Har inga bilder från själva Karibien, men jag har en bild på Ems, nyss hemkommen från Japan! :D

//Belle

Ems! Livs levande!!! =D

Normalt förknippas väl DR med sol och sandstränder för gemene man. Men DR har mer att erbjuda. T.ex. Jarabacoa eller Constanza. Två städer i inlandet som ofta kallas för Kronjuvelerna i den centrala bergskedjan som har de högsta bergstopparna i Karibien. Karibiens Alper kanske. Den högsta bergstoppen heter idag Pico Duarte och mäter ca 3.098m (uppgifterna varierar lite) och den näst högtsa heter La Pilona och sägs vara 3.094m högt. La Pilona är intressant ur svensk synvinkel också då en svensk botanist, Erik Leonard Ekman, en gång slog fast att La Pilona var den högstra bergstoppen i Karibien. Här växer tallarna så det hörs och luften är ren och frisk och mestadels blå himmel.

Jarabacoa ligger på 500m nivån, medan Constanza noterar 1,200m över havsytan. Var för sig har de båda städerna en befolkning på ca 52,000, så det är inga mega-städer det handlar om. Här kan man roa sig med t.ex. Forsränning, Drakflygning, Kanotfärder, Cykelturer i bergen, Ridning, Fågelskådning eller bara promenera och njuta av utsikten. Hotellen är små och inte så många men alla vi känner berömmer det vänliga bemötandet och den goda servicen.

Det finns också en hel del vattenfall att bese i området och det mest kända, som jag känner till, är nog Aguas Blancas som ligger på 1,800m nivån och har en fallhöjd på nästan 90m. Behöver man “kyla av sig” lite kan besöka en platå som faktiskt lär ha täckts av is en gång i tiden. Valle Nuevo heter området och ligger på 2,450 m höjd. Här går temperaturen ner under noll när som helst under året så det gäller att vara klädd därefter.

Nattlivet är det väl inte så mycket bevänt med. Men det finns ett antal bra restauranger och ett par diskotek/barer om man orkar förlusta sig efter en aktiv dag i bergen.

Som sagt, DR är betydligt mycket mera än sol och badständer. Och Golf. Faktiskt värt ett besök. Välkomna!

För mer info om Jarabacoa och Constanza kan jag rekommendera följande länkar:
http://www.jarabacoacity.com/
http://www.uslatino.com/pictures.cfm?dir=Republica-Dominicana-Jarabacoa-River-Club-Resort-03-06-07
http://portal.constanza.net/
http://www.colonialtours.com.do/eco.htm

I allt det jag intresserar mig för finns det en röd tråd och det är möten och vad som kommer ur det. Jag anser möten vara essentiellt i naturen och fascineras av det som kommer ur det. Nu lyssnar jag på Steve Mackays jazz som har rockinslag och tungt driv. Möten är till för att ta intryck och förändras och kulturer är mer rörelser än mossiga stenar. Nu var det i och för sig inte om det jag ville ägna mig åt utan om den hermaneutiska cirkel som jag har hamnat i.

Resan till Karibien inleddes inte från länsstolen utan att jag reste till Mexiko och Belize. Intrycken jag fick ville jag förmedla i min bok. Men då resan endast var en fjärils duttande på platser och mina erfarenheter var alldeles för ytliga för att användas i romanen började jag läsa karibiska författare. Min första bekantskap var Jamaica Kincaid och jag blev förälskad i denna eldfängda antiguan. Den första boken var From the bottom of the river. I tidskriften Karavan hittade jag Maryse Condé och lånade hem romanen Färden genom mangroven.

Sen plockade jag av en tillfällighet med mig boken Mastery, tyranny & desire av Trevor Burnard från UB i Göteborg. Den är en historisk faktabok som beskriver Jamaica under 1700-talet med hjälp av den dagboksskrivande slavägaren Thomas Thistlewood. Jamaica var under den här tiden Storbritanniens koloniala guldklimp. Det är fascinerande läsning om hur mr Thistlewood som blev lokalt berömd för sin vackra trädgård, var en upplysningsman och liksom alla andra slavägare behandlade sina slavar med en grymhet som är ofattbar.

En annan bok jag läser heter Pirate Novels: fictions of nation building in Spanish America av Nina Gerossi-Navarro och beskriver den ambivalenta roll som piraten i Karibien fick i poesi, roman och debatt under den tid då Latinamerika nationifierade sig.

Jag märker i min läsning att jag snart inte längre kan upprätthålla mig i Karibien utan för att förstå än mer av denna del i världen måste jag ta mig till Västafrikas kulturer och upplysningstidens London.

Nå hur ska jag nu runda av det jag har sagt? Jo, att förkovran är att resa och när man låter associationen driva en allt vidare ut från i spiralens epicenter kan även länsstolsresenären få möta resans myller. Hur mycket av detta kommer att komma med i boken? Så mycket som möjligt då en bra roman aldrig kan förklaras med tre meningar.

Försök se det framför er... sent femtonhundratal... kluck-kluck... vågorna böljar, britten Drake kommer seglandes med sina boys nere i Västindien. På jakt efter öar, guld och fruntimmer. Blev han sjösjuk? Kanske. Men han blandade ialla fall ihop rejält eldsvatten (någon tidig variant på rom), socker, lime, mynta och vatten. Riktigt sjöbusedricka för karlakarlar? Nja, blandningen betraktades länge som en slags medicin och ansågs vara bra bl.a för skörbjugg och i malariatider. Populärt blev det hur som helst. I flera århundraden. Bacardi drog igång sitt romimperium och sjöbusekuren döptes om till... just det... mojito.

Mojito. Efter "mojo". Jag vet inte om ni har era "mojos working" men hemma hos mig gör magin sin verkan. Jag känner varken av skörbjugg eller malaria.

Jag har avslutat en svettig vecka. Jag sitter här med en mycket efterlängtad mojito (äntligen fick jag fatt i färsk mynta) och på stereon gungar saftig kubansk musik. På huvudet har jag den lilla hatten. Jag skänker varma tankar till den gamle pirren Francis Drake.

Ledig i tre dagar. Vackert väder utlovas. Lilla Blå känner livsandarna stiga som champagnebubblor. Eller varför inte det härliga pysandet av sodavatten som hälls över ett glas is?

Är ni med, eller? Hey?

 Hemingways favoritblask.

Min son ringer och skrattar lite hysteriskt för hans flickvän har mailat till två inredningskillar på TV och sagt att sonen är i behov av hjälp. Så vi skrattar sonen och jag, vi funderar över vad hon har sagt? Ungkarlshålan som ser för jäklig ut eller? Det är så att de där killarna, inredarna har ringt flera gånger och är jätte intresserade av att fixa just sonens lägenhet. Jag säger till honom att bara tacka och ta emot...

Sonen, ja... han är speciell han. Nu i veckan så åker han och en arbetskompis ner till Skåne för att delta i någon slags tävling med flera olika grenar. Kommer inte ihåg vad det kallas, trianon kan det vara så?

Nå, de ska cykla, orientera och paddla och jag kan ju säga att de valde den längta sträckan och de som tävlar är tydligen grädda i den här grenen. Vår son och hans kompis kan inte paddla eller orientera, kompisen hade en vän som tipsade lite inför orienteringen; karta och lampa sa han, hmmm säger mamman.

Jag har fått ett sponsor uppdrag.... att laga mat som de kan ha med sig. Så här ska kokas en jädrans massa ägg och så ska jag göra en jättestor sallad med kassler och annat gott. Dottern ska sponsra med olika bars och milkshake. Grabbarna ska ha en stor Jeep med sig som de funderar på att sova i, cyklarna måste få plats, så den är nog rätt stor jeepen. De räknar med att få slita en hel del, men att skratta och ha roligt, klart de kommer sist om de överhuvud taget kommer i mål. De gör den här grejen som en kul sak bara och de inser att de inte har tränat nog, firman ska sponsra dem med kläder vilket jag tycker är roligt.

Det finns ju många som aldrig vill något överhuvudtaget och valet mellan en sån son och en som aktivt gör något av livet fast det inte alltid är så smarta lösningar föredrar jag faktiskt. Jag får ofta skratta stort och gott när grabben ringer eller kommer hit.. vilka rövarhistorier han kan berätta. Han älskar att sitta med folk som har något att dela med sig av. När vi var i Karibien så satt han och hans kompis hela nätterna tillsammans med äldre engelsmän och pratade. De där gubbarna hade ju mycket att berätta om andra världskriget och min son, han är som en svamp och suger i sig historier. I lördags när körslaget var så tittade han in och åt lite mat på kvällen, han sa då han såg Cans (visst heter han så) där i körslaget att den killen hade han suttit och festat med på någon rockfestival, han hade varit så jättetrevlig och berättat många historier från deras turnéer.

Jag är inte religiös på kyrkligt vis men kyrkorum kan få mig att bara stanna upp och njuta. Här har en arkitekt verkligen tänkt och fått till det andliga rummet så enormt bra. Jag skulle älska att sitta där och bara känna att min blick liksom for iväg låångt bort och rev med sig mina tankar tills de planade ut i ett intet. Så tycker jag att ett kyrkorum ska inverka på människor... vilsamt varande.

För att nu hoppa rakt in i vardagen så känner jag mig lite tror inte att att det blir så mycket av det hela. Allergin finns ju alltid där och spökar i bakgrunden. Jag hör att det är många som är sjuka just nu på alla möjliga vis och influensan lär ligga på topp så det gäller att ducka när man rör sig ute bland folk. Vi har aldrig haft influensan varken den med förkylning eller spysjukan... Det är jag väldigt glad över men blir lite rädd ibland och har svårt att inse att just vi tydligen är immuna mot det hela. Jag tror inte min kropp i dag skulle klara av en rejäl infektion, då hamnar jag nog på sjukan och det är jag verkligen rädd för. En innovativ människa har tagit problemet med rinnande näsa  på allvar.

Nu ska jag hoppa tillbaka i mitt liv en del år och placera oss i Karibien, en stillsam morgon i frukost serveringen med vackra öppna valv ut mot en grönskande dal. Där hängde i ett träd en litet smalt rör och plötsligt ser jag min första kolibri stå och hovra på samma ställe och dricka nektar ur det där röret. Jag vet inte varför, men jag blev så förtjust i att se denna lilla varelse vars vingar slog så att de nästan inte syntes. Den här bliden har inte jag tagit, den fick mig att minnas.

Familjen Brodins äventyr kan följas på: http://blog.mailasail.com/tarita Nedanför kartbilden uppdateras bloggen med text och bilder.

Tangosailing.nu kommer naturligtvis att följa Taritas väg.

En kvinnlig kannibal, av Leonardo Kern, 1650

För alla kannibaler som vill gå över till vegatisk kost kunde en f.d. student på The Tuck School of Business - Mark Nuckols - erbjuda ett vegetariskt alternativ: HUFU. Produkten är baserad på tofu - och är enligt Nuckels utprovat av de som vet hur människokött smakar.

Verksamheten varade inte länge - kunder fick inte de varor de beställt och hans sida stängdes i mitten av år 2006. Här är dock en arkivsida som visar hur den såg ut:

Welcome to EatHufu.com, home of Hufu
-- The Healthy Human Flesh Alternative!

The Museum of Hoaxes - en bloggsida om bluffar skriver om HUFU och Mark Nuckols. 

Mark Nuckols intervjuades i flera tidskrifter. Bland annat The Dartmouth Review: The genesis of this whole seemingly crazy project was a couple years ago when I was reading a book by the anthropologist Marvin Harris titled, Good to Eat: Fields of Food Taboos, which deals with food taboos, and I was reading the chapter on cannibalism while eating a tofurkey sandwich. Then I thought, "If you can make tofu that tastes like turkey, why not human flesh?"

TDR: Now, how did you come up with the recipe for human flesh flavor? And how will you actually inject the flavor into the tofu? What is the process there?

MN: The Hufu is produced by a meat-substitute processor/producer in the Netherlands, and they pretty much just designed the product to our specifications. I can tell you based on the research that we've done that human flesh essentially tastes like beef, but a little softer and a little bit leaner. The stories that people in Samoa or Fiji called human beings "long pork," I think that is overdone. People do not taste like pork or chicken.

The Harvard Crimson Magazine skriver: He is currently developing three new "exciting" products: Delicious Baby Seal, Endangered Panda, and Underprivileged Child."I think quite a few people from the ruling class would actually favor eating the flesh of poor children," he says. "Larry Summers would love this product!"

Angående Larry Summers så har han visst gjort uttalanden liknande de som  James D. Watson gjort - kvinnor kan enligt Summers inte prestera något bra resultat inom vetenskapen. Hela hans tal finns här.

Kan man vara en vegetarisk kannibal? Vegetarisk pizza har jag hört om - men vegetarisk kannibal? Jo - det fanns en - "Den vegetariske kannibalhövdingen Bangzulu". När jag arbetade på Lilla Tetern i Lund bjöd vi in dem. Biljetterna sålde snabbt slut. Barnen älskade Bangzulu. Alla i bandet pratade en skön skånska.

1991 startades gruppen Bangzulu ("Ove", "Sure Kåre", "Prinsessan", "Österrikaren" och givetvis den vegetariske kannibalhövdingen Bangzulu) som snabbt blev en stor succé bland förskolebarnen i Malmö. I raketfart spred sig ryktet och det talades om Bangzulufeber i staden, barnfamiljerna hade tagit en ny grupp till sitt hjärta. Gruppen släppte 5 CD-skivor, gjorde ca. 800 konserter land o rike runt, samt införde bejublade julshower för barn varav den siste sålde ut Baltiska hallen vid 2 tillfällen samma dag. 1999 gjorde Bangzulu sin sista konsert på Malmö Konserthus. Gruppen avslutades då Bangzulus grundare Mats Bengtsson gick bort samma år. Info från denna sida.

Enligt denna sida skulle ursprunget till ordet kannibal vara detta: Og så har troen på hundehoveder - på sin egen kringlede måde - del i oprindelsen af ordet kannibal: Mongolernes fyrste, der spredte skræk og rædsel i middelalderens Europa, kaldtes Khan; det blev misopfattet som det latinske canis, hund. Columbus rejste i 1492 til Amerika, men han troede som bekendt, at han var nået til Indien, så da spanierne spurgte efter den lokale fyrste, Khanen, fik de til svar af indianerne, at de kaldte sig karibier, hvilket blev misopfattet som kaniba, khanens undersåtter (samtale er ikke let, når ingen af parterne forstår den anden parts sprog). Da spanierne vendte tilbage og ikke fandt de folk, som var efterladt, gik de ud fra, at de var blevet dræbt og muligvis ædt af disse kannibaler.

Wikipedia skriver så här om Cynocephaly - människor med hundhuvuden - och om St Kristoffer:

Cynocephali figure both in pagan and in Christian world-views. A legend that placed St. Andrew and St. Bartholomew among the Parthians presented the case of "Abominable," the citizen of the "city of cannibals... whose face was like unto that of a dog." After receiving baptism, however, he was released from his doggish aspect (White, 1991). Quite similar was the portrait of St. Christopher, a giant of a cynocephalic species in the land of the Chananeans (the "canines" of Canaan in the New Testament) who ate human flesh and barked. Eventually, Christopher met the Christ child, regretted his former behavior, and received baptism.

Det grekiska ordet för kannibal är antropofag - människoätare.

Oäten: En mångordig mellansvensk som fick höra att en person är "oäten" skulle utgå från att det handlar om ett uttryck kannibaler emellan, men det betyder bara att man ännu inte har ätit - ungefär som att den som är okammad inte har kammat sig än.

Om kannibalism på Wikipedia

Böcker om kannibaler i Karibien

Mera böcker - plus recept på råbiff

Nordisk familjeboks definition av ordet kannibal:

Kannibal Sp. caniba'l, i st. f. cariba'l, af caribe, innebyggare på de karibiska öarna, der spaniorerna första gången träffade bruket af menniskoätning), menniskoätare; grym, vildsint menniska. - Af menniskoätning (kannibalism) tror man sig på några ställen (Belgien, Danmark) hafva funnit spår redan bland de förhistoriska folken; i literaturen från forntiden finnas antydningar derom hos flere folk (skyter, inder, egypter, nordafrikaner m. fl.).

Bekant är den från Nord-Amerika hos aztekerna under 16-17 årh., hos algonkin- och irokesindianer ända till 1813. I Syd-Amerika gödde tupis sina krigsfångar, gåfvo dem hustrur och uppåto slutligen dem och deras afkomma. Fitzroy uppgifver, att innevånarna i Eldslandet likaledes uppåto sina fångar och, vid hungersnöd, sin egen stams äldre qvinnor, hvilka dödades genom qväfning i rök. Flerestädes på Sundaöarna och på öarna i Stilla hafvet har funnits allmän kannibalism. Likaså finnes seden ännu flerestädes i Afrikas eqvatoriala delar, såväl åt vestkusten (enl. Du Chaillu), som särdeles intensiv hos niam-niam och monbuttu (enl. Schweinfurth).

- Hos individer bland naturfolken uppträder kannibalism någon gång, som det vill synas, betingad af en sjuklig lusta, hos eldsländare, australier m. fl. naturfolk oftare af allmän hungersnöd, hvilken senare äfven någon gång föranledt sådan bland mera civiliserade. Dessa fall af menniskoätning äro dock mera undantag och motsvara icke det vanliga begreppet af kannibalism, som sker i större skala och oftast af andra anledningar. Ingenstädes utgör dock menniskokött daglig hufvudsaklig föda, huru ymnigt det än förtäres; men der kannibalism finnes, döljes den icke och anses aldrig vanhedrande eller ohygglig, förrän dess
utöfvare komma i beröring med icke-kannibaler. En ny-zeeländsk höfding förklarade: "Stor fisk äter liten fisk; insekter äta hvarandra; stora foglar nära sig af små; det är i öfverensstämmelse med naturens ordning att menniskan förtär sina besegrade fiender".

- Brist på föda eller kanske mest brist på annan animalisk föda torde väl å de flesta ställen hafva gifvit anledning till de första försöken i menniskoätning. Man har dervid funnit spisen behaglig: "intet är så läckert, som död man", sade Yiti-öboarna, och alla namn på menniskolik går i deras språk ut på att beteckna något ätbart, godt. Samma åsigt torde ock gälla i Afrika, hvarest på flere ställen denna föda hålles till salu. Till följd häraf ega vanligen öfverallt höfdingarna företrädesrätt till denna mat, och från Yiti, hvarest man stundom i kulinariskt
ändamål stekte fångarna lefvande, berättas, att en höfding ensam förtärt niohundra lik, utan att låta någon annan smaka af dem (Williams). Der ansågs ock denna föda vara för god för qvinnorna; ensamt männen fingo förtära deraf. Der båda könen äro kannibaler, förbehållas dock åt männen de bästa bitarna, som äro barn- och qvinnokött i allmänhet samt bröst, armar och lår. - Då denna föda, liksom all annan, ingår i den ätandes kropp och varder en del af dess substans, förmenade en del kannibaler, att jämte den förtärda materien äfven inkorporerades de psykiska egenskaper, som förut uppenbarat sig deri: den förtärdes styrka, färdigheter, tapperhet, intelligens. Så trodde maorierna, hvilka derför satte mera värde på den
segaste hjelte än på det möraste dibarn. Och med detta förtärande hindrade man äfven sin motståndares tillvaro i det andra lifvet samt vardt sålunda trygg för all skada af honom i framtiden; man förintade derjämte hans sjelfständiga odödlighet och lade den till sin egen. Ju flere fiender maorierna förtärde, dess högre kommo de att stå i efterverlden. Att uppätas var derför å andra sidan den största olycka. I fortsättning med denna tanke stod den hos flere
folk gängse seden att af hämd äta sina enskilde och stammens fiender samt att med uppätning straffa äktenskapsbrytare, förrädare, spioner och andra gröfre brottslingar. - Kannibalismen är sålunda icke alltid och öfverallt en smaksak, utan har flerestädes en, om man så får säga, högre betydelse. Möjligen har den ock haft en religiös på ett och annat ställe, t.ex. hos aztekerna, hvilka i sina teokallier dödade hundraden af krigsfångar och förtärde dem, sedan de åt guden offrat hjertan och blod. G- v. D.

Skånsk kannibal som inte gått över till vegetarisk kost.

Min nye "ferieblogg" er på følgende nettsted: http://monajohnsen1968.spaces.live.com/

God fornøyelse.......

Ferden går først til New York, Neward International Airport, for videre reise med fly til Miami. Der blir det overnatting på hotellet Courtyard Miami Beach Oceanfront med Miami Beach som nærmeste nabo. Se link: http://www.marriott.com/hotels/travel/miabh-courtyard-miami-beach-oceanfront/  . Båten går på ettermiddagen dagen etter vi ankommer hotellet så vi rekker å se oss litt rundt på "beach'en".

Cruiset går fra Miami med RCCL's "Brilliance Of The seas" . Se link: http://www.royalcaribbean.com/findacruise/ships/class/ship/home.do;jsessionid=0000oZH1wO1_yinQrfrvi46DsP8:12hdhubrs?shipCode=BR  . Første stopp blir Key West, USA's sydligste punkt. Julaften "feires" bland kjemperokker in The ocean water ved George Town, Grand Caymen. Amerikanernes julehøytidsdag blir feiret på amerikansk vis (regner jeg med) "in the middle of caribbeen sea". I romjula blir høydepunktet cruiset gjennom Panama canal til Cristobal Pier, byen på Stillehavet's  side av Panama Canalen. Vi skal videre innom Colombia, Aruba og Curacao. Nyttår feires "in the caribbean sea" . Hjemreisen fra Miami -innom New York - sluttsted Gardermoen 3. januar.

Jaaa........  Vi er visst den eneste familien fra Norge på dette cruiset...........