I två och en halv timme bevittnade jag således en kavalkad av hyllningar till heteronormativiteten, traditionalismen, smygreklamen, lyxkonsumtionen, sexismen och kroppsidealen. I salongen satt 99 procent tjejer som grät, skrattade och åh-ade sig om vartannat. Själv kände jag mig som en katt bland hermeliner då min irritation mot manusförfattarna successivt stegrades.

Hur svårt skulle det ha varit att sätta en feministisk touch på filmen? Kanske inte så svårt – if there’s a will there’s a way. Här är några exempel på tips till manusförfattarna:

• Kan inte Carrie vägra gifta sig i vitt eftersom detta symboliserar brudens oskuld? Carrie ska ju ändå föreställa en modern kvinna och en sådan bör väl anse att den traditionen är en förlegad syn?

• Kan man inte låta henne välja den välmeriterade manlige kostymnissen med rosa klackskor till sin assistent? Älskar inte Carrie skor och skulle inte hon kunna vara en banbrytande kvinna som inte vill uppmuntra traditionella könsroller?

• Kan inte kvinnan i sexscenen som Samantha bevittnar ha naturliga bröst som inte för tankarna till kvinnoförnedrande mainstreamporr där kvinnan utgör ett objekt med syfte att tillfredsställa mannen?

• Måste verkligen snälla Stevie vara otrogen eftersom han inte haft sex på ett halvår? Det porträtteras nästan som om Stevies beteende vore ”naturligt manligt” och stödjer samtidigt schablonbilden om att ett lyckligt förhållande alltid innehåller mycket sex.

• Kan inte Charlotte låta bli att ligga med sin man ”en extra gång den veckan” då hon fått reda på Stevies snedsteg? Charlottes val känns inte som ett val, utan snarare som ett desperat agerande av underkastelse som får det att framstå som att det är en kvinnas plikt att ligga med sin man om hon inte vill att han ska vara otrogen.

• Kan inte filmen ha ett mer överraskande slut än det förväntade bröllopet? Visst att det blev ”city hall” trots allt – men varför måste de gifta sig? Man kan ju tro att giftermålet är en bekräftelse på kvinnans framgång, den naturliga slutstationen för varje lyckad kvinna.

Nåväl, att någon av dessa idéer skulle kunna bli verklighet känns väl föga troligt…Samtidigt är jag nog tacksam att genusglasögonen förstörde min filmupplevelse. På så sätt kanske jag trots allt fick ut mer än mina gråtande grannar?

Läs även andra bloggares åsikter om debatt, media, sex and the city, genus, feminism

I aftonbladet kunde vi idag läsa att en kvinna vid namn Christel Schaldemose utmanar männen i EU. Ja, även om hon skulle få någon av de fyra högsta posterna (vilket ni kan läsa mer om i nedanstående länk), är det fortfarande ett faktum att majoriteten består av män. I vilket fall som helst hoppas jag innerligt på att det ska gå bra för henne. Men det är fortfarande sjukt att kvinnor måste kämpa dubbelt så mycket för att männen i samma bransch ska erkänna deras ställning och utbildning. Jämställdhet? Åja, sure!

Uppropet som Christel startat handlar om att man vill få ett slut på gubbväldet! Skriv på ditt namn och stöd kvinnors rätt till att påverka mer i politiken! Gör det här.

Läs artikeln här.

Porr är farligt, ondskefullt, våldtäktsbefrämjande och borde förbjudas. Eller...?

I Piteå väller moralpaniken fram som en tsunamivåg, och kulturchefen arbetar för "goda värderingar". Det har skrivits spaltmeter (här, här, här, här och här) om Henrik Svenlin, det unga mackbiträdet på OKQ8 i Piteå, mackägaren Mikael Åström, SAC (Syndikalisterna) samt Hans Hansson, chef för kultur- och fritidsförvaltningen i Piteå, och den propagandakampanj kulturchefen satt igång, med utpressning, tvång och annan otillbörlig påverkan av berörda parter. Många bloggare har också bidragit till debatten, förstås.

Men alla har inte fallit för masspsykosen. Journalisten Stig-Björn Ljunggren på Piteå-Tidningen skrev en härligt sarkastisk och avväpnande artikel om hela rabaldret, och den är verkligen värd att läsa. Som en intressant information i anslutning till denna artikel kan nämnas att Stig-Björn sade upp sig som kolumnist eftersom chefredaktören stödde kampen för att porrfritt Piteå och vägrade köra hans kolumn. Att han hade ryggrad, och valde att säga upp sig från en arbetsplats som han inte var nöjd med (ja, en liten välriktad spark mot den narcissistiska mesen Henrik Svenlin) hade hon tydligen inte räknat med, för hon valde raskt att be honom att stanna kvar. Hon bet i det sura äpplet och körde hans kolumn.

Många har förstås blivit arga och upprörda över denna flagranta respektlöshet mot demokrati, anständighet och frihet, men många andra har också försökt beskriva hela detta förlopp som en bagatell, en tillfällig liten löjlighet i en ytterst begränsad omfattning, ett välfärdsproblem utan substans. Inget att ödsla energi på. Piteå, liksom – duh...

Problemet är att det är just på detta sätt tyranni och fascism börjar. Små, små steg, som ingen orkar bråka om, och så är massor av de saker som vi själva kunde bestämma över plötsligt förbjudna, utan att vi märkte hur det gick till. Med en helhetsblick kan vi sammanställa detta med införandet av FRA-lagen och flera andra integritets- och frihetskränkande åtgärder och lagar, och då inser vi att vi nu är närmare ren fascism än vi tror.

Alla som inför diktatur börjar med att införa lagstiftning mot de som avviker mest, som homosexuella, prostituerade, politiskt extrema m.fl, och sen kan man dra åt tumskruvarna lite till, och lite till, och lite till. Som den berömda grodan i kastrullen – om du slänger ner en groda i kokande vatten kommer den att hoppa ur som ett skott, men om du lägger ner den i kallt vatten och sakta höjer värmen kommer den inte att märka något. Så säger myten i alla fall, och även om det eventuellt inte skulle vara sant i verkligheten (som det där med strutsarna med huvudet i marken) så är det en bra liknelse.

Porr är INTE ett tecken på ett sjukt samhälle. Det är snarare tvärtom. Närvaron av pornografi är ett lackmuspapper på att ett samhälle är fritt, friskt och levande. I diktaturer lyser all porr och annat snusk med sin frånvaro. I fria länder med lättillgänglig porr är jämställdheten alltid större än i de länder där porren är förbjuden.

Jag vill påminna om ett tidigare blogginlägg som jag skrev för en tid sedan här på TantraBlog – Porr är gott och nyttigt! I det inlägget demonterar jag en hel del av den desinformation som sprids av den kristfascistmoralistiska porrhatarmaffian. I sammanhanget passar även mitt mest lästa och kommenterade blogginlägg Nakna kroppar är inte farliga!. Läs gärna också min recension av Petra Östergrens bok Porr, horor och feminister. Den tillför oerhört mycket i debatten. Boken, alltså. Läs den också - men börja gärna med recensionen, som sagt.

Eller för att citera en bekant; Björn Elzen, chef på Hydra Förlag:

Den som vill slåss för och försvara friheten måste ha modet och kraften att göra det i tid och även försvara sådant som man inte direkt gillar eller sådant som kan bagatelliseras och förlöjligas. Att ge sig på pornografi är ett mycket signifikant steg - måhända litet och harmlöst i sig - mot ett mardrömssamhälle.

Samtliga foton i detta blogginlägg är mina egna bilder.
Se mer på min erotiska hemsida Cirkus Eros.

1 Varje människa ska ha friheten att självständigt söka efter sanningen om vad hon ska tro på. Hon svarar själv inför Gud, inget skrå av själasörjare får träda emellan.

2 Religion ska befrämja endräkt utan att strypa den mänskliga mångfalden.

3 Religion ska vara i harmoni med vetenskap och sunt förnuft. En tro som betraktar varje textrad i en gammal skrift som gudomlig är inte sund och kan vara farlig.

4 Frigörelse från alla slags fördomar som uttrycks genom ord och handlingar som skadar eller kränker en medmänniska.

5 Universell och obligatorisk utbildning för alla människor på jorden.

6 Rättvisa: jämställdhet mellan könen, jämlikhet mellan världens olika folk och mellan olika generationer.

7 Ett universellt språk som används parallellt med modersmålet lärs ut till alla på jorden.

8 Samverkan mellan vetenskap och religion: en andlig dimension ska finnas med när människorna söker ekonomiska, ekologiska, hälsomässiga, demografiska m.fl. lösningar.

9 Ett världssamhälle där alla är världsmedborgare ska inrättas. Ett världsparlament, en världsregering, en högsta domstol och andra världsövergripande institutioner tillskapas.

10 Universell fred ska möjliggöras genom avrustning och en världsövergripande förståelse för att enhet i mångfald är den enda framkomliga vägen för mänskligheten.

De processer som leder fram till världsenhet har Gud förklarat och startat genom Sina budbärare Báb och Bahá'u'lláh. Att riva upp den nuvarande, sjuka världsordningen, för att göra plats för en ny är en oerhört omskakande omvandling som omfattar mycket mänskligt lidande. Denna process kommer att i Guds rätta tid frambringa den mindre freden. Den Mindre freden är det politiska förenandet av världen. Mänskligheten kan vid den tiden liknas vid en kropp som är förenad men utan liv.

Den andra processen, som är bahá'íernas uppgift, innefattar uppgiften att blåsa liv i denna förenade kropp och att skapa sann enhet och andlighet. Detta arbete når sin höjdpunkt i den Allra Största Freden.

Bahá'íerna måste koncentrera sina krafter till att bygga upp bahá'í-tron och dess administration. De kan för närvarande inte ändra eller hjälpa världen på något annat sätt. Om de blir indragna i de problem som världens regeringar eller politikerna strider om kommer de att vara förlorade. Men om de bygger upp bahá'í-mönstret kan de erbjuda det som botemedel när alla andra försök att lösa världens problem har misslyckats.

Bahá'íerna anklagas ibland för att hålla sig borta från sina medmänniskors "verkliga problem". Denna anklagelse kommer vanligen från idealistiska materialister för vilka det materiellt goda är det enda verkligt goda. Men vi har många exempel på att människor inte alls mår bra trots att de lever i länder som utvecklat en hög materiell standard. Inte förrän de andliga förhållandena förändras kan det bli någon varaktig förändring till det bättre i de materiella angelägenheterna. Att ge sig in i tävlan om att göra slut på en efter en av världens onda ting är för en bahá'í bortkastad . Den bahá'í-troendes hela liv är inriktat på förkunnandet av Bahá'u'lláhs budskap, på återupplivandet av sina medmänniskors andliga liv, på att ena dem i en gudomligt skapad världsordning, en andlig världscivilisation.

I flera år har Niklas Svenlin jobbat på en bensinstation, och under hela denna tid har han känt sig "kränkt" av att macken säljer tidningar med porr. Mackägaren har inte fallit för Svenlins propåer, utan har fortsatt att sälja tidningarna ändå. Till slut tröttnade Svenlin, och drog in fackföreningen SAC, som hotar med blockad om inget händer före den 9 juli.

Nu har mackägaren vänt. Han sålde ju inte mer än ett fåtal tidningar i veckan (ingen vinst att tala om), och dessutom tyckte han nog att det var väldigt jobbigt att få en fackförening på halsen. Blockad och sånt, det verkar besvärligt. Så för att inte verka som en elak typ, men en jättehyvens PK-snubbe, har nu Mikael Åström, vd för OKQ8 i Piteå, gått ut med ett upprop för att kommunen ska bli en porrfri kommun.

Fast egentligen handlar det om ren utpressning. Hans Hansson, chef för Piteå Kommuns kultur- och fritidsförvaltning, samt tidigare initiativtagare till ett nätverk mot mäns våld mot kvinnor, hotade med att uppmana kommunen till bojkott av OKQ8 i Piteå. Vad man undrar är - får det gå till på det sättet? Får en politiker missbruka sin makt på det sättet?

Niklas Svenlin tror att han har gjort en bra sak. I själva verket är han en narcissistisk dumbom som går nyfascismens ärenden. Vad värre är att SAC (Syndikalisterna) har hängt på – kanske av publicitetslängtan och bekräftelsebehov, kanske av någon annan grumlig anledning, vem vet. Och varför Svenlin inte på ett tidigare stadium fick sparken på grått papper är för mig en gåta. Han måste ju helt klart vara inkompetent för sitt arbete. Eller så är det bara väldigt svårt att få folk att jobba på OKQ8 i Piteå. Vem vet.

Värst av allt är dock att en ledande politiker går i spetsen för drevet, och med ondskefull precision utsätter en ensam företagare för en omöjlig press. Detta är alltså ytterligare ett exempel på flagrant maktmissbruk kombinerad med blind moralism. Det är på detta sätt fascism föds i ett samhälle.

Jag skiter i FibAktuellt, Aktuell Rapport och Slitz. Det är usla tidningar, skräp och dynga, och jag skulle förmodligen undvika att sälja dem om jag hade en tidningsbutik, av rena kvalitetsskäl. Men det handlar inte om kvalitetsprövning här. Det handlar om moralism av synnerligen lömskt slag, samt ful manipulation av en ensam mackägare.

Skäms, Niklas Svenlin, för att du saknar intelligens och helhetssyn, skäms, Mikael Åström, för att du saknar ryggrad, men mest av allt, skäms, Hans Hansson, för att du saknar äkta moral, anständighet och respekt för demokrati och yttrandefrihet. Vi har härmed sett vårt samhälle flytta sig ytterligare ett litet steg närmare censursamhället, kontrollsamhället, det nyfascistiska Bodströmsamhället där ingen vågar sticka ut, ingen vågar göra fel, ingen vågar ha fel åsikt.

Och skäms, Birgitta Pettersson på Piteåtidningen, för din smetigt insmickrande, politiskt korrekta artikel till försvar för denna censurivrande moralism. Du hamrar än en gång in den fullkomligt felaktiga kopplingen mellan porr och våld mot kvinnor. Det finns ingen sådan koppling. Fatta det!

Några exempel på hur absurd Niklas Svenlins kamp är:

Jag jobbar på en mack. Jag är vegetarian, och tycker att det är djupt kränkande, för både mig och de stackars djuren som blivit slaktade, att behöva sälja korv på macken där jag jobbar. Så nu har jag kontaktat min fackförening som har lovat att lobba för ett förbud mot korvförsäljning på bensinstationer.

Jag jobbar på dagis, som förskollärare, men jag har inga egna barn eftersom jag inte är fertil. Det känns oerhört kränkande för mig att alla dessa föräldrar som lämnar sina barn på dagis är fertila, och därmed kan få barn, till skillnad från mig. Så nu har jag kontaktat min fackförening som har lovat att lobba för ett förbud mot barn på min arbetsplats.

Det kan verka som att jag överdriver. Men var går gränsen? När vägrar en bibliotekarie att låna ut Lady Chatterleys älskare, eftersom det är pornografi? När vägrar en musikaffär att sälja Evert Taube, eftersom han, enligt Margareta Winberg, har en "hemsk kvinnosyn"? När börjar vi bränna böcker? När börjar vi reglera vad som är tillåtet att skriva, trycka, säga, tänka?

Tips: vi är redan där. Det är bara en fråga om omfattning.

Aqurette och Projo skriver också om detta.

För alla övriga var dom internationella hälsokommunikatörerna mest nått konstigt och oförståeligt, nått som oredade bland ordning och strukturer. Ett projekt helt enkelt, något det konferensades och talades vackert och nödvändigt om medan det pågick. Men som sen ansågs för dyrt och för utmanande för att göra nått fortsatt vettigt av.

Det som skiljde dom från andra hälsokommunikatörer är deras invandrarbakgrund. Dom har själva gått igenom en integrationsprocess och vet hur det är. Det första och viktigaste är trygghet. Dom vet hur och varför många människor som kommer till Sverige känner och reagerar som dom gör, vet var problemen kan ligga. När dessa hälsokommunikatörer byggde broar blev det nya kunskaper för alla.
Alla som deltog i projektet var förstås inte lika lämpade, så är det i alla utbildningar. Men några är riktigt bra, har rejäla förutsättningar och vill oerhört mycket. På dessa skulle givetvis alla inblandade ansvariga och projektpartners, fortsatt att satsa. Med gemensamma insatser från landsting och kommuner hade resultatet blivit förändring och förbättring för både integrationen och hälsan.

Men att kritisera chefer, projektledningar och målsättningar är inget man gör bara så där. Särskilt inte när ens egen försörjning står på spel. Särskilt inte om den egna anställningen är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd och man aldrig tidigare ens kommit i närheten av ett erbjudande om jobb. Alltså försöker man stå ut ändå, pratar med varandra, hämtar stöd från andra, intalar sig att det blir annorlunda sen, att någon ändå till slut ska förstå och göra nått. Det blir inte bruna papperspåsar över huvudet på alla, men nästan.

Och efter Sydöstrans artiklar är vi många som ska ta åt oss och skämmas riktigt rejält, och några mer än andra. Ingen av oss var på långa vägar så tydliga och krävande som vi hade skyldighet att vara.
För det här var ett projekt, som om det hade skötts och förståtts bättre redan när det bara var ett projekt, hade kunnat rädda livet på en människa. Den 25-årige man som sjukvård och psykiatri valde att inte behandla som en människa som hade mycket ont.

Artikeln i Sydöstran

Björn Sundmark skriver om om scoutrörelsens bildande och Baden-Powells handbok Scouting for boys och jag blir nyfiken. Mina fördomar om den enkla och homogena scoutrörelsen, full av nationalism, militarism och könsstereotypi visar sig innehålla spännande motsägelser.

Jag blev aldrig scout och funderar lite över anledningen - det var något otidsenligt med de där riterna och lösenorden som jag hörde talas om. Nu tänker jag att det verkar vara en jättebra rörelse som förenar mytologi, gemenskapsriter, glada sånger, natur, händighet med någon form av moralisk hållning (hjälpsamhet!)

Är det för sent att anmäla sig?

För den enskilda familjen kan det mycket väl vara rationellt att föredra pojkar. I avsaknad av ett nordiskt välfärdssamhälle är det t ex viktigt att ha en son som kan försörja en på äldre dar, medan flickor snarare kan bli en börda om de inte blir bortgifta. Men vad kommer då att hända i ett samhället där antalet födda flickor minskar i relation till födda pojkar?

Att färre kvinnor per invånare leder till minskade födelsetal på längre sikt behöver man inte vara något snille för att lista ut. Men nu är kanske inte låga födelsetal det problem Indien brottas mest med. Överskott av män kan dock ha andra effekter. I en studie av den Kinesisa enbarnspolitiken visar Lena Edlund med medförfattare på ökad kriminalitet som en följd av ökad andel män i befolkningen. För att identifiera effekterna utnyttjar författarna det faktum att enbarnspolitiken implementerades i olika regioner vid olika tidpunkter, en identifikationsstrategi som verkar vettig. Hur stor är då effekten? Jo, en sjundedel av den ökade kriminaliteten i Kina kan förklaras av att andelen män per kvinna har minskat. Effekten är alltså även ekonomisk signifikant (se tidigare inlägg här på Ekonomistas).

Så bortsett från att de indiska pojkarna inte kommer ha ha några flickor att gifta sig med (vilket kanske inte alla ser som en nackdel) så kommer de också i högre utsträckning bli kriminella. Ett faktum som borde få de indiska politikerna att reagera och försöka förbättra ställningen för kvinnor i Indien.

* bortsett från att man som ekonometriker naturligtvis blir upprörd över alla åtgärder som gör att könet på första barnet blir endogent och därigenom äventyrar validiteten av våra instrument (eller hur Jonas)

Ända sedan barnsben och den första Barbiedockan har många flickor drömt prinsessdrömmen. Många är vi som flytt den trista verkligheten in i sagans värld, en värld med rosa tyll, glitter, rosor och en prins som vill ha just oss. Inte spelade det väl någon roll att våra morsor gick omkring i jeans och hade nariga händer av oglamoröst städande och diskande när våra flickrum var fyllda med Barbiedockor, plastpärlor och affischer på vita springare.

När jag någon gång i de tidiga tonåren släppte min prinsessdröm var det för det då coolare rockstar-idealet och sedan den dagen då inte det heller var åtråvärt har jag väl varit vad man kan kalla drömlös. Inte förens på senare år har jag förstått att många av mina vänner behöll sin flickdröm. Någonstans närmast hjärtat låg den sparad under alla år, väl gömd under tonårstiden då självständigheten stod högst i rang och alltid skyddad från bitska kommentarer om ”annan verklighet” eller ”omodern kvinnofälla”. Ty stark är den dröm som nästlar sig in i unga flickhjärtan och många är de vuxna kvinnor som fortfarande drömmer om tyll och blommor i håret – drömmen om att under en dag i sitt liv få vara prinsessan, Barbiedockan, den som alla beundrar.

Jag må vara cyniker, men jag är hellre det än en människa som byggt sina drömmar på plast. För vad är det annars som för så många människor till altaret varje år - viljan att inför Gud lova trohet för resten av sitt liv? Det är både för oglamoröst och hållbart för att passa in i vår tid. Nej det är på den kommersiella plastdröm som banker och bröllposcoacher, -fixare och brudbutiker, cateringfirmor och guldsmeder, bröllopsmagasin och försäljare av bantningspreparat, konditorer och florister, Svenska kyrkan och Cervera, lever på.

Jag får lust att skylla Barbie för bröllopshysterin. Det är hennes fel att folk skuldsätter sig, bantar och stressar halvt ihjäl sig och sedan går miste om det som skulle ha varit deras prinsessdag för att de oroade sig så mycket för att allt ändå inte skulle bli perfekt. Allt började med hennes plasttiara, glittriga klänningar och stiliga karl. Hon visste att våra realitymammor inte hade en chans mot henne när det kom till kvinnlig förebild. No offence alla mammor - vi kan gärna stå vid spisen precis som ni gjorde, men spisen ska vara rosa, vår karl ska se ut som Ken och vårt bröllop ska vara spektakulärt tjusigt!

I sommar går säkert många prinsessdrömmar i uppfyllelse. Stort grattis.

Läs även andra bloggares åsikter om bröllop, feminism, drömmar, Barbie, bröllopshysteri, jämställdhet, debatt

Jag läste nyligen ett vårnummer av barnens tidning Kamratposten. Där fanns ett uppslag om Gud och religion, väl synkat med att skolorna hade religionsundervisning i våras. Många barn kom då för första gången i kontakt med frågor som "finns Gud?" och med andra världsreligioner än Kristendomen.

Eftersom det nya är mer spännande än det invanda tyckte många av barnen som intervjuades att reinkarnation verkar häftigt, osv. Även tidningen Kamratposten verkar gå mycket efter läroplanen eftersom Bahá'í-tron inte alls nämndes. Men Bahá'í är en världsreligion enligt FN:s, EU:s och många andra internationella organisationers, respekterade massmediers eller uppslagsverks definitioner.¹ ² Därför får eleverna i många andra länder bekanta sig även med Bahá'í. Men så är det inte i Sverige.

I USA är den protestantiska kristna högern stor, både när det gäller inflytande, kontaktnät och ekonomiska tillgångar. Eftersom Bahá'í-läran och FN har ett nära samarbete har den kristna högern börjat skrika högt om att Anti-Krist har anlänt, och många skolor i USA har börjat lära ut att Bahá'í-religionen och dess grundare Bahá'u'lláh är djävulens sändebud. "Beviset" är att det står någonstans i Bibeln att denne Anti-Krist ska förvilla världens folk genom att skapa fred och rättvisa på jorden -- vilket är exakt sådana frågor som FN och Bahá'í-läran jobbar med.

När jag själv på 1980-talet läste religion på gymnasiet så hade vi faktiskt en lärobok som ägnade en sida åt Bahá'í. Men sådana läroböcker finns inte längre. I så fall skulle väldigt många ungdomar bli nyfikna på Bahá'í-tron, eftersom den har följande grundprinciper:

1. Var och en måste fritt och oberoende söka efter sanningen när det gäller vad man ska tro på
2. Religion måste befrämja endräkt och harmoni
3. Religion måste vara i harmoni med vetenskap och sunt förnuft
4. Universell och obligatorisk utbildning
5. Frigörelse från alla slags fördomar och från tankar, ord och handlingar som skadar en medmänniska
6. Rättvisa i form av jämställdhet mellan man och kvinna och jämlikhet mellan olika folk vad gäller fördelningen av resurser
7. Ett universellt språk vid sidan av alla världens nationella språk
8. Andlighet måste vara ett av de verktyg mänskligheten använder för att lösa bl.a. ekonomiska och ekologiska problem
9. Ett universella rättvisans hus, en internationell domstol och ett världssamhälle där alla är medborgare ska inrättas
10. Universell fred genom avrustning och människosläktets enande.

Ingen skolavslutning är den andra lik, men oavsett klass så har två terminer gått, sommaren väntar och ungarna längtar. Dom lite större har en och annan fjäril i magen dessutom: hur ska det gå för mig, vad ska jag göra i höst, kommer jag in på det jag sökte, vill världen ha mig?
Inför sådant krävs vuxna som är både rättvisa och ödmjuka. Och många är det, så blir dom också så mycket mer än bara lärare. Men många är det inte och det är dom, hellre än att per definition utesluta obehöriga, som inte skulle få nån legitimation.

Lärare som håller normer vid liv, bland andra den om flickor och hemkunskap, som ger öknamn eller omdömen som både kränker och faller under diskrimineringslagen. Lärare som smäller till en elev över nacken men ska ursäktas hellre än att skällas ut, som hotar med lägre betyg när ungar argumenterar och till och med sätter slutbetygen utifrån gillar eller inte gillar.
Till slut vågar ingen elev vara vare sig som vanligt eller sig själv. Det är utifrån ett sånt perspektiv som betygssystem och skolmodeller ska diskuteras. Det är emot sådant elevråd ska ha makt att agera och skolledningar avkrävas vilja att förändra. Man kunde åtminstone satt plåster på några sår den allra sista skoldagen, och bekräftat, bekräftat, bekräftat. Men då är det dags för stipendier och urval.

Ingen skugga ska falla över dom som får, dom är hur mycket värda det som helst. Men inte skolor som gör skillnad på ungar och lärare som skrämmer till tystnad. Dom ska skämmas hela sommarlovet och använda tiden till att fundera ut en rejäl förändring.

På tre år ska totalt 110 miljoner kronor satsas på att öka jämställdheten i skolan. Detta är med regeringens egna ord ”en historiskt stor satsning”. Det må så vara och kanske bör man känna tacksamhet mot den borgerliga regeringen för att de satsar så mycket pengar på just ökad jämställdhet – pengar är ju som bekant det dyrbaraste som finns i en borgerlig människas liv. Men om man söker efter kvalitet istället för kvantitet så är regeringens förslag inte mycket att hänga i julgranen. I regeringens satsning ingår bland annat att tillsätta en jämställdhetsdelegation med syfte att ”analysera könsskillnaderna i utbildningsresultat, utvärdera metoder för att bryta traditionella könsroller, föreslå lämpliga insatser med mera.”  Jätteviktiga och högst nödvändiga åtgärder – för tjugo år sedan. Det finns väl inget område inom det svenska samhället som varit mer föremål för forskning än skolan ur ett jämställdhetsperspektiv? Därav hoppas jag innerligt att delegationens uppgift främst blir att sammanställa befintlig forskning och omsätta lärdomarna därav till konkreta handlingsmål. Vi saknar varken vetskap om könsrollernas orsaker och konsekvenser eller hur de kan brytas. Nya utredningar, hur ekonomiskt omfattande de än är, kan aldrig mäta sig med den enorma kunskapsbank som forskarvärlden byggt upp under de senaste tjugo åren. Om regeringen menar allvar med sin jämställdhetsambition, tar lärdom av det underlag som finns och inte bara are throwing money at the problem för syns skull, kan det faktisk bli... riktigt bra.

Han har upptäckt att pojkarnas resultat i skolan är sämre och avsätter miljoner för att förändra detta. Hurra för dig Janne!

- Pojkars studieresultat har i och för sig alltid legat under flickornas, men skillnaden har förstärkts på senare år - pojkar presterar sämre och sämre och det kan vi inte leva med, sade Björklund.

Sen kommer den lilla obehagliga grodan:

Han tror att skolans arbetssätt, där eleverna i hög grad ska arbeta självständigt, kan ha bidragit till utvecklingen.

Min tolkning av pojkarnas resultat är det motsatta. Flickorna som gärna går in i nära relationer med de kvinnliga lärarna njuter av det osjälvständiga arbetssätt som dominerar i dagens skola. De lär sig tidigt ledtrådssökandets ädla konst och finslipar den genom åren.  Pojkarna som har större distans till skolarbetet och sina lärare fortsätter att kräva meningsfullhet. Därför är de inte lika lätta att betinga till lydnad.

I en skola som ger utrymme för självständigt arbete och tänkande kommer pojkarna att prestera lika bra som flickorna.

Problemet och utmaningen är densamma för mig som jobbar på lärarutbildningen. Männen kommer hit och ställer krav på att få tänka själv - en del slutar när de upptäcker hur lågt det är till tak inom skolans värld.

Jan Björklund och Nyamko Sabuni lovar att hala fram plånboken på DN debatt. Jag orkar inte gå in i detalj på det här, och det är inte heller så lätt eftersom det är tunnt med konkreta förslag. Att Högskoleverket ska få i uppdrag att granska och motverka snedrekryteringen till lärarutbildningen tycker jag däremot är värt att notera eftersom vi har en intressant diskussion om det på gång i mitt inlägg "Män i lärarutbildningen". De kan ju börja med att läsa där så kanske vi kan få ett par miljoner över till något annat... ;-)

    Alltiallon har skrivit mer om det här. Fler detaljer i SvD och kommentarer i ledarbloggen och AB.

Och allt detta är ju givetvis lovvärt.

Bra tänkt som man brukar säga i fotboll när någon drar en frispark sju meter över mål.

Bra tänkt, Björklund och Sabuni. Jättefint. Verkligen.

Ni fick in lite PK-tänkande om en särskild satsning mot hedersvåld också.

Toppen. Konfetti. Ballonger åt alla.

Men om ni nödvändigtvis ska satsa 110 miljoner på skolan kan ni väl lägga de pengarna på fallskärmar till de värsta exemplaren av världsfrånvända undermänniskor som svensk lärarutbildning producerat under de senaste åren.

Lärare har, så länge Herr W kan minnas, generellt varit ett tämligen världsfrånvänt släkte. Boklärda, men utan praktisk erfarenhet från den värld de undervisar om.

Vilket ju är synd, men gått att åtgärda.

Problemet nuförtiden är att lärarna inte är boklärda längre. Lärarutbildningen har blivit en slags högskolevariant av Samhall, en plats där de som inte riktigt klarar sig på andra utbildningar samlas. När dessa studenter inte klarar utbildningens – lågt uppsatta – mål drar de inte slutsatsen att de borde lägga av eller anstränga sig hårdare utan de använder lagen om likabehandling av studenter vid högskolan för att, tidsenligt ”kränkta”, ta sig genom utbildningen och ut i arbetslivet.

Och nu ska de alltså få gå på kurs. Fortbildas för att motverka traditionella könsroller när det enda de borde motverka är sig själva.

För att travestera ett gammalt kvällstidningslöp: Köp ut dem!

/Herr W

Alliansregeringen har lagt fram en ambitiös reformagenda för det svenska utbildningsväsendet. På punkt efter punkt gör vi upp med den socialdemokratiska flumskolan. Det handlar om tidigare betyg, enläsa-skriva-räkna-satsning, obligatoriska skriftliga omdömen, den största satsningen på lärarfortbildning någonsin, nationella prov i trean och en ny lärarutbildning.

Det är nu dags att ta ytterligare steg mot en skola där alla blir sedda och alla kan utvecklas så långt det går. Regeringen har idag fattat beslut om att under de kommande tre åren genomföra den största enskilda satsningen på jämställdhet i skolan någonsin. I grunden är jämställdhetsproblemen i skolan en del av ett större och komplext samhällsproblem. Det handlar om könsroller som skapas. befästs och utvecklas också i det kringliggande samhället. Flickorna förväntas vara duktiga och hjälpa till, samtidigt som pojkarna tillåts vara stökiga.

Enligt vår mening har debatten om jämställdhet i skolan ofta spårat ur. Den har handlat om att det är ett stort misslyckande om inte alla utbildningar fylls exakt 50-50 mellan flickor och pojkar. Jämställdhet för oss är något annat. Alla ska ges samma möjligheter oavsett kön. Skolan kan inte lösa alla samhällets problem, men ambitionen måste ändå vara att alla elever ska kunna utvecklas så långt som möjligt, utan att hämmas av könsroller.

En påtagligt problem är att svensk skola har störst problem i världen med grovt och kränkande språkbruk. Det är ett jämställdhetsproblem och en utmaning för skolväsendet. Hur ska vi kunna locka våra mest begåvade ungdomar till lärayrket om risken är stor att få grova könsord kastade efter sig i korridoren?

Vuxenvärlden måste våga säga ifrån. Vi skapar inte Europas bästa skola med världens stökigaste klassrum. Skolan ska vara en trygg arbetsplats, fri från våld, hot och trakasserier. Det låter kanske självklart, men är inte okontroversiellt. Några menar att tydliga regler skapar "konformism" och "passivitet". De säger att eleverna hindras från att tänka fritt och utvecklas demokratiskt. Men frihet kan inte handla om att några stökiga grabbar tillåts härja fritt och skrika invektiv i öronen på sina klasskamrater. I ett tryggt klassrum vågar alla prata och där kan alla utvecklas.

En annan utmaning är att bryta den antipluggkultur som skapats bland svenska pojkar. Det anses inte vara häftigt att klara proven och få bra betyg, någonting som märks i utbildningsresultaten. Flickorna har högre snittbetyg och fler läser vidare på högskolan.

Internationellt sett följer utbildningsresultaten ett tydligt könsmönster: flickor är bra på att läsa, pojkar är bra på att räkna. För några veckor sedan hade den ansedda brittiska tidsskriften The Economist ett temanummer om utbildning och kön. Sverige framhölls som ett föregågnsland, eftersom det nästan är jämnt mellan könen i matematik. Vid en närmare granskning av tidskriftens undersökning framträder dock en annan bild. Av fyrtio jämförda länder hamnar Sverige först på 17:e plats i matematikresultat. Skälet till att svenska flickor och pojkar presterar på samma nivå i matematik är i grunden att svenska pojkar underpresterar kraftigt - inte att de svenska flickorna ovanligt duktiga.

Jämlika resultat är bra, men målet kan inte vara att alla ska lära sig lika lite. Tvärtom måste vi lyfta flickornas i matematik till samma höga nivå som pojkarna en gång hade. Och vi måste få pojkarna att överhuvudtaget prestera bättre i skolan.

Samtidigt som pojkarna underpresterar finns det många flickor som mår dåligt. De upplever en brist på tid för skolarbetet, ofta i kombination med krav från föräldrar och många fritidsaktiviteter. "Duktiga flickor" brukar vi kalla alla dessa tjejer. De presterar alltid i topp. men känner sig aldrig nöjda. Och stressen har ett pris. Den psykiska ohälsan har ökat generellt bland unga under senare år och tjejerna är särskilt drabbade.

Att bryta könsmönster handlar också om att ge flickorna större utrymme i skolan, att få dem att ta för sig och synas på lektionerna. Det behövs också fler män i skolan, alltså manliga lärare som kan verka som föredömen för pojkarne. För att komma till rätta med problemen krävs en lång rad åtgärder. Regeringen inleder därför den största enskilda satsningen någonsin på jämställdhet i skolan. Total anslår vi 110 miljoner kroner under tre år.

En stor del av pengarna ska gå till fortbildningsinsatser för lärarna. Redan 2006 presenterade regerinhgen lärarlyftet, den största lärarfortbildningssatsningen någonsin. Med den nya satsningen ska lärarna också få fortbildning för att motverka traditionella könsroller. En särskild satsning görs för att motverka och bekämpa hedersvåld och förtryck. Sex- och samlevnadsundervisningen ska stärkas.

Regeringen kommer att tillsätta en ny kunskapsdelegation för jämställdhet i skolan. Delegationen ska analysera problemen och komma med förslag på lösningar och vidare studier. För att motverka den ökande psykiska ohälsan bland eleverna ska Myndigheten för skolutveckling få i uppdrag att stödja skolhälsovården.

Högskoleverket ska få i uppdrag att granska och motverka snedrekryteringen till lärarutbildningen . Det är en del av den stora omläggningen av lärarutbildningen som regeringen redan har aviserrat, där bland annat tydligare ingångar mot olika typer av lärarroller, till exempel förskollärare, skapas. Sedan hösten 2007 har lärarna fått ökade befogenheter för att komma tillrätta med ordningsproblemen i skolan. Det är exempelvis tillåtet att flytta mobbare, beslagta mobiltelefoner och stänga av elever under en kortare period. I den kommande skollagen ska dessa befogenheter ytterligare stärkas.

Med tidigare och tydligare utvärdering blir det också lättare att upptäcka elever som inte hänger med i undervisningen. Det är ofta just dessa elever som blir stökiga och utagerande. Steg för steg skapar Alliansregeringen en skola där varje barns potential tas tillvara.

Jan Björklund Utbildningsminister

Nyamko Sabuni Jämställdhetsminister

Hillary har gett upp. Men varför besegrades hon? Christine Todd Whitman, tidigare republikansk guvernör i New Jersey, menar att kvinnor i amerikansk politik fortfarande bedöms ofördelaktigt:

When Mrs. Clinton made points forcefully, people called her shrill, not bold and determined. When Mitt Romney teared up, he was described as compassionate, while she was labeled weak."

Men givetvis finns det andra förklaringar än kön: se 13 expertkommentarer om varför Hillary föll i dagens New York Times.

I dokumentären "Ers kungliga höghet Westling", som SVT sände för några dagar sedan, satt storheter som Jan Guillou och Expressens Per Svensson och diskuterade just vikten av blodsband. Vilka konsekvenser det månne ha för världens kvarvarande monarkier om det blåa blodet späs ut med vanligt rött (när kungligheter gifter sig med vanligt folk).

Jag vet inte vilket som stör mig mest. Att ämnet fortfarande diskuteras i Sverige anno 2008 eller att svensk public service-tv ägnar en hel timme åt dravlet. Förmodligen det senare. Det tyder ju på att SVT tycker att detta är ett prioriterat ämne! Jisses! Och jag är inte ens övertygad republikan, ska ni veta!

Det som verkligen stör mig, dock, är att Sverige framställer sig som ett demokratiskt, modernt, jämställt och vidsynt land. Att de flesta svenskar anser sig vara ett av världens mest demokratiska, moderna, jämställda och vidsynta folk. Men...när man skrapar lite på ytan inser man att det även i Sverige frodas urgamla, konservativa (för att inte säga reaktionära) och biologistiska tankegångar. Nu menar jag inte att alla svenskar vill bevara det blåa blodet blått. Men vida spridd är t.ex. fortfarande åsikten att kvinnor är mest lämpade att ta hand om barn. Varför finns det annars motstånd till delad föräldraledighet? Och...är kvinnor verkligen lika kapabla i yrkeslivet som män? Hur kan det då komma sig att kvinnor kan ha lägre lön än män med motsvarande tjänst/arbetstid? Och hur är det med vår syn på människor från andra länder? Varför är det svårare att komma till en anställningsintervju om man har ett utländskt namn än ett svenskt?

Svenskar är inte sämre än några andra, på vissa områden har vi förvisso kommit långt, men ibland undrar jag om vissa "landvinningar" verkligen är mer än bara tunn fernissa.

Trycket för att åtminstone en av dom ska vara en kvinna ökar nu. Margot Wallström har bloggat om ämnet och nu har en ny kampanjsajt lanserats. Bakom den står den danska MEP:en Christel Schaldemose från Socialdemokraterna.

Den cyniska ekvationen säger att de nya medlemsländerna borde få en av posterna, och dessutom måste en av dem vara en kvinna och därför slår man ihop dessa och utser den personen till talman i parlamentet så kan herrarna från de gamla medlemsstaterna fortsätta att styra. Den cyniska analysen kommer inte från mig utan från en italiensk journalist som jag träffade i Bryssel i för en tid sedan.

(PO)

Hur som helst mår jag skitdåligt. Vet inte om det är träningsvärk eller influensa som ömmar. Halsen är en stor röd klump, huvudet är förstorat och svårt att balansera. Men jag ska försöka jobba ändå imorgon. Annars blir min chef sur. Fast Pet vill inte släppa iväg mig om jag har feber. Han är så gullig och beskyddande. Lite pappig. Jag känner att vad som än händer blir det bra igen om bara Pet kommer och hjälper mig. Han är tryggheten själv. Nu inser jag återigen att vi inte är jämställda. Om han skulle komma i en riktigt knepig situation och jag dök upp skulle han inte kasta sig i min famn och gråta ut. Han gråter inte. Det har bara hänt någon gång när vi har bråkat. Det har vi kanske gjort fyra gånger på fem år.

Vi hälsade på Mormor idag. Hon satt upp och åt när vi kom. Det såg bra (bättre) ut. Hon fick en radio med hörlurar så de andra i salen inte ska bli störda när hon lyssnar på smör och dunka-dunka. Hon berättade att det fanns tjugo män och två kvinnor på hennes avdelning, den för hjärtgrejer. Surt konstaterade vi att det visade att män får mer vård än kvinnor, i alla fall när de är äldre och får problem med hjärtat. Vår "bitter-fitta-stämning" gjorde mig övertygad om att min kära mormor är på bättringsvägen. Välkommen tillbaka, starka kvinna!

Pet var på bvc med Omega idag och frågade ut barnsköterskan om allt möjligt. Jag hade möte och fick bara andrahandsinfo. Barnsköterskans mamma är 85 år och har också fått en hjärtinfarkt. Hon får inte vård (i samma utsträckning som min 83-åriga mormor) eftersom hon anses vara gammal och skröplig. Det är så att jag kan börja gråta när jag tänker på gulliga barnsköterskan som alltid är snäll och biter ihop. Stackars alla människor som är gamla och svaga, stackars deras anhöriga.

Fler manliga studenter än kvinnliga väljer att hoppa av lärarutbildningen, läser jag i en liten TT notis i SvD.

När jag började på Lärarhögskolan i Stockholm fanns det sex parallella klasser med inriktningen mot år 1-7. Det var ca 25 studenter i varje klass, och jag tror att vi var totalt 13-14 män.

Hur hade skolan hanterat den sneda fördelningen? Jo, de placerade ut 2-3 män i varje klass (någon blev ensam), för att sprida ut oss så att varje klass fick en manlig student... Resultatet? Jag tror att vi var 4 st som genomförde utbildningen...

    Min känsla är att det hade varit bättre att samla alla män i två olika klasser...

Uppdatering: Lärarnas riksförbund har kommit med ett förslag till lösning: Höj lönen och sänk undervisningstiden. Jag säger, va? Sänka undervisningstiden? Varför då? Vi som blir lärare blir det i de allra flesta fall för att vi vill undervisa, oavsett kön! Minska på arbetsbördorna som inte är undervisningstid i stället! Se Freon Blogg för ett talande exempel.

–Helen Lindholm skrev manuset och producerade tillsammans med Marianne Gray på Jarowskij, och Lisa Nordström, ena halvan av Midaircondo, gjorde musiken. Så vi var många starka kvinnor, men det var inte ett val i sig att ”nu måste jag jobba med tjejer”, det bara blev så.

Ser ni diskrimineringen? Inte? Trodde nog det, den är mycket implicit. Östlund ger inte direkt uttryck för könsdiskriminerande åsikter. Men vad hon säger belyser ett par problem angående jämställdhet i den offentliga debatten. Låt oss vända på citatet och se vad som händer! Jag parafraserar:

–Henrik Lindholm skrev manuset och producerade tillsammans med Martin Gray på Nejrowskij, och Lars Nordström, ena halvan av Missionärsbo, gjorde musiken. Så vi var många starka män, men det var inte ett val i sig att ”nu måste jag jobba med killar”, det bara blev så.

Nu blev det tydligare, inte sant? Det första som jag reagerar på här är uttrycket "starka män". Det finns nästan inte. Bara i gamla vikingaromantiska sånger från artonhundratalet. Så varför finns uttrycket "starka kvinnor"? Finns det två sorters kvinnor? En stark, som kan vara med ute i samhället, och en svag, som inte kan någonting? Eller är det så självklart att män är starka att det inte behöver påpekas, men om en kvinna är stark är detta ett stort undantag och måste etiketteras? Fortfarande?

Östlund säger också att "det bara blev så" om sin tämligen enkönade arbetsgrupp. Detta accepteras för kvinnliga grupper, men inte för manliga. Företagsledare eller politiker som försöker försvara sina 100% manliga styrelser eller kommitteer med samma argument, brukar bli ordentligt nedgjorda och hotade med kvotering om de inte skärper sig. Särbehandling är dock alltid särbehandling, så i konsekvensens namn borde jämställdhetsmaffian även attackera Andrea Östlund. På något sätt har jag svårt att tro att det kommer att inträffa.

Ett trevligare sätt att få konsekvens kunde förstås vara att sluta gapa om att "medvetandegöra patriarkala strukturer" och liknande.