Igår såg jag ett avsnitt, liggande på golvet för att försöka stretcha bort det konstiga ontet i kroppen. Och plötsligt såg jag med lite plågsam tydlighet: jag är Judy. Aj, det var ett annat ont det.

I det här avsnittet är det hon som driver historien. Via Lily och Rick har den relationsmisslyckade Judy träffat Sam, som är en gammal vän till Rick. De finner varann omedelbart, och det utspelas en fruktansvärt romantisk scen där Sam kommer till bokhandeln som Judy driver ett par dagar senare och de inte vet vad de ska säga till varann riktigt, men där det är uppenbart att bägge är väldigt drabbade av den andre, att Sam är osäker på hur han ska hantera det, men till slut kysser han henne bakom kassan. De har ett storögt, magiskt möte. Det slutar med att han följer henne hem, de kysser varandra utanför hennes dörr och skiljs sedan åt. När Judy sedan lyckligt ligger i badet ringer hennes syster, som hon bett kolla av med Rick litegrann om denne Sam efter att de träffats första gången, och Lily berättar att han är gift. "Väldigt gift, vad nu det betyder". Judy blir givetvis oerhört chockad och ledsen, eftersom hon tyckt att deras möte är så speciellt. Sedan kommer en svart-vit sekvens där Judy stirrar in i kameran, gnider sig över ansiktet och upprepar "Jag är 35. Jag är 35. Tretti-fem. Jag är trettifem." Varpå hon nästa gång Sam dyker upp i bokhandeln är sårad, försöker vara kall men det är uppenbart att hon håller på att gå sönder, det utspelar sig en liten dialog där hon undrar om han trodde att hon inte skulle få veta och han försöker säga att han ville berätta. Sedan försöker Lily klumpigt trösta sin syster genom att förklara att det ordnar sig, för det finns ju så många män. (Här någonstans börjar det krypa i min golvliggande kropp, jag hatar den meningen, det är klart att det finns massor av män, men hur många män finns det som ger genklang i MIG? Ja just det.) Judy gråter och Lily håller om henne och säger "du är så passionerad och öppen. Människor kan utnyttja det så lätt, och de gör det." Sam ringer och ringer till Judy. Om och om igen. Försöker förklara att han aldrig känt något liknande, att han begravt sig i arbete i tio år för att inte behöva inse att livet är tomt, att han och hans fru inte älskar varann längre, han ber om att få träffas i bara fem minuter, och till slut ger Judy efter. Han kommer till bokhandeln och ger henne en bok, "Spoon River" av Edgar Lee Masters. Det är en bok med fiktiva karaktärer som själva fått skriva sin gravskrift. Han har strukit under en dikt i den som han tycker handlar om honom.

"I have studied many times
the marble which was chiseled for me -
A boat with a furled sail at rest in a harbor.
In truth it pictures not my destination
but my life.
For love was offered me and I shrank from its disillusionment;
Sorrow knocked at my door, but I was afraid;
Ambition called to me, but I dreaded the chances.
Yet all the while I hungered for meaning in my life.
And now I know that we must lift the sail
and catch the winds of destiny
wherever they drive the boat.
To put meaning in one's life may end in madness,
but life without meaning is the torture
of restlessness and vague desire -
It is a boat longing for the sea and yet afraid."

Judy läser dikten i en svart-vit bild, med Sams röst i bakgrunden, hon tittar upp och rakt in i kameran. Och sedan slutar avsnittet med att Sam ringer på Judys dörr, hon släpper in honom och de kysser varann.

Herregud. Jag är så JÄVLA Judy. Jag fattar precis.

Jag låg där på golvet och sade högt till tv:n "Nej, Judy, gör det inte, släpp inte in honom i ditt liv, det är livsfarligt ser du, det är så jävla förrädiskt när man känner sig så nära någon som förklarar hur sårbar och svag han är, det han förklarar är ju att han inte klarar av att hantera sina känslor eller sitt liv och i det blir han så hänsynslös mot dig. Snälla Judy, gör det inte." Men det är klart att hon gjorde det, precis som jag gjorde det. För vi som är Judy längtar efter den där genklangen så mycket, efter den där självklara känslan som ropar "JA! Hemma! Här är det! Platsen som bär dina konturer."

Och jag har den också. Den Gifte Mannens diktsamling i bokhyllan. Oh yes. Jag är så jävla Judy.

- Er det virkelig 10 år?

- Jepp, sier Pappa; Skal vi feire?

- JAAA!

- Fint, da må vi skaffe barnevakt til neste fredag.

- JAAA, barnevakt, og så går vi ut og ... eh ... neste fredag?

- Ja, det er datoen.

- Eh ...

Mamma nøler, og så rødmer hun.

- "Eh" hva da?

Pappa aner truende skyer i samlivets horisont, og skyene siver uvergelig inn i stemma hans også. Det får Mamma til å stupe i det:

- Jeg har et møte.

- Tull! Ingen har møter på en fredagskveld!

- Nei, jo, det er på ettermiddagen, men det er liksom slik at det er middag etterpå.

- Javel, det driter vel jeg i! De kan spise uten deg!

- Ja, jo, men ... eh ...

- Ikke kom her med flere eh'er! Det er 10 års bryllupsdagen vår!

- Ja, men det hadde jeg glemt, og så...

- GLEMT?

- Nei, jo, jeg mente det ikke...

Pappa er fullstendig likegyldig med hvor meningsfullt eller ikke Mammas glemsel og vrangvilje er! Her skal det feires! Basta bom!

- Det har ingenting å si! Bryllupsdagen vår skal feires, om jeg så må feire den alene!

- Jammen Pappa da! Ikke vær slik! Det er et veldig viktig møte, forstår du, og jeg er vertinne for middagen etterpå...

- Driter jeg i!

- Vi kan jo feire på lørdag...

- NEI! Da feirer jeg heller alene!

- HVA! Uten meg?

Stemma til Mamma når hun sier "uten meg", burde være et faresignal, men Pappa er så full av sine egne faresignaler at han ikke hører noenting! Han er ikke den som skal gi seg, nei! Hun skal søren pine ham få som fortjent!

- JA! UTEN DEG! UTEN-UTEN-UTEN! Du har jo glemt dagen likevel, så det er vel ikke så farlig!

- ÅJA? JA DA KAN DU BARE GLEMME HELE BRYLLUPSDAGEN!

Og så slamrer hun så hardt med dørene at ungene våkner, og skriker. Og Mamma skriker fra soverommet at han bare kan gå og feire alene! Og Pappa sitter igjen og merker at han har prustet som en okse gjennom nesa, så han har fått masse snørr på overleppa. Så han går på do og tørker seg, og blir sittende der og stirre i dodøra, og føler at dassen var akkurat rette sted å sitte akkurat nå. Han føler seg som en dass! Og dum! Erkedum! Og han tenker at det ikke er så viktig, likevel; å huske bryllupsdager eller å feire dem akkurat på datoen. At det faktisk er dumt å gjøre slike tall viktigere enn dagen i dag ...

Ja, for nå har han jo ødelagt denne dagen, tror han, og da blir det liksom én dag mindre å feire. Da må de feire "10 år minus 1 dag" - bryllupsdag. Han ser ned i gulvet på do, og legger merke til at Lesehesten har tissa utafor igjen. Han tar litt papir og tørker opp. Og så lysner han; Men, vent; i og med at vi har ødelagt denne dagen, da må vi jo vente til lørdagen med å feire da! Hvis vi venter til lørdagen, får vi jo én dag til, så da blir det likevel 10 års bryllupsdag! Haha! Nemlig!

Han river opp dodøra og roper det ut!

- Vi kan feire på lørdag!

Ingen svarer.

- Mamma?

Han lister seg inn på soverommet. Hun ligger med ansiktet i puta. Pappa setter seg ved siden av.

- Mamma? Det blir faktisk perfekt å feire på lørdagen! Hører du? Jeg vil feire med deg, og lørdagen er bedre. Jeg elsker deg!

Mamma snur seg.

- Gjør du?

- Selvsagt! Jeg elsker-elsker-elsker deg!

Hun tar ham rundt halsen og kliner seg inntil. Trøsteklemmer.

- Unnskyld at jeg glemte det!

- Du er tilgitt! Det gjør ingenting! Jeg ringer Passepiken nå!

Han kysser henne, og hun kysser han, og han går og ringer Passepiken og avtaler for neste lørdag. Da skal de nemlig feire "10 år pluss 1 dag" - bryllupsdag! Passepiken spør hvordan det har seg, og Pappa svarer lykkelig at han nettopp har reddet en dag som kunne gått tapt, og da må det feires. Javel, sier Passepiken nølende. Ikke forstår hun hva Pappa preiker om, men det trenger hun heller ikke. Hun får jo penger for å sitte der og lese, mens de to gærningene går ut.

_____________________________________________________

For deg som lurer: Bryllupsdager

Konseptet er egentlig ganske enkelt, det er en gjeng homosekuele menn (gutter?) som har en felles vlog, som de hver sin dag fra mandag - fredag legger ut en film på. Andy på mandag, Korey på tirsdag , Stevie på onsdag Gregory på torsdag og Tyler på fredag. Vanligvis gir de hverandre utfordringer, og spørsmål, spm de andre svarer på i sine filmer. Det er utrolig morsomt og se på, for vis noen foreksempel glemmer eller med vilje ikke gjør den ene utfordringen eller ikke svarer på spørsmålet får de en straffe oppgave.

Jeg vet jeg nå virker om en nerd uten et liv. Og på mange måter er jeg vel også det. Men det er utrolig lett og bli avhengi av det søte ansiktet til Korey, Andy's morsome spørsmål, Stevie's hay and bay, Gregory's rap og Tyler's unike humor. Selv om konseptet ikke var disse geniale guttenes ide, for det fines eller fantes faktisk både 5awsomegirls, 5awsomeMidwesterns, 5awsomegeeks og 5awsomeguys. Men ingen av de kan måle seg med noen av gutta i 5awsomegays. I tillegg til den felles vlogen har alle en egen vlog som de holder oppdatert også. Andy - nanooboy, Korey - greyk2 , Stevie - StevieProductions, Gregory - jesusismyboyfriend og Tyler - tyleroakley, de er har alle ekstremt morsome og inponerende fine filmer.

Det har egentlig ikke skjed så mye i livet mitt siden jeg skrev sist. Bortestt fra at jeg har mistet tilgang til mobiltelefon og egentlig ikke har hatt låv til og forlate huset utenom skoletid. Alt dette som et resultat av min og mammas krangel jeg nevnte i en av de tidligere blogene.

Egentlig skulle man da tro at jeg har hatt mer en nok tid til og skrive i blogen, men tro det eller ei, mamma og pappa har hengt over skulderen min hele tiden og jeg har ikke hatt fri tilgang til internett. Bare til skolebruk, har de sakt, og dermed så har mamma eller pappa stått vedsiden av meg når jeg har vært på internett. Jeg har nemelig ikke låv til og ha kontakt med vennene min, de mener at jeg har valgt feil venner og nå får jeg ikke lov til og møte vise av disse såkalte "feile" vennen.

En annen ting jeg ikke får låv til, det er og gå med svarte klær! De ( og med de mener jeg mamma og pappa) sier at jeg tiltrekker meg feil mengde ungdommer når jeg går kledd som jeg gjør. Derfor bare for og gjøre dem litt sur, gikke jeg hele torsdag og lørdag rundt med rosa singlet, rosa joggebukse og en svart stringtruse trokket langt over buksekanten. Mamma forsto hvorfor jeg gjore det,(for hun er nemelig ikke så negativ til klærne mine som pappa) men pappa han begynte og koke og sa etter å ha gått å irritert seg over det en god stund fra om at hvis jeg hadde tenkt og gå kledd som ei hore kunne jeg gå ut på gata og finne meg en halik som ville ha meg, for sånn gikk man ikke kledd i hans hus og ingen av hans barn skulle få gå kledd sånn, så jeg fikk versegod og skifte navn også slik at ingen fikk vite at jeg var hans datter. Jeg kunne ikke la være og flire og brøt ut i en lang og god latterkrampe før jeg gikk og skiftet til treningsklær. Da jeg kom inn på kjøkkenet til mamma og pappa igjen, så pappa stykkt på megog sa, har du tenkt og gå rundt som en treningsnarkoman nå? Du som ikke trener mer en 1 time om dagen! Da så jeg bare rart på han og snudde meg mot mamma og sa, skulle vi ta den joggeturen nå? Da ble skjefen ganske stiv i maska ja!

Det går vell over dette også, men det er litt slitsomt når det pågår. Ellers har jeg fylt 16 år denne uka og feiret bursdagen min sammen med Kjersti for 2 uker siden blir det vel nå ( det har jeg kanskje skrevet før? ) Og imorgen skal jeg på konfirmasjonen til Maria og det blir kjempe moro, for da kan jeg bruke bunaden min igjen! :)

Hade på badet din gammle sjokolade (jeg er barnslig og stolt av det) ♥

De er så utrolig flinke til å spille. Jeg kjenner ubehag ved å se på krangelen mellom Carrie og Miranda, så ekte er det.

PS! Selve krangelen begynner ikke før etter samtalen mellom Carrie og Big.

Jag gick upp och åt frukost med henne. Strax efter åtta kramade jag henne, och hon åkte vidare till kompisen som är i landet på tillfälligt besök.

Jag skrev på bloggen. Vid tio var tonåringarna på gång... och jag passade på att krama dottern ordentligt, och tacka henne för gårdagen, då hon var bara hur fin som helst. De åt lite frukost, och slöade en god stund i sängen.

Jag duschade och gjorde mig i ordning. Lite innan tolv kom ett sms från J, med tack för igår. Han skrev att han hade lite svårt att komma igång med allt han skulle göra, men att det ändå var okej. Och undrade hur jag hade det, och "hörs sen, kram". Jag svarade att gårdagen kändes förvirrande, men fin. Att han får sortera sina intryck i den takt han behöver, att vi var på gång ut här, och att jag hoppades att hans dag skulle bli så fin som han behöver.

Och så spelade jag lite Rammstein, innan vi gav oss ut på våra cyklar. Dottern och jag åkte till stan, där dottern hade tänkt gå med i ett av tågen, för socialisterna... ;-) När vi väl kom till stan, och det var hur varmt som helst idag också, blev vi inblandade i tre tåg samtidigt... och dottern ville inte gå med i ett tåg ändå, när det kom till kritan...

Anarkisterna hade ett svart tåg. Så gott som bara ungdomar, och de är ju fina, men de som hade näsdukar över ansiktena... de skrämmer mig, jag får vålds-associationer av dem... På torget var det precis knökfullt med folk, tror inte att jag har sett så många där en första maj, på många år... eller alls. De första vi sprang in i, var såklart dotterns far med sambo... jag tror att förstamajdemonstrationerna är den plats som vi träffas oftast på, han och jag... ;-) Lite lustigt är det, eftersom ingen av oss röstar vänster, faktiskt. Men... det är en tradition sedan dottern var liten, och inte alla år har jag varit där, men ganska ofta ändå. Det är liksom... trevligt, och jag träffar alltid folk jag känner där. Jag fick en varm kram av pappans sambo, och rätt som det var stod det en liten halvmeterstyp framför mig och sa "hej" med hela kroppen... lillasyster, som jag inte sett på jättelänge! :-) Jag blev så glad och överraskad, så jag böjde mig bara ner och gav henne en mega-kram... åh, gullungen! :-)

Vi pratade med dem, om vad vi gjorde igår, och sambon berättade att hon hade varit på gökotta i morse, och fått höra om Jesus som skulle komma när som helst, tillsammans med ett antal sjuttio-åringar... ;-) Hon hade varit nyfiken på hur det är att vara på en gökotta, och nu visste hon det! ;-)

Sedan var sossetåget på ingång, med orkester och en massa röda fanor... så jag och dottern gick iväg för att fota. M´s kompis bar en av banderollerna, och i tåget gick också, som vanligt, en av mina tidigare administratörer. Medan jag stod och fotade kom en kille med stor kamera och stativ och ställde sig bredvid och fotade. Han såg ut att vara från media, och när vi fotat ebn stund frågade han mig och jag var med i partiet... och jag svarade att nej, det är jag ju inte, jag tycker bara att det är roligt att fota... allt möjligt som händer! :-) Han växlade mellan svenska och engelska, så först gjorde jag det också, det kändes lite rörigt... ;-) Jag undrade om han jobbade för någon tidning, men han berättade att han var journalist och flykting från Colombia. Och så tog han fram en lapp ur plånboken med namn, e-post och blogg-adress. Jag har inte kollat in hans blogg än, som tydligen är en foto-blogg, men ska göra det. Han frågade vad jag hette, och jag sa det, för han verkade inte fullt så... på, som många ny-invandrade män oftast är... ;-) Rätt vacker var han också. När han gick vidare vände han tillbaka igen, för att säga att om jag ville ha någon av hans bilder, som han skulle lägga ut på bloggen, så kunde jag bara mejla honom, så skulle jag få dem gratis! ;-) Vill man tänka lite djupare, så skulle det kunna vara en ganska förolämpande kommentar, till någon som också fotar... men det var så tydligt att han bara ville vara trevlig, och kanske få kontakt.

Vi gick tillbaka till pappan med familj. Lillasyster var trött i benen, och satte sig på sambons fötter en stund. Dottern fick fota lillasysters knä, där strumpbyxan var lite trasig... ;-) De började dra sig hemåt, och kvar blev kvinnan som stått där med dem. Jag kände igen henne, hon var tillsammans med dotterns far när han flyttade till den här staden, och en gång innan dottern var född hälsade vi på hos hennes familj medan de bodde inåt landet. Vi hejade på varann, och småpratade lite. Hon hade en väldigt kort romans med närmaste kollegan, en gång för flera år sedan. Det var hon som bröt, med motiveringen att hon inte hade känt att hon saknat honom medan hon var "hemma" i inlandet en vecka... kollegan tog det ganska hårt, och efter henne har han levt ensam. Idag berättade hon att hon var omgift sedan fyra år, med en man som hon också hade hittat på nätet. De hade mejlat lite svalt under ett års tid, innan hon plötsligt kom sig för med att fråga honom (som är pingstvän) om han möjligen kunde ta en öl på en av pubarna i stan... och det kunde han, han var inte fullt så... religiös, som hon hade trott. Och han hade gladeligen gått rakt in i hennes familj (barnen bodde här med henne, och de äldsta tvillingpojkarna behövde verkligen en man i familjen), och med liv och lust tagit sig an precis alla faderliga och manliga plikter och roller som han kunde komma på... för hans barn, med deras mor, hade lite hastigt och lustigt flyttat en bra bit söderut, och han visste inte var han skulle göra av sina faderliga behov. Hon berättade också att hennes barns far låg för döden... för bara några månader sedan hade man konstaterat att han hade cancer mest överallt i hela kroppen, och nu var det bara en fråga om dagar... han hade haft en kris under natten.

Sedan for hon iväg åt sitt håll, och dottern och jag gick till favoritfiket för att fika. Där satt såklart kompisen som J och jag träffade på samma ställe förra helgen... så vi satte oss med honom. Vi pratade en god stund om västerlänningars tendens att vilja omskapa sitt hemland och dess förutsättningar, när de reser i andra länder... han hade just fått en bok som handlade om mongolerna och om en man som levde med dem under en period för att lära sig mer om vargen som fanns bland dem. Vi pratade också en del om hans jobb, som undersköterska... han berättade att ett av hans jobb hade inneburit att vara rösten för en man som var kopplad till respirator, men bodde hemma. Bland annat hade han fått genomföra ett äktenskapligt gräl mellan den mannen och hans fru, via telefon... och jag undrade... hur han egentligen klarade det. Hur man klarar att delta i något såpass känslomässigt och i värsta fall destruktivt, som man samtidigt inte alls deltar i... och han beskrev det som att... ja, det är bara att göra. Jag kommenterade att jag inte tror att vem som helst klarar att hantera sitt jobb på ett så både empatiskt och professionellt sätt... och så berättade jag för honom det som J sa förra helgen, att när det handlade om att hålla liv i en väldigt svårt skadad patient, så satte han kompisen på det, för att han var alldeles extra bra på att läsa av patienterna. Han blev nog lite glad, fast mest generad... ;-) Mne jag tycker att människor ska få veta om när andra tycker att de är extra bra, på något sätt.

Det blev någon timme på fiket. Och så cyklade dottern och jag hem, genom sommarvärmen. Väl hemma var vi lite slaka båda två, och satte oss i varsin del av hemmet och donade med vårt. Sedan tog jag tag i att göra yoga. Det behövdes verkligen, de senaste dagarnas känslomässiga och sociala påfrestningar hade satt sig lite här och där i kroppen. När jag var klar med yogan hade dottern gjort en pastasallad av kycklingresterna och all sallad vi hade kvar från igår, och vi satte oss och såg Tillbaka till framtiden för femtielfte gången medan vi åt. Lite chokladpudding blev det till efterrätt, och sedan var jag så mätt att jag nästan mådde lite dåligt... är fortfarande så mätt att det nästan är jobbigt att andas... ;-) Dotterns pojkvän ringde och undrade om hans pappa med sambo fick bjuda dem på lunch i morgon. Dottern kollade lite extra med mig om det var okej, och det var det ju, och så ringde hon pojkvännens pappa för att ta reda på vilka tider det var som gällde (det visste hon att pojkvännen nog inte hade riktigt koll på, av erfarenhet... ;-)).

Jag funderar såklart på J... både på hur redo han är för en relation, och om han faktiskt kan känna de "rätta" känslorna för mig. Mina känslor är... inte förälskelse, mer förvirring. Jag tror att mina genomlysande frågor till honom verkligen har dragit igång en process i honom, som handlar om hela hans sätt att vara och leva... och kanske kommer han fram till att han inte är klar med sitt ex... han berättade att på flyget från Stockholm hade det klivit på en kvinna som var en yngre kopia av hans ex. Och åsynen av henne hade fått honom att fundera... det lät som om han funderade på om han verkligen hade gjort sitt ex rättvisa. Kanske kommer han på att han vill försöka nå fram till henne, igen... fast det är ju inte troligt att hon har blivit mer känslomässigt kommunikativ under det senaste halvåret. Men jag tror att... mötet med mig, och att han fått se hur jag förhåller mig både till min dotter och till mina vänner, fick honom att fundera över hur han gör själv. Och jag tror att jag har gett honom en massa impulser till förändring... som nog är väldigt bra för honom, men frågan är om jag bara kan vara hans katalysator, eller om han kan tycka om mig också...

Han skrev i morgonens sms att "vi hörs senare". Han har inte ringt, och nu är det för sent för att han ska göra det. Och jag funderar på... hur jag ska hantera det, så att resultatet blir så bra som möjligt. Det är en aning respektlöst att säga "vi hörs senare", och med det mena "när som helst under resten av våra liv, från just nu". Jag misstänker att om jag frågar honom varför han inte hörde av sig idag, så kommer han att svara något i stil med att med "senare", så menade han senare under helgen... eller vad han nu drar till med. Jag tror samtidigt att han vet att de flesta människor skulle förutsätta att "hörs senare" innebär idag... och jag känner att han försöker skapa sig handlingsutrymme, men varför han gör det, vet jag inte. Det kan vara för att han är en sådan man som måste bli tillsagd, för att han ska följa relativt normala umgängesregler i relation till sin kvinna, dvs att han verkligen söker gränser från mig. Det kan också vara så att han är mitt i sina funderingar kring sig själv, oss, sina tidigare relationer... och känner att han inte är klar, och vill inte oroa mig med att säga något halvfärdigt. En annan variant är att han egentligen vet att han har tappat intresset för mig, sedan vi hade sex, och sedan jag pekade på de saker som han gör som han inte riktigt visste om att han gör, men inser inte alls är trevliga... och inser också att om han ringer mig och bara säger det, rakt upp och ner och på hans eget initiativ, så framstår han, och känner sig som, en skitstövel. Då är det lättare att vänta tills jag ringer och ifrågasätter... så att han då kan "tvingas" vara ärlig, och beklaga att han inte har de rätta känslorna för mig... Eller så har han bara svårt för att bryta, överhuvudtaget, och tänker att visserligen känner han sig inte förälskad i mig och tror inte att han kommer att bli det, men hur det nu är så finns det en chans att han kan få mer sex om han får lust med det, om han inte bryter definitivt med mig.

Jag skulle helst vilja att han får fundera klart över vad han känner för, och vill med, mig, innan jag försöker få svar av honom. Jag vill också slippa hamna i den tröttsamma situationen att jag måste sätta gränser för hur han ska visa mig respekt hela tiden... jag vill inte vara den som hela tiden tvingas ta upp frågor om saker han gör som inte känns bra. Och samtidigt... så tycker jag faktiskt att det är respektlöst, människor emellan, att inte ens skicka ett sms idag och ge någon slags besked om varför han valt att inte höra av sig idag. Eller bara skriva "hoppas din dag varit bra, sov gott"... för det är också "att höras". Och kanske är det sådan han är, kanske gör han så mot alla människor? Det lilla som han "måste" ställa upp och bete sig civiliserat när det gäller sönerna, är kanske vad han mäktar med, i fråga om att prioritera andras behov före sina egna? Kanske är han så van vid att kunna gå sina egna vägar att han har lärt sig att han kan ta sig den här friheten gentemot alla människor? Han sa något i tisdags, när han pratade om att han behövde få vara alldeles själv i helgen och jobba ordentligt både med jobbet och hemmet, medan han funderar på vem han egentligen är... något om att det var skönt att han bor på en ö, för det innebär att han inte kan få oväntat besök, om han vill vara i fred. Jag tror inte att han var rädd att få oväntat besök av just mig, för i så fall tror jag inte att han skulle ha sagt just det till just mig, men... bara inställningen, att det är en fördel att bo på en ö, för att han själv väljer helt om han vill umgås med folk eller ej. Med undantag för sönerna då, för med dem så gör han sig tydligen tillgänglig alltid... oavsett om det är planerat eller inte.

Men jag fattar inte varför han skriver i sitt sms att "vi hörs senare", om han egentligen vet att det han behöver och vill ha, är att få ett par dagar alldeles i fred... det blir såklart att skapa en förväntning i mig, och det är jag övertygad om att han vet om. Det känns lite... sadistiskt... fast det kan ju vara så att när han skrev det så hade han fortfarande positiva känslor från igår, och efter det så började han fundera, och insåg att han inte orkade kommunicera med mig idag... men fortfarande kan man skicka ett sms. Det är att visa respekt... och jag har ju redan sagt att jag förväntar mig att han visar mig respekt. Jag kan inte upprepa det, för då tar jag tillbaka ansvaret för att se till att han gör det. Det enda jag kan göra, är att om han ringer... så förväntar jag mig att han ska lyfta frågan själv. Och om han inte gör det... så får jag väl berätta att det här inte fungerar, så vi avbryter det hela. Jag har ropat varg för mycket i mina tidigare relationer... inte visat att jag menar allvar. Och jag har så jättesvårt för att göra det... bryta... när jag väl har släppt in en människa, i något avseende. Jag skulle nog vilja att J och jag gjorde ett seriöst försök att se om vi kan få ett förhållande att fungera... men jag måste nog se sanningen i vitögat, och inse att han inte visar mig respekt, trots att jag har sagt ifrån. Som det fungerar nu, så litar jag inte på honom... och det är inte bara för att jag får flashbacks från hur bloggmannen gjorde, det är också för att J faktiskt agerar... inte särskilt okej. När han inte svarade i telefon i tisdags, sa han själv att han kunde ha gjort det, svarat och sagt att han ringer upp när han pratat klart... och han hade ingen förklaring till varför han inte gjorde det, trots att han insåg att jag förmodligen var orolig. Igår försökte han få det till att vi inte hade kommit överens om att han skulle komma till mig på kvällen - och detta trots att han hade bestämt sig för att komma. Vad är vitsen med att lyfta den frågan, vrida till det så, när han ändå hade tänkt komma...? Även det känns lite sadistiskt...

Jag har tänkt att jag i alla fall ger det här den här helgen. Jag vill inte döma någon ohörd, och om det visar sig att det finns en rimlig förklaring till att han inte har hört av sig idag som han sa att han skulle... så får jag väl ge det en chans till. Men... det känns mer och mer som om det enda som finns kvar att göra, är att vara konsekvent... faktiskt visa att jag menade allvar när jag sa att jag inte går med på att han schackrar med mig. Och säga att vi lägger ner det här... och säger jag det, så måste jag mena det. Stå för det. Inte falla till föga igen, om han bara är lite vänlig... utan bara nöja mig med det som jag faktiskt har krävt. Det är inte jättelätt... men jag får nog jobba på den möjligheten, tror jag...

Kjersti og jeg laget gatekunst på vei hjem fra drama torsdag. Vi stoppet som vanlig i krysset på Nidarvoll for og snakke. Og plutselig fik vi en stor trang til og dekorere veien. Så vi skrev "LOVE" på veien med kvister og grus. Men det var til liten nytte ettersom alle bilistene bare kjørte rett over det.

På fredagen feiret Kjersti og jeg bursdag med drama, og det var veldig hyggelig! Vi spiste pizza fra peppes (en klasiker) og drakk mange liter cola! Siden hele drama'n er en gjeng med colamaner, men den største av alle må jeg vel si er Thomas. Han hadde vel vært helt på bærtur hadde det ikke vært for cola. Vi tok også en del bilder(og en del av dem ble litt tvilsomme) og høytlesning av erotisk novelle i den ene delen av stua. Mens i den andre var det sløving på soffan og truse vising.

Jeg var hjemme alene fra fredag til mandag. Og egentlig gjorde jeg ikke stort mere enn og feire bursdag og sitte i god stolen og se på tv. Jeg kjørte også noen ganger fram og tilbake til butikken, når jeg tenker over det. Men det tok under 15 minutter vær gang! Også gikk jeg til kirka på søndag! Er jeg ikke flink? Jeg var ikke i gudstjeneste jeg bare gikk til kirka og tilbake igjen. Maria skulle levere noen papirer angående hennes konfirmasjon, så jeg ble med henne. Og vi fikk en koselig tur opp til kirken og tilbake igjen. Det sto faktisk to menn og så veldig rart på oss når vi gikk tilbake. Lurer på hva de tenkte.

Men da vet jeg egentlig ikke hva mer jeg skulle skrive om. Jo, jeg og mamma kranglet. Vi kranglet rett etter at de kom hjem. jeg hadde nemlig vært så flink at jeg støvsugde før de kom. Men jeg hadde glemt og satt tilbake støvsugere, så den sto iveien da de kom med koffertene. Og dermed hadde ikke mamma sett den og snublet over den og datt så lang hun var på gulvet. Sikkert et morsomt syn for pappa som sto rett bak henne og prøvde og advare mot støvsugeren.

Da var jeg ferdig! Så jeg skriver sikkert igjen snart. så inntil da. ! ByeBye and stay cute.

ps:

Jeg og mamma hadde enda en krangel i dag! Men den går vi ikke inn i detaljene på. Men jeg kan gi tilbakemelding på hvordan den går. Denne krangelen tror jeg er av et ganske stort omfang! Men det går vell bra til slutt.

Så var det den dagen Paul møtte Liza. Han kom for sent til middag, unnskyldte seg og fortalte om henne. Både Betty og Rikard ville gjerne møte henne og inviterte henne allerede neste kveld. Paul vasket i huset, Rikard laget maten, Betty dekket bordet til fire. Alle ønsket de Liza velkommen. At Liza var yngre og slankere enn Betty var ikke noe problem, heller ikke at Liza elsket Paul, verken for Paul, Liza, Rikard eller Betty.

Liza flyttet inn. I begynnelsen gikk det fint. Hun gled inn i dansen, lærte trinnene og brakte med seg nye, vekslet mellom Rikard og Paul like lett som Betty. Også Betty og Liza lærte hverandre å kjenne, både kropp og sjel.

Noen ganger var de fire, noen ganger var de tre, noen ganger var de to, og stadig oftere var Betty alene. Etter hvert følte hun at både Paul og Rikard ga Liza mer oppmerksomhet enn de ga henne. Hun ble mørkere, trakk seg unna og forsterket den onde sirkelen. Svarte tanker fylte henne, gjorde dagene tyngre, hun ble biskere i stemmen, kommentarene giftigere, de andre ble fiender. Betty forsøkte å spille dem mot hverandre, men alt hun oppnådde var selv å bli satt utenfor, lukket inne i seg selv. Et raseri vokste i henne, hun kranglet med Liza, skrek til Paul og slo etter Rikard. En dag hun gikk for å handle kom hun ikke tilbake. De etterlyste henne i radio, aviser og på plakater. Noen dager senere gikk de manngard langs elven.

Det var Paul som fant henne, under broen, en tom pilleboks i hånden. De spredde asken hennes ut over havet slik hun hadde ønsket. Liza, Rikard og Paul fortsatte å leve sammen. Ubesværet danset de inn og ut av hverandre. Liza var bindeleddet mellom dem begge, iblant kunne hun ønske at Paul og Rikard elsket hverandre slik de elsket henne, men det viktigste var at de var lykkelige sammen. Hun gikk i teater med Rikard, og i skogen med Paul.

Så møtte Rikard Naomi…

*

Firefem

Carvilles konklusjon er at det har gått for langt, at det må være lov å fleske litt til, kaste litt dritt, og til og med å drite seg ut, uten at det rettferdiggjør et folkebrøl fra medier, motstandere og lobbygrupper om at din karriere må være over:

"This sort of hyper-sensitivity diminishes everyone who engages in it, both the candidates and the media. Politics is a rough and tumble business, and yet there seems to be an effort by the commentariat to sanitise American politics to some type of high-level Victorian debating society."

Nå er Carville selv en person som ikke akkurat brukte silkehansker i sin tid som politisk konsulent. Men han har et poeng, og det er et poeng som også gjør seg gjeldende i Norge: Småting blir de store tingene i politikken, mens de store nesten ikke tas tak i av mediene.

I morgon är det alla hjärtans dag, grattis alla som har någon att fira den med, jag har inte det men jag klarar mig, jag är ju narcist ändå.
Hur vet man att en evighetsmaskin fungerar för evigt? det finns ju ingen som kan kolla det igentligen, finns det något bestämt mått som en evighetsmaskin måste leva mer än eller ska den bokstavligt talat leva i en evighet? det går ju inte att hålla koll på, en människa lever ju som bäst 100 år, sen om den funkar eller inte efter det bryr väll sig inte upphovsmannen om eller?
Där har vi mitt framtidsjobb, jag ska uppfinna en 90års-maskin, dvs en maskin som fungerar felfritti 90 år, sen ska jag tjäna pengar genom att sälja iden och vara med på tv osv osv.
Efter det ska jag dö och mackapären ska pajja, fan vad folk kommer bli snopna när dom inser min fantastiska bluff, lurat hela världen, men säg inget ni som läser detta är ni hyggliga, då förstör ni allt.

Tips på 90års-maskiner får gärna mailas in.
annars så kommer jag antagligen målat en ritning tills i morgon som vi ala kan njuta av och förundras över.
Jag är smart.

Man måste nog vara lite galen för att vara smart, det hör lite ihop, kolla bara på Einsteins frisyr,newtons äppelfetish och Arkimedes som skrek i badkaret, galenpannor hela bunten.
och snart är jag en av dem.

Pappa prøver å spille et brettspill med mamma og skolegutt. Det er et vanlig spill som handler om å vinne, og det går slett ikke bra. Mamma ligger bak de andre, og hun blir pottesur. Selv skolegutt tar det lettere enn henne. Pappa prøver skiftesvis å trøste og å glatte over, men det er nytteløst. Mamma hisser seg opp i fletta og depper seg ned i bøtta på samme tid, i en blanding som er vanskelig å håndtere for andre enn superhelter.

Pappa er ingen superhelt, ikke i dag. Han begynner å surne selv også, særlig fordi det går bra med mamma etterhvert. Hun suser forbi både skolegutt og pappa, og humøret skyter til vers som fyrverkeri. Tjo-hei så lett det plutselig går for mamma. Hun vinner jo! Skolegutt blir litt mutt, men pappa blir pottesur.

Når skolegutt har lagt seg går pappa ned på stua med meget alvorlig mine. Mamma ser blid opp på ham og sier det går en fin serie på TV i kveld. "Vet du hva", sier pappa, "Det driter jeg i"! Mamma rynker panna. Hun skjønner virkelig ikke hvor det der kommer fra, så pappa må forklare at i kveld, når de spilte det teite brettspillet, gikk hun milevidt for langt med den teite surmulingen sin. Hun var så teit at han knapt kan få sagt hvor teit hun var! "Virkelig altså", sier pappa.

"Javel", sier mamma, "men det var jo bare et spill. Kan vi ikke kose oss med serien nå da"?

"Hæ? Bare et spill? Og det sier du som har ødelagt hele kvelden vår med dritthumøret ditt når vi spilte"!

"Greit, jeg er en dårlig taper. Det vet du jo".

"Det er ikke greit! Og du er ikke bare en dårlig taper. Du er en dårlig vinner også"!

"Javel-javel, unnskyld da, men du veit at jeg blir veldig engasjert når vi spiller, så jeg skjønner ikke hvorfor du hisser deg opp over det. Og det er ikke jeg som ødelegger kvelden vår. Det er jo du som hisser deg opp over det spillet"

Pappa blir så paff at han ikke veit hvilket bein han skal stå på. Han som ødelegger kvelden? Han?

"Nå begynner serien", sier mamma, "Jeg skal i hvert fall se den. Tror den er dødsbra"!

Hun ser smilende opp på ham og lager trutmunn: "Kanskje vi kan sitte sammen i sofaen og se den"?

Pappa gir opp. Det er bare ikke mulig å kjempe mot superskurken Sofamamma. Hun er for uskyldig og liketil, og han er ingen superhelt. Han setter seg i sofaen og hun kryper inntil ham. Det er koselig og serien er god. Det som likevel er ille, er at han føler det er hun som har tilgitt ham, ikke omvendt.

Pappa har tapt, i et spill han ikke kjenner, med regler han slett ikke forstår. Sukk!

Vaknade för den delen av att strömmen var borta i morse. Det var inge roligt alls..

Nej men skämt o sido, jag har bara haft det allmänt fullt upp med planering inför flytt (ska äntligen flytta från min lägenhet som innehålla alldeles för många minnen, både bra och dåliga. Men nu är det dags att börja om från början igen och det ska bli skönt), hemta och om jag ska vara ärlig så har jag mått piss för att en annan kompis mår riktigt piss.

Måste bara skriva av mig angående det (och förhoppningsvis kanske får en kommentar om det som kan hjälpa mig). Har en kompis som, som sagt, mår riktigt dåligt. Hon har försökt att ta livet av sig minst 2 gånger (vad jag vet) och sitter o skadar sig hela tiden. Just nu så sitter hon inne på psyket och får förhoppningsvis den hjälp som hon behöver, även fast det för min del känns som om hon inte får det. Jag kan mycket väl förstå att hon mår riktigt dåligt med tanke på det bagage hon har o bära på men ett tag så såg det ut som om hon kunde hantera det och må riktigt bra men shi fick jag. En massa saker hände, som dessvärre var för mycket för henne, och hon blev tvångsintagen på psyket. Fick senare diagnosen Border Line, vilket innebär att är på gränsen att vilja dö hela tiden.

Ja har försökt att göra allting för att hjälpa henne. Har ut och gått med henne, köpt en massa saker åt henne, tagit med henne på stan, följt med henne på diverse grejer, pratat lite med hennes kontaktperson och till och med tagit hand om hennes post. Går dit och lämna posten så gott som jag kan och försöker att muntra upp henne men varje gång som jag kommer dit så upptäcker jag nya sår som hon själv har gjort. Senast så hade hon bränt sig själv på handen, så den var helt sönderbränd. Vet inte riktigt vad jag ska göra. Må så dåligt av att gå dit men samtidigt så känner jag att jag verkligen vill ställa upp för henne. Ja vill få henne att må bra men JA KAN INTE GÖRA ETT SKIT, INTE ETT PISS! Ja älskar henne verkligen och vill henne absolut ingenting illa, men ja kan inte gå dit på min egen bekostnad. Ja hjälper ingen om jag själv mår dåligt av det. MEN SAMTIDIGT SÅ HAR JAG SÅ DÅLIGT SAMVETE FÖR ATT JAG INTE KAN GÖRA NÅGOT. FY FAN!!!:'(:'(

Till min kompis. Ja är ledsen att ja behöver göra så här, men ja kan inte hjälpa dig om ja själv mår dåligt av det. Du måste sluta skada dig själv. Om ja ska vara ärlig så skadar du inte bara dig själv, du skadar även alla som bry sig om dig. Du måste sluta med det. Ja kan inte träffa dig på ett tag för att ja orka inte se dig skada dig själv. Jag mår så himlans pest av det. Vill så gärna hjälpa dig men ja kan inte göra ett dugg, ingenting, finito, nada, ingenting. Ja önska av hela mitt hjärta att ja kunde det men det går inte. Jag älska dig, men ja kan bara inte se dig göra det där emot dig själv. Du är min bäste vän och jag kommer att tänka på dig varje dag men ja kan inte träffa dig förens jag har blivit bättre och framförallt inte förens du har blivit bättre. Hoppas du förstår mig. Älska dig, vännen min!

09:09
Gud vad trevliga dem va. Det var nästan så att man tyckte att dem var lite för trevliga. Men det orka ja inte bry mig om nu. Huvudsaken är att dem hjälpte mig och det tycker jag verkligen att dem gjorde. Tack så mycket adlibris, er ska ja handla hos mer gånger. Till skillnad från cdon. De har en tendens att vara väldigt sega dels när det gäller leveransen och sen när man pratar med dem. Sånt tycker jag inte om.

Blir bara så less att det finns personer som beter sig som hon gör, om det är något hon stör sig på kan hon väl ta det med mig direkt istället för att bete sig som hon gör. Har man problem med någon/något tar man upp det med den personen, för att få saken ur världen och sen kunna gå vidare.

edit: På kommunens hemsida kring ekonomsikt bistånd står det dessutom att man ska ha fyllt i blanketten inför sitt möte, men hur ska man kunna göra det om man inte har möjlighet att få en blankett av dem? Det står även att besöket och handläggningen underlättas om man fyllt i blanketten innan sitt besök. Men detta går inte att genomföra så länge man vägras få en blankett av dem, eller har möjlighet att skriva ut en själv. SJUKT.