Medan vi väntar på att sommaren ska passera kan man ägna sig åt bokläsning. Bokfront har de allra bästa böckerna bland annat denna fantastiska deckare, John Ajvides Människohamn , som rekommenderas som sommarsnask. Man kan också se författaren i en egen film som han gjort exklusivt för OrdfrontTV som lokalföreningen i Stockholm producerar. Kolla in den här:

[googlevideo=http://video.google.com/videoplay?docid=3447129769024453480&q=&hl=en]

Här kan man för övrigt höra Parenti tala om Julius Ceasar som den sista romerska populisten.

Wikipedia har en intressant artikel om klassamhället i det antika Rom som också är läsvärd.

Röda raketer har också bloggat om Etzler och Ceasar.

För så där 15 dagar sedan, närmare bestämt fredagen den 13 juni, firade vi vår yngsta sons student.....Det fanns ingen hejd på familjens glädje och stolthet när vi först, dagen innan, stod utmed vår stads gågata och följde alla frasande klänningstyger och frackar som var på väg in på vårt stora hotell för den årliga studentbalen...Modershjärtat skuttade och slog häftiga volter vid synen av sonen, när han ståtligt passerade förbi, iförd sin frack med hemmasydd maggördel och skarfs. Allt matchande hans sanslöst vackra tjejkompis och hennes minst sagt fantastiska klänning……Aldrig tidigare har våra ungdomar tagit andan ur mig som de gjorde den där kvällen….

Och med ännu mer breda leenden stod hela vår brokiga familj dagen efter på skolgården med våra gosedjur, blommor, plakat och kameran i beredskap. Nu tillsammans med alla andra nära och kära för att vänta ut den för året ovanligt stora skaran av studenter. 

Molnen, som då och då under dagen hotat med både skurar och regn, sprack upp i samma solskenleende som alla vi andra när våra snygga ungdomar välde ut och lät champagnekorkarna smälla till studentsånger och lyckliga vrål…I havet av studentmössor såg vi vår långa, skäggprydda och långhåriga student vinka och flina glatt till oss där vi stod…..

För fjorton dagar sedan, ganska exakt i skrivande stund, fick vi oss veta att vår student fått allvarliga skallskador som en följd av att han blivit brutal och oprovocerat nedslagen i det helt meningslösa gatuvåldet....OM det nu mot förmodan skulle kunna finnas någon typ av våld som är meningsfull...För exakt fjorton dagar sedan slutade alla studentfestligheterna för vår son på ett omänskligt abrupt sätt….

Vid 21-tiden på kvällen hade vi nära och kära vinkat av vår student......Han som med ett glatt flin njutit med ögonen och alla sinnen när favoriträtterna på buffébordet dukades fram...Han hade också gång på gång lämnat sällskapet i vårt stora rum och med champagneglaset i handen kommit ut till mig i köket och kramande visat mig sin uppskattning för allt det festliga vi åstadkommit för hans skull....Han kommenterade det snygga upplägget på bordet…slickade sig om munnen när han såg rullarna med fylld lufttorkad pharmaskinka, de grekiska köttbullarna, sillen och favoriternas favorit - ägghalvor med majonnäs, räkor och stenbitsrom.

Han flinade glatt över att hans gamla nalle nu fått sällskap med ett tjugotal andra gosedjur, alla med blågula band….... Och hans ögon vilade länge på ballongerna vi hängt upp och han nuddade lätt med fingertopparna vid de blågula girlangerna, innan han stack näsan i havet av blommor.... Flinet under hans pollengula näsa sa allt....

Vi kramades länge där i köket….Han som numera är huvudet längre än mig……han som nu är på väg ut i livet….Jag var nöjd…..och stolt över att han på så många sätt verkade trygg i känslan av att livet har så många möjligheter…..och att han skulle ta dem, en efter en…..Jag var rörd…berörd….och ofantligt lycklig över att han var lycklig…..

När han tagit alla trapporna ned med sina långa bråttomkliv, gett sig ut i kvällningen och våra gäster så småningom dragit sig hem till sitt, plockade mannen och jag undan och diskade upp det värsta….Resten skulle få vara tills morgondagen…Klockan hade blivit över midnatt….Jag ramlade i säng…slutkörd efter veckor av förberedelserna men oändligt lycklig över att festen blivit lyckad, sonen var glad…och under följande vecka skulle jag bara sova ut…

Runt halv fyra på morgonen ringde telefonen många signaler, ändå hann jag inte fram till den trådlösa för att svara…..På vägen tillbaka till sängen igen funderade jag inte en sekund på annat än att sova vidare…Tills mobilen satte stop för den nyss tänkta tanken…..

Det är från akutmottagningen….Vi har nyss fått in din son med ambulans….Han har blivit misshandlad….!!! Han har inga ID-handlingar…kan du bekräfta hans födelsenummer…???

Kaos och kortslutning av hjärnan..….Jag visste knappt hur jag skulle klä på mig…..Inom en kvart befann vi oss på akuten…Under den korta vägen dit hann jag tänka tanken…hoppas han bara är pinkafull….Jag till och med intalade mig att det måste vara så…

Sonen var inte medveten om vår närvaro när jag ställde mig invid rullbritsen han låg på…Hans vita skjorta hade små blodfläckar här och var….och runt hans mun fanns levrat blod….

Studentmössan liksom han kavaj och skor låg i en prydlig hög i en stålkorg under britsen…

Flickvännen satt hålögd bredvid och berättade om mardrömmen och att han blivit misshandlad….Att han fått ta emot sparkar och ett välriktat knytnävesslag som fått honom att falla handlöst med bakhuvudet i asfalten…

Hennes bilder blev mina bilder….Det hemska klonkljudet som uppstått när hans skalle mötte asfalten blev som upprepade hugg mot min egen kropp….Gång på gång rullades filmen i mitt huvud….Varje ord som berättades om våldet mot hans kropp slog som hammarslag mot mammahjärtat…

Men varje hammarslag kändes inte längre…..Det hemska kunde inte få plats…Det kunde bara inte vara sant….Vi som nyss kramades där på köksgolvet…han som var så lycklig när han gett sig av och ut för att fira vidare…Det var bara för stort och svårt att ta in..

Jag ville bara hålla honom som när han var liten….Jag ville bara vagga honom…skydda honom….rädda honom från all världens onska….Jag ville bara att han skulle ha druckit för mycket….Jag bad om att vi skulle få ta hem honom så skulle han säkert nyktra till…..

Akutläkaren var mycket tveksam till mina grumliga tankar….Blodprovet förklarade ju inte hans tillstånd….Och nu grusades min hoppfulla tanke om att alltihopa bara rörde sig om att min yngling fått lite för mycket att dricka…

När den underliga blodansamlingen som strax efter det började visa sig i höger öga, och sonen ännu inte visade några tecken på att vakna, inbillade jag mig fortfarande att han nog bara fått en blåtira och var trött.

SKALLRÖNTGEN NU!!! Orden dånade som nya hammarslag i själen….Men jag kunde fortfarande inte känna dom…..Det var bara ett tyst och tomt hål rakt in i hjärtat…Ett hål som dröp av istappar….

För ganska exakt fjorton dagar sedan, direkt efter första skallröntgen flyttades min son in på intensiven och kopplades till apparatur som skulle övervaka hans livsfunktioner….

Det är en skrämmande upplevelse att sitta bredvid sin fina stora kille, och se på honom som så nyss varit full av liv, men nu så utslagen….Det är en mardröm att dygnet runt, i sömn såväl som i vaket tillstånd, hela tiden finnas med honom…och ständigt fråga sig…kommer han klara sig?…. Det blev en mardröm för en hel familj som så nyss stått på en skolgård full av livsenergi, kärleksfulla tankar, blommor och massor av tillförsikt inför ett nytt liv…

Det var vid samma tid som sonen flyttades in på intensiven som hammarslagen mot själen började göra ont….Då kröp insikterna om skadorna som vår älskade student hade under skinnet och sakta, mycket sakta, invaderades varje cell……

Då kröp också insikten om människornas sårbarhet fram ur någon gömma…Den om att trygghet så snabbt förvandlas till det motsatta -otrygghet…Just då påmindes jag också om att jag vid få tillfällen i mitt liv oroat mig för när mina söner varit iväg eller ute på stan…Men denna natt, när vi sovit i trygg förvissning om att yngsta sonen säkert hade både festligt och kul, och alldeles säkert skulle droppa in som vanligt framåt tretiden på natten, så utstod han helt andra fasor…

Mycket riktigt hade han lämnat krogen kring tvåtiden på natten…vinkat glatt till sin bästa tjejkompis, liksom alla de andra vännerna som fortfarande fanns kvar… Och sagt att de självklart skulle fortsätta nästa dags kväll med inplanerade festligheter på en annan krog…

Med studentmössan på och lite lagom upprymd och nöjd gick han sen för att hämta sin flickvän….Därefter skulle de tillsammans vandra hem till oss…

De fantiserade om all den goda mat som säkerligen fanns kvar i kylskåpet….Sonen paxade ägghalvorna med räkor, majonnäs och stenbitsrom….

De hann inte så långt på sin väg över den stora bro som går över Lagan mitt i vår stad…Där träffade de på två killar något äldre än sonen….En av dem kände sonen väl igen sedan skoltiden på högstadiet….De började ondgöra sig över hans skägg och långa hår….Något han inte tog så hårt på utan i stället gjorde han som han alltid gjort i liknande situationer…Han försökte avvärja bråk. Men denna gång lyckades han inte.

Runt niotiden, denna lördag morgon för fjorton dagar sedan, stod det klart för alla oss nära och kära….sonen hade åsamkats en allvarlig och kraftig hjärnskakning samt flera blödningar i hjärnan…

Oändliga blev de följande dagarna…Skallröntgen. Och ytterligare flera skallröntgen avlöste varandra de närmaste dygnen…Prat med expertis på ett större regionssjukhus lugnade oss om att behandlingen som sattes in var rätt och riktig….Varje liten förändring av blödningar och svullnader i sonens hjärna fick hjärtat att stanna i bröstkorgen….och varje liten gnutta av stabilitet fick oss att våga andas en stund igen…

Vi fick oss till slut veta att han kommer bli återställd men det kommer ta tid…

Våldet är primitivt och drabbar blint….trösten är att han blir återställd någonstans därframme, tröstade brorsan sin snyftande och långt ifrån lugna storasyster….

Ja våldet drabbar blint och är mycket primitivt….

Det är mycket svårt för en människa som nyss vistats tre dygn på en intensivvårdsavdelning, i gränslandet mellan liv och död, att förstå meningen med det inträffade….Och det är så oändligt smärtsamt att inse att mellan liv och död finns det en alltför skör tråd ibland….En tråd som man med bävan också inser - den höll för vår son men det gör den inte för alla….Det är bara för sorgligt…Det är för svårt att ta in…..

Det är också alltför sorgligt att det inte är respekt och kärlek som råder mellan oss människor och att inte alla lever i andan av att det aldrig, aldrig är ok att ens lyfta en hand mot en annan människa….

Efter tio dagar på sjukhuset kom vår son hem igen….Det gör ont i själen att inse och ta in - hans skador syns inte utanpå. Men de märks i djupet av våra hjärtan….Vi våndas med honom inför att flera viktiga funktioner i hjärnan slogs ut och måste få tid på sig att läkas…..Vi våndas över att hans nu grumliga hjärna inte klarar det den brukar….att den blir trött av minsta ansträngning och att hans normalt sett så perfekta tal nu är stammande…..Men också för att alla hans förhoppningar efter studenten tills vidare måste läggas på is….Och vi våndas med honom i hans frustration över att inte fullt ut minnas och förstå det inträffade eller de nästföljande dagar som enbart är svarta blad i hans kalender…Och så bävar jag vid tanken på att han en dag inser det sorgliga i att hans så fina studentdag smulades sönder - och fina minnen vissnade bort i takt med alla blommorna han fått under tiden han kämpade för att komma tillbaka till livet….

Jag ber på mitt vis om att han trots allt ska känna frid och glädje över att han överlevde….Den tanken bär i alla fall ett sorgset mammahjärta vidare….

Det är också mycket svårt att just nu förhålla sig lika kärleksfullt och tillitsfullt till livet självt som innan det hemska hände….Det gör fortfarande fysiskt ont i mig när jag tänker på att min son helt meningslöst slogs medvetslös, åsamkades svår smärta och blev allvarligt skadad av någon som blev provocerad av ett långt hår och skägg……Det gör mer ont att jag inte kunde skydda honom…

Ändå är det för mig helt främmande, liksom för sonen, som trots allt börjat sin vandring tillbaka till livet, att känna hat eller bitterhet…Hat och bitterhet gagnar ingen….I slutändan finns ingen vinnare av det meningslösa våldets konsekvenser….BARA förlorare….

Häromdagen när sonen fick frågan om han var arg och bitter på killen som slog ner honom sa han enkelt...Nej jag är bara förvånad över att han gjorde det….…

Min lilla Ghandi, sa jag och drog honom lite kärleksfullt i skägget….Min lilla stora Ghandi…Han är sig lik trots allt och står stabilt kvar i sina kärleksfulla tankar om människan….och han skulle aldrig, aldrig odla hat eller annat som allt för ofta separerar oss människor ifrån varandra….

Och om min son inte visar minsta tendens till hat eller bitterhet ska ingen annan heller odla sånt som bara kan göra ont värre…Självklart kommer vi att prova saken rättsligt….men bortsett från det så får min modiga och kloka student, som nu kämpar tappert för att helt bli sig själv igen, bli mitt rättesnöre i att förhålla mig fredligt och kärleksfullt trots allt.

Men helt och fullt kommer nog alla goda tankar jag vill leva efter inte tillbaka förrän den dagen när värsta oron och sorgen har släppt taget om mitt mammahjärta….Kanske först den dagen jag ser att min son än en gång har fått tillbaka tryggheten och känslan för att livet faktiskt kan vara vackert och bär på så oändligt många möjligheter….och att han tänker ta dem – en efter en.

*sorgligt skakad men kämpar trots allt för kärleksfulla tankar gör*

©Deercat

Jag vill påstå att klasskillnader till väldigt stor del beror på att människor är olika.

Att se strukturer handlar om att inse att 1. Folk är olika, men att dessutom gå vidare till steg två och fundera över varför de är olika.

Handlar det om att de
A) Föds som en färdig människa antingen lat och obegåvad, eller ambitiös och begåvad
B) Påverkas av sin omgivning och formas till den människa man är

En klassiskt konservativ människa skulle säga A. En liberal människa skulle undvika att svara, och mena att det beror från person till person.. Eller något annat klassiskt svar, som egentligen har samma innebörd som A).

Det jag menar är något väldigt enkelt som jag hoppas de flesta inte kan ifrågasätta. Är man född fattig, och uppväxt i en familj där ens föräldrar slår en eller själva har väldigt låg utbildning, är det väldigt stor risk att man själv hamnar i samma träsk. Går ens föräldrar på bidrag är det väldigt stor risk att man själv också kommer gå på bidrag när man är stor. Har man inga bidrag att gå på, som det ser ut i vissa länder, är det stor risk för att man själv inte kommer ha några bidrag att gå på, man kommer dvs vara helt utslagen ur samhället.

En känd moderat sa en gång att hungriga vargar jagar mest. Det stämmer faktiskt. Människor kan göra otroligt hemska saker ifall de blir desperata, de kan plocka upp ett vapen och gå och skjuta folk, de kan råna banker och de kan kosta samhället miljarder och orsaka sorg i hela landet.

Det går inte att förneka. I mångt och mycket är brottslingar människor som samhället har misslyckat att ta hand om och ge ett bra liv.

Men mellan hägg och syrén rabblar vidare.

Det är till och med så att det räcker att se att andra i kvarteret har mer pengar för att få folk att överväga om de inte skulle kunna göra en större uppoffring för att komma ikapp. Så berikas vi alla.

Han menar alltså att ifall våran granne har en storbildstv med surround vill vi också skaffa en. Helt rimligt iakttagelse, som jag vill ge honom rätt för. Men han generaliserar.

Vissa av oss kommer se att grannen har en storbildstv med surround och köpa en, men de flesta kommer inte göra det. För att de saknar möjlighet, ekonomiskt.

Således ger ökad frihet större skillnader eftersom det låter människor välja det de föredrar.

Återigen, det Mellan hägg och syrén menar är att folk ständigt väljer ifall de vill vara fattiga eller rika, och att alla fattiga är lata. Han ser inga svårigheter för en bonde att utveckla sin verksamhet och köpa upp 20% av all mark i sverige och dra in miljarder för sitt jordbruk, eller för bondens son att skaffa sig en utbildning likvärdig till den Gladí Hattén på stureplan vars pappa är mångmiljonär.

Nej, det handlar om att se strukturer. Men det handlar också om att inse att han faktiskt har rätt, till viss del är klassklyftor bra för människor. Men det handlar också om att inse att det finns en osynlig mur mellan rika och fattiga, och arbeta för att riva den muren. Mellan hägg och syrén tror att alla rika har förtjänat sina egendomar, och att alla fattiga har varit lata och valt att ligga på den nivå de ligger. Nej, det handlar om att ge alla en likvärdig bra utbildning, oavsett ifall man är rik eller fattig. Låta dem välja själva ifall de vill studera på universitet, oavsett ifall de är rika eller fattiga.

Ett sånt samhälle är vi ganska nära just nu, men det vi inte får glömma är att rika alltid har kontakter på sina företag, medans fattiga ofta inte har några kontakter på arbetsmarknaden. Rika ungdomar kan då få ett toppjobb, medans fattiga tvingas till callcenters och andra mysiga arbetsplatser. Vad sägs om att införa anonyma jobbansökningar?

Sen finns det vissa problem med arbetsförmedlingen jag skulle vilja ta upp i ett senare inlägg.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om rikedom, makt, pengar, ekonomi, frihet, liberalism, arbete, strukturer, mellan hägg och syrén, laissez-faire

Allt färre människor har behov av ett parti för rättvisa för egen del, allt eftersom den materiella välfärden ökar. Medelklassen växer - i alla fall känslomässigt, i människors självbild. Allt färre ser sig själva som som arbetarklass. Ingen modern människa vill väl se sig själv som i underläge. Alla vill leva "uppstairs" och ingen är nöjd med att ens just nu befinna sig "downstairs".

Tja lite luddigt blir ju det här, eftersom samtidigt som det här sägs ökar klyftorna och orättvisorna.

Men visst - jämför man med socialdemokratins första tid är mycket annorlunda:

Då befann sig 90% av medborgarna längst ner, i underklass. De hade inga marginaler - vare sig i tid eller pengar. Bättre lön, mer ledigt och framförallt mer makt var slagorden. Och när samhället förändrades så fick nästan alla det bättre. Lagstadgad semester, 40 timmars arbetsvecka, lön att leva på och rösträtt. Kvinnor blev myndiga. Det är inte längre bort än min egen farmors- och mormorsgeneration.

Dom som fick maka åt sig var en liten minoritet

Nu däremot skulle de flesta av oss förlora på mer rättvisa, om man är kortsynt. Vi skulle få dela med oss av makt och resurser. Vi skulle ibland komma längre bak i kön, höras mindre och få dela med oss av de sk löneutrymmet....

Trots detta är de flesta svenskar till sina värderingar djupt förankrade i folkhemmet, idén om ett sverige som har rum för alla.

Vi vill att det ska var så, men blir allt mer osäkra på om det går. Har vi råd att vara solidariska, eller måste varje ansvarstagande människa veckla ihop utopierna och rädda det som räddas kan? Ni vet: bospara åt barnen, söka bästa dagis och skola på den allt friare marknad pedagogiken blivit, inte bara köpa olycksfallsförsäkring utan också privat sjukförsäkring.... och var går gränsen, då man inte länger orkar med, ekonomiskt och i engagemanget, att göra allt detta samtidigt som man är med på den gemensamma välfärden?

Partierna tenderar ju att allihop hamna i en enda röra i politikens mitt. Med ungefär samma bekymrade uppsyn dom. "Folkhemmet är fint och just VI är dess sanna riddare i skinande rustning. MEN tyvärr är det ju lite omodernt, finns inte pengar nog, EU tillåter inte...."

Men som Emils pappa säger när han hänger ut från dassfönstret i hällregnet: "Man kan vad som helst om man är tillräckligt arg."

Det går att bygga ett samhälle som ger plats för alla och ger alla flera chanser i livet. Det går att få stöd för ett sånt samhälle i politiken. Vad som krävs att fler av oss får kontakt med den lilla sossen inom oss var och en. Och att vi stärker och utmanar varndras inre sossar. Nu menar jag inte att vi ska längta tillbaka till någon sorts 70-taliserad Sörgården. Nej det handlar om att bygga ett modernt samhälle mitt i världen. Att få ordning på vardagen här och nu.

Till det behövs fler än oss som sedan länge sagt godag till vår inre sosse. Fler som kanske inte alls insett att den där lilla figuren faktiskt bor i ditt bröst. Som ogillar det som på bred front händer i vårt land - från det stora (som FRA) till det lilla (som nerdragningarna på ett dagis nära dig, indragningen av kurator i närmsta gymnasieskola, eller hur mycket pengar din granne sjukpensionären får att leva på i juli). Politik är inte bara för de redan inbjudna och talarstolsvana. Rättvisan behöver din röst, inte bara på valdagen utan alla dagar

(Den vackra illustrationen har jag nesligen stulit från Socialdemokratiska studentförbundet. För så här dagen före midsommar fick jag inte tag på någon där att fråga om lov. Själva smygsossehemsidan finns inte mer, så adressen fungerar inte)

Läs även andra bloggares åsikter om sosse, rättvisa, FRA, dagis, makt, löneutrymme, Socialdemokratiska studentförbundet, midsommar

Trotten har flyttat till sin nya domän trotten.se

Vi syns där!

Mitt i FRA-lag-yran så påminns jag om ett annat stort hot mot den svenska demokratin; den ökade ägandekoncentrationen inom media. Mediajätten Bonnier har nu lagt ännu ett mediaföretag, Canal +, under sig och utvecklingen börjar kännas riktigt oroande.

Utvecklingen på den svenska mediemarknaden är klart negativ och nyhetsutbudet tenderar att bli allt mer likformigt. Samtidigt som Bonnier-koncernen köper upp allt fler och fler tidningar och tv-kanaler så sänker regeringen det nödvändiga pressstödet, utan vilket många tidningar inte skulle överleva. Detta är mycket allvarligt och hotar demokratin i landet!

Framförallt så blir nyhetsrapporteringen och -urvalet lidande då Bonniers fungerar som ett filter som begränsar vilka nyheter man ska ta upp, vilka frågor man ska uppmärksamma, vilka debatter som ska få komma fram, "och se för helvete till att inte reta upp annonsörerna". Det leder till en ytlig och likriktad samhällsdebatt som är förödande för demokratin.

Tack och lov så finns ju alltid nätet, och bloggosfären. Internet är en underbar plats där vem som helst, med sina små resurser, får komma till tals och lyfta fram frågor som medierna tiger om. Och ibland så går det faktiskt riktigt bra! Ett aktuellt exempel är FRA-lagen, som hade totalt ignorerats av gammelmedia om det inte vore för oss i bloggosfären.

//Trotten

Borgarmedia: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2
Vänstermedia: ETC1, ETC2
Bloggat: Svensson, Errata,
Andra bloggar om: Bonnier, Media, Canal +, TV, Tidningar, Radio, Internet, Bloggosfären, Mediemonopol, Makt, Pressstöd, Ägande, Yttrandefrihet, Pressfrihet, Sverige, Samhälle, Politik
Technorati: Bonnier, Media, Canal +, TV, Tidningar, Radio, Internet, Bloggosfären, Mediemonopol, Makt, Pressstöd, Ägande, Yttrandefrihet, Pressfrihet, Sverige, Samhälle, Politik

Ska man också gå igenom alla företag som t.ex Scania, volvo, saab, Ericsson och alla andra stora företag? Eller handlar det om endast den enskilda individen?

Vi kommer inte vara en demokrati länge utan vi kommer att leva i diktatur och det är de människor som vi har satt vid makten. Är det kanske inte dags att sätta stopp? Tyvärr så är det väl i alla politiska partier där nån vill genomföra FRA-lagen. Avsätt dem och visa att de agerar fel. Varför ska de känna sig trygga i sin position i regeringen? Är det inte så att de valda ska följa folkets vilja? I vilket ledband går Sveriges regering?  EU? USA? Oavsett vilket land eller sammanslagning om olika länder så är det baske mig inte rätt. Dags att sätta stopp och protestera mot alla korkade förslag om avlyssning m,m. Det slutar med att vi är inte våra egna individer utan vi blir livegna där regeringen styr vad vi ska äta till slut eller säga. Hur många timmar vi ska sova m,m. Är det rätt mot våra barn att tillåta det? Nej, jag anser inte det. Våra barn ska kunna få växa upp i frihet också men då måste vi som är vuxna sätta stopp för idioti. Stoppa FRA-lagen nu. Inte imorgon för då är det för sent.

Dags att vi sätter ner foten och säger stopp nu är det bra. Inte för oss bara utan även för våra barn och deras framtid.

Regeringsformen, första paragrafen.

Samma beskrivning brukar jag ge för begreppet 'konst'. Ett konstverk växer fram genom en evolutionär process och det är samma process som driver utvecklingen av konsten som samhällsfenomen. Ett konstverk talar till oss om det har en 'personlighet'. Konstverkets personlighet är en blandning av konstnärens, samhällsandans och betraktarens.

Jag anser inte att man bör beteckna konstverk i spannet bra-dålig. I stället bör man se konst i graduella termer. Ett konstverk kan vara mer eller mindre konst. Detta säger ingenting om bra och dåligt. En materiell-semiotisk skapelse som är lite konst kan av samhället bedömas som bättre än det som är mycket konst. Konst har helt enkelt ingenting med värderingar att göra. Ju mer orginell sammansättning mellan rationalitet och spontanitet, desto starkare betonas begreppet konst. Men värderingarna görs på andra grunder som har ganska mycket med maktstrukturer att göra.

Resonemanget leder förstås till ett samband mellan begreppen 'konst' och 'person'. Kanske skulle man helt enkelt kunna se konst som ett uttryck för en personlig gestaltning och i samma innebörd en person som uttryck för den process som kallas konst.

Kvinnor som agerar ut sina känslor

Ett hinder kan däremot förekomst av intelligens vara. Starka, modiga och egensinniga kvinnor är häxor, luder, skator, ragator, huskors, kossor och kärringar. Då spelar det ingen roll hur vackra dom egentligen är. Dom skyggar nämligen inte för att synliggöra det dom flesta av oss andra helst inte vill se. För att det alltför ofta leder till motstånd, problem och till och med repressalier. Det farligaste hos ett fruntimmer är ett väloljat munläder i kombination med strålande klarsynthet och intelligens. Har hon dessutom insett sitt egenvärde är hon en oslagbar motståndare i många avseenden.

Jag tror det är många såna potentiellt kloka, starka och vackra kvinnor som just nu lever sitt liv som fångar i en ung kvinnas kropp, just för att dom är så starka. Det är inte den dom blivit, som håller dom på plats, det är makten och marknaden. Jag hoppas så innerligt att dom en dag ska vinna kampen mot den galenskap som tvingat in dom i det tysta rummet bakom pannbenet på en flicka. Och att dom aldrig ska glömma hur det kom sig att dom hamnat där, så att fler ska slippa.

Med ökad ålder brukar självkänslan bli bättre. En del av det vi tog för sant i ungdomsåren gäller inte längre. Vi har sett världen och vi har genomskådat mycket. Men många är dom som sörjer och känner sig berövade en stor del av sitt liv. För att dom lyssnat och betraktat enbart åt det ena hållet. Det är först sen man har vågat stanna till en stund och låtit bruset överröstas av en talande tystnad som man plötsligt inser att hon finns där. Fast hon har gått där bredvid hela tiden och stilla men ivrigt inväntat just detta nu.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om WitchBitch, bröst, stora bröst, tuttar, läppar, rumpa, makt, marknad, kvinnoroll, kvinna, kvinnor, könsroll,

Våren som 15 åring ble jeg sammen med en fyr jeg var ordentlig betatt av. Han var kjekk, sjarmerende til tusen, i en alder av 21 år, attraktiv og alle jenters drøm, jeg velger å kalle han Marius. Stemningen var derfor stor da det var meg han valgte som sin kjæreste. 15 år gammel, uten veldig mange erfaringer på baken ble jeg villig med han rundt omkring. Allerede da burde jeg skjønt hva som ventet.

Etter bare to uker begynte det som skulle vise seg å bli et helvete. Vi var på fest og Marius sjenket meg helt sørpe full sammen med sine venner. Dødskult! Altfor full for mitt eget beste som 15 åring. Husker ingen ting fra den kvelden, kun følelsen jeg våknet opp med dagen etter. Ikke ante jeg hva som hadde skjedd, hadde bare den forferdelige følelsen av at noe var galt,  veldig galt. Nå burde jeg jo skjønne det, sant?

Ting utviklet seg raskt utover sommeren og utenfra så alt så rosenrødt ut som overhodet mulig. Litt rart var det jo at han skulle velge akkurat meg, men jeg var stolt, glad og viste ingen tegn for misnøye. Jeg var heller ikke klar for å debutere seksuelt med han, noe han ikke brydde seg videre stort om. Opplevde mye den sommeren, og ting ble bare værre og værre. Ikke engang da jeg våknet i hans seng med mine første blåmerker reagerte jeg med sinne og avmakt. Jeg var jo så heldig som hadde akkurat den kjæresten alle andre ville ha...

Husker veldig lite fra tiden på høsten og vinteren, mye er fortrengt, glemt og ikke-eksisterende for meg. Våren, ett år etter vi ble sammen fikk jeg for første gang et innblikk i hva som faktisk foregikk. En ganske mye eldre venninne oppdaget ved en tilfeldighet en god del blåmerker på meg og forlangte at jeg kledde av meg på flekken. Ingen god opplevelse, mange tårer ble felt og jeg så virkelig ut som et hinder på en paintball-bane. Gul, blå, grønn og rød var farget som gikk igjen.

Etter denne hendelsen fikk jeg litt mer øynene opp for hva jeg var med på. Mitt drømmeforhold var absolutt ikke noe drømmeforhold, men en rent helvete. Jeg følte at det var min skyld at jeg ikke hadde vært den kjæresten Marius trengte, og det var jeg som absolutt hadde lagt opp til å bli slått da jeg sa nei, ikke og slutt.

Etter en sommer jeg kun husker som et forfølgelsesvanvidd tok jeg kontakt med Krisesenteret i Oslo. Jeg kunne ikke leve videre i denne situasjonen. Ting tok overhånd for Marius da jeg ville bryte all kontakt med han. Han fulgte etter meg, ringte fra sjult nummer, andres telefoner, møtte opp på skolen min og var ordentlig ufin. Han slo meg mye mer enn han hadde gjort tildligere, men aldri i ansiktet eller armene. Det ville jo synes for omverdnen. Jeg ble god på unnskyldninger som "Jeg har gått på en dør, falt av hesten, tryna på vannski osv..."

Krisesenteret ble min regning ut av en dyster sjebne. Jeg hadde jevnlige samtaler med en dame jeg kaller Gro som fikk meg til å se min egen situasjon utenfra. Følte meg ikke helt hjemme på krisesenteret så jeg kontaktet en privatprasiserende psykolog. Det ble søkt om behandling i form av statlig organisering på et av distriktets klinikker. Her havnet jeg på en "krise-venteliste" som var i overkant av 3 mnd. TRE MÅNEDER!!! Hallo!!

Psykologen, Grethe, er noe av det beste som har hendt meg. Var hos henne tre dager i uken i nesten to år. Når man da betaler 800 kr gangen tørr jeg ikke regne på hvor mange penger mine foreldre har brukt, men det er verdt hver eneste krone og vel så det. Jeg har kommet meg ut av en ond sirkel, fått orden på livet igjen, kommet meg gjennom vidregående skole selv med null motivasjon og jeg har brutt kontakten med Marius. Mange erfaringer, redlser opp- og nedturer og meninger rikere.

Jeg anmeldte han for overgrep, voldtekt og psykisk terror, uten at det førte frem. Mangel på bevis var grunnlaget. HALLO IGJEN!!! Hvordan skal man kunne ha tillit til politet, rettsvesenet eller andre "hjelpende" organer når de ikke tar en på alvor? De skulle bare visst hva som krever av mot for å gjøre noe sånnt. Jeg fikk en voldsalarm jeg skulle gå med og bruke hvis det var ytterst nødvendig. Når man frivillig har levd i en så råtten situasjon i over et år, blir det aldri ytterst nødvendig din gjøk!!! Dette var i den tiden hvor politiet testet ut nye voldsalarmer og jeg var med som "prøvekanin". Jeg ville da ikke det, vill ha noe som fungerte jeg, ikke noe som kanskje gjorde det...

Nå er det to år siden jeg brøt ordenlig med Marius. Jeg kjenner jeg blir lei meg når jeg innser hvilken håpløs situasjon jeg satte meg selv i. Takket være min supre psykolog, privatprasiserende, har jeg fått livet på rett spor igjen. Følelsen av å ikke bli tatt på alvor er det værste med hele saken. Det er mange ting jeg burde gjort annerledes, men det er også ting staten har ansvaret for som ikke blir fulgt opp. Hvorfor får Marius den dag i dag ha en jobb hvor han jobber med barn og ungdom, primært jenter? Hvorfor var det tre måneder venteliste på psykologisk hjelp? Hvordan skal jeg kunne stole på at politiet gjør jobben sin neste gang?

......

For meg blir dette et samfunnsproblem meste fordi ting ikke blir tatt alvorlig nok. Når man er enmeldt for voldtekt, overgrep og psykisk terror mot mindreårige burde man da få lov til å jobbe med barn og ungdom? Jeg mener bestemt NEI!!! I England blir jo sånne mennesker svartelistet. Man skal i Norge levere politiattest, men når faktiske hendelser ikke står der, da er jo største delen av poenget borte sant?

.....

Psyken er spesiell, og den trenger pleie på lik linje med kroppen. Det er fler og fler med psykiske problemer som følge av vold. Mange mennesker får livet ødelagt og vil aldri fungere helt normalt i dagens samfunn. Selv sliter jeg mye med angst og panikk. Og det er så utallig mange fler i min situasjon. Jeg kan ikke forstå hvorfor det er en skam? Det gjelder jo så mange. Står vi ovenfor en ny folkesykdom? En folkesykdom ingen tror på...??

Dette er min nynorsk eksamen på bokmål... Orket ikke skrive den på nynorsk heeeelt på nytt. Har hoppet over noen avsnitt da det er mindre relevant her. Så blir det opp til sensor å se hva han/hun synes. Oppgaven gikk ut på at man skulle trekke frem vold i dagens samfunn. Flotters oppgave.....

Det hadde vært bedre om du var død, var budskapet fra gamle venner. Også familien tar avstand fra sønnen og broren, og ber ham søke omvendelse og behandling. Samboeren hans vil de verken se eller treffe.

Les resten av denne horrible historien i Stavanger Aftenblad

Jeg har mange ganger skrevet om slike historier fra virkeligheten. Om familier og nettverk rundt som støter mennesker bort pga at de står frem som homse, lesbisk, bifil eller transeksuell (HLBT) Jeg har selv venner som har opplevd det samme. Med bibelen i hånden slår de hånden av sin sønn eller datter, menighetsmedlem eller venn...

Kjære Arnfinn Nordbø: Vi er MANGE som vil kjempe sammen med deg og som står bak deg eller leier deg gjennom alt dette. Ikke gi opp! Du er tøff som står frem og forteller din historie - med dette setter du fokus på et alvorlig problem for veldig mange. Mange står ikke frem som du gjør og velger heller selvmord. 1 av 4 unge homofile forsøker å ta sitt eget liv. Stolt av deg og glad for at du finnes og tør!       Vennlig hilsen Kjellemann

NÅ MÅ DETTE TA SLUTT!!!

Etter nettkontakten foreslo pastoren 6. mai å møte jenta. Han kjørte 320 kilometer for å møte henne i Bryan. Der ble han arrestert, og politiet forteller at de fant et webkamera og kondomer i bilen

Les mer i Vårt Land

[googlevideo=http://video.google.com/videoplay?docid=-5820797504478488&q=&hl=no]

Kärleken ville gå och lyssna på någon bekant i kören. Jag vet inte vad som hände, men jag påstod mig kunna tänka mig att följa med.

Det var lite som ännu ett avsnitt ur Arkiv X. Som en out-of-body-experience. Jag stod bredvid min egen kropp och hörde mig själv säga något som jag inte alls stod för... Visst följer jag med älskling.

Det är märkligt med gudstjänster. Jag tar del av de vid bröllop, dop och begravningar. Aldrig annars. Varje gång tar jag med mig något som jag inte begriper. Ofta något mycket motsägelsefullt.

Samma sak denna gång.

Först påpekar prästen att det var kung Carl XVI Gustafs födelsedag dagen innan och att han egentligen inte har någon makt sin titel till trots. Istället är Jesus kungarnas kung. Kungen med makt över allting. Jag reagerade smått för jag trodde det var Gud som satt på makten.

Om nu Jesus har all makt, varför ber ni till Gud?

Och varför avslutas Fader Vår med...

Ty riket är ditt, och makten...

Först hade Jesus makten och bara någon minut senare Gud. Och så växlar det igen... Det är inte konstigt att det är svårt att ta Bibelcirkusen till sig... Hur ska de ha det? Vem är det nu som har makten egentligen?

Hur kan människor viga sina liv åt sådana motsägelsefulla dikter och fabler? Ofattbart.

Andra bloggar om religion, tro, gud, jesus, kristendom, gudstjänst, arkiv x, carl xvi gustaf, kung, makt, bön, bedja, fader vår, bibeln

De trycker ner människor, nedvärderar dem, sparkar och spottar på dem - kom och säg det rätt in i mina ögon istället om du vågar - bring it on!

Nej, jag tänkte väl inte det. Du vågar inte, du som sitter där bakom skärmen och tror att du äger världen när du är anonym. Att du tror du har en gnutta patetisk makt i dina händer - och vad gör du med den makten? Du väljer att använda den till att göra någon ledsen. Beundransvärt.

Jag är ganska ny på detta med bloggande och det kanske tar ett tag att vänja sig vid de sk "trollen" därute. Jag ska inte mata dem men jag kan inte hjälpa att bli sårad ibland. Jag menar, om de inte vill behöver de inte läsa min blogg, men tydligen har de hållit sig kvar länge nog både för att läsa klart och för att tänka ut en kommentar och skriva ner den, så på något sätt måste jag ha berört dem, eller hur?

Idag har jag haft en riktigt jävla skittdag, och jag skulle helst bara vilja somna och vakna upp någon helt annanstans (tyvärr är det inte någon elak kommentator som kan få cred för det), men livet går vidare, och imorgon lyser kanske solen igen...

Moment 22 - 269 dagar arbetslös - 88 sökta jobb

Dagens visdomsord numero sette:

"Behandla andra så som du själv vill bli behandlad"

- Allmänt hyfs

-Det innebär en överföring av en stor del av den demokratiska beslutandemakten från svenska folket till EU. Om man läser lagboken hur högförräderi är definierat, så ser man att detta är ett tydligt fall, säger SDU-ordförande Erik Almqvist till Expressen.
– Jag förutsätter att polisen utreder det och att det får konsekvenser. Och jag förväntar mig att han döms för högförräderi och att det leder till att vi inte godkänner Lissabonfördraget, säger han.

Meddelandet om att Reinfeldt polisanmälts möttes av rungande applåder av Sverigedemokraternas medlemmar.

En av jentene stillte et spørsmål til Oprah som lyder omtrent sånn:

Når du ser jeg sitter her og ser meg sånn jeg er - synes du jeg er bra nok? 

Dette spørsmålet gjorde at jeg hadde problemer med å sove i natt. Jeg tenker at dette er et spørsmål som veldig mange i dag stiller seg. Den fattige jenta hvis store drøm er å få lov å gå på en skole tenker det. Vi i Norge som ser på det å gå på en skole som en selvfølgelighet - og "uffer" oss ofte over hvor forferdelig det er, tenker nok også det samme. Men det er noen vesentlige forskjeller i tankegangen...

For de fattige små jentene er det å gå på en skole en drøm. For dem er selv en myk seng å sove i en drøm. For dem er drømmer en del av overlevelsen. Det er nok drømmen om det som kan synes uoppnåelig som er drivkraften til å kjempe for overlevelsen - til tross for at familiemedlemmer dør av aids, eller blir myrdet kaldblodig utenfor døren til hjemmet, et hjem som er uten vann, uten mat - et blikkskur som ikke tåler engang et regnskyll. Det disse barna lærer seg er ydmykhet. INGENTING er en selvfølge. Det er deres egen innsats som avgjør hvor de lander. Det er ydmykhet å spørre - synes du jeg er bra nok?

Barn og unge - vel, voksne også - i Norge spør seg nok ofte det samme. ER JEG BRA NOK? Jeg spør meg selv dette hele tiden. Men det er en vesentlig forskjell her.

Vi i Norge vet knapt nok hva fattigdom er. Vi lever trygt og stort sett alle våre behov er dekket. Ja MER enn dekket. Vi lever i et overflodssamfunn. Mange ville ikke bøyd seg ned for å plukke opp en tier engang. Vi gidder ikke. Når vi synes vi er fattige så er det fordi vi ikke har råd til å kjøpe oss den dyreste mobiltelefonen, eller ha mulighet til å kjøpe flatskjermtv. I Norge har vi en fattigdomsgrense og går vi under den blir vi plukket opp og sørget for. At dette systemet mange ganger føles urettferdig er vel egentlig også et luksusproblem...

Når vi i Norge spør oss selv, er vi bra nok? - så handler det om vi er bra nok i forhold til naboen, i gjengen, i familien, på skolen, på jobben. Overflodsamfunnet har gjort oss hensynsløse i kampen om å bli best, rikest, ha best karriære, ha de fineste og dyreste moteklær, de fineste kroppene. I den hensynsløse klatringen på suksessstigen blir vi blindet for de andre rundt oss. De som prøver å klatre sammen med oss men som ikke makter farten, "bråket" og jaget, blir liggende rundt oss som ensomme, syke, redde enkeltindivider. Vi klatrer hensynsløst alene og vi detter ned igjen alene og blir ofte liggende igjen alene. Individualismen står sterkt i Norge. Vi skiller oss når ekteskapet blir kjedelig - det er lett. Vi dytter barna våre imellom oss og snakker dritt om x-mannen/kona til barna våre - det er lett. Vi sender mor og far på gamlehjem - det er lett. Vi skyver alle andre som ikke har samme karriæremål som oss vekk fra oss og tråkker over dem på vår vei - det er lett.

Vi er iferd med å skape et suksessskillesamfunn. Mange er bra nok - veldig mange er ikke bra nok. Definisjonen på suksess er penger og makt - OG mangel på ydmykhet.

Slik tenker jeg...

Jeg er klar over at jeg kanskje overdriver veldig i det jeg skriver ovenfor. Kanskje gjelder dette bare noen få - noen få hensynsløse. Vi kan jo heller ikke tenke oss hvordan denne jenta i Sør-Afrika egentlig har det. Vi ser henne på vår flatskjermtv, gråter litt og tenker så trist - for mange av oss er dette underholdning. Vi skifter kanal og ser "Vil du bli millionær" i stedet. Selv Oprah Winfrey lager underholdning av dette og ikke bare det - hun tjener masse penger på det.

Jeg vet ikke hva jeg vil med det jeg skriver. Jeg vet bare at jeg vet at jeg ofte stiller meg dette spørsmålet selv; ER JEG BRA NOK? Jeg spør meg dette fordi jeg er tykk og nærmest konstant går og tenker på at jeg burde være slankere. Jeg spør meg dette fordi jeg er homofil og går hver dag og hører at jeg ikke er like bra menneske som andre. Jeg spør meg det fordi jeg ofte går og føler meg blakk og har ikke råd til å kjøpe meg dette drivhuset som jeg VIRKELIG drømmer om og som jeg tenker er det som er igjen for at jeg virkelig skal føle meg lykkelig. Jeg spør meg om det fordi jeg ofte sliter med nerveproblemer, panikkangst og depresjoner - hvorfor har jeg det når jeg går og føler at jeg ikke egentlig har noen grunn til å ha angst eller depresjon.. Jeg spør meg det fordi jeg vet at til høsten må jeg ut i jobb igjen etter å ha vært syk i mange år. ER JEG BRA NOK? VIL JEG KLARE DET?

Jeg føler at jeg er ydmyk. Men jeg vet at noen vil si at jeg ikke er det. Det føler jeg er fordi noen mener at jeg ikke er bra nok.. Det gjør meg syk.

Däremot konsumtionsbloggar och bloggar som värderas för miljoner för att de har  besökare i tusentals som är vilsna och söker vägledning av andra som har tappat kontrollen över sitt liv. Blondinbella är en sådan blogg som det skrivs mycket om och om jag kan min matte så är det något problematiskt att hon som är 17 år nu startade sitt bloggg för 3 år sedan när hon var 14 år-lika gammal som min dotter-när hon egentligen borde leva sitt liv som tonåring satt hon framför datorn 8 timmar per dag.  Eller så ljuger hon och någon annan skriver men hon är ansiktet och får pengar för att vara ett ansikte för en blogg som sköts av ett företag eller andra familjmedlemmar etc.

Stressproblemen kan jag tolka som PR-grej. Hur kan annars en tjej klara gymnasiet, gå ut o handla och umgås med kompisar + blogga 8 timmar/dag???????

Anledningen till att jag skriver om detta är det blev för många artiklar om det stressfulla med bloggandet denna vecka.  Kolla tex http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1117191.svd

Notera att det är en SVD artikel.

Men allt har sin tid som bekant..... :)

I dag tänker jag bara helt kort tipsa om en krönika i Expressen av Liza Marklund som hon ska ha stor heder av. Det är skönt med journalister som törs....och gräver djupt..

http://www.expressen.se/kronikorer/lizamarklund/1.1138772/liza-marklund-de-livsfarliga-vitaminerna

Hennes krönika bekräftar det många redan förstått. Vi blir grundlurade när det finns pengastarka krafter i samhället som vill hålla oss sjuka...Nu blev det våra vitaminer som rapporterades vara "dödligt" farliga. Man kunde förövrigt inte skilja mellan äpplen och päron i rapporten.

Än en gång kan man grovt misstänka läkemedelsbolag för att plantera in sina egna profithungriga "sanningar" i medier som sväljer elefanter och silar myggor..... ...Shame on them! Shame on medier som inte kritiskt granskar VEM som står bakom direkt falska rapporter...Shame on läkemedelsbolagens sanslöst usla moral....

För några veckor sedan skrev jag som bekant om en "köpt" rapport som hävdade att amalgam inte skulle vara farligt....Jisses!!!!....Det är tröttsamt med alla dessa avslöjanden om att man kan aldrig veta VEM man ska lita på....

En sak är säker...Det gäller att vara kritisk till det man ser och hör...Och kolla noga VEM som säger vad och vilka intressen det finns i det sagda.

Det gör naturligtvis livet lite krångligare...MEN vem i alla världen gillar bli lurad? Inte jag...

I övrigt önskar jag er alla en skön vårdag.... :)

Deercat

What the hell is going on?

where are we? what the hell is going on?
the dust has only just began to fall
crop circles in the carpet, sinking, feeling
spin me around again and rub my eyes
this can’t be happening
when busy streets a mess with people would stop to hold their heads heavy

hide and seek
trains and sewing machines?
all those years they were here first

oily marks appear on walls
where pleasue moments hung before
the takeover, the sweeping insensitivity of this
still alive

hide and seek
trains and sewing machines? oh, you won’t catch me around here
blood and tears they were here first

mm what you say
oh that you only meant well, well of course you did
mm what you say
mm that it’s all for the best, of course it is
mm what you say
that IT’S JUST what we need, you decided this
mm what you say
what did she say?

ransom notes keep falling at your mouth
mid-sweet talk, newspaper word cut outs
speak no feeling no i don’t believe you
you don’t care a bit you don’t care a bit

you don’t care a bit
you don’t care a bit
you don’t care a bit
you don’t care a bit
you don’t care a bit

så denne videoen hos Trond