Jag är så trött på svek och egoism, på själviskhet och trångsynthet. Varför har människor så svårt att lyfta näsan till annan vy än sina egna skor? Jag är verkligen så aptrött på att få... väldigt få... personer förstår att.. att... Förresten, är det lönt att ens förklara? Lyssnar någon ens?

Om jag säger så här: Var finns människors tilltro till att handlingar i förlängningen lönar sig, goda såväl som onda? Jag tror att mormor hade rätt. Hon brukade säga "Sänd ditt bröd över vattnet, med tiden kommer det åter" och hon menade i egentlig mening att man skulle lägga en slant på mission. Hon var så osjälvisk. (Missionens vara eller inte vara är en annan diskussion!) Men jag tänker på det där säget hon hade som överförbart på allt annat, vilka handlingar som helst. Det vi gör skapar ringar på vattnet, och tids nog skvallpar saker tillbaka i ens egen lilla hamn. Det var så hon menade, oavsett om det handlade om pengar tjänster eller någon form av gåvor.

Problemet bara med principen skvätta skvallpvatten är att ofta så påverkas även människor som står i samma sammanhang som de vi är i. Ganska logiskt, men uppenbart något som få tänker på i EGENTLIG mening. Vi kan babbla i långa spaltmetrar om hur vi bör göra med livet, hur politiker ska hantera landet, och vad vi drömmer om att Gud och hans farfar ska hitta på när vi dör. Vi kan fantisera, önska och vända på allt vi tänker... men så blir det stopp vid egna handlingar. Det syns som om få tänker på hur de egna handlingarna påverkar sammanhang i förlängningen. Det verkar i alla fall så när man tittar på sin omgivning. Så ofta kortsiktiga syften och drivmedel. Varför?

Vart är kuraget att leva efter den övertygelsen man har? (Vilken den nu kan vara.) Var finns det mod som ska påverka i små vardagshandlingar till att bli förändringar hållbara i förlängningen? Som det ser ut just nu så känns samhället vara riktigt på glid. Riktigt riktigt illa verkar det vara. För ingen gång förr i livet har jag på nivå av grupptillhörighet och/eller i samhällssammanhang varit så desillusionerad. I klartext: Om jag inte vet vart samhället är på väg hur ska jag kunna lotsa min dotter rätt? Om t ex rättsystemet spottar henne rakt i ansiktet hur ska jag få henne till att tänka i termer "rätt ska vara rätt"? Och hur ska mina försök till normer verka logiska om resten av hennes omvärld verkar normlös?

Det här handlar inte bara om dåligt föräldrarskap. Det här är inte en förlängning på att sitta på föräldrarmöte och mana fram engagemang för läxläsning via enkätiska dialoger. Jag menar inte så. Barn är inte dumma. De ser, de genomskådar, de ifrågasätter och de har en inre drift att skapa ett internt normsystem. De yttre normer som finns påverkar och det är av dem som de väljer till sig alternativt förkastar. Den allra viktigaste ledstjärnan de har att gå efter är vilka konsekvenser normer verkar få. "Är det lönt att göra si eller så?". Och det är en helt sund och berättigad fråga. Själv vill jag inte göra något som inte får genomslag. Jag vill inte lägga mitt engagemang på icke lönande saker. Men jag, till skillnad från barnen, har förmåga att tänka i längre perspektiv än den närmaste veckan. Jag är vuxen och vet att livet går i vågor, att det jag gör idag blir en konsekvens månader och dagar framöver.

Människan har åkt till månen fram och tillbaka. Ska det då verkligen vara så svårt att göra det man gör med ett leende? Ska det vara så svårt att klura ut om det man gör är egoism eller om det gynnar fler än en själv? I morgon kanske man har ett behov man inte anade idag. Varför förmena sig hoppet om en bättre morgondag, som man själv har påverkat?

Nu har jag loopat Carlos Santana ft. Seal — You Are My Kind i oräkneliga varv. (Som finns att spela i tidigare inlägg) Att finnas kvar för andra människor även i morgon, att stanna, och att inte fly undan tror jag är en av de mest viktiga förmågor som en människa behöver plocka på sig. För det är när man står kvar som ens skavanker syns tydligt inför en. De blir då så uppenbara att det inte längre är lönt att ljuga för varken sig själv eller den som känner en. Om vi alltid vill göra glada dagar för barnen, curla dem fram och tillbaka mellan olika skräddarsydda aktiviteter... hur ska de veta vilket slit de ibland måste göra för att förändringar på sikt ska kunna bli? Och om de är vana att allt fixas av alla andra, hur ska de då bli kompetenta att lita på sig själva?

Det är inte konstigt att ett dåligt självförtroende uppenbarar sig hos den människa som inte får testa sina krafter, få klara tuffa utmaningar. Det är ett svek att alltid servera räkmackor som barnen ska glida runt på. Ett svek mot långt fler än de själva. Var har villfarelsen att "samhället finns där borta" kommit ifrån? Det är ju du och jag som är det!!

Jag vill älska en man trofast. En man som har samma inställning till saker som jag har, som tror på engagemang för andra än bara sig själv. En man som inte drar sig för kontroversiella lösningar, som tänker i nya banor och inte räds att gå utanför ramen, den här rutiga boxen som faktiskt inte finns. Jag vill att min dotter ska lära sig långsam målmedveten förändring, lojalitet och kämparglädje. Jag vill att hon ska lära sig se mål långt fram i tiden, att finna vägar dit utan att varken väja eller stånga pannan blodig. Hon behöver lära sig livets kompass; Ett hjärta för medmänniskan. För utan det är hon faktiskt helt lost. Helt jävla fucking lost!!

Detta är bara en av många fruktansvärda händelser som pågår runt om i Palestina. För någon vecka sedan kunde vi läsa i svenska tidningar om Israleiska arméns beläggring av byn Nilin efter att byn haft en fredlig demonstration mot muren. Nu har tillslut beläggringen upphört. Läsa även det öppna brevet från byn Nilin.

När jag läser om allt som händer i Palestina tappar jag nästan andan. Vid första ögonkastet kan det kännas som en olöslig konflikt som att det inte är nån idé att engagera sig. Men vår resa ner till Israel och Palestina har inte i syfte att skapa världsfred, eller ens fred i Palestina (det måste vi tyvärr lämna till politikerna), utan syftet är att hjälp ett folk som står lång från allt som vi tar förgivet. Vi kan börja med Fred. Fred har vi haft i nästan 200 år. Palestinerna och israelerna kan vara glada över lite eldupphör då och då. Det chockernade att i Israel o Palestina bor det runt 11 miljoner människor. Det är ungefär lika många människor som i Sverige och Norge. Kan vi ens tänka oss en långdragen konflikt mellan Sverige o Norge? Det är svårt efter 200 år av fred...

Jag tappar nästan andan, fast vi alla måste hålla hoppet uppe för att det en dag ska bli en lösning på konfilkten i Israel/Palestina. Lösningen kommer tyvärr inte komma imorgon eller denna vecka. Allt vi kan göra är att hålla hoppet uppe och säga åt politikerna att lösa detta.

Begravning

Tänd ett ljus och låt det brinna

Låt aldrig hoppet försvinna...

Så går låten och så brukar ljuset också tändas när det är dags för begravning. Tänd ett ljus när det är dags att ta farväl av din kära vän. Tänd flera ljus och hoppas. Låt aldrig någonsin hoppet försvinna. Det finns en del bergavningsbyråer som du kan vända dig till innan du ska begrava din vän. Dessa kan hjälpa dig med begravningen och fikat efter begravningen. Din vän kommer tas emot av Gud.

• "Av jord är du kommen, till jord skall du åter bli"

– som det så prydligt heter

begravning stockholm finns överallt - när som helst. Det finns många som hanterar begravningar men endast en som kan utföra dessa på korrekt sätt: begravning stockholm.

Men visst, det är bra, det är skönt. Oerhört skönt.

Jag känner mig lite bättre till mods nu när vi pratat om vissa saker över telefon. MSN i all ära, men telefon är faktiskt bättre. Om man kan välja.

Hon har ju verkligen sett mig i alla situationer när det gäller killar och hon pekar alltid ut saker som egentligen är självklara, men som jag ibland inte ser (jag hoppas och tror att jag gör detsamma när rollerna är ombytta).

Det spelar ingen roll egentligen vad andra säger. Men det är skönt när man har en tankegång och får den starkt bekräftad av en som jag vet att jag litar på och inte säger saker bara för att vara snäll.

Så nu mår jag bra. Inte perfekt, men bra och jag vet lite bättre hur jag ska tackla problemet.

Som jag sagt nån gång så analyserar jag gärna från vinklar och vrår, men jag återvänder i praktiskt taget alla fall till det som magkänslan sagt innan. Jag vänder och vrider på saker bara för att jag är rädd att göra ett misstag och vill vara helt säker på att jag gör det som är bäst.

Så nu kör vi! Hoppas på det bästa, förbereda sig på det värsta ( = välkänt krigsknep).

Det gör väldigt ont iaf. Men det känns väldigt skönt att det kommer igång ändå. Väntan innan den här mensen var inte vidare kul.

Men jag har på något vis tappat hoppet. När jag inte ägglossade trots Pergo så tappade jag på nåt vis tron. Jag har inga förhoppningar om att det ska funka den här gången heller. Och inte känns det som att ivf skulle funka heller. Varför skulle det funka?

*uppgiven*

Redigerat: Det räknas som dag 1 ändå. Dels kom det igång så pass mycket ändå och dels för att annars infaller dag 21 på en lördag. ;)

Ett bakslag.

Ett hjärtslitande, oroligt, skrämmande och förbannat bakslag.

Efter alla framgångar, alla framsteg som vännen lyckats med på sistone, alla leende man fått när man kommit in, handen som kramat min. Efter allt det, ett bakslag.

Älskade vännen var tvungen att föras till akuten i ilfart mitt i den mörka natten. Det läskiga och skrämmande samtalet väckte hennes själs älskade, som med hjärtat i halsgropen tog sig till akuten på en kvart.

Vi har tillbringat stora delar av helgen med att vandra fram och tillbaka i korridorerna, förbanna sjukhusets väggar och pendla mellan hopp och förtvivlan. Hopp och förtvivlan. Hopp och förtvivlan.

Hon är ung och stark. Hennes hjärta kraftfullt och fyllt av energi. Men hennes kropp är trött och kramperna tar den lilla kraft hon lyckas samla på sig mellan anfallen. Hennes ögon är blanka, hennes hy glänser av den svett som hennes idoga kämpande framkallar. Hon skriker tyst med en enda blick och man är så hjälplös. Kan inte göra något.

Bara vara där.

Försöka ge kraft till hennes älskling, som tappert står vid hennes sida, som viskar, säger, tänker och lever för och om hennes bästa. För att hon ska bli frisk. Komma tillbaka till oss. 

Vi försöker stötta honom, krama, hålla, vara nära. Så att han i sin tur kan orka stötta, krama, hålla, vara nära henne.

Det är svårt. Och obegripligt. Surrealistiskt, tror jag att jag kallade det när jag stod vid hennes fotända. Som om det inte var på riktigt. Inte kunde, inte fick, vara sant.

Läkarna tog beslutet att det var bäst om hennes kropp fick vila, att den slapp kämpa mot kramper hela tiden. Så hon fick sömnmedel och kunde för första gången på väldigt länge slappna av, koppla bort. Så sakteliga är hon på väg upp ur sömnen igen och läkarna kontrollerar noga vilken medicinering som fungerar bäst, så att hon ska slippa utkämpa dessa ständiga kamper på epilepsin.

För det är det det är. Epilepsi. Ovanpå allt annat, har hon fått epilepsi. Vår älskade, trötta, sargade och underbara vän.

Kämpa!

Har Sverige tappat hoppet?

Tänkte dock nu klämma till med en kommentar till Fredrik Häréns sommarprogram. Förutom att jag faktiskt träffat honom, när jag var på jobbintervju på hans webbföretag nån gång på nittiotalet, så har jag sett föreläsningar med honom på Svt24. Det jag fastnade för i hans sommarprogram var frågan som han brukar ställa sin publik; tror du ditt land kommer att vara ett bättre land imorgon än idag? I länder som Indien, Kina och Sydkorea svarar de allra flesta ja. Men i Sverige svarar bara 30% ja!

Det är inte konstigt att så många mår dåligt, när vi inte har några visioner om våra liv och vårt samhälle!

Har varit och fuskat med lite fejksol idag. Jag vet ju att jag egentligen borde avhålla mig från sådant, men ibland är det bara så skönt att få lägga sig ner i ett solarium och bli sådär genomvarm och mjuk i kroppen. Tror att det tog ungefär 10 minuter innan jag somnade idag.

Att sola solarium är egentligen väldigt mycket "bara vara" - det går liksom inte att sysselsätta sig med något annat än att bara ligga ner och möjligen lyssna på lite musik/radioprat. Skönt! Idag behövdes det verkligen! Sedan vet jag inte om det är vilan och bara varandet som ger den effekten eller om det är ljuset och värmen från lysrören som gör att jag känner mig så ofantligt mycket gladare och piggare efteråt. Kanske en kombination?!

Lungcancer är enligt Aftonbladet den nya kvinnosjukdomen.. men är den det? För lungcancer kan även drabba män.. och den drabbar ungefär lika många män som kvinnor.. eller rättare sagt.. antalet kvinnor som drabbas har ökat och närmar sig männens siffror med stormsteg..

Det finns cancerformer som drabbar alla.. det finns lungcancer som drabbar människor fast man inte har rökt eller varit passiv rökare..
Cancer är ändå cancer..

Det är en sjukdom vi aldrig kommer att komma ifrån..

Samtidigt så är det en himla massa tabun kring just cancer.. varför förstår jag inte.. och en hel del osagda regler..
Som att lungcancer bara drabbar rökare.. vilket vi vet är fel.. fast du som rökare har lättare att få cancer i lungorna.. men alla kan drabbas av lungcancer..
Att kvinnor får bröstcancer.. men det är faktiskt så att även män drabbas.. ok, de är inte lika många.. men de drabbas av bröstcancer de också.. och det talas det knappt om.. är det så skämmigt? Jag undrar.. för rent anatomiskt så har män också bröst.. och det är lätt att få cancer där också..

Det enda vi vet är att vi kvinnor inte kan få prostatacancer.. och män kan inte få äggstock-, äggledar-, livmoder- eller livmoderhalscancer. För dessa organ har inte..

Samtidigt är jag glad att det kommer en glad och positvi artikel om cancer..att det finns hopp.. att det inte behöver vara nattsvart.. för det är det inte... hur det än ser ut på röntgenplåtarna..

Läs även andra bloggares åsikter om Pysan, cancer, gyn, bröst, lunga, hopp, röntgen, organ

Men trots tidigare avslag på ändrade villkor så har det nu krupit fram en liten ljusning. Hon ska eventuellt få påbörja permissionstrappan redan nästa månad. Jag vågar inte riktigt tro på det, fast det är så. Jag håller däremot tummarna och hoppas, hoppas, hoppas, att kanske redan till jul, få tillbringa några egna timmar med vår mamma/mormor/farmor!

Läs även andra bloggares åsikter om Perminsson, Permissionstrappa, Anstalt, Fängelse, Hopp, Kriminalitet,

fast sen börjar det på teve så då måste tyvärr alla andra dörrar stängas

Läs även andra bloggares åsikter om ordning, hopp

Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet som den enfödde Sonen får av sin Fader, och han var fylld av nåd och sanning. (Joh.1:14)

Djup ropar till djup (Ps.42[41]:8)

Var är du? (1Mos.3:8)

Magen är fortfarande spänd och öm, bröstvårtorna fruktansvärt ömma och jag mår illa. Och jag låter mig själv glida in i tankar på att jag kan vara gravid. Så måste jag skärpa mig. Jag har varit skengravid tidigare. Jag har varit med om liknande saker utan att vara gravid. Det kan vara jag som lurar mig själv. Troligen är det jag som lurar mig själv. Varje gång jag tänker på hur det molar och värker i magen så måste jag lugna ner mig själv och inte låta mig själv hoppas för mycket.

En liten del av mig dock vill bara titta på barnvagnsmodeller och bebiskläder. Jag är fruktansvärt bra på självbedrägeri.

Det nya budet
(Joh.15:12)
Ni skall älska varandra så som jag har älskat er.

De två största buden
(Matt.22:36-39)
1. Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd.
2. Du skall älska din nästa som dig själv.
På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.

De tio budorden
(2Mos.20:2-17; 5Mos.5:1-22)
1. Jag är Herren, din Gud. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.
2. Du skall inte göra dig någon bildstod, någon avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.
3. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn.
4. Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat.
5. Visa aktning för din fader och din moder, så att du får leva länge i landet.
6. Du skall inte dräpa.
7. Du skall inte begå äktenskapsbrott.
8. Du skall inte stjäla.
9. Du skall inte vittna falskt mot din nästa.
10. Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans tjänare eller tjänarinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.

Den gyllene regeln
(Matt.7:12)
Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.

Saligprisningarna
(Matt.5:1-13)
1. Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.
2. Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.
3. Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet.
4. Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.
5. Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.
6. Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.
7. Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds barn.
8. Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.
9. Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen.

Den helige Andes sju gåvor
(Jes.11:2-3)
1. Gudsfruktan
2. Fromhet
3. Styrka
4. Kunskap
5. Insikt
6. Råd
7. Vishet

Den helige Andes frukter
(Gal.5:22-23)
1. Kärlek
2. Glädje
3. Frid
4. Tålamod
5. Välvilja
6. Godhet
7. Trofasthet
8. Mildhet
9. Självbehärskning

De åtta huvudlasterna och deras motsatta dygder
1. Glupskhet (Måttlighet)
2. Okyskhet (Kyskhet)
3. Girighet (Givmildhet)
4. Dysterhet (Glädje)
5. Vrede (Mildhet)
6. Leda (Frid)
7. Skrytsamhet (Blygsamhet)
8. Högmod (Ödmjukhet)

Nio sätt som vi medverkar i en annans synder
1. Genom råd
2. Genom befallning
3. Genom samtycke
4. Genom provokation
5. Genom smicker
6. Genom döljande
7. Genom deltagande
8. Genom tystnad
9. Genom att försvara den begångna synden

De tre dygderna med vila Gud tillbes och tjänas
1. Tro
2. Hopp
3. Kärlek

De tre främsta gärningar som åtföljer de tre dygderna
(Matt.6:1-18)
1. Bön
2. Fasta
3. Allmosor (barmhärtighetsgärningar)

De sju kroppsliga barmhärtighetsgärningarna
(Matt.25:31-46)
1. Ge mat åt de hungrande.
2. Ge dryck åt de törstande.
3. Klä de nakna.
4. Ge husrum åt främlingar.
5. Besöka de sjuka.
6. Besöka de fångna.
7. Att begrava de döda.

De sju andliga barmhärtighetsgärningarna
1. Råda de villrådiga.
2. Undervisa de okunniga.
3. Tillrättavisa syndare.
4. Trösta de bedrövade.
5. Förlåta oförrätter.
6. Bära orättvisor.
7. Be för levande och döda.

De fyra yttersta tingen
1. Döden
2. Domen
3. Himmelriket
4. Helvetet

* Nicht repräsentativ da der Statistiker bei der Ausübung seiner Tätigkeit volltrunken war.

Und was sagt uns das jetzt? Naja, eigentlich gar nix. Aber um die Freunde an der Öiro nicht zu schmälern behaupte ich, dass die Schweiz die Eröffnungspartie am Samstag gewinnen wird, da 22 + 24 +7 + 40 zusammen 93 ergibt. Und wie Allgemein bekannt ist, wurde 1993 die Tschechoslowakei aufgelöst, was den Tschechen übermorgen sicher noch schwer auf dem Magen liegen wird. Danke. Hopp Schweiss!

--------------------------

FREITAGSUPDATE:

Sagenhafte 41 Fähnli am Freitag; darunter Exoten wie Kuba, Iran und England.

Christian Constantin-Sonderpreis für Unentschlossenheit an den Fahrer des blauen BMW mit Schweiz, Tschechien, Portugal und der Türkei auf dem Dach.

SVP-Sonderpreis für Integration an die Zürcher Verkehrsbetriebe mit ihren schicken EU-Fähnli. (Schade, dass diese auf den neuen Cobra-Trams keinen Platz haben)

Alinghi-Sonderpreis für Windschnittigkeit an den portugiesischen Mitbürger mit seiner ca. 2 qm Flagge.

Strax vidare till nästa gudstjänst. Idag är det andra söndagen efter trefaldighet, och det handlar om kallelsen till Guds Rike i Svenska kyrkan. Kallad till hopp och närvaro predikar jag om. Det handlar om att se himmelriket, se Guds Rike och längta efter det. Kyrkan ska se och bekänna sin längtan efter Guds Rike tydligt, så som i Herrens bön: Låt ditt rike komma, låt din vilja ske på jorden så som i himlen. Hopp och längtan efter Guds Rike blir till närvaro här och nu i tiden. Guds Rike tar form i kyrkan i tron på Jesus. Han formar sin kropp här med sin Ande. Det är närvaro.

Vi hade texten om det kallade och utvalda, det ringaste, det som inte är till, från 1 Kor 1.  Tänk på att det som världen ser ner på och ringaktar, det är där tron börjar. Jag såg att det är syndernas bekännelse och förlåtelse som är det som världen ser ner på. Det är en sådan där sak som kyrkan inte ska skämmas över utan ta sin utgångspunkt och all sitt hopp i - syndernas förlåtelse i Jesu blod. Visst är det självklart?

Salve Bloggers

Ich durfte kostenlos ans letzte Testspiel für die Schweizer Nati vor der Euro, ans Länderspiel CH:FL in der neuen AFG-Arena in St.Gallen Weilen. Die Anfahrt mit dem Zug dauert zwar um die 2 Stunden, doch entging ich somit dem Stau und sonstigem Stress auf den Autobahnen ;)

Angekommen vor der Arena gabs überall Stände der Sponsoren bei welchen man Sachen gewinnen konnte und sich sachen anmalen konnte. Mit je einem Schweizer-Kreuz links und rechts auf der Wange und je einem "Hopp" und "Forza" gings dann ins Stadion.

Vor dem Match begrüsste die Mannschaft vom Fürstentum Lichtenstein uns mit einem Transparent auf dem folgendes zu lesen war "35'365 Lichteinsteiner wünschen der Schweiz viel Erfolg an der Euro'08", eine schöne Geste vom "Ländle"! Der anschliessende Match war meiner Meinung nach fussballtechnisch gesehen zwar nicht hochstehend, doch die Stimmung gefiel sehr. Es ist doch immer wieder schön über ein Fahnenmeer von Schweizer Fans zu schauen, resp. mittendrin zu sein ;-)

Das Spiel endete 3:0 für die Schweiz - und wir hoffen, dass die Schweizer Nati diesen Siegeswillen mit an die Euro'08 nimmt. Und wenns auch an der Euro'08 nach jedem Match so friedlich zu&her geht wie nach diesem Länderspiel, dann wirds ein super Fest! *s*

Alle Bilder dieses Spiels findet ihr in meiner Gallery oder Event.

Auf eine spannende Euro'08!
Cheers, Diving Angel

Jag vet att man inte ska tänka så. Men tänk vad häftigt! Hela marken skakar! Förhoppningsvis får även jag vara med om det. Eller ett vulkanutbrott. Det hade varit coolt. Om tre månader åker jag till Island. Undrar om det kan komma ett efterskalv då? ;) I vilket fall längtar jag till Island. Mucho!

Hon var lite trött. Nickade till emellanåt, med huvudet lutat åt ena hållet. Jag höll henne i handen hela tiden och emellanåt kramade hon mig, som om hon ville berätta att hon var glad att jag var där. Jag snackade på som vanligt och när hon somnade till tittade maken förebrående på mig och sa med ett leende att så mycket som jag babblade var det inte konstigt att hon blev trött.

Fast jag har en känsla av att hon gillar när jag pratar. Att hon tycker om att höra om annat än medicinering, att hon ska försöka lyfta den armen eller röra den där foten, att hon ska röra på huvudet eller krama sköterskans hand så hårt hon kan.

Jag har fått för mig att hon, i alla fall en liten, liten stund, kan låtsas att allt är som vanligt när jag berättar om saker som hänt, om grejer jag gjort, om människor jag mött. Ibland blundar jag själv, kramar hennes hand och låtsas så mycket jag bara kan. Att vi bara är och fikar. Att hon när som helst kommer att brista ut i ett av sina härliga och hjärtliga skratt. Att det snart blir så som det var.

Sen öppnar jag ögonen och hon är där. Ibland får vi ögonkontakt, så där så att man känner det som en pirrning längs hela ryggraden. Då vet jag att det bara handlar om tid. Att vägen kommer att bli lång och kämpig, men att vi fixar det. För hon är där inne. Min älskade vän.