialistisk riktning, med starka inslag av planering från statsmakternas sida, utan att det har åtföljts av en minskad grad av demokrati så vitt jag vet.

Argumenten för att planekonomi skulle leda till diktatur handlar ofta om att det skulle bli en sådan maktkoncentration i planerarnas händer att de mer eller mindre automatiskt blir diktatorer. Men det köper jag inte riktigt. Man kan tillämpa maktdelning, parlamentarisk granskning osv även i en planekonomi så jag ser inget skäl att förutsätta att det måsta leda till diktatur.

Förvisso kan man säga att marknadsekonomi bevisligen är förenligt med demokrati medan planekonomi bara kanske är det, men längre än så kan man inte sträcka demokratiargumentet enligt min mening.

Vi föreslår att stora skillnader mellan utbud och efterfrågan ska spela en roll vid hyressättningen. I bostadsområden där det krävs flerårigt köande för en hyresbostad ska hyrorna kunna öka med maximalt omkring fem procent per år tills man nått en mer balanserad situation. En sådan relativt långsam höjning av hyran kommer bara att beröra en liten minoritet av landets hyresgäster. För de flesta kommer hyran inte att höjas mer än i dag. Vi föreslår för övrigt generellt för alla hyresgäster att hyran inte ska kunna öka med mer än omkring fem procent per år, även om bruksvärdet skulle ha stigit mer än så. Ett sådant skydd finns inte i dag. Vi föreslår också att hyrorna ska kunna sjunka i bostadsområden med stora vakanser."

Det är ett bra förslag, vilket SvD och DN också konstaterar, även om jag personligen, förespråkar rena marknadshyror. Varför är förslaget ett steg i rätt riktning? Därför att dagens system medför stora kostnader utan att ge några större fördelar:

1. Stora köer uppstår, vilket gör att efterfrågan inte tillgodoses.
2. Incitamenten är lägre för bostadsföretag att bygga nya hus, vilket förstärker problemet med köer.
3. Lägenheter felallokeras, vilket ger upphov till en välfärdskostnad (se här).
4. Orättvisa uppstår när personer i attraktiva lägen får betala obetydligt mer än personer i de mest oattraktiva lägen.
5. Segregationen minskar inte (se här och här).

Att Hyresgästföreningen reagerar med överdrifter, och att Mona ger den sitt stöd, är inget att förvånas över, men att Rapport fortsätter att fungera som megafon för denna intressegrupp av insiders på hyresmarknaden är märkligt. De fem punkterna ovan nämns inte alls.

Det som förvånar mig är att alla de som tycker om prisreglering inte förespråkar det på fler områden. Varför ska hus och bostadsrätter få prissättas på marknaden? Varför ska bilar få prissättas fritt? Det finns exempel från DDR på härliga köer för att få en Trabant. Rättvist och bra, alla betalar lika.

Market and science are games of competition. In both realms, the engine that drives the evolutionary invisible-hand process is the competing ambitions of rewardseeking agents. And in both realms competition is not unbounded but is constitutionally constrained, subject to rules that can be more or less suitable in channeling the participants’ ambitions in socially productive directions."

Reglerna för vetenskapen är av två slag: dels de interna (den vetenskapliga metoden, såsom den uttolkas inom vetenskapen) och dels de externa (finansiärernas krav). Gällande nationalekonomin återger Vanberg en kritik mot den långt drivna matematiseringen, som genom sin världsfrånvändhet indikerar att de interna reglerna inte är i linje med de externa:

According to authors like Cassidy, Frey, Mirowski and Mayer it is the desire to raise their status by turning their discipline into a branch of applied mathematics that has lead economists to adopt selection principles that are counterproductive, both with regard to the outside reputation of their profession and with regard to its contribution to the growth of knowledge."

Intressant nog tycks nationalekonomin (återigen) nu utvecklas i mer empirisk riktning. Och i grunden är Vanberg optimistisk om den långsiktiga utvecklingen:

The principles of selection that prevail in research institutes and universities, the constraints that national rules and regulations define for scientific work, and conventions that come to prevail in professions such as economics may be dysfunctional, but man’s ineradicable interest in knowing how the world around him works will be an incessant force that tends to select in favor of more informative theories, and stubborn reality will be an inescapable ultimate selector between conjectures that are compatible with the facts and those that are not. Globally and in the long run the capacity of markets to serve consumer interests and the capacity of science to advance the growth of knowledge appear to be quite robust, even though the constitutional requirements for their flourishing may be unevenly met in different locations and at different times."

Jag delar den optimismen, både för marknaden och vetenskapen.

Apropå djur och natur, se vad adjunkt Vilhelm Persson har att säga om saken här och här.

1. Tillåt handel med avlidnas njurar. Idag går många användbara njurar till spillo, och ett monetärt incitament skulle göra många njurar tillgängliga för transplantation.
2. Inför ett "ge inget-få inget"-system, där de som har indikerat på ett donationskort e.d. att de är villiga att donera själva får företräde till donation.

Läs mer av professor Alex Tabarrok i denna fråga och anmäl dig genast till Donationsregistret.

As the economy continues to weaken from problems in the housing and credit markets, you can expect to hear more about foreigners stealing American jobs, regardless of the true merits of the case. This shift of public opinion toward economic isolationism may well become a political problem for John McCain. Compared with those of either of his possible Democratic rivals, his track record shows him to be a more unequivocal free trader."

Mankiw konstaterar alltså att McCain* är den mest frihandelsvänliga av kandidaterna men också att Clintons och Obamas oroväckande retorik mot frihandelsavtalet NAFTA kanske inte ska tas på så stort allvar. De säger vad de tror att väljarna vill höra men kan komma att välja en mindre protektionistisk linje om de kommer till makten.

________________________

*McCain har dock även han en del negativa sidor.

"Har man en gång kommit hit, blir man aldrig mera fri.
Om man slutar här, så slutar man i gropen."

Jag kan inte fly från dagens samhälle. Jag är fast i skiten. Jag tvingas leva i en icke-levande värld. Där jag, likt ett jävla ekorrhjul, går runt runt runt med samma jävla rutin. Väljer jag att ställa mig utanför ekorrhjulet med produktion och konsumtion så dör jag, på grund av samhället. Har man inga stålar så dör man. Vi kommer hit och vi slutar här.

"Bakom femton dubbla reglar,
bakom femton dubbla lås,
håller rikedomen hov i maktens salar.
Här finns ingenting som hotar, här finns ingenting som stör.
Här är tankarna och rummen lika svala.
Och om någon måste dö,
eller några ska ha spö,
finns det andra som kan verkställa besluten.
Hit hörs aldrig ångestropen eller tjuten."

Makthavarna (välj valfri beskrivande synonym, förslagsvis utsugarna och svinen) sitter i sitt jävla riksdagshus och på sina jävla toppmöten där verkliga människors behov inte hörs, där våra rop inte hörs. Där vi kan ignoreras. De rika, de som har den verkliga makten över våra liv, deras önskemål hörs. Men inte vi arbetare.

"Om dem där uppe i det blå inte längre vill förstå,
utan föraktar alla de som ger dem mat,
ska pyramiderna tillsist bli deras grav."

Varje historia i tiden är en historia om klasskamp. Historien visar på att vi kommer säga ifrån. Er värld kommer läggas i ruiner, ur den ska vi bygga en ny värdig levande värld. Erat samhälle kommer bli eran jävla grav. Jag kommer alltid kämpa för att slippa den här skitvärlden, det är ingen utopi, det är min verklighet. Mitt samhälle kommer och ska bli av.

"De må ha militärer och vapen, men vi arbetare har hjärta!"

Jag vill leva i ett samhälle där jag tillåts leva. Jag vill inte vara fast i ett jävla ekorrhjul där jag producerar för att konsumera. Jag vägrar, jag vägrar ta mig fan. Jag vill få det jag behöver för att överleva, jag vill inte ha något värderingssystem. Jag är trött att arbeta för att ni ska kunna bli rika på mitt arbete. Jag är trött på att det är vi som fyller era fängelser. Jag är trött på ett jävla utanförskap, jag är så jävla trött på hela skiten. Jag vill inte dö över pengar eller tillita mig till någon religion för att få hjälp. Jag vägrar. Jag gör min egna framtid, mitt egna liv. Jag vill ha ett liv som är levande, baserad på våra behov och där arbetet utförs efter våra förmågor.

A dealer is afraid of losing his character, and is scrupulous in observing every engagement. When a person makes perhaps 20 contracts in a day, he cannot gain so much by endeavouring to impose on his neighbours, as the very appearance of a cheat would make him lose. Where people seldom deal with one another, we find that they are somewhat disposed to cheat, because they can gain more by a smart trick than they can lose by the injury which it does their character.”

Måhända har en och annan ICA-handlare tagit lärdom. Det kostar att fuska i en marknadsekonomi, i alla fall om man strävar efter långsiktiga relationer med kunder.

En ny studie, "On the Effects of Fair-Trade on the Welfare of the Poor”, indikerar att rättvisemärkning kan förbättra välfärden för världens fattiga men att det sannolikt inte sker. Å ena sidan förbättras i regel situationen för de odlare som ansluter sig till rättvisemärkningssystemet; å andra sidan försämras i regel situationen för de odlare som inte ansluter sig (och de är ofta fattigare). Analysen visar att om odlarnas förhandlingsstyrka är någorlunda stark medför ett system med rättvisemärkning en nettoförlust i välfärd för de fattiga. En simulering visar följande, där y-axeln anger välfärdsskillnaden mellan rättvisehandel och vanlig handel och där x-axeln mäter odlarnas förhandlingsstyrka (β):

Författarna skriver:

To sum up, we can say that our simulation suggests that fair-trade only increases the aggregated producers’ welfare as long as their bargaining power is very small. If, in reality, this condition holds true tends to be an empirical question for each region in which fair-trade organizations are active."

Se gärna också vad dr Vlachos tidigare har skrivt i frågan: här, här, här och här.

Min slutsats: Jag känner mig mycket tveksam inför att köpa rättvisemärkta produkter. Deras nettoeffekt på fattigas välfärd är oklar.

Om arbete inte har ett värde i sig så står arbetsgivaren som garant för att vissa handlingar har ett visst värde vilket kallas arbete. Det entreprenören (i Schumpeters mening) gör är att skapa nya arbeten, alltså att finna nya handlingar för marknaden att värdera.

Om man som i en planekonomi inför ett artificiellt värde på arbete så finns ingen plats för entreprenören. Skapandet av nya arbeten bestäms av byråkrater som alltså bestämmer vilka handlingar som ska klassas som arbeten.

Mellan marknadsekonomin och planekonomin har vi den reglerade marknadsekonomin (eller kanske planekonomin med vissa marknadsinslag som Lenins NEP). Marknaden kan regleras t.ex med minimilöner som alltså sätter en nedre gräns vad en handling får vara värd (kan man tänka sig en maximilön t.ex att vid en viss inkomst tar staten hand om överskottet, en övre gräns för vad arbete får vara värt) och alltså bestämmer vilka handlingar som får kallas arbete.

Det betyder att någon subjekt (man kan iof. tänka sig att t.ex en dator programmeras att bedömma handlingars värde utifrån vissa parametrar (som också de är satta av ett subjekt), eller att man slumpar fram det) bestämmer vilka handlingar som ska få klassas som arbete och då tar man bort det valet från folk.

Entreprenören blir alltså väldigt viktig i en marknadsekonomi precis som byråkraten blir det i en planekonomi. I en ekonomi som underlättar för entreprenörer får de som är drivna och kapabla mycket makt, så länge de tillfredställer marknaden som alltså är alla individer. Medan byråkraten är uppbackad av staten och vad den ser som bäst samt antagligen sina egna behov vilket leder till korruption.

Frågan är alltså var makten över värderingen av handlingar ska ligga. För min del är det uppenbart att det är bättre om den ligger i kapabla individer händer än i en maktapparats byråkraters. Den senare skapar alltså arbete utifrån vad staten ser som viktigt medan den förra utifrån vad marknaden begär.

Nu kanske man inte tycker att marknaden är en bra form att bestämma vad som borde vara ett vettigt arbete och då kan man ju använda en maktapparat som staten att påtvinga sina medmänniskor den moral man själv har om vad som är viktigt i världen.

* Eftersom jag inte är ekonom utan filosof är det en ett filosofiskt svar som här ges. Vad som är bäst ur ekonomisk synvinkel låter jag andra utreda.

To the extent that the growth in government spending is a growth in transfers rather than in government ownership of producers, the impact on economic growth and prosperity may be small, especially since the growth in transfers has coincided with the deregulation movement, which has resulted in privatization of significant areas of traditional public ownership, less regulation of the economy, and, as I mentioned, lower direct-tax rates."

Intressant nog har min kollega Andreas Bergh bedrivit forskning på området och finner stöd för att Sverige, samtidigt som staten har vuxit, har ökat sin ekonomiska frihet på andra områden genom stärkt rättsstat, avregleringar och liberaliseringar. I sin uppsats "Explaining Welfare State Survival" visar han detta intressanta diagram (klicka på det för större storlek):

Som framgår ökade de nordiska länderna sin ekonomiska frihet på andra områden än just statens storlek från 1970 till 2000, och de ökade denna frihet mer än andra ländergrupper. Detta är, som Posner anar, sannolikt en viktig delförklaring till Sveriges goda tillväxt under senare år.

(På bilden: Robert Mapplethorpe, självporträtt)

Det intressanta är att det är tack vare läkemedelsindustrin, som primärt är ute efter att maximera sina vinster, som bromsmedicinerna har kunnat produceras. Som Andrew Sullivan klargör:

The reason we have a treatment for HIV is not the angelic brilliance of anyone per se but the free-market system that rewards serious research with serious money."

Det är värt att minnas en dag som denna. Till stor del tack vare dessa "giriga" företag kan nu många människor slippa dö en fruktansvärd, plågsam död.