– Nu kan en sjuåring få en bokstav eller siffra i betyg utan förklaring och stödinsatser

Eva-Lis Preisz, Lärarförbundet, i AB

Jag kan inte förstå det. Hur regeringen kan ta ett beslut som bara riskerar att försämra informationen. Deras mål är lovvärt, att ge bättre och tydligare information, men vi har ju redan det de efterfrågar! (se tidigare inlägg) Och hur ska ett betyg som får utformas godtyckligt av de enskilda skolorna kunna säga någonting vettigt?

    I både DN och SvD kan man säga vad man tycker, men vad hjälper det nu? I SvD blir det tydligt att man inte förstår sakfrågan eftersom alternativen är att det är rätt med betyg för att problemen ska uppmärkssammas tidigt, eller fel för att "barn ska få vara barn". Ett betyg gör inte att problemet uppmärksammas. Snarare kommer det att bli som i de högre åldrarna, skolorna sätter högre betyg än eleverna förtjänar på grund av konkurrensen.

    Nej, det här beslutet tillför inget annat än risker för försämringar, och jag blir så trött.

Uppdatering: Skol- lärarbloggare som håller med, mer eller mindre: Mats, Monika, Marie, Janis, Fransfredrik, Blossing, Fred, Anne-Marie, Björn, Babels torn, Janne. Många kloka tankar om betyg och bedömning i dessa länkar! Frågan är om det finns någon skol- lärarbloggare som tycker att Björklunds "reform" är bra? Ge er gärna tillkänna och framför era argument!

Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, grundskola, skolpolitik, politik, utbildning, alliansen, regeringen, folkpartiet, Björklund, Jan Björklund, lärare, lärarförbundet, betyg, skriftliga omdömen, samhälle,

Undersökningen pekar även på vad de tillfrågade tycker är viktigast för att fler skall nå målen i skolan. Extra resurser för de i behov av extra stöd framstår som det viktigaste i undersökningen medan införande av betyg i ett tidigare skede är det minst viktiga.

Frågan är när uppvaknandet kommer? Extra resurser kostar pengar och det är inte hållbart att som nu ständigt jaga kostnader i verksamheten även om jag är övertygad om att det går att göra verksamheten mer kostnadseffektiv.  Jag skulle gärna se att mycket administrativa arbetsuppgifter som hör läraryrket lyftes bort så att man som lärare kunde koncentrera sig på det väsentliga nämligen eleverna och deras undervisning.

Passa på att njuta av nationaldagen med ovanstående undersökning i din hand! Den gjorde i alla fall mig på lite bättre humör! :)

/f 

Inom parentes så skrev journalisten: stå på er, kämpa vidare, jag jobbar själv fackligt! Vad glad jag blev!

Fel väg höja sjuksköterskestatusen

Debatt i dag 08:47 | Uppdaterad i dag 09:40

Lisbeth Beselin i Ronneby tror inte på att de strejkande sjuksköterskorna valt rätt väg i sin kamp och sina argument i den nu pågående strejken. "Det är inte ni, som står där och slår er för bröstet och talar om utbildning, som får betala", skriver hon. Foto: ANN-MARIE ANDERSSON, BLT-arkiv.

Sjuksköterskorna har nu i flera veckor stått och skrikit om att de är ”hööögskoleutbildade”.
Jo, utbildningen blev ju för några år sedan en högskoleutbildning, vilket den inte var när jag var ung.
Yrket har en genomsnittslön på cirka 25 000 kronor enligt vad sjuksköterskor påstår i BLT.
(26 000 kronor enligt SCB.) Är den lönen så dålig?

Sjuksköterskorna jämför sig i sina lönekrav med tekniker i privat tjänst eller med läkare med en sjuårig ytterst kvalificerad utbildning.
Varför jämför ni er inte med lärare? Högstadielärare har 4,5 års akademisk utbildning, gymnasielärare har fem års utbildning.
Våra löner ligger cirka 1 000 kronor under sjuksköterskornas genomsnittslön enligt SCB. Och vår utbildning är alltså betydligt längre.
Eller jämför er med fritidspedagoger eller förskollärare. Är det mindre viktigt att lära och vårda barn?

Om man nu vill höja statusen på sitt jobb ska man kanske var djupt engagerad i det man sysslar med.
Jag betvivlar inte att många sjuksköterskor är det, men detta hörs definitivt inte i debatten.
Tvärtom! Det får kosta tyckte någon, och de som får betala är ju sjuka som väntat i månader i sin smärta på operationer, eller gamla som får flyttas runt eller människor som inte kommer till de undersökningar som de behöver.
Det är inte ni, som står där och slår er för bröstet och talar om er utbildning, som får betala.
Det kanske saknas något i er utbildning?
Empatiskt förhållningssätt, hänsyn och inlevelseförmåga?

Jag har svårt att tro att de pensionärer, friska eller sjuka, som kanske får leva på halva er lön är så värst imponerade av ert handlande.
De kanske inte ens förstår era lönekrav, lika lite som jag gör det.
Jag är dessutom fullständigt övertygad om att statusen på ert jobb hade höjts avsevärt om ni hade verkat vara mera angelägna om att ta hand om de sjuka människor som nu kommer i kläm. Då hade kanske också viljan att höja lönerna höjts.
Strejken verkar nu mer osmaklig än motiverad som jag ser det.
Lisbeth Beselin
högstadielärare, Ronneby

Andra bloggar intressant om: Lisbeh Beselin, politik, sjuksköterskor, debatt, strejk, Kvinnotankar, lärare, fackförbund, lärarförbundet, Ronneby

Ilmar Reepalu menar att betygen ska vara ett underlag i samtal mellan rektorer och lärare. Britt Eriksson, ordförande för lärarförbundet i Piteå, anser emellertid att betygen skulle vara överflödiga:
   - Jag tror att rektorer på skolor runtom i landet redan känner till om det finns något problem med en viss lärare, säger hon. Dessutom är lärare redan ett utsatt yrke.

Hon tror också att ett sådant system skulle kunna påverka skolans trovärdighet i en negativ riktning:
   - Betygen skulle kunna göra att lärarna blir så kallade "snäll-lärare" för att få högre betyg från eleverna. Det tjänar ingen på, varken eleverna, lärarna eller skolledarna, säger Britt Eriksson.

Varje timma i personalrummet, eller på avdelningen, så hör man tissel och tassel om hur rektorn (miss)sköter jobbet på arbetplatsen, han är inte där när han skall vara etc. Man upplever också hur nedskärningarna kommunen gör påverkar. Kollegor som tvingas sägas upp, som är med i förhandlingsförlamade fackförbund som inte tar strid för sina medlemmar. Mer pengar och mer stridslystna fackförbund, säger jag.

I övrigt så har jag en kull underbara barn att handskas med. Synd bara att dom tvingas växa upp i ett samhälle som det här. För här ska ju absolut inte alla kramas mjukt, även fast det gärna är så på ridån.

I övrigt vill jag be alla skänka pengar till Motkrafts insamling för våra syrror! Bra att ni tar konflikten och hoppas ni segrar. Alla, skriv på!

Olle refererade en undersökning om hur barns lärande påverkas av olika former av återkoppling. Barn delades in i tre grupper och fick utföra olika uppgifter. Den första fick betyg i form av siffror. Den andra fick endast kommentarer som hänförde sig direkt till arbetsuppgiften. Den tredje fick både kommentarer och sifferbetyg.

Vilken grupp gjorde därefter mest framsteg i lärandet?

Grupp 1 - inga framsteg alls. Grupp 2 - 30% av eleverna gjorde framsteg. Grupp 3 - inga framsteg alls.

Hur tolkar man detta? Kanske så här: återkoppling som bedömer personen är verkningslös för lärandet. Däremot är återkoppling som konkret angår arbetsuppgiften stimulerande.

Detta låter sensationellt i mina öron. Är inte beröm bra för lärandet?

En artikel (skriven av Dylan William, University of London) om denna undersökning finns i Sporre eller otyg - om bedömning och betyg, en antologi utgiven av Lärarförbundets förlag.

I det fortsatta samtalet om "flummighet" kom bl a detta upp, att man ofta strävar efter att berömma och stärka självförtroendet hos barn, utan att ge dem de grundläggande kunskaper och förmågor som verkligen bygger upp ett självförtroende. Sådant strider direkt mot resultatet i den här undersökningen.

Under kvällen talades också mycket om lärarnas tystnad, dels inom skolorna, att det ofta saknas naturliga och inspirerande samtalsforum för lärarna. Dels att lärarna är uppseendväckande tysta i det offentliga rummet. Om t ex läkare hade fått lika mycket generaliserande och osaklig kritik som lärare får, då hade det blivit ett fruktansvärt liv. Men lärarna tiger. Varför?

Är det inte ironiskt att alla talar om hur viktigt det är för elever att få återkoppling, men bland lärarna är det tyst?!

Kvällens deltagare i samtalet var ca 30 st. Hälften av dem var lärare.

På min fråga vem av åhörarna som hade höga betyg i grundskolan räckte ca 1/3 upp handen. På frågan vem som hade dåliga betyg i grundskolan räckte 3 personer upp handen. Övervikt alltså på dem som i barndomen fick höga betyg.

En fråga som ställdes var hur de egna betygen i barndomen påverkar ens inställning till betyg som vuxen. Vilken roll har betygen spelat i ens liv? Finns det ö h t en korrelation mellan betyg i skolan och ens framgång i livet senare?

Nu undrar jag: vilka betyg hade Jan Björklund i ungdomen? Någon som vågar gissa?

I regeringens förslag till vårdnadsbidrag finns tydligen att två föräldrar kan jobba heltid men kan ändå få vårdnadsbidrag om de inte uttnyttjar den offentliga barnomsorgen.

Syftet är alltså inte enbart att föräldrarna skall få mer tid till barnen, det skall ge en möjlighet att undvika "förskolan" eftersom det sannolikt inte är hälsosamt för barn under tre år att vistas i den miljön.

Vad jag länge väntat på det säger Preisz nästan rent ut. Att föräldrar är inte kvalificerade att ta hand om sina barn eftersom de inte har någon "utbildning".

"Det är svårt att förstå varför författarna tycker att en lärares kompetens är utbytbar bara för att arbetet är ett kvinnoyrke och handlar om små barn"

Denna sk utbildning ger jag inte mycket för. Men marxisterna måste ju vara konsekventa. Det grundläggande bedrägeriet var att kalla dagis för "förskola". Syftet med detta var att kunna hävda att eftersom det var en "skola" så skulle den vara gratis precis som grundskolan. Om man hävdade att det var en "skola" så måste personalen ha "lärarutbildning".

Som miljoner föräldrar vet så behövs det ingen lärarutbildning för att sköta och uppfostra barn.

Utbildningen och daghemmen är lika mycket ett sätt att få undan tusentals korkade och lata kvinnor från statistiken för arbetslöshet. Barnskötaryrket med akademisk skenkompetens är sista utvägen att alls få något arbete.

Preisz vänsterkampanjj mot vårdnadsbidraget beror inte i första hand på dess absoluta olämplighet utan för att hon ser det som ett hot mot hennes medlemmars sysselsättning.

Hon skyr inga medel för att hävda rena fackliga intressen. Omyndigförklaring av föräldrarna det är bara vad man kan förvänta sig av en marxist.

Idén om gratis barnomsorg formuleras i "Kommunistiska Manifestet".

De svenska socialdemokraternas bibel.

"Det kan bli tvärstopp för sjukskrivningar av många människor som bränt ut sig i arbetet, sedan Socialstyrelsen och Försäkringskassan tagit fram strängare regler för hur läkarna ska bedöma oförmågan att arbeta."
skriver Svenska Dagbladet i samma artikel som citatet ovan.

Jag är totalt oförstående, enligt min erfarenhet så skjukskriver vi oss för lite. Det är redan alldeles för många inom barnomsorgen som arbetar på gränsen till utbrändhet pga av stressen och den tunga arbetsbördan. Om inte möjligheten finns att sjukskriva sig tidigt när symtomen visar sig så riskerar det istället leda till att bubblan spricker och barnsomsorgen förlorar många samlade år av pedagogisk erfarenhet.
Det finns redan nu en självskapad arbetsmoral inom förskolan som säger att man går till jobbet även om man mår lite dåligt. Anledningen är givetvis att lönen är för låg och personalstyrkan för liten.

En arbetskamrat tog i veckan orden ur munnen på mig när vi snackade om vårt yrke. Hon sa att det enda som håller barnomsorgen flytande är pedagogernas intresse och offervilja inför sitt jobb (som jag berört tidigare). Vi tror på vårt arbete och klagar tyvärr inte särskilt ofta. Det leder givetvis till att Kommunal och Lärarförbundet ställer mesiga "krav", att kommunen kan se på oss med rådjursögon och förklara att det måste sparas in och att vi arbetar sjuka tills vi bränner ut oss.

Det är inte motivationen som är problemet, vi VILL vara på jobbet. Vi vill INTE sjukskriva oss.

Vi vill arbeta med det vi gör, men vi vill göra det med högre lön, med större personalstyrka och mer större resurser.

Så får man färre att bränna ut sig, att låta piskan vina tills vi faller ihop är ingen långsiktig, eller för den delen human (för just humnanism gillar väl både sossarna och borgarna?), lösning.

Mer: "Så här länge får du vara sjukskriven"

---
Planekonomen skriver om djupa frågor, Slutstadium om rasismen i Norge och Petter om klassrörlighet. Syrran bloggar om fackfientlighet och Jordränta skriver ett mycket bra inlägg om utbrändhet. Ilse-Marie och Svensson bloggar om samma sak som jag. Läkarna dissar också förslaget i DN medan debatten tuffar vidare mellan liberaler och liberaler.

"Det kan bli tvärstopp för sjukskrivningar av många människor som bränt ut sig i arbetet, sedan Socialstyrelsen och Försäkringskassan tagit fram strängare regler för hur läkarna ska bedöma oförmågan att arbeta."
skriver Svenska Dagbladet i samma artikel som citatet ovan.

Jag är totalt oförstående, enligt min erfarenhet så skjukskriver vi oss för lite. Det är redan alldeles för många inom barnomsorgen som arbetar på gränsen till utbrändhet pga av stressen och den tunga arbetsbördan. Om inte möjligheten finns att sjukskriva sig tidigt när symtomen visar sig så riskerar det istället leda till att bubblan spricker och barnsomsorgen förlorar många samlade år av pedagogisk erfarenhet.
Det finns redan nu en självskapad arbetsmoral inom förskolan som säger att man går till jobbet även om man mår lite dåligt. Anledningen är givetvis att lönen är för låg och personalstyrkan för liten.

En arbetskamrat tog i veckan orden ur munnen på mig när vi snackade om vårt yrke. Hon sa att det enda som håller barnomsorgen flytande är pedagogernas intresse och offervilja inför sitt jobb (som jag berört tidigare). Vi tror på vårt arbete och klagar tyvärr inte särskilt ofta. Det leder givetvis till att Kommunal och Lärarförbundet ställer mesiga "krav", att kommunen kan se på oss med rådjursögon och förklara att det måste sparas in och att vi arbetar sjuka tills vi bränner ut oss.

Det är inte motivationen som är problemet, vi VILL vara på jobbet. Vi vill INTE sjukskriva oss.

Vi vill arbeta med det vi gör, men vi vill göra det med högre lön, med större personalstyrka och mer större resurser.

Så får man färre att bränna ut sig, att låta piskan vina tills vi faller ihop är ingen långsiktig, eller för den delen human (för just humnanism gillar väl både sossarna och borgarna?), lösning.

Mer: "Så här länge får du vara sjukskriven"

---
Planekonomen skriver om djupa frågor, Slutstadium om rasismen i Norge och Petter om klassrörlighet. Syrran bloggar om fackfientlighet och Jordränta skriver ett mycket bra inlägg om utbrändhet. Ilse-Marie och Svensson bloggar om samma sak som jag. Läkarna dissar också förslaget i DN medan debatten tuffar vidare mellan liberaler och liberaler.

"De 22 förskolorna fick minst en anmärkning, oftast två eller tre. Vanligaste inspektörskritiken avsåg ostädade dolda ytor som fläktkåpor, taklampor och garderober. En stor andel hade också dammiga eller på annat sätt smutsiga lekrum. Tre förskolor hade heller inte rengjort toaletter och duschutrymmen på flera dagar. I en av de tre förskolorna med fuktskador fann inspektörerna en stark mögeldoft i duschutrymmet."

Varför? Vad är det som är fel?
Lika enkelt som alltid. Städarna har för låg lön och för stressat schema för att hinna med, barnskötarna och förskolelärarna är för få och har inte tid att städa noggrant. Lönen är löjligt låg för pedagogerna också.
Klart barnen ska ha en ren och fräsch förskola. De är ju ändå där varje dag.
Vidare så bör karensdagen tas bort så föräldrar kan stanna hemma från jobbet om de är sjuka så inte deras barn tar med baciller och virus till personal och barn på förskolan.

Det är nu facket ska göra utspel om att det behövs större resurser, högre lön och mer personal för att göra det bättre inom barnsomsorgen. Den som lever får se...

---

Vill du läsa om nåt annat? Undertäcket tipsar om somläsning, Syrran är på semester men har ett bra inlägg om Iran och dödstraffet, Petter snackar om klassamhället och Trotten rapporterar senaste nytt från dårhuset på Wall street

"De 22 förskolorna fick minst en anmärkning, oftast två eller tre. Vanligaste inspektörskritiken avsåg ostädade dolda ytor som fläktkåpor, taklampor och garderober. En stor andel hade också dammiga eller på annat sätt smutsiga lekrum. Tre förskolor hade heller inte rengjort toaletter och duschutrymmen på flera dagar. I en av de tre förskolorna med fuktskador fann inspektörerna en stark mögeldoft i duschutrymmet."

Varför? Vad är det som är fel?
Lika enkelt som alltid. Städarna har för låg lön och för stressat schema för att hinna med, barnskötarna och förskolelärarna är för få och har inte tid att städa noggrant. Lönen är löjligt låg för pedagogerna också.
Klart barnen ska ha en ren och fräsch förskola. De är ju ändå där varje dag.
Vidare så bör karensdagen tas bort så föräldrar kan stanna hemma från jobbet om de är sjuka så inte deras barn tar med baciller och virus till personal och barn på förskolan.

Det är nu facket ska göra utspel om att det behövs större resurser, högre lön och mer personal för att göra det bättre inom barnsomsorgen. Den som lever får se...

---

Vill du läsa om nåt annat? Undertäcket tipsar om somläsning, Syrran är på semester men har ett bra inlägg om Iran och dödstraffet, Petter snackar om klassamhället och Trotten rapporterar senaste nytt från dårhuset på Wall street

Föreställ dig en arbetsplats, låt säga ett lager eller en fabrik, där de anställda arbetar i sina vanliga kläder (jeans, t-shirt) och själva får betala för nödvändiga skyddsskor och annan utrustning. Tänk sedan att det förväntas att arbetarna fortsätter att arbeta under den halvtimme de har tillåtelse att äta på och att de själva måste betala företaget för den mat de ätit. Det senare även om de själva la upp maten i karaffer, dukade och själva diskade om köket var underbemannat och på 8 timmars arbete så har de bara en halvtimmes obetald rast, som de dessutom måste avbryta om telefonen ringer.

Inte särskilt troligt att det lär hända på ett lager eller en fabrik nära dig, va?
Arbetarna inom industrin vet att de som köper deras arbetskraft behöver dem och de skäms inte att ta sig de rättigheter de anser sig ha rätt till. Deras fackförbund har förhandlat fram lunchraster, som visserligen är obetalda, men ändå arbetsfria. De har ofta två betalda kvartsraster (en på förmiddagen och en på eftermiddagen) som de varken behöver avbryta för att svara i telefon eller springa ut till maskinerna igen för att det är bråttom.

Så ser verkligheten ut på mitt sommarjobb, ett lager inom metallindustrin i en av Stockholms kranskommuner. Lönen är inte hög för oss sommarvikarier, lägre än den jag får som barnskötare nu när lägstalönen höjdes faktiskt, men mina förmåner där är större än hos förskolan. Trots att jag på lagret bara är en sommarjobbare och på förskolan månadsavlönad för en hel termin.

"Vissa har det - andra inte. Vi talar om betalda arbetskläder. Det borde vara en självklarhet i jobb där det ingår att smutsas ned. Men det är det inte. Ilona Balatoni är förskolelärare och får inga betalda arbetskläder. Trots att hon dagligen sliter på kläderna i sandlådor och kladdas ner av snor, lera och mat." stod det i Uppsala Nya Tidning i slutet av maj.

På min förskola så har vi tillgång till täckbyxor, varm jacka och en regnkappa. Ett par av jackorna har enhetens namn tryckt på ryggen. Våran lunch kostar 13 kronor, vi äter den tillsammans med barnen. Eller nja, vi försöker äta den. Ofta kallnar den innan alla barnen fått hjälp, snor och smutsiga fingrar hamnar på våra tallrikar och portionerna är små. Vi har ingen lunchrast, vi arbetar hela vår lunch. 
Den enda rast vi har är 30 minuter lång och obetald. Men vi har inga bestämda tider på när vi ska ha rast. Det går inte att planera det, vi kan ha ont om personal, många barn som behöver hjälp och för lite tid. Ingen vill lämna en kollega med för mycket arbete i sina händer. Speciellt inte när arbetet rör små barn som inte kan lämnas ensamma.

Min mor har det lite bättre. Hennes enhet beslutade för en tid sedan att deras lunch var "pedagogisk" och därför grattis för arbetare som åt med barnen. De har alla varma jackor, flis, byxor, regnkappor med stadsdelsnämndens och förskolans namn på.
Jag tvivlar inte på att de lokala sektionerna för Kommunal och Lärarförbundet såg det som en seger. Men varför tas inte sådana krav upp centralt? Varför krävs inte hela Stockholms stad på arbetskläder och grattis lunch till sina anställda pedagoger?

Vad spelar det för roll om vi får höjd lön, när den ändå äts upp av inflationen långt innan den höjs igen?

Vi vill ha reella lönehöjningar!
Vi vill alla ha betald lunch, lika många betalda raster som våra vänner inom produktionen och vi vill ha arbetskläder eller åtminstone kompensation för slitage på våra egna!

Föreställ dig en arbetsplats, låt säga ett lager eller en fabrik, där de anställda arbetar i sina vanliga kläder (jeans, t-shirt) och själva får betala för nödvändiga skyddsskor och annan utrustning. Tänk sedan att det förväntas att arbetarna fortsätter att arbeta under den halvtimme de har tillåtelse att äta på och att de själva måste betala företaget för den mat de ätit. Det senare även om de själva la upp maten i karaffer, dukade och själva diskade om köket var underbemannat och på 8 timmars arbete så har de bara en halvtimmes obetald rast, som de dessutom måste avbryta om telefonen ringer.

Inte särskilt troligt att det lär hända på ett lager eller en fabrik nära dig, va?
Arbetarna inom industrin vet att de som köper deras arbetskraft behöver dem och de skäms inte att ta sig de rättigheter de anser sig ha rätt till. Deras fackförbund har förhandlat fram lunchraster, som visserligen är obetalda, men ändå arbetsfria. De har ofta två betalda kvartsraster (en på förmiddagen och en på eftermiddagen) som de varken behöver avbryta för att svara i telefon eller springa ut till maskinerna igen för att det är bråttom.

Så ser verkligheten ut på mitt sommarjobb, ett lager inom metallindustrin i en av Stockholms kranskommuner. Lönen är inte hög för oss sommarvikarier, lägre än den jag får som barnskötare nu när lägstalönen höjdes faktiskt, men mina förmåner där är större än hos förskolan. Trots att jag på lagret bara är en sommarjobbare och på förskolan månadsavlönad för en hel termin.

"Vissa har det - andra inte. Vi talar om betalda arbetskläder. Det borde vara en självklarhet i jobb där det ingår att smutsas ned. Men det är det inte. Ilona Balatoni är förskolelärare och får inga betalda arbetskläder. Trots att hon dagligen sliter på kläderna i sandlådor och kladdas ner av snor, lera och mat." stod det i Uppsala Nya Tidning i slutet av maj.

På min förskola så har vi tillgång till täckbyxor, varm jacka och en regnkappa. Ett par av jackorna har enhetens namn tryckt på ryggen. Våran lunch kostar 13 kronor, vi äter den tillsammans med barnen. Eller nja, vi försöker äta den. Ofta kallnar den innan alla barnen fått hjälp, snor och smutsiga fingrar hamnar på våra tallrikar och portionerna är små. Vi har ingen lunchrast, vi arbetar hela vår lunch. 
Den enda rast vi har är 30 minuter lång och obetald. Men vi har inga bestämda tider på när vi ska ha rast. Det går inte att planera det, vi kan ha ont om personal, många barn som behöver hjälp och för lite tid. Ingen vill lämna en kollega med för mycket arbete i sina händer. Speciellt inte när arbetet rör små barn som inte kan lämnas ensamma.

Min mor har det lite bättre. Hennes enhet beslutade för en tid sedan att deras lunch var "pedagogisk" och därför grattis för arbetare som åt med barnen. De har alla varma jackor, flis, byxor, regnkappor med stadsdelsnämndens och förskolans namn på.
Jag tvivlar inte på att de lokala sektionerna för Kommunal och Lärarförbundet såg det som en seger. Men varför tas inte sådana krav upp centralt? Varför krävs inte hela Stockholms stad på arbetskläder och grattis lunch till sina anställda pedagoger?

Vad spelar det för roll om vi får höjd lön, när den ändå äts upp av inflationen långt innan den höjs igen?

Vi vill ha reella lönehöjningar!
Vi vill alla ha betald lunch, lika många betalda raster som våra vänner inom produktionen och vi vill ha arbetskläder eller åtminstone kompensation för slitage på våra egna!

Som jag skrev om förut så anser Lärarförbundet i vår stadsdel att mina kollegor, förskolelärarna, inte ska få någon lönehöjning i år. "Det finns inget utrymme", säger man. Jämnfört med vad stadsdelsdirektörerna tjänar så verkar det finnas väldigt mycket utrymme säger jag. Men det var inte det jag tänkte skriva om nu.

En kollega på grannförskolan kommenterade det hela så här:
- Kanske de bestämmer att vi ska få minus i lön nästa gång?

Ja, kanske det tänker jag nu. Tänk om det går dåligt för kommunen? Då måste ju självklart vi snällla mysiga fröknar till pedagoger förstå att vi inte kan gå runt och tror att vi är så viktiga. Kommunens ekonomi är viktig!
Nä, okej. Det kanske inte är så illa redan nu men det min arbetskamrat sa borde inte tas som ett skämt. Det är nämligen läskigt nära verkligheten. För att höja inflationen så har Riksbanken nämligen som mål att höja "reporäntan" med 2% varje år.

Så medan det förhandlas om t.ex. 3% höjd lön så är det egentligen falsk varudeklaration. Prisutvecklingen och räntan (som påverkar våra lån och konjunkturen som i sin tur påverkar alla) gör att vi får betala priset för vår löneutveckling. Oavsett hur fräcka krav vi ställer så kommer ju varken borgare eller sossar nånsin att ge med sig när det gäller att försvara hela sveriges ekonomi. De förvaltar kapitalismen, och när det gäller nationalekonomi och nyliberalism så är ju hela systemet uppbyggt som en gigantisk maskin för internationell borgarsolidaritet som ska knäcka våra chanser att få det bättre.

Detta, menar en vän till mig, gör arbetsgivarorganisationernas åsikt att 1% löneförhöjning är mer rimligt än fackliga krav på 3% löjlig. Ju mer vi kräver (och får) i lön destå mindre kan vi köpa för våra pengar. I och med att Lärarförbundet inte kräver någon löneförhöjning för oss så har de, precis som min kollega bitter skojar om, beslutat att hon och hennes yrkesfränder ska få mindre i lön.

Det är ibland väldigt bra att ha vänner som fattat det där med nationalekonomi, men ibland så känns det som om det vore bättre om man var lyckligt omedveten om sin egen och sina likars situations allmänna jävlighet!

Handels tar upp samma sak på sin hemsida.

Som jag skrev om förut så anser Lärarförbundet i vår stadsdel att mina kollegor, förskolelärarna, inte ska få någon lönehöjning i år. "Det finns inget utrymme", säger man. Jämnfört med vad stadsdelsdirektörerna tjänar så verkar det finnas väldigt mycket utrymme säger jag. Men det var inte det jag tänkte skriva om nu.

En kollega på grannförskolan kommenterade det hela så här:
- Kanske de bestämmer att vi ska få minus i lön nästa gång?

Ja, kanske det tänker jag nu. Tänk om det går dåligt för kommunen? Då måste ju självklart vi snällla mysiga fröknar till pedagoger förstå att vi inte kan gå runt och tror att vi är så viktiga. Kommunens ekonomi är viktig!
Nä, okej. Det kanske inte är så illa redan nu men det min arbetskamrat sa borde inte tas som ett skämt. Det är nämligen läskigt nära verkligheten. För att höja inflationen så har Riksbanken nämligen som mål att höja "reporäntan" med 2% varje år.

Så medan det förhandlas om t.ex. 3% höjd lön så är det egentligen falsk varudeklaration. Prisutvecklingen och räntan (som påverkar våra lån och konjunkturen som i sin tur påverkar alla) gör att vi får betala priset för vår löneutveckling. Oavsett hur fräcka krav vi ställer så kommer ju varken borgare eller sossar nånsin att ge med sig när det gäller att försvara hela sveriges ekonomi. De förvaltar kapitalismen, och när det gäller nationalekonomi och nyliberalism så är ju hela systemet uppbyggt som en gigantisk maskin för internationell borgarsolidaritet som ska knäcka våra chanser att få det bättre.

Detta, menar en vän till mig, gör arbetsgivarorganisationernas åsikt att 1% löneförhöjning är mer rimligt än fackliga krav på 3% löjlig. Ju mer vi kräver (och får) i lön destå mindre kan vi köpa för våra pengar. I och med att Lärarförbundet inte kräver någon löneförhöjning för oss så har de, precis som min kollega bitter skojar om, beslutat att hon och hennes yrkesfränder ska få mindre i lön.

Det är ibland väldigt bra att ha vänner som fattat det där med nationalekonomi, men ibland så känns det som om det vore bättre om man var lyckligt omedveten om sin egen och sina likars situations allmänna jävlighet!

Handels tar upp samma sak på sin hemsida.

Det snackas mycket om "maffiametoder" i media idag. I och med den borgerliga regeringens maktövertagande har både Svenskt Näringsliv och de mer radikala högerrösterna inom borgligheten och pressen vågat tala högt om deras åsikter om facket. Blockader, en facklig stridsåtgärd som använts i över 100 år, är plötsligt en metod som bara "maffian" skulle använt.
Vad som är likheten mellan en lagligt varslad stridsåtgärd och ett brottsligt företag går man inte in på. Men jag tvivlar att Al Capone skulle brytt sig om att anställda på ett privat äldeboende skulle få kollektivavtal eller om en städare fick lön eller inte.

Jag tänker inte ens beröra den salladsbar som fick den fackhatet att krypa fram under stenen. Jag säger bara detta, den enda anledningen det finns att inte vilja skriva på kollektivavtal är att man som arbetsgivare någon gång vill kunna ha friheten att, utan fackliga inblandning, kunna sänka lönen eller i övrigt försämra arbetsvillkoren. Det spelar alltså ingen roll om man påstår sig ha bättre avtal än vad kollektivavtalet säger, eftersom det sistnämnde bara understryker minimumnivåer.

Så där! Då var det avklarat! Då kan vi gå vidare till de som verkligen använder maffiametoder.
I sin blogg skriver Josefin Brink om en arbetsgivare som anlitat säkerhetsvakter med kamphundar som ska stoppa blockadvakterna från Kommunal från att dela ut flygblad eller tala med de anställda, i Malmö har polisen flera gånger brutit mot grundlagen genom att bryta upp Syndikalisternas lagligt varslade blockader och då använt sig av onödigt mycket våld och pepparsprej.

Listan kan göras lång av exempel som ligger nära i tiden där det är arbetsgivarna som använder olagliga och vidriga metoder för att bli av med obekväm personal. Massakern Ådalen var inte inte ett ensamt fenomen och tron om att det sen dess råder vapenvila mellan arbete och kapital tror fel.

Läs gärna mer av Josefin Brink på "Bloggaden"

Det snackas mycket om "maffiametoder" i media idag. I och med den borgerliga regeringens maktövertagande har både Svenskt Näringsliv och de mer radikala högerrösterna inom borgligheten och pressen vågat tala högt om deras åsikter om facket. Blockader, en facklig stridsåtgärd som använts i över 100 år, är plötsligt en metod som bara "maffian" skulle använt.
Vad som är likheten mellan en lagligt varslad stridsåtgärd och ett brottsligt företag går man inte in på. Men jag tvivlar att Al Capone skulle brytt sig om att anställda på ett privat äldeboende skulle få kollektivavtal eller om en städare fick lön eller inte.

Jag tänker inte ens beröra den salladsbar som fick den fackhatet att krypa fram under stenen. Jag säger bara detta, den enda anledningen det finns att inte vilja skriva på kollektivavtal är att man som arbetsgivare någon gång vill kunna ha friheten att, utan fackliga inblandning, kunna sänka lönen eller i övrigt försämra arbetsvillkoren. Det spelar alltså ingen roll om man påstår sig ha bättre avtal än vad kollektivavtalet säger, eftersom det sistnämnde bara understryker minimumnivåer.

Så där! Då var det avklarat! Då kan vi gå vidare till de som verkligen använder maffiametoder.
I sin blogg skriver Josefin Brink om en arbetsgivare som anlitat säkerhetsvakter med kamphundar som ska stoppa blockadvakterna från Kommunal från att dela ut flygblad eller tala med de anställda, i Malmö har polisen flera gånger brutit mot grundlagen genom att bryta upp Syndikalisternas lagligt varslade blockader och då använt sig av onödigt mycket våld och pepparsprej.

Listan kan göras lång av exempel som ligger nära i tiden där det är arbetsgivarna som använder olagliga och vidriga metoder för att bli av med obekväm personal. Massakern Ådalen var inte inte ett ensamt fenomen och tron om att det sen dess råder vapenvila mellan arbete och kapital tror fel.

Läs gärna mer av Josefin Brink på "Bloggaden"

Jag var sjuk hela förra veckan och nu är jag tillbaks igen.
Igår hade vi Arbetsplatsträff (APT). Förutom att ta upp förändringar som att den nya borgerliga stadsdelsdirektören helt sonika har bestämt att alla föräldrar ska ha rätt att lämna sina barn 7:30 (då vi högst har en pedagog på plats) och andra diverse byråkratiska ändringar så nämnde en av enhetscheferna att även om Kommunal inte är klara med sina centrala förhandlingar så är strax Lärarförbundet det, i april så börjar nämligen de lokala förhandlingarna.

Vi har inga fackliga ombud på våra två förskolor som ligger i samma område. Varken för Kommunal, Lärarförbundet eller något annat fack. Det beror på att ingen "vill eller orkar" som en kollega utryckte det senare på kvällen när chefen lämnat mötet och vi disskuterade för oss själva. Varför inte det då?
Jo, det chefen medelade om LF:s centrala förhandlingar var nämligen detta; "det finns inget löneutrymme i år"

Vad i helvete?
"Vadå, 0% löneförhöjning?" frågar nån
"Det kan bli både 0% men även 5% i de lokala förhandlingarna. Det beror vad [stadsdelen] vill satsa på" svarar chefen. (Lite oklart om hon menar facket lokalt eller stadsdelsnämnden).
"Kanske de bestämmer att vi ska få minus i lön nästa gång" skämtar en annan lite cyniskt och vi andra skrattar.
Chefen säger att det är dåligt och glorifierar sedan det lönesättande samtalet som hon och hennes kollegor använder sig av när de förhandlar om sin lön. Många är positiva, och det förstår jag.

När ska Lärarförbundet sluta bete sig som ett politiskt parti som jobbar med att kasta ut alla "obehöriga" outbildade lärare och pedagoger ur skolan och börja jobba med fackliga frågor?

ps. En kollega funderar på att gå ur facket appråpå den borgerliga regeringens straffhöjning av a-kassan. "Jag har inte råd att vara med i båda" säger hon.

Jag var sjuk hela förra veckan och nu är jag tillbaks igen.
Igår hade vi Arbetsplatsträff (APT). Förutom att ta upp förändringar som att den nya borgerliga stadsdelsdirektören helt sonika har bestämt att alla föräldrar ska ha rätt att lämna sina barn 7:30 (då vi högst har en pedagog på plats) och andra diverse byråkratiska ändringar så nämnde en av enhetscheferna att även om Kommunal inte är klara med sina centrala förhandlingar så är strax Lärarförbundet det, i april så börjar nämligen de lokala förhandlingarna.

Vi har inga fackliga ombud på våra två förskolor som ligger i samma område. Varken för Kommunal, Lärarförbundet eller något annat fack. Det beror på att ingen "vill eller orkar" som en kollega utryckte det senare på kvällen när chefen lämnat mötet och vi disskuterade för oss själva. Varför inte det då?
Jo, det chefen medelade om LF:s centrala förhandlingar var nämligen detta; "det finns inget löneutrymme i år"

Vad i helvete?
"Vadå, 0% löneförhöjning?" frågar nån
"Det kan bli både 0% men även 5% i de lokala förhandlingarna. Det beror vad [stadsdelen] vill satsa på" svarar chefen. (Lite oklart om hon menar facket lokalt eller stadsdelsnämnden).
"Kanske de bestämmer att vi ska få minus i lön nästa gång" skämtar en annan lite cyniskt och vi andra skrattar.
Chefen säger att det är dåligt och glorifierar sedan det lönesättande samtalet som hon och hennes kollegor använder sig av när de förhandlar om sin lön. Många är positiva, och det förstår jag.

När ska Lärarförbundet sluta bete sig som ett politiskt parti som jobbar med att kasta ut alla "obehöriga" outbildade lärare och pedagoger ur skolan och börja jobba med fackliga frågor?

ps. En kollega funderar på att gå ur facket appråpå den borgerliga regeringens straffhöjning av a-kassan. "Jag har inte råd att vara med i båda" säger hon.

"Svettig?" frågar en man från sin bil utanför förskolan där han genom en nervevad fönsterruta snackar med en farsa som just hämtat sina barn. Det är mörkt och jag känner inte igen honom men antar att det är en av föräldrarna. Jag har ju inte lärt mig namnen på dem allihop ännu. Jag ler frågande till svar.
"Är du trött efter att ha lekt hela dagen?". Tonen är lite smått retsam på det där 'jag-menar-inget-illa-utan-vill-bara-skoja' sättet.
Jag ger mannen i bilen ett aningen större leende och svarar nåt i still med "jovvist" och nickar sen till pappan jag i alla fall känner igen och hälsar att vi ses imorgon.

En stor andel av ungarna på min förskolas farsor är snickare, elektriker, bud eller nåt liknande. Praktiska yrken, yrken du bör tunga saker i. Aha! Säger du, det är alltså en av de här män-männen som klankat ner på det kvinnligt dominerande barnskötaryrket. Nej, mannen i bilen är inte en av dom. Han tillhör de som jag inte har en aning om vad de jobbar med. Kontor antagligen, mn det spelar ingen roll egentligen.
Snickarna och elektrikerna är dom som inte verkar bry sig om det är en kille något år över 20 som kramar deras barn hej då och berättar hur dagen gått eller om det är en 50-årig kvinna med över tjugo års erfarenhet och egna barn själv.

I vilket fall så blir jag förbannad. Som vanligt är jag redan ett kvarter bort när jag kommer på vad jag skulle ha svarat, i vilket fall så har jag bråttom från jobbet så det spelar ingen roll. Men jag skulle verkligen velat ha sagt det. "I det här jobbet blir vi inte trötta i kroppen, i alla fall inte förren efter några år, vi blir trötta i huvet". Och det blir man, det känns inte i armarna att man arbetat hela dagen. Det känns som huvudvärk. Visst, jag har kanske lite ont i ryggen om jag lyft nåt barn, vilket vi får göra då och då, vare sig vi vill det eller inte. Men det är ljudnivån, tempot och ansvaret som gör oss trötta i första hand, inte den fysiska ansträngningen.

Min mamma är trött och har ryggont efter att ha jobbat på olika förskolor i hela sitt liv. Nu jobbar hon deltid." Trött efter att ha lekt hela dagen? Jo, tack. Hur svettigt var det att sitta på rumpan framför en dator hela dagen?"

Nä, jag är inte bitter. Det ÄR säkert jobbigt det också, men säger man A får man fan tåla B.

"Svettig?" frågar en man från sin bil utanför förskolan där han genom en nervevad fönsterruta snackar med en farsa som just hämtat sina barn. Det är mörkt och jag känner inte igen honom men antar att det är en av föräldrarna. Jag har ju inte lärt mig namnen på dem allihop ännu. Jag ler frågande till svar.
"Är du trött efter att ha lekt hela dagen?". Tonen är lite smått retsam på det där 'jag-menar-inget-illa-utan-vill-bara-skoja' sättet.
Jag ger mannen i bilen ett aningen större leende och svarar nåt i still med "jovvist" och nickar sen till pappan jag i alla fall känner igen och hälsar att vi ses imorgon.

En stor andel av ungarna på min förskolas farsor är snickare, elektriker, bud eller nåt liknande. Praktiska yrken, yrken du bör tunga saker i. Aha! Säger du, det är alltså en av de här män-männen som klankat ner på det kvinnligt dominerande barnskötaryrket. Nej, mannen i bilen är inte en av dom. Han tillhör de som jag inte har en aning om vad de jobbar med. Kontor antagligen, mn det spelar ingen roll egentligen.
Snickarna och elektrikerna är dom som inte verkar bry sig om det är en kille något år över 20 som kramar deras barn hej då och berättar hur dagen gått eller om det är en 50-årig kvinna med över tjugo års erfarenhet och egna barn själv.

I vilket fall så blir jag förbannad. Som vanligt är jag redan ett kvarter bort när jag kommer på vad jag skulle ha svarat, i vilket fall så har jag bråttom från jobbet så det spelar ingen roll. Men jag skulle verkligen velat ha sagt det. "I det här jobbet blir vi inte trötta i kroppen, i alla fall inte förren efter några år, vi blir trötta i huvet". Och det blir man, det känns inte i armarna att man arbetat hela dagen. Det känns som huvudvärk. Visst, jag har kanske lite ont i ryggen om jag lyft nåt barn, vilket vi får göra då och då, vare sig vi vill det eller inte. Men det är ljudnivån, tempot och ansvaret som gör oss trötta i första hand, inte den fysiska ansträngningen.

Min mamma är trött och har ryggont efter att ha jobbat på olika förskolor i hela sitt liv. Nu jobbar hon deltid." Trött efter att ha lekt hela dagen? Jo, tack. Hur svettigt var det att sitta på rumpan framför en dator hela dagen?"

Nä, jag är inte bitter. Det ÄR säkert jobbigt det också, men säger man A får man fan tåla B.

Då man som anställd på en förskola år in och år ut får battlas med varenda förkylningsvåg och andra "ofarliga" epidemier så är det, trots Lärarförbundets och Komunals totala brist på handlingskraft och kampvilja, konstigt att det aldrig disskuterats att ge oss en löneökning för att kompensera oss för att vi alltid är småsjuka. Karensdagen är ett hån mot oss som har som arbetsuppgift att snyta snoriga ungar och äta bredvid hostande och nysande småbarn (och dessutom betala för maten!).

En förskoleanställd blir inte sjuk. Vi är sjuka jämt, frågan är bara vilken sjukdomsgrad vi har.
Som tur är har vi fortfarande en sjukvård i landstingets regi. Hade vi haft en privat vård så hade alla kommunalt anställda antagligen sysslat med egenvård större delen av sin fritid. Vilket för oss till frågan; om läkarintyg skrivna av de anställda själva räcker för att få beviljad sjukledighet?

Då man som anställd på en förskola år in och år ut får battlas med varenda förkylningsvåg och andra "ofarliga" epidemier så är det, trots Lärarförbundets och Komunals totala brist på handlingskraft och kampvilja, konstigt att det aldrig disskuterats att ge oss en löneökning för att kompensera oss för att vi alltid är småsjuka. Karensdagen är ett hån mot oss som har som arbetsuppgift att snyta snoriga ungar och äta bredvid hostande och nysande småbarn (och dessutom betala för maten!).

En förskoleanställd blir inte sjuk. Vi är sjuka jämt, frågan är bara vilken sjukdomsgrad vi har.
Som tur är har vi fortfarande en sjukvård i landstingets regi. Hade vi haft en privat vård så hade alla kommunalt anställda antagligen sysslat med egenvård större delen av sin fritid. Vilket för oss till frågan; om läkarintyg skrivna av de anställda själva räcker för att få beviljad sjukledighet?