Dottern blev väldigt plötsligt tok-förkyld i lördags. Jag snodde ihop en pastasallad åt oss när hon kom hem, hon hade inte ätit lunch hos pojkvännen så hon var rejält hungrig. Och så tittade vi på halva Sex and the city-filmen på datorn, medan vi åt. Dottern låg i soffan i ett hav av snorpapper... ;)

När jag gick iväg och fixade med kaffe och något annat mitt i filmen, som kändes... tja... lite överreklamerad av alla kritiker, tycker jag nog, men det säger kanske mer om filmkritikernas förväntningar på filmens kvalitet, än om filmen som sådan... ;), så hann dottern ringa pojkvännen. Jag hörde att det blev ett Allvarligt Samtal, tydligen hade de något outrett sedan dygnet innan då hon sovit hos honom... så det blev inte mer film-tittande på lördag kväll. Jag tittade en stund på serien Life, som var en ny bekantskap för mig. Och plötsligt, på lördag afton, trillade det in meddelanden från de flesta av herrarna på den nya dejtsajten som jag kommunicerat med... dessutom trillade jag på en ny, som hade skrivit en lång och väldigt intressant presentation av sig själv. Jag hade nog inte upptäckt honom om han inte hade varit online, men nu skrev jag till honom. Och han svarade direkt sedan han läst min presentation, och det hördes att han var lika positivt överraskad av att "hitta" mig, som omvänt... Han kändes öppen, trevlig, intressant. Fast han hade ingen bild av sig upplagd på sajten... så jag frågade om han hade någon att skicka...

Under tiden hade dottern hunnit bråka en del med pojkvännen i telefon, slängt på luren och satt och grät i sitt rum... så jag gick dit och höll om. Hon hann bara börja förklara vad det var som var fel, så ringde pojkvännen igen, hon hade slängt luren i örat på honom... Sedan kom de väl lite längre i sitt bråkande, och när hon la på sa hon att hon behöver prata med honom och undrade om han kunde sova över hos oss. Visst, sa jag. Och så var dottern bjuden på inflyttningsfest hos en gammal skolkompis som flyttat tillbaka till stan - now there´s a catch, får jag säga! :) Den killen flyttade, med sin mamma, från Ryssland och till lägenheten intill vår där vi bodde förut, mamman gifte sig med den amerikanske killen som jag kände från jobbet, sedan innan. En trevlig kille är han, amerikanen, men rätt... ute i det blå, på många sätt... ;) Sonen i alla fall, dvs dotterns fd skolkompis, han är... begåvad på precis alla områden. Fruktansvärt intelligent måste han vara, språk lär han sig på två minuter och all slags naturvetenskap tuggar han ner som om det vore... smör. Dessutom är han väldigt musikalisk, och en otroligt trevlig kille, oerhört socialt kompetent... och söt dessutom! :) Jodå, mamman har kommit med en del hintar till dottern genom dotterns tonår, det har hon... ;)

Nå, nu hade han bjudit dottern på inflyttningsfest i alla fall. De är riktigt goda kompisar. Och dottern med sin förkylning och PMS och bråk med pojkvännen... ville ändå åka dit en stund, för kompisens skull... så det gjorde hon. En av sakerna som hon och pojkvännen bråkat om var att han inte ville följa med på festen. I början av veckan hade han sagt "kanske" när dottern undrade, och sedan konstaterade dottern att "när du säger 'kanske' så menar du nästan alltid 'nej'..." När dottern berättade det för mig sa jag att det är bättre om han säger nej när det är det han menar, men sedan måste ju du också acceptera att han inte tycker om den sortens fester, när han nu säger det... och det hade hon tagit lite fasta på, när hon och pojkvännen redde ut.

De kom hem före 12, tillsammans. Dottern berättade något som jag inte fick grepp om, om någon kille som sagt något otrevligt, och jag vet ju inte riktigt vilka alla de där kidsen är... men det hade varit kul att fara dit i alla fall, tyckte dottern. Lagom. Jo, rätt många var rätt fulla på festen...

Dottern och pojkvännen såg film i hennes rum. Jag fick en bild från den nye smålänningen, och... kände bara... nää. Han såg bra ut i ansiktet, men hållningen var som en potatissäck, och i det förkläde som han hade på sig på bilden... nä. Inte en muskel synlig någonstans, litegrann lönn-mage, små händer, och ffa hållningen... Jag tror att jag bara väldigt plötsligt hade nått min kvot för vad jag orkar ta in, i form av nya potentiella pojkvänner. Det har varit väldigt intensivt "umgänge" med skåne-E hela veckan, och jag har lite sporadisk kontakt med några till, och... jag kände att jag orkar inte berätta om mig själv och mitt liv för en till, inte just nu. Och så orkar jag inte försöka intala mig att jag kanske kan bli attraherad av en man som jag egentligen ser, på bilder, att jag inte kommer att bli... Smålänningen påminde om en pojkvän jag hade i tonåren, som bara vägrade acceptera att jag inte ville vara tillsammans med honom mer. En sådan plåster-människa, som jag till slut blev alldeles äcklad av...

Så jag loggade bara ut från sajten. Gjorde inget mer på lördag kväll, åt den saken.

Skåne-E skickade ett sms på eftermiddagen, tackade för samtalet kvällen innan, skrev att han väntade på tåget över sundet. Tydligen hade han rest rätt många timmar... Vi skickade några mess till varann, jag frågade en sådan där känslig fråga som inte låter sig diskuteras via sms utan kräver minst telefonkontakt, och helst ögonkontakt också... och han svarade, som jag sa till honom tidigare i veckan när jag ställde känsliga frågor att han fick säga, "gud vad du är jobbig! :)"... och sa att det får vi ta när vi ses.

Och jag kom i säng lite efter tolv.

Gårdagen var solig. Jag ägnade större delen av förmiddagen åt att lösa det ena av IQ-testen som skåne-E tipsade om, tyckte att det var halvsvårt, ca 20% av frågorna var jag lite eller helt osäker på... så det blir kanske inga poäng alls på det testet, man måste visst ha i princip alla rätt för att alls hamna på poänglistan... ;) Men, jag gjorde klart det och skickade det till han som rättar.

Sedan hade tonåringarna kommit upp. Dottern var ännu mer förkyld... lät för gräsligt, faktiskt. De dukade upp mysig frukost i köket, och jag tog med mig radion och gick ut och la mig på gräset och hörde Björn Ulvaeus Sommarprat. Kidsen kom förbi efter en stund och sa att de skulle åka hem till pojkvännens bror med familj, en stund. Dottern undrade om hon skulle handla något, och vi kom överens om kassler med ananas, grädde och ost, i ugn, till middag. Så for de, och när Sommarprogrammet var slut gick jag in igen.

Började med det andra IQ-testet. Det kändes mycket lättare, fast det står på sidan att det ska vara jättesvårt... roligare kändes det också, det är ju roligare när man hittar lösningen än när man inte gör det.

Och så gjorde jag yoga. Dottern kom hem, satt och chattade på sin dator medan jag yogade. För första gången på länge dök det upp "minnen" i skallen på mig medan jag yogade, sådär som hjärnan jobbar när man sover... tror att det var bra. Bearbetning, på något vis. Och sedan jag blivit klar, satte jag på P1 och ställde mig i det soliga köket och lagade middagen... det kändes väldigt mysigt. Som... hemma.

Medan vi åt såg vi klart Sex and the city-filmen, jag insåg att jag ville veta hur det skulle gå för Miranda... ;) Och när vi ätit och sett klart filmen (nä, den blev inte särskilt mycket bättre efterhand, tyvärr), satte jag igång med att försöka skriva ett "tack men nej tack"-meddelande till smålänningen... samtidigt som jag startade msn, och fick prata med rara Lady S. Skönt att liksom få lufta funderingarna kring hur man säger "tack men nej tack" så ärligt som möjligt, och helst utan att såra... I samma veva kom ett sms från skåne-E, där han ville förvarna mig om att han kanske kommer att se ut som en slusk när/om vi ses nästa vecka... för han hade slagit vad med sonen om att inte raka av sig skägget under sommaren, av någon outgrundlig anledning... ;) Så vi skrev lite fram och tillbaka under kvällen. Det är en väldig skillnad att kommunicera via sms, än via msn... det är inte mycket man får sagt via sms...

Och rätt som det var dök kära Gunilla upp också, på msn. Som skriver som en kulspruta... ;) Så jag försökte kommunicera med fyra personer, på olika sätt, samtidigt, och så hade jag dottern som hela tiden ville säga mig något... och så svor dottern plötsligt som bara den - hon hade spillt ut nagellack på den vita mattan.... rött nagellack... ;)

Jag funkar så här, att när något väl har hänt, gått fel, så ser jag ingen vits med att bli särskilt upprörd över det. Då är det bara "rädda det som räddas kan"-läge... att jag blir arg eller ledsen, tar inte bort nagellacket från mattan. Så jag sa till dottern att ta bort så mycket hon kunde med nagellacks-remover, och sedan gnussa in "Ta bort"-medel och låta den ligga med det, i badkaret, över natten... så nu har jag en matta att tvätta, idag...

Och mitt i allt det här, ringde gamla jobbarkompisen och vännen A. Han var på jobbet en sväng och fixade saker, undrade hur min semester var, och sa att han skulle resa bort nästa vecka så om vi ville kunde vi låna hans stuga då... det är himla gulligt av honom att tänka på mig, sådär, det värmer verkligen hjärtat! :)

Men jag ska tillstå att jag blev lite stressad till slut, med så många "samtal" på gång samtidigt, i helt olika former och forum... ;)

Sent på kvällen fick jag ett sms från skåne-E, där han faktiskt skickade den första kramen... Jag skickar gärna kramar, de är inte alltid så himla... betydelse-tunga, mer vänliga och omtänksamma, men jag vet att alla inte gör det. Och skåne-E har ju sagt att han är rättså... reserverad av sig... så för honom var det nog ett lite större steg. Fint, i alla fall. Han ville att jag skulle ge besked så fort jag kan, om när vi kan tänkas passera staden där vi skulle kunna träffas, han och jag... det låter som om han faktiskt ser fram emot att få träffa mig.

Och till slut var klockan tolv igen... och jag klurade en liten stund till på en av test-frågorna, men trots att jag känner att jag är lösningen på spåret, den är inte HELT omöjlig, så var jag för trött för att orka lösa det klart. Så jag gick och la mig.

Dottern hade lagt sig tidigt, hon skulle iväg och jobba idag och skulle med en jättetidig buss. Jag vaknade till vid femsnåret av att jag hörde henne tappa saker i köket... ;) Men när jag kom upp, var hennes dörr stängd, och när jag kikade in så låg hon där... hon var sjuk, sa hon. Och det tror jag faktiskt verkligen att hon är, hon hade nog feber igår kväll, och att stå och skrapa och måla ett hus i det skicket... nej, det är nog ingen höjdare, faktiskt.

Så hon ligger och sover. Jag ska dona vidare med testet, och så ska jag ta tag i att reda ut mer kring en eventuell resa... det är en del biljetter att boka, kanske hotell också... så jag måste göra en plan. Det får bli den här dagens början! :)

Update: "Du är nog den första som faktiskt skriver att du för närvarande inte är intresserad och inte som alla andra bara slutar skriva.", skrev smålänningen, som också uttryckte att han verkligen kunde förstå... min känsla, associationen till den gamla pojkvännen... ja, det verkar verkligen vara en bra kille, det här. Han skickade några bilder till, samtidigt som han konstaterade att det knappast skulle ändra min känsla för hans utseende... Han är verkligen inte ful, inte alls. Det känns bara inte... rätt, just nu i alla fall. Men schysst, med en så bra respons på mitt meddelande.

Jag kommer tillbaka till "what I fear, I create"... det är en av trådarna som rör sig i mig just nu. Rädslans betydelse för hur jag upplever världen, och vad jag därmed förmedlar till världen.

Mejlet från Jo gav varken bu eller bä, känns det som. Han skrev bara att han sett att jag kikar förbi på hans sida "varje dag" (inte sant, men behöver han förstärka sin bild av sin betydelse för mig genom att överdriva, så är inte jag den som överhuvudtaget bemöter det påståendet), och av det så trodde han att jag kanske ville ha kontakt igen. Det ville han, skrev han. Och jag svarade raskt "Varför då? Vad vill du säga mig?", och i morse hade han svarat, rätt lamt, att han hade uppfattat att anledningen till att jag kollade in hans sida kanske var att jag var intresserad och ville ha kontakt igen, "Jag har inget emot att prata med dig, jag tycker om dig som människa, även om jag inte ville vara tillsammans med dig", men om han missförstått mig där så bad han om ursäkt... wtf, för att uttrycka mig lite internationellt vulgärt... ;-) Jodå, jag noterar ordvalet - "ville", inte "vill". Kan tänkas betyda att den nya damen redan har dumpat honom, när han byter tempus mitt i meningen... och jag säger som Lagerståhlarna, "det bekymrar mig icke!"... ;-) Jag vet inte om jag tänker svara på det. Just nu tänker jag i alla fall inte göra det. Jag vet, alldeles glasklart, att jag inte vill ha ett förhållande med honom igen, och jag tror inte att jag vill ha honom som vän, eller bekant, heller... hur det än är, så behöver jag inte fler människor som tar energi av mig. Och en människa som är ärligheten själv, tills det gagnar honom själv att ljuga för mig och han dessutom väljer att göra det, grovt och utan ånger dessutom, skulle innebära att jag skulle tvingas försöka lista ut vad som pågår i hans liv hela tiden, för att inte få fler obehagliga överraskningar... dessutom har jag oerhört svårt att känna någon respekt för en människa som ljuger på det sättet. Det känns inte riktigt som om det finns någonting alls att basera ens en vänskap på, med honom... det skulle kosta mig en massa energi att försöka lista ut vad han är "up to" nu, och jag skulle känna mig otrygg med honom, hela tiden. Värdelöst.

Åter till tråden. What I fear, I create.

Till och från, extremt tydligt medan J och jag försökte få till ett förhållande (den minimalt korta lilla stunden), har jag känt att... om jag säger det här som jag tänker och känner till honom, så kommer det att göra så att han känner och agerar på för mig oförutsägbara, men väldigt sannolikt negativa, sätt. J var så väldigt känslomässigt föränderlig, det kände jag tidigt... en del människor låter sina känslor styras så extra mycket av det som omgivningen säger och gör, har i stort sett ingen förmåga alls att själva bestämma om de ska tro på "känslan för stunden" eller ej, och fattar stora, avgörande beslut som påverkar både deras egen och andras framtid, baserat på den där "magkänslan" som är för stunden. Jag funkar inte så, men jag börjar lära mig att... ta det väldigt försiktigt, och helst faktiskt undvika, dem som fungerar så. Jag blir otrygg med sådana människor, och människor är olika - jag är säker på att det finns de som vill ha det där ostadiga, som känner att det ger dem en livsnerv. Inget fel med det, någonstans.

Med Jo, pratade jag öppet om mina farhågor när det gällde en framtid tillsammans. Han sa att han blev alldeles lycklig av att jag var så ärlig... J har uttryckt liknande positiva känslor för min uppriktighet, men jag tror att... båda de här herrarna... har levt med kvinnor som har svårare än de själva för att formulera sina känslor, tankar och viljor. Så de har tänkt ut att "mitt nästa förhållande ska vara med någon som kan förmedla sig själv". De tror verkligen att det är vad de vill ha, och i någon mån är det nog det också - fast med en kvinna som jag, som har rätt mycket bättre pejl på både hur jag själv och de fungerar, så hamnar de i osäkerhet... samma slags osäkerhet som de själva har försatt sina tidigare partners i.

Själv så har jag till och från längtat efter att få träffa en man som har mer koll på sig själv och omvärlden, än jag har... det är inget konstigt med att man längtar efter motsatsen till det senaste "misslyckandet" som man upplevt, det är snarast friskt att man försöker lära sig något av sina misstag.

Nå, oavsett det, åter till tråden. Det jag är rädd för...

Skåne-E, får han heta, han som jag chattade med igår och i förrgår, pratade inledningsvis i vår kontakt ganska mycket om intelligens. Han påstod att om det är mer än 2 standardavvikelser i IQ mellan två människor, så får de svårt att kommunicera med varann... och jag har inte tillräcklig koll på "standardavvikelser" just nu för att veta exakt vad det innebär, men jag fattar att om det är stor skillnad i IQ mellan två människor, så får de svårt att förstå varandra.

Intressant aspekt. Det ger mig ännu ett perspektiv att ta med, när jag funderar över varför vi människor rättså ofta verkar ha så svårt att mötas, nå fram till varann med våra avsikter och personligheter...

Själv så är han väldigt vänster-hjärnhalve-orienterad och har en IQ på minst 135, tydligen. Med i Mensa. Och han sa, rätt tidigt, att han sökte en kvinna med hög IQ... just för att han inte tyckte att det gick så bra att kommunicera med "bimbos", han skrev att han inte ens kunde se sig själv försöka med en snygg men ointelligent kvinna... och det kan ju å ena sidan låta lite streber-aktigt, och å andra sidan handla om att faktiskt inse sina egna begränsningar. Man får välja själv hur man vill ta det! ;-) Jag har inte gjort något riktigt IQ-test, men... med Illustrerad Vetenskaps test hamnar jag på 137... vet inte hur rätt det visar.

Den här mannen är... återhållsam, med hans egna ord. Känslomässigt. Nu har vi chattat... åtskilliga timmar sammanlagt, via MSN... och jag får nog säga att han är rättså... svår att komma inpå livet. Vid ett tillfälle nämnde han något som han tyckte att jag hade sagt tidigare, och jag kände inte igen det, så jag skrev "nu tänker du nog på någon annan av dina damer", varpå han svarade att "nähäh, inte en chans, du sticker ut för mycket!"... ;-) Jag frågade hur han menade då, och han svarade "mängden ord, och att du går rakt på de allra känsligaste frågorna"... tyckte han ja, jag hade inte ens börjat fråga om något känsligt... ;-)

Han har träffat en kvinna via samma sjt, och de har setts två gånger. Hon bor... i den delen av landet som han bor, och det gör inte jag... och han tyckte att hon verkade väldigt mycket mer reserverad irl, än via sms och chatt. Så hon går under benämningen "knepiga tjejen", när vi nämner hennes existens... ;-) Men, dels för att det naturligtvis triggar hans manliga jaktinstinkter, viljan att försöka få henne att öppna upp mer irl, dels för att hon är både smart och trevlig, och mest för att hon bor 2 mil ifrån honom, så... är det henne han har först på sin prio-lista. Jag har försökt lyfta att... så himla omöjligt skulle det inte vara, man kan alltid hitta lösningar på det geografiska problemet, men... han verkar ovillig att se lösningar. Fast efter ett tag skrev han att "men get real, jag gillar att chatta med dig och du är kanske än mer spännande än knepiga tjejen, men hon är 2 mil bort och du är typ 100 mil bort"... Och det finns ju en gräns för hur mycket jag har lust att truga... även om det mest är på skoj.

Men jag noterar, om mig sjläv, att... med en man som är väldigt "på" och väldigt... känslomässig, romantisk, dvs "blind" för vem jag är... så backar jag, blir återhållsam och försiktig, rentav lite stressad. Och med en man som är mer försiktig, så är det jag som blir mer "på"... skojar och driver lite med honom, ser till att han inte vet exakt var han har mig, tills han är helt förvirrad, kanske t o m lite rädd... ;-) Jag tror att det ganska väl illustrerar det faktum att jag verkligen är både känslomässig och rationell. Med en rationell man blir jag mer känslomässig, med en känslomässig man blir jag mer rationell... och hittills har jag inte hittat mannen som är mer lik mig, dvs verkligen både - och.

Men på det hela taget mår jag bra av att chatta med skåne-E. Blir glad. Jag vet ju inte mer om jag vill ha honom, än tvärtom... så det är inte ett reellt problem, att han tänker supersnävt geografiskt. Han får väl vara sådan då, det är hans förlust... och det verkar det som om han ärligt talat är rätt medveten om... Han tycker att jag är attraktiv, han sa att det var ett plus i hans värld att jag hade lagt upp en bild på mig själv på sajten. Och... jag tycker inte direkt att han är så attraktiv... han är inte ful, men han ser verkligen ut som en... civilingenjör, på ett storföretag... ;-) Lite tråkig farbror, sådär. I kostym. Fast han tränar rätt mycket, så... kroppsligt ser han förmodligen yngre ut, än i ansiktet.

Och det bästa med honom, är att jag får tillfälle att fundera på andra aspekter av mig själv. Jo gav vissa saker, skåne-E ger helt andra.

Mest av allt får jag fundera över... det som det handlar om i Coelho-boken, att det hör till livet att kämpa den goda kampen... och den handlar bl a om att livet faktiskt ska innehålla kamper med andra människor. Det gäller bara att hitta nyckeln till när det smartaste är att kämpa och när man hellre bör fly, och hur man ska föra kampen, om man ska göra det... Det här är en jättestor fråga för just mig. Viktig. Min svagaste länk, kanske... oviljan att kämpa med andra, och besvikelsen över att... det måste göras.

Och samtidigt så har det senaste året handlat extremt mycket om just det. Att hitta, och sätta, gränserna för vad jag accepterar från andra, och inte... ffa med dottern. Jag tror att jag tog kampen på rätt sätt med henne, till slut... tror det i alla fall. Facit får jag väl ännu senare, kanske... men just nu så verkar det som om jag gjorde rätt, som i princip stängde henne ute under några månader. Övervägde att utesluta henne ur mitt liv, också... för att hon svek mig på ett sätt som man absolut inte någonsin får svika sina närmaste.

Det som jag blir osäker på om jag har hanterat på rätt sätt, när jag läser boken, är de delar som har med jobbet att göra. I boken beskrivs att det är skillnad mellan att släppa taget om styrningen av sitt liv för att man bedömer att det ger den bästa lösningen, och att göra det för att man verkligen inte vet... vad man kan göra, om något.

De här dagarna har jag varit ute vid sjön några gånger. Fotat en del. Chattat extremt mycket med skåne-E, timmavis... haft roligt, med det. Och igår tog jag en chat-paus och städade hela hemmet, och sedan gjorde jag yoga. Efter det kändes det som om... jag började hitta igen mig själv, lite. Hitta igen lite kraft.

I förrgår kväll, när jag mejl-växlat sådär lite frustrerat med Jo, hade jag verkligen behövt få prata lite om det med någon... och innan dotterns ex-bästis, som dottern själv var extremt less på, äntligen gick hem, och de egentligen inte hade kommit längre alls med sitt film-arbete... så hade det hunnit bli rätt sent. Men jag behövde få prata lite... och dottern la sig till med samma slags "jag vill inte höra vad du har att säga, gud vad du är jobbig som pratar så mycket"-attityd som hon haft... ja, egentligen fram till dess hon flyttade hit igen. Dissande, negativ, kritisk till allt jag gör, inser jag när kontrasten blir så tydlig av att hon plötsligt slutar kritisera mig...

Och jag kände att... jo, jag behöver få prata, och jag behöver det NU. Dottern sa att hon var så trött, och det var hon säkert också, men... framför allt så har hon länge använt det som ett argument för att slippa. En typ av argument som knappast går att ifrågasätta; är man trött så är man trött. Men det slog mig, när hon sa det, att... den omvända diskussionen hade vi varenda vecka, under hela året som hon bodde hos mig. När HON behövde prata eller bråka, så sa hon rent ut att min uttalade trötthet och mitt behov av att få sova i stället för att diskutera det här med henne mitt i natten, mitt i veckan... det struntade hon blankt i. Själva uppbrottet härifrån, som ledde till att hon flyttade till sin far, handlade exakt om det... hon kom hem vid nio den torsdag kväll då jag hade fått besked om när jag skulle sägas upp, och jag hade dånande huvudvärk... och hon krävde att få bråka med mig, så att hon skulle kunna skylla på det när hon stack tillbaka till pojkvännen samma kväll/natt. Nu gick jag ändå och la mig, och hon flydde hemifrån, fast utan något att skylla på... ;-)

Så jag sa det till henne, i förrgår kväll. Att... jag accepterar alltid, när andra uttrycker sina behov. Backar, med mina. Och... jag orkar inte ha det så längre, inte just nu... Årets arbeten har inneburit att jag har valt att vara den som lyssnar på andra, anpassar mig efter andra, försöker komma in i gruppen och kulturen... och jag kan inte se att jag kunde ha gjort annorlunda, men konsekvensen är att nu orkar jag inte att mina närstående sätter sina behov före mina, hela tiden. Jag behöver få prata, få umgås... och jag tänker inte backa mer på mina behov nu.

Dottern bröt ihop en stund när jag sa att vår diskussion halkade tillbaka till precis där vi var i vintras... men tårarna var nog mer ett sätt att få sin vilja igenom, än äkta förtvivlan. Jag tror dock att hon också tyckte att det kändes som ett nederlag, att vi hamnade tillbaka i det där omöjliga från i vintras... så en del av tår-skvätten handlade nog ändå om det.

Det tog henne i alla fall inte mer än några minuter att inse att det jag sa stämde, och helt enkelt byta attityd helt. Hon valde det själv, det kändes att det var äkta... och det var så himla skönt.

Så jag fick prata mig igenom tankarna som handlade om mina svårigheter att sätta rätt slags gränser, i rätt sammanhang och mot rätt människor. Och hon lyssnade, gav respons också. Jag pratade om relationen med C, som jag tycker har blivit så... konstig, sedan hon kom hem från Down Under... och dottern sa att hon också hade noterat att hon fick... otrevligare, oväntade kommentarer från C, en annan attityd även mot dottern, än C haft tidigare. Vi funderade på vad det kan vara som gör att C reagerar... så mycket mer i sin "skugga", mycket mer... destruktivt, än någonsin tidigare. Kom fram till att en sak säkert kan handla om att när C kom hem igen, efter fyra månader på exotisk resa,så... var det inte precis så att folk sökte upp henne för att hälsa henne välkommen hem, eller var supernyfikna på hur hon haft det... utan snarare hade folket omkring henne vant sig vid att hon ändå inte fanns där, och fyllt igen hålet som hon lämnade efter sig när hon for, med annat och andra... C har själv pratat om det, att det är så det har blivit. Det var inte så himla kul att komma hem och få upptäcka hur umbärlig hon tydligen är, i sin värld... och det kan man ju lätt förstå. Men hon tar ut det på mig, och jag var inte en av dem som inte var intresserade när hon kom hem... snarare är det väl så att jag är en av de få som står henne så nära att hon vågar ta ut det på mig. Men det är inte likt C, att göra så... och jag känner att jag är trött på att vara så förstående mot mina nära, att det blir jag som får betala när de mår dåligt.

Jag sa till dottern att jag såg jättetydliga paralleller i C´s beteende sedan hon kom hem, med kompisen E, som jag faktiskt blev tvungen at välja bort ur mitt liv sedan hon plötsligt vräkte en massa skit som hon samlat på sig under 12 års vänskap, över mig... och det blev tydligt för mig att E´s bild av mig inte ens nästan liknade den bild jag trodde att hon hade av mig. Dottern frågade vad det egentligen var som hände, när det skar sig mellan oss, och jag berättade.

I det totala sammanbrottet av vår vänskap, blev det plötsligt tydligt att E både hade varit ordentligt avundsjuk på mig genom åren, och att hon inte alls såg att hon hade ansvaret för att kommunicera sig själv till sin omvärld. Klassiskt kvinnligt, "om du älskar mig så förstår du att när jag säger 'gör si', så menar jag egentligen 'gör så'"... E hade sin andliga resa, hon var en sökare sedan tonåren, och hade kokat ihop sin egen variant av new age... och det farliga med hennes variant, var att hon verkligen "lydde" tarot-spådomar och astrologiska tecken... hon frånskrev sig själv ansvaret för sitt liv, satte sin tillit till "någon högre makt". Så varje gång som hennes liv inte blev som hon ville, så skyllde hon det på sin omgivning, i stället för att ens försöka ta tag i sin egen del, den som hon kunde göra något åt, om hon ville...

Under hela det året, då E´s och min vänskap havererade, så hade hon gjort sig ovän med de flesta i sin omgivning. Hon hade kämpat så länge för att försöka vara sådär god och upplyst som hennes "tro" sa att hon skulle ha blivit, om hon gjort alla "övningarna" på rätt sätt... så när omgivningen inte passade in i hennes nya andlighet, stod hon inte ut med det... och det kan jag både känna igen och förstå. Det gör det inte ett dugg mindre till hennes ansvar, att hantera sin omgivning utifrån hur de fungerar och inte utifrån hur hon tycker att de ska fungera, utan att hon ska behöva tala om hur hon vill ha det...

Och jag märker liknande tendenser hos C, nu. Förmodligen stör det henne någonstans, att medan hon har varit ute och Sett Världen, och alltså borde ha haft ett mycket mer spännande liv än jag, så har det hänt otroligt mycket mer i mitt liv, jag som bara har varit hemma... Varje gång vi pratar, så berättar jag om de senaste turerna, och det har ju hunnit hända ganska mycket varje vecka under våren, och sedan vill hon berätta om... bilen som behöver en ny baklykta... eller hennes pappa, som gjort något störande som är av exakt samma slag som han gjort under hela hennes liv, och som hon har försökt förändra i hela sitt liv, utan att lyckas ett dugg... och jag har engagerat mig i baklyktor och ekorrar i träden och vad det nu är, som verkligen har varit... på den lilla skalan.

Och jag tror att det som hänt i C då, är att först har jag berättat en massa om allt som hänt hos mig, och under tiden som jag berättat, och hon faktiskt verkligen har varit nyfiken på att höra mer, så har hon hunnit reta upp sig på att det är jag som pratar och inte hon... så när hon sedan berättar om sina trivialiteter, så har hon dels redan bestämt sig för vara arg över att hon tror att jag bara bryr mig om det som rör mig, så hon hör inte att jag både lyssnar och ger respons, och dels har hon nog själv insett, medan hon pratar, hur... ointressant, oviktigt, det som hon berättar om är, i jämförelse... och det blir hon bara ännu argare av. På mig...

Så när jag är ledsen eller arg, för att J eller Jo har gjort något riktigt dumt eller hänsynslöst, så har hennes ilska mot mig blommat ut, genom att hon blir lite skadeglad över att någon trampar ner mig... hon har t o m passat på tillfället av svaghet hos mig, och trampat lite själv också.

Och det är så olikt C... så jag känner verkligen inte igen henne. Aldrig tidigare under våra år av vänskap, har hon reagerat så...

Och det är så supersvårt att prata klartext om att man ser att den andra faktiskt är avundsjuk, beter sig elakt, vill illa.. med kvinnliga vänner. Mycket svårare än med manliga. För kvinnor har ett mer eller mindre stort behov av att se sig själva som "människo-kännare", kloka människor som alltid gör "rätt", när det gäller relationer... dessutom är kvinnor oftast "smartare" på området relationer och kommunikation, så kvinnor kan vara så mycket elakare än män vanligtvis kan, eller är.

Men det här är nog ett exempel på en situation där man är tvungen att kämpa den goda kampen, som Coelho skriver om...

Dottern och jag hade ett väldigt bra samtal. Ömesidigt engagemang.

Och igår, dvs dagen efter, ringde C. Och... jag berättade för henne om mina tankar kring konflikten och vänskapen med E... och C är inte dummare än att hon hörde att där fanns paralleller, till hennes sätt att agera mot mig. Jag sa tydligt, även till C, att jag faktiskt inte går med på att den som inte har kapaciteten att hänga med i mina resonemang, därmed agerar mot mig som om det vore jag som var den konstiga och den andra som är normal. Att jag inte accepterar att bli stämplad på det sättet, eller att mina behov alltid ska stå tillbaka för den andras behov.

Och hon hörde vad jag sa. Kände sig tydligtvis lite träffad, för när hon svarade (och var så ärlig hon kunde - det är ju det som jag alltid har tyckt så mycket om med henne, men som hon tappat under våren), så hade hon tonfallet hos valpen som blottar strupen... inte den där hårda och faktiskt oförskämda tonen som hon haft under våren, när vi diskuterat sådana här saker.

Det blev att bra samtal med C också.

Jag får dra slutsatsen att jag nog inte har förmått signalera att "här GÅR min gräns, och det är inte förhandlingsbart"... förrän nu. Jag har inte förmått ta den goda kampen.... har inte haft tillräcklig ork, med allt annat som händer runt omkring i mitt liv, och precis som mamma gjorde kring jul, så har C utnyttjat mitt försvagade tillstånd till att försöka skaffa sig fördelar på min bekostnad.

Jag kan såklart bli besviken över att mina närstående bara behandlar mig med respekt när de inser att jag kommer att orka markera, vara starkare än de. Fast frågan är om det är någon vits med att bli besviken... om det inte är så att jag behöver träna mig själv i att bli bättre på att acceptera att... människor ÄR inte goda, och det beror inte på mig eller någon annan, så är människor i allmänhet konstruerade, bara. Allt jag kan göra åt det, är att försöka hitta rätt förhållningssätt till att det helt enkelt ÄR så... lära mig att kämpa den där goda kampen, när det blir nödvändigt att göra det. Vare sig jag har orken eller ej... kampen kommer när den kommer, och då får man helt enkelt bara orka - eller dra sig ur, fly undan, i alla fall tillfälligtvis, om orken verkligen ÄR helt slut... Livet handlar om att överleva. Att hitta sätt att överleva på, som samtidigt ger en ett så trevligt och roligt liv som möjligt. Men kampen kommer man inte undan... och jag har nog lagt krokben för mig själv tillräckligt nu, genom att bli ledsen, besviken och desillusionerad över att människor inte är goda. Det är nog dags att jag lär mig leva med att det är så, bara...

Jag har fler funderingar i frågan, men eftersom skåne-E och jag chattade till ca två i natt, och jag vaknade lite efter fem, så... är jag alldeles för trött för att kunna sy ihop saker så som jag vill. Kanske blir det mer i morgon, ifall jag inte åker till C då.

I morse när jag ändå inte kunde sova, åt jag lite frukost, och sedan gick jag ut i det tillfälligtvis soliga vädret och gick runt sjön. Det hade regnat i natt, doftade underbart och överallt fanns vackra regndroppar, i gräset, på blommorna... som gnistrade fantastiskt vackert i solen. Jag fotade en del, hörde koltrasten, och lommen som hoade... mötte inga människor såpass tidigt. Jag la mig på en brygga, i solen, och hörde vågornas skvalp mot bryggan, och vindens prassel i asplöven... mmmm... läste lite i boken, hörde lite P1. Ett par timmar var jag ute, och dottern hann faktiskt vakna och ringa och fråga var jag var... När jag kom hem startade jag datorn, laddade in bilderna från kameran, startade msn, och genast kom där ett meddelande från skåne-E... :-) Han var ungefär lika trött som jag. Jag komprimerade och skickade honom ett antal bilder från morgonen. Han blev glad, och tyckte att jag var bra på att fota. Och så småpratade vi via msn fram till lunch... då han gick iväg med sina kollegor, och just när han försvunnit från msn, dök kära Gunilla upp, så jag fick ännu en trevlig pratstund! :-) Så ringde dottern, som var bjuden på lunch på stan med pojkvännen med föräldrar, och undrade om hon skulle kolla med busstationen hur det var med busstrafiken just idag. Hon lyckades fiska fram att det skulle gå en buss vid två - 40 minuter efter att jag precis klivit ur duschen... inga klöder på mig, inget packat för en helg hos C, och alldeles för trött för att orka stressa... Jag ringde ändå C för att höra hur långt hon skulle behöva åka för att hämta mig ifall jag skulle ta den där enda bussen... och jag tyckte att det skulle bli för långt, för hennes del, ihop med att det samtidigt skulle bli dyng-stressigt för mig. Så vi sa att "vi hörs i morgon förmiddag, då kollar vi hur det ligger till med bussar och andra planer", och så la jag dagens resplaner på hyllan.

Skåne-E dök upp igen. Han skickade eniro-kartor som visade var familjens stuga, som han och barnen ska åka till i helgen, låg. Och så berättade han lite om den, och om dem som skulle vara där... jag skojade lite och föreslog att eftersom det nu verkar bli så dåligt väder nästa vecka, så kommer de att komma på att just NU skulle vara det perfekta tillfället att besöka min stad! ;-) Det är en bra bit från deras stuga... och han skrev om mamma och hunden och... tog mig nog faktiskt på allvar. Men tyckte att det skulle bli för bökigt - och det skulle det ju, absolut! :-) Jag brydde mig inte om att säga att jag mest skojade... ;-)

Trivsamt småprat, fram till tre ungefär. Då ville jag gå ut och lägga mig på gräset en stund, så det sa jag. Vi pausade samtalet, och jag gick ut en timme ungefär. Det var inte varmt ute, men på backen blev det hyfsat lä... skönt att ligga i solen lite, med tanke på att det ser ut att bli dåligt väder ett bra tag nu.

När jag kom in, hade han inte gått från jobbet än, fast han trodde att han skulle iväg en halvtimme tidigare... så vi surrade lite mer, och så stack han. Dotterns pojkvän kom, han trodde att dottern var här... jag ringde och kollade var hon var, och hon var nästan hemma, efter en matinköpstur.

Dottern stekte pannkakor, medan jag brottades med att byta ut säkerhetshakarna på fönstren i köket, som blåst sönder när tromben passerade vårt hus, sommaren för två år sedan... ;-) Jag svor en del över hakarna som skulle dit, det var rejält bökigt att få till dem, men till slut satt de på plats. Skönt att ha fixat något, denna sommar! ;-)

Jag gjorde Illustrerad Vetenskaps IQ-test på nätet, eftersom jag faktiskt blev lite nyfikn på hur jag ligger till, efter alla samtal om saken med skåne-E. Och sedan var maten klar... dottern, pojkvännen och jag åt framför TV:n. Väldigt mysigt. Och när jag just ätit klart och hällt upp vatten i kaffetratten, dök Gunilla upp på msn igen. Lika trevligt, eller t o m ännu trevligare, att få småprata om ditt och datt med en människa som känner mig och tycker om mig, och det är ömsesidigt... :-)

Sedan har jag försökt bli klar med det här inlägget! :-) Dottern sitter i soffan och chattar, pojkvännen har åkt hem. Vi är väldigt trötta, både jag och dottern.... ska bli skönt med en natts sömn... medan skåne-E är ute och dricker öl med sina kollegor, jag är SÅ glad att jag inte behöver göra något sådant idag.. ;-)

Första gången jag hörde Lena Andersson var också i ett sommarprogram, 2005. Hon gjorde då en underbart oortodox läsning av nya testamentet, där hon kom fram till att Judas handlande var fullt begripligt. Naturligtvis blev det en enorm lyssnarstorm. Profeter får man som bekant inte ifrågasätta eller ta ner på jorden, ens tusentals år efter deras död.

I år passerade Lena Anderssons program utan protester men är minst lika vältänkt och intressant som det tidigare. Det handlar om att läsa och skriva.

Med en litterär kanon följer många värderingar som Lena Andersson skarpsynt går igenom. Varför ska man skriva, om Shakespeare en gång skrivit "bäst"? Är det inte viktigt att läsa "rätt", nu när man inte hinner läsa allt? En författare som heter Andersson i efternamn kan väl omöjligt vara lika "viktig" som en som heter Dostojevskij? Visst kan dessa tankegångar verka knäppa när man ser dom såhär i skrift. Men medvetet eller ibland undermedvetet är dom väldigt utbredda. Och dom hämmar oss och får oss att inte våga uttrycka oss. Därför är Lena Anderssons program viktigt.

Jag har inte läst Lena Anderssons debutbok Var det bra så? som handlar om att växa upp som förortsunge på 70 och 80-talen (Andersson själv är uppväxt i Tensta). Men varje gång jag hört henne prata tänker jag att jag borde läsa den. Kanske någon av er har läst boken och vill ge ett omdömme i kommentarsfältet?

Annars fick programet mig att fundera lite krig det konservativa kulturbegreppet. Då och då i debatten på senare år har borgerliga röster talat för en återgång till dom "klassiska värdena" inom konst och kultur. Modern produktion av konst, litteratur och annan kultur uppehåller sig allt för mycket vid frågor i tiden. Läs politiska och sociala frågor. Man antyder en socialistisk konspiration som skulle vilja få in politik i allting och därmed "förta" "högre värden". Sådan litteratur överlever inte in i framtiden, kan inte bli klassisk.

Så Dante kommenterade inte sin samtid i Inferno? Odysséen, Kalevala, Sapfos poesi, you name it, skulle vara fria från sin tids politiska, religiösa och filosofiska strömningar? De grekiska tragedierna skulle inte diskutera sånt som staten, krig eller andra maktfrågor? Tillåt mig hånle.

Litteratur likväl som annan kultur drivs fram av konflikter. Inre psykologiska konflikter hos författaren. Yttre motsägelser och motsättningar i samhället. Ofta speglas det ena genom det andra. Författaren skriver för att förstå sig själv och därmed det samhälle och den tid hon lever i. Så har det alltid varit. Att kräva en kultur som lever i en sfär utanför samhället är varken mer eller mindre än att kräva kulturens död.

Nu tror inte jag att det är där skon klämmer. Snarare är det väl så att ju mer ålderstigen litteraturen är, ju finare eller mer klassisk. Och också: ju längre bak i tiden, ju exklusivare skrivkonsten. I tider när bara överklassen hade möjlighet att skriva eller publicera sig gjorde det kanske inte så mycket att författarna intog ståndpunkter eller skildrade konflikter?

Nuförtiden däremot handlar litteraturen om en massa saker som en borgerlig kulturkonsument inte känner igen sig i. Dessa böcker kan då avfärdas som olitterära, låga, oviktiga, politiska, snuskiga eller som enkel underhållning. Det kan vara en bok som inte alls handlar om något politiskt. Kanske om en förälder-barnrelation, en kärlekshistoria, en skräckrysare eller uppväxtskildring. Men genom att utspela sig i till exempel en förort och vara skriven av någon med erfarenheter därifrån blir den automatiskt hotfull för en del som gör anspråk på att veta vad som är god smak. Dom har själva aldrig satt sin fot i en förort.

Detta är alltså inte bara en odemokratisk, utan en direkt totalitär inställning. Det som inte utspelar sig inom en borgerlig sfär, eller ger uttryck för denna lilla grupps erfarenheter kan aldrig vara väsentligt och saknar existensberättigande.

Nej låt oss ta bladet från munnen och skriva det vi lever, drömmer och fantiserar. Om överklassen inte känner igen sig i samtidslitteraturen är det knappast våran huvudvärk. Dom får väl låsa in sig någonstans och tröstläsa Homeros tills dom somnar helt.

Det är svårt att säga precis var gränsen går mellan acceptabel och oacceptabel humor går. Kanske för att det egentligen inte finns någon gräns, utan för att människor har en tendens att själva sätta upp gränser för vad som är rätt och fel beroende på ens syn på saker och ting. Dessa så kallade gränser varierar förstås från person till person, och kan i vissa fall leda till konflikter när ett skämt hamnar på olika sidor om ”gränsen” för olika personer.

Att skämta om något som av många kan ses som allvarligt och fel, något som till exempel skadat många eller är ett aktuellt problem, kan ju varken förbättra eller försämra själva problemet. Om någon till exempel skämtar om våldtäkt i fängelser gör ju varken det att situationen i många fängelser (främst amerikanska?) blir bättre eller sämre. Lika lite skulle ett recept på en fruktkaka eller vadsomhelst förändra situationen, eller hur? Att då ändå ta illa upp när man hör något sådant och sedan häva ur sig protester mot skämtets upphovsman är ju ungefär som att säga åt den som skriver om fruktkakor att sluta upp med det och göra något åt fängelsevåldtäkter istället. (Tro nu inte att jag har något emot folk som tar illa upp, man kan ju inte rå för hur man reagerar. Däremot kan man rå för hur man hanterar sin reaktion.)
Det är viktigt att kunna se att ett skämt faktiskt är ett skämt och inte behöver förmedla någons egentliga åsikter överhuvudtaget. Man får inte glömma att personen som skrev det förmodligen inte ville någon illa, att ord bara är ord och inte tillfogar någon direkt skada. Självklart finns det de som råkat ut för hemskheter och blir mycket upprörda över att någon skämtar om det, men så är det vad man än skämtar om. Till och med fruktkakor, seriöst. (Det finns säkert någon som inte tolererar att man ens nämner fruktkakor på grund av någon händelse.) Det är därför också viktigt att kunna se att det förflutna faktiskt är förgånget och inte tillhör nuet. Vad man än kan ha råkat ut för är ett skämt om detta inte ens i närheten av samma sak som själva händelsen. Och om skämtet väcker hemska minnen till liv, tillhör dessa minnen också det förflutna och inte nuet vad som än händer.
Nu vet jag inte om jag ska vara så djärv och säga att till och med den hemska händelsen (då den var verklig) inte är så hemsk som man föreställer sig den (så bli inte så upprörda av det här nu). All smärta är hur osannolikt det än verkar subjektiv, och kan knappast ens kallas smärta såvida den inte jämförs med något annat (som då skulle vara mindre smärtsamt – också subjektivt).
Även ett offer är inte mer ett offer än förövaren eller någon annan heller för den delen. Om någon är något är alla andra också precis det, bokstavligen. Inga undantag. Det här vet jag kan vara svårt att förstå, men så är det (tyvärr?).

Riktig öppenhet och tolerans innebär alltså att ta allt man stöter på med en nypa salt och varken bli för seriös eller för oseriös. Det är en svår konst. Vi påverkas alla hela tiden av andras värderingar och moral, och gör inte gärna något som kan uppröra någon annan, trots att vi kanske själva inte ser några problem i handlingen. Å ena sidan kan vi inte bara göra som vi själva anser är rätt, å andra sidan inte heller bara vända kappan efter vinden. Det gäller att kritisera sina egna åsikter, tankar och handlingar lika mycket som andras, och acceptera att det inte alltid (kanske till och med aldrig, faktiskt) finns tydliga rätt och fel som alla i vår omgivning kan hålla med om. Etik och moral är något väldigt personligt som hela tiden varierar från situation till situation. Vi kan aldrig bestämma och resonera på förhand hur vi ska och kommer att agera utan måste lita på vår intuition mer än vi tror.
I dagens (västerländska) samhälle är intuitionen grovt underskattad och räknas inte alls som något lämpligt att följa. Men faktum är att det logiska resonemanget är minst lika ohållbart (om inte mer) än intuitionen. När vi förutser något tror vi ofta att våra tankar ger en exakt bild av själva handlingen. Detta stämmer inte överhuvudtaget. Det enda som någonsin kan vara en exakt bild av handlingen är handlingen själv. Intuition handlar således inte alls om framtiden, utan om nuet. Intuition är detsamma som handling. Resultatet av handlingen är också detsamma som handlingen. De är inte separata och följer inte efter varandra i det inbillade linjära systemet vi kallar tid.

Jag måste dessutom tillägga att Brad Warner aldrig nämnde något om våldtäkt i sitt inlägg, och de som ändå tolkade det så har sig själva att skylla, tyvärr.

Verkligheten är blind och bryr sig inte om vad vi tycker och tänker. Vi kan inte påverka den genom att tänka eller genom att frenetiskt skriva ned våra synpunkter (som jag nyss gjort). Vi kan bara acceptera den och vara en del av den genom våra handlingar och våra liv.

Så, äntligen slut.

Äntligen förstår hen att hens ständiga sms:ande och undringar om vart jag är, vad jag gör och med vem jag är, får mig att känna mig totally kvävd och begränsad. Jag måste få känna att mitt liv är mitt liv. Att jag bestämmer själv vad jag vill göra, när jag vill göra det och med vem jag vill göra det. Jag vägrar fråga hen om lov och jag vägrar att anpassa mig. Inte nu, inte mer!

Det bästa av allt är att Sayi förstår… Hen förstår att hens beteende inte ens är okej i ett monogamt parförhållande och hen lovar att ändra sitt beteende J

Samtidigt är jag oerhört peppad inför helgen. Ska äta och drinka med Angian. Funderar på vad jag ska ha på mig!!!

Och innan dess är det en liten tillställning där en väldigt söt, smart och spännande människa kommer vara med, Nabel heter hen. Vi känner inte varandra så jättebra, men träffas typ varannan vecka, eftersom vi båda är med i samma läsecirkel. Sedan har vi en del gemensamma vänner och brukar hamna på samma fester.  Så på onsdag ska jag försöka prata lite med Nabel i alla fall J

Sayi bor jag med. Ibland känns det som vi känner varandra utan och innan, men just nu är vi som främlingar. Vi missuppfattar varandra och ser bara våra olikheter i ett negativt ljus. Jag vill inte vara den människa som hen just nu ser mig som. Och jag vet att hen inte är den som jag allt som oftast väljer att se henom som. Vi skriker och gråter, surar och anklagar, skrattar och älskar. Det bästa jag vet är när rynkan mellan Sayis ögonbryn slätas ut, när hens blick blir mjuk igen och slutar skära sönder mig. Sayis och min relation är en berg-och-dalbana. Och kanske har den alltid varit det. Den stora frågan är om vi kommer att överleva det här. Vad kommer att ske? Fungerar det att göra om ett monogamt parförhållande till en icke-definierad relation utan krav och begränsningar?

För ett par månader sedan träffade jag Morkim. Hen är ännu en ingrediens som gör röran lite rörigare. Morkim och jag ”klickade” från första stund. Hen är rolig, social, omtänksam och lättpratad. Eller hen VAR allt detta. Vi började umgås rätt intensivt. Det blev mycket kaffe och en del öl. Snart insåg vi att våra läppar och tungor matchade minst lika bra som våra skratt. Mysigt och okomplicerat. Vi hade det skönt, roligt och trevligt tillsammans.

Tyvärr varade det inte så länge och det beror främst på att Morkim mår väldigt dåligt. Hens värld är full av kaos, mer och värre kaos än det som finns i min värld. Hen är nu helt förändrad. Misstänksam, manipulerande, svartsjuk och falsk. Det känns inte alls kul, men jag har bestämt att vi behöver vara ifrån varandra ett tag. Eller att JAG behöver vara ifrån henom. Vi pratar ändå, men ses inte lika mycket. Snart lättar det förhoppningsvis för henom…

En annan ny person i mitt liv är Angian. Hen träffade jag på en fest där jag inte kände någon… Vi var de enda som satt tyst och snällt och sörplade på vårt vin. De andra festdeltagarna dansade, skrålade och rullade omkring i alla möjliga och omöjliga hångelhögar. Eftersom vi båda satt där och såg tråkiga ut bestämde vi oss för att göra det tillsammans. Och ur detta föddes ett djupt samtal om drömmar, hopp, rädslor och tankar. Jag har nog aldrig haft ett så ärligt och seriöst samtal med någon som jag inte känner… Det var helt fantastiskt faktiskt! Efter denna kväll har vi pratat via msn och telefon. Angian är inte bara intelligent, empatiskt och snygg… Hen är grymt rolig också! Hens humor är bitter och torr och jag viker mig av skratt.

Här om dagen fick vi äntligen ses igen. Vi pratade, diskuterade och skrattade. Det var urmysigt! Hens ögon är intensiva, mörka och glittrande. De suger fast mig. Angian är en ingrediens som gör röran kryddigare. J   

Snart ska vi ses igen, över något alkoholhaltigt. Det pirrar i mig.

Vi kan prata hur länge som helst om att ha konflikter, på metanivå, men när det kommer till att omsätta det hela i praktisk handling så tar det stopp. Jag känner mig oviktig, inte lyssnad på, missförstådd och orättvist behandlad. De där känslorna gör inte att jag blir mer konstruktiv i försöket att lösa konflikten. Jag blir arg samtidigt som jag blir vag. Vag i mitt försök att "göra rätt". Jag blandar även ihop vad jag tycker är ett bra sätt och när jag mest försöker komma på vad hen tycker är ett bra sätt.

Nu har vi inte haft någon konflikt på länge, men jag känner att vi behöver prata. Det är vanligt dock att jag känner att jag behöver prata, behöver jag då alltid göra det? Är det alltid lösningen att prata om saken? Ja svarar min tanke, det är klart. Kommunikation är bra. Eller?  

När pratandet inte leder till kommunikation utan bara att man står och stampar, försöker och försöker och försöker, men inte når fram. Är det då kommunikation att prata? Jag har inga färdiga svar här, jag bara skriver det jag tänker i stunden.

Skulle vi kunna metaprata om själva kommunikationen i konflikter? Om vår kommunikation när vi har konflikter och inte allmängöra det hela? Det är ofta lätt att göra även det till en konflikt och se det som att där måste finnas ett rätt sätt att lösa en konflikt och inte olika möjligheter?

För att krångla till detta ytterligare så kan jag inte se att där finns en konflikt just nu. Så det kanske går att sluta problematisera det hela? Eller handlar det om kontroll? Att jag har ett kontrollbehov, jag vill komma på hur vi kan hantera konflikter på ett bra sätt, så att jag kan veta att nästa gång där kommer en konflikt så finns det ett sätt att lösa det?

Ibland känner jag mig otrygg med Oimy för att jag inte vet att vi kan hantera konflikter. För att jag inte vet att hen är intresserad av att förstå mig när jag känner mig osäker.

Det finns inte vi och DOM, inte som jag ser det! Vi är alla medmänniskor som får ge och ta och ibland får man ge väldigt mycket för att kunna få det lilla ordet som behövs för att kunna fortsätta dagen med ett smile!!! Världen fortsätter och människor gnälla och klaga fortfarande, precis som jag gjort nu och visst ibland håller jag med om att det känns otroligt skönt att bara få kräka av sig. Skillnaden är bara hur, var och varför man gör det, det finns bra sätt att kommentera allt...

Och det var J.

Jag sa bara att jag var lite upptagen, frågade om han kunde ringa om en halvtimme ungefär. Det kunde han, och så la vi på.

Och jag lyckades avsluta mötet med tjejen... relativt fokuserat, i alla fall... Sedan ringde jag min projektledare för att avrapportera lite, och för att kolla vilken tid som passade honom för ett möte med en av våra grupper nästa vecka. Innan jag hunnit lägga på, ringde J igen, på mobilen... och jag avslutade samtalet med projektledaren, och svarade.

Han... sa hej. Att han sett att jag hade ringt igår, att han hade tänkt höra av sig till mig för ett avslut, och att det varit för sent igår när han upptäckte att jag hade ringt. Jag frågade om han hade läst mitt mejl... men han hade inte sett att jag skickat det. Och det tror jag faktiskt på, för han hade nog låtit annorlunda när han ringde, om han hade läst det.. ;-) Jag talade om att det var ett argt och ledset mejl. Att jag varit ordentligt besviken på honom, igår. Han sa att han förstod det, men blev lite svajig... undrade om jag kunde säga lite kort vad det var som jag blivit arg på... och jag sa det. Att jag sett att han varit inne på dejt-sajten vilket jag tolkar som att han mår bättre nu, men att han inte tagit snacket med mig först. Att jag kände mig respektlöst behandlad. Och han sa att... han har inte börjat dejta igen. Att han kommit fram till att han nog inte alls ska försöka sig på ett förhållande nu, och kanske inte ens alls. Men att han fått sådana där fun match, och varit nyfiken på att se vem/vilka det varit som skickat dem... och så sa han "det är väl bekräftelsebehovet".

Flera gånger försäkrade han att han hade tänkt ringa mig. Och jag sa att... "det var ju bara för att jag ringde dig, annars hade du väl knappast tagit kontakten igen"... och han sa att han kunde förstå att jag tänkte så, men att han verkligen hade tänkt prata med mig igen. På riktigt. Jaja, whatever.

Han sa att han mådde bättre den här veckan. Att förra veckan hade varit ordentligt illa... och att han fortfarande inte mådde bra riktigt, men bättre. Och att han insåg att han har saker som han är tvungen att hantera, med sig själv. Men att han hade tänkt att han ville prata med mig i helgen, om det funkade för mig.

Jag sa att jag ville att vi skulle ses. Och sedan ringde den andra telefonen... och J sa att han skulle ringa senare, vid middagstid, och så skulle vi bestämma om helgen.

Det var den biträdande chefen på det nya jobbet som jag ska in på. H*n ville försäkra sig om att jag hade hört telefonmeddelandet igår, och sett mejlet... om enhetsdagen som de ska ha om ett par veckor, då alla som jobbar inom enheten skulle presentera vad de jobbar med. Jo, jag hade sett det, och svarat på mejlet... att just den dagen har jag två möten inbokade, och jag behövde få ta ställning till om jag kan skippa båda dem eller inte, innan jag svarade mer definitivt. Men att det givetvis är ett guld-läge för mig, att snabbt få komma in i verksamheten, om jag kan vara med på den dagen... Och så pratade vi om lite andra praktiska saker, och la på.

En kollega, som jag alldeles nyss varit både arbetsledare och väldigt tillgänglig för, kom förbi. Sa att det kändes så tomt och konstigt att jag inte längre fanns i det rum som jag funnits i, under flera år... Vi pratade lite om hur organisationen och arbetsledningen fungerar just nu, och vad vi tror om hur den kommer att fungera.

Och sedan ringde jag närmaste kollegan för att höra om vi kunde luncha ihop... puh. Det kunde vi, så när jag fixat några saker gick jag dit och vi köpte lunch och satte oss där och åt. Vid det laget hade jag gått på högvarv hela förmiddagen... så jag föll liksom bara ihop som en ballong, när vi ätit... Vi gick till fikarummet och tog kaffe. Pratade om ditt och datt. Rätt skönt.

Och så pratade jag med en av dem som jag har tagit över arbetsuppgifter från, om ett projekt som h*n blivit tillfrågad om vi ville ingå i, och som nu hamnar på mitt bord. Vi enades om hur jag skulle hantera frågan, och jag gick tillbaka till mitt rum.

Svarade på en del mejl. Samarbetade med min administratör om lite aktuella saker. Och så satte jag mig på cykeln och for till pysslologen...

Samtalet började i jobb-änden. Handlade mest om det. När jag berättade om min dröm om att försöka få till egenföretagarspåret parallellt med alla varianter i höst, frågade hon vad det är som jag har tänkt egenföretaga i. Och jag sa det... undrade om jag hade berättat det för henne förut, och hon sa att jag hade nämnt det. Och så sa jag att... i fjol, när tankarna kom upp och var alldeles nya, då testade jag dem på nästan varenda människa jag stötte på. Jag ville både få reda på vad folk tror om coaching som arbetsområde, och vad de tror om mig i den rollen. Dessutom hoppades jag på att få tips om... anknytande områden. Det var bra, då... när jag inte visste alls om det verkligen var något för mig. Men nu... märker jag att jag gärna "mörkar" lite, om vad det är jag vill satsa på. Jag vill helt enkelt inte ha folks åsikter, särskilt inte den sortens åsikter som är negativa... för jag vill prova det här spåret, tror på det själv. Jag behöver inte responser som är negativa... inte nu.

Och hon sa att hon förstod precis, och tyckte att jag resonerade helt rätt. Sedan berättade hon en massa om sin resa, när hon utbildat sig till det som gör att hon träffar mig i den rollen hon har nu... det var intressant. Mest förvånad blev jag över att hon verkligen trodde på min idé... att hon tyckte att jag skulle driva den vidare. Hon trodde, tyckte, att det skulle passa mig, att jobba som coach... och litegrann väger ändå det, eftersom det är henne som jag har brottats med om min utveckling, under våren.

Mitt i samtalet ringde dottern... jag hade glömt stänga av mobilen, och tog samtalet när det nu ändå ringde. Dottern berättade glädjestrålande att hon blivit tillfrågad om hon ville jobba på cafét där hon praktiserade tidigare i våras, i morgon... och jag sa att det var roligt att de frågat henne, och att det var klart att hon skulle göra det, och att jag var upptagen så vi fick prata mer sedan...

Sedan pratade vi om dottern. Hur det känns att ha henne hemma igen. Och... jag kände att jag nästan svek mig själv, eftersom psykologen har varit så tydlig med att hon egentligen inte förstått att jag kan hålla så mycket känslomässig distans till dottern... när jag sa hur skönt det är att ha dottern hemma igen. Inte alls okomplicerat, men väldigt skönt. Jag pratade ganska mycket om de situationerna som dottern har klarat ut så imponerande bra, den senaste tiden.. samtalet med pojkvännen härom helgen, och med pappan härom veckan. Att dottern just nu bemödar sig så väldigt om att vara exemplarisk, och att mina erfarenheter säger mig att inte lita på att det håller... men att ändå bete mig som om det vore självklart att dottern fixar de saker som hon sköter, just nu. Det ska inte vara världsomvälvande märkvärdigt att klara att sköta sitt eget liv, när man är snart 18 och tycker att man är så vuxen att man kan välja allt själv... det ska vara självklart. Och hon ska lära sig att bekräfta sig själv, i sina framgångar... för hon ska ju leva med sig själv resten av livet, däremot inte med mig.

Och så fick jag lite tips av psykologen som jag inte hade någon användning av eftersom jag redan klarar just de sakerna alldeles utmärkt på egen hand, men jag tackade och tog emot... ;-) Hon vill ju väl. Hon gör så gott hon kan, med att uppfatta mig... och att inte försöka projicera sig själv på mig. Men antagligen känner hon igen såpass mycket av sig själv i mig, för att inte riktigt kunna hålla isär oss... ;-) Och jag känner ju att hennes projiceringar av sig själv, är väldigt kärleksfulla. Hon försöker styra upp mig, av omsorg, engagemang... och det är inte min sak att vara hennes trotsande tonåring, jag kan ta det jag har nytta av och bara strunta i resten. En sak tipsade hon om, som jag absolut inte hade kommit på själv, och det var att hon skulle kunna skriva ett intyg om min "personlighetsutvecklande process" som jag gjort hos henne under våren, och det kan jag ha som ett slags... trovärdighetsintyg, i kommande möten med presumtiva klienter. Strålande tänkt, det vill jag gärna ha. Nu kommer ju jag inte att jobba som terapeut, så kanske behöver jag inte intyga att jag gjort "egenterapi", men... man vet aldrig. Det var schysst av henne, i alla fall.

På det hela taget var det en väldigt givande träff. Hon tog upp den förra träffen, och hur vi hamnat lite på kant med varann, och hur bra, viktigt och nödvändigt det var att vi hade gjort som vi gjorde - klarat ut våra reaktioner inför varandra. Utan att någon för den skull var otrevlig. Och det har hon ju rätt i.

När jag for därifrån ringde jag dottern och frågade vad hon ville ha till middag, så att jag kunde handla på vägen. Och så for jag till affären och handlade.

På vägen hem... tänkte jag på... att det som dottern och jag kan, att vara ärliga med våra känslor och samtidigt lyhörda för andra, det är ändå något som på de flesta sätt lönar sig i längden. Även människor som egentligen har ett smitar- eller skitstövelbeteende, blir faktiskt berörda när vi talar om vad vi känner... och Rom byggs inte på en dag, men ganska många gånger så har det faktiskt gett resultat, i längden, Ärligheten. Det kändes otroligt skönt att J faktiskt ringde, idag... även om det tog längre tid än jag tycker är riktigt schysst. Och först efter att jag ringt honom... men ändå. Bloggmannen lär jag aldrig höra ifrån, men annars har de allra flesta av mina relationer genom livet resulterat i att... när jag möter människor som jag varit nära men av någon anledning tappat kontakten med, så blir det glada möten. Varma. Ytterst få gamla pojkvänner är det några hard feelings med, när jag möter dem, trots att någon av oss vanligtvis var sårad när vi avslutade relationen. Och som ett slags bekräftelse på den tanken... mötte jag Johan, som jag hade ett kort förhållande med för nästan 20 år sedan, och vars oskuld jag tog... han var så otroligt tacksam, och så vansinnigt förälskad i mig, när jag gjorde slut med honom för att jag själv låg för långt före honom i mognad, just då... men varje gång vi ses, lyser han upp i hela ansiktet och säger "Hej Leva!", jätteglatt... med kramar och äkta glädje. De allra flesta relationer jag haft, både med vänner och pojkvänner, rymmer fortfarande en värme för varandra. Jag inser att det säger något om mig... att mitt förhållningssätt till andra faktiskt fungerar bra, för det mesta.

Hem kom jag, till dottern. Och jag berättade att J hade ringt, att vi ska ses någon gång under helgen, och att jag har fortsatt att säga hur det känns. Dessutom berättade jag lite för dottern om samtalet med psykologen, och särskilt de bitar som handlade om hur imponerad jag är över dotterns förmåga att hantera sin pojkvän och sin far. Hon blev så himla kanonglad över mitt beröm... lilla hjärtat. Det var fint, att få ge henne det, som ju är så självklart och enkelt...

Sedan satte hon igång med städningen, medan jag började med maten. Då ringde J. Och vi pratade en stund... jag frågade hur han splan ser ut för sin egen utveckling, och pekade på att det inte lät helt bra att han var så sugen på att stoppa huvudet i sanden och försöka låtsas att inget hade hänt... och han surrade på, slingrade sig en del, men var också lite ärlig. Jag tycker lite synd om honom, som har så svårt att känna att han är värd att tycka om, fast han inte klarar allt på första försöket... Det blev ett... nära samtal. Vi kommer nära varann. Och... jag vet inte vad det innebär. Jag vill inte komma för nära honom... och samtidigt känns det så himla viktigt att vara öppen, med det jag känner. Det känns... lite krångligt... men ändå som något bra. Hm... ja, vi får se hur det här går.

Dottern kom in till mig och sa att hon skulle äta, och jag kände att jag ville äta middag med henne, och inte prata för mycket med J i telefon utan faktiskt träffa honom i stället. Så jag föreslog att han skulle komma hem till mig i morgon klockan elva, han sa att han tar med sig bullar om jag bjuder på kaffe, och... så får vi se vad vi gör. Jag sa att det känns viktigt att det blir så opretentiöst som möjligt. Kanske blir det en promenad... vi får se. Och han behövde markera... av någon anledning som jag inte tror att han visste själv riktigt... så han sa att vi får sätta en bortre tid för vårt samtal. Jag sa att dottern slutar vid fyra och kommer hem en stund efter det, så därikring kan väl vara en lämplig bortre tid. Han hade föreslagit "vid middagstid", så mitt förslag passade honom bra.

Och så la vi på, och dottern och jag åt, medan vi tittade på lite av Picassos äventyr. När vi ätit och tog efterrätten, pratade vi istället... om hur vi är. Var vi står i livet. Ganska bra samtal... inte så långt, mer lagom.

Och sedan har det tagit mig en god stund att skriva här... ;-) Jo skickade ett långt mejl med lite berättelser ur hans vardag, och väldigt mycket om hans relation med barnens mor, för att egentligen berätta om barnen... jag känner att jag nog inte vill prata så mycket mer om... våra historier, nu. Mer vara i nuet... kanske litegrann titta framåt. Men han skrev, som svar på att jag tyckte att det inte känns så bråttom med "oss", att han väldigt gärna skulle vilja träffa mig i morgon... ;-) Men att han förstod vad jag menade med att det nog är så att när man har väldigt bråttom in i en relation, så är det ofta för att man någonstans anar att man egentligen inte stämmer så bra ihop, och man vill komma så nära som möjligt så att man slipper se varandra... han exemplifierade med alla par som får problem i förhållandet, och bestämmer sig för att försöka lösa dem genom att skaffa barn...

Jag svarar i morgon. Nu är det sängdags. Och det kommer att bli en supersocial helg... hm...

Jo... torsdagen känns som om den försvann i ett töcken... två nätter på rad, med flera timmars vakentid mitt i natten, satte sina spår. Jag tror att... det dels handlar om jobb-valet och allt som hörde med det, och dels att dottern har flyttat hit igen. En av nätterna vaknade jag av en mardröm, där dottern var... helt ute i det blå. Jävlig, manipulativ, självdestruktiv och helt oemottaglig för allt jag sa... hon lyssnade och svarade, men allt jag sa gick in genom ena örat och ut genom det andra. Såpass obehaglig dröm att jag vaknade av den...

Nå. Under torsdagen hade jag ett möte med gänget jag jobbade med i höstas. Fick upptäcka att... våra projekt, som absolut berör varann, har vi tolkat lite olika. Och tjejen som projektleder det andra jobbet, liksom.... fattar inte riktigt hur det vi gör, fungerar. Och i stället för att erkänna det eller åtminstone hålla tyst, så håller hon fast i sin uppfattning, trots att den inte stämmer med hur saker fungerar... Igår var jag väldigt tydlig med vad jag tycker. Vad som är extremt viktigt. Och fortfarande handlar det om att skapa en webb som gör det så tydligt som möjligt för besökaren att förstå dess struktur, och att veta var i strukturen man befinner sig... det är helt tydligt att den andra tjejen inte har något behov alls av tydlighet när hon surfar. För hon fattar verkligen inte vitsen med att man ska veta vilken sida man är på, och när man befinner sig inom den ena eller andra strukturen... vi kan inte nå fram till varann, för jag tycker helt enkelt att hon inte fattar en sak som är dyng-viktig för båda våra projekt. Igår på mötet orkade jag inte låtsas att jag förstod hennes synpunkt och var beredd att kompromissa... för det gör jag inte. Och det är jag inte. Och jag är rädd att det lyser igenom allt mer att jag uppfattar att hon är inkompetent för att sköta det jobbet som hon har... och det är en av de egenskaper hos mig som kan göra att det blir lite turbulent, kring mig. Jag blir väldigt bekymrad, när jag inser att en människa som sitter på makten över en sak, faktiskt är på väg att köra sitt område i botten, för att den inte är kompetent att ansvara för det... och jag håller inte tyst. Jag säger vad jag tycker. Igen och igen och igen, när tillfälle ges. I värsta fall går jag till chefen ovanför, om det handlar om något som jag verkligen tycker är viktigt... det kan hända att jag kommer att göra det, med det här projektet.

Nå. Under eftermiddagen jobbade jag med att redigera skisser, och det är lagom fokus-krävande och praktiskt för att man ska lugna ner sig... ;-) Dottern ringde och sa att hon skulle tvingas göra sitt jobb senare än vanligt, så hon skulle komma hem vid halv nio.

Innan jag for från jobbet, loggade jag in på dejt-sajten. Och såg att J hade varit inloggad, igen... tror att han har loggat in alla dagar den här veckan, fast jag vet inte säkert, har inte kollat alla dagar. Men tydligt är att han är igång igen, på dejt-sajten... och jag blev inte alls glad av att inse att han dejtar vidare, utan att göra det där avslutet med mig. Inte ett dugg glad, blev jag. Utan både ledsen, och ordentligt arg... så när jag kom hem, funderade jag på att ringa honom direkt. Men jag bestämde mig för att prioritera yogan.

Och medan jag yogade, tänkte jag på allt möjligt... på J, men också på Jo, en hel del. Ilskan dämpades en del. Men när jag var klar, och hade ätit... så hade jag hunnit bli rejält arg igen. Över J´s beteende. Så jag provade att ringa honom, på båda telefonerna. Han svarade inte.

Och då satte jag mig och skrev ett ordentligt argt och skarpt mejl till honom. Där jag var väldigt tydlig med hur sårad, kränkt och besviken jag kände mig, över att han dejtade vidare utan att ha gjort avslut med mig. Riktigt jäkla skit-argt blev det. Och så skickade jag det.

Dessutom fick jag ännu ett försvars-mejl från läsaren som numera inte läser min blogg... det gjorde mig inte mindre irriterad. H*n gjorde sitt bästa för att försöka lägga över hela ansvaret på mig, för att jag reagerade på att h*n skrev ett mejl, enkom för att meddela mig att h*n raderat mig från sina bokmärken. Och nä, det tar jag inte. Jag är ledsen, men är det något som jag har blivit allergisk emot, så är det resonemanget "du väljer själv om du vill bli sårad, min handling har inget alls med din reaktion att göra"... eftersom enda skälet till att människor resonerar så, är att de vill försäkra sig om att aldrig behöva ta ansvar för sina handlingar. Och visst, på ett rent fysiskt plan så är det i den enskilda individen som "valet" av reaktion inträffar, så är det. Men vi människor är fostrade i sociala sammanhang som innebär att en del beteenden har vi lärt oss att de är illa menade, medan andra är väl menade. Om man tror att människor i allmänhet har så jäkla mycket pli på sina känsloliv att de verkligen, i varje situation och oberoende av övriga omständigheter, förmår välja att inte ta någonting som andra gör eller säger genom att bli sårade... så ska man också skuldbelägga människor för att de blir glada över sånt som är väl menat. Kritisera andras glada reaktioner också. I konsekvensens namn. Men visst är det så, att de flesta som medvetet gör snälla saker mot andra, förväntar sig att få en positiv reaktion till svar...? Då borde samma människor förvänta sig en negativ reaktion när de gör något som det inte går att tolka in några välvilliga avsikter i. Men riktigt så konsekventa är vanligtvis inte människor som försöker svära sig fria från att de faktiskt har försökt trycka till en annan...

Ja, jag hoppas att jag slipper få fler "sista mejlet" från den personen... det räcker nu, det blir inte bättre, och har man lyckats såra en människa utan att det var meningen, så tar man inte bort det onda hos den genom att försöka säga att den får skylla sig själv att den blev sårad. Vill man verkligen backa bandet och inte-göra-illa den som har blivit sårad, så finns det ingen annan lösning än att lyssna, förstå, be om förlåtelse och ta ansvar för att man gjorde något som skadade... och lära sig att kanske inte göra så mot fler människor, eller fler gånger. Punkt.

Jag är allmänt lite less på "new-age-och-personlig-utvecklings-frälsta" människor, som inte nöjer sig med att själva ha lärt sig att må bättre, utan bara måste få missionera och få andra att följa deras upplysta väg. Alla självhjälpsmetoder fungerar inte för alla människor. Tipsa kan man göra, men får man svaret att "det har jag provat och det funkar inte för mig", då bör man kunna slå sig till ro med det. Är man lycklig, så borde det räcka att man själv är det. Kan man inte nöja sig med sin egen personliga lycka... så är det något fishy med den där lyckan, tror jag. Eftersom man uppenbarligen har ett så stort behov av att få andra bekräftelse i sin "tro"...

Ja, jag var rejält arg och ittiterad när dottern kom hem igår. Stackars hon, hon var alldeles slut som både människa och artist... jädrar vad hon har slitit den här veckan. Hon hade ont mest överallt och kände sig rent sjuk, såpass att hon nästan blev rädd över att hon mådde så dåligt... fick nästan lite tvångstankar kring det. Jag frågade henne om det hade hänt något särskilt som hon var ledsen över, och när hon svarade att det inte hade det, så sa jag bara åt henne att gå och lägga sig och sova... det var nog lösningen, tror jag. Så det gjorde hon. Fast hon sov inte så bra i natt... även hon är lite överstressad. Det är nog väldigt mycket årstiden, det också... plus att det är lite mycket som händer i våra liv just nu.

Jag skrev ett mejl till Jo. Berättade lite om min ledsna och arga känslor kring... just nämnda saker, och så skrev jag om hur varmt och fint det känns, kring hans och min kontakt. Mest blev det av det varma och fina... ;-) Och när jag la mig, vid elva, kändes det bra att jag hade avreagerat mig, sagt ifrån till J. Det behövdes.

Och fredagen får ett eget inlägg.

Det var otroligt bra för mig att få vara själv i helgen, nästan helt asocial... fast C ringde på kvällen, och det blev ett... märkligt samtal... När jag berättade för henne om de senaste buden på jobbfronten, som ren information om var jag befinner mig just nu, sa hon plötsligt, med lite avmätt ton sådär: "jaa... det vore nog bra för dig om du kunde släppa tankarna kring jobbet ett tag, för att vila lite... det leder nog ingenvart, till slut, att bara vända och vrida på alla möjligheter..."

Och jag kände bara... VA!? Vad menade hon med det där då?? För det första, och det sa jag direkt, så berättade jag bara för henne hur det ligger till just nu, eftersom det som vanligt har hunnit hända en hel del sedan vi pratade sist. Det betydde inte att jag hade ägnat hela helgen åt att fundera på det här, men även om jag hade gjort det, så... hur kunde hon tycka att jag bara skulle... inte-bry mig, låta det gå som det går eller?? Utan att göra någonting alls för att försöka skapa de bästa förutsättningarna...? Helt olikt henne, att resonera så. Är det någon som verkligen tycker att man ska ta med så mycket man kan när man bedömer hur man ska välja, och någon som verkligen tycker att man ska ta ansvar för sina val, så är det hon. Vad handlade nu det här om!?

Jag sa, ganska skarpt, till henne att det faktiskt inte finns med som ett alternativ, att jag skulle kunna "ta en paus" från jobb-situationen. Det är NU det händer, och skulle jag säga till personalhandläggaren att "jag orkar inte hantera mer av det här just nu", så skulle resultatet bara bli att jag blir uppsagd på halvtid, men utan att få möjligheten till det senaste erbjudandet om jobb på halvtid. Det skulle bli samma sak som att jag tackade nej, helt enkelt... så, att inte-välja, är inte ett alternativ som finns.

Jag undrade om hon inte har fattat ett enda dugg av allt som hon fått veta, om jobbsituationen... men det sa jag inte. Det jag sa, var att när jag berättar för närstående i omgivningen om allt som händer kring jobbsituationen, fast i komprimerad form, och den jag pratar med tappar intresset och slutar lyssna efter två minuter, med attityden "jaja, oj vad jobbigt att fatta allt det där, men måste du bry dig så himla mycket...", då säger jag till den jag pratar med att "om DU tycker att det är svårt att greppa det som jag berättar, så kan du ju försöka tänka dig hur det är för MIG, som är den som allt det här gäller!" Jag går helt enkelt inte med på att någon i min omgivning försöker trivialisera min situation... det här handlar inte om ifall jag ska köpa en blå eller röd soffa, det handlar om ifall jag ska tvingas sälja mitt hem och flytta till något mindre, inom en inte alltför lång framtid... om jag kommer att alls kunna försörja mig, framöver.

Men C verkade liksom inte vilja fatta... hon gjorde en jämförelse med just sofforna som det just nu står två stycken av i hennes föräldrars hem, och föräldrarnas oförmåga att tänka ut vad de ska göra med den gamla soffan (som pappa vill ha kvar, fast den är trasig) eller den nya (som mamma har köpt, eftersom den gamla är trasig)... Jag kände att... nu är C faktiskt bara otrevlig. Oförskämd, mot mig. Varifrån kom det här behovet, att försöka sätta sig på mig, och vad i situationen där hon försökte hitta fel hos mig sist vi sågs, har fått henne att tro att hon liksom har... vunnit? Har skaffat sig någon slags rätt att bete sig illa mot mig? Vad håller hon egentligen på med??

Igår var jag lite för oförberedd på hennes attityd, så jag tog inte upp frågan ur något mer övergripande perspektiv. Men irriterad blev jag, och ganska skarpt uttryckte jag mig. När vi hade... ja, faktiskt nästan tjafsat, en stund, började hon backa. Lät som om hon var ledsen att jag blev skarp mot henne. Och mitt i någonstans, bytte hon åsikt helt, och sa att hon var frustrerad över att så få människor gör som jag, dvs tar in alla aspekter och väger dem mot varann innan de fattar beslut...!? Att de flesta inte har min förmåga att hantera mer mångfacetterade frågor... !?! Vad i hela friden håller hon på med, vad är det för jäkla trams...

Förmodligen insåg hon, efter vårt riktigt allvarliga snack när hon var här, då hon försökte få mig att framstå som psykiskt otillräknelig... att det hon uppvisade mot mig då, var en riktigt rejält dålig sida hos henne. Förmodligen är hon på något plan störd över att jag såg igenom henne... som hon har kämpat för att både bli och försöka framstå som en människa med oantastlig moral, och så drog jag av henne slöjan... hon orkar nog helt enkelt inte försöka vara så konsekvent i sitt mask-hållande, som hon har orkat tidigare. Och då försöker hon försvaga mig genom att bete sig respektlöst och nedsättande... hur dum är hon, om hon tror att det ska funka...? ;-)

Hon pratar mycket om hur hennes far och syskon kör den här stoppa-huvudet-i-sanden-attityden, till saker som de vet att de inte sköter eller klarar att hantera, men inte vill tänka på. Och hon grubblar verkligen över hur hon ska lägga sig i och styra upp dem... och gång på gång säger jag till henne... varför? What´s in it for you? Och hon vill ju inte se att hon gör sådär för att bevisa för sin familj att hon själv minsann är så jäkla duktig på att hantera sitt liv... och jag skriver det inte på hennes näsa, men när hon har hittat på en fem-sex olika fullständigt långsökta och ovidkommande förklaringar, drar jag henne sakta, sakta mot lite mer av en sanning... och visst, hon vill ju få vara "bäst", samtidigt som hon vill tro att hon lägger sig i av helt altruistiska skäl. Hon vill inte att jag ska komma med åsikter... men hon lyfter ändå frågan med just mig... för att hon vet att det är vad hon kommer att få. Det är lättare att nästan tvinga mig att säga hur det faktiskt är, så att hon kan få bli arg på mig, än att själv ta sitt ansvar för det hon redan vet att hon gör... faktiskt gör hon precis som J, just nu. Tydligen triggade hans agerande igång en igenkänning hos henne... och, precis som mamma gjorde i vintras, när jag berättade hur dottern beter sig mot mig... tydligen framkallar mina berättelser om hur andra beter sig illa mot mig, en vilja i dem att testa om de kan göra likadant. Mot mig. Flock-beteendet, igen... och helt och hållet fattar jag det faktiskt inte. Jag fattar att det kan kännas provocerande att jag inte bara ser det mindre tjusiga beteendet utan att jag dessutom inte beter mig likadant själv, men... var har folk gjort av sina farstuar!? Var har folk tappat bort sina spärrar, sina mekanismer för att faktiskt försöka framstå som bra människor...?

Nä, fan... det här har jag ingen lust att hantera. Jag undrar om det inte är dags för en ordentlig konflikt med C... med väldigt mycket mer klarspråk än hon nog ens kan föreställa sig att hon kan få levererat till sig.

Jag antar att jag får de här människorna att känna sig... otillräckliga, på något vis. De får själva syn på så mycket större brister i sig själva, än jag faktiskt både ser och lyfter fram. De tappar respekten för sig själva, när de tvingas upptäcka att deras motiv med det de gör, inte alls är sådär nobla som de vill tro att de är... och så tar de ut det på mig. Är jag hela världens morsa, eller!? Det verkar inte bättre... och den rollen ska de minsann få se att jag inte alls tänker tolerera att de ger mig.

Men bortsett från samtalet med C, som lämnade en sur smak i munnen, så har det varit en väldigt bra helg. Söndagen spenderade jag mycket vid datorn... ;-) Fast jag kom ändå ut en sväng igår, slängde en massa sorterade sopor och for till affären och handlade mat. På vägen hämtade jag den nya mobiltelefonen, som jag fick när jag i ett oerhört okarakteristiskt anfall av förvirring, lät mig pådyvlas ett fast abonnemang, på mataffären när dottern och jag handlade inför valborgs-middagen... jag får nog faktiskt skylla det på J, kanske kan jag kräva att han betalar abonnemanget åt mig...? ;-) Nå, jag har inte öppnat kartongen än, tänkte att jag nog ska ta och kolla mer noga vad abonnemanget innebär, ifall jag vill ångra mig...

Yoga gjorde jag också igår. Och såg på Förhäxad, på trean. Medan jag åt en bra middag.

Helgen har bjudit på massor av otroligt givande kommunikation via nätet. Roliga diskussioner här, ytte-pytte-lite kommunicerande med den nya M... vad ska han få heta då, han får heta Ma, för att skilja honom från M som jag försökte få till ett förhållande med, i somras/höstas... ;-) Vet inte om denne Ma kommer att bli så långvarig. Jag gick direkt på pudelns kärna med honom, och frågade om det han skrivit i sin beskrivning om att han helst undviker sånt som han ogillar, drar sig heller undan människor som det inte funkar med... Han svarade lite luddigt på det, men bad mig berätta vad det var jag menade, vilka mina erfarenheter var. Så han fick en spikrak puck av mig... ;-) Jag beskrev att människor och relationer är på riktigt, även på nätet, och att jag försöker lära min dotter att stå kvar i besvärliga situationer och hantera dem, i stället för att fly, eftersom flykt kan funka i enstaka fall, men som livsstrategi är det ett sätt att hantera problem som leder till att man tappar självrespekten och självkänslan... och så berättade jag kort om bloggmannen-historien. Samt nämnde att jag råkat ut för något inte lika illa men ändå liknande, alldeles nyss, via dejt-sajten. Och att jag inte vill vara med om det fler gånger i det här livet.

Han hade en lite... kaxig, små-störig och lite besserwisser-attityd, fram till dess... och när jag skickat mitt meddelande med de raka puckarna, svarade han såhär.. ;-)

"Hej
Lite överrumplad vart jag allt, jag tror att jag får läsa det några gånger till för att förstå allt mellan raderna också. Min fråga fick i varje fall ett svar. Du har ju rätt i att det finns bara riktiga människor, även i cyber, men samtidigt finns det väl ett särskilt sätt att kommunicera i rymden. Men du har ju faktiskt rätt i det där med respekt, och jag inser att jag kanske har slarvat med det också, inte tänkt mig för alla gånger...Men jag vill ändå tro att jag inte är någon som bara försvinner, jag inte gjort det hittills någon gång heller vad jag kan påminna mig."

Glasklart, visst...? ;-) Här har vi en kille som... glider, helt klart... ;-) Sedan han funderat lite mer och umgåtts med barnen i trädgården under eftermiddagen, skrev han ett lite mer utförligt svar. Fast... särskilt mycket tydligare blev han ändå inte, med hur han hanterar sådana här situationer... Jag ska mejla honom i kväll, men tror nog inte mycket på att vi kommer att "finna" varann.

En annan person som jag däremot har "funnit"... som faktiskt når innanför huden på mig på ett sätt som gör mig rätt förvirrad, är han som mejlade, via bloggen, i fredags. Han får heta... Jo. Vi har hunnit skriva... en halv roman blir det nog i alla fall, till varann, redan... ;-) Där är det mycket som... stämmer, många lika förhållningssätt och tankar... oroväckande mycket, känns det som, och jag undrar varför det känns oroväckande... om jag bortser från det faktum att han bor rätt långt ifrån där jag bor. Han... väcker något, i mig, och jag behöver känna efter lite vad det är som han väcker... härligt och besvärligt, känns det.

Nå. Nu ska jag vara duktig och göra nytta, igen. Det var söndagen, ur ett mer... ytligt perspektiv... det blir kanske djupare reflektioner efterhand. J har jag inte gjort något alls åt... och han har inte hört av sig, inte heller varit inloggad på dejtsajten sedan förra måndagen, så förmodligen gick han in för att skicka meddelande till den andra som han kommunicerat med, att han inte kan fortsätta dejtandet just nu... det känns åtminstone lite schysst. Om det är så, alltså. Dottern skulle ju flytta hem idag, men vi har inte pratat på hela helgen och jag är osäker på vad som gäller, där... har inte pratat alls med hennes far heller, det borde jag väl ha gjort... fast jag inte vill. Nå, det visar sig. Antingen blir jag sambo igen idag, eller så blir jag det inte! ;-)

Livet... fortsätter. Och graden av förvirring och osäkerhet kring allt som är och händer, minskar inte precis... ;-)

Lillstrumpan har också fortsatt att protestera mot att gå till dagis de senaste morgnarna. Det är allt annat än trevligt. Han säger att två andra barn slår honom hela tiden. Det ena av dem har inte varit där på länge, så det är förmodligen något sedan förut. Men efter ett samtal med en av fröknarna konstaterades det att det ofta blir konflikter som slutar med att Lillstrumpa tar till nävarna. Framförallt när flickan ifråga (som är i en riktig retålder) inte låter honom vara ifred. Vi ska ha utvecklingssamtal nästa vecka och jag bad dem att ha ett extra öga på Lillstrumpan för att vi ska kunna få lite mer information om i vilka situationer det blir bråk. Jag tycker inte om att han ska lära sig att slå sig ur konflikter, men jag är glad över att han står upp för sina egna gränser...

Syster Yster (som för övrigt verkar vara på väg att knäcka läskoden) har idag tappat sin första tand. Det var en mycket stolt tös som i ett nafs blev mycket större. Jag ska strax ner och polera upp en guldpeng så att vi kan byta ut bissingen mot den. Tandfén är en efterlängtad gäst. Lillstrumpa är för övrigt väldigt avis och vill ha en lös tand han också.

På tal om (alldeles för snabbt) växande barn och en stor Syster Yster så fick vi idag hem besked om fritidsplats, placering på 6-års etc. I slutet av maj ska vi på föräldramöte. Det kommer att vara 17 barn i gruppen och det känns rätt okej. De allra flesta kommer från samma dagis och de känner ju varandra sedan tidigare. Jag hoppas att det blir en bra barngrupp. Det finns en blinkande varningslampa - men jag hoppas att personalen lägger märke till den i tid och att de får nödvändig information från den överlämnande förskolan i tid... Min avsikt är däremot inte att oroa mig en massa i förtid. Jag tänkte göra mitt yttersta för att släppa det och ta bekymren om och när de dyker upp istället. Det vore ju sorgligt om jag oroat mig i onödan :)

Tupac Amaru Shakur lyckades få kriminella gängbildningar att skriva på "The code of thug life" som handlade om att gängen bland annat skulle undvika att 'civila' blev inblandade i deras verksamhet, eller lidande. Att knarklangningen skulle sluta vid skolor och så vidare. Tupac sa att "I think that even gangs can be positive, they just gotta start to be selfproductive instead of selfdestructive." Han växte upp i en enorm fattigdom där kapitalismens bieffekter på samhället var vardag. Våld och knark var vardag. Hemlöshet var vardag. Ni förstår. I vänstern pratas det ofta om gamla ikoner från tidigt 1800-tal, jag är dock av uppfattningen att man borde uppmärksamma och diskutera idéer ifrån kommunistiska teoretiker från modern form, vilket Tupac faktiskt var. Tupac kanske inte höll sig politisk korrekt alla gånger, men det krävs helt klart att hans idéer uppmärksammas och diskuteras. Nu ska jag dock inte förstöra filmen för er och berätta alla hans idéer, utan ni får se den själva. Nedladdningslänk finns här. Ett dokument av vår tid.

Första maj var min enda lediga dag på 14 dagar. Jag är som sagt på ett fritids för tillfället och jag måste säga att det är hårt, men kul! Med en arbetsplats i kaos på grund av bossens misslyckande med stabilitet och politikernas (se: asens) vilja att skära ner mer och mer i det offentliga. Barnen är trevliga jävlar, men det går mig inte en dag förbi att av den barnkullen jag arbetar med var dag kommer säkerligen 10-15 finns i mer eller mindre kriminela kretsar om 6 till 10 år. Det är sorgligt, denna jävla kapitalism förstör oss.

I övrigt har SD riksårsmöte, ifall nu någon bryr sig. Partiledaren gnäller om hotbilde(r) för att man inte lyckas fylla sina platser i KF och snutar bevakar skiten.

Signerat,
Spoked

Sonen sitter i skrivande stund nere i hallen och surar. Han är förbannad över att han fick lov att stanna hemma medan storasyster fick lov att gå till pulkbacken med sin kompis. Argumentet att han fortfarande var för liten och att treåringar inte (i mina och faderns ögon) får gå till backen på egen hand bet inte för fem öre. Så nu sitter han där och surar, fullt påklädd. Jag undrar hur svettig han kommer att vara när han surat klart...

Underbara värld!

I går och idag har det dessutom synts ett okänt nummer på nummerpresentatören. Tänkte att det kanske kunde vara FK som (äntligen) hört av sig, men tyckte att det verkade märkligt att de bara ringt hem med tanke på att jag uppgett både mobilnummer och jobbnummer för att maximera min tillgänglighet. Det framgår ju av alla papper de har tillgång till att jag jobbar full tid numera. Jadå. Det var "min" handläggare som hört av sig. Hem. Ingen annanstans. Jag börjar tro att FK/min handläggare förtjänar en världsmästartitel i dumhet. Det är ju trots allt inte speciellt smart att bara ringa hem, mitt på dagen, när det framgår att försäkringstagaren jobbar. Att sedan inte ringa de andra numren som är meddelade... Tja...

Underbara värld!

Mammas nya bil blev dessutom påkörd av en annan bilist i måndags. Kvinnan bakom ratten i den andra bilen var fientligt inställd, men de enades om hur kollisionen gått till och att polisens närvaro inte var nödvändig. I dag skulle de träffas för att skriva försäkringspappren. Tror ni att kvinnan går med på det? Nejdå. Nu tänker hon inte skriva på något alls, trots att det uppenbart var hennes "fel". Hon förnekar allt ansvar och jag antar att hon på detta sätt försöker förtränga det som skett, för att inte tala om hur hon försöker slingra sig undan ansvaret. Det här har inget med mig att göra, men det blir oundvikligen så att jag ändå påverkas av det och att jag går och klurar på en lösning fastän jag vet att jag inte behöver ta något ansvar för att lösa tvisten.

Underbara värld!

Nu kom maken hem och jag hör att sonen fortsätter med operation "tjata om att gå till pulkbacken". Ska väl gå ner och ta tag i livet nu. Det kan ju inte skada. Det är bara skönt att få skriva av sig en stund, även fast det den senaste tiden också medfört att det blir mycket tandagnissel här på bloggen. Det här tjorvet med FK tär sannerligen på mig och på mitt humör...

Det kan får inte bli värre nu!

Medan jag var vaken i natt, passerade både tunga och själv-osnälla tankar, och till slut landade funderingarna kring om jag varit hemsk som skrev som jag gjorde till Cs, i en känsla av att... nej, jag gjorde verkligen helt rätt. Jag skulle ha svikit mig själv, om jag inte hade svarat utifrån min själ och min kapacitet. Det vimlar av människor som beter sig illa mot andra... och vare sig de gör det med avsikt eller ej, så blir världen faktiskt inte bättre om ingen låter den sortens människor få veta att deras dåliga beteende mot andra, faktiskt syns.

De senaste dagarna har jag då och då funderat över en lite paradoxal sak... Jag har alltid varit en sådan som har talat om när människor beter sig illa. Jag har varit barnet som talar om att kejsaren faktiskt är naken... och från folk i min omgivning, som inte är de som berörs, har jag ofta fått reaktionen att "nej, men säg inget, ta inte upp det med den som betedde sig illa, för om du gör det så är du bråkig"... Och för det mesta har den sortens reaktion från de icke-berörda, fått mig att undra över skälet till att de vill att jag ska hålla tyst. Uppenbarligen tycker de inte att jag är värd så mycket, att jag har rätt att försvara mig...? Det ska nog föreställa någon slags omtanke, en tanke om att jag borde undvika att hamna i mer bråk med någon som betett sig som skit mot mig, men... det finns ingen logik i ett sådant resonemang. Det gör det faktiskt inte.

Hur som helst så har jag den senaste tiden, året kanske?, låtit bli att göra något åt människor som beter sig illa mot mig. Jag låter dem gorma, säger kanske ifrån litegrann medan de gormar... fast oftast inte det heller, jag håller bara tyst och väntar på att de ska sluta. Och efteråt reder jag inte ut ett skvatt med den som betett sig illa. Jag gör bara vad jag kan för att undvika den personen... och den allra senaste tiden, har jag från flera håll fått reaktioner på att jag inte tar upp kampen för mig själv: "men - du måste ju ta upp det med den berörda, ni måste ju prata om det, reda ut det, så att ni kan komma vidare"...

Det är den gamla hederliga dubbelbestraffningen, igen. Damn if you do, and damn if you don´t. Igår sa närmaste kollegan att det kanske är så att vår psykopatiska chef ger sig på mig, för att h*n bedömer att det är lätt att ge sig på mig... och bara det antagandet i sig, från kollegan, visade ju att kollegan sökte felen hos mig. Människor vill identifiera sig med dem som de uppfattar som "övermakten". Men jag svarade kollegan att det tror jag inte alls, eftersom chefen har gett sig på en hel handfull eller två, med människor, den senaste tiden... och så fanken att jag går med på att få ett stigma stämplat i pannan på mig. Chefen har problem med sig själv och sin personlighet, och så är det inte mer med det. Och jag har inte en tanke på att ta upp saken med chefen. Jag försöker att värna om min självrespekt i den mån det verkar meningsfullt, men i övrigt så är chefen verkligen inte en människa vars omdöme om mig eller någon annan, som jag skulle lyssna på... jag håller mig undan så gott jag kan. Och tror att det är den bästa strategin, nu.

Men fortfarande är det intressant att märka att de allra flesta människor verkar ha alldeles för lite att jobba med, i sina egna liv. Eftersom de anser sig ha både tid, ork och lust, att komma med åsikter om hur jag hanterar besvärliga relationer - åsikter som jag verkligen inte har bett om. Jag blir verkligen... förvånad. Känner inte igen mig. När man har en stund över i sitt liv, hur kan man då komma på att vilja använda den åt att försöka hitta fel hos dem i sin omgivning...? Jag fattar inte hur de hinner, har tid... jag har det inte.

Ändå är det skönt, på något vis, att den ena säger att jag är för bråkig, och den andra säger att jag är för lite bråkig. Det blir tydligt, då, att de allra flesta människor inte alls ser människorna som de har omkring sig... de använder bara andra människor till att projicera sina egna personliga knepigheter på. För två människor ser totalt motsatta saker i mig, när jag gör på bara ett enda sätt. Om jag bara kunde sluta att bli ledsen över att människor lägger sin energi på att försöka förstöra för andra, i stället för på att vara respektfulla och kärleksfulla... det är ju bara att välja, liksom, hur lätt som helst... men jag blir ledsen, i längden, av att utsättas för att människor vill göra både mig och andra illa. Det finns oftast ingen substans i deras kritik, de vill bara få skada... och det känns så sorgligt, det får mig att tappa hoppet om människan. När det blir för mycket av samma sak. Så för att slippa bli så ledsen över att människorna är så... usla, när jag tror att de är fina, och inte vill ge upp hoppet om att de ÄR fina i grund och botten, fast alldeles för många tecken pekar på motsatsen... så håller jag mig undan, när jag kan. Från dem som lägger sig i andras liv, med negativa förtecken.

Idag är jag trött. På både människor och teknik, faktiskt... mest för att jag bara är trött, tror jag, för att hjärnan inte hinner bearbeta och rensa ut dagens händelser, när den inte får sova en hel natt. Jag har jobbat med innehåll, skapat och omstrukturerat skisser som jag sedan skickat till dem som ska jobba vidare med dem, och så har vi haft ett lite för stressigt möte med projektgruppen. Det blev för lite tid över till att prata om det som jag verkligen behövde få respons på, och de andra hade ett nytt möte efter vårt, så jag kände mig mest i vägen mot slutet... men behövde ju få besked. Jag hade inte orken, idag, att slå det ifrån mig, helt och hållet. Det är inget problem alls egentligen, verkligen en bagatell... och med för mycket trötthet, så orkar jag inte skjuta bort det, helt.

Och när jag gick genom blåsten och snöyran mellan nya jobbet och gamla, kände jag en stark längtan efter att få sitta i en liten stuga mitt ute i ingenstans, utan någon elektricitet... bara slippa både människor och teknik, en stund. En vecka, kanske. Eller i alla fall några dagar! :-) Och jag vet att får jag bara sova ordentligt i natt, så är jag på banan igen i morgon. Hyfsat, i alla fall.

Hade den stora turen att stöta ihop med närmaste kollegan, när jag var in på gamla jobbet för att lämna ifrån mig sakerna som jag behöver i morgon. Det var alldeles tomt i hela korridoren, och just när jag klev innanför dörren, kom kollegan, på väg ut... till sin bil. Så jag fick skjuts hem idag också.

Satte igång med yogan direkt. Kroppen är spänd och öm efter en natt med dåligt med sömn, och om kroppen fick bestämma, så ville den bara ligga i soffan... ;-) Men i det här fallet vet jag att kroppen inte vet bäst, för den mår faktiskt bättre när den har fått yoga. Så jag bestämde att så fick det bli. Medan jag yogade, processade hjärnan en del tankar... kanske en del sånt som den skulle ha bearbetat i natt. Om den fått sova...

I förrgår fick jag se bild på J, och då lät jag honom se mina bilder också. Och efter att jag släppt mina bilder till honom blev det tvärtyst från hans sida... jag såg att han varit inne på sajten, läst mitt meddelande, men inte svarat. Det är svårt att inte dra slutsatser, av det... att han kanske inte tyckte att mitt utseende föll honom på läppen, riktigt. Nu på kvällen svarade han, och han insåg själv att det kunde verka som om han slutat skriva för att han inte gillade det han såg på mina bilder... utan att jag hade sagt något om det. Så han skrev så här: "Jag är absolut inte skrämd efter att ha sett foton på dig, absolut inte. Jag är inte lättskrämd vet du väl. ;-)"... han inledde sitt första meddelande, i tredje meningen kanske, innan han skrivit något om sig själv, med: "jag hoppas att jag inte skrämmer dig?"... ;-) Jag svarade honom att det inte är jätte-taktiskt att skriva det redan innan han berättat något om sig själv.. ;-) Och han svarade, skämdes, skrapade med foten, rodnade... att han insåg att det inte var jättesmart gjort av honom, när jag nu pekade på det... ;-)

Nå, innan jag fått svar från honom i kväll, funderade jag på det där... med att bli ratad. Jag kan inte minnas att jag någonsin fått responsen från en man, inga sådana signaler alls, att han inte skulle gilla mitt utseende. Men sedan exet, så... har jag inte fått lika mycket uppskattning som tidigare. Första åren berodde det väl på att jag hade så fullt upp med mig själv och mina känslor, att jag knappt var medveten om att min uppenbarelse syntes, i det fysiska livet... ;-) Men sedan den krisen gett sig, så har jag känt mig ungefär lika helt-okej-snygg igen, som tidigare i livet. Jag är inte särskilt utseendefixerad, inte när det gäller andras utseende heller. Människor är så oerhört mycket mer än sitt utseende... utseendet försvinner, i bruset som personligheten orsakar, för det mesta. Men visst finns det aspekter på utseende som absolut inte attraherar mig, också. Och det kunde ju ha funnits sådana aspekter med mitt utseende, för J´s del... sånt bestämmer man ju inte över.

Och medan jag funderade på det där med att bli ratad... så kom det temat upp, under den sista kvarten av Gray´s anatomy, som jag hann se sedan jag yogat klart. Och plötsligt kände jag bara att... orkar man känna, och bli besviken, känna, och bli illa behandlad utan anledning, och känna, och bli ratad... finns det kvar i en människa som har passerat 40? Orkar man bli tokförtjust igen...? Jag vet inte, vet inte om jag har den orken i mig, längre... På någon blogg, hittar inte igen det nu, läste jag något i stil med att "det måste finnas tillräckligt med energi i dig, för att du ska kunna ta emot en annans energi"... det var så klockrent formulerat, jag kunde riktigt känna att det måste till en balans mellan den enas och den andras energi för att kopplingen ska gå att åstadkomma... jag får inte till det lika bra, men jag tyckte att det var tänkvärt. Eftersom jag är medveten om att... det mesta i mitt liv just nu, är sånt som kräver energi. Det finns inte jättemycket energi över i mig, för att ta emot en annan människa, annat än korta stunder...

J reser bort på en vecka, strax. Kanske känns det lika roligt och mysigt med vår kontakt när han kommer tillbaka. Jag hoppas att om han är sådär varm, snäll, generös och omtänksam som han verkar hittills... att jag då ska orka möta honom, gå honom till mötes. Det vet jag inte, nu. Det får visa sig när vi ses, i så fall.

Jag har skrivit ett lite halvdjupt svar till honom. Och till sängen ska jag ta med mig mina nya böcker som kom med posten idag, en övningsbok för beställningar till Kosmos av Bärbel Mohr, och så en bok av Deepak Chopra... jag tycker att jag borde läsa något han skrivit, ändå. För att veta vad jag tycker om hans... filosofi.

Sov gott, alla fina människor.