MEDAN DEN CIVILISERADE delen av världen firar Israels 60 årsdag med The Israeli Presidential Conference 2008, president Peres stjärnspäckade mega-konferens med premiärminister Olmert, Tony Blair, Bush etc startade igår. I Jerusalem där ett flertal nuvarande presidenter, statschefer och f.d. makthavare kommer samman med kulturpersoner, vetenskapsmän och många framstående affärsmän träffas, medan en stor del av svenska massmedia och speciell public service ansluter till den palestinska minnesdagen av den s.k. Katastrofdagen.

Under morgonens TV 1 (11:10 in i länken) satt en dam av palestinskt ursprung och berättade att hon som en flykting längtar efter sitt hemland Israel. Jag förstår inte hur en svensk medborgare som bor i välståndets Sverige kan kalla sig flykting med en vilja att ta över min familjelägenhet i Israel. Vad som förvånar mig är att journalisterna, som lyfter fram den palestinska saken och minimerar Israels rätt att existera som judisk stat, och, som inte berättar hur judarna lyckades att omvandla öken till blomstrande land på 60 år inte har några samvetskval för att deras föräldrar inte hjälpte till att rädda judar från de nazistiska klorna.

”Vi firar inte Israels 60 årsdag” är rubriken på en artikel i SvD. Tidningen föredrar att publicera texten av 16 röda judar, som ägnar sina liv åt kampen mot Israel. SvD publicerar få proisraeliska texter. Vid sidan av dessa 16 judar är vi andra judar fler än 15000 som stödjer Israel.

Hallands Nyheter publicerar idag en antiisraelisk insändare som skrivits av bl.a. en beslutsfattare på migrationsverket i Kållered och som hela sitt liv bedrivit hetskamp mot Israel tillsammans med sin fru, som besökt terroristen och Hizbollahledaren Hassan Nasrallah. En annan chef på samma arbetsplats som under sin fritid skrev proisraeliska artiklar på sin privata blogg degraderades med hänvisning att proisraelism är skadligt för Migrationsverket. Tidningen Hallands Nyheter tar inte emot våra insändare som stödjer Israel.

Göteborg Posten publicerar idag på kultursidan en Krönika i vilket Israels existens som judisk stats ifrågasätts. Med tanke på Gert Gelottes artiklar i GP sedan i november förra året där Israel kallas apartheidstat försvarar GP idag sina positioner i kampen mot Israel.

Dagens Nyheter har en nyanserad ledare där man konstaterar att vägen till fred är lång. DN har tidigare publicerat ett stort antiisraeliskt reportage som var fullt av felaktigheter.

PÅ SAMMA SÄTT som Sverige saknar offentlig representant från regeringen i dagens Presidentkonferens i Jerusalem saknar svenska massmedia den nyanserade bild av den judiska staten så som man kan hitta i franska, tyska eller italienska tidningar.

Självklart gör det ont hos alla dem som ser Israel som en mycket positiv företeelse i en region som annars domineras av diktaturer och extremism. Men det hindrar oss inte från att fira Israel med en manifestation nu på söndag (18/5) på Göteborgs gator.

KOM till Manifestationen kl. 13 på Gustaf Adolfs torg

Oded Meiri

Ordf. FiM

Fientligheten mot Israel sitter djupt hos stora grupper i det svenska samhället. Efter decennier av ensidig rapportering lever de flesta i föreställningen att Israel är roten till allt ont medan palestinierna genom åren företrätts av hedervärda politiska ledare, utan ansvar för övergrepp och våld.

Lars Adaktusson försökte utöva sitt yrke genom att rapportera från båda sidor i konflikten. Han var i Västbanken och Gaza, i palestinska områden, men även i Sderot och Nahal Oz i Israel. En självklarhet för varje journalist med självaktning. Adaktusson förmedlade nyheter och producerade dem inte.

På hemmaredaktionen och bland kolleger i andra medier möttes min rapportering av skepsis. Faktauppgifter ifrågasattes, diskussioner fördes om det är rätt att sända inslag som kan uppfattas som ett stöd för ockupationsmakten.

Adaktusson menar att rapporteringen från Israel enligt hemmaredaktion skulle produceras så att man uppnådde kritik av ockupationsmakten Israel. Alltså journalistuppdraget omvandlas till opinionsbildarens uppdrag och i detta syfte är det tillåtet att vränga rapporteringen.

Det är precis så som journalister som Cecilia Uddén från Sveriges Radio, Cordelia Edvardson, Bitte Hammargen från Svenska Dagbladet, Stefan Hjertén, TT, Olle Svenning och Helle Klein på Aftonbladet och Britt-Marie Mattsson, Göteborgs-Posten, med flera jobbar. Deras hat mot Israel är ideologiskt och deras rapportering om konflikten styrs av deras vilja att framföra budskap och bilda opinion.

Under förra valet till presidentposten i USA deklarerade Cecilia Uddén att svenska journalister inte behöver vara opartiska. Hon menade att deras uppgift är att genom att styra rapporteringen bilda opinion mot Georg Bush. Alltså producera nyheter som inte riktig stämmer med verkligheten men uppfyller målet att bilda opinion i den inriktning som man vill uppnå.

Enligt definitionen är Cecilia Uddén inte journalist - hon är partisk opinionsbildare..

I den svenska debatten behöver man inte vara hängiven supporter av den israeliska regeringens politik för att betraktas som proisraelisk. Det räcker att ha ambitionen att låta båda sidor komma till tals i skildringen av konflikten mellan israeler och palestinier, skriver Lars Adaktusson i sin kolumn.

Ett exempel på förvrängning av nyheter hämtas från förra veckan rapportering om den s.k. ”humanitära katastrofen” i Gaza.

För ca två veckor sedan attackerade Hamas terrorister bränsledepån som ligger vid gränsen mellan Israel och Gaza. Två civila Israeliska lastbilsförare som kör bränsle till depån - som slussar vidare till Gaza - blev mördade. Övergångsstationer mellan Israel och Gaza attackerades fyra gånger under två veckor och orsakade delvis en förhalning av förnödenhetsleveranser till Gaza. En rapportering om detta skulle ge en förståelse för de minskade leveranserna hos svenska radiolyssnare. Det vet Cecilia Uddén. När hon rapporterar om fallet berättar hon att detta är en israelisk hämnd för att två civila israeler dog i en raketattack. En rapportering som är förvrängd och inriktad på att beskylla Israel för kollektiv bestraffning av palestinier och en våldspiral. När jag ringer till P1 och anmärker på detta lovar de att återkomma eller rätta till misstaget. Två löften som inte är uppfyllda.

Självklart erkänner inte dessa s.k. ”journalister” att de egentligen jobbar som opinionsbildare. Vad som är märkligt är att ansvarig utgivare inte tar itu med detta problem för att återvinna respekt för svensk journalistik.

Förhoppningar väcker den Yrkesetiska kommittén i Journalistförbundet som omarbetar sina regler för mottagande av s.k. stipendier för journalister efter ett fall då en känd journalist från GP tillsammans med 7 andra journalister fick ”stipendier” från Svenska kyrkan för att deltaga i en resa på Västbanken som ensidigt inriktades mot Israel. Gert Gelotte från GP skrev fyra flagranta antiisraeliska artiklar på ledarsidan i GP efter den resan.

Vår förhoppning är att nästa generations journalister har högre yrkesmoral.

Källa: SvD Lars Adaktusson 080423

Oded Meiri
FiM ::

I en undertecknad huvudledare i GP (19 april i GP) skriver han om en av de farligaste terroristerna i modern tid Ulrike Meinhof. Han ser henne som en "unik" person med "höga ideal" som var "en duktig och engagerad västtysk student och kärnvapenmotståndare i slutet av 50-talet".

Gelotte går så långt att han jämför Meinhof med helgon:

Själv lever jag med föreställningen att helgon och terrorister är ganska lika.

Denna skrämmande jämförelse trots vetskap om att Meinhof var

betald åsiktsagent för det östtyska kommunistpartiet och till sist terrorist i Röda Armé Fraktionen ..., som fördolt och för östtyska pengar framgångsrikt manipulerade den västtyska studentvänstern och fredsrörelsen.

Vad finns det att ursäkta och beundra? Det verkar dock som att Gelotte har en helt annan, väl synlig, agenda. Han skriver:

Den viktigaste lärdomen av Tysklands blodiga 70-tal är att även om polisen kan stoppa terrorister, och gjorde det, så måste terrorismen bekämpas med andra medel.

Läsaren får inte veta med vilka, men syftet med artikeln verkar vara att upplysa om att i dagens värld "bortser USA från både demokrati och mänskliga rättigheter i sitt krig mot terrorismen." Var detta konstaterande förevändningen till Gelottes artikel som åtföljs av en annan, mycket mera avvägd, artikel om Meinhof på kultursidorna i samma nummer av GP.

Gelottes artikel är ett praktexempel på "manipuleringsjournalistik" typisk för både Ulrike Meinhof i den av kommunisterna finansierade tidskriften "Konkret" och för den till Sverige sända "Köningsbergsradion" under andra världskriget som finansierades av nazisterna.

KÄLLA: Ledare GP På plats 19/4: Från idealist till terrorist

Nedan ett brev till GPs redaktion som skickades den 19 april och som inte har besvarats.

--------

VILKA HÖGA IDEAL HADE ULRIKE MEINHOF?

Dagens ledare i GP kan enbart väcka förvåning och rädsla. En av era huvudskribenter Gert Gelotte beskriver en av de värsta terroristerna i modern tid i termer av en individ med "höga ideal", vilket bekräftas av att hon var "en duktig och engagerad västysk student och kärnkraftsmotståndare i slutet av 50-talet." Är det hennes meriter som tyder på "höga ideal"? Eller möjligen det att "när andra drack rödvin och pladdrade om revolutioner, som minsann inte är några tebjudningar, gick hon från ord till handling."? Gelotte vet mycket väl att Meinhof själv "drack rödvin" och levde "ett guldkantat liv i Hamburgs penningstinna mediaelit." Och allt detta för de kommunistiska regimernas pengar som betalades för hennes tjänster som "åsiktsagent" och journalist med uppgift att destabilisera de demokratiska samhällena i väst.

Hur kan man vara så naiv som Gelotte och påstå att "Generella slutsatser är svåra att dra."? Dessutom bara efter några rader skriver Gelotte att

den viktigaste lärdomen av Tysklands blodiga 70-tal är att även om polisen kan stoppa terrorister, och gjorde det, så måste terrorismen bekämpas med andra medel. Ju mindre våld som tillgrips desto bättre.

Är detta inte en "generell slutsats" och dessutom helt utan grund! Det finns inga bevis att den västtyska polisen skulle kunna lyckas med att stoppa Bader-Meinhof-ligan på ett annat sätt än det som den använde. Skall det vara grunden för Gelottes slutkläm:

Som en nutida jämförelse bortser USA från både demokrati och mänskliga rättigheter i sitt krig mot terrorismen.

Var detta påstående, som med all säkerhet skulle passa bäst i Ulrike Meinhofs tidskrift "Konkret", syftet med Gelottes ledare i GP? Både förvånande och skrämmande att GP kan på sin ledarplats ger utrymme åt så dålig tendentiös journalistik.

J.B.

-- -- -- -- --

Att Gert Gelotte idealiserar terrorismen gestaltad av Ulrike Meinhof är helt följdriktigt med tanke på GP:s och Gelottes alster om aktuella terrorister i PLO/Fatah och Hamas.

/Red.

Palestiniernas mänskliga rättigheter är begränsade. När de skjuter raketer mot civila i Israel, så svarar Israel med flygattacker och likviderar dem som skjuter. Detta strider mot folkrätten. Det är bara palestinier som enligt folkrätten får skjuta mot civila. Det är oproportionellt våld att döda dem som skjuter. Man ska arrestera dem.

När Israel går in i Gaza för att arrestera dem, så bryter Israel mot folkrätten igen. Hur kan israelerna passera en gräns och arrestera människor där. Minst 50 % av de arresterade är barn hävdar tidningarna ofta. Dessa stackars palestinier är underlägsna. Deras raketer är primitiva med dålig träffsäkerhet. De får aldrig chans att utveckla riktiga raketer trots massivt bidrag från EU och Sverige. Bojkotten mot Gaza betyder att det är svårt för Hamas att smuggla in vapen. Det kan inte vara rättvist att Israel som är en stark militärmakt kan få hindra det folkvalda Hamas från att skaffa egna terrorvapen.

Istället för att bara stödja Hamas på papperet, inled direktkontakt med dem. Utbilda deras raketskyttar så att de träffar bättre. På detta sätt kommer vi att förstärka deras mänskliga rättigheter.

Den bästa lösningen är att den judiska staten Israel ska existera men med arabisk majoritet. Många av världens problem kommer då att lösas.

De enda återstående problemen kommer att drabba journalister som kommer att förlora 80 % av nyhetsvärlden och detta strider mot folkrätten.

/Red.

Svenska Journalistförbundet
Justus Bennet
Sekreterare i YEN
Box 1116 111 81 Stockholm

justus.bennet@sjf.se

Beträffande YrkesEtiska Nämndens behandling av anmälan mot Gert Gelotte och stipendiet från Svenska kyrkan

Inledning
I denna inlaga analyseras en grupp journalisters agerande i samband med att de tog emot diskutabla ”stipendier”. Jag ber att ni prövar om de fungerat som opartiska journalister när de deltagit i betalda och styrda resor, närmast av propagandanatur, för att sedan publicera artiklar etc i anslutning till vad arrangören hoppades att de skulle skriva.
Under en kort period i november och december förra året publicerades åtta antiisraeliska artiklar. Artiklarna hade samma tema och författarna hänvisade till en resa på Västbanken. När undertecknad började undersöka sambandet upptäckte jag att de tre aktuella författarna hade deltagit i en fem dagars resa till Jerusalem och Västbanken. Resan hade organiserats av Svenska Kyrkan och Diakonia. Dessa båda har sedan länge bedrivit en bitvis hätsk kampanj emot staten Israels försvarspolitik. De artiklar som nämnts ovan passade mycket väl in i det mönster som dessa kampanjer redan hade format.

Till min förvåning upptäckte jag att sju av de sammanlagt tio journalister som deltog i resan hade fått denna komplett betalad genom ett s.k. stipendium. Kyrkan betalade alltså både resa och uppehälle – uppskattningsvis 10 000 – 15 000 kr per stipendiat. Journalisterna deltog i en detaljplanerad resa (se schema nedan) där de fick träffa människor och representanter för de organisationer som kyrkan hade valt ut samt blev guidade av kyrkans samarbetspartners till de platser som kyrkan bestämde.
Enligt Svenska kyrkan är det tredje gången som en sådan resa arrangeras. Kyrkan avser att organisera en resa även i år.

Vid en debatt i närradio med en av stipendiaterna, Gert Gelotte, bl a om det lämpliga i att ta emot stipendier av detta slag försvarade sig denne med att sådana stipendier är vanliga. Som professionell journalist fann han därför inte något märkvärdigt i just denna resa. Detta oroande synsätt gör det ytterligare angeläget att den etiska nämnden prövar gränserna för detta slag av samarbete med utanförstående finansiärer.

Svenska kyrkan
För att förstå problemet måste man känna till att Svenska Kyrkan och Diakonia har bedrivit en allt mer antiisraelisk verksamhet sedan många år. Några exempel kan ges:

Svenska kyrkan har tillsammans med flera frikyrkor gått ut med upprop att människor skall bojkotta israeliska varor. Mest känd är den s.k. HOPP-kampanjen som nyligen avslutades utan större framgång. Målet var att man ville tvinga Israel att avträda både Västbanken och Gaza utan arabisk motprestation. Vanliga konsumenter skulle undvika Jaffa-apelsiner och annan frukt som producerats av bosättare på s.k. palestinskt område. Hela kampanjen misslyckades eftersom det inte gick att se i affärerna vilka apelsiner som odlats av bosättare. (Israel avträdde senare Gaza av eget beslut. Detta gav dock inte på minsta vis upphov till de effekter av tacksamhet och fred som kyrkan hade förutspått.)
.
- På förra årets Bok & Biblioteksmässa fanns det allt som allt fem antiisraeliska föredrag. Två av dessa stod Svenska Kyrkan för. I det ena intervjuades den kände israelhataren Jan Guillou av ärkebiskopen. Guillou upprepade sina teorier om att Israel är en terroriststat utan att bli emotsagd av ärkebiskopen. Kyrkan hade vid samma mässa inga föredrag där man kunde visa någon förståelse för Israels situation – att exempelvis både PLO och Hamas enligt sina stadgar har som mål att utplåna Israel som stat.

- Sveriges kristna råd, där Svenska kyrkan har stort inflytande, driver ett s.k. följeslagarprogram. Frivilliga svenska män och kvinnor stationeras i Västbanken (tidigare även Gaza) för att följa palestinier och tjäna som mänskliga sköldar samt rapportera om israeliska övergrepp. Programmet kostar flera millioner kronor. När deltagarna kommer tillbaka till Sverige engagerar de sig i en välorganiserad propaganda i tidningar, föredrag och seminarier där endast Israel kritiseras.

- Kyrkan har inga liknande program för följeslagare eller för journalister till andra, jämförbara konfliktområden trots att det finns många att välja på. Det är visserligen svårt att ta sig till Tjetjenien men det är inte omöjligt. Inbördeskriget i Alger på 1990-talet anses ha skördat 100 000 människoliv. Ännu fler har dött i Darfur. Kyrkans resor till Rumänien och Brasilien kan inte jämföras med den nu aktuella resan för journalister.

- Förre ärkebiskopen KG Hammar deltog i flera upprop tillsammans med grupper ur extremvänstern i Sverige och med Palestina-grupperna. De uppmanade inte bara till bojkott av israeliska varor utan man ville också pressa EU att bryta sitt handelsavtal med Israel. Hammar menade att han gjorde detta som privatperson, men givetvis var han inte omedveten om sin ställning när han gjorde det. Och inom kyrkan hördes endast lama kommentarer.

- Den nye ärkebiskopen har hållit traditionen vid liv genom att skriva till regeringen och uppmana den till kraftfulla åtgärder mot Israel.

Slutsatsen är att Kyrkan är mycket engagerad i konflikten, dock enbart på palestiniernas sida och har ett starkt intresse av att sprida sitt budskap i massmedia. En metod för att nå detta mål består i att man bjuder journalister i etablerade massmedier på välregisserade resor till området. Eftersom kyrkan bara bjuder journalister måste meningen vara att dessa efteråt skall tacka genom att använda sin massmediala plattform för att sprida kyrkans budskap.
Annonsen i tidningen Journalisten.

Målgrupp: Enbart journalister

Journalistresa
Jerusalem och Västbanken

Svenska kyrkan inbjuder till en journalistresa till Jerusalem och Västbanken 15 - 20 oktober. Under veckan möter vi företrädare för både israeliska och palestinska organisationer som arbetar för fred och rättvisa.
En vecka med föreläsningar, studiebesök och samtal. Det finns möjlighet att få resestipendium för den som önskar.

För mer information och anmälan
pressekreterare Thomas Ekelund,
018-16 96 93
thomas.ekelund@svenskakyrkan.se
senast den 17 augusti

Svenska kyrkan

Påstående

Inbjudan i annonsen ovan gäller som synes endast för folk i massmedia. Kyrkan lovar också att alla kostnader för resan skall betalas av researrangören om deltagarna så vill.

Journalisternas agerande medför att de
- tog emot otillbörlig gåva. Resan och uppehället representerar ett värde på ca 10 000 till 15 000 kr. Stipendier är dessutom befriade från skatter och arbetsgivareavgifter.
- gjorde avsteg från journalisternas etikregler att inte acceptera uppdrag, inbjudan, gåva, gratisresa eller annan förmån som kan misstänkliggöra journalistens ställning som fri och självständig journalist.
- gjorde avsteg från arbetsgivarens etikpolicy att aldrig delta i resor som betalas av researrangörerna. Eftersom Gert Gelotte arbetar på GP kan vi hämta ett exempel från GP:s etikbibel:
”Vi accepterar exempelvis inte bjudresor över huvud taget. Det betyder
inte att vi avstår från erbjudanden att följa med på resor om vi bedömer
att de är journalistiskt motiverade - men vi betalar då för oss. Detta
gäller oavsett om det är ett privatföretag, en myndighet eller en stat
som inbjuder....”

Yrkandet
Massmedias roll i samhället är mycket viktig. Massmedias bevakning av statsmakterna, samhällsfunktioner och deras funktion som opinionsbildare är helt nödvändig i demokratin. Journalistkåren som grupp har avgörande inflyttande över massmedia. Det är mycket viktigt att den etiska nivån inom kåren är hög.
Fallet som redovisas här är ett exempel på hur ett tungt samhällsinstitut försöker med otillbörliga medel smyga in sitt budskap.
Stipendier används av kyrkan för att bekosta journalisternas resa och uppehälle. Stipendier är till för att ge obemedlade människor möjligheter att förbättra sina villkor i samband med studier, forskning, utövning av ideell verksamhet m m. Journalisterna är i det aktuella fallet inte obemedlade, än mindre är de företag där de arbetar.
Det är viktigt att journalisternas Yrkesetiska nämnd analyserar det anmälda exemplet för att bevakning av de etiska reglerna skall öka.

Jag yrkar på
- att denna typ av betalning för resor skall bedömas som olämplig och oetisk.
- att de betalda journalisternas deltagande i denna resa skall proklameras som oetisk utifrån gällande etikregler. Förbundet anmodas alltså att bedöma detta som likvärdigt med tagande av muta. Om så inte anses vara fallet bör man skriva om de etiska reglerna och offentliggöra förändringen så att inte en godtrogen allmänhet kan förvänta sig ens ett försök till objektivitet.
- att journalistkåren skall informeras om att liknande fall är oetiska och anmodas att iaktta de regler som gäller.

Göteborg den XX januari 2008

Oded Meiri
Hallongången

Supplement

Deltagande journalister
Tom Alandh, dokumentärfilmare på SVT; Marie Jeanette Löfgren, producent och reporter på P1; Veronica Lilja, Utbildningsradion; Gert Gelotte, ledarskribent på GP; Peter Lindgren, programledare på TV 4; Tona Ishaq, reporter på P3 Nyheter; Pontus Mattson, inrikeschef på ekot; Roland Zuiderfeld, reporter på kulturnyheterna SVT; Grim Berglund, producent på TV 8; Karin Bernspång Alfredsson, Nattchef på Västerbottenskuriren.
Tre av dem som fick stipendier, (Tom Alandh, Gert Gelotte och Karin Bernspång) skrev antiisraeliska artiklar direkt när de kom tillbaka från resan. Övriga journalisters insatser är obekanta för anmälaren. Jag har inte letat efter eventuella andra artiklar eller program som andra journalister skrev eller gjorde.

Resans program

Som framgår av programmet nedan var resan planlagd i detalj. Journalisterna kunde inte fritt välja resmål eller vilka människor som de skulle träffa.
Jag kan dessutom bevisa att större delen av de israeler som journalisterna träffade bara representerar marginella grupper i Israel. De finns oftast på den politiska vänsterkanten och de samarbetar med palestinierna i kampen mot Israel. Rabbiner för mänskliga rättigheter är en sådan mycket marginell grupp vars ordförande var PLO:s rådgivare vid FN:s konferens för mänskliga rättigheter i Durban ( Sydafrika) då Israel som enda land i världen stämplades som rasistiskt.
Under hela resan träffade man en enda representant. för Israels regering och endast under 30 min. Man hann väl inte mer än att skaka hand och lystna på kort föredrag. .

Political Landscapes and Religious Interaction
in Israel and the Palestinian Territories
A Course for Swedish Journalists

15th – 20th of October 2007
arranged by Swedish Theological Institute

Date Time PROGRAM CONTACTS
Mon.15 Oct 12:0014:3017:0018:3019:00 Arrival at Ben Gurion, transfer to STICoffee, tea, fruits and cakes at STIWelcome and introduction of the program at STIJerusalem between two worldsDinner at STI with the Swedish Consul General, Nils Eliasson and Bishop Munib Younan

Tues Topics: Jerusalem divided
16 Oct 07:3008:3011:0012:3014:0014:3016:0016:3019:30 Breakfast at STI Field tour of separation wall and settlements in Jerusalem with ICAHD Briefing on the humanitarian conditions in the OPT at OCHALunch Augusta Victoria Hospital,Departure by bus to Dung GateTo Western wall, and walk through the Old City Departure to SCSCIsraeli Government Press Office, Daniel Seaman Buffet-dinner at STI with local Swedish Journalists and some other guests.(Stuart Schoffman, D. Kuttab)Hanna Siniora, Akiva Eldar)

Wed Topic: Holy land and Ideology Håkan
17 Oct 07:1508:0009:3012:0013:3016:0016:3018:30 Breakfast at STIDeparture to Hebron (with EAPPI representative)Briefing with CPT representatives discussion and guided tour of HebronLunch at TIPH-headquarters and representativesVisit to the West Bank Jewish settlement-block of Tekoa and meeting some of the settlers, (possible Meeting with Rabbi Froman)Departure to BethlehemVisit the Nativity ChurchDinner at the Tent Restaurant, Beit Sahour/ Shepherd's Field

Thur Topic: Larger than conflict
18 Oct 07:3009:0011:0013:0014:0015:3016.3018:3020:00 Breakfast at STIVisit to Muqata Lecture on The Palestinian Movement – from Secular to Religious – Fatah and Hamas, Salim Tamari Lunch at DarnaMeeting with Amira HassDeparture to JerusalemLecture By Sarah- IHL at Diakonia Panel Discussion with different Israeli Peace Organizations: Breaking the Silence (Mikhael Manekin), Yesh Gvul (Eyal Haneuveni), Peace Now (Noa Epstein), Rabbis for Human Rights (Arik Ascherman) & Machsom Watch (Hana Barag), Coalition of Women for Peace (Adi Dagan) at STIDinner at Restaurant in west J-lem (Fuccacha?)

Fri. Topic: The People in between Hakan
19 Oct 07:1508:0009:0010:3014:0014:3017:0019:0021.00 Breakfast at STIDeparture to Abu Gosh Meet at the St. Joseph Church Benedictine Monastery Co-existence at what cost?Visit to Qualqiliya and Jayyous with EAPPIs Lunch-packages at EAPPIs house in JayyousDeparture to Jerusalem through the West Bank via Immanuel settlement –block and Tapucha and Kalandia checkpoints Back to STI for restCultural evening at ICB Departure to Jerusalem

Sat. Departure
20 Oct 11.0012.00 Breakfast at STITime for individual plans and appointmentsLunch Departure for Ben Gurion

Gert Gelotte krönikör

Krönika 13/11: Att mäta med samma mått
Jag räknar mig till Israels vänner. Israel har rätt att leva i fred bakom säkra och erkända gränser. Men skall det bli möjligt måste samma rätt gälla Palestina. Israel har ingen framtid som kolonialmakt. Därför är en resa på Västbanken djupt uppskakande, skriver GP:s Gert Gelotte i fjärde och sista delen av sin serie.
KOMMENTERA Är en slutgiltig fred möjlig?
Läsarnas kommentarer:
83 kommentarer

JERUSALEM: Om några veckor träffas förhoppningsvis Israels premiärminister Ehud Olmert och den palestinske presidenten Mahmoud Abbas i Anapolis för att prata fred. Förhoppningsvis därför att så länge israeler och palestinier pratar med varandra är inte allt hopp om fred och försoning ute. Men ärligt talat är det svårt att se några skäl för optimism.
Medan det år ut och år in pratas vitt och brett om en tvåstatslösning med en självständig palestinsk stat koloniserar Israel Västbanken och inför ett apartheidsystem. Västbanken omfattar 22 procent av det gamla brittiska mandatet Palestina. Av dessa 22 procent är 10 procent i praktiken annekterat av Israel genom att barriären till största delen byggts på palestinskt område. Och sammanlagt är 40 procent av Västbanken förbjudet område för Palestinier.
I själv verket är det svårt att tala om Västbanken som en palestinsk enhet. Snarare rör det sig om en arkipelag av palestinska öar, kontrollerade av israeliska bosättningar, åtskilda av militärspärrar och vägar som endast får användas av israeliska bosättare. Parallellerna med det vita Sydafrikas försök att låsa in den svarta befolkningen i så kallade Bantustans är förfärande uppenbar.

Utan 1967 års gränser blir mötet i Anapolis bara inledningen till den amerikanska presidentvalskampanjen, säger professorn i sociologi Salim Tamari medan chefen för det palestinska Augusta Victoria-sjukhuset i Jerusalem, dr Tawfiq Nasser, förväntar sig föga mer än ett "fototillfälle".
Pessimismen på den palestinska sidan motsvaras av cynismen på den israeliska sidan.
- Om det inte blir någon överenskommelse kommer realiteterna att skapa en. Så tror jag det blir, säger en representant för den israeliska regeringen sedan han försäkrat sig om att inte bli citerad.
Realiteterna på marken talar entydigt mot en tvåstatslösning. I stället tycks Israel i praktisk politik sträva mot en enstatslösning där Israel behärskar hela Västbanken och där den palestinska befolkningen fördrivs i en långsam men obeveklig process av fattigdom och förtryck.
Ingenstans är utvecklingen i fel riktning tydligare än i Jerusalem. Öster om den gamla stadskärnan växer Ma'ale Adummim, en israelisk bosättning för 70 000 innevånare. Mellan Ma'ale Adummim och östra Jerusalem ligger området E1 som planeras för ytterligare bosättare. Förverkligas planen stängs området för palestinier. Den enda förbindelsen mellan södra och centrala Västbanken, öppen för palestinier, blir då en ny väg genom Juda öken öster om Ma'ale Adummim, genom israelisk militär spärrzon.

Denna utveckling borde främst förfära Israels vänner. Kanske kan Israel en tid fungera som ett vitt Sydafrika i Mellanöstern. Men hur länge? Fem år? Tio år?
- Israel kommer att kvävas, säger Salim Tamari. Och jag vet inte om han fruktar eller hoppas på en sådan lösning. Kanske både ock.
En tvåstatslösning förutsätter att Israel utrymmer Västbanken. Det kommer inte att ske om inte israelerna i gemen inser att alternativet är värre. Att utrymma Västbanken är förvisso ingen enkel uppgift. Israeliska regeringar är notoriskt svaga med små extremistiska bosättarpartier som vågmästare. Det krävs något alldeles extra för att en sådan regering skall ge sig på att tvångsförflytta en halv miljon bosättare där många anser sig ha Guds uppdrag att fördriva palestinierna.
Är det ens möjligt? Det är lätt att bli pessimist under en resa på Västbanken. Där ser det ut som om Israel koloniserat sig förbi the point of no return. Men optimism är en mänsklig plikt. De israeliska krafter som arbetar för fred behöver omvärldens hjälp. Den måste börja med att Västvärlden, USA och EU, mäter med samma mått åt palestinier som israeler.
Det går inte att fördöma palestinska terrordåd och samtidigt tolerera den lågintensiva terror som den israeliska regeringen låter gå ut över hela det palestinska folket. Det är inte rent spel att inleda en bojkott när Hamas vinner ett erkänt korrekt, demokratiskt val och samtidigt via FN finansiera den etniska rensningen av Västbanken. Israel skulle inte kunna beröva palestinierna deras försörjningsmöjligheter om inte FN kompenserade med pengar och matpaket.
Fred förutsätter rättvisa. Och rättvisa är att mäta med samma mått.

Krönika 12/11: Bakom en nio meter hög mur
Israel koloniserar Västbanken och överlåter åt FN att försörja palestinierna. Det är möjligen smart, men varför finansierar världssamfundet förtryck och plundring? frågar GP:s Gert Gelotte i den tredje av fyra artiklar om situationen på Västbanken.
QALQILIYA/JAYYUS: Barriären som byggs för att skilja Israel och israelerna från Västbanken och palestinierna motiveras med terrorhotet. Det är möjligt att den bidrar till att stoppa självmordsbombare, men huvudsyftet förefaller vara ett helt annat. I skydd av krav på säkerhet utvidgas Israel in på palestinskt område där palestinska bönder berövas sina försörjningsmöjligheter.
Barriären är ibland en betongmur, upp till nio meter hög, ibland en bred kalhuggen spärrzon med dubbla elektroniskt övervakade staket och en särskilt vidrig form av taggtråd - på goda grunder kallad rakbladstråd. Inga protester tycks hjälpa. Av planerade 780 km barriär var 409 km färdigbyggda, 66 km under byggnad och 304 km projekterade i september.
Vilka säkerhetsåtgärder israelerna anser sig behöva vidta på israeliskt område är naturligtvis deras ensak. Men 80 procent av barriären byggs inne på palestinskt område. 10,2 procent av Västbanken har hamnat mellan gränsen och barriären. I norr planeras barriären sträcka två långa fingrar med bosättningar djupt in på Västbanken. Öster om Jerusalem projekteras murar, staket och bosättningar som i praktiken klyver Västbanken i två delar.

En resa till den palestinska staden Qalqiliya med 35 000 innevånare, vid gränsen till Israel, är ingen självklarhet. Staden är helt omringad av murar och stängsel med två bevakade infarter. Vid huvudinfarten blir det stopp direkt. Minibussen jag färdas i har israeliska nummerskyltar och en ny lag förbjuder israeler att åka in i Qalqiliya. Ingen i bussen är israel, men de israeliska soldaterna tar chansen att trakassera oss.
Nåja, med hjälp av en lokal guide letar vi oss fram på en smal, nödtorftigt asfalterad byväg. Vid möten tvingas vi köra ut bland buskarna. Efter 45 minuter når vi den andra infarten - en smal tunnel under bosättarnas nya fina breda väg.
- Vi lever som kaniner, muttrar guiden och berättar att snart stängs huvudinfarten. Då blir byvägen och tunneln enda vägen in till Qalqiiliya - och ut.
Besöksförbudet för israeler kan förklaras med säkerhetsskäl. Israeler är inte populära i de här trakterna. Men den israeliska regeringen har också goda skäl att inte i onödan sprida kunskap om hur det ser ut i Qalqiliya. Här är barriären mot Israel ett nio meter högt betongmonster med vakttorn och kameror, krönt med ett elektriskt stängsel. Den gamla affärsgatan är nästan öde. Israelerna som tidigare köpte grönsaker här kan inte längre ta sig hit.
Det är svårt att se något annat syfte med den totala inringningen av Qalqiliya än att den israeliska regeringen vill tvinga bort befolkningen för att kunna utöka bosättarnas område.

Ett stycke utanför Qalqiliya ligger byn Jayyus. Olivodlingarna sträcker sig så långt ögat når. Men 75 procent av byns marker ligger på andra sidan barriären. För att få tillstånd att odla jorden måste bönderna kunna bevisa för de israeliska myndigheterna att de äger marken. Det är inte alltid så enkelt i ett land som på hundra år varit en del av det ottomanska imperiet, brittiskt mandat, under jordanskt styre och nu i praktiken beslagtagits av israeliska bosättare. Och lyckas bonden bevisa sin rätt har problemen bara börjat:
- Föräldrarna får tillstånd att gå genom grinden, inte barnen. Hamnar därtill något av barnen i israeliskt fängelse för att ha deltagit i protester mot barriären straffas hela familjen genom indraget tillstånd, berättar en av byns unga män och konstaterar:
- De flesta i byn får inte tillstånd och olivskörden kräver mycket arbetskraft. Första dan går det kanske bra, andra och tredje dan blir det problem vid grinden och fjärde dan är det stopp. På så vis bryts kontakten mellan byborna och deras jord långsamt men säkert.
Och när olivlundarna står "övergivna" kan de israeliska bosättningarna utvidgas med motiveringen att det sker på mark som ingen använder.
Att stå vid grinden i byn Jayyus och se olivlundarna på andra sidan barriären är en otäck upplevelse. Med vilken rätt stjäl den israeliska regeringen dessa bönders olivträd? Och vad skall bönderna leva av när de varken får odla sin jord eller ta arbete i Israel?
En allt större andel av palestinierna tvingas leva på "socialbidrag" från FN. Därmed bidrar vi alla indirekt till att finansiera den israeliska koloniseringen av Västbanken

Krönika 8/11:"Det finns inga palestinier!"
Palestinierna i centrala Hebron möts ständigt av automatkarbiner, kontroller och visiteringar. Här bor de israeliska bosättare som ser arabiska terrorister i skolbarn, skriver GP:s Gert Gelotte.
KOMMENTERA Till kommentarerna
Läsarnas kommentarer:
52 kommentarer

HEBRON/TEQOA: Sidney Petersson har arbetat många år för FN i bland annat Irak och Afghanistan, men har skånskan i behåll. Som pensionär flyttade han till Fiskebäckskil. Där blev lugnet lite för lugnt. Så nu är han tillbaka som frivillig "ekumenisk följeslagare" i den palestinska staden Hebron på södra Västbanken.
Hebron har 170 000 palestinska innevånare samt mellan 400 och 800 mycket extrema, ortodoxa judiska bosättare, många av dem från USA. Bosättarna har lagt beslag på några hus i den äldsta delen av stan och skyddas av israelisk polis och militär. Mycket unga israeliska värnpliktiga bemannar hustaken, vägspärrarna och pansarbilarna.
Palestinier som rör sig i den israeliska zonen av Hebron möts ständigt av automatkarbiner, frågor, kontroller, visiteringar, förödmjukelser. Dag in, dag ut. Men trots allt finns det ett slags rationalitet i soldaternas beteende. De är knappast där frivilligt. De vill inte dö i Hebron. De skyddar sig så gott de kan.
Värre är det med bosättarna. De har kommit till Hebron för att terrorisera och fördriva palestinierna. Metoderna är brutala och tarvliga. En basargata mellan bosättarhusen måste skyddas med ett tak av trådnät. Bosättarna kastar sten och vräker ut sitt avfall över palestinierna. Bevisen ligger kvar ovanpå nätet, betongstenar, skräp, avfall, cementklumpar.

Sidney Petersson och hans kollegor går basargatan varje dag för att eskortera palestinska barn till och från en skola som ligger bredvid bosättarnas hus:
- Vuxna bosättare kastar sten, blockerar vägen för barnen med sina bilar och skrämmer dem med vapen, berättar han och tillägger.
- För ett tag sedan satte de eld på skolan. Men nu är den reparerad och fin igen.
Någon polisutredning av mordbranden gjordes aldrig. Den palestinska polisen släpps inte in av den israeliska militären och den israeliska polisen brydde sig inte om Reem el Sharifs polisanmälan. Hon är rektor för 116 barn i tio klasser och konstaterar lugnt:
- Israelerna skyddar inte våra barn. Men skulle vi stänga skolan ger vi upp till bosättarna och vi tänker inte ge upp.
Det bor inte många palestinier kvar i den del av Hebron som "skyddas" av israelisk militär. Men några vägrar att ge sig av. Från ett hustak kan man iaktta konsekvenserna. De palestinier som bor på stängda gator tillåts inte använda entrédörren utan får ta sig in i husen bakvägen. Och även från baksidan kan det vara svårt. Några hus är bara tillgängliga om man först klättrar med stegar över hustak.

Hur kunde drömmen om Israel förfalla till stenkastning mot små barn? Nordost om Hebron, alldeles utanför Betlehem, ligger bosättningen Teqoa. Längst ut, bakom en taggtrådsbarriär och med en fantastisk utsikt över Juda öken, bor Leif Weissman. Han är affärsman i 60-årsåldern, född och uppvuxen på Söder i Stockholm. För tjugo år sedan flyttade han till Israel. För två år sedan byggde han sitt hus och blev bosättare.
Leif Weissman är en ytterst trevlig, humoristisk och gästvänlig människa. Men när samtalet kommer in på palestinierna och situationen på Västbanken händer något: Enligt Weissman finns varken Palestina eller några palestinier - bara araber som gör intrång på judisk mark. Han förespråkar förvisso inte våld, men hans stora mål i livet förutsätter våld:
- Det finns ingen plats för araber i Israel. Dom skall bo i arabiska länder. Det här landet är vår arvsrätt. Gud skapade hela världen. Det här lilla landet fick vi.
Och Leif Weissmans syn på palestinier ger inte stort utrymme för hopp:
- Araber är födda med terror, växer upp med terror och lever med terror.
Så vad säger man? Att åberopa mänskliga rättigheter hjälper inte stort mot en man som svarar med Gamla testamentets Gud. Så jag släpper ämnet. På väg tillbaka till Jerusalem tänker jag på det lilla hopp som trots allt finns.
Bland israeliska värnpliktiga som tjänstgjort i Hebron finns några med sällsynt moralisk resning. De har bildat organisationen "Breaking the silence" (Att bryta tystnaden). Offentligt berättar de om sina soldatliv i Hebron, hur de deltog i förtrycket, terroriserade den palestinska civilbefolkningen och till sist upptäckte att de borde ha skyddat palestinierna mot bosättarna, inte tvärtom. De är inte många, men de är mycket modiga och de är en oförstörd del av Israel.

Krönika 3/11: Terroriserade och plundrade
På avstånd är det lätt att låta sig förledas till att tro att Västbanken mellan Israel och Jordanien är ett sammanhållet palestinskt område under någorlunda palestinskt styre, skriver GP:s Gert Gelotte.
JERUSALEM: Nej, absolut inte. Dr Tawfiq Nasser, chef för palestinska Augusta Victoria-sjukhuset i Jerusalem svarar utan att tveka en sekund när jag frågar: Ser du någon anledning till hopp? Sedan tystnar han ett ögonblick och fortsätter:
- Vi har inkompetenta ledare. Vårt land är delat. Israelerna tar det lugnt medan vi slåss inbördes. Det finns inga tecken på att israelerna vill göra något positivt.
På avstånd är det lätt att låta sig förledas till att tro att Västbanken mellan Israel och Jordanien är ett sammanhållet palestinskt område under någorlunda palestinskt styre. Ingenting kan vara mer fel. Av Israels fem miljoner judiska innevånare bor en halv miljon på Västbanken i 149 bosättningar, varav hundra är så kallat illegala utposter. De är dock inte mer illegala än att de skyddas av israelisk polis och militär samt förses med både el och vatten. Bosättarbefolkningen ökar med drygt fem procent varje år.

De 2,5 miljonerna palestinier på Västbanken bor, grovt sett, på tre "öar" runt städerna Jenin och Nablus i norr, Ramallah och Jeriko utanför Jerusalem samt Betlehem och Hebron i söder. Gaza är helt isolerat. De palestinska öarna begränsas i väster av Israels så kallade skyddsvall, som till största delen är byggd på palestinsk mark, och i öster av den israeliska militära spärrzonen längs med floden Jordan och Döda havet.
Cirka 40 procent av Västbanken är antingen konfiskerad av bosättare eller på annat sätt förbjudet område för palestinierna. Resten är kontrollerat av israelisk polis och militär. Sammanlagt finns 563 kontrollstationer, vägspärrar eller andra hinder som syftar till att göra det svårt för palestinier att resa på Västbanken. Den som ändå vill förflytta sig behöver id-kort, magnetkort samt tillstånd och måste underkasta sig ideliga kontroller och förhör. Bosättarna där- emot har tillgång till ett eget vägnät där ingen palestinier får färdas och som styckar de palestinska "öarna" i isolerade holmar och skär.
Västbanken är ockuperad och koloniserad - i praktiken ett israeliskt territorium där israeler lever beväpnat herrefolksliv medan palestinierna hålls i bevakade enklaver. Likheten med sydafrikansk apartheid och bantustanpolitik är iögonfallande.
Konsekvenserna är skyhög arbetslöshet, upp till 70 procent, och galopperande fattigdom. Sedan 1999 har bruttonationalprodukten fallit med 40 procent och andelen som är beroende av FN:s mathjälp har ökat från tio till 34 procent.
Ur officiell israelisk synvinkel har palestinierna sig själva att skylla:
- Det är deras obehag mot våra liv. Vi försvarar oss och när man försvarar sig måste man ibland göra obehagliga saker, säger den israeliska regeringens presschef Daniel Seaman.

Sant är att självmordsbombningarna tycks ha upphört. Men det är också sant att den som vill smuggla in en bomb i Tel Aviv eller Jerusalem kan göra det. Och det är mycket svårt att förstå hur storskalig stöld av land och vatten kan vara ett skydd mot fanatiker med dynamit kring magen. 30 procent av bosättningarna ligger på konfiskerad privatägd palestinsk mark och 89 procent av Västbankens färskvatten kontrolleras och konsumeras av israeler.
Fram tonar i stället bilden av en israelisk politik som ytterst syftar till att konfiskera så mycket av Västbanken som möjligt och där det viktigaste medlet är att på alla sätt göra livet outhärdligt för palestinierna. Om det lyckas, vad återstår då av drömmen om Israel?
Dr Nasser gör så gott han kan i en omöjlig situation. Hans sjukhus är specialiserat på cancer och dialys. Cancerpatienterna kommer oftast för sent och skulle inte komma alls om inte sjukhuset ordnade busstransporter och tillstånd att passera vägspärrarna. Några akutpatienter ser han inte till. Den som är akut sjuk på Västbanken har inte tid att söka tillstånd för att få resa till Jerusalem utan måste hålla tillgodo med sämre vård.
Men barnen som skall in för dialys leker och skrattar när de kliver av bussen.
- Det gör mig optimistisk. Det betyder ju att vi har ställt in behandlingen av dem rätt.
Dr Tawfiq Nasser är glad för det stora i det lilla, ett barn som ler.
Annars finns inte mycket att skratta åt. De israeliska myndigheterna försöker komma åt sjukhuset genom att kräva in enorma påstådda skatteskulder. Lyckas de hotar konkurs.

Även våra medier är tystlåtna. Hur många svenskar fick denna nyhet om och om igen, som man brukar med den uppjagade rapporteringen från Israel? Notera också att man förtiger i media den systematiska förföljelsen som kristna palestinier utsätts för av sina muslimska bröder. Här återfinns dock ett undantag PMU.

Men var är Kyrkan med sina stora ord och exalterade känslor? Var finns journalisterna som kan skriva om detta? Det behövs måhända en studieresa till Gaza?

När får vi läsa Tom Alandhs ord om "skändligheter" och Gert Gelottes ord om "herrefolksliv"?

Göran B.

]]> http://fredimellanostern.wordpress.com/2007/12/28/stipendium-%e2%80%93-eller-vad/ Fri, 28 Dec 2007 11:06:36 +0000 Red. http://fredimellanostern.wordpress.com/2007/12/28/stipendium-%e2%80%93-eller-vad/ Jag har genom åren uppskattat många av Gert Gelottes ledare i Göteborgs-Posten och har ibland tänkt att skriva och tacka. Goda avsikter blir dock inte alltid genomförda. Men när Gert (och Tom Alandh) i november på kort tid skriver fem israelfientliga krönikor så undrar man först vad som hänt. Jo, de har med en grupp journalister blivit ”guidade” i Palestina under fem dygn av den falang i Svenska kyrkan som till varje pris skall ställa Israel vid skampålen. För sju av de tio i gruppen – däribland Alandh och Gelotte – var resan en bjudresa, ett så kallat ”stipendium” som kyrkan börjat ge – dock bara till handplockat folk från stora svenska medier. Genom att kyrkan kallar det stipendium och kurs vill man slippa kalla det för muta. Givetvis betalar man ändå för att det skall komma ut en mängd reportage i stora media med just det slags innehåll som kyrkan förberett. Annars hade vem som helst kunnat få åka. Och vem kan på fem dagar hitta något annat perspektiv än det man blir matad med i ett späckat program? Har ni som åkte redan glömt Jan Myrdals lyriska reportage från Pol Pots Kampuchea? Vi kommer att få se mycket framöver, inte bara i GP.

NATURLIGTVIS har Gert sett det han har sett. Palestinierna är – liksom judarna – ett lidande folk, inte tu tal om det. Men de ögonblicksbilder han ger har en hundraårig bakgrund som man inte kan bortse från. Ett låggradigt krig med många skarpa lägen har rått sedan minst 1920 då de första organiserade kravallerna mot judar ägde rum. I dag tycks inte ens många yrkespolitiker vara tillräckligt insatta i frågan hur hela den komplicerade historien uppstått. Graden av politisk absurditet syns bland annat genom att Israels hatade militära närvaro på Västbanken gjort att det brutala kriget mellan Fatah och Hamas ännu så länge begränsats till det Gaza där de palestinska antagonisterna inte hindrats av israeliska soldater. Samtidigt underminerar dock den judiska närvaron Mahmoud Abbas redan svaga ställning.

OM GERT OCH TOM hade besökt Berlin i juni 1945 hade de kunnat beskriva hur många tyskar led och svalt bland ruinerna. Om de då bara skyllt Berlins ruiner på de allierade hade alla utom rena nazister tagit sig för pannan eftersom de visste vilken roll tyskarna själva spelat i kriget. Om man skall fungera som krigskorrespondent, vilket Gert och Tom nu faktiskt gör, så måste man sätta in sina ögonblicksbilder i någon sorts större orsakssammanhang.

Och krig är det. Annars skulle man inte behöva någon fredsprocess.

PÅ BÅDA SIDOR finns det människor som säger: ”Landet är vårt.” Och båda agerar därefter. Somliga gör det av religiösa skäl, andra har andra motiv. Det kyrkan har visat är en del av de israeliska bosättarnas framfart. Men samma attityd har sedan 20-talet funnits bland många palestinier, innan de ens kallade sig så. Israel har åtminstone i Gaza visat att man skulle kunna flytta på sina bosättare mot dessas vilja – om det gav något i utbyte. Men vad fick man för det? Jo dagliga raketer över Sderot, en israelisk stad nära Gaza. Israel gensvarar militärt och håller hård kontroll på gränserna. Samtidigt levererar Israel – än så länge –vatten, olja, el och medicin till Gaza. Sa dom det på Svenska teologiska institutet? Fick gruppen uppleva raketerna i Sderot? Gert slänger ur sig beskyllningen att Israel skulle vara en apartheidstat. Sa dom att 20% av Israels befolkning är araber som har fulla mänskliga rättigheter och som inte önskar asyl i Sverige? Hälsade gruppen på hos judar – eller israeliska araber – som mist armar eller ben när de åkte bussen till jobbet?

BÅDE PLO OCH HAMAS har en ”stadga”, ett slags grundlag. Båda säger klart att inte en millimeter av landet kan eller får förhandlas bort. Aldrig någonsin. Hamas hänvisar mer till Allah än vad PLO har gjort. Men bådas stadgar syftar helt till att Israel skall utplånas som nation. Under Osloprocessen (1993-2000) förhandlade Arafat till sig flytten från Tunis till Ramallah, sade sedan nej till fred och startade ”al-Aqsa-intifadan” (sept 2000). Stadgan ändrades aldrig trots många löften. Palestinierna har fått mest ekonomiskt bistånd per capita i hela världshistorien. Var är alla sjukhus, bostäder, vägar och arbetsplatser och allt annat som pengarna skulle ha räckt till? Milliardvis med dollar har bara ”försvunnit”. Vem har betalat automatvapnen som alla vuxna män skjuter i luften med? Redan korruptionen bland deras egna ledare har varit palestiniernas olycka lika mycket som någonsin Israel.

ISRAEL skall ständigt pressas till förhandlingar. Men med vem skall Israel förhandla? Hur – och om vad – förhandlar man med två motparter som sinsemellan är fiender och som bara har som enda gemensamt mål – att de skall utplåna en? Vem är det som är apartheid, araberna som skall utplåna Israel eller Israel med sin arabiska minoritet?

I ett anfall av generositet sa en hög funktionär inom Hamas: ”Vi skall inte köra juden i havet. De skall få tid på sig att gå ombord på en båt.”

sign. SR

ooooooooo

BILD: Resestipendium

Propaganda är vad journalisten Gerd Gelotte förmedlar i GP den 3/11-07
Israeler lever beväpnat herrefolksliv medan palestinierna hålls i bevakade enklaver. Likheten med sydafrikansk apartheid och bantustanpolitik är iögonfallande.

Sällan har ett journalistiskt stycke varit så propagandistiskt och fyllt av osanning. Är verkligen palestinier "terroriserade och plundrade"? Lever verkligen israeler "herrefolksliv"?

HERREFOLK

Har Gelotte sett detta med egna ögon eller fick han höra propagandistiska sagor? Hans tvärsäkra påståenden har omöjligen kunnat ha stöd i fem dagars vistelse i krigsområdet. - Ty palestinier för ett krig mot israeler, skickar människor med bomber rund midjan för att mörda civila. Israeler måste försvara sig, eller tycker Gelotte att det är normalt att spränga oskyldiga i luften?

Vet inte Gelotte att ”herrefolk” associeras med något mycket otäckt och avskyvärt, inte så långt tillbaka i Europas historia? Vart vill han leda läsarens tankar? Herrefolk kan även associeras i vår undermedvetna med den antisemitiska urgamla föreställningen om det judiska folket. Är Gelotte omedveten om detta? Han borde veta, att israeler har tvingats att bevaka, kontrollera och förebygga alla försök till mördandet.

Vad menas med bevakade enklaver? Det är bokstavligen en lögn och verklighetsförfalskning att jämföra situationen på Västbanken med Sydafrikas apartheid och bantustan politik. Gelotte vet om detta, ty han skrev tidigare neutrala inlägg om Israel.

EN RESA, ETT STIPENDIUM

En kort resa och vi har ett resultat. Snabba, lögnaktiga slutsatser, otäckt spel med associationer och historiska paralleller. Är det ett anständigt journalistiskt arbete? Eller är detta propaganda?

Hur kan Svenska kyrkan inbilla sig själva och andra att denna oavbrutna stigmatisering av den judiska staten kan ge positiva effekter för en fredlig utveckling där nere? Hur kan en tänkande människa föreställa sig ett konstruktivt bidrag till lösningen, när starka krafter här i Sverige agerar för att hetsa upp svenska folket mot den judiska staten? Svenska kyrkan bidrar år efter år till demonisering, stigmatisering och förfalskning av verkligheten i ett konfliktområde genom målmedvetna och väl genomtänkta kampanjer.

Quo vadis Sverige ?

Sign. Göran

***

UNDER OKTOBER anordnade Svenska kyrkan och Diakonia en resa till Jerusalem och Västbanken för tio svenska journalister. Vid hemkomsten skrev en av deltagarna, Tom Alandh, om sina upplevelser efter fyra dagars rundresa.

”Varför gäller inte folkrätten och FN:s resolutioner och Haagreglementet och Genevekonventionen i Det heliga landet?” frågar han sig, och fortsätter: ”Hur kan ett folk så förföljt och förintat genom historien (som judarna) begå sådana skändligheter mot ett annat folk?” (GP Två Dagar 27/10 2007)

En vecka senare skrev en annan av deltagarna, Gert Gelotte, en ledarkrönika i GP (5/11) på samma tema. Gelotte inleder en serie på fyra artiklar med rubriken Terroriserade och plundrade. ”Israeler lever beväpnat herrefolksliv medan palestinierna hålls i bevakade enklaver. Likheten med sydafrikansk apartheid och bantustanpolitik är iögonfallande”, skriver Gelotte.
Av programmet och de möten som Alandh och Gelotte hade under sin rundresa framgår att det fanns ett syfte med besöket; att förmedla en tolkning av konflikten som innebär att Israel har det största ansvaret för att en lösning ännu inte kommit till stånd och att lidandet fortsätter.

Genom att enbart fokusera på verkan (palestiniernas svåra situation) och bortse från orsak (den historiska bakgrunden till konflikten) återvände dessa journalister hem med en endimensionell bild av konflikten.
Om enögt pro-israeliska organisationer i stället skulle organiserat en resa vars ambition var att uppnå känslomässiga effekter på resenärerna så hade man kunnat ta med sig journalisterna till Sderot som dagligen utsätts för granatbeskjutning från Gaza ett par kilometer därifrån.
Man kunde besökt israeliska offer för Hisbollahs beskjutning mot städer som Haifa, Kirjat Shmona och Metulla i norr.
Man kunde besökt några av de hundratals israeler som invalidiserats efter självmordsbombningar mot civila, eller anhöriga till dem som dött av dessa bomber. Man skulle låtit resenärerna ta del av Hamas partiprogram med dess öppna hänvisningar till Sion Vises protokoll.

Det är märkligt att Svenska kyrkan och Diakonia avstår från att problematisera konflikten. De kristna organisationerna borde vara medvetna om att det är deras egna kyrkor i Europa som hög grad skapat och hållit den antisemitism vid liv som till slut tvingade fram en judisk stat i Palestina.
Om det inte vore för judeförföljelserna, som kulminerade med Hitler men pågått i kristenhetens namn i århundraden innan dess, skulle judarna aldrig behövt fly från Europa och återvända till sitt historiska hemland. Den blodiga kamp mellan två folk om ett land som kännetecknar Israel-Palestinakonflikten har sitt viktigaste ursprung i Europa och den kristna världen.
De kyrkor som nu organiserar tendentiösa resor till ockupationens Israel och Palestina har förträngt sin egen historia. För några år sedan gjorde svenska kyrkan en senkommen men självkritisk granskning av sitt antijudiska förflutna genom rapporten Guds vägar, som antogs av kyrkomötet 2001. Där heter bland annat: ”Under andra världskriget ”förintades större delen av Europas judar i den världsdel där kristna kyrkan utövat inflytande från mäktiga positioner.”

Jag drar mig inte för att beteckna kyrkornas resa till Jerusalem och Västbanken som propagandistisk. Att erfarna journalister saknar distans och eftertanke är en nog så allvarlig sak, men att kyrkan förtränger sin egen, näraliggande historia, är minst lika oroande.

ooooooooo

ANDERS CARLBERG är ordförande i Judiska församlingen i Göteborg och vice ordförande i Svensk Israel-Information. Artikeln publicerades på GT Debatt 13 november 2007.

Gert Gelotte på Göteborgs-posten är ett bra exempel på en ilsken kristen. Christer Sturmark är en ”framträdande fundamentalist”, är ordförande för en förening med ”fyrkantiga” medlemmar som använder humanism som en ”knölpåk”, är löjlig och har "väckelsepredikantens glödande ögon".

Vad säger man om sådant? Först är det bäst att förklara de begrepp som Sturmark använder. Och sedan fundera över vad det är som får Gelotte att bli på så dåligt humör.

Ett sekulärt samhälle är neutralt visavi olika livsåskådningar. Alternativet är att en livsåskådning ska ha en prioriterad ställning. Vilken skulle det vara i så fall? Det verkar vara få som argumenterar för återinförandet av statskyrkosystemet. Sverigedemokraterna är ett sådant undantag. Svenska Kyrkan har säkerligen svårt att tänka sig en sådan utveckling.

En del tycker att samhället inte ska prioritera en viss, utan en grupp livsåskådningar, t.ex. de kristna eller möjligen de judokristna. Varför ska den tredje stora abrahamitiska religionen lämnas utanför? Och hur ska alla olika trosriktningar kunna ena sig om regler kring friskolor, kvinnliga präster, synen på homosexuella, etc. Det finns ju ett politiskt parti i riksdagen och regeringen som företräder den kristna människosynen, fast det verkar som om inte alla religiösa sympatiserar med detta parti. Därför tycker Humanisterna att samhället ska vara neutralt i förhållande till olika livsåskådningar. Det är väl inget att bli upprörd över?

Christer Sturmark tror inte att det finns några gudar. Gelotte, som är katolik, tror att det finns en gud. Många andra tror också på en gud, men som ställer helt andra krav på sina följeslagare. En del tror att det finns flera gudar, att en gud har funnits men nu är död eller att allting är en del av gud. Varför är Gelotte så arg på just den som inte tror att det finns någon gud?

Gelotte gillar inte att Sturmark och många andra kallar sig för humanister. Han skriver ”Humanism är en lärdomstradition, öppen för att det ständigt finns något att lära, något att förstå. I sina bästa stunder förmedlar den tolerans mot oliktänkande, respekt för vårt vetandes ofullkomlighet och ödmjukhet inför tillvarons mysterier.” Här har Gelotte helt rätt.

Humanismen återföddes under renässansen då människor började söka svar på livets frågor genom att studera livet och inte gamla religiösa texter. Gudstron härskade i början helt men försköts alltmer i bakgrunden till följd av ökade kunskaper om verkligheten.

Det finns även idag de som kallar sig för kristna humanister. De har en bra förklaring av humanism:
”Människan hade blivit alltings mått. Det goda är det som vi efter en förnuftig kalkyl finner vara nyttigt för människan. Tänkare med detta grundkoncept började anta beteckningen humanister. Ibland presenterade de sig som "fritänkare". Självklart uppfattades denna omvälvning i tänkandet som mycket problematisk eller direkt hotfull av kyrkan. Lika begripligt är att många humanister snart började dra ateistiska slutsatser av sin grundsyn. Humanism och kristendom blev i 1800-talets språkbruk konträra storheter. De som presenterade sig som humanister markerade därigenom att de ställt sig utanför den kristna kyrkans sfär.”

Så det kan knappast finnas någon anledning att bli upprörd för att Sturmark kallar sig för humanist, när även förbundet Kristen Humanism har ungefär samma synsätt som Sturmarks organisation Humanisterna.

Kan det finnas någon helt annan förklaring till Gelottes vredesutbrott? Här är några hypoteser:

1. Som katolik måste Gelotte föra ut samma budskap som påven som uppenbarligen ser ateismen som en huvudfiende. Så här säger Påven ”Atheists and the proud have a good life, they are fat and well-nourished, they laugh at us and say: But where is God? They are not concerned with us and we have been sold like sheep for slaughter.”
2. Religiösa talar ofta om tvivlet på tron. Gelotte skriver ”Varför finns något över huvud taget? Varför lever vi?” Sitt svar söker de i kontakt med Gud, men många får inget svar. Gud är tyst.  Moder Teresa, saligförklarad av påven, säger: ”tystnaden och tomheten så stor, att jag tittar men ser inte, att jag lyssnar men hör inte” Men rationella humanister slipper ställa frågor till gudarna utan vänder sig till sakkunniga eller kanske konstaterar att något svar inte finns.
3. Ett vanligt trick i debatter är att höja rösten när argumenten är svaga. Inte kan väl det vara orsaken till Gelottes val av formuleringar.
4. Kanske tvivlar inte Gelotte på sin Gudstro men vantrivs i det auktoritära katolska tron. På det tyder hans engagemang för Katolsk Visions Manifest: prästerna ska väljas demokratiskt, påven utses av en mer representativ valförsamling, kvinnor ska kunna bli präster, församlingarna ta beslut i demokratisk ordning, avskaffande av celibatet, homo- likställs med hetrosexualitet, etc. Där står även ”kyrkans närvaro i sekulariserade samhällen [kännetecknas] av värme och uppmuntran och en sakligt välunderbyggd diskussion”. Gelottes irritationen över den katolska kyrkan kanske spiller över på annat.
5. Religioner är till sin natur auktoritära. Ledarnas makt bygger på att deras rätt att tolka guden. Församlingsmedlemmarna ska lyda. Sådan organisationer måste angripa dem som minskar ledarnas auktoritet. Gelotte för en intensiv debatt med vällovlig agenda inom katolska sfären, men kanske inte tål kritik som kommer utifrån.

Det finns säkert fler tänkbara förklaringar till Gelottes utbrott. Det är en angelägen uppgift att fundera vidare på vad det är som skapar aggressiviteten hos kristna när de möter synpunkter som strider mot deras lära.

Tilläggas kan att inte alla katoliker delar Gelottes förakt för Sturmark. Det katolska läkaren och bloggaren Bengt Malmgren skriver: "För det första är Sturmark ingen fanatisk religionsmotståndare, även om han är tydlig med att han själv inte tror på Gud, och för det andra visade kvällens debatt att det fanns många beröringspunkter där en konstruktiv religionskritik kan vara positiv också för Kyrkan. Dawkins bok tar i sina senare kapitel upp hur religion kan missbrukas och vara upphov till mycket elände, och även om man som kristen inte kan hålla med Dawkins om att religionen är upphov till allt elände, så finns det en sund religionskritik, och där är, menade Sturmark, kyrkorna ofta dåliga på självkritik och vågar inte riktigt säga ifrån när det dyker upp avarter inom de egna leden. Man är ofta för hänsynsfulla mot varandra."