Ingenting av tekniskt ursprung verkar vilja mig väl idag. Förut fick jag ett sms från en förvirrad tant som hette Gunilla och bodde på Lidingö. Hon skrev "Tandborstar". Jag svarade "Chips".

Här ovan är förresten en Gunilla från Google's bildsök.

Det där hade nog varit åtminstone sex gånger roligare om jag hade haft bilder på det, men jajaaa.

Nu ska vi ner till Roof och ta en öl eller sju.

/M

Fast om dom går på toa samtidigt framgår inte. Visserligen,  pissoarer funkar ju lite så...

Matt Damon & Ben Affleck, Matthew Mcconaughey (svårstavat!) & Lance Armstrong, George Clooney & Brad Pitt är bara några av dom exempel som finns.

Här i Thailand är det inget nytt. Inte alls ovanligt att kompisar av samma kön håller hand när de är ute och spatserar. Armkrok eller armarna på varandras axlar funkar också. Inget konstigt med det här, de bara visar upp sin vänskap.

Även om vi väldigt sällan håller hand när vi är ute och går, så är mina vänner och jag då tydligen väldigt moderna:

Johnny Depp spelar huvudrollen i den sanna historien om knarkkungen George Jung som importerade kokain till USA på 70-talet. Hans första dealer är Derek Foreal (Paul Reubens) som gör entré som en fjollig frisör. Hans sexualitet är inte uttalad i filmen, men enligt en intervju med Reubens ska hans (delvis fiktiva) karaktär föreställa bisexuell (Wikipedia). Man ser honom aldrig med kvinnor, men i en scen så lägger han flirtande armen om en väldigt ung kille och i slutet står han och en annan man tätt ihop och verkar som ett kärlekspar. Derek och George är goda vänner och knarkpartners i flera år och sexualitet tycks inte komma emellan dem på varken ett positivt eller negativt sätt. Men George anklagas en gång för att vara gay av sin fru (spelad av Penélope Cruz) för att han inte har sex med henne så ofta som förr. Han förnekar det inte, men det kan förklaras av omständigheterna.

Filmen är i stort ett lagom intressant knarkdrama och Depp är alltid en bra skådespelare. Man har lite svårt att bli berörd ibland, men 70-talsnostalgin lyfter filmen och den ickeexisterande homofobin värmer.

/Imdb/

/Johnny

Simone (Lena Strömberg) tvingas flytta till en ny stad för att hennes bohemiska konstnärsmamma har träffat en ny kille. Förutom att glömma bort Simones födelsedag så glömmer hon också hunden i gamla lägenheten. Simone blir arg och klipper av sig håret i ilska och när hon kommer sent till skolan första dagen tror alla att hon är en kille som heter Simon. Hon spelar ganska frivilligt med och hamnar i många knipor. För det första blir hon kär i klasskompisen Isak (Mats Öberg) och så blir hon kysst av poppistjejen Kattis (Christine Schiött-Quist). Lärarna har problem med henne också, och det är tydligt att det är bara för att de tror att hon är kille.

Den här TV-serien är queer i stort. Simone var redan från början en riktig "pojkflicka" och mamman (Gunnel Fred) är bossig och ofeminin medan hennes pojkvän (Magnus Bergkvist) är en mjuk personlighet som sköter hemsysslorna och ställer upp som modell i klänning när det behövs. Simone ser verkligen androgyn ut och jag var kär i både henne och Isak när jag var liten. Att Isak har homokärlekskänslor för "Simon" känns också ganska tydligt. När han får veta hur det egentligen står till tar han det med ett leende och sen avslöjar han att han tycker om henne. När Simon tillslut outar sig som Simone inför hela klassen har hen klänning och läppstift på sig, och även det blir queert på något sätt, eftersom det görs för att chockera. Det är inget stort steg för Simone, kön är bara ett hinder för andra. Transtemat är mer än bara situationshumor, för den visar egentligen hur fånig omvärlden är som delar upp världen i två lag baserat på könsorgan.

Det här är en väldigt bra serie på 6 delar, baserat på Ulf Starks bok med samma namn. Det är bara för j-a synd att SVT inte har släppt den på varken VHS eller DVD än.

/Imdb/

/Johnny

Då kan ni tänka er vad fyra dagar med sol, alkohol, goda vänner och rock n roll kan göra...

Man är lite sliten efter festivalen, kommer att uppdatera lite i taget. Som sammanfattning kan man väl säga att vi gick ut hårdare i år, mer planering, fler kompisar som hälsade på, om möjligt ännu bättre väder.

Enda minuset var väl att det var lite sämre band som spelade i år.

Mer imorgon, keep on rockin'!

Sjömännen får fyra dagars permission i hamnen. Joe Brady (Gene Kelly) vet vad han ska göra - han ska ut och ragga tjejer. Men den mjuka och blyga sjömannen Clarence Doolittle (Frank Sinatra) tycker att Joe är skyldig honom något. Joe hade nämligen räddat Clarence från att dö och då resonerar Clarence såhär: "what's the good of having a life saved when you can't have any fun with it?" Joes uppdrag är att hitta Clarence en tjej och när de hittar en uppstår massa förvecklingar som vanligt...

Som jag sade tidigare i veckan älskar jag gamla Hollywoodklassiker för att de inte tycks ha en aning om hur homoerotiska de framstår. Det jag läser ut ur den här historien är att Clarence är kär i Joe och han tycks göra allt för att de ska få vara nära varandra. När han ska spela intresserad av en tjej är det inte övertygande alls. När Joe har räddat Clarences liv så ger Clarence världens käraste blick till Joe; när Joe pratar i telefon med sin Lola så lägger Clarence hakan på hans axel. Han ser också till att Joe missar sin date. Och när Clarence får en egen date med en tjej så drar han med Joe. En gång säger han bara rätt ut "Gee, I don't know, Joe. Sometimes when I watch you I feel that something's wrong with me." I sista tredjedelen av filmen dör dock homoerotiken ut och musikalen får ett lättsamt heteroslut./Imdb/

/Johnny

En serie om överklasspojkar på någon internat/elitskola i ett somrigt USA. De har filosofstunder, spanar på tjejerna som går i skolan i närheten och håller på med rodd. Det handlar främst om fem personer, varav två tjejer. En av tjejerna (Kate Moenning) har smitit över till killskolan, utklädd som kille. Hon heter Jacqueline men kallar sig för Jack på skolan (hur hon kom in där utan något personbevis eller liknande kan man ju undra). I alla fall - vad hon inte förväntar sig är att klasskompisen Hamilton (Ian Somerhalder) som hon spanat in har spanat in henne också - fast han tror verkligen att hon är en kille. När hon kysser honom blir han förvirrad. När Jack tillsist, efter flera avsnitt, avslöjar sin "rätta identitet" så blir Hamilton sur för att han redan har outat sig som gay. Men sen tänker han typ AHA JAG VAR INTE BÖG - JAG ÄR INTE ENS BISEXUELL! (ELLER OJ TÄNKTE JAG ENS ATT DET VORE EN MÖJLIGHET? BISEXUALITET FINNS JU INTE! HAH!) NU NÄR ALLA VET ATT JACK ÄR EN TJEJ KAN JAG VARA EN LYCKLIG HETEROSEXUELL MED HONOM... EH, JAG MENAR HENNE.
Men skitsamma! Man ser verkligen homoerotiken flöda mellan dem. Det är hett och Hamilton tänder på Jack oavsett kön. Och Katherine Moenning ser verkligen ut som en androgyn kille.

Resten av serien är ganska Dawson's Creek./Imdb/

/Johnny

Tom Brown (William Haines) är en kaxig liten jävel som tror han kan få vilken tjej som helst. När han börjar studera på Harvard raggar han upp Mary Abbott (Mary Brian) - en lärares dotter. Han har dock konkurrens av hennes pojkvän Bob McAndrew (Ralph Bushman) som dessutom är en hejare på rodd och amerikansk fotboll. Och efter en påtvingad kyss av Brown insisterar Mary på att hon inte vill ha någon kontakt med densamme. Men han har bestämt sig för att han ska ha sin drömtjej och som det as han är tänker han inte acceptera ett 'nej'.

Trots den här heterosexuella kärlekskonflikten så ryms det så otroligt mycket homoerotik. Brown väljer nämligen att dela rum med Jim Doolittle (Jack Pickford) - den fjolligaste killen på skolan - och de blir genast nära vänner. Det är ingen fråga om saken - Doolittle är dödskär i sin rumskamrat och han visar det gång på gång genom att beröma honom, följa honom, hålla hans arm, stryka över hans hår och dra busigt i hans slips. Och Brown tycks inte protestera. Han låter fingrarna passionerat och länge stryka Vicks VapoRub över Doolittles nakna bröst när denne är förkyld.

En underbar stumfilmsklassiker som inte alls är tråkig - jag satt som klistrad i en och en halv timma. Det är så skönt med såna här gamla filmer, för det var innan folk var rädda för att framstå som homoerotiska. Jag antar att det kändes "självklart" på den här tiden att Doolittle och Brown bara var vänner, och om det var något utöver detta som Doolittle kände för sin kompis så var det bara beundran för hans mod. Lite arg blir jag dock på klyschan "när en kvinna säger nej så menar hon ja" som visar sig vara sann i den här historien. Men filmer på det temat görs än idag, så jag antar att det inte är värt att skylla på att filmen har några år (82 år!) på nacken. /Imdb/

/Johnny

Erik Ponti (Andreas Wilson) är en bråkstake som måste byta skola gång på gång. Hans sista chans är en internatskola som hans mamma betalar med sina sista pengar. Han är den här gången fast besluten att ta sin examen, men så börjar besvären igen. Han håller visst inte tillräckligt låg profil när han ställer upp i simlaget och visar upp sitt goda självförtroende. De äldre eleverna, som utför något som de kallar kamratuppfostran, tycker att han har attitydproblem och ser till att plåga honom så mycket som möjligt. Och ju mer han käftar emot desto värre blir det. Och lärarna blundar för det som händer, precis som Eriks moder (Marie Richardson) vänder ryggen till när maken (Johan Rabaeus) misshandlar hennes son. Eriks rumskamrat Pierre (Henrik Lundström) är dock en snäll nörd som har lärt sig att vara osynlig. De blir bästa vänner och stämningen mellan dem är ganska homoerotisk. De plåstrar om varandra och ger varandra trånande blickar. Men det här utspelar sig på 50-talet och Erik måste ragga på den enda unga kvinnan som finns i området istället.

Skådespelet är faktiskt riktigt uselt ibland och allt Andreas Wilson säger är med samma tonläge. Ofta känner man att det är manusets fel, med sina stela repliker. Om de hade pratat mer i talspråk så hade filmen blivit mycket bättre, men folk kanske pratade såhär stelt på den tiden. Jag var inte där. Historien är dock rörande och filmen tycks ha fått bra kritik även utomlands./imdb/

En bra del i historien är när följande scen utspelar sig

(inte hämtat från originalmanuset, utan det är jag som återberättar):

Erik har en hög med böcker och hans plågoande Otto Silverhielm ber att få kolla på dem. Han tar upp en bok skriven av spekulerat homo/bisexuella Oscar Wilde.

Otto: Oscar "Vilde", är inte han fikus? *låter äcklad'*
Erik: "Waajld" *Erik rättar* Han är död.
Otto: Har svenskläraren godkänt det?
Erik *med ett retfullt leende på läpparna*: Att han är död eller fikus?”
*Otto ser arg och förnedrad ut och går därifrån.*

Jag blir glad att de lade in en sån onödig scen bara för att huvudpersonen Erik skulle få chans att delta i en slags diskussion där homosexualitet kommer upp utan att han säger något dumt om det. Det är hemskt att jag ska bli glad av en sån självklar sak, men det är inte så självklart - inte ens på film. Det är så mycket homofobi som uttalas av hjältar och huvudpersoner man ska tycka om, men här gjorde han nästan ett statement. Han sade indirekt att "död" var mer en relevant beskrivning av Oscar Wilde än "fikus" och gjorde det utan att samtidigt förneka att samma människa skulle kunna vara homosexuell.

/Johnny

Hahahahah! Oj, jag vet inte var jag ska börja. Den här filmen är som en bögporrfilm utan grafiskt sex. Alla är hunkiga, vältränade och homoerotiska och dialogen är så dålig att man skrattar. Och själva storyn. Alltså, Ja. Ehm. Låt mig berätta:

Ensamvargen Chris (Sam Page) får en ny roommate (Josh Hammond) på campus och i samma veva träffar han också en ny tjej som han flirtat med på avstånd (Elizabeth Bruderman). Och så vill den skumma men charmiga Devon (Bradley Stryker) ha med honom i det hemliga brödraskapet. Varför? Chris vill inte tillhöra ett brödraskap- han klarar sig själv! Men han dras motvilligt till Devon i alla fall... vilket visar sig vara faaaaarligt!

Det här är en B-rysare (de har försökt gömma att budgeten är dålig genom att låta förtexterna rulla i 4 dramatiska och svarta minuter) om evig ungdom och coola killar med solglasögon. Ibland försöker de blanda in lite stela skämt också. Handlingen är långt ifrån unik och passar som sagt bättre i en porrfilm. Till och med blodsugarscenerna är upplagda som porrscener där man ser sugandet i 5 minuter filmat ur flera vinklar till typ dålig techno. Jag skojar inte! Jag skojar inte heller när jag säger att jag faktiskt blev lite upphetsad av det. Men är det en bra film? Nej! God, nooo! Det enda den ska ha creds för är att presentera en slags binormativ värld där homoattraktion ses som lika vanligt som heteroattraktion.

Regissören David DeCoteau har gjort 67 filmer sedan 1985 och de flesta ligger på 2.5/10 i snittbetyg på imdb. Det är bra jobbat! Ett fåtal filmer har nått över 4-gränsen. De flesta verkar vara rysare med homoerotiska element i alla fall. Både boy on boy och girl on girl. Om du har en kink för lesbiska vampyrer så är han din man! /Imdb/

/Johnny

Tashibana Miyako (Saito Yasuka) och Ootani Shinya (Hidenori Tokuyama) har varit garderobspojkvänner och bott tillsammans i två år, och nu - lagom till Tashibanas födelsedag - börjar bråken komma oftare. Det blir inte enklare av att de träffar på sin gamla klasskompis Mizusawa på stan heller och att hon visar intresse för Tashibana. Ootani blir svartsjuk och butter när hans pojkvän börjar ha kul med Mizusawa och hennes väninna, och förhållandet känns hotat. De planerar att flytta isär...

De flesta gayfilmer jag sett fokuserar på att komma ut och att skaffa en partner, men den här handlar om att försöka få det förhållandet man redan har att fungera. Det är väldigt fint, romantiskt och dramatisk. Ja, det är verkligen drama drama drama! Sista halvtimman av filmen är som 20 olika alternativa slut som de lagt på rad. Det är snabba vändningar och sen visa ord från huvudpersonen och sen en vändning och sen en extra scen och sen en extra scen igen. Det gör att filmen känns mycket längre än de 70 minutrarna den är. Men kärleksscenerna gör allt värt. Skådespelarna är snygga som j-popstjärnor (Tokuyama är t.o.m. sångare) och de rör varandra så mjukt och kärleksfullt som om det vore på riktigt./imdb/

/Johnny

Haha, jag vet att jag borde recensera Eating Out 1 innan jag börjar med tvåan, men det var så länge sen jag såg den filmen att jag har glömt allt och jag har känslan av att jag kommer glömma allt av tvåan också om jag inte skriver av mig snart. Dessutom är den ganska fristående:

Tvåan handlar om bögen Kyle (Jim Verraros), faghaggan Gwen (Emily Brook Hands) och den straighta nymfomanen Tiffani (Rebekah Kochan). När de ser den välformade Troy (Marco Dapper) stå nakenmodell i deras gemensamma klassrum händer saker i deras huvud. Både Tiffani och Kyle vill ha honom i säng och Gwen vill para ihop honom med Kyle - hon är säker på att Troy är gay. När hon konfronterar honom och frågar rakt ut om han haft någon homosexuell affär så blir han generad och avslöjar på sitt raka sätt att det har hänt och att han är bisexuell men att han önskar att han kunde bli helt heterosexuell. För att inte Gwens slashiga planer ska misslyckas så hittar hon på att Kyle är f.d. bög som blivit omvänd till straight och att Troy borde lära sig av honom. Kyle hoppar på den sluga planen för att få komma sin drömpojke nära och tillsammans går de på Ex Gay-möten. Men Kyles f.d. pojkvän Marc (Brett Chukerman) försöker sätta käppar i hjulet för dem genom att försöka förföra Troy på ett öppet homosexuellt sätt. En kort lesbisk scen utspelar sig också.

Om jag ska vara ärlig är jag trött på såna här lättsamma gaykomedier med mycket explicit naket. Det känns alltid som samma visa, men visst är det skönt att slippa se massor av heteronormativitet när man är sugen på en collegefilm. Men det blir lätt homonormativt på ett dåligt sätt och det känns inte alltid självironiskt. Kyles öppensinnade mamma blir t.ex. ledsen när hon tror att sin son har gått och blivit straight. Hon säger typ "vem ska jag nu kolla på Christina Aguilera-videor med?" som att personligheten och sexualiteten skulle höra ihop och ändras sådär bara. Visst, det ska vara humor men jag är ändå ganska trött på den. Överlag verkar dock den här filmen ha högre budget och bättre story än de flesta gaykomedier jag sett. Så, helt okej. Du kanske är av en annan åsikt? Kommentera då! /Imdb/

/Johnny

En kortfilm om Pete Sweet (Noel Fielding) som dejtar sin kompis osynliga och påhittade syster Poppy. Under filmens tio minuter hinner den osynliga flickan vandra mellan flera personer och skapar svartsjuka och oanade konsekvenser. Queert, roligt och sött. /imdb/

Se filmen på youtube:

/Johnny

Har senaste veckan förälskat mig helt i The Mighty Boosh. En komediserie som kretsar runt de fiktiva personerna Vince Noir och Howard Moon - spelade och skapade av real life-bästisarna Noel Fielding och Julian Barratt.

Vince är en attraktiv, ung, happy-go-lucky-typ vars liv bara glider på medan han byter stil stup i kvarten. Hans mest älskade ägodel är hans välfriserade hår - och hans enorma garderob. Alla vill ha honom - både män och kvinnor - och han misstas ofta för att vara Howards fru på grund av sitt androgyna utseende.

Howard är en lite djupare karaktär, tycks vara äldre än Vince men vi får veta under seriens gång att de ska föreställa samma ålder. Howard känns bara lite mer old fashioned. Han lyssnar intensivt på jazz och försöker att bli något i livet, men vad han än gör tycks han misslyckas. Och folk tycks inte ens lägga hans namn och ansikte på minnet.

Men de här olika typerna är ändå väldigt intima - rör vid varandra, säger att de älskar varandra, bor tillsammans, semestrar tillsammans. De kompletterar varandra. De är som ett gammalt gift par och bråkar emellanåt som ett. Men Vince ger Howard blickar som om de vore nyförälskade.

Utöver detta slashbara himmelrike så finns också otroligt mycket humor. Och Fielding, Barratt och de andra skådespelarna spelar även andra roller, vissa av dem väldigt queera/gay. Andra karaktärer är trollkarlen Naboo (Michael Fielding - Noels brorsa), gorillan Bollo (spelad av Dave Brown), den barnsliga och gayiga Zoo-ägaren Bob Fossil (Rich Fulcher) m.fl. Alla lever de i någon slags värld mellan fantasi och verklighet. Serien känns påkostad med rekvisita, smink, fantasifulla kulisser, unika kläder och specialskriva låtar - och det är nog därför det är så få avsnitt: Säsong 1 har 8 halvtimmesavsnitt och säsong 2 och 3 har bara 6 avsnitt var. Men det är kvalitativa timmar man får och min queera själ känns tillfredsställd.

/Johnny

/Imdb/

Köp på Amazon.co.uk: säsong 1+2 säsong 3

Men det var ju alltid misstag. Misstag eller på skoj eller för att rädda sig ur någon situation. Så typiskt. Våra hjältar kan ju inte vara bisexuella på riktigt heller. :P Så trist. De enda som var gay på riktigt var väl Ross förra fru och hennes nya fru. Och iofs - Chandlers svenska pappa var gay.

Jag tänkte söka upp kyssen mellan Monica och Rachel och bjuda på, men hittade massor av andra saker istället. Här hånglar Rachel med någon person som spelas av Winona Ryder och sen kysser Phoebe henne. Här ligger Joey och Ross och myser tillsammans i soffan. Här är en romantisk slashvideo med Joey/Chandler.

Här är Courtney Cox och Jennifer Aniston lite homoerotiska och kysser varandra i en annan serie som heter "Dirt". Fan service!

/Johnny

Ännu en helt jävla sjuk komedi (jag undviker ordet "skruvad" här, för det är så uttjatat) från regissören till Science of Sleep och Eternal Sunshine of the Spotless Mind (Michael Gondry). Den handlar om Mike (Mos Def) som jobbar på en videobutik och hans kompis Jerry (Jack Black) som bor bredvid ett kraftverk. Efter en olycka blir Jerry magnetiserad och råkar radera innehållet på alla VHS-band i butiken. Eftersom alla har slutat sälja VHS-band måste de spela in filmerna på nytt. De kallar nyversionerna för Swedade - d.v.s. att de är specialversioner från Sverige. Genialt! Hela filmen inspirerar en att gå ut och göra en egen filmremake och det är så befriande att skratta åt riktigt dåliga (men självklart geniala) skämt ibland. Vad är då det queera med den här filmen? Jo, förstår ni - den här filmen är helt superduper på alla sätt. Det introduceras en snygg tjej (Melonie Diaz) ganska tidigt i filmen men hon blir inte tillsammans med någon av killarna utan är bara deras vän och medhjälpare. Och hon misstänker seriöst att Mike är kär i Jerry och han förnekar det inte helt. Dessutom spelar killarna både kvinnoroller och mansroller i sina egna filmer. Slutet kommer dock lite för fort med för många lösa trådar hängande och slängande, och man förväntar sig att filmen ska fortsätta efter eftertexterna, men det gör den aldrig. Buhu. Tåls dock att se flera gånger om på raken!/Imdb/

/Johnny

Ett våldsamt Hälsingborg-grabbgäng börjar splittras när en snäll göteborgare med dreads kommer och inspirerar alla till att sluta slåss och bli lika BÖUGIGAU (för att citera gängets överhuvud) som dreadskillen. Alla älskar den här göteborgaren men huvudpersonen - blonda Johan (Andreas Kariolussen) - är den enda som blir kär i honom. Ja, så verkar det i alla fall, med alla ömma beundrande blickar som Johan avfyrar i göteborgarens riktning. Hade Johan varit en tjej hade det här fått vara en renodlad kärlekshistoria, men eftersom det är två killar stannar det vid Johans uppenbara kåthet. Något såna som jag kan glädjas över är att Johan åtminstone inte tilldelas en obligatorisk flickvän i slutet, utan fortsätter vara ensam hela tiden. Eh. Annars är filmens stora behållning det asexuella DAMP-barnet Svante. Han står för i alla fall 50% av komedin i Hata Göteborg och gnällskriker sig rakt in i ens hjärta.

/Miriam

The Sasquatch Dumpling Gang, 2006, USA

Film i Napoleon Dynamite-stil om en massa nördar som antingen förfalskar, eller letar efter, spår av Bigfoot. Hela berättelsen är fylld av potentiellt homoerotiska manliga kompisgäng. Men den mest ambivalenta sexualiteten står grabbarna grus-killarna Zerk (Justin Long i sitt LIVS roll, seriöst) och Shirts (heta Joey Kern) för. Hockeybefrillade Zerk och den konstant tröjbefriade Shirts spenderar i stort sett varje vaken stund tillsammans. Båda är slöa hillbillies och passar perfekt ihop. Shirts läspar. Den enda kvinna de två "vännerna" pratar om under hela filmens gång är Shirts mamma - som han dessutom verkar ha ett väldigt bra förhållande till. Huruvida dessa är medvetna vinkar till publiken eller ej kan debatteras. Tyvärr resulterar en fin liten tyst stund som Zerk och Shirts har i slutet INTE i en kyss, men det råder ingen tvekan om deras relations gayiga natur.

Sasquatch Dumpling Gang är förutom gay light också en av de roligaste filmerna som kom ut 2006. Och du har inte sett den. Gör det!

/Miriam

16-åriga Nico (Jordi Vilches) kommer och hälsar på den jämnåriga kompisen Dani (Fernando Ramallo) på sommaren. Dani har föräldrafritt och ser fram emot kvällarna då de alltid runkar av varandra oskyldigt och vänskapligt (de kallar sin hemliga sysselsättning för krámpack). Dani vill mer än att bara vara vänner, men Nico har som mål att bli av med oskulden med en tjej och det blir en mer och mer konstig stämning mellan vännerna. Miljöerna är vackra Spanien med sol och hav och grönska. Vardagen i den lilla byn är mysig och karaktärerna är avslappnade och verklighetstrogna. Jag gillar att huvudpersonen Dani är så rätt på och öppen och jag diggar verkligen att manusförfattarna heter Gay och Argay i efternamn. Det jag inte gillar är dessa jävla olyckliga kärlekshistorier. Ge mig en romantisk gayfilm som slutar i kärleksfullt sex!/Imdb/

/Johnny

Jag älskar gamla filmer. "Varför?" Kanske ni undrar. "Det fanns ju inte så många gayfilmer förr!" Men joo! Det underbara med typ gamla 40-talsfilmer var att män kunde vara intima med varandra utan att det betydde att det var gay - d.v.s. för den stora publiken alltså - men jag genomskådar dem nog! Egentligen är det homoerotik man ser och det är homoerotik de menar - i smyg. Den här dokumentären säger detsamma. De radar upp filmer mellan 30- och 50-talet som bara ångar av homoerotiska...ångor. Och de visar hur homosexuella framställdes när de väl erkändes som homosexuella. Fast ordet fick ju aldrig uttalas! De lägger fram sina teorier - eller snarare 'konspirationsteorier' som vissa skulle kalla det - och säger sanningen! Okej, man kan inte kalla det för sanning, men man kan inte vifta bort det heller. De som upprörs över att bögar och queerteoretiker inte kan hålla fingrarna borta från gamla "buddy movies" upprörs konstigt nog inte av att det fanns så lite sympatiska homosexuella karaktärer i Hollywoodfilmer på den tiden. Om det hade funnits tillräckligt att mätta våra giriga (knappast! vi har varit alldeles för ödmjuka för länge!) och queera ögon och öron så hade vi inte behövt sitta och onanera till cowboyslagsmål./Imdb/

/Johnny

Phillip(Farley Granger) och Brandon (John Dall) stryper sin klasskompis (för att de tycker han är en underlägsen människa), gömmer honom i en kista i lägenheten och bjuder sen hem hans föräldrar och några till på en fest för att öka spänningen. Vilka idioter! Phillip börjar bli darrig, en av gästerna börjar lägga näsan i blöt och spänningen är olidlig. Ingenting i filmen tyder på att Phillip och Brandon bara är vänner. De gör allt tillsammans, tycks bo tillsammans, ska resa bort tillsammans; de är väldigt intima och har en passion mellan sig som slår gnistor. Ingen frågar dem om kärleksintressen trots att ett annat triangeldrama utspelar sig. Det känns som alla vet att de två är ett kärlekspar men ingen säger något. Phillip säger kärleksfulla saker som "You frightened me. You always have. From the very first day in prep school. Part of your... charm, I suppose." och så kollar de erotiskt på varandra och Phillip suckar och kollar ned. Senare säger han "You just astound me, as always!" Brandon hjälper honom t.o.m. att ta av sig handskarna och han gör det med så mjuka rörelser som om han skulle ta av dem från en skör docka. Alltid de djuriska blickarna mellan dem - de grälar som ett gift par, men kärleken finns ändå kvar. Hitchcock-filmen är ett mästerverk i alla avseenden!/Imdb/

/Johnny
Recensionen är tillägnad Fred som gillar onda bögar.

Sebastian (Hampus Björck) är 16 år och kär i sin bästa kompis Ulf (den norske Nicolai Cleve Broch). Föräldrarna börjar undra varför han beter sig så konstigt och det blir en väldigt krystad stämning: "Ni fattar ju ingenting!" skriker Sebastian.

Jag har hört dåliga recensioner av den här filmen och ja, jag förstår dem - filmen är väldigt B och skådespelarna och regin är inte direkt toppklass, men tanken är god. Historien är söt och själva reaktionerna vännerna och föräldrarna får när de får höra Sebastians hemlighet är väldigt naturliga. Till skillnad från de flesta komma-ut-filmer så ger den här en positiv och hoppingivande spark i rumpan och säger "Kom ut nu! - Se, det är inte så farligt!". Sen att huvudpersonen är väldigt snygg och sympatisk (trots tonårstrots) ger ju "När alla vet" en extra stjärna./Imdb/

/Johnny

Det har bara kommit ett nytt avsnitt av den andra säsongen av den brittiska dramaserien Skins, men det ser redan lovande ut ur gaysynpunkt. Det första avsnitttet kretsar kring musikalbögen Maxxie (Mitch Hewer). Maxxie och Tony (som spelas av Nicholas Hoult som alla känner till som töntpojken i About a boy) har börjat få en djupare vänskap efter Tonys någon-slängde-en-buss-i-huvudet-på-mig-trauma. Många tårfyllda kramar och bonding moments mellan de två. Maxxie får dessutom hångla med en random homofobisk mobbare.

Avsnitt 1 kan ses helt gratis och lagligt på YouTube. Nån gång det här året ska Kanal 5 börja visa serien också.

/Miriam

Homosexuella Nick Guest (Dan Stevens) flyttar in hos sin rika heterosexuella kompis och dennes politiskt involverade familj. Han får i uppdrag att ta hand om den manodepressiva dottern Catherine när de är bortresta. Alla vet om att Nick är homosexuell, men det är inget man pratar om. Han börjar dejta den vackra miljonärssonen Wani (Alex Wyndham) som är en vän till familjen, och även där får han lära sig att man inte är öppen med sin läggning - det är mycket som står på spel. Den rika familjen får mer och mer förtroende för Nick och låter honom bo i deras hus hela tiden. Det blir mycket yuppies, rädsla för AIDS och brittisk 80-talspolitik (som inkluderar även den ickesexuella formen av ass-kissing) . Serien börjat gott och öppet och slutar som man är van vid att gayhistorier slutar: mörkt. Ljusglimtarna är dock de vackra skådespelarna och en hel del sexscener. Och serien är faktiskt jättevacker och bra, baserad på en roman av Alan Hollinghurst./Imdb

/Johnny

Oskulden Cliff (Andre Noble) fyller 18 år och han får ett kit med hasch, sprit och kondom av sin lillasyster Cookie. Hon säger "gå ut och ha sex!" Han hittar ett gäng hustlers som hänger i ett slumområde och han blir intresserad av en av killarna - Butch (Brendan Fehr). Butch verkar straight men de blir vänner och ibland lite mer. Cliff blir inblandad i hustlervärlden och Butch börjar knarka mer och mer. Svart komedi om droger och prostitutionsmisär. Man har sett det så många gånger i gayfilmssammanhang att man blir avdankad på något sätt. Filmen lämnade mig neutral, men skådespelarna var snygga ;) Filmen är förresten baserad på en novell av Bruce La Bruce. /imdb/

/Johnny