Inte nog med att man är sjuk,det är allt "runt omkring" som hotar ta livet av en.

F-kassan och regeringens och för all del många av "vanliga" friska människors nedvärderande attityd mot oss.

Vi simulerar,fuskar och det ena med det tredje.

Så säger bara dom som inte själva varit riktigt sjuka.

De som har ett par förkylningar om året och kanske en omgång influensa.

Eller de som inte har en nära anhörig som är sjuk.

Jag kan garantera att man vill INTE ha med F-kassan att göra i onödan.

Alla dessa papper man ska fylla i om det mest privata,alla möte man ska underkasta sig att gå på och bli förnedrad och ifrågasatt till på köpet.

Jag är så ivinnerligt trött på detta så jag vet snart inte var jag ska göra av mig själv.

Jag orkar helt enkelt snart inte med mitt liv längre.

Men det kanske är så det är tänkt för att få bättre siffror i statistiken.

Det känns nästan så.......................... de tar livet av en sakta men säkert.

Jag är så trött så trött,hur länge till ska jag orka???

Det är kul med Christian Olsson i tresteg, att Carolina Klüft i alla fall till hälften representerar Karlskrona och Blekinge och när Susanna Kallur är i form. Men hur kul är en medalj från OS i Kina, vem kan gilla det man själv gjort till lika många hundra procent som insatsen ändå är värd?

Nu blir det ingen Christian Olsson den här gången, men han stannar inte hemma av annan kraft och beslutsamhet än att baksidan av låret inte håller. Och dom irakiska idrottarna, som inte kommer dom heller, är tvingade av den internationella olympiska kommittén att avstå. I kommitténs värld är det nämligen viktigare med idrottsförbund som är självständiga än att människor, som dom i Kina, får en chans att vara det.

Alltså pratar kommittén och andra företrädare för OS i Kina mer och hellre om stopp för doping än gör nått verkligt för att stoppa mänskligt lidande. Eller som en av alla dessa politiker som inte heller skäms för att vara på plats, kulturministern i detta land, Lena Adelsohn-Liljeroth sa att kanske, om det finns tid och utrymme, så kanske hon kommer att säga nått.

Det hjälper inte att säga att det kanske kan bli annorlunda, om vi är där kan vi påverka. Inget förändras i grunden av lama, fega, menlösa så kallade protester. Sitta på fina platsen under ett OS i Kina, är detsamma som att acceptera.

Ett OS i ett land som vägrar människors rätt att ens finnas till, är så vidrigt att det är obegripligt att det bara kan hända. Och alla med minsta lilla finger i den här syltburken är skyldiga, alla från regimen på plats till SVT som också ville göra pengar på eländet och föreslog en särskild OS-TV-avgift för ålderdomshem och dagis.

Ingen idrott är värd det pris som nu betalas i Kina. Inget över huvud taget. Kan du se dig själv i spegeln ens om du bara följer OS på TV?

Poliserna hade julfest i polishuset - och kollade på porrfilm. 
Med på festen fanns en kvinna som agerade i porrfilmen.

Kan omdömet bli sämre ?

http://www.expressen.se/nyheter/1.1177941/poliser-tittade-pa-porrfilm-kvinna-krankt

Sen vet jag inte vad jag ska säga om nedanstående som går att utläsa ur expressens artikel men helt klart rör de sig om djurplågeri utav värsta sorten.

http://orebro.expressen.se/nyheter/1.1177526/rocky-lag-svart-skadad-i-tre-dygn

Jag kan för mitt liv inte förstå hur man kan utsätta sig för något sådan mot lite pengar. Eller ja, man kan ju vinna rätt så mycket också. Men nog är de surt ihoptjänande...

Jag hade sprungit därifrån direkt. Jag har gjort alla fel. Varit otrogen, haft fel kille i fel säng, varit med en högst upptagen kille samt snuskat mig med min kompis lillebror. Hur pinsamt hade inte det varit om det kom fram? Ja nu berättar jag ju det ändå tänker någon. Men ingen vet ju när detta har skett och det har stor betydelse ;o)

Polisen i Malmö visar gång på gång att man undergräver all demokrati och att man efterlängtar en ren och skär polisstat (om vi inte redan lever i en sådan?). Alla snackar gärna om hur farligt det är för tonåringar att gå ut på stan dessa dar för att man riskerar att få stryk. Jag kommer ihåg när jag och mina vänner gick ut, vi var inte rädda för att bli nedslagna av andra ungdomsgäng - vi var rädda för grisar i uniform som inte drar sig för att spöa oss, rada upp oss mot väggen och visitera oss. När jag fick stryk av en ordningsvakt en gång så ifrågasatte jag om det var en människa som misslyckats med fysutbildningen på polishögskolan och ville hävda sig själv. Numera hävdar jag att man får utbildning i kåren om hur man ska trakassera arbetarungdomar på bästa möjliga sätt. Rada upp oss mot väggen, fråga om vi knarkar, slå på oss - gör vadfan ni vill, men en gång så kommer ni få fan tillbaka. Det hoppas jag ni är medvetna om. Avskeda asen på malmösnuten och gör det nu! Annars är det en jävla skymf mot all demokrati som påstås finnas i det här ruttna samhället.

Malmögrisen har ett ruttet förflutet och verkar alltmer får en rutten framtid. Och man har inte ens vett att be om ursäkt om sitt jävla beetende till familjen, där man förklarar vilket dåligt område man bor i och förklarat att man är dåliga föräldrar. As, det är det enda ni är!

FILM PÅ ALLT

Det ena från när jag var runt fem år gammal. Var hemma hos min kompis och lekte. Min bror kom över, antagligen bara för att hämta mig. Men han säger att mitt barbiehus, mitt rosa stora älskade barbiehus bara rasat ned och gått i sönder. Jag blir helt förskräckt och kutar hem. Antingen gråtandes eller med gråten i halsen. Vilket minns jag inte. Väl hemma är jag snabb in på mitt rum, upptäcker där att att mitt barbiehus står där, precis som jag lämnade det. Inget har hänt. Inte ens en skråma har det fått. Brorsan säger väl att det är ett aprilskämt. Jag fattar inget. Han ljög. Mamma förklarar att man får luras idag. Jag fattar inget. Han ljög och det är alltså okej? Jag blev helt bestört och det var okej? Om jag inte redan grät så kom det med all sannolikhet då. Än idag mår jag dåligt av att tänka på den dagen. Känslan kommer nog alltid finnas kvar inom mig. Känslan av att bli lurad. Känslan av att tro att något så hemskt hänt och sedan så var det inte så. Jag gillar inte heller Aprilskämt. Inte såna som gör illa människor iallafall. Och efter sprattet jag spelade på min familj i julas så drar jag mig för skämta faktiskt. För det gör riktigt ont att se att människor blir så glada över något som faktiskt bara är påhitt... och att behöva säga att det inte är så utan att säga att man bara skojade och se alla dessa besvikna och sura ansikten. Ja, det var inte roligt.

Det andra som jag kom att tänka på handlar inte om "första April". Men om fröknar, barn och ironi. Jag är ju ironin själv. Älskar ironi. Men jag är även såpass vettig att jag förstår att en vuxen människa inte ska använda ironi MOT ett barn. Tillsammans med barn är en annan sak. Men då ska man veta vad man gör oxå.

En före detta kurskamrat till mig var med om en jobbig sak på sin praktik. Hon var på en förskola och detta inträffade vid något av de många måltiderna. En pojke i tre års åldern frågar om han kan få vatten. Visst, svarar väl personalen som sitter bredvid honom, tar vattenkannan och häller en skvätt över honom. Över honom. På hans huvud så det rinner över hans ansikte och blöter ned hans kläder. Hur mycket det var vet jag inte. Men att det var tillräckligt det vet jag. Tillräckligt att det inte var ok. Min kurskamrat förstår inget. Förstår inte hur en vuxen människa kan göra så mot ett barn. Hur någon kan utnyttja sin ställning och sin makt mot en treåring. De andra vuxna som sitter där, skrattar och tycker att det var roligt. Personalen på förskolan skrattar alltså över att en treåring fått vatten hällt över sig, mot sin vilja, av en vuxen människa vid matbordet. Det finns inga ord över hur jag känner för den situationen. Att jag känner är ingen tvekan om. Att jag inte hade kunnat sitta bredvid och inte gjort något är heller ingen tvekan om. Hon som var vittne till det här visste inte vad hon skulle göra. Hon tyckte självfallet att det inte var ok och tyckte att personalen var hemska. Det här stred ju mot allt av det som hon hade lärt sig. Men hon är inte särskilt stark som människa och vågade väl inte riktigt säga emot dem som jobbade där. Men eftersom personalen bara svarade att de brukade "göra såhär", "skoja med varandra", och inte visade några tecken på att hjälpa pojken att få torra kläder på sig... så tog hon ut honom i hallen och hjälpte honom på med rena och torra kläder. Pojken var ju chockad och verkligen inte med på "skämtet" som personalen uttryckte det.

Jag är starkt emot att använda ironi mot barn. Jag är även starkt emot förnedring av barn. Likaså är jag starkt emot att utnyttja den makt och position en vuxen alltid har mot ett litet barn. Det borde alla vara. Särskilt de som kommer i kontakt med barn.

Jag förstod så klart att det inte var för min skull hon hade köpt den utan för pojkvännens. Jag såg henne i underbar klänning på nyårsafton, men jag vet inte hur länge sedan det var innan dess. Jag klagar inte, vilken kvinna går omkring i sexiga klänningar hemma en vanlig vardag?

Efter att jag tappat upp ett bad till M och hon lagt sig till rätta med ett glas vin passade jag på att titta lite närmare på klänningen. Jag ville känna på den och lukta på den men jag hann inte så långt förrän jag såg storleken på den och den verkade lite stor till henne.

För att göra en lång historia kort, klänningen var inte till henne. Den visade sig vara ett led i mitt nya liv utan kalsonger. Jag har aldrig fantiserat om feminisering och jag antar att det var just därför M tyckte det var så roligt att köpa mig en klänning. Jag bar inte klänningen lika snyggt som hon hade gjort och mina ginder matchade färgen, men M verkade väldigt nöjd.

Som tur är för oss alla är min hjärna numera så avsexualiserad som kan bli. Vill inte! Även om kroppen sänder allt annat än subtila signaler när hjärnan pausar lite om natten. Jag väljer att bortse ifrån det. Jag är inte redo. Känner mig bara ful och äcklig och vill inte att någon ska ta på mig. Har den där känslan igen när jag inte ens kan förstå att jag någonsin velat. Att någon någonsin velat. Att jag kunnat tänka mig att lämna ut mig själv så fullständigt. Förnedra mig. Det är faktiskt ganska fascinerande hur vidrigt motbjudande jag kan gå runt och känna mig. Rent objektivt vet jag ju att jag inte är så fruktansvärd, men det är inte så det känns. I huvudet har ringaren i Notre Dame och jag en hel del gemensamt.

Dessutom går jag och spänner mig inför hur jag kommer att reagera när det oundvikliga beskedet kommer att han är med någon annan. Inte ligger med någon annan alltså, det förutsätter jag att han ägnar sig åt mest hela tiden. Är med någon annan. När det blir där fullständigt klart att han lyckats gå vidare där jag fortfarande har stelnat och frusit fast i något som aldrig ens var verkligt. Åh, gud så jag behöver skärpa mig. Tonårstönterier hör liksom hemma i tonåren av en anledning. Nåväl. Även denna lilla känslopuckel ska väl passera, så som brukligt är. Passera och övergå i en mer normal nivå av stördhet. Där jag hör hemma.

Har personligen något större krav på innehållet i TVprogrammen än så för att ta mig tid.

Däremot har jag reflekterat över hur olika mottagandet på ovanstående program har varit.

När Big Brother var på tapeten upprördes många av att deltagarna var instängda i "TV-studion" och att det förekom mycket alkohol och umgänge på både det ena och det andra sättet mellan deltagarna. Ren förnedringstv. Aha - vissa likheter således.

Skillnaden är väl att deltagarna i Big Brother ville bli kända medan Slottsstjärnorna redan är det. Så kan någon förklara för mig varför kändisar utsätter sig för dylikt?

Crea Diem! / Susanne 

Så länge man håller sig anonym med en främling och inte berättar sitt namn osv. så är det nog lugnt... Men om man avslöjar för mycket av sig själv och kanske skickar bilder eller visar sig själv i webcam, då är det farligt, eller kan bli... Personen på andra sidan kan spara bilder, publicera dom osv och så blir man totalt uttnyttjad i cybervärlden och om man har otur även i den verkliga...

Och man ska ALDRIG bestämma IRL möten med personer som man har cybersex med som man inte känner... Det är stora risker för att det kan gå illa...

Men i övrigt så är det bara fånigt med cybersex... Men visst om man har pojkvän eller flickvän som man kanske inte bor ihop med eller så, så kan det vara ett fint sätt att vara intima med varandra fast man inte är hemma hos varandra...

Allt man gör på internet är under eget ansvar...

//Mumintrollet

I artikeln, Hårdare krav på arbetslösa i Sundsvall, berättar Lena och Karin en förskräckande berättelse ur verkligheten. En berättelse full av systematisk förnedring av arbetslösa.

 Arbetsförmedlingens hjälp består i att de arbetssökande i storgrupp skall berätta för de andra: "Varför hon inte fått de jobb hon sökt." Det är säkert någon beteendekonsult som berättat för arbetsförmedlingen i Sundsvall, att det bara är nyttigt för de arbetssökande att lära sig att stå för sina personliga misslyckanden inför andra.

Som ett led i det konsultinlärda stärkandet av självkänslan är att tvinga de arbetslösa att söka arbeten långt utöver den arbetslöses kompetens: "Karin visar brevet från arbetsförmedlingen där det står att hon ska söka jobb som civilekonom. Hon som jobbat inom vården i hela sitt liv. Men söker hon inte jobbet kan hon, enligt samma brev, förlora rätten till ersättning."

Tro mig, det kan bli värre! Det räcker inte med förnedringen de sökande redan utsatts för. Tydligen har beteendekonsulten, som säkert kostat stora pengar, lärt arbetsförmedlingen att det bara är nyttigt att de arbetssökande lär sig att berätta sitt livs historia för vem det vara månde: "Jag trodde inte mina öron. Jag skulle berätta om min barndom, eventuella skilsmässor, relationer till min familj, vilka mediciner jag använder och hur ofta jag går på krogen, säger Lena."

Arbetsförmedlingens chef Berit Edblad bekräftar i allt väsentligt Lenas och Karins berättelse. T o m de integritetskränkande frågorna: "Det ska vara ett samtal som bygger på ett förtroende mellan den som söker och handläggaren." Berättar handläggaren något om sitt liv för den arbetssökande, för att markera att det är fråga om ett ömsesidigt förtroende?

Två artiklar och inte en enda uppgift om hur arbetsförmedlingen förmedlar arbeten!

Detta var allt för mig...

//Mumintrollet

//Mumintrollet

//Mumintrollet

Hur kan människor som för bara ca 5-7 år sedan - dvs de flesta vuxna människor från drygt 20 och uppåt - plötsligt bli beroende av sådana hjärndöda program? Kan det verkligen kallas underhållning?

Men jag är inte förvånad, tyvärr. Åtminstone när man tittar på hur skolan ser ut. Dagens tonåringar är obildade, slöa och verkar rent ut sagt dumma.

Hur kunde det bli så? Ja, personligen misstänker jag att det beror på det sittande partiets långvariga tid vid makten. Alla dessa pedagogiska experiment som testas och förkastas ungefär vart tionde år.

Bara en sådan sak som de hemsidor och profilsidor som finns ute på internet... Personer som är lite drygt 20 år gamla, kan stava, rätt så bra, och behärskar sitt eget språk ganska ok. Men alla tonåringar och yngre, skriver så ofattbart dåligt att man förstår att de nästan inte har ett skriftspråk alls. Tydligen är deras så kallade språk enbart muntligt.

De ungdomar som växer upp nu, är så försummade av sina föräldrar att de låter sig utnyttjas av främmande personer i anonyma chatrum. Flickorna, som för övrigt även i vanliga fall klär sig som gatuprostituerade, tar gärna av sig det lilla de har på sig efter mycket liten övertalning. Posera för nakenbilder? Javisst, bara jag blir känd. Så verkar det låta rätt ofta idag. Dokusåpa-"stjärnor" tycker det är feministiskt att förnedra sig genom att exploatera sina ofta plastikopererade kroppar.

Att ha så lite respekt för sig själv är märkligt och skrämmande. Det som skrämmer mig mest är att efter alla dessa år av kvinnlig frigörelse, jämlikhet och jämställdhet, så är det ändå kvinnor och flickor med ett litet inslag av småpojkar, och naturligtvis djur, som exploateras värst i alla sammanhang. Målgruppen för hela detta smörgåsbord av slavarbetande, avklädda, prostituerade eller slaktade offer är självklart män.