încă nu am citit cartea, dar feminismul sado-maso care se pare că îi este specific scriitoarei elfriede jelinek se îmbină perfect cu explicarea răului, motiv recurent din filmele lui michael haneke.
filmul la pianiste nu poate fi paused. în cadre lungi, imaginea sobră şi statică o lasă pe erika să se distrugă, explicată emoţionant şi brutal de sincer, într-un rol controlat până la cele mai mici detalii. se distruge pe ea din prezent şi din trecut, în oglinda mai tânără pe nume anna schober, până la violul dintr-un final în care, cu un supra-ego încuiat în dulap, erika aminteşte de jenny din face to face. renunţare, retragere cu cuţitul în umăr, dar răul a fost deja făcut. society fails, se observă la tot pasul în viaţa reală, dar trebuie să aibă şi maeştrii filmului ceva de făcut.

Pozwalam sobie podpiąć norweskie zdjęcie Ani Nowickiej. Z zazdrością patrzę. I ciągle muszę sobie przypominać: symulakry. Świat przedstawiany, nie przedstawiony. Obecność i bliskość nie jest tym co widać. Więc widoczek piękny, ale nierzeczywisty.

Jo, man ska förstås se vad denne sofistikerade och seriöst syftande filmkonstnär gör och delta i den debatt han initierar. De flesta filmer han gjort har väckt rabalder. Tänk bara på ”Pianisten”, som bygger på en roman av Elfriede Jelinek om sexuellt maktmissbruk. Eller ”Dolt hot” som handlar om vad bortträngd skuld gör med en människa och i förlängningen med samhället.

Funny Games är en så kallad re-make av regissörens egen europeiska originalversion med samma namn, nu bara med tillägget US (ett dubbeltydigt ”vi”) för lansering i The United States för vilka han ursprungligen skapat den. Nordamerikanerna är så bortskämda med engelskspråkiga filmer att de vägrar gå och se annat. Hur många amerikanska filmer har vi inte sett med tyskar eller latinamerikaner som helt ologiskt tvingas föra sin dialog på bruten engelska? Så är det inte här.

Funny Games är förlagd till ett välmående nordamerikanskt sceneri där familjerna samlas för weekenden i sina påkostade fritidshem med grillköttet, golfklubborna och segelbåtarna i beredskap. Själva introduktionen vibrerar av aningslöst gemyt. Något som får biografpubliken att ana det värsta. Och redan här har Haneke satt sitt karaktäristiska signum: Han leker med filmschablonerna och våra invanda teckentolkningar. Här signaleras idyll som ska gå i kras. Vi har sett samma grepp i varenda hitchcockfilm och älskar att känna igen oss.

Jag tvivlar på att Haneke skulle gilla att bli jämförd med Hitchcock. Haneke saknar helt Hitchcocks humoristiska och lustfyllda lekfullhet. Haneke har ett moralsikt ärende. Han vill tvinga oss att erkänna vår lystna våldsfixering. Jag tror att det är det som lockat honom till Hollywood för att till varje pris plantera sin moralitet där den bäst behövs.

Man skulle kunna kalla Funny Games för den ultimata historien om oprovocerat våld. Två unga män är ute på våldsturné. Deras enda synbarliga motiv är att överta allt initiativ och utöva sin makt över människor de försatt i hjälplöst tillstånd. Haneke ger publiken ingen lättnad i att på något sätt göra våldet psykologiskt begripligt. Oerhört frustrerande. Inte heller tillåter regissören oss att luta oss tillbaka och tänka: ”Det är händer på vita duken, det händer inte mig”. För det fasansfulla är att det faktiskt händer mig. Jag tvingas ta ställning till vad det betyder för oss och våra barn att vi släppt våldsskildringarna ända in i barnkammaren via dataspel och annat liknande.

Haneke har gjort en våldsam film där vi inte kan förfasa oss över själva våldsskildringen. Vi får inga splatterscener att ducka inför. Vi får se den mentala nedbrytningen av en familj som skulle ha kunnat vara vi själva. Samtidigt verkar utövarna fingertoppskänsliga för vad som bäst förtar offren deras handlingsmöjligheter. Kort sagt vi får se var vi hamnar när unga människor förlorar sin empati och iscensätter sin egen hjälplöshet. Vi får bevittna hur det ser ut när de humana överenskommelserna inte längre gäller. Haneke har åstadkommit ett debattinlägg som vi gör bäst i att ta ställning till.

Personaje rabioso, la Jelinek es aguda al escribir, fuerte al mostrar la violencia y lo feo, despiadada al calificar a los demás... cumple con lo que se espera que sea una escritora contemporánea, o sea todo lo contrario de Julio Iglesias: los artistas no son entertainers, su función es hacerse cargo de la basura humana. Los escritores austríacos de hoy son eso, basureros entusiastas. Todo es podredumbre. Elfriede sabe ver pequeñas cosas y pese a que en sus libros no hay afecto y sí mucho asco y mucha crueldad, se le cuela una humanidad difusa que no sé bien en qué consiste todavía. Uno no sabe si lee una novela o un ensayo, porque hay mucha descripción general de las cosas. Insiste en aquello de rajarse las chicas la vagina con una navaja, aunque en Los Excluidos es más de pasada.... puaj.

Johannes Uppenbarelse/Uppenbarelseboken

När jag var i 15-års åldern fanns inte så många ställen att hänga i Göteborg. Utan vare sig pengar eller åder att tala om slutade det ofta med att man satt i det kristna tältet på Heden och tjafsade med de troende om hur det gick ihop att gud på samma gång kunde vara allsmäktig och god. Varje gång dom kristna blev svarslösa sa dom till mig: "Har du läst Bibeln då?" Det hade man ju inte och förlorade därför en hel del trovärdighet. Det var så det kom sig att jag läste Bibeln från pärm till pärm. Och se på fan, jag blev faktiskt chockad över vilken ogin, arrogant och sjävgod tyrann kristendomens och judendomens gud är. Han var betydligt värre än jag kunnat föreställa mig! Men detta är inte platsen att diskutera bibliska historier. Istället kan jag konstatera att jag i Bibeln också hittade en lysande litterär pärla: Johannes Uppenbarelse. Oöverträffad i sitt starka, grymma och överdådiga bildspråk. Den bästa poesi jag läst. Inte konstigt att denna berättelse om apokalypsen och guds oresonliga hämnd, komplett med nummermagi och hela kittet, gett upphov till så många tolkningar och så mycket spekulation genom tiderna. Ta bara detta citat: "Och ännu en ängel kom fram ifrån altaret, den som hade makt över elden. Denne ropade med hög röst till den som hade den vassa lien; han sade »Låt din vassa lie gå, och skär av druvklasarna från vinträden på jorden, ty deras druvor är redo för skörd. Och ängeln högg till med sin lie på jorden och skar av frukten ifrån vinträden på jorden och kastade den i Guds vredes stora vinpress. Och vinpressen trampade utanför staden, och blod gick ut från pressen och steg ända upp till betslen på hästarna, på en sträcka av ett tusen sex hundra stadier." Du som har öron hör: Uppenbarelseboken är obligatorisk läsning. Avslutningsvis tycker jag vi låter blueslegenden Son House sjunga en hyllningslåt till min favoritförfattare: http://www.youtube.com/watch?v=2vAczJUkwU0

Njals Saga

Om du gillar hongkong-rullar är chansen stor att du faller för dom isländska sagorna. Dom är skrivna närmast som filmmanus. Inget psykologiserande, inga miljöbeskrivningar, handlingen helt i fokus. Av dom isländska sagor jag läst sätter jag Njals Saga allra främst, men man får inte heller missa Gunnlaug Ormstungas Saga. Njals Saga handlar som ofta Sagorna gör om en fejd mellan två släkter i ett samhälle där blodshämnden är legio. Trots att författaren varken moraliserarar eller psykologiserar utan bara rakt upp och ner beskriver vad huvudpersonerna säger och hur dom väljer att handla i olika situationer, lyckas han på ett mycket effektivt sätt teckna levande personporträtt. Motivet i Sagan, lojalitet och sammanhållning inom släkterna i konfrontationerna med yttre hot påminner också en del om Honkongfilmernas manliga vänskap där man håller ihop vad som än händer. Det är ett motiv i alla fall jag älskar.

Hatets sånger

Hatets sånger är en antologi med revolutionär socialistisk diktning kring sekelskiftet 1800-1900. Dessa dikter är jag väldigt förtjust i. Dom är enkla, direkta, kompromisslösa och fulla av hopp. Måns Ivarsson skrev i Expressen att jag är naiv och att jag skrivit min bok som om revolutionsromantik vore en ny uppfinning. Men jag kan trösta dig Måns: jag är mycket medveten om att längtan efter en revolutionär förändring är lika gammal som klassamhället. Är det inte just därför varje ny generation på nytt har behov av att besjunga denna längtan? Och Hatets sånger känns för mig oväntat moderna i sitt tilltal. Men också starkt präglade av en tidsanda av socialistiskt hopp, innan en massa splittringar och havererade experiment. Vägen framåt är tydlig och upplyst av ingen mindre än den store ljusbäraren, Lucifer. Detta är den aspekt av diktsamlingen som jag tycker allra bäst om, identifikationen med Lucifer. Den allra första rebellen, som ifrågasatte guds rätt att styra världen och därför förlorade sin position som ängel. Boken är utgiven på Vertigo förlag.

The art of war, Sun Tzu

På senare tid har AFAs aktivitetsguide upprört vissa bloggare eftersom den beskriver hur man tänker strategiskt i gatustrid. Mina tankar går direkt till Sun Tzu som skrivit det berömda verket om krigskonst för ca 2000 år sedan. Självklart kan man också tänka på Maos lilla röda, där tankarna kring krigföring känns mer eller mindre klippta ur Art of war. Sun Tzu har bildat skola för alla efterföljande krigsherrar i regionen. Det går också att känna igen det tänkande som finns inbyggt i olika former av Kung-fu. En strävan efter det ekonomiska, att göra det som behövs, att inte göra det som inte behövs, att vända fiendens svagheter till sin egen styrka. Även om boken handlar om krigsföring så handlar den också om att tänka strategiskt och man kan alltså hittta ett och annat tillämpligt här även för helt fredliga situationer. Eftersom jag själv är en drömmare som låter mig ryckas med av actionfyllda fantasier så att jag inte ser närmsta gatsten utan snubblar och slår i marken med näsan före, kan jag fyllas av beundran för det lugna, diciplinerade fokus som den kinesiska filosofin förespråkar.

Fjärilen från Tibet, CJ Håkansson

Den mycket trevlige och vettige CJ Håkansson träffade jag för första gången på Textmässan förra våren, inte långt efter att vi båda debuterat på Vertigo förlag. Jag fick då ett ex av hans skräckroman Fjärilen från Tibet. Det är inte någon subtil psykologisk skräckberättelse av klassiskt snitt, utan CJ öser på med bilder och intryck från olika på något vis utstötta människors liv. När fasan släpps loss och sprider sig i Sverige anar man att just det hat som huvudpersonerna känner, och som är en konsekvens av deras livssituation, samtidigt driver på den undergång som kommer att äta allt urskiljningslöst, även dom själva. Det finns en stark vrede mot hur människor har det i dagens Sverige i botten på historien, men inte på något övertydligt sätt. Det är skräcken som är huvudmotivet. En skräckvision som får mig att tänka lite på Johannes Uppenbarelse, men helt utan kontexten om rättvisa och ordning i universum. En del partier i boken är mycket obehagliga, tex en kvinna som får hela sitt kvarter utplånat och uppbrännt av onda brandsoldater som alla har hjälmarna märkta med hennes husnummer. Den som är intresserad av skräck kan få många tips på CJs blogg.

Den tappre sldaten Svejk, Jaroslav Hasek

Historien om den tappre soldaten Svejk är en underbar pikareskroman. Svejk vill självklart göra sin plikt som god medborgare och inträder som soldat när det stora världskriget bryter ut. Övvernitiskt plikttrogen vill Svejk så väl, så väl. Och ställer till ett jävla kaos vart han tar sig fram. Är Svejk den idiot han förklaras vara som värnpliktig, eller en intelligent anarkistisk kverulant under ytan? Det får vi aldrig veta. Men en person som sätter käppar i hjulen på systemet medan han ivrigt gör sin plikt för det är naturligtvis varje överordnads hemskaste mardröm. Soldaten Svejk har blivit älskad av många genom åren och bland annat fått ge namn åt en trevlig pub här i stan.

Den ätbara kvinnan, Margret Atwood

Jag tycker mycket om Atwoods böcker. Det är något med hennes språk, hennes sätt att smaka på ordens innebörder och direkt uppfatta vad som pågår under ytan som passar mig väldigt bra. Själv har jag inte alltid så bra kontakt med mina egna känslor, att skriva blir ett sätt att ta upp dom till ytan och beskåda dom. Här tycker jag att Magaret Atwood är en mästare. Om jag särskilt skall framhålla någon av hennes böcker så får det bli debutboken Den ätbara kvinnan. En bok som skrevs vid en tid då västvärldens kvinnor fortfarande var hemmafruar om deras män inte var utblottade, och att kvinnor slutade arbeta när de gifte sig var en självklarhet. Den ätbara kvinnan kom ut -69 när 70-talets feministiska våg ännu var i sin linda. Huvudpersonen Marian arbetar för ett marknadsföringsföretag. Hon går runt och intervjuar folk om ders reaktioner vid konsumtion av olika produkter. Ett meningslöst jobb som hon hoppas att snart undfly genom ett bröllop som rycker allt närmare. Men ju närmare bröllopet med en passande väletablerad man kommer, ju starkare börjar hon uppleva att också den tillvaron kommer att sakna mening. Hennes flyktbehov får henne att inleda en relation med en kille utan framtid. Väninnan säger till henne att genast dra sig ur sidorelationen. Den har ingen framtid säger hon, men det är just framtidslösheten Marian tröstar sig med. Medan bröllopet närmar sig växer en insikt sig stark hos Marian. Hon inte bara arbetar med konsumtionsvaror, i själva verket är hon själv en produkt. Hon är en ätbar kvinna. I takt med att denna insikt blir allt klarare börjar hon mer och mer att identifiera sig med tingen omkring sig, inte minst mat. Om den termen hade varit allmänt bekant då, hade man skrivit att den ätbara kvinnan är en bok om anorexia. Men det var en ganska okänd sjukdom då och därför handlar boken inte heller om en sjukdom. Den handlar om en kvinna som reagerar rationellt på en sjuk och bisarr värld där allt antar varuform och kvinnor låter sig ätas. Det var väldigt skönt att läsa om en kvinna med en ätstörning som inte är ett offer. Andra Atwoodböcker som jag tycker är bra är tex Tjänarinnans berättelse som är en dystopi om hur det kan gå för kvinnor om kristen fundamentalism tar över, tyvärr lite obehagligt aktuell som vindarna blåser just nu. Kattöga om den tyranni små flickor kan utsätta varandra för under namn av vänskap och om längtan efter en verklig kvinnlig vän. Och Oryx och Crake, också en dystopi men den här gången inte om kvinnor utan en diskussion om olika tendenser i samtiden som jag tyckte var riktigt spännande när jag läste den.

Jag heter Ísbjörg jag är ett lejon, Vigdís Grímsdóttir

Jag kan dra mig till minnes två gånger i livet jag grinat som ett barn vid läsningen av en bok. Den ena var när jag läste Ísbjörgs historia. Bokens jagperson sitter inlåst på häktet och talar sin historia om vad som lett henne dit till sin advokat. Språket är personligt och känslomättat. Fram träder bilden av en tjej som fötts utan val. Ísbjörg är en överlevartyp men omständigheterna är inte bara tragiska och orättvisa, dom är direkt skoningslösa. Och när Ísbjörg blir uppträngd mot väggen biter hon. Fast hon kommer att förlora, fast häktet är allt som återstår. Jag identifierade mig starkt med Vígdis huvudperson, och stod nästan inte ut med hur fruktansvärt orättvis tillvaron kan vara. När jag var på Island läste jag en bok med intervjuer med olika moderna isländska författare, tyvärr har jag glömt titeln. Efter att ha läst dom andra författarna svamla om allt mellan änglar, postmodernism och det egna jaget så vaknade jag till när Vígdis Grímsdotter blev intervjuad. Bakom den ekonomiska boomen på Island döljs en massa mänsklig och ekonomisk missär, menade Vígdis, denna verklighet talas sällan om, det vill jag göra.

Dygden har jag platt försummat, Torbjörn Säfe

I den här boken skildrar Torbjörn Säfve dels skalden Lasse Lucidor, dels det svenska 1600-talet. Här saknas helt dom groteska romantiseringar av stormaktstiden som allt för ofta förekommer. Torbjörn ser tidsepoken ur den vanlige medborgarens perspektiv: en tid av nöd och svält, där statsmakten tog vartenda öre dom lyckades pressa ur den fattiga befolkningen till sina krigsäventyr. Det var också en tid när yttrandefrihet var något okänt. En skald som inte var i någon mäktig persons tjänst, utan talade med sin egen stämma, utifrån sig själv, var något märkligt och närmast subversivt. Trots dessa yttre vilkor uttryckte Lasse Lucidor en stark livskänsla. Skulle han sörja så vore han tokot. Ett mäniskoliv är mödan värt att leva, och man bör leva fullt ut. Detta är en livskänsla gemensam för Lucidor och Säfve, och jag ber att få instämma med eftertryck. En romantisk bok om att vara diktare och samtidigt en lättläst historielektion som inte romantiserar ett spår.

Hålet, Jonas Ulfvarsson

När jag var i 15-års åldern kom jag först i kontakt med Jonas Ulfvarssons vilda fabuleringskonst genom punkfanzinet Träsket Glöder som han gav ut i skiftet 80/90-tal. Därför blev jag mycket glad när jag fick höra att han släppt en bok. Hålet är en novellsamling där den sista och allra bästa historien gett boken namn. Ett litet hål på bara några millimeter öppnar sig på en undanskymd plats på Hisingen för att sakta men säkert börja svälja den omgivande världen. Denna historia innehåller också bland mycket annat en orgiastisk skilldring av ett bibliotek utan slut. Jonas historier är fantastiska, groteska, myllrande och vulgära. Huvudkaraktärerna är anti-hjältar av luffartypen men dom lever i en värld där allt kan hända och inget förvånar. En kuk rymmer från sin bärare eftersom den har helt andra sexuella önskemål, på den lokala alkispuben vid St Eriksplan lyssnar en LSD-trippad ung man till en jagad gammal lodis som påstår sig fly från en världskonspiration av Nils-Petter Sundgren-kloner och visar sig ha rätt när han påstår att han har döden i fickan. Personligen glädjer jag mig åt att det är en hel del Göteborg i boken, tex det klassiska sunkhaket Gyllene Suggan ("Vi heter faktiskt Restaurang Västerhus!"). En härlig samling skrönor som ser på samhället ur dom utstötta och fattigas perspektiv. Tyvärr har Jonas som gammal DIY-kille valt att ge ut boken på print-on-demand. Synd tycker jag eftersom jag tror att denna bok skulle ha haft god chans att bli antagen av ett kommersiellt förlag och därmed få helt andra resurser till PR. Som en liten kuriositet, som inte alls har med Hålet att göra, kan jag berätta att jag en gång som ung räddade Jonas skrivmaskin. Det var min första natt på BZ-kollektivet Färjenäs och jag var ensam i huset när jag hörde misstänkta ljud i trapphallen. Jag tassade ut i bara nattlinnet och mötte två förvånade pundare. Den ene med Jonas skrivmaskin i handen, den andra stutsande fram och tillbaka med en kniv. "Va fan gör du här??" undrade den talföre pundaren. Den andre studsade fortfarande fram och tillbaka. "Jag bor här, vad gör ni här?" "Men vadå, bor det folk här?" "Javisst", bredde jag på, "fullt med folk i alla husen". "Men här får ni väl inte bo!" "Nej. Får du ta Jonas skrivmaskin?" Som tur var för mig var pundarna i grund och botten snälla människor, och jag fick faktiskt tillbaka skrivmaskinen av den talföre. Hans polare retirerade baklänges studsande ner för trappan, fortfarande med kniven höjd och gång på gång upprepande "...nu hade du allt en jävla tur. Nu hade du allt en jävla tur...".

En amerikansk myt+Sextusen kalla, James Ellroy

Dom jag känner som läst många Ellroy-böcker säger att han kan vara ojämn. Det kan jag inte uttala mig om, jag har bara läst En amerikansk myt och Sextusen kalla. Men dom böckerna lämnade mig stum av beundran. James Ellroy är en mästare. Till skillnad från den i mitt tycke tråkige och långrandige Ernest Hemingway, så känns Ellroys böcker som isländska sagor i modern amerikansk tappning. Stilen är extremt korthuggen, jargongen rå men trovärdig hela vägen. Det är två kollektivromaner om den amerikanska yttersta högern. CIA, klanerna, maffian, den maffiastyrda fackföreningsrörelsen. Den politiska händelseutvecklingen som sådan är böckernas kärna, men den drivs hela tiden fram på ett dynamiskt sätt av dom enskilda karaktärerna. Karaktärer som alla handlar med egenintresset i första rummet, och är precis samma våldsamma, gränslöst hänsynslösa avskum som deras motsvarigheter i den verkliga världen. Yrkesmördare, maffiosos, drogproducenter och legosoldater. Alla grupper styrs av sina subjektiva intressen. Ibland sammarbetar dom, ibland hamnar dom i konflikt. En kusligt trovärdig bild av hur samhället fungerar manas fram. I dessa böcker beskrivs Kennedymorden, den Kubanska revolutionen och den misslyckade invasionen av Grisbukten, Vietnamkriget och den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Det var detta politiska innehåll som gjorde att jag fastnade mer och mer för historien, trots att jag i början hade svårt att identifiera mig med någon av karaktärerna, som alla är ärkesvin. Men Ellroy är en skicklig författare och så småningom kommer man på sig själv med att sitta och oroa sig för karaktärerna, och känna med dom medan dom mördar, våldtar och torterar sig fram genom historien. Jag har funderat på hur Ellroy lyckas åstadkomma detta, och tror att svaret är en kombination av att man köper dom cyniska förutsättningarna och att alla nattsvarta karaktärer förr eller senare visar upp någon sida som gör dom lite mänskliga. Yrkesmördaren blir kär i en kvinna på ett sätt som gör honom sårbar, en annan hänsynslös mördare klarar plötsligt inte av att döda kvinnor trots krav från uppdragsgivare som inte delar denna gammalmodiga moral (eller någon moral överhövudtaget) och så vidare. Och så fort en karaktär börjar visa upp en alltför idealistisk sida kan man ge sig fan på att det kommer att börja dyka upp problem för honom, i värsta fall att han dör. Karaktärer man trodde var huvudpersoner dödas då och då, andra bifigurer börjar ta mer och mer plats i historien. I böckerna som det är i livet. Suveränt genomfört av Ellroy. Efter att ha läst dessa böcker kan man komma på sig själv med att "veta" precis hur vissa historiska händelser gått till.

Solaris, Fred på jorden, Stanislaw Lem

Den polske sience-fiction-författaren Stanislaw Lem skrev en lång rad böcker under sin levnad, varav jag läst en bråkdel men tyckt om alla jag läst. Stanislaw tar oss med till fantastiska världar, som ändå är trovärdiga. Böckerna är filosofiska tankeexperiment ute i rymden. Dom ställer frågor om människan. Vi framstår i Stanislaws böcker ofta som oförmögna att ta till oss det främmande, vi söker efter kontroll men står maktlösa när tillvaron är större än vi kan greppa. Styrkan i böckerna är kombinationen av trovärdigt beskriven mänsklig teknologi och psykologi, och det hissnande fantastiska som möter ute i rymden. Det är svårt att välja en bok ur hans produktion att tipsa särskilt om, men efter lite funderande valde jag i alla fall ut två. Solaris är den mest kända av Lems böcker, kanske för att den också filmatiserats. Den handlar om hur människor reagerar när dom möter något ditills helt okänt. Planeten Solaris liknar inget man hitills stött på i universum. Astronauternas förträngda minnen materialiserar sig där på ett skrämmande sätt. Upplevelsen kan påminna om att befinna sig innuti en hjärna. Finns ett jättelikt medvetande på Solaris? Fred på jorden är en fantastisk historia om hur vapenteknologin nått en nivå där vapensystemen kan utveckla sig själva i en teknisk evolution. Därför har männskligheten rationaliserat kapprustningen genom att helt enkelt förflytta den till månen, där olika länders vapensystem har varsin zon att utvecklas i och i konfrontation med de andra zonernas vapensystem testa sin förmåga. Ijon Tichy sänds till månen för att undersöka misstanken om att vapnen skulle kunna attackera jorden. Under uppdraget träffas han av en laserstråle som skär av förbindelsen mellan höger och vänster hjärnhalva. På en instutition försöker han rekonstruera vad han varit med om samtidigt som hans ena hjärnhalva saknar moralisk kompass och ställer till en massa jävulskap som den andra förtvivlat försöker städa upp efter.

Kosmokomik, Italo Calvino

Ni som till äventyrs tycker att det varit för mycket politiska eller i alla fall samhällstillvända böcker hitills i min lista blir glada nu. Kanske man hade väntat sig att en bok av en före detta italiensk partisan och skribent för kommunistpartiet, utgiven 1968, skulle ha handlat om politik. Eller om samhället. Eller åtminstone om människor. Men Italo Calvino gick alltid sina egna vägar. Kosmokomik är något så udda som en skönlitterär gestaltning av olika vetenskapliga hypoteser om universum, fysik, och evolutionen på vår egen planet. Alltsammans beskrivet med stor berättarglädje och sinne för det komiska och absurda. Här är naturen inget neutralt och tråkigt, utan värt både att skärskådas och brista ut i gapskratt över. Samtidigt, menar folk som är lite insatta i det naturvetenskapliga, har Calvino koll på vad han diskuterar, så det är inget flum i den änden. Huvudpersonen/varelsen/existensen eller vad vi nu ska kalla den/det heter Qwfwq och är en riktig skrytmåns. Been there, done that. Ivrigt och med många utbroderingar berättar Qwfwq om hur han, ibland ensam ibland tillsammans med gelikar, upplevt fenomen som när all materia i universum koncentrerades till en punkt, big bang, färglösheten och ljudlösheten på en jord utan oceaner och atmosfär, tiden när månen var så nära jorden att Qwfwq och dom andra kunde resa stegar och klättra upp, livets uppkomst, dinosauriernas utdöende och mycket annat. Jag vill även passa på att tipsa om Italo Calvinos storslaagna symbolistiska triologi bestående av novellerna Den tudelade visconten, Klätterbaronen och Den obefintlige riddaren. Finns utgivna på svenska i en samlingsvolym av Atlantis. Nu är vi tillbaka i samhället igen. Med ett försök att beskriva den moderna människans kluvenhet och alienation. Den tudelade Visconten är en dråplig och på sitt sätt vemodig historia om en vicont som under kriget klyvs i en ond och en god sida som saknar kontakt med varandra, trots att dom båda en gång tillsammans utgjort den hela visconten. Den obefintlige ridddaren är vilja och medvetande utan kropp, en tom rustning som går omkring bland dom andra soldaterna. För att citera Italo Calvino själv från förordet till triologin: "Agilulf, krigaren som inte finns, företer de psykologiska dragen hos en människotyp som är vida spridd i vårt samhälles alla miljöer." Slutligen Klätterbaronen, en storslaget upplagd och myllrande berättelse om den lille baron Cosimo,vilken som 8-åring kommer på sån kollisionskurs med den stränga diciplinen och kärlekslösheten i sin fina 1700-talsfamilj att han klättrar upp i ett täd och säger att han aldrig mer tänker komma ner. Så blir det verkligen också. Cosimo representerar en människotyp som, till skillnad från karaktärerna i dom andra två novellerna, är helt och hållet sin egen. Om han inte vill äta dom äckliga sniglarna, så tänker han inte heller göra det. Har han en gång sagt att han inte tänker komma ner ur trädet så får han stå vid sitt ord och inrätta sitt liv efter det. Och Cosimos levnad blir minst sagt rik. Från trädens kronor leker han som barn tillsammans med busungar och äppeltjuvar, där uppifrån upplever han kärleken till den vackra och spännande grannflickan, träffar sjörövare och brevväxlar med tidens filosofer. Cosimo är trixtern och fritänkaren, som följer sitt samvetes röst istället för lagar, order och yttre auktoritet. På så sätt en sympatisk person, fast jag hade en smula svårt att identifiera mig med honom. Antagligen därför att allt gått så lätt för Cosimo, född baron och dom begränsningar han hade i livet ålade han sig själv. Men jag njöt av alla exentriska typer i historien, alla detaljer från livet på 1700-talet och alla svängar historien tog. Däremot blev jag mycket intresserad av en bifigur i historien, Cosimos storasyster Battista. Hon har tvingats till en tillvaro som nunna inom husets väggar efter en sexuell incident som enligt föräldrarnas åsikt skadat familjens heder. Ruvande på ett tyglat men ständigt närvarande hat lagar hon nu familjens mat med utstuderat raffinemang: smörgåsar med råttleverpastej, en tårta garnerad med torkade gräshoppsfötter, en helstekt gris med en krabba i munnen, som i sina klor håller grisens avskurna tunga o.s.v. Helt enkelt en syster till det öppna auktoritetstrotset, till ytan och formen anpassar hon sig, men gör varje dag på sitt eget sätt motstånd mot dom villkor hon tvingats leva under. Den fysiska kärlek hon förnekats, lägger hon varje dag ner på att severa familjen sitt trots. Allt som allt är Calvinos böcker både tankeväckande, muntra och fulla av humor och ironi.

Låt tistlarna brinna!, Yasar Kemal

Jag märker en tendens mot det minimalistiska berättandet bland mina tips. Islänningasagorna sägs vara skrivna med isbergsteknik, Calvino är berömd för lättheten i sin stil och Ellroys sätt att skriva har betecknats som telegramstil. Här får man nog säga att Kemal utgör precis motsatsen. Jag har träffat dom som tycker att han skriver svulstigt. Men själv tycker jag om det köttsliga nästan övermättade i hans berättelser om landsbyggdsbefolkningen i det förmoderna Turkiet. Det är storslagna naturscenerier och brutalt våld. Man kan hävda att författaren ibland förlorar sig i våldsscenerna på ett sätt som är nästan pornografiskt. Men jag kan stå ut med det när jag ser till helheten. Låt tistlarna brinna! är en klassisk bok av Kemal som också berättar en klassisk historia. Den om den ensamme hjälten som sätter sig upp mot ett förtryckarsystem, bekämpar det tappert men till slut måste ge sig för övermakten. I detta fall handlar det om daglönaren Memed vars tjej storgodsägaren Abdi Aga vill gifta bort. Memed flyr Agans vrede upp i bergen. Där växer han upp till man, tar kontakt med stråtrövarna på trakten, och sen är fejden igång. Memed står på småfolkets sida mot storgodsägaren och åtnjuter därför mycket hemliga sympatier. En annan Kemal-bok jag är svag för är Mordet på smedernas torg. En bok med detaljerade och mycket bra beskrivningar av såväl naturscenerier som paranoja, dödsskräck och våld. Den handlar om två Agor som lever kvar i en utdöende men ännu stark feodal tankevärld. Därmed kan dom inte undkomma att den konflikt som existerar dom emellan medför kravet på blodshämnd. Poängen med boken är, förutom att skildra en utdöende värld på randen till det moderna, att det som vanligt är dom fattiga och underhuggarna som får offra liv, hälsa och säkerhet i första hand, när överheten iscensätter sina krig.

Grundbulten+Lyftet, Kennet Ahl

Dessa två 70-talsromaner om bunkerfängelset Hall och dom människor som mals ner i fångvården, är ett lysande undantag från den förljugna sörgårdsidyll som annars brukar råda inom den svenska kulturen. Var finns Grundbulten, den mytiska skruv som håller samman hela Hall? Liksom drömmen om Lyftet utanför murarna, kan drömmen om Grundbulten hjälpa fången att stå ut. Precis som vi sk vanliga människor håller oss uppe med drömmen om en vinst på lotteri, automater eller hästar. Visst kommer troligen inte Lyftet, men det skulle kunna komma en dag, annars står vi bara inte ut. I böckerna Grundbulten och Lyftet får vi följa internerna. I första boken skildras Hall inifrån, alla turer i drogförsäljningen, isoleringen, det meningslösa men på samma gång nödvändiga i att försöka göra motstånd, knalltransporterna, våldet. Huvudpersonen är mycket svartsynt, eller om man så vill klarsynt, knäckt av livet. Han omges av en mängd andra karaktärer, såväl intagna som personal skildras. Det är en bitvis humoristisk skildring, men historien som sådan är utan nåd I Lyftet får vi följa några av karaktärerna från Grundbulten utanför murarna. Dom längtar efter Lyftet och försöker arbeta för det, men det är dömt att misslyckas från början. Lyftet är också en skildring av samhället sett ur kåkfararnas synvinkel. Bland annat socialen och arbetsförnedringen beskrivs träffande. Dessa båda böcker av författarpseudonymen Kenneth Ahl (Lasse Strömstet och Christer Dahl),visar det vi sällan vill låtsas om. Drömmen om Lyftet är en tunn rök för den som inte har dom ekonomiska resurserna från början. Och utan flyktväg, hur ska vi stå ut? Dessutom diskuterar dom den så kallade kriminalvården, som bara blivit ännu mer totalitär sen dess.

Svart krabba, Jerker Virdborg

Jag råkade ha radion på när första kapitlet av Svart krabba gick som radioföljetong. Därefter var jag fast. Förmodligen är det inte bara första utan också enda gången i livet jag följt en radioföljetong. Det var den mest spännande bok jag har hört. Jag vet egentligen inte vad den handlar om. Det är ett fiktivt land, med nordiskt klingande namn och klimat, i en okänd tid, i krig med ett annat fiktivt rike som också verkar nordiskt. Soldaten Edh har blivit inkallad, men redan på tåget tas han åt sidan av ett millitärt befäl. Nya order har kommit. Edh ska inställa sig för ett hemligt kuriruppdrag. Edhs specialkunskapaer som gammal skridskoåkare gör att han valts ut till den hemliga grupp som ska ta sig över isen. Redan nu är stämningen osäker, därefter hålls spänningen på en hög och jämn nivå genom hela boken. Frågorna blir mer och mer akuta. Vem går att lita på? Är uppdraget i själva verket en fälla? Eller ett föräderi som Edh är inlurad i på grund av sin kompetens att åka fort på skridsko? Vad väntar på andra sidan vattnet? Om man nu alls kommer över? Hur går kriget egentligen? Är det fienden eller den egna sidan som kontrollerar detta område? Utan någon att lita på finns heller ingen att rådfråga. Jerker Virdborgs strama stil närmar sig poesin. Egentligen är hela Svart krabba som ett enda utdraget stämningsläge. Totat ensam, utlämnad till yttre krafter är soldaten. Som litar till sin självdiciplin medan han på samma gång försöker hålla borta underströmmen av skräck och panik, och tänka klart och rationellt. Inte heller andra gången jag läste Svart krabba förstod jag vad den handlade om. Men den var lika spännande som sist .

Nu var det 1914, Eyvind Johnson

I samband med föredrag och intervjuer har jag ibland fått frågan om jag läst mycket av dom klassiska svenska proletärförfattarna. En begriplig fråga med tanke på att min roman låter inrätta sig i ledet av svenska realistiska utvecklingsromaner om ungdomstidens möte med såväl arbetslivet som dom sociala striderna för dagen. Och svaret är ja. Jag har läst väldigt mycket proletärförfattare från tidigt 1900-tal och tyckt om deras böcker. Jag vet att dessa böcker anses hopplöst grå och tråkiga av många, men jag är ingen opportunist. När jag funderat på vad jag är svag för i genren inser jag att det ofta är huvudpersonerna som är lätta att identifiera sig med. Proletärlitteraturens huvudperson är ofta en drömmande pojke, som hatar arbetet och längtar vidare i livet. Verkligheten beskrivs sakligt, den är för liten, hård och torftig - nu som då. Men hoppet finns där, den enskilda människan försöker göra det bästa av sitt liv och solidariserar sig oftast också med människorna runt omkring. Arbetskamrater, särlingar, familjemedlemmar porträtteras kärleksfullt och medkännande. Sen finns naturligtvis en moralistisk slagsida ibland, som jag tycker kan vara svårsmält. I tex Vilhelm Mobergs serie om Utvandrarna, Invandrarna, Det gamla riket, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige ställs en idealisk bild av lantarbetaren upp. Karl-Oskar vet att hårt arbete är det enda som gäller, och med hårt slit bygger han och hustrun upp ett litet jordbruk från grunden och överlever. I kontrast ställs hans drömmande lillebror, en figur som jag tycker mer om. Han hatar sin drängplats där han bland annat förlorar sin hörsel genom en bestraffande örfil från sin arbetsköpare. Av längtan efter något annat tjatar han sig med på amerikaresan. Men det är något annat än ett liv av bara arbete han längtat efter. Därför låter han sig lockas av guldruschen och drar iväg från sin brors familj. Därefter utsätter Moberg honom för följande: hans bäste vän dör och allt förlorar sin mening, det guld han fått tag på investerar han i en liten rörelse ihop med en före detta landsman som blåser honom genom att ge honom kattguld, han vänder hem till brorden dödssjuk men glad över att äntligen kunnaa bidra med något han också, när han gett broderns familj guldet får han veta att det bara är kattguld, brodern ger honom en smäll på käften och han går ut i skogen och dör i skam och ensamhet som ett litet djur. Allt för att han vågade längta bort från arbetet. Detta var en av dom två gåger i livet jag gråtit åt intrigen i en bok, jag kan inte förstå hur Moberg kunde vara så oförsonligt grym. Nej om jag istället ska plocka fram en proletärroman jag tycker om så väljer jag Nu var det 1914 av Eyvind Johnsson. Bara titeln tycker jag om, tror faktiskt det är den bästa romantitel jag hört. Boken försöker varken moralisera eller predika. Att beskriva verkligheten som den var är nog. Även en modern människa kan tydligt känna det omänskliga slitet i 14-åringens 12-timmarsdagar, trötthetens vågor genom kroppen, faran för livet när han jobbar med timmerflottning på floden, den torftiga kärleksbristen i fosterfamiljen. Men lika tydligt upplever man glädjen över att inträda i det vuxna livet hur hårt det än är, arbetsgemenskapen med dom äldre männen, det ödsliga men vackra landskapet, närvaron när historieberättandet kommer igång. Berättarjaget är starkt närvarande med tankar, känslor, infall och längtan. Om du läser Nu var det 1914 och tycker om den så finns det en fortsättning. Tillsammans med Här har du ditt liv, Se dig inte om och Slutspel i ungdomen ingår den i den självbiografiska sviten Romanen om Olof

Lust, Elfriede Jelinek

Egentligen kanske lite fel av mig att ta med dena bok. Jag har nämligen inte själv läst klart den. Men va fan den är bara så bra. Nobelkomittén fick ingen större förståelse för valet av Jelinek. Det var oförskämt av henne att ha social fobi och inte våga komma och hämta priset personligen. Arrogant och otacksamt mot Vårt Storsvenska Pris. Dom borde ha gett det till Astrid Lindgren istället tyckte många, hon skriver ju så fina barnsagor. Det gör inte Jelinek. Hon skriver fula men sanna sagor för vuxna. Doris Lessing såg aktivt ner på Vårt Pris och Vår Komitté, men ansågs ändå som en betydligt sötare gammal dam. Så har också Lessing gjort upp med kommunismen som en ungdomssynd. Det har inte Jelinek, hon har än idag obekväma åsikter om både det ena och det andra. Jag tycker mig absolut förstå varför nobelkomittén valde Elfriede. Nobelkomittén verkar gilla postmodernistisk litteratur. Jag har väldigt svårt för den. "Du kan vara en sån ryggmärgsreaktionär ibland Salka", som min väninna brukar linda in sin kritik i skämtsamhet. (Jag brukar då bita tillbaka genom att kalla henne existentialist). I alla fall, en postmodernistisk text en sån som jag älskar, det måste vara en bra postmodernistisk text. Visst, Lust är en så kallad svår text. Man får läsa ganska långsamt och uppmärksamt. Men det är inte så stor skillnad för mig, jag brukar läsa långsamt och tycker inte att snabbhet är den absoluta dygd den ofta upphöjs till. Det är en symbolistisk text som till det yttre handlar om ett äktenskap. Mannen är omnipotent i sin sexualitet. Hans begär saknar helt enkelt slut, hur han än gör kommer han aldrig att lägga sig på sängen och somna tillfredställd med rynkorna utslätade. När hustrun blir fokuspunkt för all denna sexuella energi, som dittills spritts på byggden, leder det till en stegrande sadomasochistisk affär som jag som sagt ännu bara läst början på. Vanligtvis tycker jag om böcker där jag kan finna kvinnofigurer som är aktiva subjekt. Elfriedes kvinna är raka motsatsen, ett självutplånande objekt. Detta borde vara världens slitnaste och tråkigaste bild: kvinnan som offer, mannen som pervers och gränslös förövare. Men konstigt nog är det inte alls tråkigt i Lust, tvärtom. Kanske beror det på at det inte är två individer som beskrivs, jag tror inte ens att det egentligen är könen som sådana som beskrivs. Snarare är dom en symbolisk inkarnation av dom rasande krafter som verkar i de moderna kapitalistiska samhället. Om vi ger mer och mer av oss själva hela tiden, medan kraven på oss och bruket av oss hela tiden tilltar i samma mån. Eller om vi hela tiden drivs på av ett begär utan slut, vill ha nästa, bättre, mer, starkare. Visst kan man säga att våra utgångspunkter är olika då, men också lika på en förfärande punkt. Vi kommer aldrig att kunna rulla ögonen bakåt och somna grundligt tillfredsställda. Jag tycker att Lust förmedlar en stark bild av den rasande rörelse efter tomhet som finns inbyggd i kapitalismen. Hon gör det med ett minst sagt distanserat språk och målar här och där i texten upp små svartsynta bilder som är roliga i sin drastiskhet. Jag vet inte om jag verkar helt knäpp, men jag skrattade jättemycket när jag läste i Lust. Ber att få återkomma senare om hela boken.

V for Vendetta, Alan Moore och David Lloyd

Jaha, jag smög ju in Sun Tzu som en slags skönlitteratur, lyrik tänkte jag närmast på. Så varför inte avsluta med en serieroman, eller grafisk novell om ni föredrar det uttrycket? I alla fall var Alan Moore och David Lloyds V for Vendetta en av mina stora läsupplevelser under tonåren på 90-talet. Idag känns en del av innehållet daterat, annat kanske lite väl politiskt naivt. Men en roman är inte en politisk teoribok å ena sidan, den diskuterar på ett på samma gång bredare och djupare plan. Å andra sidan tycker jag att det finns partier i den här berättelsen som har precis samma tyngd och lyskraft som när jag läste den första gången. Inte minst det brutala men kraftfulla sätt V visar sin adept hur tunn linjen mellan direkt fångenskap och så kallad frihet i ett samhälle med överhet är. Den vanliga människan försöker klammra sig fast vid det lilla hon har, och glömma bort att det inget är värt när hon inte har makt över sitt eget liv. Det paradoxala är att just i den yttersta fångenskapen, vid hotet att till och med mista livet kunde Vs adept hitta fram till den enda friheten som går att finna i ett klassamhälle: friheten att ta kontroll över sig själv genom att vägra. Det finns också många andra fina scener i historien, som när V defenitivt tar avsked av sin gamla ungdomskärlek fru Justitia, som visat sin sanna karaktär genom att vara beredd att krypa i säng med männen i höga stövlar. Frihet och rättvisa saknar värde utan varandra och är förenade i den nya älskarinnan, Anarkismen. För övrigt saknar jag hela temat om fångenskapens och frihetens sanna väsen i filmatiseringen. Visst, en film kan popularisera en bok, så därför säger jag diplomatiskt: läs albumet också. Förutom albumets litterära poänger vill jag framhålla det vackra bildspråket. Det framtida fascistiska England är i Lioyds tappning en grådaskig plats; genomövervakad, full av dålig, glättig TV-underhållning, rasism, rädsla och småskurenhet. Efter ett par besök i London frestas jag påstå att det alltså inte är helt olikt dagens verklighet. Kamerorna är riggade, hälften av alla TV-program verkar handla om verkliga eller möjliga terrordåd och terrorhot mot England. Om fascismen fortfarande är långt borta från England så känns friheten tyvärr ännu mer avlägsen.

[...] Vägivald, mida feministid peavad taluma ja kannatama: Jelinekki lavastab meheliku üheülbalise emotsionaalsuse ja mõtlemisega mühkam ja suvatseb selle juurde rääkida mingit "oma tarka juttu" - "Ma ei leia siin seda...", "Ma näen teisiti...". Kui sa, Sõber, autori kesk[set ]ideedki näeks, oleks juba hea. Aga ei, lihtsam on oma mula sinna juurde luuletada. Teha Jelinekist antifeministlik kirjanik. [...]

5. mai, esmaspäev

Jelinek →lavastus ei olnud feministlik. Asi pööratakse ümber/keer peale/naljaks nii mitu korda, et selles pole peale komejandi enam midagi. Tulemus on Jelineki pilamine → muidugi uudne värk. Väga nõrk Nora, tasub vaadata mõne killu pärast! [...]

6. mai

[...] NB! NORA: peaosatäitja on vette visatud kohas, kus on teada, et ta välja ei uju!

Omamoodi patriarhaadi mängukann. Tema keha ja sillaviskamise võime pärast on talle see roll antud, teades/aimates, et ta ei "mängi välja".

Mängukann (näitleja) Äraspidine rõm-m/rõhi-m ???? [rõõm? - quand même pas! loetamatu lühend või sõna] sellest etendusest.

Ma ei soovi kedagi solvata! Või tegelikult... mida tahtagi rahvalt, kelle lemmiknäitekirjanikuks oli (on?) aastaid Jaan Tätte. Ai-ai-ai, see emme-juurde-niidijupi-järgi-jooksmise-jutt saab eesti feministide hambus olema veel pikka aega, mis näitab muidugi kui alatu, rumal ja väiklane üks feminist võib olla. (Oi-oi-oi, võibolla pannakse mind nüüd kinni!), kui te teaksite, milline rasvase peaga krõll seda blogi kirjutab, siis poleks siin lugejaid üldse! - see oli muidugi kõik nali! :) :) Naerame koos, ahha-haa! Varsti hakkavad vist "pahad päevad". Böääh-äh-ah-haa. NB!NB! Viimases Ariadnes Andreas Kalkuni artikkel "Nähtamatu ja nähtav pärimus. Seto rahvaluule kogumisest ning menstruatsiooni ja sünnitusjärgse käitumisega seotud tabudest." Must do!: Pean/tahan Ariadne viimasest numbrist kirjutada, kui oma aeganõudva (talu/koduperenaise) töö kõrvalt aega saan näpistada! Nali jällegi! Ma olen tegelikult töötu - talumuti kodused tööd ei tule ju arvesse!]

10. juuni 2008, teisipäev

Jelineki maaletoomine on ebaõnnest. - [Klaveriõpetaja] tõlge+lavastus!

Ühesõnaga ma tajusin seda lavastust väga teistmoodi kui nt Barbi Pilvre, kelle arvustus oli väga nauditav lugemine, ja kellega tahaks iseenesest Jelineki Nora osas nõustuda. Lavastaja raadiole antud intervjuu (Jelineki tekstile olla veel üks keer juurde väänatud, et mitte öelda pea peale pööratud) ei toeta otseselt arvamust, et Sarnet teksti Jelineki mõtte truult lavale tahtis tuua. Ma väga loodan, et eksin ja lihtsalt ei saanud keerulisest lavastustööst ning kommentaaridest aru, mitte aga, et Pilvre nägi laval kohati seda, mida ta Jelineki töid eelnevalt tundes lootis näha. On ju "väike võimalus", et kui sellele tekstile üks keerd juurde keerata, nullitakse selle mõte!?

PS Muide, kui autor ütleb, et võimusuhted ei hävine, või et naiste vabastamine koduorjusest viib/on viinud tööorjuseni, võib see väide olla ikkagi feministlik. Ka feminist võib kritiseerida emantsipatsiooni vilju lakkamata olemast feminist. (-Kas ma ise ka usun seda? - Peaaegu täiesti!)

PS II Võibolla oleks pidanud siiski targemaid kuulda võtma ja oma "depressiivses seisundis" Sarneti Jelinekki vältima.

PS III Muidugi mind ärritas mõneti Rait Avestiku arvustus. Ärritab see enamikule eestlastest omane mõtteviis, et teatud teemade puhul ei ole vaja tõsidust või lõpuni minna. Aga mida võibki oodata plakatlikult feministilt, kes tahab seda teemat populariseerida! (-Kas ma tõesti tahan seda? - Jah!) "Feministide silmarõõm", my ass! Ka see feminist kummardub tandemi Ulfsak-Eelmaa ees, ning seda mitte naerutava bonobo ja välkuvate hammaste tõttu. Mehed on ikka niivõrd palju paremad näitlejad kui naised (antud juhul so true)! Nali!

Da glauben wir immer, wir wären ganz außerhalb. Und dann stehen wir plötzlich in der Mitte. Heilige, die im Dunkel leuchten.W ir sind immer fassungslos, wenn auch nur einer uns im Gedächtnis behält über eine Zeit hinaus. An den Wegrändern sprechen sie seit Jahren und Jahren heimlich über uns. Das bilden wir uns nicht ein! Ein schnes Gefühl, in der nacht über unsre Autobahnbrücken zu fahren, und unten strahlt es aus den Lokalen: noch mehr Menschen wie wir! Ein heller Schein. Die Figuren, Fremde wie wir, Reisende, strömen in die Busbahnhöfe, um sich zu verteilen, von Ort zu Ort, und wir kommen über sie wie der Regen, der zeitig in der Früh die Schuhe durchnäßt. 

Alle sind wir anders. Die Stimmen ruhen und wir warten gebannt auf die Fortsetzung der Stille. Wir, gehalten von unserer Angst und getragen von der Antipathie  gegen uns. Nichts kann uns fordern, uns fördern, wir bleiben. Bleiben ruhig und wartend, auf die Ankunft. Wir warten, bleiben fruchtlos, voller Erwartung und voller Fragen. Nichts wird uns aufhalten in unserer Hoffnung und den Gedanken. Wir sind unser und eins sind wir.

Doch die Fremden, die nicht zu uns gehören, von fernen Städten geschäftiger Lärm. Im Geblätter rauscht es und schimmert. Der Boden, in dem wir liegen, schwankt, ein furchtbarer Schlag durchdröhnt ihn. Wir kommen heraus. Hinter uns andre Wanderer, sie folgen unsrem Andenken. Nicht eine Träne kosten sie uns! Ergeben sich drein, ein Zweites zu sein, und Abgestammtes. Ein Anhang zum Leben sind sie, das von ihnen, oder neben ihnen, aus eignem Triebe sich regte, ein vom Felsen zurücktönender Nachhall einer schon verstummten Stimme, sie sind, als Volk betrachtet, außerhalb des Urvolks und für dasselbe Fremde, und Ausländer. Sind nicht wie wir, nicht hier zuhaus in unserm Boden und werden vom Gebirge nicht gehalten.

Mit Blut getränkt der Boden. Still sinkt er zu Boden, langsam. Ohne Worte, nicht zu schreien im Stande, wortlos. Der Schweiß der Stirn, mit Haaren vermischt. Wo liegt die Notwendigkeit des Seins, wo der Glauben an den Tod. Wir haben uns und genügend sind wir. Wir brauchen nur uns und alleine sind wir stark. Wir müssen uns beschützen, unsere Geschichte und unsere Zukunft. Kein Leben der Ehrlosen auf unserem von Blut getränktem Boden.

Darum treibt ihn, Erde! Vom Herzen dir sein Übermut, und deine Geschenke sind umsonst und deine zwarten Bande, sucht er ein Besseres doch, der Wilde. Der Fremde, tödlcih ist ihm unser Boden. Aus Nichts ins Nichts, hart zwischen Nichts und Nichts. Wir sind zuhaus, wer mag uns danken? Wohl tut die Erde zu kühlen. Ein freundliches Licht kommt, und unser warmer Herd entzündet die Luft mit seiner unschädlichen Glut. Und bei des Fremdlings besonderer Stimme stehen die Herden auf. Wir sehen ihn nicht, und gesellte er sich auch zu uns, im Winde klirrten die Fahnen. Bis heute wäre er namlos, ewig hinab in die Nacht verwiesen. Verstummt unter uns Lebenden. Wir aber. Wir aber. Wir schauen mit offenen Augen und suchen immer nur uns. Wachsen und werden zum Wald.

Elfriede Jelinek, umstrittene Literaturnobelpreisträgerin 2004, schrieb mit dem Buch "Wolken.Heim." eines der beeindruckendsten Bücher meiner Sammlung. Selten erlebte ich, dass die Poesie der manchmal auch harten Worte, so wunderschön klingt, so melodiös und spannend. Die mit Anführungszeichen versehenen Stellen stammen aus dem Buch, die Texte dazwischen habe ich geschrieben. Natürlich ist das nicht meine Auffassung, meine Meinung, ich habe nur versucht, im Sinne der Idee des Buches, weitere Zeilen zu schreiben. Jelinek versucht auf satirische Weise zu erklären, was die Substanz des deutschen Geistes ausmacht: Wir-Gefühl, Heimattümelei, Sendungsbewusstsein und Nationalismus, damit verbunden die Abwertung des Anderen, der fremden Natur, der angeblichen Nicht-Vernunft. Schon klar, ihre Aussagen wirken heftig, wie jene eines Thomas Bernhard. Aber ich wage einmal zu behaupten, dass sie nicht ganz unrecht hat.

Hervorzuheben wäre vor allem, dass die verwendeten Texte in den BÜchern unter anderem von Hölderlin, Hegel, Heidegger, Fichte, Kleist und aus den Briefen der RAF von 1973-1977 stammen.

//Wolken.Heim. Elfriede Jelinek 3-15-018074-0

NEID ist laut Untertitel ein Privatroman, den Elfriede Jelinek auf ihrer Homepage fortschreibt. Privat, da sozusagen im Selbstverlag, sagt sie im FAZ-Interview. Sie fügt hinzu, das Internet, der öffentlichste Ort der Welt, Tendenz steigend, sei ja schlussendlich doch nur virtuell. Ihr Text sei also da und gleichzeitig nicht da. Alle können ihn lesen, oder keiner. Das ist doch eine erfrischende Einsicht, bei dem ganzen selbstreferenziellen socialwebkram. ... ... Mir gefällt auch das Schlusswort des Interviews:

Außerdem behalte ich mir vor, falls ich scheitere oder zu scheitern glaube, den Roman als Torso einfach so stehenzulassen, ihn nachträglich umzuschreiben oder ihn einfach aus dem Netz zu nehmen, falls ich das möchte beziehungsweise falls ich es nicht aushalte, dass er da einfach so steht und blöd aus dem Bildschirm herausglotzt.

...sehr lesenswert finde ich den Text "Im Verlassenen" - ein Kommentar zum - tja, wie sagen? - Fall Amstetten. Schonungslos, wie die Texte von Frau Jelinek eben sind. Zu finden auf Ihrer Website unter "Aktuelles". Der Test ist allerdings nicht zum schnellen Überfliegen oder Querlesen geeignet. In ein entsprechendes Programm kopiert, mit Standardschriftgröße, ergeben sich vier Seiten.

Elfriede Jelinek verarbeitet Amstetten

Ein verstörender Text, der keinesfalls am Bildschirm zu lesen ist. Ich finde ihn wie geagt, verstörend, aber absolut passend.

Skandale in Österreich und der Schweiz

Andreas Masüger greift Amstetten auf, und geht auf die Role von "Experten" in den Medien ein. Ein kleiner Denkzettel, der ohne diesen Anlass noch seriöser wirken würde.

Offener Brief von ROG an Dimitri Medwedjew

Forderungen nach mehr Pressefreiheit in Russland.

Texte ohne Substanz

noch ein Denkzettel für die Fluffies. Ein Plädoyer gegen rundgelutsche Texte, das sich neben PR - isten (also Humanum publicarum relationes) auch Journalisten zu Herzen nehmen sollten. (Frei nach dem Motto: "Ob schriftlich oder militant, wichtig ist der Widerstand;-)"

Have a nice day

2. „Zicala veche spune ca femeile sunt nascute pentru durere, iar barbatii sunt nascuti pentru munca: feicare si-a inclestat dintii in trupul celuilalt si salasluieste acolo ca un vandal, traieste si se hraneste din el, asta se numeste o simbioza.”

3. „Obisnuiti sunt oamenii de jur-imprejur, care nu stiu altceva decat munca si iarasi munca. Deosebiti suntem noi, care nu stim decat munca si iarasi munca, dar care, pe langa asta, ne mai si iubim. Nu mai trebuie sa cautam lucrul deosebit, pentru ca il avem deja: dragostea noastra.

Ea vine uneori numai o data in viata. Daca nu o apuci cu amandoua mainile, atunci devii foarte nefericit, daca de ex. lasi femeia iubita sau barbatul iubit sa rataceasca pe la straini, s-o apuce pe calea gresita. Dragostea este o exceptie la ceea ce traim si avem indeobste, la munca sau acasa.”

4. „Unora le este suficienta lumina soarelui pentru a straluci, iar altii au nevoie de un intreg magazin de instalatii electrice pentru asta.”

posted by Tomata cu scufita

Πάρτε το Funny games για παράδειγμα. Δύο πλούσια κωλόπαιδα, κακομαθημένα και παλιοχαρακτήρες μπαίνουν σε μια εξοχική κατοικία και παίζουν αρρωστημένα παιχνίδια εξουσίας με τους ιδιοκτήτες. Ακραιφνείς σαδιστές, θέλουν να δουν την οικογένεια να μπλέκει αιμομικτικά και παιδοφιλικά. Θέλουν να δοκιμάσουν τις αντοχές τους και την αγάπη τους, που αυτοί φυσικά χλευάζουν.

Δεύτερο παράδειγμα η Δασκάλα του πιάνου. Οκ, ναι, δεν είναι δικιά του ιστορία. Αλλά από την άλλη είναι ο μόνος σκηνοθέτης που πήρε την Elfriede Jelinek και την έκανε ταινία. Και τι ταινία! Η δασκαλίτσα είναι μεγάλη μαζοχίστρια, γουστάρει να προκαλεί πόνο στον εαυτό της ΚΑΙ να της προξενεί πόνο ο κόσμος γύρω της. Τους το ζητάει ή τους προκαλεί!

Στο Caché ο σαδισμός είναι με τη μορφή τρομοκρατίας, ενώ στο The Time of the Wolf η οικογενειακή ζεστασιά και η ασφάλεια του σπιτιού δέχονται γερό πλήγμα.

Οι ευρωπαίοι είμαστε συνηθισμένοι σε τέτοιες ιστορίες. Οι έλληνες τα μαθαίναμε και στη μυθολογία (βλ. Προκρούστης). Η ευρωπαϊκή λογοτεχνία και κινηματογραφία βρίθει από σαδιστικά έργα. Ο de Sade δεν είναι καν ο πρώτος διδάξας, αλλά είναι αυτός που φαίνεται να αγαπάνε πιο πολύ οι κινηματογραφιστές.

Οι αμερικάνοι έχουν φτάσει σε αυτό το σημείο σαδισμού στις ταινίες τους, πολύ πρόσφατα, με τα Hostel κ.ά., τα οποία μην τα κράζετε, είναι ευφυέστατες ταινίες και βασισμένες σε πραγματικά ανθρώπινα πάθη. Δε νομίζω να είναι τυχαίο που ο Eli Roth έβαλε το Hostel στη Bratislava και όχι στο Ohio…Στις αμερικάνικες ταινίες, η Ευρώπη είναι για το σαδισμό και η Αμερική για τους serial killers.

Είναι χαρακτηριστικό ότι συνήθως οι σαδιστές, αλλά και οι serial killers, οι θύτες γενικά, είναι πλούσιοι, μορφωμένοι και από πολύ καλή οικογένεια. Δεν έχουν τίποτα καλύτερο να κάνουν; Θέλουν να πολεμήσουν την ανία τους; Ή όσο πιο εκλεπτυσμένος γίνεται ένας άνθρωπος στο σώμα και το πνεύμα, όσο πιο πολύ πλησιάζει το τέλειο, τόσο πιο κοντά φτάνει στο ζώο μέσα του;

δείτε και άρρωστα παιχνίδια

prominenter Unterstützung gegen Geschäfte mit dem iranischen Regime
richtet, kritisiert die Heuchelei der gegenwärtigen
Gedenkveranstaltungen zum so genannten "Anschluss". Man könne sich
nicht auf ein folgenloses Warnen und Mahnen angesichts der
Vergangenheit beschränken, sondern müsse sich dem aktuellen
Antisemitismus, wie er insbesondere in den Vernichtungsdrohungen des
iranischen Regimes gegenüber Israel zum Ausdruck komme, mit Taten
entgegenstellen. Simone Dinah Hartmann, die Sprecherin der Plattform
stellt dazu fest: "Sollen die Reden gegen Gewaltherrschaft und
Antisemitismus nicht reine Heuchelei bleiben, muss das geplante
Milliardengeschäft der OMV mit dem iranischen Regime gestoppt werden,
um den iranischen Vernichtungsdrohungen nicht nur verbal, sondern
durch Aufkündigung jeglicher Zusammenarbeit entgegen zu treten."

Unterstützung für diese Forderung kommt von in Israel lebenden
Vertriebenen aus Österreich. Gideon Eckhaus, Vorstandsvorsitzender
des "Zentralkomitees der Juden aus Österreich in Israel" stellt
hinsichtlich des mit Unterstützung der österreichischen Regierung
geplanten Milliarden-Geschäfts der OMV klar: "Wir wünschen, dass jede
Unterstützung - wo immer sie auch herkommt - für die Entwicklung von
Vernichtungswaffen im Iran, die sich gegen Israel oder andere Staaten
richten, sofort eingestellt wird." Auch Ari Rath, der langjährige
Chefredakteur der Jerusalem Post, der nach dem "Anschluss" als
13-Jähriger aus Wien vertrieben wurde, unterstützt die Kampagne von
STOP THE BOMB gegen Geschäfte mit dem iranischen Regime.

Die in Wien lebende Autorin Ceija Stojka, Überlebende der
Konzentrationslager Auschwitz, Ravensbrück und Bergen-Belsen und
Unterstützerin von STOP THE BOMB, verweist auf ihre traumatischen
Erfahrungen im Nationalsozialismus und spannt den Bogen zu den
aktuellen Gefahren: "Nach der Befreiung blieb die Angst mein
ständiger Begleiter. Die Vernichtungsdrohungen aus dem Iran lassen
diese Angst wieder wachsen. Fast unerträglich wird sie, wenn
Österreich auch noch Geschäfte macht mit diesem Regime." Beate
Klarsfeld von den "Söhnen und Töchtern der jüdischen Deportierten
Frankreichs", die zu den Erstunterzeichnern der im Dezember letzten
Jahres gestarteten Unterschriftenaktion von STOP THE BOMB gehört und
bereits bei den Protesten gegen Kurt Waldheim in Österreich aktiv
war, fragt: "Will Österreich sich, nachdem es in den letzten Jahren
zaghaft begonnen hat, seine Vergangenheit aufzuarbeiten, schon wieder
schuldig machen, indem es die Judenmörder von heute und morgen
unterstützt?"

Die Literaturnobelpreisträgerin Elfriede Jelinek, die ebenfalls zu
den Erstunterstützern von STOP THE BOMB zählt, pflichtet dem bei:
"Mit dem Iran unter seiner derzeitigen Führung kann man keine
Geschäfte machen. Ein Staat, der sich die Vernichtung eines anderen
Staates zum Programm gemacht hat, ist nicht gesellschaftsfähig, weil
er auch gegen seine eigene Gesellschaft agiert. Die brutale
Unterdrückung der Opposition, der Frau, und die mit offensichtlichem
Nationalstolz vorangetriebene atomare Bewaffnung unter dem Deckmantel
der zivilen Nutzung von Kernenergie schließen den Iran derzeit aus
der Runde der zivilisierten Länder aus."

Die Plattform STOP THE BOMB hat angekündigt, mit weiteren Aktionen
an die Öffentlichkeit zu treten. In der kommenden Woche erscheint im
Studienverlag der von Simone Dinah Hartmann und dem
Politikwissenschaftler Stephan Grigat herausgegebene Sammelband "Der
Iran - Analyse einer islamischen Diktatur und ihrer europäischen
Förderer", der in mehreren österreichischen und deutschen Städten
präsentiert werden soll. Für den 3. und 4. Mai ist an der Wiener
Universität eine Konferenz unter dem Titel "Die iranische Bedrohung -
Die Islamische Republik, Israels Existenzkampf und die europäischen
Reaktionen" geplant, an der Experten aus dem In- und Ausland,
insbesondere iranische Oppositionelle, teilnehmen werden.

Elfriede Jelinek wurde am 20.10.1946 in Mürzzuschlag geboren. Sie ist eine österreichische Schriftstellerin, die in Wien und München lebt. Im Jahr 2004 erhielt sie denLiteraturnobelpreis. Sie schreibt gegen Mißstände  im öffentlichen, politischen aber auch im privaten Leben der österreichischen Gesellschaft, wie ihn auch Thomas Bernhard zum Ausdruck brachte. Dabei benutzt sie einen sarkastischen, provokanten Stil, der von ihren Gegnern, aber auch von ihr selbst mitunter als obszön, blasphemisch, vulgär oder höhnisch beschrieben wird.

Leben:
Elfriede Jelinek wird in Mürzzuschlag geboren. Ihre Mutter Olga, geb. Buchner, stammt aus dem Wiener Großbürgertum und erhält die Familie längere Zeit durch ihre Tätigkeit als Buchhalterin. Ihr Vater Friedrich Jelinek war Chemiker und jüdisch-tschechischer Abstammung. Sein „kriegsdienlicher“ Beruf bewahrte ihn vor Verfolgung unter dem NS-Regime; ihm wird ein Arbeitsplatz in der Rüstungsindustrie zugewiesen. Friedrich Jelinek erkrankt während der 50er Jahre psychisch; während der sechziger Jahre lebt er in zunehmend verwirrtem Zustand zuhause. Er stirbt 1969 in einer psychiatrischen Klinik in völliger geistiger Umnachtung. Um Jelineks Erziehung kümmert sich die Mutter. Jelinek kommt in einen katholischen Kindergarten und danach in eine Klosterschule, die sie als äußerst restriktiv empfindet. Ihr auffälliger Bewegungsdrang bringt sie auf Anraten der Nonnen in die Kinderpsychiatrie, auf die heilpädagogische Abteilung der Kinderklinik der Wiener Universität, unter der Leitung von Hans Asperger, obwohl ihr Verhalten aus medizinischer Sicht im Bereich der Norm bleibt. Abgesehen davon plant die Mutter die Karriere ihrer Tochter als musikalisches Wunderkind, und Jelinek erhält bereits in der Volksschule Klavier-, Gitarre-, Flöten-, Geigen- und Bratschenunterricht. Mit 13 wird sie ins Konservatorium der Stadt Wien aufgenommen und studiert dort Orgel, Klavier, Blockflöte und später auch Komposition. Parallel dazu absolviert sie die Mittelschulausbildung am Wirtschaftskundlichen Realgymnasium Wien. In der Tradition der Wiener Gruppe führt Jelinek für sich die Kleinschreibung ein. Nach der Matura erfolgt der erste psychische Zusammenbruch; sie belegt jedoch für einige Semester Kunstgeschichte und Theaterwissenschaft an der Universität Wien, bis sie 1967 das Studium durch Angstzustände gezwungen abbricht und ein Jahr lang zu Hause in völliger Isolation verbringt. Während dieser Zeit beginnt sie zu schreiben; ihre ersten Gedichte werden in Zeitschriften und kleinen Verlagen gedruckt. Im gleichen Jahr erscheint ihr Gedichtband Lisas Schatten. Der erste Roman bukolit (1968) bleibt allerdings bis 1979 unveröffentlicht. Nach dem Tod ihres Vaters beginnt sie sich zu erholen; sie engagiert sich im Umfeld der 68er-Bewegung und lebt für einige Monate in einer linken Wohngemeinschaft u. a. mit Robert Schindel und Leander Kaiser. 1971 schließt sie die Orgelprüfung am Konservatorium bei Leopold Marksteiner ab. Maßgeblich für ihr weiteres literarisches Schaffen ist in dieser Zeit die Auseinandersetzung mit den Theorien von Roland Barthes, welche sie in dem Essay die endlose unschuldigkeit verarbeitet. 1972 lebt sie mit Gert Loschütz in Berlin, kehrt im Jahr darauf aber wieder nach Wien zurück. 1974 tritt sie der KPÖ bei und engagiert sich beim Wahlkampf sowie bei Kulturveranstaltungen, wie z. B. im Rahmen der AutorInnenlesungen unter dem Titel Linkes Wort beim Volksstimmefest. Im selben Jahr heiratet sie Gottfried Hüngsberg. Dieser schreibt zu dieser Zeit Filmmusik für Rainer Werner Fassbinder, ist jedoch seit Mitte der 70er als Informatiker in München tätig. Seit der Heirat lebt Elfriede Jelinek abwechselnd in Wien und München. Der literarische Durchbruch gelingt ihr 1975 mit dem Roman die liebhaberinnen, dermarxistisch-feministischen Karikatur eines Heimatromans. Vor allem in den 70ern entstehen zahlreiche Hörspiele; Anfang der 80er erscheinen die Ausgesperrten als Hörspiel, Roman und schließlich auch als Film mit Paulus Manker. Der erste große Skandal um Jelinek wird 1985 durch die Uraufführung von Burgtheater heraufbeschworen. Das Drama setzt sich mit der mangelhaften NS-Vergangenheitsbewältigung in Österreich auseinander, mit der Vergangenheit der Schauspielerin Paula Wessely im Mittelpunkt. In der öffentlichen Wahrnehmung erscheint der Text jedoch reduziert auf persönliche Anspielungen auf damalige prominente Mitläufer/innen. Jelineks Ruf als Nestbeschmutzerin beginnt sich zu festigen. 1983 erscheint der RomanDie Klavierspielerin. In den Rezensionen überwiegt jedoch die biografische Deutung; die Auseinandersetzung mit dem Text tritt in den Hintergrund. Das nächste aufsehenerregende und das bestverkaufte Werk ist Lust. Jelineks Auseinandersetzung mit den patriarchalischen Machtverhältnissen auch im Bereich der Sexualität wird im Vorfeld als „weiblicher Porno“ skandalisiert. 1991 tritt Jelinek, mit den beiden Vorsitzenden Susanne Sohn und Walter Silbermayer, wieder aus der KPÖ aus. Gleichzeitig steht sie bis heute in kooperativem Zusammenhang bspw. mit der plural-marxistischen Wissenschaftszeitschrift „Das Argument“, die von Wolfgang Fritz Haug u. a. herausgegeben wird. Nachdem das Theaterstück Raststätte eine ähnliche Rezeption wie Lust erfährt und nach persönlichen Angriffen auf die Autorin auf Wahlplakaten der Wiener FPÖ 1995 gibt Jelinek ihren Rückzug aus der österreichischen Öffentlichkeit bekannt und erläßt ein Aufführungsverbot ihrer Stücke für Österreich. Die Rückkehr ans Burgtheater dauert pro Nachmittag/Abend ganze sechs Stunden: 1998 inszeniert Einar Schleef Ein Sportstück. Das zweite Aufführungsverbot folgt jedoch 2000 bei der schwarz-blauen Regierungsbildung in Österreich. Andere Texte Jelineks nehmen konkret auf die aktuelle Tagespolitik Bezug; bei einer regierungskritischen Donnerstagsdemonstration wird auf dem Wiener Ballhausplatz Das Lebewohl. Ein Haider-Monolog mit dem Schauspieler Martin Wuttke uraufgeführt. Die im selben Jahr im Kontext der Schlingensief-Aktion "Bitte liebt Österreich" entstandene Textmontage Ich liebe Österreich kritisiert den Umgang mit Asylwerbern. Nach dem Aufführungsverbot im Jahr 2000 kommt 2003 Das Werk am Akademietheater des Burgtheaters in der Regie von Nicolas Stemann zur Uraufführung. Die Inszenierung wird zum Berliner Theatertreffen eingeladen und gewinnt den Mülheimer Dramatikerpreis. Ebenfalls 2003 inszeniert Christoph Schlingensief am Burgtheater Bambiland. Im selben Jahr hat Olga Neuwirths Musiktheater „Lost Highway“ Premiere; das Libretto stammt von Elfriede Jelinek. 2004 wird in Wien das Elfriede Jelinek-Forschungszentrum gegründet, eine Dokumentations-, Informations- und Kommunikationsstelle zur Autorin, die ihren Sitz am Institut für Germanistik der Universität Wien hat. 2005 findet im Wiener Burgtheater die Uraufführung von Babel statt, einer monumentalen Meditation über den Irakkrieg und den Folterskandal in Abu Ghraib, wieder in der Regie von Nicolas Stemann, der im Oktober 2006 auch das neueste und vorerst letzte Stück Jelineks Ulrike Maria Stuart inszenierte. Im Frühjahr 2007 veröffentlicht sie auf ihrer Website nacheinander die ersten Kapitel ihres „Privatromans“ Neid. In einem Interview mit dem Magazine littéraire (2007) aus Anlass der wegen ihrer Drastik umstrittenen französischen Übersetzung von Die Kinder der Toten wiederholt Jelinek die Liste ihrer großen Themen: eine bedrückende Kindheit, ihre Polemik gegen „Natur“ und „Unschuld“, ihren Hass auf das verdrängte Nazi-Erbe des Landes. Sie meint, ein großer Teil der Literatur Österreichs kreise um das „schwarze Loch“ Hitler.

http://nobelprize.org/nobel_prizes/literature/laureates/2004/jelinek-lecture-g.html

2007 - Doris Lessing
2006 - Orhan Pamuk
2005 - Harold Pinter
2004 - Elfriede Jelinek
2003 - J. M. Coetzee
2002 - Imre Kertész
2001 - V. S. Naipaul
2000 - Gao Xingjian
1999 - Günter Grass
1998 - José Saramago
1997 - Dario Fo
1996 - Wislawa Szymborska
1995 - Seamus Heaney
1994 - Kenzaburo Oe
1993 - Toni Morrison
1992 - Derek Walcott
1991 - Nadine Gordimer
1990 - Octavio Paz
1989 - Camilo José Cela
1988 - Naguib Mahfouz
1987 - Joseph Brodsky
1986 - Wole Soyinka
1985 - Claude Simon
1984 - Jaroslav Seifert
1983 - William Golding
1982 - Gabriel García Márquez
1981 - Elias Canetti
1980 - Czeslaw Milosz
1979 - Odysseus Elytis
1978 - Isaac Bashevis Singer
1977 - Vicente Aleixandre
1976 - Saul Bellow
1975 - Eugenio Montale
1974 - Eyvind Johnson, Harry Martinson
1973 - Patrick White
1972 - Heinrich Böll
1971 - Pablo Neruda
1970 - Alexandr Solzhenitsyn
1969 - Samuel Beckett
1968 - Yasunari Kawabata
1967 - Miguel Angel Asturias
1966 - Shmuel Agnon, Nelly Sachs
1965 - Mikhail Sholokhov
1964 - Jean-Paul Sartre
1963 - Giorgos Seferis
1962 - John Steinbeck
1961 - Ivo Andric
1960 - Saint-John Perse
1959 - Salvatore Quasimodo
1958 - Boris Pasternak
1957 - Albert Camus
1956 - Juan Ramón Jiménez
1955 - Halldór Laxness
1954 - Ernest Hemingway
1953 - Winston Churchill
1952 - François Mauriac
1951 - Pär Lagerkvist
1950 - Bertrand Russell
1949 - William Faulkner
1948 - T.S. Eliot
1947 - André Gide
1946 - Hermann Hesse
1945 - Gabriela Mistral
1944 - Johannes V. Jensen
1939 - Frans Eemil Sillanpää
1938 - Pearl Buck
1937 - Roger Martin du Gard
1936 - Eugene O'Neill
1934 - Luigi Pirandello
1933 - Ivan Bunin
1932 - John Galsworthy
1931 - Erik Axel Karlfeldt
1930 - Sinclair Lewis
1929 - Thomas Mann
1928 - Sigrid Undset
1927 - Henri Bergson
1926 - Grazia Deledda
1925 - George Bernard Shaw
1924 - Wladyslaw Reymont
1923 - William Butler Yeats
1922 - Jacinto Benavente
1921 - Anatole France
1920 - Knut Hamsun
1919 - Carl Spitteler
1917 - Karl Gjellerup, Henrik Pontoppidan
1916 - Verner von Heidenstam
1915 - Romain Rolland
1913 - Rabindranath Tagore
1912 - Gerhart Hauptmann
1911 - Maurice Maeterlinck
1910 - Paul Heyse
1909 - Selma Lagerlöf
1908 - Rudolf Eucken
1907 - Rudyard Kipling
1906 - Giosuè Carducci
1905 - Henryk Sienkiewicz
1904 - Frédéric Mistral, José Echegaray
1903 - Bjørnstjerne Bjørnson
1902 - Theodor Mommsen
1901 - Sully Prudhomme

-----
+ Veja também:

• Lista dos livros mais vendidos

The thing about Elfriede: I am glad I do not (have to) write the way or the stuff she does. Although I LOVE the way she writes (but would be unable to defend it). I can see and measure the depths from which she is reporting, but I wouldn't want to go down there myself. I think I'd lose my mind. It is a selfish approach, but whenever I read a piece by her, I disregard the literary message and try to relate to the person behind the text. That is what interests me most, her texts are barriers, and I have never been particularly impressed by those barrier-type texts (think: Ingeborg Bachmann, that other Austrian writer, which, if you would forgive me, I was never able to make sense of), but I always imagined to have a vague sense of the person BEHIND those texts. I would so much like to meet her one day, but of course that is not very likely. And meet her the way I'd like to meet her is completely ruled out: a friendly conversation about nothing in which we would have to have some OTHER thing to look at, to distract us and deflect our conversation from the actual encounter. This year's opera ball would have been a splendid opportunity, we could have made fun of Paris Hilton and have used these jokes as a foot path to deeper conversations... just a dream of course.

And now I found her 'blog', but only to discover that it is none. Her so-called blog is hosted on a really sweet compuserve address, http://ourworld.compuserve.com/homepages/elfriede/. In spite of the name of the address, it does not reveal a single word of her, it all stays carefully fictional. Worst of all, it specifies theater@rowohlt.de as contact address - rowohlt being one of the key German publishing houses. Dream on, my soul - there are thousands of women (probably not too many men) writers out there who would love to establish personal contact with Elfriede - and it's just not gonna happen that easy. And of course she (or her publisher) are going to protect any of her words in as much as possible.

But deep inside myself, I hope that she has an anonymous blog where she doesn't present herself as a Nobel prize winning author, but where she simply writes about the boring things that happen in any blogger's life (and how cool would it be if found that blog:-)

Author: Elfriede Jelinek
Release Date: May 3 2005
Publisher: Serpent's Tail
Pages: 288

Austrian author Elfriede Jelinek won the 2004 Nobel prize for literature. The Piano Teacher was her classic from early 80s. Between the book and the acclaimed 2001 film version, I'm glad that I read the book first because...I don't think I can stomach the visualization, especially of several horrible scenes involving self-multilation and rape. Also I wouldn't be in a tantalizing hell pondering about characters' underlying motives and feelings from the film, as these were all stated clearly like a psychoanalytical profile in the book. If interested read about the story here.

It is disturbing and unpleasant from beginning to end - endless suffocating psychoanalysis of its disturbingly perverted characters. The writing style is just as suffocating. There's no chapter break, no dialogues, no quotation...maybe that worked well in German but it just read like one giant 300 pages of run-on sentence in English. I had to put down reading every 5 pages or so. But her prose get a bit addictive to read, especially the usage of interesting and powerful analogy. The painfully gripping and destructive ending was so devastating to get through, it's like closing your eyes on a disaster in action yet can't help peeking. It is a powerful pessimistic portrayal of relationships as power and control, submission and domination...between teacher and student, mother and daughter, man and woman.

I got lots of favorite passages, here're a few:

p.38 on being left behind to decay
"SHE feels left out of everything because she is left out of everything. Others go farther, even climbing over her. She looks like such a minor obstruction. The hiker strides on, but she remains on the road, like a greasy sandwich wrapper, perhaps fluttering slightly in the breeze. The paper can't get very far, it rots away right there. The rotting takes years, monotonoous years."

p.67 on mediocricy
"Afterall, people with a herd instinct hold mediocrity in high esteem. They praise it as having great value. They believe they are strong because they are the majority. The middling level has no terrors, no anxieties. They huddle together, indulging in the illusion of warmth. If you're in the middle, then you're alone with nothing, certainly not yourself. And how content they are with that state of affairs! Nothing in their existence offers them any reproaches and no one could reproach them for their existence."

p.90, on death of art
"Every day, a piece of music, a short story, or a poem dies becaue its existence is no longer justified in our time. And things that were once considered immortal have become mortal again, no ones knows them anymore. Even though they deserve to survive."

p.194, on artist
"How often have we agreed that neither the creator nor the performer can endure rigidity. The artist prefers to avoid the bitter pressures applied by truth or by rules."

Though for some blasphemous reason, when reading on the heroine Erika, I was reminded of Squidward (from Spongebob ^^;;;;;;), who's also the unattractive, uptight, bitter, misanthropic loner pride in being different and 'above' everyone else for their rare artistic talent and unique appreciation and understanding for high art, yet they like to be bound by an overbearing authoritative figure, and got a perverse sadomasochistic side lurking beneath... ^^;;)

THE 4th AND THE 8th AS A BASIS OF LOVE FOR THE FATHERLAND:

The soul identity of an individual is found in the 4th house. It consists of an upheld connection to the soul’s origin in the 12th house from where its principle originated, and of the milieu it is born into. This milieu again shows two facets. One is the reality of landscape, climate, people and family, one is born into. The second source for this milieu of the 4th lies in the 8th house and prepares the individual on a level of emotion and feeling for this context of reality. The 8th house provides genetically the inherited images of experience, from the whole of evolution up to the images of experiences of the species of mankind, to the images of experiences of a people, and to the images of experiences of the personal ancestors, the clan and the individuals of this clan.

These images of experience contain therefore everything needed to relate to the milieu one is born into. The 4th is the stage for the personal inheritance of the soul and for the context one is born into. This context includes the features of landscape, climate and mentality and general make up of the people living in the region. That is why the 4th also represents the soul identity of a people. The Moon is among other things the natural significator for the people. (If you have in an event chart Moon in the 3rd, you may assume, there are lots of people (Mo) in the street (3rd).)

So, the 4th as a significator for a people’s felt identity is the home of what we call love of fatherland. It is a natural feeling of being embedded, which lies “in the blood” – or as one would say today, in the genetic make-up. Therefore it is deep and irrational in the best sense. In a native chart it will be more or less dominating according to the astrological context and strength of Moon and the 4th.

If a region is occupied by a foreign people and culture, this deep lying source of identity is seriously attacked and endangered. The following struggle and its results differ enormously: assimilation of the occupied or the occupier, throwing out of the occupier, dangerous equilibrium of two separate societies for a given time, flight of the occupied. One will certainly find examples in history for any variant one can think of.

LOVE OF FATHERLAND AS OPPOSED TO PATRIOTISM/NATIONALISM

Love of fatherland is a healthy and natural expression of the 4th.
Patriotism and nationalism are compensatory functions that come into play, when the felt identity of a people is disturbed and no longer present to the degree, which would be needed for the individual’s feeling of “soul-context-identity” as described above. It is the compensation of an identity weakness.

This weakness results from a loss of gestalt concerning the entity of a people.

Naturally, living “kingdoms” with a healthy feeling of identity are pretty small. If these natural unities are replaced by states, nations, empires, the feeling of identity gets lost and has to be replaced and compensated by patriotism/nationalism.

Empires are not in accordance with any kind of gestalt. They are an artificial Jupiter-Pluto construct of unities with built-in essential incompatibilities of Saturn-Uranus. They bear their being doomed within themselves from the day of birth. Their breaking apart is destined and only a question of time.

All empires broke apart and will break apart in future times, just as did Alexander the Great’s Empire, the Roman Empire, the Holy Roman Empire of the German Nation, Napoleon’s Empire, The Austrian-Hungarian Empire, Great Britain’s Empire, Hitler-Germany’s “Empire” (3rd Reich), Japan’s short-lived colonial Empire, the Soviet Empire, to name only a few from my very limited knowledge of history.

The way back to healthy small kingdoms, autonomous in identity and reality is probably no longer open, even though there is undeniably a widespread, sometimes violent, sometimes peaceful tendency towards separatism, which is the inevitable result of the above stated incompatibilities.

So we shall have to live with what we have. Globalisation will already guarantee that no small healthy kingdoms will have a chance to exist…

But as always, it would help to be aware of the forces at work, so deeply affecting our societies.

This leads me to the subject of

CRITICISM

I do not think that criticism of state policy, leadership or certain traits of national character can be equalled to a lack of love for the fatherland.
Quite to the contrary. It takes courage, love and a deeply caring attitude.

F. neither needs my support, nor will he appreciate it ;)
But, a radical lover of truth myself, I feel compelled to state that someone who loves his mother tongue as he does, must love his fatherland and people profoundly and dearly, as language is the purest expression of a people’s essence.

Moreover, to tell the truth at all costs whatsoever is a feature of Saturn-Pluto.
If it is combined with Mars-Pluto (or a Ma-Pl degree like 2 Sagittarius or 28 Cancer in decisive position) it usually leads to being haunted and chased after by the herd.

I know that energy when I meet it, without needing any chart.

One of my favourite writers is Thomas Bernhard. He became most famous for his plays, but I love him for his novels. He has Saturn-Pluto (plus the sharp tongue of Mercury-Mars) and told the truth about his native country Austria. In his very precise and subtle descriptions he mercilessly pulled the friendly cultivated mask from the faces of all bigot carriers of national pride, revealing falsehood, bigotry and inhumane cruelty in all those pillars of society who in reality destroy everything of any true value. (He used however the same accuracy and careful elaborateness in painting the images of decent authentic people.) In doing this, he never stopped short of critical self-description, another characteristic trait of Saturn-Pluto. He was pursued all his life, was accused to foul his own nest, to denigrate his country. But all officials were very quick in partaking in his international success and fame, claiming him as a son of his proud fatherland. Absolutely disgusting.

The same thing happened to the winner of the 2004 Nobel Prize for literature, Elfriede Jelinek. When I saw a 3-minute interview with her, I immediately said, she has Saturn-Pluto, probably also Mars-Pluto. When I looked up her data, it was confirmed. She is an extremely shy, fragile and vulnerable person with yet deadly courage to expose truth. She also got extremely run down in Austria as being a denigrator of her home country, by state officials and “art officials”. When she won the Nobel Prize, they were again very quick to acclaim patronage of her work and art. She did not even go to Stockholm to receive the prize personally…

Kind regards,
...

{image from Vienna-based photographer Jacqueline Godany's website; see Nobel Prize acceptance/monologue video with subtitles here}

Read: "Up from the Cellar" by Nicholas Spice in LRB (Spice on Jelinek on Fritzl)

Elfriede Jelinek's website, from which the selection of "The Foresaken Place" (translated by  Margarete Lamb-Faffelberger) is taken:

Austria is a small world in which the great one holds its rehearsals. In the even smaller dungeon of Amstetten, the performance takes place, daily, nightly. No performance is cancelled for any reason. Even giving birth is part of the daily routine and the performance. Actually only performances can occur here. No Iron Curtain, not even iron rods, bars are needed, because we built the concrete door cast between two steel plates, this seal is tight, it holds forever, the electronic equipment also lasts especially when the batteries are nicely replaced (it must have been cast down below, that huge plug of a door, one couldn't have hauled it downstairs as a single person), bars aren't needed where concrete doors are installed, bars could allow an outlook, which, constantly crossed out, would be more than no light at all, therefore it doesn't apply at all, not one bit: beyond a thousand bars no world. Here counts the word of the Father, who's actually already Grandfather, nothing special, Fathers and Grandfathers exist in one person, the Holy Trinity does also exist, one in three persons, here we have the Grandfather, who is all persons and executes all speaking (with the exception of the television set and the radio that were permitted down there). No bars, no iron rods exist here...