Metros teknikjournalist Nanok Bie skrev för några dagar sedan en artikel om de problem som Apples iPhone uppges ha haft att ansluta till 3G-nätet. Det har varit en del diskussioner om det här på olika forum och i vissa bloggar, även internationellt. Att telefonen i allmänhet också varit buggigare än vi förväntat oss råder det ingen tvekan om. Det har också inkommit motstridiga rapporter och rykten från olika håll om detta.  Vid något tillfälle berättar jag kanske om mina egna erfarenheter av anslutningsproblem. 

Men nu  handlar det alltså om Nanok Bies artikel. Låt oss titta lite närmare.

Rubriken lyder:

Fiasko för Telias Iphone i Sverige

Fiasko? Jag blir stoppad av fröknarna på barnens dagis, som inte kan sluta prata om min telefon. De undrar vilka spel jag har, vilket abbonemang jag har valt, och så vidare. Vilt främmande människor antastar mig på spårvagnarna bara för att få prata, fråga och titta på min nya telefon. Mina vänner vill känna och prova. Suckande och stönande bekänner de flesta att de också vill ha en.

iPhone är Telias enskilt bäst säljande produkt just nu. Den har till och med slagit förre toppsäljaren, ett modem för mobilt bredband. (Ni har väl sett reklamen? Teliapappan dyker upp ur en sjö med en liten dongel i näven. Sonen som sitter på bryggan frågar "hittade du datorn?". Pappan svarar "nä, men jag räddade i alla fall internet.") 

Jag vet, det är inte Nanok som satt rubriken, men ändå. iPhone är inget fiasko. Artikeln börjar:

Iphone fungerar sällan i 3 G-nätet. 

Nä, men vänta lite nu. Fungerar inte 3G? Nu kan vi inte riktigt skylla på runriksättaren längre. Artikeln ger verkligen intryck av att detta är ett problem som drabbar alla iPhoneägare hela tiden. Men så är det helt enkelt inte. Jag fortsätter att kommentera artikeln, som fortsätter:

Ett mjukvarufel gör att den så hajpade tjänsten ofta inte får någon kontakt över huvud taget.

Aha. Det är ett mjukvarufel. 

Men när man köper en ny Iphone 3 G i Telias butiker så nämns problemet inte med ett ord.

Förklaringen till att Telias personal inte varnar kunderna beror antagligen inte på att de nödvändigtvis vill lura på kunderna en massa skittelefoner. Snarare beror det på att de inte känner till de påstådda problemen, eftersom 3G faktiskt visst fungerar på iPhone.

Flera oberoende kontakter med Telias kundsupport uppger att Telias 3 G-nät inte fungerar ihop med iPhone 3 G. Supportteknikerna, som vill vara anonyma, påstår att det krävs att man stänger av 3 G-uppkopplingen och endast använder sig av det långsammare edge-nätet. Om man beger sig till en plats med mycket stark 3 G-teckning ska problemet vara avhjälpt.

Okej. Telias telefonsupport är tydligen experter på iPhone, med ingående insiderkunskap även om sådant som tillverkaren Apple inte har yttrat sig om ännu. Hur lång utbildning tror vi att de har på iPhone, tror vi? Jag gissar på några dagars konferens i Stockholm. Men vänta lite, det som de pratar om i den här artikeln är ju fel som varken Apple eller Telia eller någon annan rimligen kan ha känt till vid kurstillfället. Det kanske är vågat, men jag vågar satsa några tusenlappar på att antalet kurstimmar som behandlat helt okända fel är … hm … noll? Men avsaknaden av kompetens hindrar inte Telias (anonyma) support från att uttala sig:

Men eftersom Iphone verkar ha en klen antenn är 3 G-mottagningen oftast dålig.

Ooooo. Det är ett hårdvarufel? Hur skall du ha det , Nanok? Artikelns andra mening säger ju bestämt (och den gången helt utan källa för övrigt) att det är ett mjukvarufel. Hårdvara? Mjukvara? Hur skall du ha det?

Artikeln avslutas med ett officiellt uttalande från Telia. 

- Jag fick den här frågan häromdagen, svarar Irene Krohn, pressansvarig på Telia. Det var tydligen många bloggar som tog upp problemet, men då kollade jag med vår kundtjänst och de har inte fått in så många sådana frågor.

Jag har ingen aning om hur pålitlig Irene Krohn är, men om hon och Telia är någorlunda begåvade så försöker de inte sopa utbredda problem under mattan. Ljug och fusk har en farlig tendens att slå tillbaka och det borde de känna till. Framtiden kommer att utvisa om detta är ett allvarligt problem, eller bara en storm i ett vattenglas.

John Paintsil - Ny mand på højreback

Rygterne om, at John Paintsil og Bobby Zamora skulle være på vej til Fulham, viste sig at være sande, da de for et par dage siden rykkede fra det østlige til det vestlige London. Lejrene på begge sider er delte omkring klubskifterne, og jeg er også splittet i to sind, må jeg indrømme...

På den ene side er det udmærket at få en høj habil targetman og en solid højreback, men på den anden side havde de ikke den store succes i sidste sæson, og så er fem millioner pund for Bobby Zamora mindst to millioner for meget...!

Argumentation følger:

Først og fremmest var Zamora reserve i West Ham, og burde egentlig ikke være fem millioner værd grundet hans manglende spilletid... For det andet er hans spillemæssige kvaliteter ikke fem millioner værd, da han ikke er andet end en middelmådig angriber set med Premier League øjne (Hvilket jeg selvfølgelig håber, at han modbeviser...).. Og for det tredje... Øhmmm... er han ikke noget boost for den kommercielle afdeling af organisationen...! (Okay, dårligt argument, men der skulle jo komme et tredje...)

Hvis priserne virkelig er så høje på reserver, burde Alexei Smertin næsten blive solgt for 3 millioner pund en af dagene til Wigan...

Paintsil kan til gengæld vise sig at være alle 1,3 millioner pund værd, da hans fremadrettede kvaliteter er en ekstra trussel på højrekanten udover Simon Davies' farlige raids... Paintsils defensive forcer er solide, så jeg ser ingen problemer i den stærke ghanesiske landsholdsspillers check-in på The Cottage.

Jeg håber naturligvis, at Bobby Zamora viser sig at være alle pengene værd, men jeg kan ikke undgå at få flashback til sidste sommer, hvor en vis Kamara ankom til Fulham med et prisskilt på seks millioner pund...

Som en lille fodnote blev Tony Warner skibbet afsted til nyoprykkerne fra Hull... Held og lykke til Tony-boy, og lad os håbe på et par drops i den indledende runde mod de hvide, hvis han formår at slå Boaz Myhill af holdet... Han er jo trods alt god for et par målmandsfejl i løbet af en spillerunde...

Bobby Zamora - Profil

Nationalitet: Engelsk / Trinidad & Tobago

Født: 16. januar 1981 i London, England

Højde: 185 cm

Position: Angriber

Tidligere Klubber:

Bristol Rovers (4 kampe/0 mål)
Bath City (Lån - 6 kampe/8 mål)
Brighton & Hove Albion (125 kampe/76 mål)
Tottenham Hotspurs (16 kampe/0 mål)
West Ham (130 kampe/30 mål)

England U21 (6 kampe/0 mål)

John Paintsil - Profil

Nationalitet: Ghanesisk

Født: 15. juni, 1981 i Berekum, Ghana

Højde: 178 cm

Position: Højreback

Tidligere Klubber:

Berekum Arsenal
Liberty Professionals
Widzew Lodz
Maccabi Tel Aviv (46 kampe/ 0 mål)
Hapoel Tel Aviv (42 kampe/3 mål)
West Ham (19 kampe/ 0 mål)

Eftertanken, som jeg fik, gik gennem en serie af forskellige bidder af samtaler jeg har haft på det seneste. En fraskilt mand, der bittert sidder tilbage med fornemmelsen af at være blevet udskiftet af en yngre og bedre model (nej -ingen af dem er mig), en samtale om hvorfor vi har så svært ved at acceptere tilfældigheder og en del rutinemæssige samtaler om amerikanernes syn på fiasko, som er en langt mere accepteret del af et mere, af mange årsager, risikovilligt samfund.

Vi har ikke indbygget risikovillighed i samme grad i vores gamle, danske samfund, der i de senere århundreder primært har opfundet og perfektioneret en sjov kombi af andelsmodel og meget blød liberalisme. Det er jo rart nok at vide, at der er en bundlinie man skal gøre sig umage for at krydse, men det er også en underlig fornemmelse af diskrepans mellem hvor rige vi faktisk er og hvor rige vi faktisk føler os.

Hvis nogen har plads og rum til at fejle -og tage andre ind, så er det da os danskere men vi mener ikke at have råd til andre udefra kan få en del af kagen -og pladsen til forskellighed er miljøbestemt lille. Måske er det en af årsagerne til at vi er så hurtige til at føle bitterheden når vi oplever en fiasko. For der er jo ingen andre end os selv at give skylden. Ingen beder os om at være risikovillige og du kunne leve et nydeligt og dejligt midterbaneliv, hvis du holdt dig til jorden og klippede bærefjerene. Derfor er det let at definere sig selv gennem fiaskoen i bitterhed, fremfor glæde. "Tak for den lektion -nu vil jeg gøre det bedre fremover" bliver hurtigt til "Jeg burde ikke have satset fordi gevinsten ikke står mål med fejlens åg".

Men hvis ingen gider fodre fiaskoen, hvor skal i morgen så komme fra? Midt mellem succes og fiasko, som jo er i top på følelsesskalaen, kan vi så fodre processen. Være i nuet -i stedet for at hylde både fiasko og succes, som begge primært er projicerede og fremskrevne følelser i det meste af vores liv. Gulerod og pisk. Men kan man det? Jeg tror det ikke. Selve erkendelsen opstår i fiaskoen og selve årsagen til at vandre findes i håbet om succes. Selve drømmen om selvudfoldelsen er en gemt historie om at ville og den kræver altså at noget sættes på spidsen og i spil. At udfoldelsen kan blive til en fiasko og dermed til en erkendelse er også selve benzinen, der driver den næste vækst -personligt såvel som livsmæssigt. Og uden start og slutpunkt er der jo ikke en værdig proces at leve i.

Man kan vælge at sige "ok, nu står jeg med en fiasko. Men kun fordi jeg gik efter en vækst -den vækst kan meget vel komme ud af denne fiasko, for fiaskoen kan være en del af processen for at opnå successen" -og dermed lære af fiaskoen. Om vi direkte skal hylde fiaskoen, well, what do I know? Men hvis vi fravælger at hylde nederlaget fravælger vi jo også muligheden for succes -og så er der jo kun en tom proces tilbage.

Dette indlæg er del af en serie om den danske drøm, der begyndte her.

Noll tolerans. Noll resultat…

…skrev DN för drygt en vecka sedan om Bushadministrationens och dess medhjälpares War on drugs som utkämpas i bl a Colombia för att förstöra kokainskördarna. Klicka på bilden om du missat storyn!
Ett krav på nytänkande i den här frågan formulerades i den colombianska motsvarigheten till DN, El Tiempo i tidningens huvudledare (25/5) som en bön till FN och världen från miljardindustrins brutala botten:

“En ny global narkotikapolitik måste fokusera på folkhälsa, hitta en mellanväg mellan de förenklade polerna förbud och legalisering, erkänna vissa preparats relativa ofarlighet, göra skadelindring i stället för nolltolerans till ledstjärna samt bygga seriösa förebyggande kampanjer riktade mot ungdomar. Kort sagt: inse att en drogfri värld aldrig kan skapas, och att ren repression bara gör affären mer lukrativ.”

Det tycks vara många som tänker till nuförtiden. Inte en dag för tidigt!

Läs även andra bloggares åsikter om Drogdebatten, War on drugs, Narkotikapolitik, Colombia, Kokain, Nolltolerans, Skadelindring, Förbud, Legalisering, Militär, Mexiko, FN, DN, El Tiempo, Fiasko

Ten blog powoli staje się coraz bardziej kretyński.

Bild från aftonbladet.se

Om spelet i andra halvlek finns inte så mycket mer att tillägga. Dembo skadar sig, men väljer att stå kvar i målet och tappar in en boll direkt på grund av detta. DIF lyckades inte sätta någon som helst press på Sirius, detta tattargäng bestående av avdankade gnagare och en urkass målis. Det är närmare 5-2 faktiskt.

Den sköna känslan "äntligen är det uppehåll" är bortblåst. Nu råder elefantpanik i hela föreningen. Förtroende för tränarparet är mycket lågt. Vi har ingen spelidé, vi är orörliga och lättlästa.
Känslan av att förra året mest var flax och att 2006 var en osedvanlig överprestation är tillbaka där i magen.

Om en månad ska vi kvala till UEFA-cupen, hur fan ska det gå? En skön bortaresa, gärna till Storbritannien/Irland skulle ju kunna gjuta lite glöd i Djurgårdsfamiljen och nu känns det som att det kan stanna vid ett dubbelmöte mot ett grönsaksgäng från Färöarna.

Nu kollar jag på presskonferensen. Siggi gnäller över upplägget med match i Gävle istället för att be om ursäkt. Det får bli dagens slutord.

Inställt. Vi har dragit på oss något, eller vi måste åka bort, eller vi orkar inte med den här pressen längre, eller vi har för mycket att göra. Vi befinner oss på annan ort. Vi orkar inte dra vårt strå till stacken.

Hur som helst har vi sorgligt nog blivit tvungna att ställa in terminens sista Feel My Heart Beat, den beryktade iPodbattlen 10/5.

Men misströsta inte. Vi har annat på gång och kommer att dyka upp både här och där inom kort. Härnäst på det beryktade eventet Go knas! Vi delar dansutrymmet med Klubb Pingvin, Umeå Beat Collective och Shape Up, ett klubb-bonanza vars like Umeå sällan sett!

6 juni, på fabriken, endast för medlemmar i föreningen Go Knas! Läs mer och gå med i föreningen på: www.goknas.com

Om ni behöver något att göra nästa helg skulle vi rekommendera ett besök på MADE-festivalen. Där hittar ni hålligång hela helgen och den typ av vansinniga och ambitiösa klubbprojekt som vi bakom Feel My Heart Beat går igång på.

Vi ses snart igen!

]]> http://inderst.wordpress.com/?p=71 Wed, 30 Apr 2008 15:02:12 +0000 inderst http://inderst.wordpress.com/?p=71 Offline = 'Burner' VS. Online = 'Scheitern'? "The Sims Online" macht dicht.

Überhaupt geht es bei der PC Internetsucht mehr um Schein, als um Sein. Sein oder Nicht sein ist hierbei keine Frage. Kaum zu Zuhause fliegt der Schulranzen in die Ecke, die Starttaste erscheint wie ein überdimensionales „Bitte, drücke jetzt“.

Waren das noch gemütliche Zeiten mit Bonanza. Papa Cartwright höppelte mit seinen Söhnen Adam, Joe und dem urgemütlichen Hoss über die weite Prärie. Kinder freuten sich auf die wöchentliche Fortsetzung am Familiensonntag. Während der Woche mussten Eltern ihre Kinder ermahnen pünktlich zum Abendessen aufzutauchen. Da spielten die Kids noch live und vor Ort. Zerwühlten die Sandkästen, bauten sich Bretterbuden, stibitzten beim Nachbarn die seinerzeit noch schmackhaften Erdbeeren und bewiesen ihre Lebhaftigkeit anhand der unübersehbar waschreifen Klamotten.

Heutzutage klagen Eltern über die zunehmende PC Sucht. Keine Zeit für nichts, aber ständig am PC auf der Datenautobahn des Internets. Alles nur eine Sucht der Jugend von heute? Stürzte sich die Fachwelt der Pyschologie bisher überwiegend auf ihre heranwachsende Klientel, verspricht die Zukunft eine weitere Einnahmequelle: Die Erwachsenen.

„Mehr Input – Nummer Fünf lebt“
Dabei breitet sich digitale Sucht wie ein ständig mutierender Virus in der Gesellschaft aus. Ob Frau oder Mann, jünger oder älter, der Turn ins Irreale fasziniert und lässt Altersgrenzen schwinden. Stunden um Stunden grasen die Digisüchtigen. Stets auf der Suche nach Aktion. Vom Mail Input über die endlosen Nachrichtendienste bis hin zu den Quasselbuden der unzähligen Forenanbieter hasten die Finger über die gebeutelten PC Tastaturen. Manche Computer Mouse muss dabei ihr elektronisches Leben lassen, Festplatten fackeln ob der unzähligen Zugriffe ab. Spielen und Surfen bis das Netzteil abhimmelt oder ein elektronischer Virus der Sucht ein vorübergehendes Ende bereitet.

Klagten bisher die Eltern über das unglaubliche Durchhaltevermögen ihrer Sprösslinge am Computer, müssen die Jugendlichen sich nun mehr mit der Digi-Sucht ihrer Mütter und Väter herum plagen. Da bleibt nur wenig Zeit für die Familie.

Unsere Zukunft sieht digital aus, fühlt sich digital, gestaltet das Leben in Bits und Byts. Gesundheitliche Nachteile liegen auf der Hand: Bewegungsarmut, ausgenommen Überstrapazierung der Maus führenden und Tastatur bearbeitenden Glieder. Verkümmernde Muskelpartien. Einseitige Haltung nebst Beeinträchtigung der Sehkraft. Die Liste ist beliebig erweiterbar. Digitale Entsozialisierung im grossen Stil. Damit reiht sich das Digitale in die Kategorie der Abhängigkeiten ohne Suchtsubstanzen ein.

Darüber hinaus schmälert digitales Suchtverhalten das persönliche Budget. Steigende Strompreise, Zwang der technischen Um- und Aufrüstung von Computer inklusive Peripherie nehmen bisher wichtigen Bereichen des Lebens die erforderlichen Geldmittel. Instabilität des Einzelnen ist die Folge mit teils weitreichenden Auswirkungen. Gefördert wird die Sucht durch ein Überangebot der Wirtschaft. Kaufen, kaufen und nochmals kaufen. Die neueste Version eines Computerspiels ist geradezu ein Muss für jeden Digisüchtigen. Noch schnellere Prozessoren, mehr Arbeitspeicher und noch schnellere Internetzugänge erobern ihren Stammplatz und ordnen den eigenen Lebensrythmus auf fragwürdige Weise.

Am Ende der Kette stehen nicht selten zerrüttete Familien und das Los von Scheidungskindern. Seelisches Fiasko im Dienste der Wirtschaft. Der zweifelhafte Siegszug von Bits und Bytes.

© 11. Januar / 20. April 2008 detlev bischof

Så vilka höll jag på? Ja, ska man orka fortsätta ha en åsikt i den här tävlingen.. känns väldigt överflödigt då i princip hela bloggsverige ändå favoriserar the gorgeous (not) Charlotte. Och jurygrupperna ska vi inte tala om, oh my god, they gotta be paid.. Alla förutom typ Göteborg och Norrköping delade ut exakt samma poäng. Vad är ens vitsen med femtioelva jurygrupper då alla ända säger samma sak?

Anyways.. until today har jag aldrig direkt varit ett big fan av BWO, alla jävla rix-fm-sönderspelade BWO-låtar har samma sound med bara några förändrade ord i refrängen. However, idag var trion bäst, helt klart. Låten var superb i jämförelse med alla andra och Alexander Bard and company står ut bland alla tråkiga pusha-in-kroppen-i-tight-fodral-tjejer, och de bjöd på S H O W.

Nej vafan.. jag visste ju att det skulle bli såhär. År efter år lovar jag mig själv att bojkotta det här fiaskot (hur fan kan svenska folket ha så katastrofal smak?!), men jag lovar att mars 2009 kommer tillägnas samma skit. För man vill ju inte sluta hoppas, att rättvisan och den goda smaken en gång skall segra.

Såhär hade jag fördelat mina poäng:

12 BWO

10 Rongedal

8 Nordman

[egentligen vill jag inte ens tillägna några fler artister poäng, men för sakens skull, måste jag välja så blir det såhär..]

6 Charlotte Perelli

[fan vad det tar emot att göra detta, alla andra bidrag var skiit..]

4 Frida feat. Headline (bara för att HAN faktiskt var en helt okej rapper)

2 Sanna Nielsen

1 Sibel

KORT SAGT: hellre en kropp utan organ än en hetsbantad look

Mal sehen ob ich es drauf ankommen lasse. Eins steht fest: Kein Löwe mehr, obwohl der Kleine mir eigentlich ans Herz gewachsen war... Süß war bzw. ist er ja auch.

Jetzt überlegen wir halt, ob wir ihn nicht privat verkaufen. Da bekommen wir bestimmt mehr.

Und ich hoffe nur noch, dass ich mit der nächsten Marke (und damit verbunden auch mit der nächsten Werkstatt) mehr Glück habe.

Es grüßt die Autogebeutelte
Sommerschwester

Wróciłem do Polszy i na razie mam urwanie głowy do czego walnie przyczyniły się mecze Śląska, rodzice Ćwieqa i nowa praca. Ale bądźcie czujni. W każdej chwili mogę wrócić.

Tymczasem fiasko zmieniło lokalizację:  http://fi4sko.blogspot.com/  Szkoda, że sraciło pierwotny charakter, ale może coś ciekawego brother wymota jeszcze kiedyś.