Jag hittade en liknande bild från år 1900 en gång. Den handlade om hur skolan skulle se ut om 100 år, år 2000. Kan tyvärr inte hitta den bilden, allra minst elektroniskt, men såhär skulle skolan se ut: läraren stod längst framme och tryckte in böcker i en stor vev, som hade kablar kopplade till elevernas hjärnor. Så skulle kunskap föras vidare tänkte man. Det intressanta var ändå att se på vad som inte hade förändrats. Eleverna hade fortfarande 1900-tals kortbyxor och frisyrer. Läraren såg väldigt 1900 ut, och klassrummet var kalt och asketiskt. Och alla elever var pojkar. Man kunde alltså vilt fantisera om en skola där böcker mals ner till information i små portioner som fördes in i hjärnan via kabel, men kom inte ens att tänka på att flickor kunde gå i samma skola. Och när jag nu ser framtidsvisionen här ovan tänker jag lite på samma sätt. Vattentät heminredning! Fantastiskt! Imponerande, nytänkande, fräscht! Men där står hon likaväl, Hemmafrun, med förkläde, lockigt 50-talshår och getingmidja.

Det är så lätt att göra sig lustig över hur dumma de var förr. Räck upp handen den som inte häpnat har skrattat åt hur man beskrev afrikaner i läroböckerna och i Tintin för 50 år sedan. Elever fick också lära sig att homosexualitet var en sjukdom, att "indianer" var envisa, att den Vita Mannen hade en börda och att kvinnor passade bäst i hemmet. Epitet som "neger", "dvärg" eller "dåre" kunde fällas om människor utan att någon lyfte särskilt högt på ögonbrynen.

Men ibland undrar jag hur mycket bättre vi är i dag. Jag skrattar åt dendär hemmafrun, men har vi verkligen jämställdhet vad gäller hushållsarbete ens i det föredömliga Norden idag? I Finland är "kvinnans euro" bara 80 cent (kvinnors löneinkomster ligger på 4/5 av männens). Att flickor får gå i skola är en självklarhet. Men hur mycket av lärarnas tid och t.ex. speciallärarresurser sätts på flickorna? Och hur kan det komma sig att kvinnorna är i majoritet bland de som börjar studera på universitet, men en försvinnande minoritet bland föreläsarna med fast tjänst?

Min poäng är liksom att tänk om det vi har sysslat med mest är att putsa fasaden. Jag var på en föreläsning om rasism i höstas där föreläsaren, en rasismforskare, berättade hur mycket hon jobbar med polis och vårdpersonal. "Vilket ord ska vi då få använda om vi inte får använda n-ordet?" var en återkommande fråga på polisfortbildningarna, sa hon, som förresten brukar föreslå ordet "kund".

Ibland när jag är som mest pessimistisk undrar jag om jämställdhets- och antirasismarbetet bara har lett till ökad politisk korrekthet. Ingen civiliserad människa använder längre dedär orden, men tänk om folk bara har lärt sig välja sina ord bättre? Hur ska vi annars förklara att orättvisorna pågår? Jag kan förresten inte nu komma på några visioner kring hur skola, hem och hushållsarbete kommer att se ut år 2055. Men de brukar alltid fokusera på teknik och aldrig på nya slags relationer mellan människor.

Idag råkar många intressanta bloggtexter handla om våldtäkt. Jag har t.ex. läst kamferdroppar, Katrine Kielos & Roya och Matilda.

Jag kallade dig Lasse

Det var först hösten 1984 vi blev bekanta med varandra när du springande kom in i min trädgård. Jag höll på med trädgårdsarbete men blev tvungen att göra ett uppehåll med anledning av din ganska så okonventionella presentation när du framför mina fötter rullade runt, slog kullerbyttor och utförde andra talangfulla, akrobatiska konster. Att vilja bli uppmärksammad kan ta sig uttryck på olika sätt. Detta roade mig och för att visa dig min uppskattning bjöd jag in dig på middag hos mig. Som dricka till maten minns jag att du föredrog ljummen mjölk.

Efter måltiden tvättade du dig och därefter tog du plats i bästa soffan. Jag satt och pratade med dig och det rådde gott samförstånd mellan oss. Till sist sov du en skön middagssömn.

Det blev återkommande besök, både dagliga och nattliga som ibland kunde vara i flera timmar men i bland hade du väldigt bråttom.

Nu har du inte varit hos mig på över fjorton dagars tid och jag är orolig över vad som kan ha hänt dig.

Jag skulle önska att historien om dig inte slutade med att du bara försvann. Helst skulle jag vilja höra en solskenshistoria där det sägs att du hittat tillbaka till ditt rätta hem eller att någon annan har bjudit in dig.

Eller du gått över gränsen till andra sidan utan plågor och skändad kropp.

Du var ju inte min, men du hade gärna fått stanna här. Du var en fin och stilig, silvergrå och vit, kattpojke med en liten grå prick på hakan. Och du ska ha tack för de trivsamma stunder du gav.

Mammas granne berättade senare att Lasse blivit skjuten och slängd på en gödselstack.

Men han lämnades ensam kvar i en värld som var för stor för honom att förstå. Han mindes skräcken... vilsenheten...

Kvinnan som tog hand om honom och skötte honom efter bilolyckan hade haft varma händer. Maten uteblev aldrig och så småningom vågade han börja lita igen. Men när han blivit bättre tvingades han iväg igen. Han hade aldrig förstått varför. Löftet om att få stanna hade funnits i hennes omsorger. Men så plötsligt stängde hon honom ute och till slut gav han sig av.

Barnen skrattade åt honom numera, pekade finger åt hans hälta och kastade sten. Han skyggade för barn nu.

Men där fanns en dam i ett tegelhus som hittills alltid hade haft mjuk röst. Än tordes han inte lita på henne, släppa henne nära. Men hon bjöd på mat och han kom och gick som han ville.

Minnet av närhet gjorde att han egentligen önskade att få bo därinne hos henne. Få vara trygg, varm och dela hennes säng. Men inom sig förstod han att det aldrig skulle hända.

Han visste att han var för gammal och skadad för att längre vara attraktiv på marknaden. Men det hände ibland att han ändå kände sig som en ung pojke. Dagar som denna, en solig majsöndag, kunde han forfarande slänga sig ner i gräset, rulla över på rygg och betrakta fåglarna längtansfullt.

Man behöver en fast punkt, tänkte han. Ett hem för att må bra. En annan att dela sitt liv med. Med en tung klump av sorg över hjärtat konstaterade han att det inte hade blivit så för honom.

Det var ibland bittert att se de yngre och mera attraktiva väljas och älskas. Men det var ännu bittrare att se dem väljas och sen ratas, så som hade skett med honom själv.

En gnisslig altandörr störde hans tankar i gräset. Kvinnan med den mjuka rösten kallade på honom. Han kunde inte hejda instinkten djupt inombords att kråma sig för kvinnan.

Lojt sträckte han på sin maskulina kropp. De silvergrå håren blänkte till i solskenet. Hon kallade på honom, ville locka honom närmre. Han förstod men vågade inte. Han gav henne en blick som var menad att verka outgrundligt mystisk men som bara naket avslöjade hans ensamhet.

Hon pressade honom inte. I en gest av kärlek ställde hon fram maten och drog igen dörren efter sig. Den frestande doften fick honom att våga sig upp på verandan.

Mätt, tvättade han sig. Han borde egentligen skatta sig lycklig, tänkte han. Alla har inte sådan här tur. Han hade haft bekantskaper som dött i olyckor, blivit skjutna eller av svält i skogen. Dött av kyla eller av brustet hjärta helt enkelt. De hade bara gett upp och dött. Ett liv som deras var inte värt någonting.

Men något fattades, det var det där minnet av ett annat liv som spökade. Den guldlockiga flickan som han hade hört i hop med.

Mödosamt haltade han bort från huset. Han vågade aldrig tro att han var välkommen att stanna någonstans. Om han hade tur skulle han komma tillbaka vid matdags, om inte, tja, då skulle han dö.

Hans hjärta grät av rädsla när han lämnade trädgården. Men detta var hans lott och han kunde inte annat än acceptera den.

Några barn stojade runt på sina cyklar längre bort på grusvägen. Han försökte göra sig osynlig, hoppades att de inte skulle märka honom. Men när stenarna landade runt honom, fick han fly in under några buskar.

Han hörde deras skrattande prat; "Träffa du kattjäveln?"

Hans bultande hjärta fick lugna sig innan han tyst tassade vidare. Han satt en god stund vid vägkanten innan han vågade fortsätta. Han hade lärt sig sin läxa. Människornas värld var grym och bullrig. Han kastade en sista gul blick längs vägen och med en suck började han korsa den.

P.S.

Låt mig skryta med att jag fick full pot, maxpoäng, på senaste logiktentan!

Dess värre så misstänker jag faktiskt att han själv verkligen tror att han är vettig, men jag är även öppen för möjligheten att han är någon sorts performance-konstnär som i konstens namn vill ge den uppblåsta idiotin ett ansikte.

I dagens SvD så skriver denna reaktionära charlatan om ondska. Ett uttryck som, med all rätt, länge varit meningslöst i den svenska diskussionen. Göran Skytte är, som ni kanske vet, en fanatiskt kristen högerradikal som dessutom är relativt nyfrälsta, och som vi alla vet så är konvertiter alltid värst (titta bara på George W Bush; en nyfrälst alkis som såg ljuset och kastade in världen i ett enda långt meningslöst krig), och hans syn på ondskan är precis så kristet enögd som man kan vänta sig.

Ondska är ett metafysiskt begrepp som är helt meningslöst i dagens upplysta samhälle. Det finns inte "ondska" och "godhet", det finns däremot olika diametralt motsatta intressen, det finns utsugare och utsugna, miljöförstörare och miljövänner, det finns nazister och antinazister, det finns tjuvar och poliser, idioter och icke-idioter... Det finns bara olika handlingar som vi har lärt oss att bedöma som antingen "goda" eller "onda" på en gråskala. Det som avgör vem som blir vad är inte någon "ondska", kontrollerad av en illvillig liten demon med horn och bockfötter, utan av det omgivande samhället, eller  av andra faktorer som till exempel sinnessjukdom.

Som ett exempel drar Göran Skytte upp mannen som mördade 10-åriga Engla för ett tag sedan. Ja det är inte tu tal om att det han gjorde var barbariskt och omänskligt, men det går fortfarande inte att tala om någon ren ondska. Anders Eklund var nämligen inte ond, han var sjuk i huvudet! Det är skillnad, även om det lätt kan verka vara samma sak i många fall.

Låt kyrkan och Göran Skytte ägna sig åt sina religiösa grubblerier, men blanda inte in sådant trams i den politiska och vetenskapliga diskussionen!

I Internationalen finns en läsvärd artikel om Göran Skytte.

Svensson skriver om ekosocialism, Ove gillar inte Centern, Björn på Alliansfritt Sverige skriver om hemvärnet, och Kildén & Åsman skriver om Libanon.

//Trotten

Borgarmedia: SvD
Bloggat: Anders B Westin, Autonoma Kärnan, WitchBitch, Nonicoclolasos
Andra bloggar om: Ondska, Göran Skytte, Religion, Filosofi, Etik, Moral, Kristendom, Moralism, Psykologi, Metafysik, Handlingar, Elak, Mördare, Psykopat, Sinnessjukdom, Sadism, SvD, Samhälle
Technorati: Ondska, Göran Skytte, Religion, Filosofi, Etik, Moral, Kristendom, Moralism, Metafysik, Handlingar, Elak, Mördare, Psykopat, Sinnessjukdom, Sadism, SvD, Samhälle

Plato's famous Theory of Ideas, a metaphysical thesis that has cast a long shadow over the history of Western civilization. Indeed, Weaver's view was that this metaphysical vision is what made Western civilization possible, that its abandonment was the primary source of the pathologies of the modern world so decried by conservatives, and that its recovery is essential if those pathologies are to be overcome.

Weaver tar mellom anna opp nominalismen, og påpeiker nokre klare problem med denne. Eg skal vere den fyrste til å seie at ikkje alle problem i den moderne verda er nominalismens feil. (Enkelte eg har diskutert med ser ut til å meine det.) Grunnen til at eg ikkje er nominalist handlar ikkje om ‘konsekvensanalyse,’ men om at eg trur nominalismen er feil, og at realismen (dvs., den moderate realismen) er rett. (At alt skal handle om ‘konsekvensanalyse’ er det faktisk enkelte som skuldar nominalismen for.)

Men det er klare problem med nominalismen, som eg tar for meg nedanfor. Men fyrst må eg forklare litt meir.

I mellomalderen gjekk det lenge ein diskusjon omkring almennomgrep og universalia. (Døme på universalia er ‘grøn,’ ‘menneske,’ ‘hund,’ etc.) Denne diskusjonen hadde lange røter, og held framleis på, men som med mykje anna vart dette gjennomgåande diskutert i mellomalderen.

Ein kom fram til at det hovudsakleg finst fire posisjonar i spørsmålet rundt universalia. Desse er

• Ekstrem realisme. Her seier ein at universalia eksisterer uavhengig av, og før, einskildstinga (universalia ante res).
• Moderat realisme. Her seier ein at universalia eksisterer immanent i einskildstinga som deira former, essensar og eigenskapar (universalia in res).
• Konseptualisme. Her seier ein at universalia utelukkande eksisterer inne i sinnet og at dei ikkje har noko ekstern eller substansiell røynd. Denne er, slik eg ser det, ei fordekt utgåve av den siste kategorien;
• Nominalisme. Her seier ein at universalia ikkje eksisterer i det heile, men berre er namn (latin nomen, ‘namn’) som vi bruker om einskildsting som liknar på kvarandre. Det er altså berre einskildstinga som finst.

No skal eg ta for meg eit par problem med nominalismen, sett frå eit kristen synspunkt. Det eg skal sjå på er gudsbiletet, rettferdiggjeringa og fellesskapet. (Liturgien har eg allereie tatt opp i liturgibloggen min, Mediator Dei, her og her.)

Den eldre Luther sa at han, i sine yngre år, var ein ‘okkamist,’ dvs. ein som fylgjer William av Ockham. Ockham levde frå (c. 1288 - c. 1347) og var kjent som ein av dei som starta via moderna --- ‘den moderne vegen.’ Dei som fylgde dette vart kalla moderni --- ‘dei moderne.’ Før hadde ein fylgd via antiqua --- ‘den antikke/gamle vegen.’ Den store forskjellen mellom desse to ligg i kva syn ein hadde på allmennomgrep og universalia. Den moderne rørsla meinte, liksom Ockham, at berre einskildstinga hadde reell eksistens.

Denne moderna rørsla påverka store delar av filosofien og teologien på 1300 -og 1400-talet, og dermed også samfunnet. (Enkelte vil sjølvsagt vere ueinig i dette, kanskje spesielt her i Noreg, men universitet og høgskular er dei plassane der dei fleste av samfunnets idear vert utforma.) Denne nominalismen påverka også Luther og Calvin. (Luther reagerte seinare hardt på nominalismen, men han --- som ikkje hadde noko vidare kjennskap til skolastisk filosofi før Ockham --- trudde at katolsk teologi var nominalistisk. Dette fekk klare konsekvensar for hans gudsbilete. Meir om det nedanfor.)

Så, la oss sjå litt på dei fire punkta eg nemnde oppfor.

Gudsbiletet

I artikkelen “Luther sett med en katolikks øyne” skriv Olav Müller at Luthers gudsbilete “har nok i stor utstrekning sin årsak i en avsporet teologi på 1500-tallet, som egentlig ikke var katolsk.” Müller tar også opp dei to store mellomalderteologane Thomas Aquinos og Duns Scotus. Müller skriv:

Thomas Aquinas skrev mye om Guds væren, hvem han er i seg selv. Duns Scotus beskjeftiget seg mer med Guds gjerninger, hva han gjør for oss.

Disse to teologer utfylte hverandre. Det som skjedde i senmiddelalderen og stadig mer jo nærmere vi kommer reformasjonen var at Thomas Aquinos værensteologi rykket i bakgrunnen, mens Duns Scotus lære om Guds handlinger ble temmelig enerådende. Hva Gud er i seg selv ble uinteressant.

Vi fikk en engelsk teolog innen denne retning, som het Wilhelm av Occam. Han grunnla en teologisk skoleretning vi kaller nominalismen. Han sier at vi med våre ufullstendige begreper ikke kan si det ringeste om Guds sanne vesen.

Resultatet av denne teologiske utvikling var at Gud forsvant ut i det store mørke. Han ble den skjulte Gud hvis vilje var uransakelig, den rene vilkårlighet. Vel lærer vi hans kjærlighet å kjenne i hans frelsesverk. Men hva Gud ut over dette er i seg selv, vet vi ikke. «Hvis Gud fant det for godt, kunne han sende de gode til helvete og ta de onde opp til seg i himmelen».

Kva er grunnen til dette? Jo, det er fordi nominalismen ikkje anser at det finst nokre indre essensar. Difor er ikkje Gud lenger actus purus --- ‘rein akt’ --- men rein vilje, og kan difor gjere martyrdom til dødssyn og voldtekt til dyd. Ingenting, inkludert etikk, er objektivt innanfor nominalismen. Müller skriv at det var den nominalistiske teologien, “sammen med de tidligere nevnte grunner, som forårsaket Luthers rystende Gudsforståelse. Det var denne uberegnelige, vilkårlige dommer han søkte å blidgjøre med gode gjerninger uten noensinne å lykkes.”

Rettferdiggjeringa

Det er klassisk kristen lære at Gud rettferdiggjer den kristne. Men kva betyr dette? Dersom vi er omgrepsrealistar vil dette bety at Gud verkeleg gjer oss rettferdige. (Dette vert av enkelte kalla paktsrealisme.) Det er denne posisjonen ein har innanfor Den katolske kyrkja, Den austleg-ortodokse kyrkja og mange protestantiske kyrkjer.

Men dersom vi er omgrepsnominalistar vil det bety, slik ein seier det i kalvinismen, at Gud berre erklærer oss rettferdige. At han så og seie henger eit skilt på oss som seier at vi er rettferdige, sjølv om ingenting verkeleg skjer med oss. Nominalismen er, for å seie det litt enkelt, ei ‘skilsmisse’ mellom det namn eller den tittel vi gir noko og tingen si objektive røynd. Altså er frelsa ikkje noko verkeleg endring, men berre ei endring av den ‘tittelen’ ein ting har. Eit godt døme er nattverden. Kalvinistane seier at ingenting skjer med nattverdselementa --- brødet og vinen --- men at Kristus berre ‘kallar det’ lekam og blod. Vi er altså her ved overforenklinga av Duns Scotus sin teologi der, som Olav Müller seier, “Guds handlinger ble temmelig enerådende. Hva Gud er i seg selv ble uinteressant.”

Fellesskapet

Her er vi ved eit av dei store problema til nominalismen. Dersom det ikkje finst nokre indre essensar, korleis kan vi då ha fellesskap med kvarandre? Korleis kan vi ha fellesskap med Gud, få “del i guddomleg natur” (2Pet 1:4)?

Nominalismen prega store delar av seinmiddelalderen og tida før og rundt reformasjonen. Müller skriv at det “som skjedde i senmiddelalderen og stadig mer jo nærmere vi kommer reformasjonen var at Thomas Aquinos værensteologi rykket i bakgrunnen, mens Duns Scotus lære om Guds handlinger ble temmelig enerådende. Hva Gud er i seg selv ble uinteressant.”

Dermed slutta fellesskapet å vera noko objektivt, og byrja å vera ei (pragmatisk) samling av inneslutta einskildsindivid. Gud vart også den monomane, inneslutta tyrannen. Når folk så reagerer mot dette, så reagerer dei faktisk ikkje imot katolsk eller ortodoks teologi --- som den gamle Luther meinte --- men mot noko som vart starta av ein katolsk filosof som ikkje heldt seg til katolsk lære og som seinare vart utvikla i protestantisk teologi. Vi som er protestantar må ha dette for auga, forstå røttene våre. Det er den einaste måten vi kan gjere noko med det --- luke det ut.

VAD ÄR P.K.?
PK betyder Politiskt Korrekt. Vi som lever efter filosofin om Politisk korrekthet tror på en ökad tolerans för en MÅNGFALD kulturer, raser, kön, ideologier och alternativa livsstilar. Politisk korrekthet är den enda socialt och moraliskt accepterbara inställningen. Den som inte håller med om detta är bigott, fördomsfull, sexistisk och/eller trångsynt.

Här är resten PK

Undrar om inte "att-vända-kappan-efter-vinden" också är PK. I alla fall i valtider vilket vi nog får erfara om några år.

ZENS KÄRNA

”I zazen positionen har ditt medvetande och din kropp den fantastiska kraften att acceptera saker och ting som dom är, både behagliga och obehagliga.”

I våra skrifter (Samyuktagama Sutran, volym 33), är det sagt att det finns fyra sorters hästar: utmärkta, bra, mindre bra (poor) och dåliga. Den bästa hästen kommer att springa sakta eller snabbt, höger eller vänster, som ryttaren vill, innan den ser skuggan av piskan; den näst bästa hästen springer lika bra som den första gör, innan piskan nuddar dess skinn; den tredje hästen springer när den känner smärtan på kroppen; den fjärde hästen springer när den känner smärtan in till benmärgen. Du kan förstå hur svårt det är för den fjärde att lära sig att springa!

När vi hör den här historien, vill nästan alla av oss vara den bästa hästen. Om det inte går att vara den bästa hästen vill vi vara den näst bästa hästen. Detta är, tror jag, den vanliga förståelsen av denna historia från Zen. Du tänker kanske att när du sitter i zazen så kommer du att upptäcka om du är den bästa eller sämsta hästen. Här, dessvärre är det ett missförstånd av Zen. Om du tror att målet med din Zen utövning är att träna dig att bli en av dom bästa hästarna, så kommer du att få stora problem. Detta är inte den rätta förståelsen. Om du övar Zen på rätt sätt spelar det ingen roll om du är den bästa eller den sämsta hästen. När du tänker på Buddhas medkänsla, hur tror du att Buddha skulle känna för dom fyra olika hästarna? Han skulle visa mer sympati för den sämsta än för den bästa.

När du är bestämd på att praktisera zazen med det stora medvetandet hos Buddha, kommer du att finna den sämsta hästen som mest värdefull. I dina brister kommer du att finna basen för ditt stadiga medvetande som söker vägen. Dom som kan sitta perfekt fysiskt tar vanligtvis längre tid på sig att finna den verkliga känslan av Zen, märgen i Zen. Men dom som finner stora problem i sitt utövande av Zen kommer att finna större mening i utövningen. Så jag tror att ibland är den bästa hästen den sämsta och den sämsta den bästa.

Ex θέατρον: metafysikken er et afskrift af tildækningens historie.

Der er grundlæggende to muligheder af centreringer: repræsentative og begivenhed, hvoraf den første indgik i eller udgik fra den protovidenskabelig tanke (at sproget kan udtømme verden i en fordobling), mens den anden udgik fra fortællingen og kom, efter en tid med samtidighed, til at overtage centreringen overhovedet, sandhed blev flyttet fra verden til sproget, men udlagde dermed også skemaet for den kosmologiske fornuft.

Det første af sandhedsbegreberne ovenfor er det græske ετεός, der enten kan betyde 'sand' eller 'virkelig'; og det forhold mellem sandhed og virkelighed, hvis man overhovedet kan tale om et forhold, er et selvforhold. Begrebet betegner den perfekte erkendelse (som fordobling): erkendelsen er et monstrøst kort over virkeligheden, hvis skala er i forholdet 1:1. Erkendelsen er virkelig en mekanisk færdighed: filosoffen, som den, der, gennem en videnskabelig behandling af tingene, udforsker tingenes natur, er egentlig kopist af profession, fordi nedskrivningen sandheden er en nedskrivning af virkeligheden i en og samme bevægelse. Det placerer den mekaniske færdighed i kunstgrebenes historie og i forlængelse heraf i kunstens historie.

Det eksklamatoriske i en sådan beskæftigelse med virkeligheden kommer i øvrigt til udtryk substantivets adverbielle form, ετεόν: i virkeligheden, i sandhed, virkelig, der altid indeholder et lille korrektiv i tilbagemeldingen. Det sagte er ikke i overensstemmelse med virkeligheden, altså kan det ikke være sandt, det kan ikke indlemmes i den fuldstændige repræsentation: virkeligheden som argument mod...

Det andet af sandhedsbegreberne er αλήθεια, som er en homerisk nyskabelse: sandheden som kooperativ. Begrebet har, i sin afledte form, svært ved at afspejle den begivenhed, det betegner, dvs. det negative præfiks på en egen måde afspejler en sædvane, en grundliggende tankeform. Begrebet er afledt af λήθώ, som er glemt, skjult eller ubemærket, og indstifter paranoikeren som eksempel på filosofisk tænkning: begivenheden som paranoia.

Den sokratiske samtale blandet med en platonsk reinkarnationstanken er begivenhedens grundform. Αλήθεια forløb begrebshistorisk set i samtalens medværen og medviden, der i vidt omfang forudsatte et fælles udgangspunkt, som det drejede sig om at afdække. Det er i denne afdækning paranoiaen sætter sig igennem som ledemotiv for tænkningen: sandheden er det, der kan kontrolleres og gentages i det uendelige: videnskab som et paranoidt begær indstiftet i metoden; i bund og grund en mnemoteknik for mulige spørgsmål og svar, hvori filosofien har formået en sidste, rasende udtømning strækkende sig over århundreder, fra logisk korrektiv til begivenhed, i en sfærisk dis.

Decentreringen formulerer et nyt grundlag for erkendelse, på et ikke-filosofisk grundlag, dvs. udenom det centrale kooperativ.

I själva verket är det naturligtvis så att även om nu sänkt a-kassa ogillas av en majoritet så kvarstår ändå faktumet att den allt annat lika kommer att sänka arbetslösheten. Men Österberg och Astudillo tycks ha en slags kollektivt subjektivisk syn på ekonomiska samband. Ekonomiska samband är enligt de inte något som finns där oavsett om vi vill det eller inte. Istället ska det fastställas "demokratiskt" i enlighet med kollektivt subjektivistisk ontologi och epistemologi om det verkligen är så att högre priser sänker efterfrågan, om det existerar komparativa fördelar eller om a-kassan påverkar arbetslösheten.

Som vi såg på den höga arbetslösheten under den socialdemokratiska regeringsperioden så låter sig dock inte verkligheten rubbas av den typen av subjektiviskt nonsens.

Människan har ett val, även under de svåraste förhållanden, och den som frånkänner människor förmåga till ansvar tar också ifrån dem något av deras mänsklighet. Inte konstigt då att det talas om Anders Eklund och Josef Fritzl som monster. Vi borde hellre betrakta dem som människor, som har valt sina handlingar. Även om det är en plågsam tanke."

Det finns bara ett litet problem med resonemanget. Människan har inte ett val — något som t.ex. Schopenhauer, Russell, Bergström och Dawkins har påpekat. Och har människan inte ett val så har människan heller inget ansvar.

Men resonemanget rymmer inte bara felaktigheter. Det är helt riktigt att man inte ska betrakta Eklund och Fritzl som monster (à la Göran Skytte). Tvärtom kan deras handlingar principiellt förstås vetenskapligt: handlingarna är ett resultat av arv och miljö i kombination och kunde inte inte ha hänt, givet faktiskt arv och faktisk miljö. De betedde sig såsom deras impulser bjöd dem. Våra impulser är sedan sådana att vi finner handlingarna extremt upprörande, och därför vill vi straffa "de onda".

Så ska man inte straffa? Jo, det ska man, vilket Dawkins utvecklar på länken ovan, men inte därför att mördarna är onda, därför att de har förtjänat det eller för att de är ansvariga för sina handlingar. Utan därför att det blir ett bättre, lyckligare och mer välmående samhälle om personer som upprör oss hålls borta från andra, om de genom behandling kan fås att bete sig "bättre" framöver och om andra avskräcks genom deras straff.

Man kan alltså se på frågan om ansvar på två nivåer. I egentlig mening har ingen ansvar, men som SvD-kolumnisten kan vi betrakta dem som ansvariga. Det är en fiktion, men en nyttig sådan.

Kenapa kita ga belajar dari kulkas ??
Hah kulkas ??
Iye, kulkas di rumah yang digunakan untuk menyimpan bahan makanan itu..
Di dalam kulkas tuh ada beragam jenis bahan makanan, telur, daging, sayur, buah, makanan kecil, minuman dll.
Tapi, kenapa mereka bisa 'rukun', adem ayem aja gitu di kulkas.. Gak da yang saling cekcok.. Semuanya hidup damai dan teratur.. Dingin, dingin bareng.. Kalo pas mati lampu, panas, panas bareng.. Lihat betapa rukunnya mereka..!

Pas gue bilang ke temen dia malah bilang, "ya, iyalah rukun! kalo mereka bisa saling bacok, gue malah takud!"

Ya, above all, maksud gue, hidup rukun tuh sangat-sangat perlu.. Dimulailah dari hal-hal kecil, dari diri sendiri (thx Aa Gym!)

Selamat melaksanakan US BI..!

 Det er ikke så mange som husker Elita One, eller Ariel som hun også heter. Den eneste rosa roboten i Transformersuniverset noen erindrer. Det du kanskje aldri fikk med deg er at dama til Optimus Prime faktisk endte med å lede sin egen herlige gruppe med kvinnelige autobots. Om dette var noe annet enn et håpløst frieri til småjenter er dog dessverre lite trolig. Det er kanskje unødvendig å påpeke at alle venninnene til Elita var i forhold med mannlige autobots, som kom for å redde dem da de var i trøbbel. Transformers wiki har lite å melde om damene.

Chromia

"Chromia is a rough-and-tumble blue collar trucker gal, which means, of course, that she's Ironhide's girlfriend. She's not afraid of getting dirty, which is good, because she probably always is."
Annen trivia om Chromia er at hun transformerer til en minivan. Perfekt for å kjøre ungene på fotballtrening, mao.

Moonracer

"She worries that others, either friends or enemies, don't take her seriously and dismiss her as simply being cute. But she'll show them. She'll show them she too can be hardcore."
Tøffa. Ikke pell meg på nesen, du liksom. Dama til Powerglide.

Firestar

"Practical and unprepossessing, she is nonetheless particularly useful during thefts of Decepticon Energon cubes, as her vehicle mode is capable of transporting large numbers of them. "
Ok, så hun er getaway-bilen? Dama til Inferno.

La oss heller ikke glemme de to gjenværende medlemmene av Elitas gjeng, de to ikke-navngitte autobotene. Nettopp. De har ikke navn. La oss kalle dem grønn og oransje.

Ved siden av disse fire feiende flotte fembotene, kan man også finne en syvende fembot, Arcee. Hun er også rosa! Ved siden av å være femboten som har datet flest mannlige autobots i universet, er hun kanskje mest kjent for sitatet "War seems to be too tough particularly for females." Dette vil muligens Women in Black istemme, selvom de trolig har et noe ulikt utgangspunkt enn en stakkars autobot.

Jeg har sett det påpekt tidligere andre steder at kjønnsspesifiseringen av Transformers er totalt urimelig. Om roboter har kjønn, betyr det at de kan formere seg? Er ikke kvinnelige roboter, i ikke-gynoid form helt uinteressant? Ingen av dem hadde pupper i utgangspunktet. Det er kanskje en seier for kroppstyranniserte jenter?

Men hva om autobotene opplever ekte kjærlighet, slik androide og gynoide roboter av og til gjør i fremtiden? Som når Athena (evt. Sharon Valerii, om du vil) blir gravid med Helos barn i Battlestar Galactica. (Cylonene kan ikke reprodusere seg i mellom foreløpig dog) Hvordan føder en autobot? Det melder seg mange spørsmål, ikke bare om samspillet mellom biologi og teknologi, men også om hvorvidt slike hensyn er verdt å diskutere i det hele tatt. Blablabla reproduksjon. Er eksistensen av kvinnelige autoboter faktisk et innlegg i diskusjonen om biologiske kjønnsroller? Betyr det at reproduksjon ikke vil være knyttet opp til kjønn i fremtiden? Eller var det slik et sted i fortiden, Transformers er jo historie, må vite. Om de ikke hadde vært så jævla reaksjonære (der var det ordet igjen), hadde det kanskje vært mulig å fronte den overbevisningen.

ps. Takk til kvinnekongen for å gjenoppta diskusjon omkring gynoide roboter. Mer om det etterhvert.

Andre lite nevneverdige kvinnelige autobots i TV-Transformers:

Nancy

Pasifist-bot fra Paradron, aka sykepleierbot

Enhver revolusjonær har noe reaksjonært i seg. Ofte flere elementer. Ofte sammenbundet med materielle goder og kjøpetrang. For eksempel når shoppefoten dirrer og man får en ekstrem trang til å kjøpe noe, løpe hjem til internets og by på totalt unødvendige ting på ebay.

Preferansene er dog ulike, her i huset viser den ekstreme mangelen på skohyller i gangen at Nike har sneket seg inn lillehjernen og etablert leir på en submodalitet et sted. Ingen skam i det, mens den bevisste delen av hodet mitt skjønner at det er billigere å handle på internets enn i butikk, velger den ubevisste delen å søke etter air max. Nuvel. 1 - 0 til Nike.

Men nå syns jeg det er på tide å påpeke at Nike har blitt stormannsgale. Når de velger å organisere et løp i 25 byer over hele verden til inntekt for...tja, seg selv, og kalle det "The Human Race", kjenner jeg en svak, dog gjentagende følelse av kvalme. Dessuten er jeg helt enig med Henrik, som syns jogging er omtrent det kjipeste i verden. Ta den. Her i huset løfter vi vekter.

[googlevideo=http://video.google.com/videoplay?docid=-5820797504478488&q=&hl=no]

"- Det förklarar varför vi inte ska försöka söka lyckan i våra ekonomiska levnadsförhållanden, säger Sonja Lyubomirsky.

En annan vanlig uppfattning är att framgång i arbetslivet och i sociala sammanhang gör oss lyckligare. Men enligt Sonja Lyubomirsky är det ofta i stället lyckan som kommer först. Bakom denna slutsats finns 225 olika studier med närmare 275.000 försökspersoner. Hennes analyser av materialet visar att lyckliga människor är mer framgångsrika och har en högre chans att höja sina inkomster.

- Positiva känslor leder i en uppåtgående spiral. När människor känner sig lyckliga känner de sig också oftare mer självsäkra, optimistiska och energiska. Det gör dem också mer omtyckta av andra, säger Sonja Lyubomirsky.

Lycka enligt hennes definition är "ett glatt och förnöjsamt liv"."

"I sina experiment kan hon visa att den ärftliga läggningen för ett lyckligt liv går att påverka. Det mesta har att göra med tre nyckelbegrepp: vänlighet, tacksamhet och optimism."

Insyn och yttrandemöjlighet är fundament i den demokratiska processen, ett villkor för den vanliga människan att själv skapa sin miljö. Det är också därför otymplig storskalighet är fiende till demokratin, alltför stora juridiska och legislativa områden blir ofrånkomligen svåradministrerade genom direkt demokrati. Makten måste fördelas genom låga representativa kedjor i någon form där den vanliga människans röst lätt försvinner i regelverkens brus.

Ju större administrativa områden man har att förvalta desto längre kommer den vanliga människan från makten. Vår dominante granne i väst borde vara ett skräckexempel på det.

Så därför en eloge till kommunalpolitikerna i Laxå som vill försöka skapa incitament för medborgarna att bli delaktiga!

Ett incitament som jag hoppas samtliga Sveriges kommuner kommer att följa.

Såsom verksam inom det naturvetenskapliga området ställer jag mig ofta mycket frågande till all denna jämställdhetshets. Ärligt talat, vad spelar det för roll med "kvinnligt perspektiv" eller "mångfaldsperspektiv"? Vem som än gör beräkningarna ska komma fram till samma resultat, oavsett om det är en man eller kvinna, nyutexad tjugoplussare eller gammal och erfaren, svensk, europe, arab, asiat eller afrikan. Bortsett från att företagsfesterna tenderar att bli trevligare med en någorlunda jämn fördelning mellan män och kvinnor, förstås. Hela naturvetenskapen och tekniken bygger ju på att personen inte spelar roll.

Men kanske det ligger något i allt detta tjatande om lika representation från journalister, författare och andra samhällsvetare? När man sysslar med människor och mänskliga fenomen är ju den egna personen en del av arbetsverktyget!

Den som hjälpte mig att förstå detta heter Mikael Johansson och är socialantropolog. Han gjorde sin avhandling om forskarna vid MC2 i Göteborg. Här finns artikeln om hans undersökning i Chalmers Magasin - läs den gärna, det är den värd!

Den filosofen eg likna mest på.

• Aristoteles
• Platon
• Aquinas
• Augustin
• Kant
• Hume
• Protagoras
• Sextus Empiricus
• Nietzsche

Klassisk filosofi. ()

• Stoikar
• Sokratisk
• Platonist
• Pytagorear
• Kynikar
• Epikurear
• Sofist
• Cyrenaeic (hedonist)

Som de sikkert ser, så er det ein viss forskjell mellom desse resultata. Eg vil seie at eg i den andre testen sa at eg var djupt ueinig i at denne verda berre er ein ‘kopi’ eller eit ‘skuggebilete’ av ei idealverd ‘der ute.’ Med dette sagt, så er eg altså hovudsakleg ein aristotelisk-platonsk thomist som har visse interesser i stoismen, platonismen og det sokratiske, samstundes som eg liker å lese Augustin --- og har likskapar med Kant. Sagt på ein annan måte; Eg liker det sanne. For som ein kjent vismann sa det; "All sanning er Guds sanning."

Livet är underbart om man tillåter sig njuta av det.

Varför behöver vi Ayn Rand?

Kriget mot terrorismen, än en gång

Finns det absoluta sanningar?

Radiodebatt om "ny"liberalismen

Robert Nozicks uppgång och fall

Läser folkpartister Adam Smith?

Mer om det onda

Läs och njut!