Mit vækkeur ringede.. Højt og grusomt, syntes jeg selv...

Jeg klaskede min knyttede næve ned over det lille SWATCH-ur og åbnede mine øjne, så godt som jeg nu kunne..

Det var middag, og jeg kunne godt mærke, at jeg havde siddet oppe til klokken 3 i nat...

Jeg rejste mit dvaske kadaver fra sengen, og begyndte at klæde mig på...

Sløvt gik jeg langsomt ned af trappen, og indtog en plads i køkkenet..

Jeg var dagen forinden taget hjem til de gamle, da jeg skulle have lidt afstand fra alle distraktionerne (jf. øl, kabeltv og Football Manager) i Dobbelt A, så jeg kunne blive færdig med mit teori til P4 projektet på Uni..

Anspændtheden var tydelig i mine skuldre denne morgen, og min mimik viste en smule nervøsitet, mens jeg slubrede mine cornflakes ned i mavesækken..

Jeg sad og stirrede lidt tomt ud i luften, og mest af alt lignede jeg en fjernstyret robot, der i takt løftede og sænkede skeen gang på gang..

Det var lørdag den 3. maj 2008, og Fulham skulle møde Birmingham i Premier League..

En vigtig kamp i den engelske bundstrid, og en af de vigtigste kampe i Fulhams historie..

Begge hold lå under nedrykningsstregen, og med en sejr kunne Fulham, hvis alt flaskede sig, rykke op over den røde streg..

Jeg varmede lidt op til bundbraget med kampen mellem Manchester United og West Ham, hvor "De Røde Djævle" klart var deres modstander overlegen..

Jeg sad selv og håbede på samme scenarie i Fulham kampen, men tvivlen lagde stadig i baghovedet..

Klokken var nu 15.46, og stillingen var 4-1 til Manchester United, der, selv med en mand i undertal, havde forholdsvis let spil mod et svækket West Ham mandskab, der dog bed godt fra sig i dele af kampen...

Tilbage i Kanal 5 studiet sad Claus Thomsen og indikerede, at han ikke troede på Fulhams overlevelseschancer, mens Jacob Laursen høfligt mente det modsatte..

"Bare Jacob Laursen får ret", tænkte jeg, hvorefter jeg søgte mod køleskabet for at finde en lille let snack til kampen..

Tilbage i lænestolen med et par leverdrenge i mit skød, var jeg nu klar til dagens helt store brag: Fulham versus Birmingham på Craven Cottage..

Kampen havde påtaget sig klart mest opmærksomhed i de engelske medier, da det var en kamp mellem liv og død, og man kunne næsten føle nervøsiteten gennem skærmen fra alle involverede...

Fulhams startellever havde fået selskab af tomåls-skytten fra sidste weekends meriterende comeback mod City, Diomansy Kamara, mens David Healy havde taget plads på bænken..

På slaget fire fløjtede dommer Chris Foy kampen i gang, og jeg kunne nu se frem til 90 neglebidende minutter i selskab med to hårdt kæmpende mandskaber i bunden af verdens bedste liga.

Brian McBride - GOOOOOAAALLLL

Fulham var altdominerende i startfasen af kampen, og man fornemmede, at de virkelig prøvede at vise deres fans, at de fortjente deres plads blandt de bedste..

Flot flydende spil langs jorden førte til flere gode chancer for Fulham, der kulminerede i Brian McBrides hovedstød på overliggeren allerede efter fem minutter, som dog fejlagtigt blev dømt offside.

Efter tyve Fulham dominerede minutter, begyndte Birmingham at komme bedre med i kampen. Brede Hangeland kom godt imellem et par halvfarlige Birmingham forsøg, og den gigantiske midtstopper viste rigtigt format i denne hektiske fase af matchen.

I det 42. minut kunne det dog være gået galt, da James McFadden, efter et Jimmy Bullard boldtab på midten af banen, fandt en fri Mikael Forssell oppe i front, men en befriende fod fra nordirske Aaron Hughes reddede Fulham fra at komme bagud..

De to hold måtte gå til pausen med stillingen 0-0, men man fornemmede stadig en opløftet stemning på et fyldt og larmende Craven Cottage.

"Pyha...", tænkte jeg, "... jeg er sgu for gammel til det her pis", mens mit hjerte langsomt begyndte at optage en normal hastighed efter hektiske 45 minutter.

Et hurtigt kvarter senere gik de to hold på banen til anden halvleg, og pludseligt røg mit signal på computeren... "NEEEEEJJJ", råbte jeg, mens jeg bandede og svovlede...

Jeg spurtede ind og hev kablet til modemmet ud, som man nu gør, når Internettet ikke virker... Men intet skete, og forbindelsen var stadig ikke at se nogen steder... "Argggh.. Det er ikke fair", småhulkede jeg, mens jeg forbandede alt og alle...

"GOD DAMMIT YOU F*CKING PIECE OF CRAP"

"Det er ikke fair, det er ikke fair, det er ikke fair", blev jeg ved med at gentage, alt imens jeg rodede rundt med ledningerne bag i computeren...

Efter 7 minutters frustrationer var signalet på mystisk vis tilbage, og jeg hoppede ind i det 50. minut...

Bare to minutter senere sendte Jimmy Bullard et frispark ind i feltet, hvor Brian McBride dukkede op med sin amerikanske skal, og gjorde det til 1-0!!

"JAAAAAAAAAAAAAAA!!!!", råbte jeg højlydt, mens min mor var ved at tabe både potter og pander... "Du var ved at give mig et hjerteanfald", vrissede hun, mens jeg hoppede rundt i køkkenet som en kænguru på speed...

Troen var for alvor tilbage, og det var da også Fulham, der stadig havde teten.. Bare få minutter efter havde Kamara en ganske god chance for at afgøre kampen, men hans flade skud voldte ingen problemer for den tidligere Fulham-keeper Maik Taylor.

Mellem det 70. minut og det 80. minut begyndte Fulham at have lige lovligt mange boldtab, som dog ikke førte til det helt store for modstanderholdet, der kvitterede med selv at smide bolden tilbage i Fulhams sort/hvide favn.

I Fulhams højreside fortsatte  walisiske Simon Davies med at voldtage Birminghams venstreback med mange gode raids op af kanten.

Bagved ham fortsatte, den i Tottenham, lånte Paul Stalteri med at overbevise ledelsen om, at han ikke skulle have en permanent kontrakt.. Jeg ved ikke selv, hvor mange gange jeg råbte: "Hvad Fanden laver du Paul Stalteri din canadiske retarterede skovhugger"!!!

Klokken rundede nu de 85 minutter..

Frustrationerne hos Birmingham-spillere og tilhængerne var nu brudt ud i lys lue, mens Fulham fansene optimistiske sad og svingede med flag, scarfs og hvad de ellers havde i hænderne..

Ude på sidelinjen stod træner Roy Hodgson og var eftertænksom, mens ejer Mohammed Al-Fayed så mere rolig ud med et uldtæppe foldet hen over sine ben.

Fulham har dog i denne sæson indkasseret mange mål i de sidste ti minutter, så jeg sad stadig og borede mine negle ned i egetræsbordet foran mig.. Desuden har Fulham været foran i 13 kampe og kun vundet tre, så intet under at dette sad i baghovedet...

Erik Nevland - Pure Class

Men ud af det blå kom forløsningen i det 87. minut...

Venstreback Paul Konchesky hoofer en lang hold op af banen, hvor Birminghams venstreback, den tidligere Fulham-mand Frank Queudrue, ser ud til at have styr på begivenhederne..

Men Queudrue går håbløst galt i byen, og får slet ikke kontrol over bolden, hvorefter indskiftede Erik Nevland hugger den lille runde kugle og udplacerer Taylor i Birmingham målet..

Mine øjne blev større end tekopper (Lige en lille intertekstuel reference til Fyrtøjet), og jeg gryntede højt i triumf, som boede jeg i en hule sammen med Osama i Afghanistans bjergrige sydvestlige region... Jeg strakte begge arme op i luften, knyttede mine næver og skrålede: "FULHAAAAAAAAM... YAAARRRRRRHHHH"..

Min mutter fik igen et chok, men undlod at kommentere på det, andet end: "Nå, nu står der to nul eller hva?"... Jeg havde store bloklys i øjnene, og smilet fyldte hele mit lalleglade fjæs, for hun havde ret..

2-0... Nu kunne det ikke gå galt... Og det gjorde det da heller ikke...

Chris Foy fløjtede af efter fire minutters overtid og alle supporterne holdte deres "Come On You Whites" skilte op mod himmelen..

Klasse perfomance med gude spillere, som Martin Birn sikkert ville have udtrykt det!

Samtidig tabte Reading til Spurs, og det betyder, at Fulham selv kan afgøre sin skæbne mod Pompey på udebane i næste uge.. En gyser af dimensioner!

Portsmouth har ikke noget at kæmpe for samtidig med, at de har en pokalfinale få dage senere... Fulham har naturligvis ikke den bedste udebanestatistik, men med to udebanesejre i træk er formen god, og jeg håber naturligvis på et hattrick...

"Cheer Up Roy, you old buggar, We got a fucking Victory"

Come On You Whites

Das Zimmer direkte fra Craven Cottage blandt eufori og pure class!

Måhända till en början, men sedan öppnade sig plötsligt himlen och solen sken ner på min oändligt ödmjuka och övermänskligt bildsköna uppenbarelse. Det slumpade sig nämligen som så att jag bemödigade mig med en visit hos studievägledaren.

Studievägledaren är en av världens fem torraste människor.

Studievägledaren fattar varken ironi eller några andra betydligt lägre stående former av standardiserad normalhumor.

Mycket tyder på att studievägledaren inte blivit helt korrekt vaggad under sin barndomstid.

Jag säger inte att det är så, men risken finns.

Nåväl, efter en genomgång av mina avklarade studiepoäng med farbror studievägledaren stod det klart att lycka stavas 256 högskolepoäng. 256p är precis 16p mer än jag behöver ha vid denna termins slut. Det innebär att jag inte behöver terminens sista 7.5p kurs för att nå de slutgiltiga 300p nästa år. Eftersom kursinnehållet helt uppenbart låg mer på sandlådenivå än uppgiven D/E-nivå så är jag tämligen övertygad om att den ej heller behövs för intellektuell bildning.

Kort sagt:

Semester. Wohoo! :mrgreen:

Sahlins sossar lierar sig med extremister:http://www.expressen.se/debatt/1.1199240

Det var inte svårt att låta ilskan ta över redan efter några rader. Jonathan hade varit på en konferens på Palmecentret som vad jag förstod skulle ha handlat om fred men det slutade med att den handlade om hur många punkter de inbjudna talarna kunde rada upp mot Israels existens. HÄR PRATAR VI OM PALMECENTRET!! Detta center finns för att medverka till fred och skapa den här typen av diskussioner och konferenser. Så vad jag inte kan förstå är varför man bjuder in talare som går ut helt öppet med att vara mot Israels existens och dess invånare som är israeliska medborgare. Jag har bott i detta fantastiska land i 1 år och jag har umgåtts med såväl israeler som araber som beduiner. Jag kan inte säga att jag vet att det kan funka med en tvåstatslösning men jag tycker att det är en bättre lösning än en enstatslösning. I en tvåtstatslösning är även palestinierna inräknade så att de ska få sin egna stat. Jag tycker att det är sanslöst respektlöst att bjudan in talare till en fredens hus och fredens konferens som är uttalat emot Israel och dess existens. Jag kan förstå den ilska som finns i världen mot detta vackra land men det hjälper inte att vara emot dess existens det inbjuder inte till en lösning och det skapar bara mer ilska och frustration hos båda parter. Plus att jag kan inte för mitt liv förstå varför svenska politiker tar ställning mot Israel och dess existens när de själva inte ens varit i landet och talat med politikerna från båda sidor. Det är helt sanslöst. Det är inte första gången det händer och det kan inte nog uttryckas med ordet frustration hos mig. Jag är så satans trött på alla dessa svenskar som tror att de vet och säger att det de säger är sanningen om hur det är när de inte ens satt sin fot där. Varför gör de detta om och om och om igen? Det retar upp mig nåt som in i norden. Jag gör aldrig så om andra länder. Jag kan t.ex. inte sitta och säga att jag vet hur Palestinerna har det eller hur deras önskade stat fungerar idag, just av den anledningen att jag inte bor där och jag har inte heller satt min fot där plus att jag har inte talat med tillräckligt många palestiner för att kunna lägga min näsa i blör.

Mitt technolyssnande går i cykler. Eller snarare faser. Ibland går jag rakt ner i bråddjupet i denna ömsom enformiga ömsom inspirerande genre, ibland förkastar jag den till förmån för annat. Jag tillhör inte den falang av technolyssnare som hängt med sedan Derrick May först tryckte på on på sin trummaskin, men är inte heller än del av "popkidsen lyssnar på techno"-generationen. Jag ligger någonstans mittemellan då jag alltid haft ett intresse för elektronisk musik, men faktiskt tyckt att den mesta technon har saknat en viktig ingrediens, nämligen fina melodier.
Just nu är jag i en grav fas av technolyssnande och det är till 100% den svenske technoproducenten Harald Björks förtjänst. Det började försiktigt med dennes förre tolva Brus som släppte förra året på Traum. Brus innehöll två låtar varav den ena, "Luftlust", var den som fick öronen att öppna sig på vid gavel. Låtens svävande melodier löst lagda över en taktfast grund var precis vad jag letat efter. Den ende artist som tidigare skapat den här känslan är The Field. Men där Axel Willner bygger sin musik på repetition för att skapa eufori baserar Harald Björk sin musik på skira melodier. Och där hittar jag precis det jag saknat, technolåten man har i huvudet när man går och handlar, duschar eller sitter på bussen.

Det har dröjt på tok för länge för uppföljaren till detta monumentala stycke musik att dyka upp. Men nu är den så äntligen här tack vare nystartade tyska bolaget Apparillo Music. Och väntan är välvärd vill jag lova. Nånting dunkelt är lätt en av de bästa skivorna som jag hört i år. "Nånting" dök upp först upp en som en fantastiskt fin video signerad artisten själv. Videon som föreställer pappersfåglar som svävar över ett skogsliknande parti fick mig att tänka på det Boards of Canada brukade kalla sin musik i slutet av 90-talet - musik som ska ackompanjera naturfilmer från 1970-talet. "Nånting" bygger på en dagdel och en nattdel. Dagdelen är ett myller av ljud som sakta men säkert bygger upp en stämning kring en klockslinga och som leder lyssnaren genom en daggvåt skog av mytisk karaktär. Nattdelen behåller ljudbilden men pumpar på en rak 4/4 som för oss rakt ner på klubben.

Det andra spåret, "Dunkelt", visar upp Harald Björk från en annan sida, som producent av slick house. Jag är inte den som klagar för sådan här house är det bästa jag vet. Mitt något begränsade referensfält säger mig att artister som Morgan Geist och Ben Watt inte skulle vara ledsna om de spelat in den här låten. Och det den framför allt ger är en önskan om att få höra ett vokalspår signerat Harald Björk, och då jag googlar runt lite visar det sig att Björk har en koppling till de skönsjungande systrarna Piroth. Jag kan redan nu höra hur ett samarbete mellan dessa artister skulle kunna skapa ett fascinerande stycke musik.

Just när man inte trodde att Harald Björk kunde leverera mer på ett enda stycke plast vänder man på skivan och får en liveversion av "Nånting". En liveversion som pekar på vad som komma skall när Björk ger sig ut för att uppträda. Plötsligt får de mytiska skogsvarelserna från den första delen av originalspåret liv och tränger sig in på den andra delens klubblokal genom sprickor i dansgolvet. Rytmerna studsar taktfast genom melodierna som håller lyssnaren i ett trollgrepp. Men det gör inget. För det finns en värme i musiken som säger att ingenting kommer att hända. Och det är väl ungefär där jag kommer fram till vad det är som gör Harald Björks musik så tilltalande för mig. Kombinationen av dansanta rytmer, ihärdiga melodier och en organisk värme långt ifrån kalla maskiner och repetition för sakens skull.

Så nu finns det bara en sak jag vill ha av Harald Björk och det är en livespelning där han införlivar allt det som jag känner när jag lyssnar på hans musik. Och jag har inga tvivel om att när jag får möjligheten att avnjuta en sådan tillställning så kommer artisten ifråga att göra exakt det som jag förväntar mig.

Harald bjuder på lyssning av hela EP:n här.

I ömsint men stenhårt grepp runt midjan
i dina starka armar
drar du mig baklänges
och jag är rädd, men jag skrattar
och låter mig tas av dig.
Andlös

Och du gör mig inte klok
Jag förstår inte vägarna jag väljer
Inte heller hur jag förlorade
men jag är härligt förtrollad av dig.

...och du skakar av passion och dina axlar trycks upp mot öronen och du blundar och du spänner dina läppar och dina ord pulserar och du flyger och du landar inte. Du landar aldrig. Och du sjunger. Och jag vet när du kommer. Cello, fioler, trumpeter och tromboner, trummor. Och ruset drar genom kroppen, jag imploderar.

och du exploderar.