Sexualiteten är en mäktig företeelse, en naturkraft, och om den används på rätt sätt är sexualiteten det effektivaste medlet att nå det mest gudomliga och extatiska tillståndet vi människor någonsin kan drömma om att få uppleva. På basis av denna insikt har religioner och världsåskådningar i alla tider använt sig av sexualiteten för att stärka kraften i ceremonier, fördjupa andliga förverkliganden, utöva stark magi, utforma extatiska offerblot och mycket annat därtill.

Tyvärr har mer världsfrånvända och människofientliga världsåskådningar blivit i majoritet i världen de senaste seklerna, och de mer livsbejakande, inklusiva traditionerna har urvattnats, korrumperats och ofta helt utplånats av de imperialistiska och sexualfientliga abrahamistiska monoteistiska (och därmed djupt enfaldiga och likriktande) religionerna, vilket innebär att vi i modern tid har förlorat ett fantastiskt kulturarv av sinnliga, sensuella, gudabenådade religioner karakteriserade av stor variationsrikedom, tolerans och öppenhet.

Det är dags att återföra sexualiteten och andligheten som en självklar enhet, en dans mellan mörker och ljus, yin och yang, manligt och kvinnligt, kropp och själ. Det är dags nu, när de gamla patriarkaliska, auktoritära slavreligionerna mer och mer vittrar sönder inifrån, av tyngden av sin egen oflexibla destruktivitet, dags att återupptäcka den dansanta dualismen och mångfalden, den sinnliga andligheten, den gudomliga njutningen, den totala konsekvensen - den sexuella extasens andliga potential.

Även i modern tid skapas ceremonier och evenemang som inte bara hyllar sexualiteten, men som faktiskt använder sig av den, kanaliserar sexuell energi i syfte att skapa storslagna resultat. Ett exempel på detta är Global Orgasm, skapat av Donna Sheehan och Paul Reffell, som också skapat organisationen Baring Witness, en fredsorganisation som använt sig av fysisk nakenhet i fantastiska formationer för att uppnå sina mål. Global Orgasm har förstås också en Facebook-grupp som man kan ta del av.

Bakgrunden till Global Orgasm är ett vetenskapligt projekt med namnet Global Consciousness Project, ett globalt jätteexperiment med centrum i Princeton, New Jersey. Man har satt ut slumpgeneratorer på olika platser över hela världen, och kontinuerligt avläses dessa slumpflöden för att avläsa eventuella förändringar i flödet, t.ex. vid stora förändringar i det som händer och sker i världen. Man vill se om t.ex. stora händelser som tsunamikatastrofer, terrordåden i World Trade Center, New York, den 9/11 2001, eller andra händelser som ger klang över hela världen, också avspeglas i det slumpmässiga flödet av data från dessa utplacerade slumpgeneratorer.

Tanken med detta forskningsprojekt är att utröna om människors medvetanden kollektivt påverkar hela världens energiflöden, om vi faktiskt gemensamt kan ändra historiens förlopp bara genom hur vi tänker och känner. Och vad jag kan förstå av deras samlade data genom åren, så har verkligen det kollektiva medvetandet en stark inverkan på helheten, på världen. Vetenskapligt bevisat, alltså.

Att kollektivt orgasmera är kvantfysik omsatt i praktisk handling. Global Orgasm är inte bara ett sätt att ge sexualiteten en mer positiv laddning och innebörd för fler människor (även om detta syfte sannerligen är gott nog!), utan även ett sätt att använda all denna kollektiva sexuella energi i positivt syfte. Orgasmera för världsfreden, typ. Och grejen är att det kan fungera.

Redan möjligheten att den globala orgasmen kan fungera i praktiken är alldeles tillräcklig anledning att pröva. Och även om den globala förväntade effekten skulle komma på skam, så har man ju haft det rätt kul under tiden...! Det kostar ingenting, det är trevligt och hälsosamt, man mår bra av det, det är miljövänligt, och man blir gladare. Det förbättrar det allmänna välbefinnandet, helt enkelt. En orgasm om dagen håller doktorn borta. Och själva vetskapen om att man har gjort det samtidigt med miljontals andra kan också tillföra en hel del. Kan man demonstrera för freden så kan man väl orgasmera för freden, inte sant?

Framgång och utveckling handlar inte bara om teknologi och pengar. Framgång kan vara att ha ett otroligt starkt möte med en annan människa, att komma närmare någon än man någonsin gjort förut, och utveckling kan handla om att få en G-punktsorgasm i flera vågor, på ett sätt som man aldrig har upplevt tidigare. Njutning, lycka, glädje, lek, hälsa, tillfredsställelse och harmoni – inte genom ett nytt piller eller en ny, bättre pryl, utan genom de fantastiska kroppar vi redan har, som vi inte behöver köpa/hyra/leasa/betala skatt för.

Global Orgasm handlar om att sätta sig in i ett större sammanhang, att se sig själv ur ett helhetsperspektiv, där min inverkan har betydelse för hela världen, där mitt medvetande påverkar alla andras medvetanden – på något plan. Att se att allt kan användas kreativt och positivt, med kärlek och empati som drivkraft – och kanske alldeles särskilt sexualiteten.

Årets globala orgasm planeras att hållas på vintersolståndet, och för att uppnå största möjliga effekt vill organisationen helst att orgasmerna faktiskt sker så nära varandra i tid som möjligt, över hela världen. För oss i Sverige betyder det enligt timeanddate.com att vi ska orgasmera 07:08 på morgonen den 22 december.

07:08 på morgonen låter förstås väldigt tidigt, men vad tusan - det finns ju väckarklockor! Sex på morgonen kan vara hur mysigt som helst! Solen smyger in mellan gardinerna, kittlar dig i ögonvrån, och viskar - "God morgon, vackra människa! Dags för en orgasm, för världsfreden!" – om inte det är oemotståndligt, så är du tamejfan redan död. Och det går lika bra att orgasmera ensam som tillsammans med någon – eller några.

Något som vi tycker skulle vara väldigt kul (som vi vet att flera gjorde förra året) vore att dra ihop ett gäng sköna sexmagiker och orgasmera tillsammans, i samma rum, så samtidigt som vi bara kan. Gärna så nära det där magiska 07:08 som möjligt. Antingen träffas man på kvällen innan, och vakar in tidpunkten. Eller så bestämmer man helt enkelt att man träffas jäkligt tidigt på morgonen - vilket som. Och det funkar ju med både singlar och par. Orgasm kan man ju ordna på egen hand – eller tillsammans.

Om det låter som ett spännande projekt för dig, så får du gärna höra av dig. Vi kanske kan skaka om vårt lilla hörn av världen, såpass att det blir lite ringar på vattnet - och om inte annat så har vi roligt medan det pågår...

Det är förstås rätt lång tid kvar till vintersolståndet, men jag tänker att det är bra att avisera i god tid i förväg, så att du hinner skriva in det i almanackan och hålla morgonen fri från andra aktiviteter, och så får jag påminna när vi närmar oss det magiska datumet.

Ylva Franzén är en stor inspirationskälla, och en ocean av kunskap om kvinnlig sexualitet. Jag önskar Ylva framgång med sin nya butik i Malmö; Afrodites Under – världen behöver fler av hennes sort!

Den här boken kom ut för ett år sedan (och jag fick faktiskt ett recensionsex redan då), så det kan ju verka lite märkligt att publicera en recension så långt efter. Men å andra sidan var det många andra som skrev om den då, och den här boken är så rolig att det kan vara en god idé att påminna om den igen, så att den inte glöms bort helt i mediaflödet. Dessutom fick jag just reda på att det är på gång ett pocketsläpp, så det blir faktiskt ganska passande i tid ändå!

Det låter minst sagt bisarrt, och egentligen helt vansinnigt, att publicera en bok som i praktiken är en manual för hur att arbeta professionellt med telefonsex. Man tänker att Hydra Förlag måste vara ett osedvanligt dumdristigt företag med dödslängtan – till dess att man faktiskt läser Tanja Suhininas underbart galna bok. Texterna i boken bygger på inlägg på Tanjas fram till förra året aktiva blogg om telefonsex, och beskriver allt från hur man bemöter de uppringande till minst sagt absurda situationer som kan uppstå när man ska låta kåt i telefonen vid tillfällen som inte alltid passar med omgivningens förväntningar.

Vi får följa Tanja i hennes minst sagt oortodoxa vardagsliv, i vilket telefonen kan ringa närsomhelst (som t.ex. när man har middagsgäster), och det blir dags att snacka "dirty". Att det är hennes jobb är liksom inte så lätt för alla att begripa. Men det som är det vinnande konceptet med denna bok är nog ändå Tanjas totala, skamlösa öppenhet om precis allt i sitt liv. Hon bangar inte för något. Vi blir bokstavligen insläppta i hennes innersta, i det som för de flesta skulle vara fredad, privat zon, skämmigt och gömt. Allt kommer på bordet.

Phonephucker har också en politisk udd – något som med stor sannolikhet inte var syftet med denna bok, men som finns där ändå. I dessa tidevarv, med sexköpslagar och stigmatisering av allt som har med sex att göra, ger Tanja begreppet sexarbetare en helt ny twist. Man kan jobba med att sälja sex, och samtidigt vara precis en så egensinnig, självständig och självklar person som Tanja är. Ingenstans i sin bok framställer Tanja sig som ett offer. Det finns helt enkelt inte. Visst, jobbiga situationer uppstår, men bara som utgångspunkt för hur hon löser situationen och går vidare – gärna med ett garv.

Jag är svag för bra öppningsrepliker. Första meningen slår liksom an en ton för hela boken. Jan Guillou är en mästare på detta – favoriten är "Döden kom med ölbil." – men Tanja är inte långt efter. Första kapitlet heter "– Det vore skönt om du sög av mig...", och den allra första meningen i boken lyder "Fan i helvetes jävelkuken!" Om det inte är att sätta tonen, så vet jag inte vad det innebär... Sen är boken en orgie i allt från husmoderliga tefefonhoretips till imaginär kukstorleksstatistik, berättelser om omgivningens reaktioner, beskrivningar av hennes olika alter egon, rollspel och absurda situationer.

Det är förstås väldigt lätt att göra sig löjlig över de stackars männen som ringer telefonhoran, eftersom de ofta framstår i oerhört pinsam dager – de är sittande höns, lätta att skjuta på, i all sin eländiga sårbarhet. Men så blir det uppenbart att Tanja känner respekt för sina kunder, att det finns något mjukt, skört och svagt i den manliga sexualiteten, som efter en viss tillvänjning faktiskt ter sig mer rörande än löjeväckande, en känslighet som få män vågar visa i andra sammanhang.

Boken är illustrerad med för sammanhanget helt perfekta tuschteckningar av Elin Jonsson, som verkligen fångat den fräcka humorn och det ungdomliga sinnet i Tanjas texter. Kombinationen är klockren.

Det är helt enkelt en vansinnigt rolig bok – och visst kan man lära sig ett och annat matnyttigt. Inte bara om telefonsex, men om mänskligt beteende, om sexualitet och telefonpratande, om sexuella preferenser och hur man tillfredsställer vissa lustar. Denna bok är något långt bortom det vanliga, allt annat än förutsägbar. Så vill du skratta mycket, och samtidigt lära dig något du inte visste att du behövde lära dig - läs Phonephucker.

Jag har gjort det till en hjärtesak att ofta, ofta tala om för mina vänner hur mycket jag uppskattar dem, hur fina de är, hur kreativa och härliga de är.

Det är magiskt.
Mirakel kan uppstå.
Sann kärlek vibrerar i luften när man talar om den.
Sann kärlek växer och skapas i samma stund vi erkänner den, ger den form, uttalar den, låter den finnas.

Att ge en vän en enda liten uppskattande puff då och då kan vara skillnaden mellan seger och nederlag, mellan storstilade projekt och självförnedring.

Vi lider alla mer eller mindre av osäkerhet, dålig självkänsla, rädsla inför det okända.
Därför kan det vara ovärderligt att få höra att man är älskad, omtyckt och uppskattad.
Särskilt vid tillfällen då man inte ”förtjänar” det.
Det är då vi behöver det mest.

Och alla, ALLA, förtjänar gränslös kärlek och respekt.
Det är avsaknaden av kärlek som skapar rädsla, krig och motsättningar.

Älska - och ge uttryck för det.
Alla har allt att vinna på det.

Pröva att ge minst en komplimang om dagen.
Pröva att se något positivt i varje människa du möter.
OM du inte kan se en endaste positiv sak hos en människa du möter, så är det högst troligt dig själv det är fel på - inte den du betraktar.

Ditt sätt att betrakta världen är det som skapar världen.
Om du försöker se mer uppskattande på världen kommer den att bli vackrare.
Detta är ett faktum.
Det är inte flum, inte självbedrägeri, inte verklighetsflykt.
Det är en absolut sanning.

Din upplevelse av sanningen ÄR sanning - för dig.
Du skapar världen som den är.

Så om du betraktar världen som en hemsk plats, fylld av hat, så blir den det.
Och om du betraktar världen som en vacker plats, fylld av kärlek, så blir den det.

Älska - och ge uttryck för det.
Alla har allt att vinna på det.

Samtliga bilder: Carl Johan Rehbinder

I en artikel i Expressen med rubriken "Kinky sexliv gör dig lyckligare" kan man läsa om en australiensisk undersökning som visar att människor som har ett avancerat sexliv är lyckligare än andra. Par som praktiserar till exempel SM-sex visade sig vara mer harmoniska än de som praktiserar "vanligt" sex. Hans Scheike är alltså inte helt fel ute...

20 000 människor deltog i studien vid New South Wales University i Australien och resultatet förvånade forskarna. De cirka två procent av studiens deltagare som praktiserade sadomasochistiskt sex och bondage var överlag mer harmoniska och tillfreds med livet än genomsnittet.

För oss som har prövat på lite BDSM är detta ingen överraskning. Alla jag känner som sysslar med smisk och pisk, replekar, koppel, läder, latex & lack, korsetter, kedjor, rollspel med stora rangskillnader och allt möjligt annat inom den genren, är enligt min egen uppfattning friare, friskare, mer självständiga, mer lekfulla och harmoniska än genomsnittet. Och nu bekräftas detta av denna undersökning.

Det är kul att binda varandra - t.ex. i sängen, med specialtillverkade remmar som har vadderade muffar med kardborrband, ögonbindlar för att ta bort synintrycken och därmed all kontroll, och sedan bli stimulerad mot huden med fjäderboa, isbitar, päls- och tygstycken, rep och andra intressanta material. Det är fantastiskt sexigt och spännande.

Det finns en mytbildning kring BDSM (Bondage, Dominans & underkastelse-lekar samt Sado-Masochism), att de som praktiserar dessa gränsöverskridande rollekar i sexlivet skulle vara mer psykiskt labila än andra, eller att de mer än andra utsatts för trauma och övergrepp i barndomen. Så är alltså inte fallet. Tvärtom visade denna undersökning att de som utövar BDSM-sex av något slag eller flera är MER harmoniska och mindre psykiskt stressade än genomsnittet.

Att tänja på gränserna och utforska alternativa uttryck för sin sexualitet är i själva verket hälsosamt och livgivande. Det är alltså inte konstigt alls att forskningen påvisar sådana resultat. Smisk, t.ex., som utdelas på ett medvetet och kunnigt sätt, kan vara otroligt befriande, fantastiskt skönt, och ge en enorm energikick.

Vad gäller bondage, så är det många som tycker att det är oerhört spännande att under kontrollerade former, med 100 % samtycke mellan alla inblandade, få uppleva sensationen av att vara underkastad, fjättrad, bunden. Och själva bindandet har i sig utvecklats till en konstform, i vilken man med olika mer eller mindre komplicerade tekniker kan skapa fascinerande och överraskande konstnärliga uttryck - den bundna kroppen som ett konstverk!

Man kan förstås hitta otaliga sajter på nätet om bondage, ibland med instruktioner om hur man binder på ett såväl estetiskt som effektivt sätt. Bondagemanualer och eggande gallerier.

Bisarrt nog klassas sado-masochism fortfarande som psykisk sjukdom av Socialstyrelsen. Riktigt märkligt blir det med tanke på denna nya forskning, som snarast påvisar det omvända. Homosexualitet var klassat som psykisk sjukdom fram till 1979. Det fick man slut på, men sado-masochism är alltså fortfarande sjukdomsstämplat. Jag undrar om man skulle kunna ringa till Försäkringskassan och sjukskriva sig, eftersom man fått en så oemotståndlig lust att ge sin partner smisk?

På RFSU:s kongress 2007 fattades beslutet att RFSU ska verka för ett borttagande av sjukdomsklassificeringen av sadomasochism och fetischism (läs gärna denna artikel, eller denna), eftersom denna klassning inte har någon bäring i verkligheten – att betrakta sadomasochism som en "perversion", eller en sjukdom, är i själva verket en ren moralism, stammande ur institutionaliserad kristen sexualfientlighet. Det är dags att göra upp med dessa 1800-talsmoralismer, ideologiska katastrofer som bara skadar människor.

Det är fortfarande olagligt att skildra sadomasochistiska handlingar i film. Det betraktas som "våldsporr", eller olaga våldsskildring, även om det är fullkomligt uppenbart att eventuell smisk eller annat utdelande av smärta, med eller utan bondage, är 100 % med allas medgivande och samtycke. Detta är särskilt absurt med tanke på vilka groteska våldsskildringar vi får beskåda i filmer som "SAW", "Hannibal", eller vilken krigs- eller splatterfilm som helst. Eller varför inte Mel Gibsons Jesus-splatter-epos "The Passion of the Christ"? Hur pervers är inte den...?

Det är dags att släppa gamla moralistiska värderingar om "bra" och "dåligt" sex, föreställningar om att sexlekar med samtycke måste vara "perversa". Vi tycker att det är helt O.K. att komma hem med blåmärken, blodsutgjutningar, sår, ärr och allehanda skador från utövande av idrott – det kan t.o.m. betraktas som tufft och läckert – men inte om det handlar om sex. Då är det plötsligt farligt och felaktigt. Varför?

Smisk, bondage och fetischism är helt enkelt sexuella variationer som kan sätta mer krydda på kärlekslivet, öka känslan av att vara totalt närvarande och levande, stimulera leklusten och glädjen i att utbyta nya erfarenheter. Och nu finns det forskning som stödjer detta.

Mer smisk och rep åt folket!

För något år sedan läste jag Anita Goldmans fantastiska bok "Guds älskarinnor: om hängivna kvinnor i en livrädd värld", och i den boken citerar Goldman vid flera tillfällen poeten Hafez. Redan då greps jag av en stor lust att få läsa mer av Hafez. I våras besökte jag Textmässan, och fann att Ellerströms förlag hade givit ut en nyöversättning till svenska av Hafez dikter. Då slog habegäret till, och jag köpte naturligtvis denna efterlängtade bok.

Sedan följde en märklig läsning. Jag ömsom skrattade, ömsom grät, och tjusades gränslöst av Fateme Behros mästerliga översättning från 1300-talspersiska till svenska, av Hafez emotionellt ekvilibristiska poesi. Hafez själv var en boklärd man av folket, en djupt troende muslim, men samtidigt en andlig anarkist, en egensinnig visman som ser gud som lika närvarande i vinstugan som i moskén, för att inte tala om det svarta håret hos vackra kvinnor...

Trots Hafez frisinnade relation till Gud och religionen (eller kanske till viss del på grund av det, som hälsosam motpol till den dogmatiska religionen) betraktas Hafez med stor vördnad och uppskattning i den persiska kultursfären, och i Iran står Hafez dikter ofta sida vid sida med Qur'an i bokhyllorna, och vid nyår högläses ur både Qur'an och Hafez. Naturligtvis betraktas den vindrickande och imamhäcklande Hafez med stor misstänksamhet, och ibland motvilja, av mer fanatiskt religiösa muslimer, men de läser honom ändå.

Hafez älskar livet. Han har upplevt sublim lycka och djupaste sorg, och han ser med stor visdom och insikt på alla livets vindlingar, samtidigt med poetisk och känslosam vision. Hans dikter är ofta halsbrytande kast från torra konstateranden till skrattretande absurdismer, från rumlande rop till subtila metaforer, från häcklande av fulhet, lögn och hyckleri till euforisk dyrkan av skönheten, extasen, naturen, människan och sanningen.

Till glädje för oss okunniga västerlänningar har Fateme Behros i sin översättning även tillfogat en ytterligt välförfattad introduktion till Hafez poesi, den kultursfär han verkade i, tolkningar och förklaringar, exempel och sammanhang, och denna introduktion gör Hafez poesi tillgänglig på ett alldeles utsökt pedagogiskt och engagerande sätt.

Hafez är en pluralist, en universalist, som inte låter sin muslimska religionstillhörighet hindra honom från att referera till såväl kristendomen som judendomen, och även den hinduiska traditionen, samt förstås zoroastrismen, som fortfarande under Hafez levnad inte helt hade trängts undan av islam. Det är också därför det är möjligt för Hafez att besöka vinstugorna, eftersom zoroastrerna inte hade något förbud mot alkohol.

Hafez är en kärlekens riddare, en förkämpe för såväl jordisk som himmelsk kärlek, och det är ibland svårt att veta vilket som är vad – om hans "älskade" är en kvinna, alla kvinnor eller Gud själv. Eller alltihop samtidigt. Och detta är en del av tjusningen med Hafez. Han talar om paradiset, om lyckan, om kärleken, och det kan lika väl tolkas som jordisk kärlek till en specifik kvinna som den överjordiska kärleken till det gudomligt eviga. Och båda kan äga samma giltighet.

Gör dig själv en stor välgärning – köp genast Fateme Behros översättning till svenska av Hafez poesi. Om du har en enda fiber av liv i din kropp, poesi i din själ, nyfikenhet i ditt sinne, så måste du läsa Hafez. Du kommer inte att ångra dig.

Svettig och berusad med utsläppt hår och glatt leende
sjungande med uppknäppt klänning och bägaren i handen.

Med odygd i ögonen och spefulla läppar,
kom hon igår natt och slog sig ner vid min säng.

Med huvudet vid mitt öra sa den älskade med sorgsen röst,
du min evinnerliga älskare, kan du sova?

Den aref som får ett sådant vin mitt i natten,
är en kärleksförnekare om han inte älskar vin.

Du fromme, gå din väg och klandra inte dem som dricker grumligt vin,
det är den gåva vi fått från begynnelsen.

Vi njöt av det som den älskade hällde i vår bägare,
om det var paradisdrycken eller berusande vin.

Den skrattande bägaren och den älskades böljande lockar
har fått många att liksom Hafez bryta sitt löfte.

Så fort det ska handla om sex eller naket i media, så verkar det som att allt fler och fler journalister hittar till mig. Om det ska plåtas nakna människor, så blir jag ofta kontaktad som förmedlare, och ibland får jag även uttala mig som "expert". Man kan tycka vad man vill om kvällstidningar, och vore jag lite mer pretto så skulle jag tacka nej, men å andra sidan - det är bra reklam för vår verksamhet, och mitt varumärke. Så det är väl inte så jävla mycket att bråka om...

Nu har det varit flera roliga inslag i Expressen den senaste tiden, som jag har varit inblandad i på flera olika sätt. Reportaget om folk som har sex i naturen, då jag fotograferade på uppdrag av Expressen, reportaget om våra kurser förstås (jo, en viss ökning i tillströmningen av kursdeltagare har vi registrerat...), och nu en artikel om självbild - Så tycker vi om våra kroppar – och till den artikeln skulle jag hitta nakenmodeller, och därtill bidra med tips om hur man kan förbättra sin självbild.

Så i förra veckan fick jag i uppdrag av Expressen att på rekordtid (en dag) ordna fram fem modeller som kunde tänka sig att bli intervjuade om sin relation till sin egen kropp, och fotograferade nakna. Det tog mig sammanlagt tre-fyra timmar, och jag lyckades faktiskt få fram sex modeller - trots att nästan alla jag kontaktade var bortresta eller upptagna. Så det blev en del ringande... Hursomhelst, reportern på Expressen blev jätteglad och tog in allihop, redan dagen efter, då det skulle plåtas och intervjuas. Två dagar senare fanns artikeln i Expressen. Det går undan i kvällspressen. Jag är glad att jag inte jobbar på en tidning - jag skulle ha fått hjärtinfarkt på nolltid, tror jag... Ett uppdrag då och då, O.K., men inte heltid. Det blir för mycket.

Åh, nakna människor i Expressen nu igen – vad gör man inte för att sälja lösnummer? Det är lätt att bli cynisk när man har med slaskpressen att göra. Fast å andra sidan tyckar jag också att det är betydligt bättre om Expressen visar och berättar om nakna människor som är nöjda med sina kroppar (samt att de själva får berätta om sin självbild), än alla de katastrofer och gnäll och annan skit som de så gärna frossar i annars...

Nu har den kommit. Min bok. Min skönlitterära debut. Det var sagt att den skulle vara klar till på onsdag, men så kom den ett par dagar tidigare. Jag fick ett meddelande från mitt förlag, Lind & Co att de kunde sända böckerna med bud i morgon (förlaget ligger mitt i Gamla Stan, och dit vägrar budfirmorna att skicka bilar annat än på morgonen), men jag kunde förstås inte vänta till i morgon, så jag lekte budbil på egen hand, och flängde in till stan direkt, hämtade min första låda och åkte hem. Och på lördag ska vi ha releasefest! Kul!

Cirkus Eros och andra erotiska berättelser heter boken, och ligger på Lind & Co:s erotiska label Xstory, och därmed finns jag på samma förlag som Birgitta Stenberg och Ylva Franzén, vilket jag anser måste betraktas som ytterst hedersamt sällskap.

Så vad handlar boken om, då? Ja, det är en novellsamling, med vitt skilda historier i olika stil, ur olika perspektiv, med historier om människor mitt i livet, som får vara med om starka erotiska upplevelser. Så här står det på baksidan av boken:

Oväntade möten, tillfälliga upptäckter och erotiska äventyr möter läsaren i denna lika roliga som överraskande novellsamling.

Vi får veta vad som kan hända en sen kväll på en fest med teaterelever, i en småstad någonstans i Sverige. En ung fotograf möter sin idealmodell och det säger klick. En kvinna på väg hem genom natten plockar upp en ung liftare. En annan kvinna möter en romersk senator på en bordell i antikens Pompeji. Två elitfäktare möts i en intensiv duell. Frej möter sin Freja en varm sommarnatt i fullmånens sken. En ung man berättar om sitt yrke som konstmodell och vad som kan hända i en liten grupp med fyra konstnärinnor. En annan man stannar till på en bensinstation mitt i Arizonas öken, och blir utsatt för ett hemligt befruktningsexperiment ...

Vardagslivets oanade erotiska äventyr löper som en röd tråd genom novellerna som var och en är lika mycket en bra historia som en erotisk upplevelse.

För att väcka lusten (att läsa) har jag naturligtvis lagt in ett kort stycke ur en novell på ena omslagsfliken också. Du får själv avgöra om det känns inspirerande:

Sekunder, långa som andetag. En explosion. Tessie, som en enda personifierad orgasm, sugande all säd som överhuvudtaget fanns att uppbringa ur Steves sprängfyllda pung. Tystnad. Endast deras andetag, djupa och tunga av ansträngningen.

Åska. Så kommer regnet. Slående hårt som kulsprutesalvor mot plåttaket. Stillhet. Ögon som öppnas.

– Här har det inte regnat på två år. Det måste vi fira. Kom!

De båda stapplade nakna och trötta ut bakom huset, och föll omkull i det förut så torra, nu genomblöta gräset. Mot alla odds lyckades de uppbringa energi att älska en gång till, denna gång i dånande regn och blixtbelysning ...

Fuktigt hår, slitna morgonrockar, blöta spår på köksgolvet, iskall öl och cigaretter.

– Nu är det rättvist.

Hela mitt vuxna liv har jag utforskat sexualiteten, framför allt konstnärligt, i såväl text som bild, och när den norska tidskriften Cupido kom till Sverige i början av 1990-talet, med Lill-Marit Bugge som chefredaktör, blev jag oerhört inspirerad och sprang upp på redaktionen med en låda bilder, samt en nyförfattad novell. Novellen mottogs med större entusiasm än mina bilder, och under några år framöver fick jag i stort sett allt jag skrev publicerat i denna norsk-dansk-svenska publikation. Den svenska versionen blev tyvärr inte långlivad, men min relation till norska ur-Cupido har blivit det, och nu har de även börjat publicera mina bilder.

Min tanke med mina erotiska bilder och texter har från början varit att skapa en egen erotik som tänder mig, som gör mig själv kåt, utifrån erfarenheten att den porr jag dittills sett var rätt så trist. Och i stället för att gnälla om den hemska porren, bestämde jag mig för att göra min egen. Och så började jag fotografera nakna flickor. För mig har både skrivandet och fotograferandet först och främst varit ett konstnärligt arbete, utan tanke på ekonomisk vinst, men jag har ändå lyckats få ett och annat fotouppdrag i genren, och mina noveller har som sagt blivit sålda nästan allihop.

Denna bok är främst tänkt att vara rätt så lättsam, självklart pornografisk, i den betydelsen att du som läsare ska bli sexuellt inspirerad och kåt förstås. Men jag vill också att det ska vara goda berättelser med en knorr – fantasieggande och utmanande historier med intressanta karaktärer, filosofiska frågeställningar (får jag, kan jag verkligen, är det rätt att…?), spänning och identifikation. Jag är en historieberättare med en stor fascination för myter och legender, men också vardagsberättelser, och detta vill jag ska genomströmma alla mina historier, oavsett om de är erotiska eller ej.

Cirkus Eros är en av mina tidigaste noveller, vilken gav namnet till min erotiska hemsida Cirkus Eros, som nu har funnits på nätet sedan 1999. Därför finns det en vacker rundgång i att även min novellsamling får samma titel. Samtidigt bidrar detta till att sätta boken i ett större sammanhang. Jag har under många år sett det som en mission att sprida större medvetenhet om den goda erotiken, sexualitetens roll i livet för oss alla. Hemsidan Cirkus Eros har utvecklats från att bara innehålla erotisk stimulantia i form av noveller och bilder till att bli en informationsbas för sexualkunskap, med frågor och svar, pedagogiska artiklar och länkar, och nu även som främsta marknadsföringsplats och informationssida för de kurser, workshops och föredrag om sex, kärlek och relationer som jag och min hustru arrangerar sedan 2003. Detta är en kraftigt expanderande verksamhet, som också har lett till ett starkt ökat deltagande i media – tidningar, radio och tv.

Sex är helt enkelt en väldigt viktig sak, som engagerar mig djupt, och som jag tycker borde få mer utrymmer i våra liv, på ett positivt sätt. Genom bättre sexualupplysning (jag är medlem i RFSU, för att jag tycker att det är väldigt bra att de finns), bättre pornografi (den dag porren recenseras i DN och SvD kommer också kvaliteten att höjas), genom de kurser som jag och min hustru arrangerar, och genom ett starkt sexualpolitiskt engagemang. Ur den synvinkeln är denna bok en integrerad del i något mycket större, en sexualupplysningsambition som sträcker sig långt bortom en bok eller två.

Men för dig, som jag förstås hoppas blir en av mina läsare, är jag förstås helt nöjd om denna novellsamling helt enkelt bara utgör några trevliga stunder, inspirerande läsning och god underhållning. Jag önskar dig glädje, njutning och ett härligt liv.

P.S.
Boken kommer att finnas till salu i bokhandlarna (samt förstås på nätet) i början av september. Du får ge dig till tåls till dess...

Köp gärna Expressen idag – och läs en artikel om Gudomlig Njutning, vår grundkurs i kärlek, sex och relation för par! Vi har förärats ett helt mittuppslag, och det tycker vi förstås är oerhört roligt och trevligt. OCH vi hamnade på löpsedlarna överallt också, vilket nog får sägas vara rekord i mediauppståndelse för vår del, även om vi har fått rätt mycket av den varan genom åren – i TV, tidningar och andra media.
Jag har skrivit en hel del om kursen i den föregående bloggposten, så jag behöver inte skriva så mycket mer här.

Artikeln finns nu även att läsa på Expressens hemsida - check it out!
Det är rätt komiskt att läsa kommentarerna till artikeln på Expressens hemsida. De är övervägande negativa, på ett sätt som med all önskvärd tydlighet bekräftar behovet av våra kurser...
Läs också gärna Jennies artikel Sexkurser - ska det vara nödvändigt?, på Jennies blogg YONI, i vilken hon kommenterar denna sexualfientliga och moralförskrämda attityd som ofta ploppar upp så fort det handlar om sex i media.

Om du blir nyfiken på våra kurser, och vill veta mer, så kan du klicka på bannern här. Då kommer du till en infosida om våra kurser, och där kan du läsa mycket mer.

Och så vill jag ju förstås påminna om att vi inte bara har parkurser - vi har även Kärlek, Liv & Lust, en superhäftig kurs för både singlar och par. Nästa kurs har vi 11-14 september, och den är fullspikad med killar, men det finns fortfarande plats för tjejer. Vi är noga med balansen.

Återigen:
MAKE LOVE, NOT WAR – ÄLSKA MER, KRIGA MINDRE!

Nu är det dags för sex i Expressen – igen. Sex är förstås alltid ett populärt och allmängiltigt ämne, och även denna gång är jag och min kära hustru Jennie involverade. Till att börja med fanns redan i söndagens Expressen 27 juli att läsa en artikel om par som gillar att ha sex i naturen. Till just den artikeln blev jag anlitad som fotograf, eftersom jag ju har erotiskt foto som specialitet. Reportern från Expressen, det älskande paret och jag åkte till Kärsön, och där hittade vi en fin plats att fotografera på. Det blev en hel del fina bilder, och en hamnade i nätupplagan – hur det såg ut i papperstidningen har jag faktiskt fortfarande inte sett.

Men det blir mer. På söndag den 3 augusti (om Gud vill och Expressen håller vad de lovar) så kommer en artikel om Gudomlig Njutning, vår grundkurs i kärlek, sex och relation för par. Expressen intervjuade oss, samt ett par som var deltagare på en av våra kurser. Det ska förstås bli mycket spännande att se resultatet av denna artikel. Vi har varit mycket uppmärksammade i olika media i flera år, och det har förstås en positiv effekt på vår verksamhet.

Och det blir ännu mer – den norska erotiska tidskriften Cupido (som också kommer ut i Danmark, på danska) skall nu i dagarna komma ut med ett nytt nummer som också innehåller en artikel om vår kurs Gudomlig Njutning. En journalist från Cupido kom som deltagare tillsammans med sin man i våras, delvis i syfte att skriva en artikel om kursen. Så nu kanske vi får ännu fler norska och danska kursdeltagare, vem vet...?

Många gnäller på kvällstidningarnas intresse för sex, som förstås alltid beskylls för att vara spekulativ, eftersom det exploaterar läsarnas intresse för sex. Som om inte varenda artikel exploaterar läsarnas intresse... Om Expressen och Aftonbladet skriver om sex, så får vi i alla fall läsa om något allmängiltigt, något som verkligen engagerar alla på djupet, mer eller mindre.

Själv tycker jag att det är bra att kvällstidningarna skriver om sex, även om det ofta är ytligt och fragmentariskt. Snuttifieringen är vår tids mediasjukdom. Men det är ändå bättre att bladen skriver om sex och kärlek än att de skriver om våld och blod, äckel och galenskap. Kan vi förmedla bara lite substans mitt i all smörja, så är det gott.

Sexualiteten är en grunddrift, som påverkar allt vi gör i våra liv. Men sexualiteten är också en av de mest tabubelagda delarna av våra liv, vilket innebär att de allra flesta har en oerhört hämmad och skambelagd sexualitet – mycket mer än vi tror, eftersom det är normalt att vara hämmad. Så när vi jämför oss med andra som är ungefär lika hämmade, så tror vi att allt är O.K., eftersom vi är "normala".

Vi har haft dessa kurser i snart fem år nu, och vi brinner verkligen för det vi gör. Vårt engagemang för det kärleksbudskap vi vill sprida är gränslöst. Den verksamhet vi bedriver, med kurser, föredrag, böcker, bloggande och mycket annat, är ett resultat av en innerlig passion, ett patos, en övertygad ambiton att sprida kunskap och insikt om hur vi alla i långt högre grad kan tillämpa kärlekens principer i vårt vardagliga liv.

Vi har flera olika kurser numera, både för singlar och par, både i Sverige och utomlands, så vi har något att erbjuda för alla som vill förkovra sig i kärlekens konster. Som fortsättning på Gudomlig Njutning har vi Livets Goda, en livsnjutarkurs för par på ett vinslott i södra Bordeaux-distriktet. Dessutom har vi en kurs på Skeppsuddens kursgård utanför Norrköping som heter Kärlek, Liv & Lust, som vänder sig både till singlar och par. Om du är nyfiken så är det bara att kolla in infosidorna för kurserna, och dem hittar du på vår erotiska hemsida Cirkus Eros.

Med andra ord:
MAKE LOVE, NOT WAR – ÄLSKA MER, KRIGA MINDRE!

Det är så förutsägbart. Så fort man vill propagera för en mer repressiv politik, mer förföljelse av enskilda grupper och mer fascism, så kan man alltid ta till barnen som slagträ. Ända sedan de kristna började förfölja och dräpa judar, eftersom judarna rövade bort och ritualmördade kristna barn (förstås!), så har olika grupper, som t.ex. "häxor" och homosexuella jagats fram, torterats och slaktats i Jesu namn, och framför allt med argumentet att de rövar bort, förför och hjärntvättar barnen. Framför allt leder man barnen i synd, vilket gör att kommer till helvetet.

Så fort något verkar lite för läskigt för en stackars kristen, så kan man alltid hugga till med att det måste vara farligt för barnen. Är det inte nakna bröst (som jag trodde var gjorda för barn...), så är det onani, eller något annat. Och alltihop ska förbjudas. Själv hävdar jag att något av det farligaste som finns för barn är kristendom. En trosuppfattning som uppmuntrar vidskepelse, fanatism, skam, skuld, fördomsfullhet och självförnekelse kan inte vara bra för barn.

Någon borde varna barnen och deras föräldrar för kristna. Särskilt missionerande kristna – de är några av de farligaste och mest destruktiva människor som någonsin vandrat på vår jord. De presenterar sina vanföreställningar om sagofiguren Jesus som absoluta sanningar, och hävdar att om man inte lyder Guds bud (givetvis förmedlade av missionärerna själva) så kommer katastrofer att inträffa. Något mer arrogant, självförhärligande, nedlåtande, fördomsfullt, elitistiskt, föraktfullt och ondskefullt finns inte. Jag är inte en våldsam människa, men missionärer kan göra mig aggressiv på riktigt.

Det senaste utspelet från kristfascistlobbyn är en artikel i DN som handlar om skilsmässor. I berättas att "ny forskning" (och vilken kristen organisation står för den "forskningen"?) påvisar att skilsmässor alltid är dåligt för barnen, och att det är bäst för föräldrarna att hålla ihop, så länge de inte bråkar eller misshandlar varandra. Om de inte älskar varandra är inte så viktigt. Skribenterna, som för övrigt representerar en kristen lobbyorganisation med namnet Claphaminstitutet, tycker vidare att folkhälsominister Maria Larsson bör verka för en reducering av antalet skilsmässor, hur det nu skulle gå till. Ska man tvinga folk att leva ihop? Förbjuda föräldrar att flytta isär? Eller hur har de tänkt sig egentligen?

Claphaminstitutet är enligt egen utsago ett "kristet ekumeniskt forskningsinstitut och tankesmedja". Det enda jag kan hitta om det är en blogg, och en kort text på Wikipedia, där man bland annat kan läsa vilka olika kristna organisationer som stödjer institutet. Denna s.k. tankesmedja grundades i januari i år, och är i praktiken en kristen lobbyorganisation, som skall propagera för kristna värderingar i samhället. Missionärer, med andra ord, och vad jag tycker om kristna missionärer har jag med all önskvärd tydlighet redan redovisat...

Den nyutnämnde direktorn för Claphaminstitutet, "professor" Tuve Skånberg (han kallar sig gärna professor, fast han inte har någon sådan titel i verkligheten), vill placera den kristna tron och de kristna värderingarna mitt i det offentliga rummet, och anser att kristendomen återigen skall dominera svenskarnas tankevärld – "Starka röster vill marginalisera kristen tro och förpassa den till kyrkor och privatliv. Men kyrkans plats är mitt i byn." - säger Skånberg i en pressrelease. Kyrkans plats är mitt i byn. Nu pratar vi makt över själarna. Vem skall göra anspråk på sanningen, den enda sanningen och bara sanningen, om inte de kristna? Jag blir så trött. Och arg. De vill tillbaka till 1800-talet igen, och det kan de väl få - men låt oss andra var ifred, tack!

Oförtröttligt kämpar de kristna, och sprider sin hatiska dynga varhelst de öppnar käften. Ena dagen är det homosexuella som är lika hemska som pedofiler och incestutövare (en av undertecknarna till DN-artikeln är den kristdemokratiska riksdagsledamoten Annelie Enochson, som faktiskt har gjort denna jämförelse på allvar!), andra dagen är det skilda föräldrar som ska stå med hundhuvudet för att de stackars ba-a-a-a-arnen mår dåligt, samt för ökade klassklyftor, större fattigdom och ökad kriminalitet. Så kan det gå om man skiljer sig, minsann! Skam och skuld. Synd och skam. Något annat verkar kristna människor sällan kunna prestera.

Och så ljuger de - som vanligt. Det är naturligtvis inte barnens bästa dessa kristna slåss för (det är alldeles uppenbart att de skiter totalt i barnens väl och ve). De vill bara återupprätta "kristna värderingar" (vad det nu är för något...), och i detta fall framför allt det Heliga Äktenskapet och Tvåsamheten. Dessa anses vara Sakrament, och skall försvaras till varje pris, oavsett om människor lider fruktansvärda kval av det. Religiös ideologi är ofta dum och verklighetsfrämmande, och detta är ytterligare ett exempel på detta.

Det sägs att kristendomen har ett kärleksbudskap. Det ser jag inte mycket av. Kyrkan borde kanske åtminstone sopa rent framför egen dörr innan de klagar på andra. Svenska Kyrkan, t.ex., har dubbelt så mycket mobbing på jobbet som andra arbetsplatser i genomsnitt. Och så fort man hör kristna uttala sig offentligt, så är det så gott som alltid något som ska fördömas som ont, farligt, dåligt eller syndfullt. Hur kärleksfullt är det? Hur tolerant är det?

Enligt de kristna dårar/idioter/dumskallar (valfritt) som undertecknat denna debattartikel i DN så är det bättre för barn om deras föräldrar lever i ett kärlekslöst äktenskap (så länge de inte slår varandra) än om de skiljer sig, för annars kan barnen förlora kontakten med pappan. Men... hur dum får man bli? Hur korkat kan man argumentera för att återinföra kristna värderingar? Om barn förlorar kontakten med sin pappa så har det väl knappast med en eventuell skilsmässa att göra?

Jag växte upp med två föräldrar, som *äntligen* skilde sig, när jag väl hade flyttat hemifrån, vid 18 års ålder. Jag såg verkligen inte mycket av min far, eftersom han höll sig borta från hemmet så mycket han kunde. Deras äktenskap var en katastrof, och de borde verkligen ha skilt sig mycket, mycket tidigare. Det skulle ha gjort oss alla mycket lyckligare och mer harmoniska.

Jag och mina barns mor skilde oss 1999, då våra barn var 3, 5 och 7 år gamla. Det var det bästa vi kunde göra. Vi slogs inte, kunde kommunicera hyggligt med varandra, och det dagliga arbetet med hushållet fungerade. Men det var liksom inte det som var knäckpunkten. Vi hade vuxit ifrån varandra, älskade inte varandra längre, och längtade efter något annat. Vi var alldeles för olika, med helt olika mentalitet och mål i livet. Det handlade inte om att någon av oss blev kär i någon annan. Vi skilde oss inte för att gifta oss med någon annan - vi skilde oss för att hitta oss själva, på varsitt håll.

En kristen idiot skulle i detta läge förstås predika att vi borde hålla ihop, för barnens skull. Men om denne kristne idiot nu skulle fråga mina barn, så skulle de under inga omständigheter hålla med. Deras liv har blivit rikare, mer omväxlande, tryggare, roligare och på alla sätt bättre än innan skilsmässan.
Min på många sätt mycket kloka exfru uppfann ett underbart begrepp, som har blivit en favoritbeskrivning av vår situation – den kärnfria familjen. Och just så är det. Inga hårda kärnor att spotta ut – bara fler syskon, fler vuxna förebilder och ett rikare socialt liv.

Våra barn har ett fantastiskt liv, med två hem, två bonussyskon, två bonusföräldrar, massor med kontakt med både sin mamma och sin pappa, som för övrigt är mycket lyckligare och bättre föräldrar än vi hade varit om vi hade försökt hålla ihop. Vår skilsmässa var det bästa för alla, inte minst barnen.

En skilsmässa är inte nödvändigtvis ett misslyckande – det blir det bara om man har en förväntan om att ett äktenskap ska hålla hela livet. Det är denna förväntan som skapar misslyckandet, inte själva skilsmässan. Att människor möts och skiljs hör till det självklara flödet i livet. Att en skilsmässa skulle vara ett misslyckande är inte sant. Det finns ingen logik i detta. Jag kan bara gå till mitt eget liv och konstatera att vår skilsmässa var en stor framgång för alla i familjen – att försöka hålla ihop hade varit det största misslyckandet av dem alla.

Jag håller bröllop med jämna mellanrum, som hednisk vigselförrättare, och min fråga till bruden och brudgummen är som följer:

”Ni har förklarat att ni vill ingå äktenskap med varandra.
Tar du, Xxxxx denna kvinna Xxxxx till din hustru, att älska och hedra i nöd och lust, med- och motgång, njutning och smärta, i givande och mottagande – så länge era trådar är sammantvinnade i Urdaväven?”

Så länge era trådar är sammantvinnade i Urdaväven – det betyder, så länge det är ert öde att leva samman. Ingen annan än de personer som slår sina påsar ihop har rätt att styra över när det eventuellt kan vara dags att separera och gå åt varsitt håll, om den önskan finns. Detta kan bara de själva avgöra. Ingen annan. Och särskilt inte representanter för en viss obskyr religion, med starka moralistiska ideal, som de flesta inte ens delar.

Det börjar bli dags för dessa tokkristna att ge upp sin bakåtsträvande vansinnespredikan, att sluta med den här skambeläggningen och demoniseringen av folk som skiljer sig. Livslångt äktenskap var säkert funktionellt i en tid då folk började få barn vid 14 års ålder, och levde i snitt 37 år. D.v.s. många levde mycket kortare än så. Om man klämmer ut 12 ungar och dör vid 29 års ålder hinner man inte med så många äktenskap.
Vakna upp, herrar och damer jesuspredikanter och se verkligheten. Ecce homo - se människan, inte galna drömvisioner om det perfekta kristna samhället (som inte finns i verkligheten). Välkomna till 2000-talet.

En självklar brasklapp i detta resonemang är förstås att påpeka detta faktum: alla kristna är inte idioter. Jag har flera kristna i min bekantskapskrets, t.o.m. en präst i Svenska Kyrkan. Det är då förstås kloka och resonabla människor, som inte ser alla icke-kristna som förtappade själar som måste räddas från den eviga elden. Alltför ovanligt, tyvärr. Problemet är dock att om man som kristen börjar tänka med hela hjärnan, så får man det jobbigt.
Jag frågade t.ex. vid ett tillfälle min oerhört skärpte prästvän, efter att vi hade haft en synnerligen uppfriskande filosofisk diskussion, under vilken han avslöjade sig som betydligt mer fritänkande än vad som kan vara hälsosamt som präst i en kristen församling, hur kristen han var egentligen. Då svarade han "ja, det frågar mina kollegor mig ibland också".
Kyrkan är alltså ingen bra plats för fritt tänkande. Det går att tänka fritt, men man får knipa igen och hålla färgen, annars kan det gå illa. Man kan sköta ett arbete och ett socialt liv om man är heroinberoende också, men det är inte att rekommendera.

Astrid Lindgren sade en gång angående barnuppfostran, att "om man bara ger barn kärlek, kärlek och åter kärlek, så kommer folkvettet av sig självt". Astrid Lindgren (som för övrigt fick sitt första barn utom äktenskapet) var klokare än alla barnpsykologer och kristna politiker ihop. Hon såg faran i en möjlig återgång till ”stramare tyglar” och ”hårdare tag”. Med andra ord – ge fan i att reglera människors relationsformer, och skapa istället förutsättningar för ett mer kärleksfullt samhälle, med mer kärleksfulla människor. Då kommer även barnen att må bättre.

P.S.
Det kärleksfulla samhället kommer inte för att några politiker anser att det borde bli så – det kärleksfulla samhället börjar med dig själv. Varja dag du agerar mer kärleksfullt - ger komplimanger och uppskattning, hjälper någon som behöver hjälp, agerar tolerant och förlåter dem som inte begriper vad de sysslar med - då skapar du ett mer kärleksfullt samhälle.

Läs mer om Claphaminstitutet på bloggen Antigayretorik
Expressen sågar DN-artikeln

Andra bloggare som skriver om samma ämne:

Alliansfritt Sverige, Frida Perjus, Anders Wallner, Trollhare,
Tanja Suhinina, The Pale Green Woman, Tommy, Edvin Alam, Christian ValterssonTrotten, Motpol, guero, Rola Brentlin, Anders, Nonicoclolasos, Anne-Marie Ekström och många, många fler...

Ylvas bok handlar om kukar, mannens specifika behag, och även hon gör korta betraktelser över olika slags kukar, ofta på samma svulstigt expressiva sätt, men samtidigt med eftertänksamt filosofiska tankegångar, alltid humoristiska och underhållande, samt med mycket kärlek och innerlighet. Där finns Eldslukarens kuk, Trollkarlens kuk, Kukar i bastun, Guds kuk, Skogsmulles kuk, Den tvehövdade gummikuken, Den tyske kannibalens kuk, Kukar jag minns – och många, många fler.

Det är svårt att göra en pastisch som inte bara blir en blek efterapning – men Ylva lyckas förvånansvärt bra, i det att det blir ett alldeles eget litterärt verk med ett eget konstnärligt och innehållsmässigt värde, fittorna förutan, om man säger så. Berättelserna är personliga, roliga, härligt befriande i sitt oneurotiska uppskattande av männens annars så skambelagda behag. En synnerligen lyckad pastisch, med andra ord.

Anonyma exhibitionister var namnet på en utställning som Ylva Maria gjorde för några år sedan, som utgick från 100 gipsavgjutningar av lika många olika kvinnors fittor. Denna utställning blev också en affisch, och en liten bilderbok. Så fittorna har grundligt penetrerats (som konstnärligt motiv menar jag förstås...) av Ylva Maria, och därför är det väl på sin plats att även skildra männens kön.

Jag antar att det äntligen är dags för kukarna att komma till heders, att vi män äntligen kan få vara så stolta över våra lemmar som vi innerst inne är, utan att behöva skämmas för det. Att den manliga sexualiteten inte behöver vara hotfull och farlig för kvinnor, utan snarare skoj och spännande, något att njuta av. Och då ska det väl till en riktig vamp som Ylva Maria Thompson för att få till en sådan hyllning... :-)

Ylva Maria Thompson är en av mina favoritfeminister, i det att hon aldrig har fallit för frestelsen att rätta sig in i ledet av politiskt korrekt, nyfeministisk sexualfientlighet och manshat, och framför allt för att hon aldrig identifierat sig som ett offer - för någon, någonsin. Hon är en stark och initiativtagande konstnärinna med stor integritet, intelligens, lekfullhet och engagemang.

Hydra Förlag är ett litet entusiastförlag i Stockholm som är modiga nog att ge ut böcker som är allt annat än mainstream, men Ylva Marias bok har alla förutsättningar att bli en storsäljare - om köparna är modiga nog...

Boken kommer att släppas under Pride-festivalen, på torsdagen den 31 juli. Ylva Maria kommer även att prata om boken på Författarscenen 20:30 samma dag. Se Stockholm Prides hemsida, programmet. Du kan även läsa en presentation som Ylva själv har skrivit, på Svensk Bokhandels hemsida.
Den kommer förstås att gå att köpa på AdLibris hemsida.

Läs och njut!

Man kan ju inte jobba jämt. Och man kan inte hålla på och vara politisk och filosofisk jämt och ständigt. Ibland vill jag bara vara den sinnlige tantrikern som suger det göttaste ur livet, den hängivne livsnjutaren, sybariten, epikuréen, den lekfulla, nyfikna och glada skit jag för det mesta ändå är. Och är det nu söndag, alla barnen ute ur hemmet och min kära hustru Jennie hemma, och ett fantastiskt sommarväder fyller dagen – ja, då är det dags för en dagsutflykt till vår vackra favoritsjö! (naturligtvis efter att ha börjat dagen med underbar älskogslek i sängen...)

Picknick, filt och handdukar i cykelväskorna – mer behövs inte. Hela dagen i solen och i vattnet – vattnet är så varmt att man kan bara plumsa runt hur länge som helst utan att frysa, och solen ligger på och gassar skönt. Mumsiga vegeburgare till lunch. Kameran är med, förstås, och vi tar lite bilder båda två, av varandra. Och så går vi runt sjön, för att komma till den naturliga källan, och där fylla på våra urdruckna vattenflaskor.

Vattnet i vår favoritsjö är så mjukt, så lent, så omfamnande och välkomnande, med små varma stråk omväxlande med kalla stråk, klippor och stenar, mycket fisk, och mycket, mycket vackert. Denna sjö är långsmal som ett kvinnokön, med mjuka, runda klippor, mycket växtlighet, och ett ständigt flöde ur källan. En riktig Freja-sjö, gudomlig som få.

När vi kommer hem på kvällen lagar vi utsökt mat som vi äter på altanen (wasabirullar med lax eller smörstekta champignoner, och färskpotatis med smör och gräslök), med en flaska vitt vin och friskt källvatten från sjön. Mums!

Dagar som dessa funderar man inte på meningen med livet. Den blir plötsligt så uppenbar. Livet ska levas, njutas, upplevas, förnimmas, kännas - man ska vara, leva, älska och till slut dö. Och det räcker alldeles utmärkt så. Allt annat är bara intellektuell onani.

Som sexualupplysare, tantralärare och kursledare för kärlekskurser, är det väl också bra om vi föregår med gott föredöme, och lever som vi lär – åtminstone ibland, eller hur?
OBS! Smygreklam! (kolla vår hemsida Cirkus Eros för mer info om våra kurser!) :-)

Ibland är livet alldeles, alldeles rättvist!

Apropå Bara Bröst-kampanjen under hösten och vintern, som jag ju själv har skrivit en hel del om, så blev jag av en av våra kursdeltagare tipsad om ett fint exempel på hur man driver badhus nere på kontinenten. I Tyskland har man inte samma neurotiska inställning till nakenhet som vi har här i Sverige, och där är det också självklart med blandade bastuavdelningar, där alla är nakna tillsammans. Därför skulle den här diskussionen om bara bröst på badhus aldrig ha någon grogrund i Tyskland.

På KANTO Beach i Stuttgart har man ett antal olika bassänger med varierande teman - ett isländskt Geysir-bad, en karibisk lagun, BuddhaBad, flera olika bastuvarianter, ett japanskt vilorum, en morisk vinterträdgård, ett tunisiskt tehus, barer och en sydostasiatiskt inspirerad lounge utomhus, på taket, afrikanskt inspirerade vilorum med vattensängar, samt massage av olika slag. Varierat värre, med andra ord.

Om de kommunala badhusen i Sverige i högre grad drevs privat, skulle vi kanske se mer av den här varan. Visst, den kritiska massan för att kunna bedriva kommersiell verksamhet på badhus är förstås betydligt knepigare att nå i glesbebodda Sverige, och de kommunala baden tjänar verkligen en viktig funktion. Men varför inte en kombination av kommunala och privata initiativ? Det skulle kunna vara en garant för såväl stabilitet som kreativitet.

Egentligen borde man kunna ha det här i Sverige också. Delade bastuavdelningar för alla, och varför inte samma omklädningsrum till alla, med små bås med förhänge för de allra blygaste? Detta skulle också lösa de ofrånkomliga problemen som gärna uppstår när familjer, par och andra relationer av olika kön måste separeras. Det är mycket enklare om vännerna och/eller familjen kan byta om tillsammans.

En gång i tiden tog jag med mig min son på babysim, i ett pyttelitet badhus i Aspudden - där finns det bara ett omklädningsrum, som det uppenbarligen inte var några problem för de anhopade mammorna och papporna att dela. Så jag kan inte se vad som skulle vara ett problem med detta. I alla fall inte i längden. Det skulle tvärtom bidra till att ta bort mycket av onödig spänning, skam och frustration kring den egna kroppen, samt försås människor av det andra könet.

Den logiska fortsättningen på Bara Bröst-kampanjen är förstås på sikt att även tillåta nakenbad på våra badhus. Först jämlikhet (får män vara barbröstade skall självklart kvinnor få vara det), men i längden även valfrihet beträffande klädsel (eller icke-klädsel). Det handlar förstås inte om tvång - klädseln bör vara frivillig. Möjligen skulle man kunna ha en dag i veckan som är helt naken, med Dresscode O.

En kul detalj med KANTO Beach är att det en dag i månaden är obligatoriskt att ha badkläder, som en eftergift för de blyga avvikare som lider av gymnofobi - den sjukliga skräcken för nakenhet. Så skulle man förstås kunna göra här i Sverige också - ha vissa dagar på badhusen då det är obligatoriskt med baddräkt. Fast det normala skulle då vara valfrihet, naket eller påklätt, vad man nu föredrar.

Viktigt är dock att man i görligaste mån ska tillgodose så många människors behov som möjligt, med statliga och kommunala instanser. Och det saknas verkligen mer estetiskt lekfulla miljöer för badande, och det saknas bad för dem som gärna badar nakna.
Vi har en del att lära oss av våra tyska grannar...

Porr är farligt, ondskefullt, våldtäktsbefrämjande och borde förbjudas. Eller...?

I Piteå väller moralpaniken fram som en tsunamivåg, och kulturchefen arbetar för "goda värderingar". Det har skrivits spaltmeter (här, här, här, här och här) om Henrik Svenlin, det unga mackbiträdet på OKQ8 i Piteå, mackägaren Mikael Åström, SAC (Syndikalisterna) samt Hans Hansson, chef för kultur- och fritidsförvaltningen i Piteå, och den propagandakampanj kulturchefen satt igång, med utpressning, tvång och annan otillbörlig påverkan av berörda parter. Många bloggare har också bidragit till debatten, förstås.

Men alla har inte fallit för masspsykosen. Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, som också är kolumnist på Piteå-Tidningen, skrev en härligt sarkastisk och avväpnande artikel om hela rabaldret, och den är verkligen värd att läsa. Som en intressant information i anslutning till denna artikel kan nämnas att Stig-Björn sade upp sig som kolumnist eftersom chefredaktören stödde kampen för att porrfritt Piteå och vägrade köra hans kolumn. Att han hade ryggrad, och valde att säga upp sig från en arbetsplats som han inte var nöjd med (ja, en liten välriktad spark mot den narcissistiska mesen Henrik Svenlin) hade hon tydligen inte räknat med, för hon valde raskt att be honom att stanna kvar. Hon bet i det sura äpplet och körde hans kolumn.

Många har förstås blivit arga och upprörda över denna flagranta respektlöshet mot demokrati, anständighet och frihet, men många andra har också försökt beskriva hela detta förlopp som en bagatell, en tillfällig liten löjlighet i en ytterst begränsad omfattning, ett välfärdsproblem utan substans. Inget att ödsla energi på. Piteå, liksom – duh...

Problemet är att det är just på detta sätt tyranni och fascism börjar. Små, små steg, som ingen orkar bråka om, och så är massor av de saker som vi själva kunde bestämma över plötsligt förbjudna, utan att vi märkte hur det gick till. Med en helhetsblick kan vi sammanställa detta med införandet av FRA-lagen och flera andra integritets- och frihetskränkande åtgärder och lagar, och då inser vi att vi nu är närmare ren fascism än vi tror.

Alla som inför diktatur börjar med att införa lagstiftning mot de som avviker mest, som homosexuella, prostituerade, politiskt extrema m.fl, och sen kan man dra åt tumskruvarna lite till, och lite till, och lite till. Som den berömda grodan i kastrullen – om du slänger ner en groda i kokande vatten kommer den att hoppa ur som ett skott, men om du lägger ner den i kallt vatten och sakta höjer värmen kommer den inte att märka något. Så säger myten i alla fall, och även om det eventuellt inte skulle vara sant i verkligheten (som det där med strutsarna med huvudet i marken) så är det en bra liknelse.

Porr är INTE ett tecken på ett sjukt samhälle. Det är snarare tvärtom. Närvaron av pornografi är ett lackmuspapper på att ett samhälle är fritt, friskt och levande. I diktaturer lyser all porr och annat snusk med sin frånvaro. I fria länder med lättillgänglig porr är jämställdheten alltid större än i de länder där porren är förbjuden.

Jag vill påminna om ett tidigare blogginlägg som jag skrev för en tid sedan här på TantraBlog – Porr är gott och nyttigt! I det inlägget demonterar jag en hel del av den desinformation som sprids av den kristfascistmoralistiska porrhatarmaffian. I sammanhanget passar även mitt mest lästa och kommenterade blogginlägg Nakna kroppar är inte farliga!. Läs gärna också min recension av Petra Östergrens bok Porr, horor och feminister. Den tillför oerhört mycket i debatten. Boken, alltså. Läs den också - men börja gärna med recensionen, som sagt.

Eller för att citera en bekant; Björn Elzen, chef på Hydra Förlag:

Den som vill slåss för och försvara friheten måste ha modet och kraften att göra det i tid och även försvara sådant som man inte direkt gillar eller sådant som kan bagatelliseras och förlöjligas. Att ge sig på pornografi är ett mycket signifikant steg - måhända litet och harmlöst i sig - mot ett mardrömssamhälle.

Samtliga foton i detta blogginlägg är mina egna bilder.
Se mer på min erotiska hemsida Cirkus Eros.

Midsommar är årets högtid. Kyrkan har gjort så gott de kan i att klistra på kristna attribut på hedniska högtider som jul, påsk, valborg, allhelgona m.fl., men midsommar har de kristna aldrig lyckats annektera. Midsommar är alltjämt den hedniska fruktbarhetsrit som den alltid har varit.

Jag vill härmed göra lite reklam för ett häftigt midsommarfirande - på Skeppsuddens kursgård strax utanför Norrköping, torsdag 19 juni - söndag 22 juni 2008. Det kommer att bli något i hästväg!

Ett sommaräventyr där vi firar livet, njuter av sommaren, träffar nya vänner, upplever gemenskap och närhet, får nya intryck, möter utmaningar och skapar en meningsfull och oförglömlig midsommar tillsammans. Vi dansar runt midsommarstången och hedrar Gudinnan Freja och Guden Frej, äter midsommarbuffé och jordgubbstårta, har fest på logen till häftig musik med DJ och dansar till extatiska trumrytmer...

Vi badar i Bråviken från Skeppsuddens brygga, bastar i Skeppsuddens åttakantiga lyxbastu med panoramafönster som ger utsikt över Bråviken. Vi paddlar kanot till öarna i solnedgången, tar någon i handen och går en promenad på Skeppsuddens kärleksstig "Via Amarosa". Låt Skeppsuddens lekledare (som finns vid indiantältet) ta med barnen på lekar och äventyr, medan du vilar dig, unnar dig en massage, har ett givande möte med någon eller går på en spännande workshop.

Skeppsudden bjuder även på en hel drös kursledare som håller mini-workshops med smakprover på allehanda kursaktiviteter som sker på kursgården under året – trumresa, svetthydda, sex- och kärlekskurser, frigörande dans, Qi Gong, familjekonstellationer, AUM-meditation, kroppsläsning – med Johan Ekenberg, Pauli Mårsén, Anam, Jenny Franke, Kari Paues, Calle & Jennie Rehbinder, m.fl. Det bjuds även på musikunderhållning med bl.a. Bertil Twede.

För mer information: www.skeppsudden.com

Detta blogginlägg är en artikel till SvT Opinion, som där fick rubriken Vi behöver mindre av kristen sexualmoral. Här publicerar jag den med min ursprungliga rubrik.
Artikeln publicerades i torsdags, med anledning av den debatt som hölls i SvT Debatt samma kväll. Jag var där förstås, och Charlotta Levay (kd), vars dumreaktionära artikel min artikel var ett svar på, var där också, förstås, och en drös andra illustra debattörer. Men det ska jag berätta mer om i ett kommande blogginlägg.

Nu till artikeln:

På Sidan 4: Debatt i Expressen den 4 april ondgör sig Charlotta Levay (kd) över den sexuella revolutionen. Hon hävdar att arvet från 1968 års sexuella revolution (som om allt hände just 1968...) har gjort oss alla till utbytbara ting, sexleksaker, som gör abort på löpande band och knullar oss okänsliga och kalla. Med andra ord – det var bättre förr.

Min första fråga är – hur långt bakåt i tiden ska vi gå för att hitta den optimala sexualmoralen? När var tillvaron som bäst, enligt Levay? Våldtäkt inom äktenskapet blev straffbart 1965 (vilket vi svenskar var först i världen med), så det måste väl bli tillåtet igen. Och går vi bara ytterligare lite längre bakåt i tiden så kan vi också göra preventivmedel och sexupplysning helt olagligt. Och varför inte dödsstraff på äktenskapsbrott och homosexualitet?

Min andra fråga är – hur lyckliga var vi före den sexuella revolutionen? Hur många kvinnor fick någonsin njuta det minsta av sexakten? Hur många kvinnor fick lida av skammen för att ha fött utomäktenskapliga barn, hur många illegala aborter har lett till såväl barns som mödrars död, hur många spädbarn har blivt lämnade till änglamakerskor eller utsatta i skogen? Hur många har blivit kastrerade och steriliserade för att de var ”dåligt genetiskt material”, eller bara ”översexuella”? Hur många barn har blivit brända med glödgade järn på ollon eller klitoris, för att de inte har velat sluta onanera? Hur många har smittats med syfilis och andra fruktansvärda sjukdomar, som de hade kunnat slippa med en god utbildning i sexualkunskap? Hur många har bränts på bål, stenats, korsfästs, blivit piskade, lemlästade och utstötta för att de har haft ett privatliv som brutit mot den kyrkliga moralen? Hur mycket har människor tvingats att lida alla helvetets kval för att de genom århundraden har låtit sig luras, blivit bestulna på sig själva, och tvingats att leva under kyrkligt förtryck med en repressiv sexualmoral som effektivt redskap?

Med andra ord – om det är något vi INTE behöver mer av, så är det kristen sexualmoral. Kyrkan har sedan 300-talet fördömt alla yttringar av sex som inte direkt syftar till fortplantning som sodomi, syndfulla handlingar, och detta har lett till en skamtyngd, skuldbelastad, smutsstämplad sexualsyn, som alltjämt ligger som en gammal, sliten, fuktig och illaluktande heltäckningsmatta över hela samhällsgolvet. Hur fint vi än möblerar.

Den sexuella revolutionen har inneburit enorma framsteg för alla som har tagit del av den. Det handlar framför allt om självbestämmande och egenvärde – att jag själv väljer vad jag vill göra med mitt liv, min kropp, min sexualitet. Att sexualiteten inte är en orsak till skräck och skam, men till glädje, kärlek, närhet, njutning och hälsa. Min kropp är min att bestämma över, och ingen annan ska tala om för mig vad som är rätt eller fel att göra med den.

Men vi är inte färdiga ännu. Revolutionen har bara börjat. Vi har fortfarande bara börjat skrapa på ytan av vad det innebär att återupptäcka sexualiteten, och tillfredsställelsen i ett friskt och harmoniskt sexliv. Steg för steg tar vi makten över våra egna liv igen, våra kroppar, våra känslor, våra drivkrafter och våra lustar. Vi frigör oss från ett repressivt, patriarkalt och förtryckande system i vilket vi är maktens ägodelar, med begränsad tillgång till det som ovillkorligen borde vara våra egna domäner att råda över – våra kroppar, våra själar och våra sinnen.

Detta är inte bara en utopi. Jag talar av egen och andras erfarenhet. Sedan några år tillbaka håller jag och min hustru Jennie kurser, med sex, kärlek och intimitet som fokus, och den respons vi får är fantastisk. Våra kursdeltagare vittnar om en helt ny styrka, integritet, lekfullhet, glädje, kraft och frihet – allt detta för att vi erbjuder metoder, tid, plats och rum att återerövra sexualiteten.

Sexualiteten är en av våra allra viktigaste drivkrafter, och kan vi släppa skammen och skulden, och återta makten över oss själva, så kan detta leda till fantastiska resultat.

Den sexuella revolutionen har bara börjat. Låt oss nu fortsätta.

Ikväll ska jag vara med i TV igen - denna gång handlar det om den sexuella revolutionen. Jag har en artikel med på SvT Opinion, med rubriken Vi behöver mindre av kristen sexualmoral, och det är förstås detta som är samtalsämnet för kvällen. Min artikel kommer att bli ett blogginlägg här på TantraBlog också, förstås, men just nu får du gärna läsa den på SvT Opinons hemsida.

Titta gärna på debatten, och kommentera gärna både här och på SvT Opinon!

Masturbate-a-thon är ett fantastiskt evenemang som har arrangerats regelbundet sedan starten 1995 i San Francisco, av The Center for Sex & Culture. Masturbate-a-thon är särskilda tillfällen då människor helt enkelt samlas under festliga former för att onanera tillsammans, en hel dag. Masturbate-a-thon har också hållits i England.

Masturbate-a-thon är förstås inte bara en kul sexhappening, det är också ett politiskt och filosofiskt evenemang, en hyllning till den privata sexualiteten – och med privat menar jag då inte det man vill gömma undan och stänga dörren om, utan det som helt och hållet rör den egna personen, den egna kroppen.

Och nu är det dags i Danmark. Orgasmterapeuten Pia Struck (som bl.a. håller orgasmkurser för både kvinnor och män) har tillsammans med en grupp sexaktivister i Danmark organiserat en Masturbate-a-thon i Köpenhamn. Det hela kommer att ske på lördag den 31 maj 2008, på swingerklubben SwingLand i Ishøj, och det kommer att pågå hela dagen. Enligt vad jag fått höra är det nu många som har anmält sig, så intresset finns uppenbarligen.

Det finns ett enormt värde i att avskaffa skammen kring den egna kroppen, och den egna sexualiteten. Det är helt absurt att vi har kollektivt har accepterat samhällets dom över oss som syndare, och som äckliga och snuskiga, bara för att vi tar i våra egna kön. För hundra år sedan stämplades onani som en sjukdom, en åkomma som var farlig och skadlig för alla och envar som föll för frestelsen att njuta av sin egen sexualitet.

Och det var inte bara "Händerna på täcket, Gud ser allt!" – unga människor fick utstå plågsamma och såväl fysiskt som psykiskt stigmatiserande terapier mot sitt onanerande. Det kunde vara olika varianter av kyskhetsbälten, bränning med glödgade järn på klitorisollon på flickor, och penisollon på pojkar, könsstympning och i värsta fall kastration.

Det amerikanska oskicket att kollektivt omskära gossar kommer från denna tid, då man på så sätt ville förhindra onani. Den komplett galne och starkt sexnegative hälsoprofeten Dr. Kellogg (ja, han som uppfann Corn Flakes) hävdade att omskärelsen på gossar helst skulle göras utan bedövning, för att på så sätt skapa trauma kring könet, och därmed hindra gossarna än mer effektivt från att ta till den hemska onanin.

Vi lever i en annan tid nu. Men onani betraktas alltjämt som något att skämmas för. Många skulle aldrig våga onanera ens så att ens partner ser. Det är fortfarande något som är "fult" och nedvärderande med onani, och detta påverkar oss känslomässigt och mentalt. Våra kroppar är inte helt erövrade av oss själva. Det finns fortfarande andra som gör anspråk på våra kroppar, på att bestämma över vad som är rätt och fel i förhållande till den egna kroppen.

Frågan är – vem äger dig? Vem bestämmer över din kropp, reglerar vad du får göra eller inte göra med din egen kropp? Det kan låta som en helt absurd fråga, för rent känslomässigt tror jag att de flesta reagerar utifrån att de naturligtvis själva bestämmer över sina egna kroppar. Men så enkelt är det inte. Ytterst sett har staten fortfarande högre bestämmanderätt över din kropp än du själv, i fler avseenden än du kanske tror. Och vi låter oss därtill bli ägda av våra partners (de allra flesta äktenskap är i praktiken ömsesidiga äganderättskontrakt), våra arbetsgivare, våra barn, våra släktingar och så vidare. De stunder då vi känner att vi faktiskt kan äga oss själva, disponera vår egen tid för oss själva, är ytterligt begränsade – och därtill, absurt nog, skambelagda. Det betraktas ofta som fult och egoistiskt att ta hand om sig själv – och därför gör många det aldrig, och förvandlas därmed till att vara slavar på heltid.

Solo-sex är Safe Sex.
Att onanera är garanterat riskfritt, särskilt beträffande överförande av sjukdomar.
Onani är skönt, hälsosamt, lugnande och gratis. Det finns inga nackdelar med onani.
Onani är nyttigt och bra.
Onani tillsammans med andra kan vara oerhört sexigt och spännande, eggande och roligt, inspirerande och lärorikt.
Att se på när andra onanerar kan vara väldigt upphetsande, men också bara mysigt. Och framför allt - befriande.

Att onanera är en frigörelsehandling, en bekräftelse på att jag är min egen, att jag kan bryta mig ur slaveriet att ständigt vara ägd av andra. En onanistund kan vara den enda tiden då jag faktiskt helt och hållet fokuserar på min egen njutning, min egen glädje.

Danmarks första Masturbate-a-thon har förstås fått massor av mediarespons, och inte bara i Danmark. Onanér for en god sag, i EkstraBladet, och i samma tidning kan man läsa om den amerikanska onanigurun Betty Dodson, God onani gør dig til bedre elsker, och i Politiken kan man läsa DM i onani afholdes til maj och Onanister sprøjter penge hjem til gode formål. Och på Amine.dk kan man läsa den roliga artikeln Give me five! Även i Sverige har det skrivits om danska Masturbate-a-thon - i HD hittar du "I Köpenhamn förbereds just nu ett maratonrunk"
Läs gärna mer om Masturbate-a-thon på Wikipedia!

Man kan köpa fräcka onaniprylar också – t-shirts, hängslen och mössor på denna butik på nätet. Gulligt. Nåt att ha på sig på nästa släktmiddag. Om inte annat så slutar föräldrarna kanske att tjata om hur härligt det skulle vara med barnbarn...

*******************
Samtliga foton av Calle & Jennie Rehbinder, och animationen av Calle Rehbinder

Nu börjar det kanske bli lite tjatigt, det här med bara bröst, men uppenbarligen är denna fråga större än man kan tro vid en första anblick. Det skrivs artiklar, det görs TV-reportage, det anordnas debatter – och vågorna går högre än man kanske väntat sig. Men jag vet varför. Sex och naket engagerar förstås alltid, eftersom det fortfarande är så tabubelagt och skräckstämplat, men framför allt visar denna symbolfråga på djupare strukturella problem - hur jämställda är vi egentligen, och hur står det till med objektifieringen av kvinnors kroppar?

RFSU inledde i tisdags kväll en samtalsserie, som de kallar "Sex med RFSU", på Kägelbanan på Södra teatern, Mosebacke torg i Stockholm, och där avhandlades just Bara Bröst-kampanjen. Jag var där förstås, tillsammans med min kära hustru Jennie. Klassiskt var att det egentligen fanns väldigt lite tid för samtal, men att det var ett litet fåtal utvalda nyckelpersoner som fick sitta i en panel i varsin fåtölj på ett podium, medan vi andra skulle sitta och lyssna. Ungefär som på TV. Det är ett lite tröttsamt format, som lämnar mycket tid till snömos från panelen, och alltför lite tid till intressanta kommentarer från auditoriet, vari jag såg många som förmodligen skulle ha minst lika intressanta saker att tillföra som personerna på scenen. Inte minst jag själv.

I samtalet deltog Ragnhild Karlsson från aktionsgruppen "Bara bröst", Andreas Ahlén, jurist från JämO, samt Beatrice Fredriksson från Muf, som tillsammans med Malin Petré startat bloggen "antifeministiskt initiativ" och som menar att jämställdheten kan lösas på annat sätt än genom feminism. Moderator för hela kvällens samtal var Ulf B. Andersson från RFSU Stockholm. Med skulle egentligen även ha varit Nour El-Refai, som blottade sina bröst i humorprogrammet "Raj-Raj" och blev fälld för ofredande, men hon fick förhinder i sista stund.

Det var dock bra att ha representanter för Bara Bröst och JämO på plats, för att på så sätt kunna få klarhet i vad som faktiskt har hänt i beslutsgången, när JämO avslog Bara Brösts anmälan av Fyrishovsbadet för könsdiskriminering. JämO avstod från rättsprocessen mot badet, eftersom de gjorde bedömningen att det inte skulle gå att vinna den striden. Det finns nämligen ett undantag i reglerna om könsdiskriminering, gällande "privatliv och anständighet". Vad denna anständighet består i är svårt att definiera, men det måste antagligen vara "prydast sätter ribban" som gäller.

På flera badhus är det nu fritt fram för barbröstat badande för både män och kvinnor, "så länge ingen tar anstöt", och det låter ju bra – men hur stor seger är det egentligen? Det betyder ju i alla fall att räddhararna och moraltanterna bestämmer var skåpet ska stå. Ingen riktig seger för oss som kämpar mot objektifiering, och för verklig jämställdhet mellan könen.

Mitt motförslag är att anmäla dem som tar anstöt. Om någon öppet klagar på att någon har nakna bröst, med motivet att det är äckligt, omoraliskt, oanständigt, fult eller vilken motivering som helst, så tycker jag att det är högst motiverat att anmäla den personen för sexuella trakasserier eller ofredande. Det skulle kunna bli intressant att se vad som blev av det...

Många argument kom upp i samtalet, många synvinklar skärskådades, och den jag tycker uttryckte sig klokast var definitivt Ragnhild från Bara Bröst. Väldigt ung, sådär, men ändå väl genomtänkt, uppriktig och ärlig, med alla argumenten på plats. Advokaten från JämO var korrekt, avmätt och... tja, en advokat, helt enkelt. Beatrice med antifeministbloggen, stackarn, pladdrade på och kunde knappt svara på en enda fråga, eftersom de alla var "så svåra". Hon hade passat bättre i ett annat, lite mindre forum. Hon utgick från ett ultraliberalt, superindividualistiskt perspektiv, utan gruppidentitet, utan diskrimineringslagar, men med en naiv utopisk idé om personligt ansvar. Att tala om marknaden, att ägarna av badhusen måste få välja sina egna regler, och att man får välja mellan olika badhus om man inte gillar ett av dem, känns rätt unket, och framför allt hopplöst naivt. De allra flesta orter med badhus har bara ett badhus, inte fler att välja mellan.

Det gamla trötta argumentet att man måste också ha valfriheten att inte behöva se nakna bröst kom förstås upp (måste man inte då också ha valfriheten att slippa se tjocka magar, negrer, springande barn, eller vadhelst man nu kan välja att ta anstöt av?), och riktigt tröttsamt blir det med föräldrar som vill skydda sina barn från att se nakna bröst på badhuset. Ragnhild svarade mycket bra på detta, och påpekade att föräldrar kanske borde ta sitt ansvar i att berätta för barnen att folk är olika. Där är en mörkhyad, där är en handikappad, där är en lång, där är en gammal, där är en ung - och där är en kvinna, och där är en man. Det kan vara bra att lära barnen att det inte är fel med variationer.

Ett annat riktigt sunkigt argument är att man borde ta hänsyn till personer med olika religioner. Men med denna logik så blir det ju till slut burkha för alla. Intressant nog är det ju aldrig strikta kristna, hinduer eller muslimer som för fram denna önskan, utan bara välmenande svenssons, i sedvanlig kvasikolonialistisk arrogans. "Stackars muslimer som ska stå ut med att se svenska flickors bröstvårtor!"

Självklart kommer även frågan om nakenhet upp, om det inte borde vara tillåtet att vara naken på badhusen. Men det är ju inte det diskussionen handlar om, hur god tanken än är. Diskussionen handlar om olika behandling av män och kvinnor. När vi har den jämlikheten kan vi ta diskussionen ett steg till, och diskutera en liberalare syn på kroppen över huvud taget. Självklart tycker jag som gammal nudist att det vore underbart om det var helt fritt att bada naken även på badhusen, precis som utomhus på somrarna. Men det får väl bli nästa strid, när kvinnorna åtminstone får välja själva om de vill täcka brösten eller ej.

Men värst av alla verkar vara badhuspersonalen. I utslag av spontan onaniskräck och ett fruktansvärt mansförakt, kan tanterna (för det handlar vanligen om tanter) bräka nedlåtande om "gubbarna" som inte kan hantera nakna bröst, för då går de iväg och runkar, och tänker på de stackars tjejerna. Jaha. Och varifrån kommer den här idén att alla kvinnor är totalt osexiga (och därmed anständiga) i bikini eller baddräkt, men blir sexbomber som får männen att tappa kontrollen totalt så fort BH:n åker av? Vad finns det egentligen för en magisk kraft i kvinnors bröstvårtor, som får oss män att fullkomligt tappa koncepterna? Det skulle jag gärna vilja ha svar på.

Vad jag upplever som mest positivt med kvällens samtal var att det över huvud taget förs sådana samtal. Att det finns folk som bryr sig, som vill delta i det politiska livet, som vill påverka. Dock kan jag tycka att Ulf B. Andersson och RFSU-gänget verkar lite rädda för verkliga samtal, där alla deltagare kan vara med. Med RFSU Stockholms kafëkvällar i gott minne, ser jag just denna tendens som genomgående. Det ska bjudas in nyckelpersoner, men det blir väldigt lite tid över till att släppa samtalet mer fritt. Det vill jag gärna uppmuntra RFSU Stockholm att våga lite mer, i framtida samtalsarrangemang. Vi som kommer och lyssnar är ofta engagerade och pålästa, och har också intressanta saker att säga.

Dubbelmoralen triumferar, om vi ska tro Margareta Flygt. I en artikel i Sydsvenskan ifrågasätter artikelförfattaren det dubbla i att det å ena sidan ses som omoraliskt och hemskt att anlita prostituerade, å andra sidan är det helt O.K. att anlita tantramassören för en sinnlig massage av hela kroppen, inkluderande könet, kanske t.o.m. med en avslutande orgasm.

Nu gör Margareta det väldigt lätt för sig i sin artikel, eftersom de yttre omständigheterna har stor betydelse för sammanhanget. Att New Yorks guvernör Eliot Spitzer fick sparken var förstås inte bara för att han anlitat lyxprostituerade. Det hela komplicerades nämligen av att guvernör Spitzer var en hård förespråkare för moral, och en stark motståndare till prostitution. Officiellt. Det som alltså har varit mest upprörande är hans extremt dubbelmoraliska hållning. Så även om man skulle vara för legaliserad prostitution kan man knappast anse att det är ett dugg upprörande att han får sparken.

Att det skulle vara politiskt korrekt och allmänt accepterat med tantramassage är förstås också en sanning med modifikation. Den artikelförfattare i tidskriften Elle som beskriver sitt besök hos en tantramassör, har för det första inte fått denna behandling i Sverige, utan i Tyskland. Här skulle den med stor sannolikhet betraktas som olaglig. Det vill säga, det skulle vara olagligt att betala för en sådan tjänst. Vår prostitutions- och kopplerilagstiftning sätter käppar i hjulet för all behandling som på ett eller annat sätt kan vara sexuellt tillfredsställande.

Vid första anblicken kan Margareta Flygts artikel verka radikal och skärskådande, men det är den inte. I själva verket är Margareta Flygt en fegis, som inte vågar föra resonemanget hela vägen. Hon stannar i ett halvt fördömande av dubbelmoral, och vågar inte ta ställning alls i frågan om det borde vara O.K. att köpa sexuella tjänster eller ej, samt att de sexuella tjänsterna faktiskt kan se väldigt olika ut.

Vad som är riktigt intressant i den här frågeställningen är om den faktiskt kan belysa det faktum att vår nutida sexualmoral, med vidhängande lagstiftning, är komplett orealistisk och rejält hycklande. Vi tillåter människor att utföra en mängd olika tjänster mot betalning, varav flera handlar om fysisk njut