Har man inte glömt bort USA? Är det något land som behöver öka kvoten är det väl USA. När nu lågkonjunkturen börjar ta sitt grepp över Sverige/Europa och företag börjar avskeda folk så är väl det en dålig strategi att be dessa länder om att öka invandringen.
När vi redan har en misslyckad integration och invandringspolitik att då bara öka invandringen utan att ta med sämre tider i beräkningen är förödande för integrationen. Någon som tror att invandrare utan chans till arbete kommer att bosätta sig i andra delar av landet än där det redan finns ett överflöd av landsmän?

EU:s ministerråd som ska diskutera detta i veckan måste leda till konkreta åtgärder, skriver migrationsminister Tobias Billström. Jadå, vi väntar alla på konkreta åtgärder.

Omkring två miljoner Irakflyktingar lever under svåra förhållanden i Syrien och Jordanien. Det behövs därför ett större engagemang från EU:s medlemsstater i UNHCR:s vidarebosättningsprogram för att ge fler ett välbehövligt skydd i Europa, skriver Billström.
Även andra EU-länder.

Varför är Europa den enda plats där man skall skyddas från fattigdom och misär? Det finns idag cirka 20 arabstater fler av dem med avsevärda rikedomar, kan inte fler av dessa också avlasta Syrien och Jordanien? Går vår regering med på att öka invandringen ännu mer kommer man att förstärka främlingsfientligheten och belasta vår ekonomi änu mer än vad lågkonjunkturen kommer att göra.
Innan ett flertal länder kommer upp till vår nivå av invandring så har nog behovet ebbat ut och man kan
börja planera för hur vi då skall ha det. Är Ryssland involverat i dessa planer?

Regeringen utför försämringar för arbetslösa, långtidssjuka under parollen att minska bidragen sedan kan man med andra handen få fram fonder av skattemedel till flyktingar. Det ena behöver inte ta ut det andra sägs det, tala om det för dem som inte kan leva på sin a-kassa eller sjukpeng.

"I det initiativ som ska diskuteras vid dagens ministerråd i Bryssel uppmanas medlemsstaterna att samarbeta med UNHCR och åta sig att vidarebosätta irakiska flyktingar som befinner sig i grannländerna. Samtidigt hänvisas till möjligheten att få stöd från EU-fonder för kostnaderna för detta. "

Vore det inte bättre att en gång för alla bekämpa orsaken bakom dett lidande, islam?

Idag, när man flyger in över Hispaniola, kan man faktiskt se var gränsen mellan de två länderna går. På den ena sida är det brunt och på den andra grönt. Jorderosionen i Haiti är långt gången och ingen bryr sig. Den politiska erosionen tycks idag än värre och fortsätter det så här har vi ingen nationalstat längre, utan ett nytt Somalia.

Och flyktingarna strömmar in över gränsen i sitt sökande efter en utkomst. Och liksom för USA´s gräns mot Mexiko så läcker den påtagligt. Gränsövervakningen är minimal eller obefintlig.

Dominikanska Republiken är en ung demokrati. Låt vara en lovande demokrati, men mycket ung. 4 fria och demokratiska val har hållits sen diktaturens strupgrepp på nationen, under Trujillo och Balaguer, och det är väl nåt som man kan vara stolt över. Men inte räcker det särskilt långt när man förutom att man försöker stävja fattigdomen i det egna landet, översvämmas av samma plåga från grannlandet.

Vad skall man då göra? Ja inte vet jag. Men välgörenhet börjar hemma vid köksbordet. Leonel Fernandez sa i förra månaden på ett FAO möte i Rom att andra länder skulle söka hjälp och bistånd för Haiti. Dom är tydligen inte kapabla till det själva. Men det väckte bestörtning hos det politiska etablissemanget i Port-au-Prince. Så kunde man väl inte få göra. Man var givetvis tacksam för den hjälp man kunde få, men inte om den efterfrågades av andra å deras vägnar.

Vad gör då omvärlden? Ingenting, som det ser ut. USA tycks helst se att Dominikanska Republiken reder ut problemen? Med vilka resurser då? USA har föresten en del av ansvaret för att det ser ut som det gör på Haiti idag, men nu tvår man, likt Pontus Pilatus, sina händer.

Nä, Dominikanska Republiken har sina egna problem med fattigdom som man arbetar med. Och som man måste arbeta med. Men varje steg i rätt riktning riskeras att raderas ut i takt med att Haiti blir allt värre och flyktingarna allt fler.

Just nu pågår en fotoutställning om Dykarna här i Santo Domingo. Dykar pojkar. Pojkar i 10-års åldern som dyker ner i sophögarna efter saker att sälja eller tom att äta. Och dom är många. Sophögsbarnen och gatubarnen. Dom måste vi ta hand om i första hand. Men kanske vi måste bygga en mur mellan Haiti och Dominikanska Republiken först...

Heldigvis har jeg tomflasker etter en viss sommerfest. Ingenting er så galt at det ikke er godt for noe!

Lenge leve tomflaskene! Tror jeg skal gå å kjøpe meg noe pent....

Bitter? tja.... ;-)) Ellers er det ikke så mye som skjer her i Stusslistuggu om dagen..

Det er liksom meg, agurkene og nå tomflaskene...

Ha en fortsatt nydelig sommer!

»Socialpolitik i dag handler i høj grad om de velstilledes interesse for sig selv. Hvis man diskuterer stofmisbrugere, handler diskussionen om, hvordan man skal beskytte normalbefolkningen imod dem, og kun i de udsattes højsæson, julen, skriver journalisterne om deres vilkår. Så får de enlige mødre en julekurv med en pose grødris – hvad hvis de nu ikke kan lide risengrød? Og journalisterne er ved at gå bagover, når man fortæller dem, hvor mange, der ringer til Sct. Nicolai Tjenesten for at tale med et andet menneske,« siger Bjarne Lenau Henriksen.

og....:

»Det ord, der bedst karakteriserer vores blik på dem (udstødte/fattige) i dag er ligegyldighed. De udsatte, og i hvert fald de udstødte, er i dag henvist til de frivillige organisationer, som for eksempel Kirkens Korshær, der har en ideologisk betinget solidaritet med dem. Toppen i samfundet har altid lagt afstand til dem på bunden, men flertallet i Danmark i dag har det ekstremt godt, og man kunne måske mene, at den rigdom ville give et overskud til at tage sig af andre menneskers elendighed,« siger Bjarne Lenau Henriksen, der tror på dialogen og samværet – og en bedre økonomi – som bedste vej til en dybere forståelse af, at udsatte mennesker også drømmer og nærer lige så mange håb og længsler som alle os andre.

Sanningen är att "världens fattiga" är en disparat samling som påverkas på olika sätt av höjda matpriser. Men det är ändå intressant att veta hur matpriserna skulle påverkas om jordbruket avregleras. Via Dani Rodrik hittar jag grafen här bredvid som talar sitt tydliga språk: en avreglering skulle leda till höjda matpriser globalt sett, vilket är precis vad man förväntar sig (uppgifterna är från denna rapport).

Är då EUs och USAs protektionistiska jordsbrukspolitik exempel på lyckad fattigdomsbekämpning? Knappast -- som bäst kan den ses som ett sanslöst ineffektivt sätt att hålla nere matbudgeten för vissa fattiga. Baserat på några studier från Världsbanken nyanserar The Economist bilden ytterligare och pekar på att avskaffade importhinder för livsmedel sannolikt gynnar fattiga länder medan avskaffandet av produktionssubventioner på stapelvaror sannolikt gör det motsatta.

Komplext, men en sak är värd att påminna om: Att frihandel och avreglering leder till effektivare produktion innebär inte att allt blir billigare överallt. Enligt standardteorin kommer tvärtom priserna att stiga där förutsättningarna för produktionen en vara är goda och sjunka på andra ställen.

Vilket för övrigt även är den ständigt bortglömda förklaringen till de stigande svenska elpriserna, men det är en annan fråga.

Häromdagen kunde man se ett specialreportage i SVT:s "Kobra" som handlar om Thailand. Reportagen var förvisso inspelade i december i samband med parlamentsvalet, men av någon anledning har SVT valt att låta materialet få mogna lite.

Så med andra ord har vi ingen aktuell bild av hur Thailand är idag med demokratiskt vald regeringen, men däremot fick vi veta att ungdomarna i Bangkok tyckte att det var bra med militärjuntan eftersom polisen återgick till gamla vanor att se mellan fingrarna beträffande drogmissbruk och högljudd musik...

Jag är rädd för att jag måste hålla med dem. Redan några veckor efter det att den förre premiärministern avsattes kändes det som att militären inte gjort ett felsteg. Nej, jag hyllar inte odemokratiska militärkupper. Men som demokrati är Thailand ändå illa utvecklat, vare sig landet styrs av en premiärminister som köpt sig makten eller en general som tagit sig den (med kung Bhumibols välsignelse). Så tyvärr står valet oftast mellan pest eller kolera.

Det gäller att ha i åtanke att man kan inte döma landet Thailand, dess folk och makthavare, efter hur vi har det här i Sverige och Europa.

Jag tyckte dock att SVT missade möjligheten till perspektiv genom att inte ta med hur landsortsbefolkningen upplevt tiden då Taksin var premiärminister. Eftersom jag har släkt i flera delar av landet hör jag att det finns minst två versioner om hur han styrde.

Jag kan dock komma med en dagsrapport. Från Bangkok. Min svägerska säger att det inte finns några fattiga kvar i deras del av staden. Men så bra kan man ju tycka. Har de fattiga blivit välbeställda, blir den logiska följdfrågan? " - Nej, de har dött", svarade svägerskan.

Personligen har jag inte läst om det, men folk i Thailand talar om att det skett en slags "utrensning". Hur omfattadande denna "utrensning" varit, och vad den bestått i, törs jag inte uttala mig om. Men det vore väl värt att undersöka saken. Gärna i ett program som inte legat på SVT:s hyllor i ett halvår före sändning.

I övrigt har den skandalutpekade ex-premiärministern Taksin Shintarawivat (ungefärlig stavning, fritt från mitt suddiga minne) låtit ombilda sitt regeringsbärandeparti inför det förestående nyvalet. Allt är sig likt, även om mycket är annorlunda...

Hälsar Eder Peter Harold

Gennem længere tid har jeg tænkt mange tanker om fattigdom ... for førtidspensionister... men dem læser man ingenting om ... er det fordi, man ikke tror, vi er fattige, os efter den nye lov ?

Blækhuset farer jeg jo så i, når det er sådan, og har skrevet lidt til den gode hr. Madsen, som kan læses nedenfor:

Til Peter G. H. Madsen

Jeg læser altid, og med stor interesse, dine indlæg i A4's nyhedsbreve.

Også dette indlæg, som jo handler om kontanthjælps- og startsatsernes størrelse i forhold til et anstændigt liv.

Tillad mig at gøre opmærksom på et stort problem, som jeg ikke kun selv er i siddelse af. Det drejer sig om førtidspensionsreglerne og satserne efter loven af 1. januar 2003. Jeg er selv førtidspensionist efter de selv samme regler, ligeså min mand. (gl. socialrådgiver, pensioneret gr. udbrændthed og stress, min mand er pensioneret journalist).

Da vi flyttede sammen, mistede vi næsten 5.000 kr om måneden i indtægt før skat. Regeringen har i sin visdom bestemt, at 2 førtidspensionister, som vælger at bo sammen, eller gifte sig, skal nedsættes i ydelse.

Den dybere mening med dette er indtil videre undsluppet min opmærksomhed !!!!!

Jeg tænker derfor som følger:

Mon dog det ikke kunne være en interessant artikel at "grave lidt i", når nu der tales så meget om fattigdom.. ??? For der er ingen tvivl, vi er også fattige, min mand og jeg. Det er min opfattelse, at den almindelige danske befolkning utrolig uvidende om, at førtidspenionister faktisk beskæres i indtægt, hvis de vælger at gifte sig eller leve sammen med et andet menneske. Førtidspensionen er derfor, som jeg ser det, indtægtsbestemt, ikke helbredsbestemt.

Førtidspensionen er ikke en midlertidig ydelse, som kontanthjælpen henregnes til. Førtidspension er en varig ydelse tilkendt grundet fuld og hel uarbejdsdygtighed indenfor alle fag, i alle brancher. Sådan er de regler, der bevilges efter nu. Det vil med andre ord sige, at førtidspensionister efter denne lov alle, uden undtagelse, ingen som helst arbejdsevne har tilbage. Derfor gælder argumentationen om at varetage et skånejob for at forøge indtægten ikke for denne gruppe af mennesker. De kan ganske enkelt ikke. Derfor fik de jo pension.

Lad høre, hvad du mener i denne sammenhæng. Jeg stiller gerne op til et interview. Du kan læse mere her: www.skribenten.xtrablog.dk

Venlig hilsen

Ann-Charlotte Solberg

TIEDOTE

VAPAA JULKAISTAVAKSI

Itä-Euroopan romanit – tervetuloa Suomeen!

Vapaa liikkuvuus -verkosto on yhteistyössä sosiaalikeskus Rajatilan kanssa
alkanut tarjota majoitusta Itä-Euroopan romanikerjäläisille. Töölön
Rajasaaressa sijaitseva vallattu talo on omaehtoinen toimintatila, jonka
käyttöä ei säätele kapitalistinen voitontavoittelun logiikka, vaan tilan
käyttäjien tarpeet.

"Projektimme tavoitteena on herättää keskustelua Helsingin kaupungin
tekopyhästä politiikasta: puhutaan näiden ihmisten auttamisesta, mutta
käytännössä romanikerjäläisiä vain ahdistellaan", kommentoi Dan
Koivulaakso Vapaa liikkuvuus -verkostosta. Vapaa liikkuvuus -verkosto
painottaa, että romanit ovat EU-kansalaisia ja heille kuuluu oikeus
liikkua vapaasti EU-maasta toiseen. Samalla kyse on konkreettisen
suojapaikan tarjoamisesta kaupungissamme kerjääville.

Diakonissalaitoksen ja sosiaaliviraston virkailijat kiertävät kesällä
käynnistyneen katuprojektinsa myötä kaupungilla kyselemässä
romanikerjäläisiltä heidän taustoistaan, elinoloistaan Suomessa,
tulonlähteistään sekä mahdollisesta avuntarpeestaan. Projektiryhmän
johtaja Jarmo Räihä on kuitenkin ilmoittanut, etteivät he aio auttaa
kerjäläisiä "asunnon tai ruuan osalta". "Ihmisten tarpeeseen nukkua
sisätiloissa on vastattu sillä perinteisellä keinolla eli laittamalla
poliisi asialle. Eräs romanikerjäläinen, joka tunkeutui Pukinmäen
vanhaan asemarakennukseen nukkumaan, otettiin kiinni ja sai sakot",
kommentoi Katja Tuominen Vapaa liikkuvuus -verkostosta.

On ilmeistä, että työttömien, rasismia kaikkialla kohtaavien ja osin
myös luku- ja kirjoitustaidottomien romanien on pakko kerjätä Euroopan
metropoleissa taatakseen toimeentulon perheillensä. Omissa
lähtömaissaan romaniperhe voi saada erilaisina sosiaalitukina
keskimäärin noin 35 euroa kuukaudessa. Helsingissä arviot
kerjäämistulosta ovat jopa 80 euroa päivässä. Rajasaareen majoitetut
noin 20 romania ovat lähteneet kotiseudultaan, Romanian Bacausta,
koska heidän talonsa tuhoutuivat tulvissa.

Itä-Euroopan romanien pyrkimykseen parantaa elämäänsä ja käyttää
hyväksi EU-kansalaisten vapaan liikkumisen oikeutta on vastattu
uusilla kontrolleilla. Esimerkiksi Turun poliisin sittemin poisvedetyn
sisäisen ohjeistuksen mukaan kerjääjiä olisi ensin varoitettu
jatkamasta kerjäämistä ja otettu heiltä henkilötiedot ylös.
Kolmannella kerjäämiskerralla heitä olisi sakotettu. Lisäksi poliisi
oli suunnitellut takavarikoivansa kerjäämällä saadut rahat ja
käännyttävänsä kerjääjät maasta. Turun poliisin suunnitelmat olivat
lainvastaisia.

Koska projekti toteutetaan yhteistyössä sosiaalikeskus Rajatilan
kanssa, toimittajien on syytä huomioida, etteivät he ole tervetulleita
alueelle ilman ennakkoilmoitusta. Haastatteluista sekä kuvien
ottamisesta sosiaalikeskuksella on sovittava alla mainittujen
yhteyshenkilöiden kanssa.

Lisätietoa ja haastattelupyynnöt
Katja Tuominen / Vapaa liikkuvuus -verkosto, puh 0505373103,
katja.o.tuominen@helsinki.

With the environmental cost of cotton production - huge amounts of pesticides and precious water are routinely used - you might already be thinking twice about picking up a cheap multipack of cotton undies. Then consider that the world's second largest exporter of cotton, Uzbekistan, routinely uses forced child labour and pays cotton farmers just $2 per month.

Most clothing manufacturers refuse to say where the cotton they use comes from, but the chances are it's Uzbekistan. So opt instead for organic, Fairtrade cotton, or one of the new range of fabrics increasingly used by ethical designers - bamboo, wild silk or even soybean fabric. At the luxury end of the market, the sky is the limit as far as price goes - Eco-Boudoir and Enamore's silk undies are beautiful but hardly for everyday use. But with People Tree offering organic cotton, Fairtrade certified pants at £12 for a pack of three, there's no need to break the bank. -Kate Carter

Forhåpentligvis går det bra at jeg låner et bildet over fra Pants to Poverty...

Men tilbake til Pants to Poverty. De lager undertøy som er fairtrade-merket, og ikke er det dyrt heller. På nettsiden kan du bestille og få sendt en boxershorts til Norge for ca. 120 kroner. For 200 kroner får du en t-skjorte. Jeg legger ihvertfall sporenstreks inn en bestilling!

Av: Andreas Viken Førster

1. Det som gör människor lyckliga tas för givet, och politiken utformas så att människors aktuella preferenser tillfredsställs.
2. Det som gör människor lyckliga tas för givet, men politiken utformas så att människors "ädlare" preferenser tillfredsställs (i högre grad än andra preferenser).*
3. Det som gör människor lyckliga tas inte för givet, och politiken utformas så att människors preferenser ändras, i syfte att inte behöva genomföra den politik som annars skulle ha genomförts.

Vi kan exemplifiera med inkomstomfördelning från hög- till låginkomsttagare.

1. Om det som gör människor lyckliga tas för givet, och om de allra flesta blir lyckligare av inkomstomfördelning, ska politiken genomföra en sådan omfördelning.

2. Men grunden för att de flesta människor blir lyckliga av omfördelning varierar. Några alternativ:

• En genomtänkt rättvisesyn. Man kan anse att det är fel att människor tjänar olika mycket om detta beror på faktorer som ingen kan påverka, t.ex. genetik.
• Positiva konsekvenser. Man kan anse att ett samhälle får större social harmoni med små inkomstskillnader.
• Egoism. Man vill ha omfördelning för att det i materiell mening gynnar en själv.
• Omtanke. Man vill ha omfördelning för att det i materiell mening gynnar andra som man bryr sig om.
• Avund. Man vill ha omfördelning därför att man är missunnsam.

Antag att de flesta människor blir lyckliga av omfördelning pga. egoism. Ska den lycka som följer av ett sådant motiv beaktas i lyckokalkylen — och om den ska det, ska den väga lika tungt som den lycka som t.ex. följer av en genomtänkt rättvisesyn?

3. Ett alternativ är att försöka ändra det som gör människor lyckliga. Det kanske är ett mer kostnadseffektivt sätt att öka lyckan/minska olyckan än att omfördela (alternativ 1 ovan), och kanske undviks därigenom det troliga missnöje som följer av att vissa preferenser ignoreras (alternativ 2 ovan). Att försöka ändra grunden för lycka kan vara särskilt gångbar om denna grund är ogenomtänkt och om den bygger på ofullständig kunskap om alla konsekvenser.

Istället för omfördelning satsar staten då att minska egoism och avundsjuka, kanske i skolan eller i form av kraftigt subventionerade retreats där människor lär sig att acceptera andras framgångar. Eller om den genomtänkta rättvisesynen inte visar sig vara så genomtänkt kan en utbildning i filosofi, psykologi och ekonomi — eller kanske i kritiskt tänkande — ändra vad människor anser rättvist och, därmed, hur deras lycka påverkas av inkomstskillnader.

Ett praktiskt problem kan vara att bestämma vilka grunder för lycka som är mindre "ädla" än andra och vilka preferenser som ska försöka påverkas. Att bråka om det kanske ger allmän olycka...

____________________________________
*Ja, jag har John Stuart Mills idé om "higher and lower pleasures" i bakhuvudet.

Will Wilkinson återger detta OECD-diagram över andelen utlandsfödda i olika länder:

Sverige tycks ha runt tolv procent utlandsfödda, vilket är något över OECD-genomsnittet. Jag noterar med intresse att Danmark ligger på runt sju procent — och ändå har de en så hätsk invandringsdebatt.

__________________________________________

*Tullock, Gordon (1981). "The Rhetoric and Reality of Redistribution." Southern Economic Journal, 47(4): 895—907.

Likevel sitter jeg igjen med en litt emmen smak i munnen etter å ha lest artikkelen, og det er særlig på grunn av Kronprinsen. Jeg er ikke i tvil om at han genuint føler med de fattige i verden og ønsker å bidra for å bedre livssituasjonen for alle de 600 millionene som lever på mindre enn en dollar per dag, men heller fordi det er lite samsvar mellom liv og lære. I det siste har vi gjentatte ganger lest i avisen og sladderpressen at kronprinsparet har kjøpt seg og/eller bygger hytte på fjellet og ved sjøen til flere titalls millioner, om feriereiser til 3-4 ganger i året til svært eksotiske steder, om flyreiser til New York og Paris for å handle Prada og Louis Vuitton, om gallakjoler til hundretusenvis av kroner, smykker verdt mer enn brutto nasjonalprodukt til flere afrikanske land etc. For meg blir avstanden mellom hva som uttales og hvordan han og de oppleves i største laget til at det blir troverdig. Kronprinsparet oppleves, slik jeg ser det, som talspersoner for egosentrisme og personlig forbruk, de omgås primært andre rikfolk som har seg selv som hovedfokus og andre wannabe sositetspersoner. Normalt er det ikke disse de som står på barrikadene for å hevde annet enn sin egen rett til skattelette og personlig velbehag.

Dette minner meg om det som litt sleivete omtales som italiensk barneoppdragelse: "Gjør som jeg sier, ikke som jeg gjør".

Det är länge sedan jag har känt en sådan optimism som den som Naomi Klein levererade idag. Det är svårt att inte känna att om alla bara läste hennes böcker skulle världen bli bättre. Själv tycker hon att det är synd att hon hittade det katastrofalkapitalistiska mönstret först efter kriser som invasionen av Irak och orkanen Katrina - annars hade man kunnat göra något åt saken. Men nu vet vi.

Det går inte att vinna val genom att föreslå nyliberal politik. Visst, säger Klein, gillar folk i allmänhet att få sänkta skatter (men man vill också ha skolor, bibliotek och sjukhus), men privatiseringen av vägar, skolor, vatten o.s.v. är helt enkelt inte populärt. (Ekonomikommentarer har passande statistik.) Därför väntar nyliberalerna på ett tillfälle då ingen är i stånd att debattera och inför "reformerna" när befolkningen är i chock, som strax efter en naturkatastrof, en ekonomisk kris eller krig. Klein betonar att hon inte är någon konspirationsteoretiker, hon påstår inte att högern planerar attackerna själv (förutom i de självklara fallen som invasionen i Irak), men att de däremot samlar på idéer på lager, lite som vanliga människor samlar konserver och vatten i källaren ifall katastrofen skulle inträffa. Och då gäller det att slå till, att privatisera allt och söka vinster. Efter londonbombningarna i juli 2005 gick börsen faktiskt uppåt.

Vi upplever just nu den mest lyckade frigörelserörelsen i vår tid, säger Naomi Klein, men tyvärr handlar det inte om feminism eller rättigheter för homosexuella, utan om elitens frigörelse att samla på sig så mycket kapital som bara är möjligt, utan att behöva ta hänsyn till mänskliga rättigheter eller miljön. De har verkligen lyckats, och det ironiska är att det är just för att de har lyckats som de avslöjas och inte i en upplyst värld kommer att kunna vinna eller hålla på så här länge till. Problemet är att man inte blir immun mot chock. Tortyr beskriver Klein som en form av masskommunikation. Det är meningen att vi ska veta om Guantánamo och Abu Ghraib och om hemliga fängelser här och där i Europa. På det sättet hålls folk på mattan.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om hennes 90 minuters föreläsning. Om den koloniala kvarlevan, drömmen om ett blankt papper, Terra Nullius, som tycks visa sitt fula tryne igen när man vill chockera/tortera en hel befolkning så till den grad att den blir klar att ta emot vilka värderingar man än vill ge den. Och om hur det ändå bara inte lyckas. Men lyssna på den här intervjun istället, där talar Klein om hur särskilt Skandinavien borde förstå bättre än att ta emot nyliberal politik.

Det smartaste jag har läst på bloggar idag var förresten Lars Hertzbergs jämförelse mellan homosexuellas och finlandssvenskars rättigheter.

SENASTE NYTT!! Stigande matpriser POSITIVT för världens fattigaste!!!

Jajjemen, nu kan du le igen felicia, priserna stiger uti bara den :D

Todd Gipstein—National Geographic/Getty Images

Vad är nu detta kan man undra? Har herr erlandsson gått och blivit tokig tillsammans med sina kollegor nere i Rom? Näää, riktigt så illa är det nog inte. Hur tokigt det än kan låta så har de faktiskt rätt. I årtionden har bönder i fattigare länder och försökt göra sin röst hörd och krävt mer för sina grödor, utan resultat. Tvärtom har de sett priserna stå still medan allt runt omkring dem blivit dyrare. Att de nu i elfte timmen får lite vettig ersättning för sina produkter kan man nog hålla med om att det inte är helt fel. Så Mr. Eskil och company har i grunden fog för sitt påstående att högre matpriser gynnar världens fattigaste, eftersom de fattigaste är bönderna i "tredje världen".

**Nu kan du också le litegrann eskil**

Bild: Svenska Dagbladet

Dessvärre har en otroligt kraftig urbanisering skett de senaste årtiondena eftersom folk sökt sig bort från hårt arbete på fälten utan några framtidsutsikter. För dessa, den andra delen av världens fattigaste, är de högre matpriserna knappast någon välsignelse. I dessa led jäser oron och desperationen över redan nu på sina håll och blommar ut i praktfulla upplopp. Inget nytt under solen alltså...

Vilken ironi att denna situation uppstått till stor del på grund av EU's och nordamerikas handelspolitik med enorma jordbruksöverskott vilka först subventionerats för att sedan dumpas som bistånd i fattigare länder (när inga köpare funnits) och på så sätt effektivt slagit ut det lokala jordbruket vilket drivit folk in till städerna och gett upphov till uppkomsten av enorma slumområden.

Å vilken ironi att dessa herrar nu nöjt ser att de högre priserna på mat kan motverka denna utveckling när de själva inte har något med prisökningarna att göra. Nu passar det minsann att priserna ökar, nu när överskotten här hemma inte längre besvärar och riskerar sänka prisnivån för de inhemska producenterna.

Ja, ja. Man får väl hoppas att levnadssituationen för småbönderna och resten av befolkningen i dessa länder förbättras så småningom. Det är trots allt positivt att de får betalt för sitt arbete och sina produkter. EU's och nordamerikas subventioner och handelshinder kvarstår dock. Om inget görs åt dem  bör EU's jordbruksministrar knappast känna sig nöjda med sina dagsverken. Gör något vettigt först - reformera hela jordbrukssektorn. Bort med subventionerings och bidragsstrukturerna. Låt marknaden sköta logistiken. Sen kan de sitta och filosifera och navelskåda hur mycket de vill.

Dagens innlegg befinner seg ganske langt fra Bergen, bystyresalen og annet aksjonistisk arbeid. Utenfor Johannesburg i Sør-Afrika ligger Alexandra, en såkalt "Shantytown". Det var her de voldelige opptøyene startet for et par uker siden, som så spredde seg over hele landet. Blind, hatsk og upersonlig vold fra fattige sør-afrikanere mot immigranter, fremmedarbeidere og andre som ikke var fra Sør-Afrika. Volden har nå herjet lenge, og blusser stadig opp. Hva ligger bak?

Grunnen til at historien går så inn på meg er at jeg var i Alexandra like over nyttår. Jeg var på reise i Sør-Afrika med et lite kor, der meningen var å utveksle kultur mellom Norge og Sør. Resultatet har gått på BTV et par ganger i Triplet, og turen var en utrolig opplevelse.

Men besøket i Alexandra var helt spesielt. Her besøkte vi en liten Steinerskole drevet av frivillige som har som formål å gi barnene i Alexandra en annen fremtid. De fleste her ender livene sine i fattigdom, og noen veldig tragisk, gjennom død pga vold, prostitusjon, menneskehandel osv. Dette er ikke bare samfunnets svakeste, det er verdens svakeste. Og et slikt møte mellom rikdom og pur materiell fattigdom ga et voldsomt inntrykk på oss alle.

Men kun materiell fattigdom. De barnene vi møtte strålte av håp og lykke, og møtte oss som mennesker, ikke rike folk fra nord, ikke noe de kunne utnytte, ikke noe de fryktet, ikke noe de så opp til. Mennesker. De var rike på liv, energi og vilje.

Etter å ha sunget sammen med barna, spilt fotball, lært sanger av dem og alle hadde fått noen knuseklemmer gikk vi ut i selve Alexandra. Av de som fulgte oss fikk vi ikke lov til å ha med noe som helst av verdisaker. Ingen kamera, ingen smykker, ingen penger. I vel en time trasket vi rundt og så på hus satt sammen av blikkplater, papp, plast og det vi ville kalt skrot.

Men det jeg så var ikke bare fattigdom, hat mot meg som åpenlyst langt mer velstående eller bitterhet. Det var resignasjon, håpløshet, og en rutinemessig frykt for morgendagen. "Har vi nok mat imorgen" sto å lese i øynene på folk vi så. For ikke å snakke om penger.

Historier jeg ble fortalt både der og i ettertid om kvinnenes situasjon gjorde meg enda mer trist. Kvinner som gikk ut måtte sørge for å ha et pessar, en slags omvendt kondom, når de gikk ut. Ikke fordi de fryktet å bli voldtatt. Men fordi de visste at de innen kort tid vil bli det. I den ene klassen vi besøkte på skolen fortalte læreren oss at litt under halvparten av jentene allerede hadde opplevd voldtekt. De gikk i syvende klasse.

Hva får mennesker inn i en slik situasjon? Hvordan overlever de? Og hva slags vilje oppstår av en slik tilsynelatende håpløs tilværelse.

Volden mot kvinnene og volden mot immigrantene de siste ukene har en sammenheng. Den har sitt utspring i maktesløshetens mørke side, og er et uttrykk for manglende evne til å komme ut av desparasjonen man er i. Vold mot kvinner handler om makt, det gjør også vold mot andre mennesker. Det handler om at man selv påfører andre skade i smerten over selv å ikke føle seg ivaretatt og gitt en plass i samfunnet man lever i.

Det denne sammenhengen også viser er at uttrykket for vold er blindt. Det rammer de nærmeste, dem man ser innen rekkevidde som er svakere. For hva har kvinnene gjort kjæresten sin? Eller naboen? Hva har familien fra Zimbabwe gjort nabolaget? Ingen verdens ting. Men de blir siste ledd i et maktpyramide der vi sitter milevis over på toppen og voldsmennene i Alexandra sitter nederst. Nesten. Bunnplassen er reservert dem som får unngjelde volden.

Kan vi heise på skuldrene av dette? Flere later til å tro at dette ikke angår oss. Det er feil. Først av alt er fattigdommen et globalt problem, et problem vi må anerkjenne like mye i Bergen som i Afrika, Asia og USA. Fattigdom er et av de groveste uttrykkene for urettferdighet. Så mens vi heiser fanene høyere og høyere for såkalt "demokrati", "frihet" og mulighet til å velge, så er dette for å kompensere for en stadig veikere kamp mot økonomisk fattigdom, en fattigdom som nettopp nekter mange mennesker de frihetene vi gir inntrykk av å forsvare.

Fattigdom er ofte grunnsteinen i mange konflikter, voldelige utløp og maktveltninger. Alle dynasti i Kina, utenom de som er blitt satt til side av rivaliserende makter, er blitt veltet av opprør med bakgrunn i skjevfordeling. Kanskje burde vi se mer på kinesisk historie istedet for bare å hetse landet utenrikspolitisk? Kineserne vet dette, det gjør tilsynelatende ikke våre politikere.

Afrika er langt vekke, det kan hende. Men fattigdom kjenner ingen landegrenser. Organiserer de fattige seg, vil de rike måtte gi fra seg tronen. Paradokset er at disse menneskene skvises mest i en tid da vi for første gang i historien har mulighet og evne til å gjøre slutt på fattigdommen. Global skolegang til alle barn er 80 mrd kroner unna. Det er to norske forsvarsbudsjett, og kun 1/3 av det staten tjener ekstra på høy oljepris. Nå står det kun på vilje.

Jeg har gått hver dag siden volden startet og lurt på hvordan det går med barnene vi møtte. Jeg vet ærlig talt ikke, og det bekymrer meg. Det jeg dessverre vet alt for godt er hva fremtiden deres vil bringe: Intet godt nytt. Med mindre vi gjør noe.

Så blev vores gudbarn Margarita tre år. Som det ses er hun er pige med store armbevægelser.

Piñataen var i lørdags, det halve af den splittede Flores-familie dukkede op sammen med den halve gade, så der var masser af børn, høj musik, og indkøbt kage.

Sidste år var kagen hjemmelavet af den konditortrænede kusine, men hun kom lige fra arbejde og det tog så lang tid, at vi startede to timer for sent, så i år opgav de det.

Stemningen blandt de voksne var lidt flad fordi alle de voksne kom fra arbejde, trætte og svedige, og fødselsdagen skulle bare overstås. Også på grund af den indre splid i Flores-familien og fordi gamle Papito lå syg inde i huset med et lever-onde.

Spliden i Flore-familien handler om hvem der er solidarisk og hvem der er nærig. Den ene halvdel synes vist nok at Nubias søster Olga ikke bakker op nok om Papito, Bella og om de efterhånden mange søskende og fætre fra den "uheldige" side af familien, der er døde af fattigfolks socialt betingede dødsårsager (to selvmord og et lever-kollaps). Olga har jo mand og store børn der alle arbejder, mens Nubia, der er alene og ikke engang har eget hus, føler sig alene med ansvaret.

Olga og hendes side, der jo er frelste og går i kirke hos den amerikanske sekt i Cine Cabrera, synes til gengæld at den ugudelige, dvs katolske, drikkende og rygende, side af familien selv er ude om det, at de slider hårdt for at holde sig oven vande og leve på anstændig vis og ikke har noget at give af, og mener vist desuden at de andre har mere end rigeligt, siden jeg og Maggan jo er der for at hjælpe med vores tilsyneladende uendeligt store chele-pung.

Så er der selvfølgelig alle dem i midten, der bare vil være venner igen, blandt andet mange af de unge.

En af Olgas døtre er sprunget fra den hellige vogn, går med fyre og i byen (hun er også trods alt over de 25 og må vel snart have lov til at have sit eget liv...) Hun føler sig ikke velkommen hjemme for tiden og søger trøst hos Nubia, og det gavner jo ikke venskabet mellem de to søstre Nubia og Olga.

Men for børnene var det fint. De slap for at danse så meget (det plejer at være noget de voksne tvinger børn til, men de var jo lidt åndsfraværende i dag), kagen var sød, maden varm, piñataen var fuld af slik og det blev til en enorm børnebunke på jorden da den endelig brast. Nabopigerne (det er de søde piger til højre for Esperanza) strøg som sædvanlig straks hjem så snart de havde fået deres kage og cola (og et halvsarkastisk "tak fordi I ville være sammen med os" fra den mundrappe Nubia).

Maggan og mig havde det også dejligt. Selv om vi tit skælder ud på Bella for sine mange fødsler, for ikke at kunne brødføde sine børn, for at være dum og naiv overfor mænd, er der helt klart noget hun kan: hendes børn er noget af det sødeste, der findes.

De to billeder fra piñata-slåningen er taget af Sven Flores (bagerst).

Læs mere om Flores familien. (Tjek især "Ikke lige vores år" for en mere afrundet skildring af Olgas kamp for et anstændigt liv)

Se flere billeder fra fødselsdagen.

En annan fråga, vars svar inte framgår av DN:s referat, är om Stevenson och Wolfers undersökt sambandet mellan höga inkomster och lycka, eller om man studerat sambandet mellan stigande inkomster och lycka. Lycka tenderar, som alla vet, att uppstå när ens förväntningar överträffas. Är man van vid en inkomst på 20 000 i månaden, kommer 25 000 att upplevas mycket positivt. Är man van vid 40 000 i månaden blir det en helt annan reaktion om man plötsligt får 25 000... Min lilla misstanke är att det inte finns någon korrelation mellan mycket pengar och lycka, men att det finns en klar korrelation mellan mer pengar och lycka.

Även rika människor har ju problem. Men, som ordspråket säger, den fattige har inget annat.

Förvisso ett angeläget ämne, men Skytte verkar inte ha helt koll på det samhälle vi lever i. Om han inte hade levt ett så skyddat liv i sin lilla övre-medelklass-bubbla så skulle han ha märkt att det är fler än hans "vännina" som inte har råd att ens drömma om en spa-weekend, och att en överväldigande majoritet av det svenska folket inte har, och aldrig kommer få, råd att spara en årslön på banken.

Kände inte borgarna till nyfattigdomen? Förstod dom aldrig vad 100 kronor mer eller mindre i kunde betyda för någon som är arbetslös eller sjukskriven?

Göran Skytte skriver bara om medelklassen i sin artikel. Det kan bero på att han helt enkelt talar enbart till medelklassen, men det kan också vara så att han faktiskt inte känner några från arbetarklassen. Göran Skytte borde komma ut ur sin trygga övre-medelklass-bubbla och träffa lite andra människor. Då skulle han se att det finns folk som har större problem än att dom inte har råd att unna sig en spa-weekend.

//Trotten

Borgarmedia: SvD
På denna bloggen: Barn allt fattigare
Bloggat: Ohyra, Claes Krantz, jj.n, Befria Media
Andra bloggar om: Fattigdom, Nyfattigdom, Göran Skytte, SvD, Medelklassen, Arbetarklassen, Klasssamhället, Välfärd, Media, Arbetslöshet, Sverige, Samhälle, Politik
Technorati: Fattigdom, Nyfattigdom, Göran Skytte, SvD, Medelklassen, Arbetarklassen, Klasssamhället, Välfärd, Media, Arbetslöshet, Sverige, Samhälle, Politik

Främlingsfrihet gror i dagens samhälle. Den gror i samband med något, den gror tillsammans med ökade orättvisor och klassklyftor. Den gror för att orättvisorna i dagens samhälle ökar, och för att folk behöver en syndabock. Jimmie Åkesson ger dem den syndabocken, och han placerar den vid invandringen. När det igår kom fram en gubbe till mig och klagade över hans lilla pension samtidigt som vi lägger miljarder på invandringen. Man kan fråga sig om det är en slump att främlingsfientligheten har vuxit sedan nittiotalet, inte bara i sverige, utan i hela europa?

I utbildningen ser vi nedskärningar. I vården ser vi nedskärningar. I hela välfärdssystemet ser vi en svensk modell med sprickor som börjat dyka upp. Det har inget med invandringen att göra, men det är lätt att spela på att det är invandringens fel. Vem annars ska man skylla på? Kan det finnas en annan syndabock?

Vi behöver verkligen en utredning. En ganska enkel en, vad beror utförsäljningarna idag på? Vad beror alla nedskärningar på? Hur kan vi bromsa utvecklingen där orättvisor, klyftor och minskad tillväxt ökar? Ni kanske inte har märkt det, men det är få som idag kan påstå att de har det bättre nu än de hade för tjugo år sedan. Faktum är att endast 8% av 80talisterna tror att de kommer få det bättre än sina föräldrar. På sextiotalet hade de en framtidssyn, idag har vi en trefaldigad lön, men vi mår inte bättre. Det är inte socialdemokraternas fel, vi har en syndabock idag, en ekonomisk förlustkälla som skadar ekonomin och skattepolitiken över huvud taget. Ligger problemet i den höjda momsen, till fördel för sänkt skatt? Är det bättre att istället för att höja momsen på produkter, höja skatten över huvud taget? Behöver vi återinskaffa nollvisionen när det gäller arbetslöshet?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om främlingsfientlighet, fattigdom, orättvisor, utförsäljningar, politik, skatter, ekonomi, nationalekonomi, socialism, marxism,

Mer: Dumheterna skriver om varför elitklasser är en idiotisk reform

Om man är en istället för två med barn – så borde det logiskt betyda mindre tid för annat. Istället är det just de kvinnorna som har tid att sitta i styrelser, jobba volontärt, organisera, aktivera, peppa, engagera och styra upp tusen andra saker. Och ha sina ungar och sitt hem.

Kattia är ännu en i raden av alla kvinnor jag träffar som man tappar hakan när man hör henne berätta om sin vardag. Hur gööör hon? Kattia bor i La Carpio, ett bostadsområde tre kilometer från där jag bor. I La Carpio bor 30 000 människor på en yta där det borde bo 7 000. Hälften av invånarna är nicaraguaner. Fram tills för några år sedan hade kommunen (San José) inte gjort ett dyft för La Carpio. Utom att köra hundratals sopbilar genom centrumgatan varje dag, eftersom La Carpio råkar vara hela San Josés soptipp.

Men så blev folket trött på att de ynka ören för varje ton sopor som bostadsområdet tog omhand, ändå gick i fickorna på fel personer. En dag blockerade man infarten till soptippen. Polisen svarade med massarresteringar. Då bildade Kattia och andra en förening för att försvara La Carpio och ge en annan bild än massmedias av det som hände. Det här är fyra år sedan.

På ingen tid alls har det bildads 21 organisationer i La Carpio, som engagerar tusentals människor. Kriminaliteten har sjunkit och stadsdelens rykte förändras sakta till det bättre. Kattia sitter i styrelsen i åtta av organisationerna. Hon har två barn och arbetar som lärare i La Carpios enda skola. (Som har 2400 elever, med cirka 50 barn i varje klass, som turas om att använda klassrummen i tre pass om dagen; morgon, middag, kväll..)

- Hade jag haft kvar min man hade jag förstås fått ägna mig åt att serva honom istället, säger hon och skrattar.

De 21 organisationerna har en paraplyorganisation som får stöd av Kooperation Utan Gränser. Genom utbildningar och rådgivning ska de bli ännu bättre på att göra det som de redan är bra på!

Kattia

La Carpio, San José, Costa Rica

San Juan, Pavas, San José

Kooperation Utan Gränser på besök i San Juan

På vägen hem till mig. Fast ändå så långt borta.

 Läs även andra bloggares åsikter om ensamma mammor, slum, kåkstäder, Costa Rica, San José, bistånd,

Helsingfors planerar en synlig kampanj där folk uppmanas låta bli att ge pengar till de rumänska tiggarna. Tiggarna upplevs som ”störande element i vår kultur med ett starkt socialskydd” konstaterar Helsingfors stads säkerhetschef i Hbl. Problemet är naturligtvis att tiggarna är så synliga. Vi kan inte byta kanal när fattigdomen flyttat ut från TV-rutan och in på vår egen gata. Men tack vare myndigheterna
befrias vi i alla fall från skuld och dåligt samvete. ”Delar vi med oss gör det livet svårare för romerna”, påstås det. Det sägs vara bättre att hjälpa dem i deras hemländer.

Diskussionen om de romska tiggarna är på många sätt problematisk. Ett stort antal människorättsorganisationer och aktivistgrupper har jobbat för att förbättra romernas situation i Central- och Östeuropa. EU kanaliserade tiotals miljoner euro till de nya medlemsländerna
för att diskrimineringen skulle upphöra. Resultat finns men de är förhållandevis magra. Alla de som jobbat direkt på fältet vet att den utbredda korruptionen och rasismen har försvårat framgångarna.
Att ”biståndspengar” i sig inte är nog. En stor majoritet av Rumäniens två miljoner romer lever i extrem fattigdom. Efter kommunismens fall har romerna på många sätt hamnat på efterkälken.
Sju av tio romer har inte tillgång till rinnande vatten. En tredjedel av landets romer är analfabeter. Spädbarnsdödligheten är fyra gånger högre än för befolkningsgenomsnittet.

Lokalt förankrad hjälpverksamhet är ett gott initiativ. Vi får hoppas att det finns tillräckligt med resurser och bra lokalkännedom. Men en sådan satsning är långsiktig. Framtida visioner hjälper inte de romska familjer som nu svälter i Finland.
I debatten moraliseras också kring romernas ”verkliga” nöd. Vem har då makt att definiera nöden? Vad betyder det att romerna kanske inte har ett så ”stort” behov av hjälp? Att det finns romer som är ännu fattigare kvar i Rumänien?
Eller att de har det lika bra som jag? Till saken hör ju att också alla finländare har rätt att resa omkring i Europa och tigga - om vi skulle vilja det. Stereotypier om romer som ociviliserade, kriminella bedragare har nedärvts genom generationer och fungerar som en ytterligare fond mot diskussionen om hur genuin fattigdomen är. Om man är fattig borde man åtminstone
ha hög moral - annars är man inte värdig våra pengar.

Nationalstaten har aldrig lyckats stänga ute ”främlingar” från sitt territorium. Att tänka sig att man skulle kunna göra det i dag, i den fria rörlighetens Europa, är en stor utopi. Tiggarna påminner oss om ett EU med många olösta humanitära
frågor. EU handlar inte enbart om ekonomiskt och politiskt samarbete på statsnivå utan också om människor med friheter och rättigheter. Inom politiken handlar det, i och med de nya medlemsländerna, i allt högre grad om resursfördelning mellan olika regioner, inte enbart inom nationen. De etniska och sociala hierarkierna lever och omhuldas i gemenskapens Europa. Ideal om fri rörlighet, jämlikhet och mångfald gäller med all önskvärd
tydlighet inte alla. Eller som man från inrikesministeriet valt att framställa saken: ”Detta är en av bieffekterna av rörelsefriheten för människor inom EU:s system” Vad ville vi med den fria rörligheten?
Fri rörlighet av arbetskraft, konsumtionsvaror och kapital, men inte av fattigdom och misär? Kan man välja att den fria rörligheten gäller endast i de fall när den gynnar en själv?

Dagens Finland är en välfärdsstat med allt större klyftor mellan medborgarna. Barnfattigdomen steg från fem procent år 1995 till 11,6 procent år 2005. I dag skäms jag å de fattigas i Finlands vägnar.
Först har välfärdsstaten inte klarat av att skydda låginkomsttagarna mot de risker skilsmässa, sjukdom och arbetslöshet innebär. Sedan konstaterar myndigheterna att synlig fattigdom är ett störande element i vår kultur. Skall vi också förbjuda brödköerna?

Men tvåtusen spänn. Svenska statens åsikt är tydligen klar på det området, yttrandefrihet åt alla, så länge de betalar tvåtusen kronor.

Idag har jag lagat mat. Det började med frukost, till lunch, till middag och nu sitter jag här och funderar på att ta mig ett glas nyponsoppa. Jag är övermätt, och efter att ha insett att jag måste ha konsumerat ungefär 200 g kött inser jag att jag konsumerat mer än 3000 liter vatten bara genom köttet. På ett kilo nötkött går det cirka 18000 liter vatten.

Med det avbenat vill jag inse vilken liten skillnad det gör att spola lagom i toaletten, när man spolar går det åt cirka 4-6 liter vatten. Ungefär en femhundradel så stor skillnad som att faktiskt skippa att äta den där köttbiten. Men hur ska man då få i sig alla proteiner? Vem kan motstå köttets ljuvliga arom? Inte då jag. Men jag måste erkänna att jag sett njutningen i att äta quorn. Quornfärs, Quornbitar, quornkyckling. Proteinrika grönsaker som smakar i princip likadant som vanligt kött. Varför inte käka sånt ibland, också? Vem har sagt att vi alla måste sluta med kött.

Däremot kan vem som helst protestera mot hur mycket kött vi konsumerar idag, sedan nittonhundratalet har det varit en enda kurva som gått skyrakt uppåt. Det vi tidigare ägnat åt potatis, grönsaker och bröd har vi nu ersatt till en mycket stor del med kött. Mer kött än vi behöver, t.o.m. Är det köttet som är miljöboven?

Christina Engfeldt har placerat en rapport som tar upp vilket enormt resursslöseri som pågår i världen.

1 kg nötkött
15000 liter vatten
1 kg fläskkött
6000 liter vatten
1 kg vete
1200 liter vatten
1 kg potatis
160 liter vatten

I rapporten tar man även upp att 70% av allt sötvatten går till jordbruket, närmare bestämt 2,5% av allt totalt vatten, närmare bestämt 30% vilket motsvarar den totala mängden fritt rinnande sötvatten vi har. När man räknat ut hur mycket det är känns det som ett ännu större resursslöseri. Därför är mitt tips till er ganska enkelt. Testa välja bort nötkött när du handlar, du ska se att det har större effekter än att strunta i att spola toaletten så mycket. Äter du potatis sparar du cirka 1340 liter vatten.. Det känns nästan mer.

Enligt globalportalen är skillnaden när det gäller vatten när man äter kött inte så stor i jämförelse med hur mycket mat som behövs till att föda upp boskap och därefter äta dem.

Enligt globalportalen är skillnaden väldigt stor.

Om vi alla skulle äta sojabönorna direkt istället för att gå omvägen via kött för att få i oss proteiner skulle åtgången på sojabönor minska med mellan 80 och 90 procent.

De fortsätter genom att omvandla det hela till siffror.

Våra kor äter 165 000 ton soja per år. Det motsvarar ungefär en båtlast soja varannan dag. Det mesta av den importeras från Brasilien där sojaodlingarna ökar på bekostnad av den artrika regnskogen och savannen.

Livsmedelssverige berättar att vi har cirka 1,4 miljoner kor i sverige. Varje ko käkar cirka 9 ton soyabönor.. resultatet blir aldrig nio ton kött. Jag önskar att jag kunde påstå att vi får ut ett ton kött från en ko, men det kan jag helt enkelt inte.

Jag tänker avsluta med att säga att jag inte har några planer på att bli vegetarian. Men köttfrågan är intressant. Det börjar verkligen kännas viktigt att välja kravmärkt, ekologiskt och naturbeteskött. Vad sägs om lokalproducerat? Valmöjligheterna är många i liberala sverige. Förhoppningsvis gör vi bra val som inte tar kål på miljön i samma veva.

Mer intressant i bloggvärlden: Alliansfritt sverige om centerns uttalande om FRA, Catharina Ullström berättar om burma, och för er som är förbannade över lagförslaget om att inte ge vård till papperslösa har vi här ett uttalande från en socialdemokratisk ledamot om hur det egentligen ligger till.

Läs även andra bloggares åsikter om vegetarianism, kött, soya, grönsaker, yttrandefrihet, demokrati, bloggning, vatten, hunger, världshunger, politik

Det må jo alt andet lige betyde, at den almindelige danske familie skal til at tænke sig lidt om i forhold til blindt at bruge penge på tøj, smykker, ting og sager til hjemmet, ferier, nye biler, nyt køkken .... nyt, nyt, nyt ....

Så er det jo, at den lille djævel i mit sind titter frem og jeg kan ikke dy mig for at være bagklog. Så i bagklogskabens hvide, skinnende lys vil jeg skrive et lille brev til dig....

Kære recessionsramte dig ..

Hvis dit største problem er IKKE at kunne købe en GUCCI taske, få lavet gelenegle, købe den nyeste Day kjole eller hvad ved jeg, men at du i stedet må NØJES med en taske fra NEYE eller Hendes & Mouritz' nyeste kollektion, hvis det går rigtigt lavt til ... så har du ingen problemer, lille ven. Tænk sig ... du har ingen problemer ... så du kan roligt fortsætte dit indholdsløse forbrugskvæstende liv, og leve som om intet har ramt eller rørt dig ....  

Jeg kan ikke finde overskud i min sjæl til at have ondt af alle jer, der har tjent skyhøje kronestakke på værdistigninger i huse, I slet ikke ejer, lønstigninger og indtjeninger på aktier etc... for nu at klage jer, fordi I ikke kan bruge løs som I kunne før ...

Dem jeg har ondt af og får endnu mere ondt af, når recessionen bliver en realitet ... det er jeres børn....

Der er mennesker i dette land, en veninde, mine sønner, en anden ven, min mand og jeg selv inklusiv, som lever som de fattigste i dette land. Vi har IKKE mærket opsvinget, på nogen måde. Tværtimod er vi blevet fattigere, mens I andre er blevet rigere.... det kan jeg ikke juble over, når man som fattig på overførselsindkomst bliver lagt for had, fordi man er afhængig af økonomisk hjælp til forsørgelse.

Jeg er dybt bekymret for mit lands økonomiske situation, for fremtidens beskæftigelsessituation...... for alle jer, som vil opleve en tvangsaktion, økonomisk nedtur ... det bliver ikke nemt for jer... det gør det ikke. Så vil I love mig, jer, der læser det, at tænke jer om det næste stykke tid, så I ikke ender uden hjem og økonomisk sikkerhed .... For så kommer I til at leve liv, som vi gør, os, der er modtagere af "almissen" ,  og det er bestemt ikke morsomt..

TÆNK jer om, før I bruger løs ... Det skylder I hinanden, jeres børn og det land, I er en del af.

May The Lord Bless You And Keep You Safe...

I stockholm innerstad, så har situation stockholm, en tidning driven ideéllt av hemlösa kommit fram till en lista om hemlöshet.

* Stockholms stad uppskattar att 3 370 människor i Stockholm saknar ett eget hem med allt vad det innebär.

* Ungefär 25 procent av dem är kvinnor.

* Enligt Socialstyrelsens räkning från 2006 finns det 3 863 människor i Stockholm som är hemlösa.

* Frivilligorganisationer som arbetar med hemlösa människor i Stockholm bedömer att antalet hemlösa människor är närmare 5 000.

* De flesta hemlösa människor har haft ordnade liv med bostad, jobb och familj. En skilsmässa, uppsägning eller annan kris i livet kanske så småningom ledde till vräkning. Gamla vänner och kontaktnät försvann.

Det är lätt att komma dit men svårt att ta sig därifrån.

Fredrik Reinfeldt har några gånger frågat sig "Hur stor är den egentliga arbetslösheten?" men det han egentligen borde oroa sig över är "Hur stor är den egentliga hemlösheten?"

Hur många människor är det som går på socialbidrag egentligen? Hur många fattiga har vi i sverige? Hur ska vi se till så att deras barn och de själva kan komma in i samhället. Vi står inför världens största samhällslöseri när vi låter barn växa upp i hem där de blir slagna, där deras föräldrar har svårt att få pengarna att räcka till. På Situation stockholm nämner de att hittills i år har 239 barn vräkts från sina hem. Hur skulle samhället se ut om vi ordnade så att de fick en trygg uppväxt, en bra skola och kuratorer, psykologer att prata med?

I Stockholm lär vi inom tio år inte ha några hyresrätter alls. Vi kan räkna med en stad där alla kan sörpla vin, umgås och mingla runt med människor av deras egna sociala status. Sverige kan skryta med att vara det första landet i världen som har en stad, byggd av arbetare och bebodd av de rika. I stureplan kan man chockade prata med varandra.

"Jag hade en arbetare hemma hos mig igår!"
"En arbetare? Näää!"

Med stockholms regerings nya förslag riskerar vi fördubblade priser på lägenheter, och en bostadspolitik som innebär att alla ska bort.

- Jag kan mycket väl tänka mig att man kan behöva höja hyrorna med 30 till 40 procent för att få ner köerna till rimliga nivåer i attraktiva områden i Stockholm och ­andra storstäder, säger Hans Lind till DN.

Rimligt. Har ingen råd att bo där, kan vi räkna med mycket lägre bostadsköer. Huvudet på spiken. Genialt. Brilliant, en eloge till Hans Lind. Jag skulle aldrig kunna komma på något sådant själv. Problemet är däremot inte löst. Frågan är om inte problemet ligger i att det finns för få bostäder i stockholm? Jag bugar till min överman, hur som helst. Hoppas han känner sig stolt.

Inom socialdemokratin bråkar man numera om vilka som är arbetare och vilka som inte är det. Jag själv skulle nästan vilja påstå att flertalet som har en arbetsgivare kan klassas som arbetare. Sen vill jag ju också poängtera att jag kämpar för ett samhälle där alla får vara med, av både ekonomiska skäl och att jag bryr mig.

Men idag är vi i ett klasssamhälle. Jag ser inget fel i själva klasssamhället, däremot ser jag fel i samhället där fattiga växer upp, får fattiga barn som får fattiga barn. Samhället där vi alla är fast i ekorrhjulet, "tjäna mer, så mår du bättre." Lev mer, så lever du bättre. Unna dig ledigt, gör Linda Skugge arg.

Vill du läsa mer intressant kan du läsa om alliansens nidbild i ilse maries blogg, Ett Hjärta rött, eller varför inte läsa om vårat grannland norge som alltid är först. Alliansen fortsätter med sina konstiga lösningar, och alliansfritt sverige fortsätter kritisera dem. Strejken är inne på vecka fyra, och ingen verkar ge sig. Men råd har vi, enligt Ekonomikommentarer.

Läs även andra bloggares åsikter om hemlöshet, arbetslöshet, a-kassa, socialbidrag, fattigdom, sverige, regeringen, stockholm, alliansen, politik, socialism, arbetarklass, klassklyftor, överklass