Fint. Bra. Helt i sin ordning.
Eller finns det några ytterligare frågor på varför det är så oerhört korkat att hälla bensin på en glödande grill?

//S - Man

Läs även andra bloggares åsikter om Grill, Korv, Bensin, Brännskador, Svensson, Korkad

En dag råkade jag läsa en tråd skapad av en ambitiös gymnasieelev som skulle göra en statistisk undersökning som matteuppgift(varför fick inte vi sådana spännande uppgifter?)Frågan löd ungefär:
Ponera att du fick möjlighet att ta ett piller utan läkarkonsultation,receptfritt som Strepsils och utan andra krav.Du får välja mellan ett rosa och ett blått.Tar du det rosa blir ditt barn en flicka,tar du det blåa blir det en pojke.Skulle du ta det?

En del svarade ja,men de flesta gudskelov nej.Varför "gudskelov"?Jo,för hur skulle könsfördelningen se ut i framtiden om alla fick välja fritt efter egen preferens?Om jag skulle gissa utifrån självstudier av liknande diskussioner jag läst under åren så skulle ungefär 75% av framtidens vuxna(här i Sverige alltså)vara kvinnor.
Så gudskelov kan vi inte välja så lätt än.Frågan är om vi ens borde kunna?Jag vet faktiskt inte.

Alla som varit gravida har väl önskat hit och dit,tjuvkikat lite extra runt genitalierna på ultraljudsundersökningen.Barnmorskorna säger i de flesta län inget om barnets kön,de säger att de inte kan se eller att det inte ingår i undersökningen.Och det är klart att det är en överflödig uppgift för en undersökning som har till syfte att upptäcka skador och missbildningar.
En önskan om ett visst kön i första hand och en vägran att acceptera det man inte helst önskade är två vitt skilda saker vill jag påpeka.Så ni inte retar upp blodtrycket i onödan.

Kvinnor,om man ska hårdra och provocera lite,vill kanske ha en dotter att identifiera sig med och köpa gulliga kläder till,männen verkar mer sällan bry sig.Kanske en pojke att sparka boll och meka med vore lite extra kul då,men de säger inget direkt eftersom det vore lite fult att säga att de önskar en pojke.
De verkar vara lite som de där männen i amerikanska 90-tals talkshower som sitter apatiska eller småflinande medan flickvänner och fruar river ögonen ur varandra.Håller sig helst utanför det känslomässiga.

Jag har själv önskat,och analyserat mina känslor inför en eventuell son eller dotter.Resultatet har kommit ut på fifty/fifty även om känslorna däremellan har varit varierande.Könsbestämning är laddat och avslöjande.Även den mest rabiata jämställdhetsförespråkare kan avslöja sig som könsrasist.

Ja,om man säger att man "inte gillar pojkar",som en mamma jag hörde en gång uttalade sig tillexempel?Vad gör man om man får en son då?Tur nog hade hon inga söner och jag hoppas hon inga får.
Nej,det var inte Linda Skugge,men det skulle kunna ha varit.Om jag inte minns fel sade hon också något liknandeen gång.
"pojkar,de är ju bara jobbiga!"
Skaffa en Barbiedocka istället.

Det larmades om en mc-olycka. Jag och fotograf tar en bil och drar iväg. Från bilen är det lämpligt att ringa till nattchefen och informera om att vi åkt, så jag ringer upp.

någon: svarar något obegripligt
jag: hallå?
någon: ja hej?
jag: men hej, det är sofia och sofia här.
någon: ehh jaha?
(nu tänker jag att det kanske är en vikarie som inte vet vilka vi är så jag försöker mig på en presentation)
jag: ja alltså reporter och fotograf. tänkte bara säga att vi åker på mc-olyckan.
någon: mc-olyckan?
jag: ja det är tydligen nån mc-olycka i Korsta så vi tar den på vägen till Timrå.
någon: okej... jag ska hälsa det.
jag: bra, hejdå!

Så lägger jag på. Och först då ser jag på displayen att jag inte alls ringt vår nattchef. Vad värre är: Jag har ringt redaktören på vår konkurrent MITTNYTT. Nu var det ju inget scoop eller så jag lyckades ge henne. Men ändå. Så gör man bara inte.

Uppdatering: Fick precis mail från en kollega på Mittnytt. Och i transparensens tidevarv slipper hon inte undan, här är det:

"HAHAHA!
Du ska bara veta vad vi undrade över det där samtalet. Det var min kollega Elin som svarade, och hon blev helt "Eh, jag vet att jag varit borta en del, men har det börjat nån ny som jag inte vet om?"
Vi hade teorin att det var en semestervikarie på fyran som inte fattat vart hon jobbade nånstans. Det hade varit roligt.
Men det här var inte så dumt det heller."

Vad är man rädd för? I Sverige? Attentat här är förmodligen ganska meningslösa. Vi är inte tillräckligt viktiga och har inte tillräckligt inflytande. Ska man skjuta någon viktig person? Ska man attackera någon tillställning? Bruce på Ullevi, var det där? Ska man bomba, spränga, skjuta vem som helst så har vi ju egna, inhemska, icke importerade galningar som sköter sånt. Lägg stålarna där i stället. Och på annan vård.

Inte på något hjärnspöke som en del politiker på sina höga hästar hittat på. Carl Bildt verkar tycka att det är ok att bli spanad på. Jo det är helt ok att bli spanad på. På stranden, på krogen, i kassakön. Men på "nätet"? Nej där vill jag vara fri. Även om jag inte har något att dölja.

Eller kanske har jag det? Är det någon annan som använder min dator till att skicka spam och sprida skit i världen? Ja där kan det väl vara ok att spana då. Men utan att vara alltför kunnig i ämnet. Det gör väl Herr Norton, de mystiske mr Nod 32 med flera. Så jag är nöjd som det är.

Spana inte på mig, jag kanske lockas att göra något fult. Kanske en bild på mig själv i kamoflagebyxor och en palestinasjal. Spanar ni då? Och vem känner sig hotad? Eller en bild på min yngsta i badet, naken. Är jag en peddo då? Kommer ni med dragna pistoler och våldtar min dator då? Eller om jag lägger ut mina semesterbilder från Turkiet och någon stackare i bakgrunden verkar intressant för er. Kollar ni med mig då för att få hans eller hennes adress? Sorry, jag har den inte. Kommer aldrig att ha den.

Om jag skriver snusk och att jag piskas och njuter eller om jag piskar och njuter. Vad hugger ni på? Om jag skriver om ett kommande bombnedslag, kommer ni och tittar på min dotter då? Och om jag berättar om en liten terrorist. Hjälper ni mig att fostra min bråkige tonåring då? Och om jag säger att jag hatar politiker, vilket jag verkligen gör. Hjälper ni mig att bli av med dom då?

Nej men respektera individens integritet och lita på människan. Lita på er själva och tro er inte om maktfullkomlighet ni hatade politiker. Ni är alltför dumma för det. Redan Strindberg hade koll på er kommande idioti när han sa att det är synd om människan. Han visste inte hur rätt han hade den gode Agust.

Riv upp FRA-lagen och torka er i arslet med den. Det är vad den duger till. Men era arslen är förmodligen så fulla med skit att den förmodligen inte ens duger till det.

Om ni bara visste vad jag ska göra nu. Och vilka hemska tankar jag bär på UTANFÖR er spaningsmöjlighet. Men det är väl bara en tidsfråga det med. Snart registreras väl allt utan att jag behöver trycka på en massa tangenter. Och då kommer ni väl och våldtar annat än min dator?

Fingret ska ni ha, ja hela armen i en ful, respektlös gest. Precis som ni fult och respektlöst behandlat mig med denna lag. FRA-lagen kallar ni den. Vad jag kallar den? Det vet ni.

Ni spanar ju, redan...

Jag tyckte det var intressant men inte direkt upprörande av någon anledning. Det fanns inget braskande över någon av texterna och inte heller kändes det som någon överraskning.

Blogge är väldigt upprörd. Jag håller inte riktigt med honom. Barn är barn liksom.
Deepedition har också skrivit (och sorry darling men det går fortfarande inte att klicka på inlägg, kommentarer eller permalänkar hos dig...) och jag har nu inte sett vad Bris gick ut med ursprungligen men jag vet ju hur medierna tänker och klart man skriver om det nya fenomenet att barn oroar sig över det som annars varit föräldrars oro. Internetvanor. Farliga farliga internet.

Och det är litegrann det som gör mig om inte upprörd så i varje fall irriterad. Att man gör internet till en bov när det handlar om helt andra saker.
Vilket barn skulle inte må dåligt av att komma på sin förälders otrohet? Det är väl rätt givet. Men det har ingenting med internet att göra.

Internet är ett verktyg, en kanal, ett sätt att vara otrogen genom. Men barnet skulle väl tycka det vore precis lika jobbigt att överhöra mammas samtal med sin älskare eller av att se sin pappa hångla bakom en husvägg med nån som inte är den mamma han bor med?

Internet är inte boven.

Vad gäller porren så tror jag att det är lite samma där. Och där kan jag ge Blogge delvis rätt. Föräldrar har rätt till ett sexliv. Och barn kommer nog alltid har svårt för det. Svårt att se sina föräldrar i sexuella situationer. Sådant vill man helt enkelt inte veta om sina föräldrar. Så vare sig det handlar om porrsurfning, otrohet eller den klassiska missionärsställningen i mamma och pappas säng så bör kanske föräldrarna tänka sig för. Men det är meningslöst att försöka mörka för kidsen att föräldrar har sex. Däremot finns det olika sätt att informera dem om det.

Jag upprepar: Internet är inte boven. Däremot kan en omdömeslös förälder använda nätet på ett omdömeslöst vis. Men då är det föräldern som är boven.

Läs även andra bloggares åsikter om internet, porr, sex, föräldraskap, bris, barn oroliga för föräldrars internetvanor, farliga internet

Framförallt har jag alltid inbillat mig att människor faktiskt tänker. Att människor har ett samvete. Att de allra flesta ändå någonstans vill att det ska vara så bra som möjligt. Att alla vill ha en så bra värld som möjligt för oss alla att leva i. Att ingen är i grunden ond. Att ingen medvetet lurar någon bara för att jävlas.

Jag har fått lära mig sedan barnsben att Sverige är ett bra land att leva i. Och visst. Absolut. Sverige är ett bra land att leva i av många orsaker. Men inte av de orsaker jag trott.

Jag har också fått lära mig att människor generellt är egoister och står sig själva närmast. Men i det ingår ju att stå sin omgivning nära, att faktiskt vilja ha en bra värld att leva i, för sin egen skull.

Jag har trott att Sverige är frihetens land. Demokratins vagga. (nåja, lite ironisk får man kanske vara).
Jag har trott att i Sverige har vi åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Och att det är bland det viktigaste vi har, och det viktigaste som finns för att ett land verkligen ska få kallas för en demokrati.
Jag har trott att vi har folkvalda som styr och ställer för att de har ett förtroende från andra. Och jag har naivt trott att mäniskor ändå är så pass rädda om sina politiska positioner att de inte vill riskera att svika de som valt dem, i förtroende.
Jag har lärt mig att respektera individen. Sedan barnsben har jag fått höra att man ska vara sig själv och vara ärlig, för det räcker längst. Jag har blivit itutad att man ska respektera alla andra människor, och i skolan fick jag lära mig demokrati och vad det faktiskt är.
Jag har trott att alla i det här landet fått ungefär samma demokratiska fostran. Och jag har stundvis varit stolt över Sverige i jämförelser med andra delar av världen.

Och visst är det sant att i Sverige behöver man inte riskera livet för sina åsikter. Visst är det sant att jag faktiskt har en möjlighet att ringa eller skriva eller ta direkt kontakt med dem som bestämmer och så länge jag uppför mig någorlunda hyfsat får jag också ett hyfsat bemötande.

Men vad spelar det för roll när precis hela skiten bara är ett spel för galleriet?
När ord är ord som betyder något annat, när folk säger en sak men menar en annan, när det spelas fulspel och hotas och mörkas och alla egentligen är livrädda för att sanningen ska komma fram för Sverige är inte en demokrati den meningen att människor får vara som de är och tänka fritt. För de som vågar göra det, de som faktiskt inte spelar med i rävspelet, de blir utfrysta, mobbade, avsatta och kritiserade. Och makten är stor, större än den borde i en så underbar demokrati som Sverige.

Jag känner mig lurad när de få som inte spelar spelet blir dissade, uthängda, ifrågsatta och trampade på. Jag blir ledsen när jag inser att vi trots all demokratisk fostran och respekt för individen och tro på åsiktsfrihet fortfarande inte visar respekt för andra. När det fortfarande är så att folk inte ens orkar tänka efter och fråga sig själva varför, för att de är rädda att inte passa in. Och den som inte passar in får inte vara med i gemenskapen.

I Sverige. I ett av världens bästa länder att leva i. I ett land som predikat demokrati och mänskliga rättigheter så länge någon kan minnas. I det landet är människor fortfarande livrädda för att säg vad de tycker. För de drabbas av repressalier. De får skit för det.

Ord räcker inte.
Jag vill ha demokrati tack. I praktiken. Nu.

Läs även andra bloggares åsikter om FRA, demokrati, bloggregistrering, yttrandefrihet, åsiktsregistrering, folkvalda, Sverige

"Alla tjänar på om debatten lägger sig".

För att inte tala om hur herr Reinfeldt svarar på frågan om han inte har någon förståelse för kritiken.

"Beslutet är ju fattat".

Jag tror att herr statsminister har missat något viktigt som hänt de senaste veckorna.

Läs även andra bloggares åsikter om FRA, reinfeldt, statsministern, debatt

1. Lösenordsskyddade inlägg. Varför blogga överhuvudtaget?
2. Ingen kommentarsfunktion. Otroligt irriterande om man faktiskt vill kommentera.
3. Bloggar som börjar spela musik. Jag vill kunna klicka själv på lyssnalänken.

Det finns mer, men dessa tre stötte jag på under min bloggrunda ikväll och jag blir irriterad. mest för att jag behöver nåt irrelevant att irritera mig på ikväll.

Det är när hon svarar på en kommentar som hon censurerat, i kommentarsfältet.

I det här fallet svarar hon på något som vi läsare inte får se. Alltså har vi ingen aning om vad hon svarar på egentligen. Och då kan svaret te sig mycket märkligt och läsaren har inte en chans att bedöma det hon skriver.
Att jag reagerar är för att mitt namn nämndes i hennes svarskommentar, och som den egotrippade person jag är blir jag naturligtvis mycket nyfiken på vad Seine i det här fallet hade skrivit om mig. Eller om han ens nämnt mig, det vet jag ju inte...

Jag har varit med om det förr. Att jag skrivit en kommentar. Att hon censurerat den, men ändå svarat i komentarsfältet och svarat på ett sätt som ger andra läsare utrymme att i sin fantasi tänka ganska långtgående tankar om vad jag egentligen skrivit.
Hon säger nämligen att hon vill att hennes blogg ska vara trevlig och därför tar hon bort provocerande kommentarer. Men talar hon inte lite mot sig själv då när hon ändå svarar på dem?

Om man av någon anledning vill censurera en kommentar så tar man väl ändå kontakt med den personen via mail eller annat? Allt annat verkar fegt. För att inte tala om när mamman svarat på kommentarer i andra personers bloggar och allt framstår som goddag yxskaft.

(att mamman inte verkar ha förstått bloggosfären överhuvudtaget trots att hon varit med rätt länge är en helt annan fråga som jag lämnar därhän för nu)

Man tar sig för pannan.

Läs även andra bloggares åsikter om mamman, kommentarer, censur

Hur som helst så är det här uttalandet från Jan Forsberg, SJ:s vd, ganska anmärkningsvärt:
– Vi låter betalningsviljan styra, och i högtrafik blir det dyrare. Men har man lite framförhållning kan man få priser som understiger de billigaste flygbiljetterna.

Va? Det går alltså att få tågbiljetter billigare än flyget?

Även om konsumenterna själva måste ta en del ansvar för exempelvis miljön så är det fan inte lätt när semesterkassan är snål och man står sig själv närmast.

Läs även andra bloggares åsikter om SJ, flyga, semester, semesterkassa, biljettpriser,

Efter minglandet begav vi oss till ett sushiställe någonstans och därefter ville vi ha en öl utomhus. Vi var ett rätt stort sällskap och det som såg mest lämpligt ut var Sommar på Odenplan. En sådan tillfällig uteservering.

Det fanns inget bord med plats för oss alla så sällskapet skingrades därinne. Jag hamnade med P, K och H vid ett bord. K hade köpt en drink i baren. Vi andra beställde vid bordet. H beställde mat. Entrecote, för er som väldigt gärna vill veta.
När maten var uppäten och drinkarna slut tänkte vi kanske ta något mera. Men ingen personal fanns i närheten. Vi försökte på alla sätt uppmärksamma dem på att vi satt där, men ingen såg oss. K gick därifrån, andra delar av sällskapet verkade också vilja röra på sig så vi tänkte att vi skippar det extra glaset och tar notan istället. Men den fick vi inte heller.

H reste sig, stegade fram till baren och bad att få betala. Ingen lyssnade på honom. Han stod kvar i en kvart, medan jag och P satt kvar och väntade på att någon skulle vilja ha våra pengar.

Till slut gick vi helt enkelt därifrån. Det finns gränser för hur länge man ska behöva vänta på att få betala. Dessutom frös vi.

Jag och P traskade gatan upp med resten, medan H stannade kvar utanför en stund och pratade med någon innan han tog sin cykel och cyklade åt ett annat håll. Men då.
Då var det en servitris som såg honom och plötsligt kom på att hon inte gjort sitt jobb. Så hon rusade ut på gatan, men då var han borta. Istället fick hon span på oss som hunnit gå kanske hundra meter därifrån, och alltså blev ikappsprungna av en sur servitris. Vi förklarade situationen och sa att vi kunde betala våra drinkar. Men det gick hon inte med på. Hon tyckte att vi skulle betala H:s entrecote också. Vi vägrade. Hon ville dessutom att vi skulle följa med henne tillbaks till restaurangen för att betala våra drinkar. Vi vägrade det också. Men gav henne pengar där på plats, för våra drinkar.

Så kan det gå.

I måndags fick jag följande mail från H:
Ohoj, hörde nyss av Erik att ni hade blivit antastade av servitris som ville ha betalt för vårt bord på Sommar i torsdags. Så dom hade faktiskt servitriser anställda???

Var det någon av er som betalade min nota? Jag skickar såklart pengarna.

Vi svarade att vi inte betalat och senare fick vi detta:

Ohoj igen, nu har jag varit på Sommar och betalat min nota från i torsdags
Kommer fram till baren och drar min upprörda historia om hur jag kämpade förgäves i torsdags för att få betala och vill nu betala.
Killen stirrar med tom blick på mig och frågar: "Vad åt du då"? När jag svarar så går han bort till kassan och slår in det, tar mina 300 pix och muttrar nåt som jag tror var nåt i stil med "Det var väl bra gjort", medan han tittar åt ett annat håll och sedan börjar han putsa glas med ryggen mot mig.

Suck, de har mycket att lära om kundservice. Men det är skönt att ha rent samvete...

Sammanfattningsvis. Bojkotta Sommar på Odenplan. Ni förstår varför.

Läs även andra bloggares åsikter om Sommar på Odenplan, springnota

Folk försöker bräcka varann i vilka som var först med ICQ eller kanske om vem som kan räkna sig till den riktiga msn-generationen.
Samtidigt visar det att ålder inte har någon betydelse alls när ett eller flera gemensammma intressen för samman människor, och alla har något att lära av varann.

Så slog det mig att mina barn är sammanlagt 43 år. Bara sådär. Vet inte vad jag vill säga med det alls.

Jag har lite missbildade fötter. Särskilt den ena. Innebär att jag om jag har skor som inte passar perfekt så får jag sådan värk efter en liten stund att jag knappt kan gå. Det känns som om fötterna ska brinna upp. Och så börjar jag halta. (jag haltar litegrann till vardags också, men ofta märks det inte)

Därför avskyr jag att köpa skor. Dom som är snygga passar inte alls. Höga klackar finns inte på kartan. Mindre klackar kan funka men då måste resten av skon vara sjukt passande. Bra skor är dessutom dyra. Väldigt dyra. Och riktigt bra dyra skor måste man ofta gå in.

Kommande vecka ska jag på en rad olika evenmang som kräver mer eller mindre uppklätt. Jag har inga skor. Jag har väldigt lite tid på mig att leta. Om jag mot förmodan skulle hitta ett par så lär dom kosta hur mycket som helst. Och jag kommer inte att hinna gå in dom. Dessutom skulle jag behöva mer än ett par, alla skor passar ju inte till allt.

Så om ni ser på mina skor och tycker att dom ser konstiga ut, fel för årstiden eller lite trasiga eller något annat, så vet ni vad det beror på.

Så när jag var 16 år började jag hänga på Pipeline. Jag fick också förmånen att jobba där ett år. Pipeline, för er som inte vet, är en rockklubb i Sundsvall. En idéell förening som funnits sedan punkeran på sjuttiotalet, som fostrat ett par generationer musiker och människor. För man behövde inte vara musiker för att hänga på Pipeline. Jag kan inte ta en ton rätt, inte spela något instrument, ingenting. Men Pipeline blev för mig första anhalten i livet där jag kände mig som en del i ett sammanhang, där jag kände mig omtyckt utan att behöva göra mig till, där jag fick riktiga vänner som hängt kvar genom livet, och finns kvar. Där träffade jag Hamlets pappa, där målade jag loger och satt i replokaler och pratade om livet med diverse långhåriga killar nätterna igenom. Där hade jag långa samtal med bajsmannen på morgnarna, där hånglade jag och där söp jag i smyg för det var ju en idéell drogfri förening på den tiden.

Jag träffade mina idoler, söp med Thåström och Ebbot och Joppe Pihlgren, och såklart söta pojkarna i Popsicle och This Perfect Day. Åt middag med Monika Zetterlund och Peter Wahlbeck. Städade toaletter och kopplade upp PA-anläggningar och lärde mig hur ett mixerbord fungerar. Jag häftade upp affischer över hela stan inför konserterna och stod i insläppet under konsertkvällarna. För att inte tala om alla fantastiska konsertupplevelser, med The Creeps, Mano Negra, Freddie Wadling och Fläskkvartetten, Di Leva, Jakob Hellman och alla andra...

På slutet har min dotter varit där ett par gånger. Jag tror hon skulle kunna känna samma som jag. Tillhörighet, att få vara som man är och bli älskad för det. Men. Nu kanske Pipeline måste lägga ner. För att Sundsvalls kommun tycker att Nationaldagsfirande för folket med ballonger och godisregn är viktigare än att ha en plats dit tonåringar och vuxna också för den delen, kan hänga, umgås över generationsgränserna, repa, träffas, umgås och få vara med och jobba och känna att de betyder något. Sundsvalls kommun vill inte betala det det kostar att ha Sveriges bästa ungdomsgård kvar.

Det tycker jag är hemskt sorgligt. Och även om det inte är många Sundsvallsbor som läser här, så vill jag ändå skriva detta. Gå med i facebookgruppen om ni känner för det. Skriv på här. Och ni som finns i stan - var med och demonstrera nästa torsdag!

Pipeline behövs.

Läs även andra bloggares åsikter om rädda pipeline, thåström, sundsvall,

Läs även andra bloggares åsikter om frisyr, sonens nya flickvän, mymlan

Men nästan mer nu än annars saknar jag någon att dela med.
(såklart kanske. varför ska man ha någon att dela med när man inte har något att dela...?)

Så fick jag veta att min chef tydligen läser den här bloggen. Borde jag ägna mig åt nån slags självcensur då?

Läs även andra bloggares åsikter om chefen läser bloggen, inspiration, mymlan

Och jo man blir lite provocerad. Faktiskt. Hon hävdar att utbrändhet inte finns. Att det är provocerande att vilja ha ledigt. Samtidigt som hon säger att det är barnplågeri att vara två föräldrar som jobbar heltid. Då måste man ha barnflicka. Jaha. Om man är en förälder som inte har råd vare sig att jobba deltid eller ha barnflicka då? Eller om man är två i samma sits? Hur ska man göra då? Om man är ensam om både barn och försörjningsansvar, hur ska man då bära sig åt? Och är det konstigt om man ibland vill vara ledig för att hinna med sina barn, barnflicka eller ej?

Och visst Linda. Man ska ta saker i egna händer och göra det man vill. Men alla har inte samma möjligheter. Det är klart man kan jobba hela tiden om man kan göra det hemifrån. Jag skulle älska att göra det, då skulle jag jobba jämt samtidigt som jag fanns hos mina barn. Men jag har hittills inte hittat någon som betalar mig för det. Det kan säkert bero på att jag är fullständigt inkompetent, men på riktigt så är det så att de flesta har ett jobb där de förväntas finnas på plats vissa tider, och det i sig kan vara rätt tröttande och då kan man önska sig ledigt ibland. Och faktiskt till och med bli utbränd, om man är en sån som vill göra ett bra jobb både hemma och på jobbet men aldrig riktigt får återhämta sig, eller har möjlighet att lägga upp det på ett sätt som funkar för alla parter.

Sen sa Linda en annan sak, om att ha barn. "Jag visste att det skulle vara väldigt underbart och det är det. Det finns ingen som inte tycker det." Hmm. Jag tror att det finns många som inte tycker att det är underbart att ha barn. Jag är också övertygad om att man kan ha ett rikt och fantastiskt liv även utan barn. Framförallt så vänder jag mig emot att Linda gör sig till taleskvinna för alla andra när hon säger att "det finns ingen som inte tycker det". Hon får gärna tycka att det är underbart att ha barn och att det är tråkigt att vara ledig, men snälla Linda - sluta tala för resten av världen, och sluta vara så dömande mot alla som inte tycker som du. Det gör att det blir svårt att applådera dig när du säger de där bra sakerna som du gör med jämna mellanrum. Lite om man inte är med dig är man emot dig.

Läs även andra bloggares åsikter om linda skugge, utbrändhet

Det är inte okej att sno bilder från privatpersoner, vare sig man hittar dem på en parkbänk eller på nätet.
Men om jag lämnar mitt fotoalbum eller min påse med mina framkallade papperskopior på en parkbänk får jag kanske räkna med att någon hittar och på något sätt använder bilderna, inte minst ifall de visar något naket.
Samma gäller på nätet. Lägger jag ut bilder till allmänt beskådande på nätet så får jag nog faktiskt räkna med att de kan missbrukas.

Drottningen har skrivit mycket bra om detta, jag har egentligen inget mer att lägga till det hon sagt.

Läs även andra bloggares åsikter om englas showroom, drottningsylt, bildstöld, gravida, hängas ut på nätet, missbruk, naket

När man bloggar vill folk att man ska göra reklam. Till exempel för antirynkkrämer. (dom funkade inte)

Nu har jag fått mail från Mustaschkampen. Dom vill att jag ska skriva och länka till deras sida. Mailet jag fick såg ut så här:

"Hej Mymlan!

Maila mig direkt om du är intresserad!"

Jag svarade "Tack, men nej tack" och en länk till inlägget jag skrev sist det var mustaschkampanj.

Jag påpekade dessutom att länken till mustaschkampen inte fungerade. Det fattades en bokstav.

Och så det allra viktigaste: jag engagerar mig i det jag vill för att jag vill och bryr mig. Inte för att någon ber mig. Jag är världsbäst på att ignorera inbjudningar till diverse "causes" på Facebook. Hur meningsfullt är det att gå med om man sen ändå struntar i det? Och varför skulle jag vilja lägga upp en ful banner här i min blogg? Någon? Alltså, tackar man ja till det ena bör man ju tacka ja till det andra, men jag vill inte att det här bloggen ska förvandlas till nån ful sida med en massa stödbanners för olika välgörande ändamål.

Jag tycker det verkar skittråkigt med prostatacancer. Men jag gick inte ens med i rosa bandet på facebook.

Jag skrev också till Mxxxx att jag förmodligen kommer att skriva något ändå. Men att jag ville göra det oberoende. Nu har jag gjort det. Håll till godo.

(men varför är det ingen som vill att jag ska göra reklam för en Nokia N95?)

Läs även andra bloggares åsikter om mustaschkampen, rosa bandet, cancer, reklam, bloggar

När jag inte har något vettigt att skriva om, brukar jag slänga in en Per-Ingvar:

Per-Ingvar

Andas in... och så ut. In............ å ut.
Upprepa detta i femtio år.

Per-Ingvar
Brings out the Plausibel in you.

Ciao

//S - Man

Läs även andra bloggares åsikter om Plausibel, Per-Ingvar, Nonens, Skitviktig, Överviktig, Glass

Jag antar att tanken är att man ska tänka att "oj vad Saab är oetiska nu". En död kropp är en död kropp. Den ska ändå grävas ner och ruttna, eller brännas upp, så vad är grejen liksom? Det är väl inte märkligare egentligen att använda döda kroppar till säkerhetstester än att använda dem till medicinsk forskning? Personligen är jag faktiskt helt likgiltig inför vad som händer med min kropp efter min död, jag är ju ändå inte där då.

Jag fattar inte. Alltså jag fattar, det är intressant information, hade varit ännu intressantare om det varit lite mer omfattande om fler metoder för säkerhetstester, men att toppa expressen.se med "nyheten" att döda kroppar används på detta sätt är inte helt relevant.

Men det känns bra att läsa kommentarerna till artikeln och inse att folk inte går på det, att inställningen till lik och döda kroppar är sundare än man (läs: jag) kanske trodde. Att dessutom i skrivande stund 30% av de som svarat på enkäten kan tänka sig att donera kroppen till dylika tester är också intressant. Men även här är jag nyfiken på motiveringarna. Varför vill man göra det? Varför inte?

Läs även andra bloggares åsikter om lik, säkerhetstester, död, sensationsjournalistik

Bävern är en gnagare. Som sådan jättestor. Man klappar inte en bäver. Helt enkelt.

HALLÅ!!!
Jag såg en kändis igår!
Men han såg inte mig, så det blev lite av ett antiklimax.
Ett väldigt antiklimax, när jag nu tänker efter.
Ja jäklar.

Jag... ska gå och lägga mig nu.

G'natt!

//S - Man

Läs även andra bloggares åsikter om Kändis, Se&Hör, Damernas Värld, Famous, Celebrity, Antiklimax, Glass

Ja,jag vet.Jag har jäkligt barnslig humor ibland.Men om de ger mig öppet mål genom att påstå sig ha svar på allt så ber de om det.Undrar förresten hur många som fylleringer till 118 100 på helgerna och vad de isåfall frågar?

Och apropå dålig smak så vill ni nu absolut få fulslag,kan ni få ert lystmäte här.Jag frånsäger mig dock ansvar för sömnstörningar,synrubbningar eller födelsedefekter till följd av klickandet på länken.För alla oroliga kan jag tillägga att det rör sig om en mäklarannons ;-) men jag kan tänka mig att mäklaren i fråga grunnade länge på VAD han eller hon skulle skriva i annonsen.Fint läge?Lättskött tomt?"Unik atmosfär"?

Efter en snabbkoll på Tradera inser jag vad jag borde investerat en del av det lilla arvet i.Fem myror!Uppenbarligen är det en del som insåg det i tid och länsade Lindexbutikerna på plagg som nu distribueras för överpriser via Tradera.Lindex klagar väl inte de heller utan kanske bara konstaterar torrt att man kan skruva upp priserna ett snäpp till nästa retrokollektion.Win-win.
Lilla Cynikern i mig har goda entreprenörskvaliteér och näsa för vad som kommer sälja in absurdum(eftersom Lilla Cynikern är bra på att pejla in vad jag egentligen skulle vilja kalla bisarra men milda masspsykoser),så nästa gång ska jag vara på hugget i tid.
Eller så lanserar jag Skrotnissekollektionen,eller kanske Tårtankollektionen så vi kan dra oss tillbaka och skriva barnböcker i framtiden.

Mina första äkta converse var förresten gröna(de företräddes av ett par bubbelgumsrosa "American Eagles" någon gång i mitten av åttiotalet).Det var 20 år sedan.Yep,nostalgi.Och en tjej jag delade rum med,med ett förnamn som börjar på J,tog dem när jag avslutade min mycket korta sejour på naturbrukslinjen.Då köpte jag ett par extrahöga med rosa foder som fick ta mig in på Sam i Göteborg.