"Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er. Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet; min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. Men är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda." 

Efter att jag läst söndagens gammaltestamentliga text, stod jag kvar bredvid min kyrkvärdskollega och lyssnade när hon läste ovanstående text. Plötsligt slog en underlig tanke sig fast i mitt huvud. Vad skulle kyrkorådet i Bjuråker-Norrbo församling säga, om de hade att ta ställning till Paulus brev till församlingen i Rom? I sig ingen absurd tanke, eftersom Bibeltexterna är tidlösa. Brevet är riktat till alla församlingar här och nu. Likaväl som där och då.

Vår vikarierande kyrkoherde Maja-Lena Swing förstärkte tanken som slagit mig, med att påminna om hur de tidiga kristna församlingarna försökt leva upp till söndagens evangelietext, som är hämtad ur Matteusevangeliet: "Jesus sade; 'Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger." Ansträngningarna att leva upp till buden kostade på, bl. a för att den kristna församlingen blev mycket synlig och därigenom lätt att angripa.

Nu har jag haft drygt ett dygn på mig att smälta tanken och upplever att den inte alls var så tokig. Ofta när vi sitter i kyrkan och hör texter, så tar vi emot dem som enskilda kristna och inte som ett kollektiv. Paulus adresserar brevet till församlingen och bör också rimligtvis besvaras av församlingen. Jag är övertygad om att församlingen i Rom med sina äldste i spetsen inte nöjde sig med att konstatera att Paulus brev var god teologi och kunde accepteras. De hade säkert på skilda sätt redan levt efter många av de råd och anvisningar som Paulus ger. Brevet bara förstärkte deras fasta övertygelse att församlingen måste leva sin tro, inte bara omfatta den.

Det skulle vara intressant om kyrkorådet, mitt i alla ansträngningar att få debet och kredit i balans, eller att inte våra kyrkor och andra byggnader förfaller, också orkade axla rollen som en del av det andliga ledarskapet i församlingen. Därför skulle det vara intressant att få läsa i ett församlingsblad vad kyrkorådet kommit fram till. För Paulus anvisningar måste förankras i vår verklighet. Det räcker inte med att säga - vi är eniga med Paulus! Det finns mängder av frågor att besvara och problem att lösa. Hur ser t ex ondskan ut idag? Den som församlingen ska bekämpa med godhet? Vilka eller vad är våra fiender, som vi ska ge mat och vatten åt, så att de får glödande kol på sina huvuden och inte vi? Vad av det vi vill göra idag, är rätt och riktigt för alla människor? Jag tror att uppgiften skulle kännas tung för vårt kyrkoråd att ensam lösa. Jag riktar frågan vidare till kontrakt, stift och kyrkomötet. Var oss behjälpliga i att besvara Paulus brev till församlingen! 

 Nu ska inte någon tro, att jag sitter här och förlöjligar min församling eller vårt kyrkoråd. Det gör jag verkligen inte. Jag vet hur det är att sitta i kyrkoråd. Jag har gjort det och jag skulle ha blivit livrädd om jag fått uppgiften att besvara brevet! Jag är också ganska övertygad om, trots begränsade kunskaper om tillståndet i andra församlingar än Svenska Kyrkans, att de flesta (?) inte skulle kunna omsätta uppgifterna i Paulus brev till dagens verklighet. Brevet har till stora delar blivit teologi.

När det första kristna utropade sitt trotsiga och trosvissa - Kristus är Herre! Riktade de inte trosbekännelsen ut i tomma intet, utan det var en utmaning mot denna världens härskare i form av förgudning och tillbedjan av kejsaren. Trosbekännelsen var inte harmlös, den fick många betala med sina liv för.

Självklart har jag en något vag bild om var ondskan ska sökas och till vem vi ska rikta vårt trotsiga - Kristus är Herre. Luther och många före honom har varnat för Mammon. Idag har Mammon växt till grotesk storlek och hans överstepräster är den globala ekonomin. En ekonomi som hetsar oss till allt snabbare tillväxt, som bl. a sägs vara förutsättningen för att fattiga skall får det bättre. En ekonomi där storleken på min pension kanske är beroende av att barn, någonstans i världen, sliter och dör i förtid, fastkedjade vid sina maskiner.

Jag skulle vilja höra hur majoriteten av kristenheten slungar ett stolt - Kristus är Herre - mot hela vårt ekonomiska etablissemang. Då skulle vi, kära systrar och bröder, få lida förföljelser! Kristen tro utmanar!

Det här inlägget är nästan en kopia av det här inlägget.

Andra intressanta bloggar om: Bjuråker-Norrbo församling, Församlingen i Rom, Romarbrevet, Paulus, Jesus, Kristus, Mammon,

Av skilda anledningar, jag går inte in på vilka, har jag haft anledning att fundera över vad uppdraget egentligen består av? Jag har hört orden otaliga gånger genom åren och de var också ofta närvarande, när Carl Filip Ullner ledde konfirmandundervisningen i det sena 50-talet i Sundsvall. Till för några månader sedan utgjorde texten inget direkt problem för mig, utan de var en del av min kristna tro. Plötsligt slog det mig, att jag nog haft en alltför oproblematisk syn på uppmaningen. Jag har inte lyssnat, vilket är en förutsättning för att förstå.

Jag började lyssna och upptäckte tre ord som jag inte lyssnat till tidigare. Jag kände att orden "göra", "lära" och "hålla" hade en avgörande betydelse för hur man tolkar Jesus befallning.

När jag funderade över orden "gör alla folk till lärjungar" fick jag en association till ett förslag på skolområdet under 90-talets besparingstider. Begreppet teoretisk slöjd praktiserades tydligen på en del skolor för att spara pengar. Hade slöjden varit teoretisk på Skönsmons skola, då hade jag nog varit bäst i klassen även i det ämnet. I slöjden gör man saker och så tolkar jag Jesus uppmaning - "gör!" Jag minns inte alla de konflikter jag hade med min slöjdlärare, för att han var, enligt min mening, alltför petig. Han påpekade, ibland något irriterat, att de blir ingen skärbräda gjord utan ett ordentligt grundarbete. Det var bara att hyvla, slipa och sandpappra! Till slut var lärjungen, nej förlåt, skärbrädan klar och jag kunde ha utropat: "Ära vare Gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden." Jag frågar mig allt oftare hur gör vi människor till lärjungar? Räcker det med teoretisk kunskap eller är det ett hantverk, där vi som kristna förväntas göra något? Jag upplever att vi, i våra församlingar, alltför lite samtalar om vad hantverket innebär och alltför mycket ägnar oss åt teoretisk slöjd.

Under konfirmationstiden fick jag ytterligare kunskaper om de bud Jesus gett sina lärjungar, men när jag tittade mig omkring i min verklighet, så upptäckte jag, för en idealistisk ungdom, något mycket förvånansvärt. De kristna verkade inte hålla buden! De vuxna i min omgivning kunde buden, men så här i efterhand förstår jag, att ingen hade lärt dem att hålla buden. Som jag tolkar Jesus befallning, så säger han inte, gå ut och lär människorna de bud jag har gett er. Jesus säger: "och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er." Det vore fel att skylla mina egna tillkortakommanden på trons område på andra. Det är inte heller min mening, men jag anser det nödvändigt, att åtminstone för min egen del, efterlysa lite mer konkreta och handgripliga råd om hur jag ska gå tillväga för att lära människor att hålla de bud Jesus gett oss.

Under sommaren har jag påbörjat en omläsning av Apostlagärningarna parallellt med "Andens folk - En lärjungevandring genom Apostlagärningarna" av Peter Halldorf. I Apostlagärningarna får en bild av hur de första kristna tolkade befallningen, att lära människorna att hålla de bud Jesus gett dem. Egendomsgemenskap, raserandet av sociala skillnader, ansvar för varandra, inte få rätt mot varandra med hjälp av världsliga domstolar, för att bara nämna några exempel. Människor utanför församlingen såg med förundran på den kristna praktiken och tilltalades och blev mottagliga för det glada budskapet. De första kristna försökte, inte bara tro, utan också leva sin tro.

Mycket, om inte allt, av detta försvann, när den kristna tron blev en statsbärande religion. De urkristna församlingarnas liv och leverne fick ett mytiskt skimmer, som definitivt inte har något med dagens verklighet att göra. Det kan vara hur som helst med det, men det är ändå ett faktum, att då försökte kyrkan verkligen lära människorna, inte bara ett åsiktspaket, men vad som krävdes för att hålla buden. Här någonstans borde det kristna samtalet starta och inte fastna i beklaganden om utbredningen av sekulariseringen.

 Andra intressanta bloggar: om Matteusevangeliet, Apostlagärningarna, Jesus, Lärjungar, Församlingen, Andens folk, Peter Halldorf, Slöjd, Teoretisk slöjd,

Dagen uppmärksammar hur många kyrkor runt om i världen har problem med att nå männen. I USA har tydligen mängder av kyrkor lagt sig till med en grabbigare attityd för att locka männen till sig. En kyrka,  121Community Church i Texas, har gått riktigt grundligt till väga. "Där är allt från golv till tak designat för att tilltala den stereotypt manliga smaken. Inga pastellfärger, blommor eller vacker musik. Istället har man satsat på cementgolv och jägargrön dekor." Det är verkligen rejäla tag! Inget kvinnligt bjäfs här inte! Hur var det Göring sa? "När jag hör ordet kultur, osäkrar jag min revolver!"

Får ytterligare visioner. Prästerna kastar sina kvinnliga särkar, det ger ju bara associationer till After Dark och Pride, och klär sig i camouflageuniformer. Biskoparna byter ut sina herdestavar mot rejäla hagelbössor. Predikningar kortas ned till ett par minuter och bör bestå av obegripliga gutturala strupljud. Nattvarden kan med fördel bestå av en dubbelburgare och Coca Cola.

Då lär vi väl få knökfulla kyrkor, Gud till ära och till skam för ateisterna!

Det är inte underligt, att jag ibland ställer mig frågan, om jag verkligen är man. Bilden av mannen blir ofta så förenklad, att den blir en karikatyr hämtad ur serien om älgen Hälge. För snart ett år sedan läste jag en artikel i Sydsvenskan om en manlig gräsrotsrörelse i Danmark, som ansåg sig ha upptäckt en stor sanning. Kvinnor pratar och män gör! Den artikeln fick mig att skriva inlägget: Är män verkligen så korkade?

Jag börjar nästan tro det. Vi är så korkade! Arma kvinnor!

Andra intressanta bloggar om: Pridefestivalen, USA, 121 Community Church, Texas, Pastellfärger, Cementgolv, After Dark, Camouflageuniform, Biskop, Herdestav, Hagelbössor, Nattvard

Mycket av motsättningarna kretsar kring den homosexuelle amerikanske biskopen Gene Robinsson. Enligt en artikel i Kyrkans tidning (KT) kräver den Anglikanske heterosexuelle ärkebiskopen av Sudan, Daniel Deng, att Robinsson borde avgå från sitt ämbete. Biskop Deng är en av mycket få afrikanska deltagare vid Lambethkonferensen i Canterbury, så uttalandet har säkert uppmärksammats. Jag har inga problem med att en biskop kräver en annan biskops avgång. Det kan t o m kännas lite uppfriskande i all diplomatiskt mummel.

Det som fick mig att känna en iskall ilning efter ryggraden var när jag läste Daniel Dengs synpunkter på homosexualitet. Jag tar några citat ur artikeln:

"Men vi har lyft frågan i smågrupper, och ännu har ingenting hänt, säger biskop Deng, som passade på att försäkra att i hans land finns inga homosexuella. ”I alla fall inga som har kommit upp till ytan.” 

Det är nog tur, att biskop Deng försiktigtvis garderar sig med, att de homosexuella kanske inte syns i det sudanska samhället. För det vi kan vara helt säkra på är, att personer med homosexuell läggning finns bland både kristna och muslimer, oavsett biskop Dengs personliga önskedrömmar, att de homosexuella inte existerar där i Sudan, men någon annanstans. Det som skrämmer mig är att biskopen tydligen inte problematiserar sin aning om, att inga homosexuella "kommit upp till ytan." Jag vill inte tro att Deng någon gång inte skulle ha funderat över varför det "i hans land finns inga homosexuella." Jag har fantasi nog att se vilka metoder ett samhälle kan använda sig av för att homosexualiteten inte skall bli synligt i samhället. Det svider i hjärtat att behöva inse, att den anglikanska kyrkans överhuvud i Sudan aktivt deltar eller passivt accepterar förföljelser och förtryck av personer med homosexuell läggning. Vill passa på och påminna om hur Irans president Mahmoud Ahmadinejad blev utskrattad och utbuad på Columbia University, när han påstod att "företeelsen med homosexuella inte förekom i Iran." Åhörarna hade säkert läst om och sett bilderna på hängda unga män. Men det är klart, det är väl inte många som vill "komma upp till ytan", om man riskerar en offentlig hängning. 

"Om vi kristna slutar att följa Bibeln och börjar leva som homosexuella, ja, då ger vi ju bara muslimerna en anledning att döda oss." 

Istället för att i kristen anda protestera mot förföljelser och förtryck legitimerar biskop Deng med sitt uttalande mord och avrättningar av homosexuella. Uttalandet innebär också att biskopen kallt säger till alla med homosexuell läggning - kom inte hit och sök skydd! Ni är inte kristna och ickekristna får stå sitt kast

I vår svenska verklighet brukar det ofta, från olika kristna håll, sägas att "vi dömer inte själva läggningen, utan det är handlingen vi tar avstånd från." Oavsett vad vi kan ha för åsikter om den ståndpunkten, så delas den inte av biskop Deng:

"Gud skulle ha skapat två Adam om det var det han velat. Men det gjorde han ju inte. Han skapade Adam och Eva." 

Av vad jag kan förstå hävdar biskopen att det är okristligt att hävda, att Gud skulle skapat människor med homosexuell läggning. Det känns något skrämmande, att inse, att en framträdande kyrklig ledare frånkänner de homosexuella en mänsklig identitet. Vi kan ju bara ana vilka konsekvenser en sådan ståndpunkt kan leda till. Ett är då säkert, den anglikanska kyrkan i Sudan, kan inte självklart räknas in som försvarare av mänskliga rättigheter.

Jag skulle till sist vilja drista mig till att hävda att Daniel Deng, så ärkebiskop han är, hädar. Om det är så att människor med homosexuell läggning inte skulle vara skapta av Gud. Skulle djävulen ha skaparförmåga? Självklart inte! Vi lever alla i Guds skapelse. När Gud skapade människan, då skapade han oss med alla våra skilda identiteter. Färger, temperament, stora och små förståndsgåvor, långa, korta, kloka, dumma, men också mängder av variationer i våra sexuella identiteter och könsidentifaktioner. Det är ju den helheten som är människan! I den meningen skapade Gud flera Adamar och Evor.

"Gud såg att allt som han gjort var mycket gott. Det säger jag amen till!

Andra intressanta bloggar om: Biskop Daniel Deng, Sudan, Anglikanska kyrkan, Lambethkonferensen, Canterbury, Gene Robinsson, Homosexualitet, Iran, Mahmoud Ahmadinejad, Skapelseberättelsen, Adam och Eva, Dödsstraff, Homofobi

Jag har inte tillräckliga kunskaper i kyrkohistoria, att jag kan avgöra om Sidenvall har rätt i sin teori om grunderna för Katolska kyrkans strävan efter världslig makt under medeltiden. Det får andra, mer kunniga än jag, diskutera. Spontant upplever jag teorin för ytlig och psykologiserande. Däremot kan det väl finnas fog för några psykologiska funderingar över, att Gayrörelsen i t ex Prideparader ger samhället ett glatt pekfinger. Ett samhälle, som fortfarande producerar grupper, som anser att "knacka bög" är en legitim och vällovlig handling.

Om Sidenvall stannat här, då kunde man ha tagit det för ett intressant, om än något lustigt angrepp, både på den Katolska kyrkan och gayrörelsen. Ambitionen verkar vara större än så. Med breda penseldrag beskriver Sidenvall ett samhälle där hedonismen ersatt kristendomen och att gayrörelsen är dess prästerskap. Det hedonistiska samhället sägs kännetecknas av, att överdriven konsumtion ses som en helig handling och att våra shoppingcentra framstår som helgedomar. Sidenvall har givetvis "bevis" för att det är gayrörelsen, som är detta samhällets överstepräster: "Vilka är då hedonismens överstepräster? Länge har man i TV i USA och i Sverige sänt program där modemedvetna och utseendefixerade homosexuella män framträder som de verkliga auktoriteterna."

Visst kan man väl kalla vårt samhälle för ett hedonistiskt samhälle. Jag för min del kallar det för ett kapitalistiskt samhälle. Det har förts en kamp mot det samhället ända sedan 1800-talets början. Marx beskrev den alienerade människan, som lever i ett samhälle där allt blir till varor. Kärlek, relationer, vänskapsband och givetvis livets nödtorft. Om nu Sidenvall vill kalla vårt samhället för hedonistiskt (det tänker jag inte ta en strid om), då bör han leta samhällets överstepräster på annat håll än i gayrörelsen. Vi har alla dessa kapitalägare som kontrollerar den globala ekonomin. I sin tjänst har de företagsledare, små aktieägare, börsanalytiker och akademiskt skolade ekonomer, bara för att nämna några grupper. Hela vårt pensionssystem är i händerna på detta prästerskap! Åk också ut till Stockholms skärgård Sidenvall och du får se vilka som verkligen är lyxkonsumtionens överstepräster! Jag tror inte att alla lyxbåtarna ägs av homosexuella.

Jag skulle vilja varna Sidenvall och andra att inte hamna i samma situation, som många präster i Sverige hamnade på 40-talet (utan andra jämförelser i övrigt). Mitt i ett brinnande världskrig, med slakt av människor på grund av ras, politiska och religiösa övertygelser, ansåg många präster, att den viktigaste kampen var kampen mot "dansbaneeländet."

Jag upplever inte att dagens problem är mindre. Vi kristna måste prioritera våra strider och då måste vi definitivt ha en mer korrekt fiendebild, än den Sidenvall presenterar.

Andra intressanta bloggar om: Fredrik Sidenvall, Kyrka & folk, Gayrörelsen, Prideparader, Regnbågsflaggor, Hedonism, Katolska kyrkan, Katolska ordnar, Andligt ledarskap, Prästerskap, Marx, Kapitalism,  Alienation, Konsumism, Köpcentra, Stockholms skärgård, Dansbaneelände,

"Svenska kyrkans generalsekreterare menar att lagens tydliga inriktning på bekämpning av yttre hot mot riket gör lagen oproblematisk för kyrkans del."

"Lars Friedner menar att om man ska leta möjliga problem med FRA-lagen, så skulle det kunna vara frågan om själavårdssekretess." 

"Men det skulle bygga på att själavård sker via e-post, och det är ju väldigt långsökt."

Jag tar mig för pannan och undrar om Lars Friedner verkligen är generalsekreterare i Svenska kyrkan med alla de internationella kontakter jag läser om bl. a i Kt varje vecka. När t o m jag i min lilla avkrok av världen får reserapporter från representanter för t ex Kristna fredsrörelsen via e-post om läget i olika delar i världen. Hur många internationella e-postkontakter varje vecka har inte Svenska kyrkan, centralt, i stiften och församlingarna? Alla sådana kontakter anses som potentiella hot mot rikets säkerhet och måste avlyssnas och kontrolleras. Jag tror inte att FRA kommer att sortera bort kommunikationer mellan Svenska kyrkan i Sverige och alla dess medarbetare runt om i världen. Inte heller kommer FRA att dra sig att lyssna till Kyrkans samtal med systerkyrkor och andra samarbetspartners i olika delar av världen. Det blir till att meddela alla som på skilda sätt har kontakter med SvK att de med all säkerhet blir avlyssnade av FRA. Som generalsekreterare borde Lars Friedner uppleva situationen något olustig.

Läser i Dagen att andra har en något mer realistisk bild av situationen. I en debattartikel befarar Bo Forsberg, generalsekreterare, Diakonia och Karin Wiborn, missionsföreståndare, Svenska Baptistsamfundet, att FRA-lagen kan innebära en risk för deras arbete och dem de hjälper.  De skriver:

"Förutom att det innebär att nästan all kommunikation som e-post, sms, webbtrafik etcetera, även inom landet, kommer att avlyssnas, innebär det också risker för de som kommunicerar med svenska organisationer och privatpersoner."

"Vi tvingas nu söka vägar att kryptera vår kommunikation och information för att skydda oss mot svenska statens avlyssning. Är detta rimligt?"

Jag hoppas att Lars Friedner läser debattartikeln i Dagen och gör en förnyad bedömning över vilka risker SvK:s internationella arbete kan utsättas för, om FRA-lagen beslutas i riksdagen.

Andra intressanta bloggar om: FRA-lagen, Svenska Kyrkan, Diakonia, Svenska baptistsamfundet, Kristna fredsrörelsen, Lars Friedner,

Jag har egentligen inget med saken att göra, eftersom jag inte är medlem i Katolska kyrkan, men några enkla funderingar vill jag ändå, helt självsvåldigt, tillåta mig att lufta.

Vad har det för betydelse, om en person är heterosexuell eller homosexuell och alla möjliga variationer däremellan, om prästerna ändå skall vara sexuellt avhållsamma? Vad innebär begreppet och hur skall biskoparna mäta "starka homosexuella tendenser?" Är det inte ett lika stort problem för kyrkan om prästkandidaterna visar starka heterosexuella tendenser. Eller menar Vatikanen, att homosexuella skulle ha svårare att kontrollera sin sexualdrift än vad heterosexuella förväntas klara av? Det skulle vara intressant om Vatikanen på något sätt, vetenskapligt eller erfarenhetsmässigt, kunde belägga en sådan inställning.

För det är väl inte så, att Vatikanen på grund av mängden pedofilskandaler bl. a i USA, försöker visa kraft och antyder den fullständigt felaktiga åsikten, att pedofili och homosexualitet skulle vara besläktade företeelser? Har Vatikanen den inställningen, lär de ha många framtida pedofilskandaler att hantera. Katolska kyrkan bör lägga in helt andra kontrollåtgärder för att skydda barnen i verksamheten mot pedofiler. Vill också påpeka att alla barn, oavsett kön, kan riskera att möta en pedofil. I den meningen borde Vatikanen vara lika misstänksam mot heterosexuella, som den är mot homosexuella.

Det finns också vulgärteorier bland motståndare till Katolska kyrkan, som hävdar att själva kravet på avhållsamhet skulle vara grundorsaken till pedofilskandalerna. Av vad jag kan förstå, är det en fullständigt befängd teori. Avhållsamhet är svårt och vi vet att många präster inte klarat av kravet. Men då har de löst problemet genom att inleda förhållanden med vuxna kvinnor och säkert också många fall med män.

Läs andra intressanta bloggar om: Vatikanen, Katolska kyrkan, pedofilskandaler, heterosexuella, homosexuella, avhållsamhet, prästutbildningar, USA

Nå, nu åkte jag inte tåg till Uppsala för att kunna läsa böcker, utan för att träffa medlemmar i Öppen Kyrka - en kyrka för alla. (ÖKA). Öka är en nomineringsgrupp inom SvK och har 7 ledamöter på kyrkomötet och ytterligare ett antal ledamöter i olika stiftsfullmäktige och även på församlingsnivå.

Jag har de senaste dryga året tillåtit mig vara helt ansvarslöst oorganiserad. Delvis har passiviteten varit påtvingat av hälsoskäl, men det viktigaste skälet har ändå varit att jag behövt rejält med andrum. Jag har egentligen övervägt två vägar. Antingen göra som Jonas föreslår att lämna våra kyrkor eller att mer helhjärtat satsa på stötta, utveckla och förändra den kyrkiga hemvisst jag fick kallelsen till den 1 advent 1991.

Jag har ju i det lilla sen länge i realiteten valt väg. Mitt engagemang i församlingen i Bjuråker-Norrbo har fördjupats men också breddats. Det jag lite värjt mig emot är att engagera mig i själva beslutsstrukturen i Kyrkan.

I dag (i går) bestämde jag mig slutgiltigt. Vi har bildat en stiftsförening i Uppsala stift av ÖKA och jag ingår i interimsstyrelsen. När jag åkte hem under eftermiddagen, kände jag att jag att beslutet var övertänkt och att jag nu också var mogen att ta steget.

Jag kommer, var så säkra, vid något senare tillfälle presentera ÖKA lite mer ingående.

Andra bloggar om: Öppen Kyrka - en kyrka för alla, ÖKA, Uppsala stift, Forum för levande historia

"Jag tror det blir som på arbetsmarknaden i övrigt, att statusen blir lägre i yrkeslivet om det blir kvinnodominerat. Det borde det bli i prästyrket också, säger Maria Berg, kyrkoherde i Piteå och ledamot i Kyrkans akademikerförbund."

Iakttagelsen är riktig. Jag hade under min fackliga aktiva tid ofta anledning att fundera över de mekanismer, som låg bakom skillnaderna mellan mäns och kvinnors löner. Tidigare motiverades skillnaden med, att männen var familjeförsörjare. Den situationen är ju för länge sedan överspelad. Gör kvinnor ett sämre arbete än männen, när de dominerade en bransch? Jag skulle verkligen i så fall vilja få det bevisat.

Men låt oss ta fasta på prästfackets oro, att lönerna och statusen för prästyrket skulle sjunka om kvinnorna blir dominerande. Kyrkan har i dag en mycket lång erfarenhet av kvinnliga präster. Finns det några tecken på att de kvinnliga prästerna gör ett sämre arbete än sina manliga kollegor? Eller ställer kyrkoråd lägre krav på kvinnliga präster än på manliga? Det vore väl de enda objektiva orsakerna till att statusen och lönerna skulle sjunka vid en kvinnlig dominans i yrket.

Den erfarenhet jag har av prästers tjänstgöring är, som många vet inte livslång, men jag har ändå så pass lång erfarenhet genom aktiviteter i församlingar, att jag vågar påstå att kvinnliga präster inte gör mindre eller presterar sämre än sina manliga kollegor. Om kvinnliga präster i framtiden har lägre status och sämre lön än dagens manliga präster, då bör kyrkoråd börja fundera över sina bevekelsegrunder och kritiskt granska sin kvinnosyn. För löneskillnader på grund av kön uppstår inte slumpartat, utan baseras på medvetna ställningstaganden hos dem som har att besluta.

Hur jag än vrider och vänder på frågan kan jag inte hitta någon rationell förklaring till att män generellt sett har högre status och lön. När de rationella skälen saknas, då får man försöka hitta de irrationella motiven. Då är den enda rimliga förklaringen den att männen erhåller ett snopptillägg. För det är väl ingen som på fullt allvar hävdar, att män generellt sett är mer kompetenta än kvinnor?  

Andra bloggar om: Prästyrket, Svenska kyrkan, kyrkoråd, yrkesstatus, löneskillnader, Internationella kvinnodagen

Lika absurt ter sig förslaget om skatteavdrag för donationer och gåvor. Jag ställer mig undrande till att SKR säger ja till den delen av förslaget. Vad tror sig SKR uppnå med att vara positiva till att statens intäkter till den generella välfärden minskar, för att t ex kristna organisationer skall få mer pengar till välgörenhet? Enligt min uppfattning skulle en sådan utveckling strida mot en kristen uppfattning av en rättfärdig stat!

Vi har historiska erfarenheter av ett samhälle uppbyggd på välgörenhet. De fattiga avskydde, med rätta, ett system där de systematiskt förnedrades. Ett samhälle där de med mössan i hand skulle tacka för smulorna från de rikas bord. Det samhället sopades bort och ersattes med en kollektivt beslutad och gemensamt finansierad välfärd. Våra kristna kyrkor borde på olika sätt bidra till en förstärkning av välfärdsstaten och inte vurma för skattebefriad välgörenhet.

Ibland känns det tungt, inte att vara kristen, men att tillhöra den organiserade kristenheten.

Andra bloggar om: SKR, välgörenhet, välfärdssamhället, skatteavdrag, folkrörelser

Som medlem i Kristna fredsrörelsen kan jag inte annat än ansluta mig till Svenska freds kritik. Kritiken blir än mer berättigad, när jag tar del av SvK:s förklaring till varför det inte är fel av kyrkan att investera i krigsmaterialindustrin. Läs och begrunda: "Svenska kyrkan anser att det är berättigat med en vapenindustri för att försvara demokratin, men tillåter inte placeringar i så kallade inhumana vapen, till exempel klustervapen och antipersonella minor." Kan det här verkligen spegla Svenska kyrkans syn på vapenindustrin? För SvK kan väl inte på fullt allvar hävda att svensk vapenindustris främsta mål skulle vara att försvara demokratin? Och vilken demokrati försvaras av det amerikanska bolaget General Electric Inc?

Svensk vapenindustri knusslar inte, utan säljer med statlig sanktion till dem som önskar köpa. Nu senast såldes Jas Gripen till en militärdiktatur. Det amerikanska planet Super Hornet kom tydligen till användning, när USA mot alla folkrättsliga principer angrep Irak. I övrigt kommer också svenska vapen till användning i de flesta väpnade konflikter i världen. Det är svårt att se något entydigt "försvar av demokratin" där svensktillverkade vapen används.

Volvo och General Electric Inc har ambitionen, likt alla de företag som Kyrkan har aktier i, att vinstmaximera. Den ambitionen är överordnad alla andra eventuella vackra mål. Det innebär att de säljer till den som önskar köpa och tillverkar produkten där det är billigast.  När det gäller att nå sina ekonomiska mål är inte företagen kräsna. Då duger diktaturer som t ex Kina. Allt enligt den romerske senatorns visdomsord till sin son - pengar luktar inte. 

Jag är övertygad om att Svenska kyrkan i stort inser att pengar kan, inte bara lukta, utan rent av stinka. Jag hör och förstår, när kyrkans företrädare hävdar att verksamheten kostar och att de ekonomiska resurserna används till något gott. Men kan det komma något gott av att kyrkan, med falska argument, smutsar sina händer? Om svenska företags vinstmaximering på människors bekostnad ökar värdet på kyrkans aktieportfölj, så att vi kan satsa än mer på välgörenhet till vinstmaximeringens offer. Vad har vi då egentligen vunnit inför människorna och Gud? 

Andra bloggar om: Svenska kyrkan, Svenska freds, Kristna fredsrörelsen, vapenindustrin, Volvo

Om jag förstått påven rätt, hävdar han, att allt som på något sätt förminskar, hotar eller konkurrerar med det traditionella äktenskapet hotar freden.

Ja, så kan man tydligen anse och nu har påven gjort det! Här sitter jag med en, efter vad jag kan förstå, fullständigt befängd historiemedvetenhet. Enligt min historieförståelse kan jag inte på något sätt se att familjen skulle ha varit en sådan stor och nu tydligen hotad fredsbevarande kraft.  Oavsett hur jag läser historien, kan jag inte se att familjen i sig, på något avgörande sätt, påverkat vare sig krig eller fred. (Möjligen kan tvångsäktenskapen mellan kungligheter, något marginellt påverkat.)

Att vi har skilda uppfattningar om äktenskap, homosexualitet, samboförhållanden och abort inom kristenheten och i samhället för övrigt, det är en sak. Men det kan väl ändå inte motivera att vi skriver om historien? Jag har vänt mig om och betraktar min bokhylla och försöker påminna mig en enda bok som skulle bekräfta eller understödja påvens påstående. Kan inte hitta någon och inte heller påminna mig någon bok, vare sig kristen eller sekulär, som skulle kunna bekräfta påvens uttalande.

Tills någon bevisar motsatsen för mig, får jag väl utgå från min köksbordsfilosofi: Befinner du dig tillräckligt högt i en hierarki får du säga vad som helst och förvänta dig att bli tagen på allvar.

Jag har, sedan jag helt odramatiskt och utan större åthävor återfick min ungdomstro, ofta något förvånat tagit del av diskussioner och analyser om varför kyrkorna, åtminstone i Europa, tappat i betydelse och inflytande. Jag fick en känsla av ett pågående sorgearbete, som kändes lite knepig, när jag klev in i den kristna världen igen.  Efter några år vande jag mig vid, att jag hittat hem till något, som i mångt och mycket, liknar ett sorgehus.

Det finns mängder av idéer, uppslag och också konkreta förslag till hur vi ska hitta ut ur sorgehuset. I det här inlägget tänker jag inte vare sig polemisera mot eller recensera något av alla dessa förslag. Det får bli innehåll i framtida blogginlägg, för jag har givetvis synpunkter, konstigt vore det väl annars. Nej, i natt ska jag bara lite kort hävda, att vi, för att kunna gå vidare, måste förstå vår egen skuld till att vi är där vi är. Lugn, jag tänker inte gå till tiden för korstågen! Nej, min tidsperiod är mycket mer närliggande. 

Dietrich Bonhoeffer skriver från fängelset den 30 april 1944: ...("vad beror det till exempel på att det här kriget i motsats till alla krig hittills inte givit upphov till någon "religiös" reaktion?) - vad betyder då detta för "kristendomen"?

Frågan är berättigad och jag upplever att kristenheten inte ens försökt besvara frågan, utan vi fortsätter att trampa på i invanda spår och skyller den fortgående sekulariseringen på - ja vadå?

Jag behöver nog inte beskriva vad som hände i Europa och världen under de mörka ondskans decennier under 1900-talet. Utan går rakt på frågorna - vad gjorde de kristna kyrkorna för att försöka hindra utvecklingen? Ville kyrkorna ens stoppa utvecklingen? De kanske rent av bejakade, åtminstone delar av skeendet? Kan vi med gott samvete säga, att kyrkorna motstod ondskan och trotsigt hävdade att "Kristus är Herre!"

Är det fullständigt orimligt att tänka sig, att människorna upplevde att ljus efter ljus i staden på berget slocknade och att det till slut bara fanns ett mörker och att de inte uppfattat att staden på berget har börjat lysa igen? Den kanske rent av fortfarande vilar i mörker? Det stora problemet kanske är, att vi kristna aldrig upplevde att ljusen i staden slocknade.

Kan vi överhuvudtaget hoppas på att återfå sältan i saltet, utan att vi erkänner våra tillkortakommanden i det förgångna och tar vår avstamp inför framtiden i det erkännandet? Vi kanske rent av måste hitta det nya saltet i en total omtolkning av den kristna trons innehåll?

Jag är fullt medveten om att jag inte gett några svar på hur jag ser på frågorna, men det kommer. Men å andra sidan, en fråga antyder ofta också ett svar. 

Som komplement eller som motvikt rekommenderar den här artikeln i Dagen.

Frågan är berättigad, för handen på hjärtat, är vi beredda att avstå i solidaritet med andra? Nykterhet i sig är ingen frälsningsfråga, men hur vi bemöter en människa som tagit sig ur ett drogberoende, kan vara det.

Anser att frågan inte bara rör pingstkyrkan utan är nog så viktig för alla kristna kyrkor. Alkoholbruket ökar, de sociala konsekvenserna blir allt tydligare och med det kommer också behovet att på olika sätt bekämpa missbruket. Den striden kommer med all säkerhet att innebära många förlorade slag, men också att många bryter med sitt tidigare liv. Många av dem kommer våra kyrkor att möta. Jag kan ju börja med att ställa frågan till SvK - är vi beredda att byta ut vårt vin mot ett alkoholfritt alternativ eller rent av fruktjuice?

Vi borde kunna vara eniga om att i alla kyrkliga sammanhang skall det vara alkoholfritt! En medkristen som brutit med ett drogberoende skall aldrig ens behöva fundera om han eller hon skall våga delta i en kyrklig aktivitet. Det är väl ändå det minsta man kan begära av en kristen gemenskap?

Kvinnor pratar och pratar, vi män ser till att få saker gjorda. Därför är det vi som ska leda väckelsen när Gud intar det här landet! förkunnar Frank Rechter och spänner ögonen i sina åhörare.

Kyrkan är alldeles för feminin. Det pratas för mycket och handlas för lite, tycker Poul Dalgaard.

En man som kommer till kyrkan tror kanske att han har kommit till Gud, men han kommer till en syförening full med kvinnor som pratar och pratar, säger Frank Rechter.

Den mannen bör slå näven i bordet och säga: kom låt oss bygga en barnkrubba i stället för att prata. Om kyrkan blir en plats för handling kommer männen dit, säger predikanten.

Jag känner inte till hur läget är i Danmark, men skulle en mansgrupp komma till vår församling och säga till de aktiva kvinnorna "kom låt oss bygga en barnkrubba istället för att prata" skulle de bli utskrattade eller, vilket är troligast, kvinnorna skulle le lite överseende och fortsätta att prata om sitt och samtidigt göra det som männen så pockande slår näven i bordet för.

Jag förstår inte varför vi män så ofta talar i förklenande ordalag om kvinnors prat, som om pratet skulle innebära en motsättning till handling. Alla som på något sätt är aktiva inom Kyrkan vet att det inte finns någon sådan motsättning.

Låt mig ta några exempel från vår lilla församling Bjuråker-Norrbo. Vår kyrkliga syförening har "pratat" fram följande resultat(uppgiften hämtad ur syföreningens årsmötesprotokoll):

Svenska Kyrkans Mission                          3 000:-

Svenska Kyrkan i Utlandet                         2 000:-

Mariadöttrarna i Vallby                              1 000:-

Lutherhjälpen                                             2 000:-

Individuell Människohjälp                           2 000:-

RIA Hudiksvall                                          1 000:-

Rädda Barnen                                            1 000:-

Kvinnojouren                                             1 500:-

Sjukhuskyrkan                                           1 500:-

                                            Totalt            15 000:-        

Visst, det pratas också, jag och Lena, vår komminister tog initiativet till en studiecirkel om Martin Luther. Till cirkeln anmälde sig drygt 20 kvinnor och en man. Där sitter vi, 20 kvinnor och två män och diskuterar Luther. Det känns ensamt ibland det måste jag erkänna och jag skulle bli jätteglad om fler män ville ansluta sig till ett aktivt kristet liv, men lämna för allt i världen alla gottköpsfilosofier, om den passiva pratande kvinnan och den manligt aktiva göraren hemma, för den beskriver inte en kyrklig verklighet.

I debattartikeln påminner Wadensjö oss om en debatt inom SvK inför kyrkomötet 1909. Då skulle kyrkomötet ta ställning till ett förslag från riksdagen om att även de som tagit sitt liv skulle få en kristlig begravning. Splittringen inom kyrkan var stor och många av argumenten känns igen från dagens olika diskussioner. Bl. a att kyrkomötet "böjde sig för en riksdagsopinion trots att kyrkan med värdig fasthet skulle vinna i längden; ..." Ett argument som ytterligare förstärktes med beskrivningar av vad det skulle innebära för samhället om inte kyrkan hävdade sin urgamla rättighet att "stå tigande vid graven när någon gått bort på ett sätt som är mot naturens ordning samt att tvinga kyrkan till liktal är att göra det svårare för prästerna."  

Argumenten för att bifalla riksdagens förslag känns också på många sätt som direkt tagna ur dagsaktuella debatter. "...härigenom uppkommer en förgiftning av det allmänna rättsmedvetandet, bestämmelserna är föråldrade och olämpliga och bör därför tagas bort samt att om församlingen skulle neka klockringning är man obarmhärtig mot de efterlevande."

Majoriteten av lekfolket vid kyrkomötet var för en förändring och förslaget vann med 30 röster mot 26. Wadensjö frågar något retoriskt: "Är det någon som i dag anser att det beslutet var felaktigt?" Jag har genom åren inte hört någon inom SvK som beklagat att Kyrkan erbjuder alla sina tillhöriga en kyrklig begravning. Jag inser också att det finns stora kyrkor som har en annan syn, vilket jag djupt beklagar.

Bengt Wadensjös artikel borde också ge oss som tillhör lekfolket råg i ryggen. Det är inte enbart i frågan om kristlig begravning för dem som tagit sitt liv, där lekfolket vågat tolka evangeliet, som det glada budskap det är, utan lekfolket har också vågat gå i täten för en mängd andra beslut som berikat vår kyrka. T ex beslutet att erkänna och bejaka kvinnors kallelse till att bli präster i SvK. När traditionalister angriper sina kollegor och biskopar för att de ränner efter tidsandan, bör vi som tillhör lekfolket höra vilka de egentligen angriper. Det är oss anklagelsen drabbar! Det är vi som är bärare av tidsandan! Vi bör frimodigt svara att, ja så är det! Det är vi stolta över! Vi vet vad som gläder och plågar människorna. Vi vet också vad som krävs för att evangeliet också fortsättningsvis ska kännas relevant för människorna i vårt land. Utan lekfolket ingen Luthersk folkkyrka!

Bengt Wadensjö avslutar sin debattartikel med: "Det är tankeväckande att staten kan vara mer kristlig än kyrkan. Den som har öron att höra han höre..."

I Dagen kan den som så önskar, kanske få andra infallsvinklar. 

Joakim Elsander ger, i en kommentar till artiklarna i Dagen, mig en nostalgikick med en video med Brian McLaren. I videon förklarar Brian, om jag nu förstått engelskan rätt med hjälp av bönen Fader vår, varför vi måste ta ställning i denna världen. Det hände ibland att jag som distriktsordförande för Broderskaprörelsen i Västmanland fick frågan om det verkligen var rätt av kristna att vara politiska. Det var inte helt ovanligt att jag svarade, att jag tolkar bönen Fader vår, bokstavligt. Att i jag det fallet är fundamentalist. Vi ber: "Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden." Lika lite som vi förväntar oss att det dagliga brödet, utan våra egna ansträngningar, skall komma från himmelen. Lika lite kan vi bara sitta och vänta på att Guds vilja ska på våra arbetsplatser, bostadsområden, skolor och i politiken, om inte vi är beredda att ställa upp som Guds händer och fötter.

I arbetet för Guds rike på jorden får vi kristna inte vara för fina för att söka samarbete med alla goda krafter som arbetar i samma riktning. Den heliga Anden kan beröra vem hon vill och då ska inte vi tacka nej. Så när Källstrand och Lindgren lite insinuant frågar om det kan bli Attac som EFK Ung samarbetar med nästa år, bör EFK Ung lugnt svara: Attac kanske är bättre samarbetspartners än kristna som glorifierar USA:s krig i Irak.

Om vi eftersträvar en värld där rättvisa och rättfärdighet råder, då blir vi automatiskt politiska, men behöver inte bli politiserade. Alternativet är att vi reduceras till välgörenhetsorganisationer som lappar och lagar och ger löften om en bättre tillvaro bortom tiden.

Om ni upplevt något liknande, då vet ni hur jag kände mig i morse, när jag läste biskoparna Hagbergs, Persenius och Stiglunds debattartikel i SvD: "Gör tydligt att äktenskapet är för man och kvinna." Det var inte rubriken jag reagerade mot. Det är ju en välkänd ståndpunkt och omfattas säkert av många inom Svenska kyrkan.

Det som gav mig olustkänslorna var när biskoparna skriver: "Med stöd i en kristen människosyn och etik bejakar Svenska kyrkan de homosexuella i kyrkan och stöder relationer mellan två personer av samma kön i ett partnerskap som syftar till livslång kärlek och trohet. Paret kan få kyrkans förbön och välsignelse i en gudstjänst. Kyrkan bejakar också ett jämställt, heltäckande rättsligt skydd.

Det låter vackert, men ser inte artikelförfattarna hur de målar in sig i ett argumentationshörn. För den stora lärostriden, enligt min lekmannatolkning, har ju inte gällt frågan om samkönade äktenskap, utan om Kyrkan överhuvudtaget kan välsigna samkönade par. Nu riskerar stridslinjen bli något förvirrade om Hagbergs, Persenius och Stiglunds ståndpunkt skulle bli kyrkans ståndpunkt. I ett enda slag förbytts en positiv inställning till homosexuella parförhållanden till en, i praktiken negativ hållning. Och allt detta beroende av ett teologiskt finlir som många inte förstår. Varken de som är positiva till en välsignelseakt av samkönade par eller de, som oavsett om den kallas partnerskap eller äktenskap, anser det strida mot skapelseordningen.

För vad ska kyrkan säga till ett homosexuellt par som kommer och vill ha en välsignelse av sitt förhållande? "Nej, tyvärr det går inte, eftersom staten beslutat att ert förhållande är ett äktenskap. Hade de sagt partnerskap, då hade det gått hur bra som helst!"

Det blir svårt för artikelförfattarna att ta sig ur det argumentationshörnet. Varje försök att förklara den enorma teologiska skillnaden mellan partnerskap och äktenskap kommer att mötas med ilska, sårade känslor, hånfulla tillmälen och ren förakt. Inte underlättas argumentationen om vi som kyrka börjar skylla våra tillkortakommanden på staten.

Jag vidhåller den ståndpunkt jag gav uttryck för i mitt inlägg: "Nu har vi ställt till det för oss." Den stora skiljelinjen inom SvK eller den världsvida kyrkan går inte mellan inställningen till partnerskap eller äktenskap. Striden har stått om Kyrkan kan eller bör välsigna samkönade par. Jag har stått och står för, att vi både bör och ska välsigna alla par om de så önskar.

Risken verkar överhängande att jag är medlem i en kyrka, som återigen ställer homosexuella par utanför kyrkporten. Nu med uppmaningen - klaga hos staten!

Den här gången är det tydligen EFK Ung som hoppat över skaklarna. Som utomstående och gammal vänsterkuf verkar inte övertrampen alltför skrämmande. EFK Ung har tydligen nekat en artist att uppträda. Artisten delar EFK Ungs tro, men stödjer USA:s krig i Irak. Ateistiska artister och hör häpna liberalteologiska grupper har tydligen fått framträda. Ett ytterligare bevis för grav vänsteravvikelse är att Coca-Cola bojkottades vid EFK Ungs festival Frizon. Kombinationen ung och bojkott av Coca-Cola leder per automatik till domen - EFK Ung har blivit en politisk lekstuga!

Jag hoppas diskussionen fortsätter för den är viktig. Jag lär mig aldrig att förstå varför våra kristna församlingar och organisationer inte kan ta ställning och bekämpa orättfärdiga strukturer som som leder till krig, förtryck och fattigdom. Det känns verkligen konstigt, att allt sådant arbete skall bedrivas någon annanstans, men inte i våra egna sammanhang. Jag anser att lite mer av profetisk diakoni är av nöden. 

I intervjun berättar Olaisson om en något udda tolkning av berättelsen i Matteusevangeliets åttonde kapitel, om hur Jesus hjälper en romersk officers tjänare. Olaisson menar att det kan vara så att det förekom en sexuell relation mellan tjänaren och officeren. De som sammanställt texten har tydligen ansett att det inte behövs någon djupare förklaring till varför officeren ber om hjälp, men visst, det är ingen orimlig gissning att det låg en sexuell relation i botten. Sådana relationer var inte alls ovanliga bland de högre stånden på den tiden. Men å andra sidan, det står inte heller vilka andra handlingar officeren gjort fram till sitt möte med Jesus. Vi vet bara att han måst vada i blod och illgärningar. Ingen blev officer i den romerska armén utan att han visat både hårdhet och grymhet. Berättelsen ignorerar sådana bakgrundsfakta och koncentrerar sig på officerens fullständiga övertygelse om att Jesus kan och vill, men framförallt har myndighet att hjälpa. Det är enligt min mening berättelsens syfte och mening.

Olaisson drar istället fram en annan tolkning och säger: "När Jesus helar pojken befäster han alltså underförstått relationen mellan mannen och pojken." Den meningen gjorde Sten-Gunnar Hedin så upprörd att han uppmanade alla dubbelanslutna pingstvänner att lämna, inte bara Domkyrkoförsamlingen i Stockholm, utan även Bjuråker-Norrbo församling. Jag lovar, ingen av församlingens två präster skulle hamna i sådana vildsinta tolkningar!

Det är ändå intressant att mitt i larmet, upprördheten och de hårda orden fundera, inte över vad som sägs, men mer över vad som inte blir sagt. När Olaisson säger att Jesus "befäster" en ojämlik sexuell relation, koncentreras all kritik till att Olaisson, Domkyrkoförsamlingen och eventuellt hela Svenska kyrkan är på glid mot en acceptans av pedofili.

Jag har, för min egen del, blivit mycket illa berörd över Olaissons antydan att Jesus skulle lägga våra handlingar i vågskålen, när han hjälper. För det skulle ju innebära att det kan tänkas finnas handlingar, som utestänger från hjälp. Jag har inte läst någon upprörd reaktion mot att Olaisson verkar se hjälpen från Jesus som villkorad. För det kan väl inte vara så illa, att en del av upprördheten bottnar i en övertygelse att Jesus aldrig skulle ha hjälpt någon med sådana sexuella handlingar i bagaget?

Det får vara hur som. När jag funderat över intervjun och alla upprörda reaktioner, har jag nåtts av insikten, att om någon ber för mig, hur blodiga och syndiga den bedjandes händer än är, nekar inte Jesus att hjälpa mig. Insikten bär också åt andra hållet!

Uppgiften intresserade mig av två skäl, dels är jag född i Jakobstad, dels förklaringen till varför det finns så många kyrkor i Jakobstad. Orsaken lär vara industrietableringen i början av förra seklet.

Jag vill inte påstå att jag påverkats av den tydligen starka kristna miljön i någon högre utsträckning. Jag flyttade från Jakobstad 1951 och har bara besökt staden en gång sen dess. Har ett vagt minne av ett tältmöte (?), som tydligen påverkade mig till att vilja bli präst. Den viljan bar jag med mig under hela min barndom, men kallelsen dog några år efter konfirmationen.

Trots att jag tror att det inte finns en majoritet i riksdagen som vill tvinga kyrkan att viga samkönade par, så lär kraven med tiden komma, med åtföljande hot om att frånta kyrkan vigselrätten. Jag anser att det är Kyrkan som ska ha beslutanderätten över vår egen praxis och inte staten.  I det läget vore det bra om Svenska kyrkan redan i dag argumenterade för en civilrättslig registrering av äktenskapet i enlighet med de lagar som är beslutade. Sen är det upp till de enskilda paren att önska sig en kyrklig välsignelseakt eller vad de nu väljer.

Så långt är jag nog enig med motionärerna. Däremot tror jag inte att deras förhoppning, om att ett avstående av vigselrätten skulle minska Svenska kyrkans djupa splittring i homosex-frågan, kommer att infrias. Splittringen finns där och kommer att finnas under mycket lång tid. Att Kyrkan själv får, utan påtryckning från utomstående, fatta beslutet, innebär inte att Kyrkan kan skjuta på beslutet.

Jag vet ju vad jag anser. Jag kommer med den kraft jag kan mobilisera, argumentera för att Kyrkan i framtiden välsignar alla par som så önskar. Ett sådant beslut skulle inte ena kyrkan. Tvärtom, splittringen skulle kvarstå. Skulle Kyrkan ta något annat beslut skulle jag nog inte tigande finna mig i beslutet, utan fortsätta min argumentation och splittringen i Kyrkan skulle även i det fallet fortsätta. Men det är egentligen en annan fråga. Nu gäller det att få statsmakten att släppa traditionen av någon form av vigsel när par önskar gifta sig. Det går lika bra med selleri, nej registrering!

Varför är jag återigen den där surmulen, som inte gläds åt tanken att kristna samlas och visar sin mångfald? Jag ska bara ta upp några exempel ur artikeln, men uppmanar alla att läsa den och begrunda vad där sägs och sen ta ställning.

I artikeln skriver Stanley Sjöberg: "Fotfolket måste visa att vi protesterar mot undfallenheten mot islamistisk tro och den ateistiska humanismen." Jag frågar mig, vilka är det som visar undfallenhet mot islamistisk tro och den ateistiska humanismen? Det enda jag förstår är att vi tydligen har en fiende, men vem fienden är och vilka han representerar får vi inte veta. Är det staten, som visar undfallenhet? Är det kristna samfund som sviktar? Det kanske är den anonyma tidsandan? Om jag som fotfolk skall protestera mot t ex undfallenhet mot islamistisk tro, vill jag ha handfasta bevis för att islamismen är ett verkligt hot och hur det hotet manifesterar sig i Sverige. Hotar islamismen och den ateistiska humanismen mina möjligheter att vittna om min kristna tro? Hotbilden är alltför diffus, för att jag ställa mig i ledet och protestera.

När jag läser vidare i Stanley Sjöbergs vision hittar jag följande: "Bakgrunden till visionen är att Sveriges kristna allt för länge har neutraliserats i sin tro och ser med likgiltighet på ateismens ambitioner och islams utbredning. Kyrkornas folk accepterar med en ”gäspning” att vi faktiskt har lika många buddhister i landet som det finns bibeltroende och karismatiska kristna."

Där kom det! Det är tydligen så, att det är kristna som sviker. Det finns tydligen kristna som neutraliserats sin tro och låter med en axelryckning ateismen och islam breda ut sig. Nu står det också helt klart att det inte bara är enskilda islamistiska strömningar Stanley Sjöberg vänder sig mot, utan det är islam i sin helhet, som vi likgiltiga kristna låter breda ut sig. Av vilken anledning breder Islam ut sig i Sverige? Är det en masskonvertering till Islam? Självklart inte. Stanley Sjöberg vet lika väl som jag, att Islams tillväxt i Sverige i första hand orsakas av invandring. Jag är också medveten om att många i Sverige är oroade över att muslimerna skall bli en majoritet i Sverige. Jag tror inte att Stanley Sjöberg vill spela på sådan rädsla.

Stanley Sjöberg gör sig lustig över att det skulle finnas lika många buddhister som bibeltroende och karismatiska kristna i landet. Det är möjligt att uppgiften stämmer. Jag skulle illvilligt kunna fråga - vad är problemet? För det är väl inte så att det bara är de "bibeltrogna och karismatiskt kristna" enligt Stanley Sjöbergs definition, som är de enda kristna i landet? Jag misstänker att min bibeltro inte godkänns och jag och min församling tillhör inte den karismatiska delen av kristenheten.  Jag vill ändå med en dåres envishet hävda att jag är kristen. Ingen skall ställa sig mellan mig och min frälsare. Vi är många och vi är definitivt fler än buddhisterna i landet. Därmed också fler än dem som Stanley Sjöberg räknar in i ledet. Jag vill bara säga: räkna inte bort oss!

Jag kommer med all säkerhet inte att resa till Stockholm den 3 maj nästa år. Orsaken är de tvivel jag uttryck ovan, men också att jag ser vad vi skulle vara emot, men mycket lite av vad vi skulle vara för. Anser inte att, "Då måste Sveriges kristna manifestera sitt beslut att vända trenden och klargöra att Sverige är och ska förbli ett kristet land.", är ett tillräckligt stort och fantasieggande gemensamt mål för kristenheten i Sverige. 

Det händer att jag är på grinigt humör eller av någon annan anledning anser att jag bara inte kan tiga. Jag brukar räkna upp en del av de krig som bedrivits under min livstid och fråga, på vilket sätt var t ex andra världskriget, Koreakriget och Vietnamkriget, religionskrig? Till min förvåning brukar förståsigpåarna inte ge sig. Jag har upptäckt att jag kan komma dragandes med första världskriget, kolonialkrigen med bl. a opiumkriget mot Kina. Jag kan spä på med alla de stora revolutionerna, med den franska och ryska revolutionen i täten. Så kan jag hålla på tills halsen blir alldeles torr och jag måste hämta andan. Då kommer dråpslaget, "men Korstågen då"? Det triumferande överlägsna leende återkommer. "Tänk att Leo inte visste om Korstågen!" Här brukar jag ge upp och sträcka vapen och föreslå att vi pratar om något annat. Visst känns det jobbigt att se det självbelåtna segerleendet, men det lönar sig inte att älta.

Jag har ofta funderat över varifrån åsikten att religioner och speciellt den kristna skulle starta krig, får sin näring? Inga argument, inga historiska fakta eller rimlighetsantaganden hjälper. Det är en total folklig sanning, de flesta krig orsakas av religioner.

Jag undrade vad som fått bägaren att rinna över för Gür, när han skrev artikeln "150 miljoner döda i gudlöst mördande" i dagens SvD. Gür gör en mycket korrekt analys och givetvis hoppas jag att någon läser och får en aha-upplevelse. Det är aldrig bra när människor bär på falsk kunskap och kanske också använder dessa kunskaper som en tolkningsmall över samhälleliga skeenden. Men eftersom jag är en i grunden pessimistisk person tror jag att Gür talar för döva öron.

Det jag ställer mig frågande till, är hans försök att dra paralleller till dagens situation i Svenska Kyrkan. Enligt artikeln är det ca 40 000 personer som bär upp Kyrkans gudstjänstliv. Likt de tappra spartanerna för dessa 40 000 personer en uppehållande strid för att rädda det som räddas kan från attackerna av en övermäktig motståndare.  Attackerna innehåller tydligen allt ifrån falska läror till religiös ateism. Har ingen anledning att ifrågasätta antalet personer som bär upp Kyrkans gudstjänstliv, den siffran kan nog stämma. Det jag å det bestämdaste ifrågasätter är Sidenvalls försök att kollektivt ansluta alla dessa 40 000 personer till Kyrka & Folks kyrkosyn. Jag kan givetvis inte tala för fler än mig själv, jag tillhör de 40 000, men skulle inte känna mig hemma i en kyrka dominerad av den tradition som Fredrik Sidenvall representerar. Och jag låter mig inte avvisas som förrädaren, som hjälpte perserarmén att hitta en bakväg för att slå de tappra 300 spartanerna. Skulle jag bli anklagad för religiös ateism, skulle jag rent av bli okristligt förbannad. Jag är inte någon teologisk gigant och har säkert ofta fel, men jag tillåter ingen att ifrågasätta min tro.

Att använda sig av historiska exempel kan ofta vara klargörande, men rymmer också faror. De 300 tappra spartanerna representerade en krigarstat, som dels baserade hela sin tillvaro på slavar som ägdes av staten, dels krävde fullständig underordning av sina "fria" medborgare. Det var fullständigt omöjligt för en medborgare i Sparta att ifrågasätta traditionen eller att överhuvudtaget försöka bilda sig en egen uppfattning i existentiella frågor. Hur smakar den historiska parallellen?

Sparta styrdes också mycket elitistiskt. Medborgarna hade bara att säga ja eller nej till de styrandes förslag. Hur ser Fredrik Sidenvall på ledningen av Kyrkan. Vilken roll skall de 40 000, nej rättning mittåt, 39 999 (jag räknas ju inte) spela? Vem eller vilka kommer att vara de som avgör om kyrkan har rätt lära? Alla tillhöriga, gudstjänstbesökarna eller prästerna? Vilka kommer att räknas som fullvärdiga medlemmar? Kommer de som inte besöker gudstjänster alltför flitigt att betraktas som heloter? Gudstjänstfolket, medborgarna, kommer de att få säga ja eller nej till förslag från prästerskapet eller får de bara finna sig?

Historiska paralleller kan leda till intressanta och oväntade funderingar. Det var inte jag som tog första steget.