1 Varje människa ska ha friheten att självständigt söka efter sanningen om vad hon ska tro på. Hon svarar själv inför Gud, inget skrå av själasörjare får träda emellan.

2 Religion ska befrämja endräkt utan att strypa den mänskliga mångfalden.

3 Religion ska vara i harmoni med vetenskap och sunt förnuft. En tro som betraktar varje textrad i en gammal skrift som gudomlig är inte sund och kan vara farlig.

4 Frigörelse från alla slags fördomar som uttrycks genom ord och handlingar som skadar eller kränker en medmänniska.

5 Universell och obligatorisk utbildning för alla människor på jorden.

6 Rättvisa: jämställdhet mellan könen, jämlikhet mellan världens olika folk och mellan olika generationer.

7 Ett universellt språk som används parallellt med modersmålet lärs ut till alla på jorden.

8 Samverkan mellan vetenskap och religion: en andlig dimension ska finnas med när människorna söker ekonomiska, ekologiska, hälsomässiga, demografiska m.fl. lösningar.

9 Ett världssamhälle där alla är världsmedborgare ska inrättas. Ett världsparlament, en världsregering, en högsta domstol och andra världsövergripande institutioner tillskapas.

10 Universell fred ska möjliggöras genom avrustning och en världsövergripande förståelse för att enhet i mångfald är den enda framkomliga vägen för mänskligheten.

De processer som leder fram till världsenhet har Gud förklarat och startat genom Sina budbärare Báb och Bahá'u'lláh. Att riva upp den nuvarande, sjuka världsordningen, för att göra plats för en ny är en oerhört omskakande omvandling som omfattar mycket mänskligt lidande. Denna process kommer att i Guds rätta tid frambringa den mindre freden. Den Mindre freden är det politiska förenandet av världen. Mänskligheten kan vid den tiden liknas vid en kropp som är förenad men utan liv.

Den andra processen, som är bahá'íernas uppgift, innefattar uppgiften att blåsa liv i denna förenade kropp och att skapa sann enhet och andlighet. Detta arbete når sin höjdpunkt i den Allra Största Freden.

Bahá'íerna måste koncentrera sina krafter till att bygga upp bahá'í-tron och dess administration. De kan för närvarande inte ändra eller hjälpa världen på något annat sätt. Om de blir indragna i de problem som världens regeringar eller politikerna strider om kommer de att vara förlorade. Men om de bygger upp bahá'í-mönstret kan de erbjuda det som botemedel när alla andra försök att lösa världens problem har misslyckats.

Bahá'íerna anklagas ibland för att hålla sig borta från sina medmänniskors "verkliga problem". Denna anklagelse kommer vanligen från idealistiska materialister för vilka det materiellt goda är det enda verkligt goda. Men vi har många exempel på att människor inte alls mår bra trots att de lever i länder som utvecklat en hög materiell standard. Inte förrän de andliga förhållandena förändras kan det bli någon varaktig förändring till det bättre i de materiella angelägenheterna. Att ge sig in i tävlan om att göra slut på en efter en av världens onda ting är för en bahá'í bortkastad . Den bahá'í-troendes hela liv är inriktat på förkunnandet av Bahá'u'lláhs budskap, på återupplivandet av sina medmänniskors andliga liv, på att ena dem i en gudomligt skapad världsordning, en andlig världscivilisation.

Ha det gott så länge.

Idag för fem år sedan fattade USA:s högsta domstol ett historiskt beslut. Texas s.k. sodomilag förklarades, genom domslut i fallet Lawrence v. Texas, stå i konflikt med USA:s konstitution och ogiltigförklarades. Det var inte längre tillåtet att kriminalisera sexuella aktiviteter mellan personer av samma kön i USA.*

Så här formulerade sig domaren Anthony Kennedy för majoriteten:

"Liberty protects the person from unwarranted government intrusions into a dwelling or other private places. In our tradition the State is not omnipresent in the home. And there are other spheres of our lives and existence, outside the home, where the State should not be a dominant presence. Freedom extends beyond spatial bounds. Liberty presumes an autonomy of self that includes freedom of thought, belief, expression, and certain intimate conduct. The instant case involves liberty of the person both in its spatial and more transcendent dimensions."

Det är inspirerande när frihet betyder något, när frihet är mer än retorik, när frihet blir praktik.

___________________________

*I Sverige avkriminaliserades homosexuella handlingar 1944.

"Rädda äktenskapet"? Är äktenskapet i fara när fler föreslås få ta del av det? Är det SvD:s politiska redaktions uppfattning?

Att lagstifta om jämlikhet på sådana sätt som ingriper i den ekonomiska friheten (ekonomisk och social frihet är dock oskiljaktiga) kommer obehindrat ledda till att förvränga marknadsekonomins mekanismer, minska initiativtagande, förhindra näringsidkare från att tillgodose konsumenternas behov, minska chanserna att ackumulera större mängder av kapital m.m. och i slutändan kommer det att gå ut över levnadsstandarden i ett land. Det är endast ett fritt samhälle, ett kapitalistiskt samhälle, som tillåter alla att förbättra sitt liv med sin egen produktivitet och rationalitet som verktyg. Det är däremot ett etatistiskt samhälle som sätter upp hinder, reglerar och beskattar, och på så sätt bidrar till att skapa ett cementsamhälle med befästa grupper, där ingen eller endast ett fåtal kan förbättra sin egen situation. Värt att beakta är att även om det är uppenbart att lagstiftning om jämlikhet är destruktivt för levnadsstandarden och för friheten, så är det många som väljer att offra lite av levnadsstandarden och friheten för att uppnå mer jämlikhet. Jag misstänker dock att gemene man är ovetande om att deras strävan efter jämlikhet får några som helst ekonomiska effekter.

Det som är slående i jämlikhetsdebatten är att det sällan, om inte någonsin, är frågan om jämlikhet kontra icke-jämlikhet, utan snarare jämlikhet kontra mer/mindre jämlikhet. Sällan beaktas människans natur i denna debatt. Människor är individer, med ett eget medvetande, egna känslor, åsikter, egenskaper, drömmar och mål. I korthet är varje individ unik. Därför uppstår frågan hur dessa skulle kunna bli jämlika. Ska man förstöra det som gör en människa unik för att göra oss alla jämlika. För på inget annat sätt kan vi undvika det hindret som kallas människans natur för att uppnå jämlikhet. Därför måste en egalitarist (se jämlikhetshetsare) visa hur han ska undgå människans natur i sin jakt på jämlikhet. Människans olikheter kommer ju ofrånkomligt leda till olika reslutat för olika människor.

När det gäller jämlikhet av inkomst (equality of income), har Murray N. Rothbard visat att detta mål är fullständigt omöjligt. Till att börja med konkluderar han att jämlikhet av inkomst nödvändigtvis måste innebära jämlikhet vad gäller verklig inkomst, istället för rent pengamässig sådan. Annars skulle det ju inte finnas någon verklig jämlikhet att tala om. Som exempel, för att illustrera att verklig inkomst aldrig kan bli jämlik, framför Rothbard följande:

”For how can a New Yorker’s enjoyment of the Manhattan skyline be equalized with an Indian? How can a New Yorker swim in the Ganges as well as an Indian?”

För eftersom människor naturligtvis är lokaliserade på olika platser måste deras verkliga inkomst skifta. De kan inte avnjuta samma saker lika väl till följd av sin lokalisering och sina personliga olikheter, och därigenom blir detta jämlikhetsmål omöjligt att uppnå, och det är därför irrationellt att försöka uppnå det.

Då detta mål inte gillas eller ses som uppnåeligt är det många som istället önskar att inför jämlikhet vad gäller möjligheter (equality of opportunity), men detta, precis som föregående, är ett ouppnåeligt och därför irrationellt mål. För hur kan en New York-bos möjlighet att segla runt Manhattan likställas med en indiers? Återigen sätts människors lokalisering upp som hinder för denna möjlighet, samtidigt som människors naturliga olikhet inte gör att folk kan åtnjuta och uppleva samma saker. En blind man kan ju t.ex. inte ha samma möjlighet som en seende att titta på Stolthet och Fördom på TV, även om den blinde är den lyckosamma i det här fallet. De som strävar efter lika möjligheter ser livet som ett lopp, där alla börjar, eller snarare bör börja, på samma punkt. Men nu är det ju så att livet inte är ett lopp från samma punkt, utan en strävan för varje individ att uppfylla sina mål och drömmar, med de medel som står honom till buds. Det simpla faktum att folk föds på olika platser sätter ju stopp för att alla ska födas med lika möjligheter. Rothbard visar även på att de som strävar efter att alla ska ha lika möjligheter måste förespråka avskaffandet av familjen och övertagandet av barnuppfostran av staten. Men även här kommer problemet med lika möjligheter att uppstå, då olika barn kommer bli uppfostrade av olika statligt anställde, med olika personligheter och egenskaper (och inte att förglömma så skulle lika möjligheter vara ouppnåeligt även alla togs om hand av samma person, eller exakt likadana, samt att de behandlas på identiska sätt, eftersom människor per automatik är olika; barnen skulle pga. sin egen unikhet bli olika ändå).

Så här ser vi inte bara att jämlikhetssträvan är skadligt för välfärden och friheten, utan också helt omöjligt.

1. Det som gör människor lyckliga tas för givet, och politiken utformas så att människors aktuella preferenser tillfredsställs.
2. Det som gör människor lyckliga tas för givet, men politiken utformas så att människors "ädlare" preferenser tillfredsställs (i högre grad än andra preferenser).*
3. Det som gör människor lyckliga tas inte för givet, och politiken utformas så att människors preferenser ändras, i syfte att inte behöva genomföra den politik som annars skulle ha genomförts.

Vi kan exemplifiera med inkomstomfördelning från hög- till låginkomsttagare.

1. Om det som gör människor lyckliga tas för givet, och om de allra flesta blir lyckligare av inkomstomfördelning, ska politiken genomföra en sådan omfördelning.

2. Men grunden för att de flesta människor blir lyckliga av omfördelning varierar. Några alternativ:

• En genomtänkt rättvisesyn. Man kan anse att det är fel att människor tjänar olika mycket om detta beror på faktorer som ingen kan påverka, t.ex. genetik.
• Positiva konsekvenser. Man kan anse att ett samhälle får större social harmoni med små inkomstskillnader.
• Egoism. Man vill ha omfördelning för att det i materiell mening gynnar en själv.
• Omtanke. Man vill ha omfördelning för att det i materiell mening gynnar andra som man bryr sig om.
• Avund. Man vill ha omfördelning därför att man är missunnsam.

Antag att de flesta människor blir lyckliga av omfördelning pga. egoism. Ska den lycka som följer av ett sådant motiv beaktas i lyckokalkylen — och om den ska det, ska den väga lika tungt som den lycka som t.ex. följer av en genomtänkt rättvisesyn?

3. Ett alternativ är att försöka ändra det som gör människor lyckliga. Det kanske är ett mer kostnadseffektivt sätt att öka lyckan/minska olyckan än att omfördela (alternativ 1 ovan), och kanske undviks därigenom det troliga missnöje som följer av att vissa preferenser ignoreras (alternativ 2 ovan). Att försöka ändra grunden för lycka kan vara särskilt gångbar om denna grund är ogenomtänkt och om den bygger på ofullständig kunskap om alla konsekvenser.

Istället för omfördelning satsar staten då att minska egoism och avundsjuka, kanske i skolan eller i form av kraftigt subventionerade retreats där människor lär sig att acceptera andras framgångar. Eller om den genomtänkta rättvisesynen inte visar sig vara så genomtänkt kan en utbildning i filosofi, psykologi och ekonomi — eller kanske i kritiskt tänkande — ändra vad människor anser rättvist och, därmed, hur deras lycka påverkas av inkomstskillnader.

Ett praktiskt problem kan vara att bestämma vilka grunder för lycka som är mindre "ädla" än andra och vilka preferenser som ska försöka påverkas. Att bråka om det kanske ger allmän olycka...

____________________________________
*Ja, jag har John Stuart Mills idé om "higher and lower pleasures" i bakhuvudet.

"Det här bör vi inte chansa med. Om den här lagen drivs igenom är det ett stort ansvar som en knapp majoritet tar på sig."

Det intressanta med utvecklingen är att ett av de vanligaste argumenten mot denna typ av reform — att äktenskap alltid har varit en förening endast mellan en man och en kvinna — börjar krackelera. Nu finns könsneutrala äktenskapslagar i Canada, Sydafrika, Spanien, Belgien, Nederländerna, Massachusetts — och snart också i Californien och Norge. Äktenskap kan de facto nu ingås på många håll också mellan personer av samma kön. (Att argumentet inte är hållbart är dessutom tydligt om man beaktar att äktenskap ofta har varit polygama.)

Man kan förvisso ifrågasätta argumentets giltighet mer allmänt — personligen anser jag inte, inspirerad av Hume, att är implicerar bör. Även om vi alltid har haft slaveri innebär inte det i sig att slaveri är bra. Men anser man (av någon outgrundlig anledning) att är implicerar bör faller alltså argumentet ändå, av ovan angivna skäl. Äktenskap är inte och har inte alltid varit en förening endast mellan en man och en kvinna.

Prefekten Ronnie Eklund, professor i civilrätt och högst ansvarig på Juridicum på Stockholms universitet, lindar inte in det i några fina ord. Han säger rakt ut att han inte har råd att anställa en döv forskare, varken Richard Sahlin eller någon annan, och att det inte finns någon lag som kan tvinga honom. Han är själv expert på svensk diskrimineringslagstiftning och vet vad han pratar om.

Akademin är en hård värld där många konkurrerar om jobben. Juridicum kräver av sina forskare att de ska kunna undervisa minst 350 timmar under ett år. Som döv, särskilt i ett land med tolkbrist, är detta en omöjlighet. Därför kommer inte Richard Sahlin att bli aktuell för några tjänster på institutionen, trots att han har rätt kompetens, säger Ronnie Eklund.

- Det är en övermäktig börda, den budgeten har inte någon institution. Det här är en begåvad kille, men Sverige är för litet, säger han.

Då frågar så klart jag, varför skall han inte kunna välja ett yrke som doktorand och forskare just för att han inte är hörande? Måste gruppen funktionshindrade inrätta sina liv efter de begränsningar de har? Ja i viss mån, men inte för den skull bli undanskuffad i ett kontorsrum i motsats till kompetens, kunnande och sociala färdigheter. Handlar det om föreställningar i vad döva kan och inte kan? Nej här handlar det om ekonomi. Han kostar för mycket.

Många arbetsgivare tar till flykt så fort de hör nedsatt arbetsförmåga. Dessa så otroligt stereotypa föreställningar som ploppar upp så fort ordet funktionshinder kommer på tapeten bottnar ofta i okunskap och trångsynthet i att inte se till möjligheter istället för begränsningar. Anställda med funktionshinder har svårt att för det första bli förvärvsarbetande, men framför allt att stanna kvar i arbetslivet på grund av olika föreställningar om vad den enskilde individen kan och inte kan och inte minst på grund av ekonomiska resonemang. En individ som trots sitt funktionshinder kämpar sig vidare trots de ofta oöverstigliga hindren måste ha en oerhörd stark drivkraft. Att inte ta tillvara det kunnandet, viljan och kompetensen är ett stort resurs slöseri med humankapitalet.

Arbetsmiljölagen

I 3 kap 3 § står att arbetsgivaren genom att anpassa arbetsförhållandena eller vidta annan lämplig åtgärd ska ta hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet. De olika förutsättningarna hos individerna ska beaktas vid arbetets planläggning och anordnande både generellt som individuellt. När det gäller skälig anpassning av en arbetsplats så skall det enligt Prop. 2005/06:207 göras en rimlighetsbedömning med hänsyn till arbetsgivarens ekonomi och övriga förhållanden, arten och graden av arbetstagarens funktionshinder och anställningens varaktighet och form. För 10 år sedan handlade det dessutom om internkontroll - nu handlar det om det systematiska arbetsmiljöarbetet. Nu vet jag att då funkade det där med internkontrollen dåligt och jag tror knappast den är så mycket bättre i dag.

Nationella handlingplanen

Runt hörnet i tidsplanen har vi nationella handlingsplanen, som i stort handlar om att skapa en samhällsgemenskap med mångfald som grund och är tänkt att vara i hamn år 2010. Målet är att samhället utformas så att kvinnor och män, liksom flickor och pojkar med funktionshinder blir fullt delaktiga i samhällslivet och jämlika i levnadsvillkor. Handikappolitiken berör därför inte bara människor med funktionsnedsättning, utan hela samhället.

Ett funktionshinder blir till ett handikapp i den begränsande omgivningen, och skapar såväl bristande tillgänglighet som delaktighet. I artikeln framgår att det inte "förts några diskussioner om att skräddarsy tjänster eller att sköta kommunikationen på ett mer tekniskt modernt sätt." Undervisning på Högskolor och Universitet så vitt jag vet är sällan enbart av typen katederundervisning. Att använda sig av tolk, och kanske till och med att anställa en tolk som personligt biträde åt Richard Sahlin till Universitetet tycker inte jag vore orimligt med tanke på Stockholms Universitets storlek och samtidigt föregå med gott exempel i arbetet för ökad mångfald i arbetslivet.

Läs andra bloggar om ämnet:

Fahlstedts betraktelser:
Agenda för Henrik D Ragnevi

Läs även andra bloggares åsikter om döv, diskriminering, funktionshinder, handikappolitik, nationella handlingsplanen, tillgänglighet, delaktighet

Pingat på Intressant.se 

I dokumentären "Ers kungliga höghet Westling", som SVT sände för några dagar sedan, satt storheter som Jan Guillou och Expressens Per Svensson och diskuterade just vikten av blodsband. Vilka konsekvenser det månne ha för världens kvarvarande monarkier om det blåa blodet späs ut med vanligt rött (när kungligheter gifter sig med vanligt folk).

Jag vet inte vilket som stör mig mest. Att ämnet fortfarande diskuteras i Sverige anno 2008 eller att svensk public service-tv ägnar en hel timme åt dravlet. Förmodligen det senare. Det tyder ju på att SVT tycker att detta är ett prioriterat ämne! Jisses! Och jag är inte ens övertygad republikan, ska ni veta!

Det som verkligen stör mig, dock, är att Sverige framställer sig som ett demokratiskt, modernt, jämställt och vidsynt land. Att de flesta svenskar anser sig vara ett av världens mest demokratiska, moderna, jämställda och vidsynta folk. Men...när man skrapar lite på ytan inser man att det även i Sverige frodas urgamla, konservativa (för att inte säga reaktionära) och biologistiska tankegångar. Nu menar jag inte att alla svenskar vill bevara det blåa blodet blått. Men vida spridd är t.ex. fortfarande åsikten att kvinnor är mest lämpade att ta hand om barn. Varför finns det annars motstånd till delad föräldraledighet? Och...är kvinnor verkligen lika kapabla i yrkeslivet som män? Hur kan det då komma sig att kvinnor kan ha lägre lön än män med motsvarande tjänst/arbetstid? Och hur är det med vår syn på människor från andra länder? Varför är det svårare att komma till en anställningsintervju om man har ett utländskt namn än ett svenskt?

Svenskar är inte sämre än några andra, på vissa områden har vi förvisso kommit långt, men ibland undrar jag om vissa "landvinningar" verkligen är mer än bara tunn fernissa.

Katolska kyrkan vägrar att ordinera kvinnliga präster, i enlighet med bibeln (1 Kor. 14:34—35):

Gud är inte oordningens Gud utan fridens. Liksom överallt i de heligas församlingar skall kvinnorna tiga vid sammankomsterna: de har inte lov att tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. Om de vill ha reda på något skall de fråga sina män när de har kommit hem, för det passar sig inte för en kvinna att tala vid sammankomsten."

Visst är denna syn befängd, otidsenlig och nedvärderande mot kvinnor — men den är konsekvent. Andra kristna grupper, däremot, har kvinnliga präster i strid med bibeln men hänvisar ändå till bibeln som ett absolut rättesnöre i andra frågor. Sådana kristna bör man ställa mot väggen: Är det försvarbart att välja och vraka bland de bibliska förmaningarna? Och hur kan ni, med någon som helst trovärdighet, kritisera andra som bryter mot en viss biblisk förmaning? Är inte det rimliga att sluta anföra bibeln som absolut rättesnöre?

Se ett tidigare inlägg om Runar på samma tema.

Men nog var regementena segregerade på den tiden? Lee tänker åtminstone göra en film om ett svart regemente. Tänker Lee då förneka att även vita stred i andra världskriget? För att nu inte tala om indianer, araber, judar och asiater. Och homosexuella! Dem får vi inte glömma. Svårt bara att få fram i en krigsfilm att någon är homosexuell, om man inte har lust att lägga in en kärleksscen förstås.

Nej, vi måste gå till botten med denna diskriminering en gång för alla. Låt oss införa en regel som säger att i varje film som görs, måste alla människor i hela världen synas lika många minuter var! Bara så kan vi garantera att ingen grupp blir missgynnad. Och bara så kan vi garantera alla människors existens.

För minsta barn vet ju att det som inte syns, det finns inte.

I diagrammet visas hur sociala utgifter som andel av BNP utvecklas före och efter kvinnor fick rösträtt (år 0):

En vidare fråga — evig, svårbesvarad och kontroversiell — är hur det kommer sig att kvinnor och män i genomsnitt tycks ha ganska olika politiska preferenser. Är kvinnor "mjuka" och män "hårda" eller vad?

_____________________________

*Aidt, Toke S. och Dallal, Bianca (2008). "Female Voting Power: The Contribution of Women's Suffrage to the Growth of Social Spending in Western Europe (1869—1960)". Public Choice, 134(3—4): 391—417.

When people talk about gay marriage, they miss the point. This isn't about gay marriage. It's about marriage. It's about family. It's about love. It isn't about religion. It's about civil marriage licenses. Churches can and should have the right to say no to marriage for gays in their congregations, just as Catholics say no to divorce, but divorce is still a civil option. These family values are not options for a happy and stable life. They are necessities. Putting gay relationships in some other category — civil unions, domestic partnerships, whatever — may alleviate real human needs, but by their very euphemism, by their very separateness, they actually build a wall between gay people and their families. They put back the barrier many of us have spent a lifetime trying to erase."

I Norge har de förstått.

Jag har därför lärt mig vidden av att skaffa sig en man. Det där med jämlikhet och liknande är överskattat. Det skulle i sin följd betyda att jag faktist måste skita ner mig (nu var jag förvisso såpass duktig att jag inte ens blev sketen, men det var väl bara nybörjartur anar jag), och det ligger inte i mitt intresse när jag vet att det motsatta könet gör det mycket bättre och oftare och dessutom har erfarenhet redan från begynnelsen.  Varför förändra ett vinnande koncept? Jag känner mig lite konservativ, och det är väl jag och George Bush det. Å andra sidan så råkar George Bush styra ett av jordens mäktigaste land, så det är väl inget fel i det.

Jag söker därför en man, som kan göra rent min pelletspanna, så kan jag ta hand om kvinnogörat och laga mat. Du får gärna vara ekonomiskt oberoende. Och snygg (det betyder att du, Bert Karlsson, alltså inte platsar, tyvärr). Råkar du ha en ekonomiskt oberoende kompis också så kan jag nog laga mat till honom också, om han är snygg. Bra, då säger vi så.

Ja, varför skriver jag nu om det då. Jo, det har pratats en del om dopet, det ska bestämmas ett datum som passar alla och prästen skall bokas. Och nu är det gjort. Vi fick tag på en präst. Men inte vilken präst som helst, en svart präst med ett "svart" namn.

Jag ber om ursäkt om min formulering verkar stötande, det är inte alls meningen, bare with me. Faktum är att just detta faktum att prästen är mörkhyad har påpekats vid flera tillfällen. Flesta gångerna tror jag att det påpekats utan att man tänkt på det, bara så där i förbigående, som en kuriosa. Och det som sagt är verkligen inte av negativ klang, utan det är med en positiv anda som detta tagits upp. Faktum är att första gången min syster nämnde det så var det när hon berättade att han var mörkhyad och hon sa något i stil med "honom vill vi ha". När hon bokat honom så var det också i en mycket positiv mening, som i "det blev han". 

Och varför ägnar jag tid till att snacka om detta då? Jo, min poäng är att hur positivt detta än varit så är det ett faktum att man särskiljer denna präst för att han är av en annan hudfärg, har ett utländskt klingande namn och är från en annan kultur. Men främst för att han är av en annan hudfärg tror jag. Jag kan inte svära på det, men om man sagt att han var från exempelvis Turkiet eller Italien tror jag inte att man brytt sig lika mycket om ursprunget.

Nu vill jag passa på att poängtera att jag inte alls menar att beskylla min syster eller andra som figurerat i detta sammanhang för något - snarare tvärt om. Jag vet att det inte alls menar att särskilja eller något annat - snarare tvärt om. Det är i all välmening. Men faktum kvarstår ändå att hon, och jag tror även min generation och kanske även senare faktiskt fortfarande ser hudfärg och gör en typ av särskiljning utifrån detta. Positiv eller negativ, i välmening eller med hemska baktankar, men dock en särskiljning. Detta tycker jag är otroligt. 2008. Vad tycker du?

Jag får då också känslan att det är viktigt att veta om att man gör denna särskiljning, oavsett avsikt för den. För nog bör vi fundera över om den verkligen är nödvändig! Varför gör vi detta? Av vilken anledning? Vad skulle det vara bra för? Varför blir det en svart präst, eller å andra sidan, varför blir det en kvinnlig pilot eller en manlig förskollärare? En särskiljning är en särskiljning och hur positiv den än är så måste vi fundera en extra gång över vad den egentligen leder till i längden. För visst är det de dolda mönstren vi måste få bort om vi vill nå jämlikhet och jämställdhet.

Som en omedelbar kontrast till detta vill jag också berätta om hur min mamma blev lite orolig över att min äldre, femåriga, systerdotter skulle säga något dumt när hon fick se denna svarta präst. Därför ville hon att vi skulle förbereda henne och berätta att prästen skulle ha en mörkare hy än vi i familjen. Det kan hända att det låter konstigt för en del, denna tanke som min mamma hade, men den är välgrundad. Ni förstår, när mina kusiner var små på 80-talet och det kom en tavelförsäljare och knackade på dörren så rusade de, nyfikna som de alltid varit, och öppnade. När de då fick se denna man med en något mörkare hy och lite mer håriga kropp på deras bro sprang de rädda till sin mamma och skrek "mamma, mamma, det är en apa å bron". Denna historia är helt sann, hur bisarr den än låter, men på den tiden och i sådana små byar var detta och många liknande händelser vanliga. Och baserat på detta och alltså på den tid min mamma levt i, den generation hon följt, så var hennes antagande inte helt konstigt. Men jag blev så klart mycket nyfiken och ställde mig otroligt frågande till detta. För min systerdotter är endast fem år och hon går på en mångkulturell förskola och lever i en verklighet där en annan hudfärg, ett utländskt klingande namn eller en annan kultur inte är annorlunda. Jag tänkte för mig själv att nu måste väl denna konstiga syn ändå vuxit bort. Så jag valde en kille med utländskt ursprung på hennes förskola och frågade min systerdotter ungefär så här:

- Hur ser ... på ditt dagis ut?

- Han har svart krulligt hår, är lite. Jag vet inte riktigt, sa hon.

Med en enorm glädje gick jag tillbaka till min mamma och sa att nej, du behöver nog inte säga något till henne. För henne är det inget konstigt, det är helt naturligt, som det borde vara.

Och det känns fantastiskt att det har börjat vända. För min systerdotter är det inget mer konstigare med en mörkare hy än en smal eller en tjock mage. Men det behöver så klart inte betyda att det inte hoppar grodor ur hennes mun. För från fulla människor och barn får man höra sanningen, det ordspråket är så sant som det är skrivet. Men hoppar det en groda nu så kan vi vara säker på att det inte är av fel anledning, utan av en härligt barnslig naturlighet. Ungefär som när barnen på förskolan säger till mig att jag är tjock. Det är ingen idé att argumentera. Det är sant. Och sanningen är helt okej så länge den kommer från rätt ställe!

Nåväl: den psykopatiske trippelmördaren har återigen rymt, brutit mot lagen på ett synnerligen grovt sätt och än en gång bevisat sig vara direkt skadlig för allmänheten.

Förr låste man in sådana odugliga människor och kastade bort nyckeln. Idag skall de återacklimatiseras. Ges möjlighet att förpesta vardagen för oss laglydiga. Man skall förlåta, glömma, ge en andra chans. Smart idé.

Här på jorden skall det icke spelas rysk roulette med människoliv, bara för att man tror på psykopaters tillfrisknande. Den finska staten bör på allvar reda varför en notoriskt rymmande trippelmördare har kunnat ges övervakad frihet.

Visst finns det förlåtelse också för en trippelmördare. Men det är en sak mellan honom och Gud.

Allt gott,
Andreas Braw

Såsom verksam inom det naturvetenskapliga området ställer jag mig ofta mycket frågande till all denna jämställdhetshets. Ärligt talat, vad spelar det för roll med "kvinnligt perspektiv" eller "mångfaldsperspektiv"? Vem som än gör beräkningarna ska komma fram till samma resultat, oavsett om det är en man eller kvinna, nyutexad tjugoplussare eller gammal och erfaren, svensk, europe, arab, asiat eller afrikan. Bortsett från att företagsfesterna tenderar att bli trevligare med en någorlunda jämn fördelning mellan män och kvinnor, förstås. Hela naturvetenskapen och tekniken bygger ju på att personen inte spelar roll.

Men kanske det ligger något i allt detta tjatande om lika representation från journalister, författare och andra samhällsvetare? När man sysslar med människor och mänskliga fenomen är ju den egna personen en del av arbetsverktyget!

Den som hjälpte mig att förstå detta heter Mikael Johansson och är socialantropolog. Han gjorde sin avhandling om forskarna vid MC2 i Göteborg. Här finns artikeln om hans undersökning i Chalmers Magasin - läs den gärna, det är den värd!

När det var dags att "välja" ute och innelag och spela brännboll.Valen gick i regel till så att gympaläraren i enlighet med näringskedjan valde ut de två bästa i klassen (i vår klass innebar det att man ägnade sig åt frigymnastik eller bollsport på fritiden) och så fick de i sin tur turas om att välja ut de bästa i fallande skala tills bara bottenskrapet fanns kvar,nästan alltid samma gäng som brukade stå och drömma,bli hängande längst ner på repen som en säck mjöl eller få bollar i skallen på lektionerna.Inte gympalärarens favoriter direkt så han/hon tyckte väl att de fick skylla sig själva om de drabbades skymfligen av denna negativa urvalsprocess.Bottenskrapet delades broder/systerligt mellan lagen så handikappet skulle slå lika på bägge.Äkta skolrättvisa a´la åttiotal.
En brännare skulle man ha också förstås,och en brännplatta.Och fyra neonorange koner ur förrådet.

Träna verkar så gott som alltid ha varit av två sorter varhelst i landet man nu råkade växa upp.

(något sådant här fast inte målat.Finns att köpa på www.outdoor-spiel.de varifrån bilden också kommer)

Ett "killträ"(runt) och ett "tjejträ"(platt och förmodat lättare att träffa med,liknade mest en sådan där gammaldags sak som kvinnor bankar tvätt med på gamla fotografier).En del tyckte inte att det fanns någon värdering i benämningarna,men jag ber att få säga emot.
Varför?Jo ett typiskt scenario från en gympalektion en våreftermiddag någon gång i mitten/slutet av åttiotalet var nämligen att innelaget förstås radade upp sig och väntade på att få slå-vinterbleka och småsura i väntan på de magiska orden "då kan ni gå och duscha".
Kanske en del rent av tyckte att det var kul att få börja spela brännboll istället för att rulla runt på svettiga,grå gymnastikmadrasser som absorberat tonårsångest så till den grad att man kunde känna doften eller dunka basketbollar i huvudet på varandra av ren frustration,jag minns inte.Men dilemmat kom iallafall när man skulle välja slagträ.Det var en viktig handling,fylld av symbolik.
Inte ens tjejerna ville ta i "tjejträt" med tång,jo kanske de som var dåliga i idrott och tyckte att det var ett faktum som inte ens var värt att försöka dölja.Flera av klassens långslagmän var i själva verket ändå långslagkvinnor.Kanske rent av de flesta.Men inte jag.

En kille tog sällan det platta träet som förstahandsval,utan snarare det falliskt runda.Hur kass han än var på att slå långt eller ens träffa bolleländet så valde han fallosträt.
Var han bra på att träffa slog han en långboll och varvade,inget att säga där.
Kunde han däremot INTE träffa bollen på första eller andra slaget blev det knivigt,för då stod han inför förnedringen att behöva välja det trä som kallades tjejträet.
Laget kunde rent av kräva det medelst förtäckta hot och glåpord,iallafall om det rörde sig om en mer prestigefylld match,som klassturneringarna som hölls strax innan sommarlovet eller lärarna-mot-eleverna.
"Ta tjejträt då för HELVETE!!!!"Man fick ju inte mer än tre försök.Nåde den som inte träffade minst på det sista.Ofta blev det ju en kort lyrboll som inte ens klassens sprinter skulle hunnit till second base på innan brännaren både fångat den med en hand och hunnit himla med ögonen.

Ibland gjorde han det,tog det platta alltså.Men oftast valde han att slå det sista,skälvande slaget med runda trät.Och då fick han kanske en utskällning av raddan av lagkamrater bakom.
"Jäääävla pucko!"
Men hellre det än att ta det föraktade "tjejträt".Som förstås var föraktat för att det kallades tjejträ.Och tjejträ kallades det för att det skulle vara lättare att slå med,tjejer skulle ju vara sämre på att träffa.
Vad jag minns protesterade ingen lärare mot uttrycket.Och ja,man kan ju tycka att det är en liten grej,inget att tjata om.Eller är det det?Hur är det idag i skolan?Heter det runda trät fortfarande "killträ" och det platta "tjejträ"?

Jag ska nog ta och fråga mina skolbarn om det.Inte för att det kommer förändra världen i ett brännbollsslag,men det kanske kan hjälpa till.
Tills dess,ha en bra dag och hoppas solen skiner på er vare sig ni väljer det platta eller runda trät!
;-)

Dr Waldenström, förmögenhetsforskare:

Igår rapporterade TV4-nyheterna om den ökade förmögenhetskoncen-
trationen i Sverige. ... Socialdemokraternas Thomas Östros var upprörd och hävdade att socialdemokratin under sin regeringstid försökte aktivt att hålla emot denna utveckling. Men stämmer verkligen det? Nej, faktiskt inte."

Socialdemokraternas hyckleri återfinns inte bara på förmögenhetssidan. Det gäller även försäljning av statliga företag samt i fråga om inkomstojämlikhet. Vad gäller den senare, notera i diagrammet hur denna ojämlikhet ökade under socialdemokraternas senaste tolvåriga maktinnehav:

Thomas Östros pinsamma rättviseretorik kan och bör avslöjas.

Dagen inleddes med ett besök av min frus ex ex make med fru, Gardinbussen skall få lyfta vår underbara våning ett snäpp till med lite japaninspirerade fönsterpaneler. Micke haltade runt och muttrade över hur ont han hade men icke för ty lyckades han mäta och klättra på stege, duktig gubbe.

Därefter trodde vi att vi skulle köra min dotter men det visade sig att hon SMSat kl halv två på natten att vi slapp, inte hörde vi någåt "pling-plong".... zzzzz Istället hann vi ner på stan och beskåda den ömkliga skara nazister som tågade från Centralen till Stadsparken, akompanjerade av nyckelknippors rassel.

Efter den sorgliga brun-grå-gröna anblicken promenerade vi över till den betydligt mer livsbejakande springpridefestivalen. Jag tog post vid ABFs bord med informationsmaterial och annat skoj och ni anar inte vad som skedde. Helene kom först, hon hade läst min blogg till min stora glädje och lite senare fick jag nöjet att träffa både Rebecca och Helene tillsammans. Nöje är ordet, ni vet hur det är när man träffar någon som det känns som man träffat förr... det bara rullar på samtalet. Vi talade om allt och inget, boende, pedofiler, tågförbindelser, hur snygg Rebecca är, skillnaden mellan att vara snäll och att hjälpa..... helt enkelt ett fantastiskt givande möte med en annan människa som dessutom har en fantastisk blick och erfarenhet.

Slutligen, Paraden som är så där härligt halvrörigt glad och i år var vi med och bar den 25 meter långa fanan. Jag kände mig rätt gammal i sällskapet vad gäller antal år men åsiktsgemenskapen var desto större, glädje och medmänsklighet. Johan Bergqvist skall ha stora famnen för att han hjälper till att göra Eskilstuna ännu bättre !

Som sagt, ännu en underbar dag i mitt liv tillsammans med min underbara hustru. Fast jag glömde att fråga Rebecca om vi var på KA1 samtidigt..... fast jag kanske kan få tillfälle att bjuda Rebecca och Helene på ölföreningen någon gång och reda ut den saken.

Idag var jag på en föreläsning på Springpride i Eskilstuna, med Stork & Svanberg, angående könsbyten och dess komplikationer. Uppenbarligen är man i HBT-gruppen lika hopplös, först kommer bögar, sen kommer lesbiska osv.... ni hajar.

Vad är det för fel på oss människor som alltid måste ha nån annan att känna sig "bättre än".... Kan man få säga upp sig från mänskligheten ?

Ibland blir jag glad över att bo i Sverige. Statsministern har aviserat att en proposition om en könsneutral äktenskapsbalk kommer i höst. Nu säger Mona att hon kommer att ta fram ett lagförslag hon också. Det sker alltså en politisk tävlan om en rättvisereform som omfattar en ganska liten minoritet. I hur många andra länder ser man politiker som beter sig så? Det indikerar dels att svenskar överlag har sunda värderingar, så att politiker vågar genomföra reformer utan att straffas med färre röster; dels att politiker inte bara styrs av snävt röstmaximerande, ty trots allt bryr sig inte så många väljare om denna fråga. Lite förvånande, mycket uppmuntrande.

New York Times Magazine skrev häromdagen om den nya trenden bland unga homosexuella par i USA, att gifta sig:

Many young gay men don’t see themselves as all that different from their heterosexual peers, and many profess to want what they’ve long seen espoused by mainstream American culture: a long-term relationship and the chance to start a family."

På bilden ses Benjamin McGuire och hans make Joshua Janson i deras hem i Boston. I Massachusetts får par av samma kön gifta sig sedan 2004. Och tänka sig, jorden har inte gått under!

Först, jag och min pojkvän är väldigt uppdelade på många sätt. Datorer är något som HAN fixar med, jag har aldrig varit så intresserad egentligen, så, det är hans område, det är han jag frågar när min dator gör uppror. Jag är å andra sidan mer en bokmänniska, läser mycket och gärna och kan tillföra mer kulturella bitar till vårt liv. Här skulle man ganska lätt kunna säga att vi båda passar in rätt bra i de mallar som finns för att vara man respektive kvinna.

Sen, om man går vidare till hushållet. Jag är nog en av de slarvigaste, stökigast och segaste människor man får leta efter - även om jag gärna gör saker här hemma så drar jag mig ofta för det väldigt mycket längre än han gör (han är lite av en manisk pedant ibland, ganska rart :) - att han sen är utbildad kock gör ju tyvärr uppdelningen av vissa sysslor typ laga mat vs. diska ganska uppenbara (dock har en nyinköpt diskmaskin faktiskt påbörjat en förändring på detta området, äntligen!). Hursomhelst, här kan man ganska tydligt se att vi går utanför typiska mönster, jag som kvinna är väldigt slarvig och stökig medans han är raka motsatsen.

Dåså, en poäng kanske vore på sin plats: Det som jag inte har nämnt är mer praktiska saker rörande hemmet som innefattar bland annat installeringen av den ovannämnda diskmaskinen (gjord av sambon), bytandes av lampor, uppsättandes av tavlor etc - in short: det mesta som inefattar objekt som exempelvis en verktygslåda. I allt detta tar jag ofantligt dålig plats, det är inget jag skyller på sambon för jag vill nog helt enkelt inte. Men, igår ställdes allting på sin spets - halva lägenheten slocknade och jag kunde ganska lätt konstatera att jag inte visste var proppskåpet fanns överhuvudtaget något man kan tycka att jag borde veta med tanke på att jag bor ensam halva året ungefär. Så vad gör man? Jag ringde min mamma som fick coacha mig när jag letade reda på proppskåpet och ganska enkelt kunde återställa livet till normalt med el och allt det där som behövs.

Överlag, själva händelsen i sig, att bli av med lite el, är inte så traumatisk alls men det faktum att jag inte visste var det sablarns proppskåpet var fick mig att tänka efter lite - men, nu vet jag det och det är jag glad för. Och nu kan jag lova att jag kommer byta glödlamporna som är sönder i hallen snarast, för - innan hade jag nog väntat och låtit min sambo fixa det när han kommer hem om sex veckor - men, inte nu inte!

Mer om proppskåp, hemmet, trauma, el, livet, vardag, jämställdhet, feminism, feminist

Genom ett generellt barnbidrag markerar man att alla barn är lika mycket värda."

Ty om detta är ett giltigt argument för barnbidrag, varför inte för alla bidrag och ersättningar? Generalitet, i betydelsen lika stora bidrag, krävs för att staten ska markera att alla medborgare är lika mycket värda, tycks Linderborgs resonemang implicera.

Nå, om jag skulle försvara ett helt generellt system skulle jag föredra andra argument, som att välfärdssystemet då inte riskerar att styras av särintressen och att fusk och felaktigheter kan undvikas. Tal om "lika värde" är nästan alltid svårbegripligt, vagt och diffust.