Jag menar är din dröm att bli modell är kanske VOUGE omslaget du vill synas på. Är du rockstjärna skulle det inte sitta fel att vara på omslaget till RollingStone. Är du företagare är det absoluta målet att vara med i Fourtune 500 samt pryda dess omslag. Carlolina Gynning skulle mer än väl kunna pryda Playboys omslag med hedern i behåll. Eller för all del, heter du Linda Rosing kanske BUSTY LADIES är drömmarnas omslag, jag menar alla kan ju inte ha samma mål här i livet.

Så, hur hade ditt alldeles egna tidningsomslag sett ut? Gör ett eget med magmypic.com

har sovit djupt och hårt i natt.
dessutom drömt intensivt, fast jag kan inte komma på vad.
mer än att det var en nära dröm, ni vet så där så att man tror att det är ens verklighet.
innan man vaknar och inser att det var bara just en dröm.
det jag med säkerhet kan säga att det var busskörande (!) och ett ödsligt hus inblandat i drömmen...

vad ska hända här idag då?
tja, tvätt-tid som måste utnyttjas väntar.
fast det är lördag.
kidsen är vakna och busan ser på barnkanalen, mellan ligger och drar sig på sitt rum.
jag har precis ätit smarrig gröt och avnjuter nu morgonkaffet och låter minnet för ett par ögonblick leta sig tillbaka till förra lördagen.

då: naken hud, varma kyssar, len närhet, två vuxna människor tätt omslingrade i en skön säng.
nu: en kopp kaffe med utsikt mot en höstig lördag.

samma veckodag.
olika förutsättningar.

men ändock skön helg.

Det kanske låter som jag får känslor för tjejer både till höger och vänster, men så är det inte riktigt. Eller inte alls. Det är nästan tvärtom, däremot är det så att om jag väl faller så faller jag hårt, därför kan känslorna sitta i länge länge, och jag hatar att månad efter månad efter månad vara olyckligt kär... för att sedan följas av den där perioden då hon träffar någon annan istället, då jag ska vara glad för hennes skull (vilket en del av mig är) samtidigt som jag går sönder inuti.

Lycklig kärlek för mig är när jag ligger i sängen, stirrar i taket och drömmer om det som aldrig kommer kunna bli.

Tänk om drömmaren vaknar i detta nu. Skulle jag ångra nåt av det jag gjort när jag tynar bort från verkligheten? Jo, jag skulle ångra en hel del. Skulle jag vara stolt över nåt? Jo, det skulle jag också.

Skulle drömmaren, under den korta tid som drömmen finns i minnet, känna lättnad eller besvikelse över att det bara var en dröm?

Mitt förnuft är förvirrat av osäkra kort, mina känslor tyngs av glaspyramider.

Lever jag i en bra dröm...?

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.

Så många scenarion hade jag målat upp, det hade ockuperat mina tankar i timmar och åter timmar i dagar efter dagar, och egentligen började väl de tankarna redan för knappt ett halvår sedan. Jag trodde att jag genom att göra som jag gjorde skulle väcka en stor ångest hos mig själv, ändå kände jag mig tvungen att agera på just det viset. Ingen ångest väcktes. Däremot lyftes en väldig tungd från mina axlar, det kändes väldigt märkligt när mitt agerande gav ett lugn istället för den planerade ångesten. Men redan efter en dag väcktes mina misstankar att ett av de två scenarion jag fruktat skulle inträffa, och för varje dag som gått har misstanken bara bekräftats.

Det blev nästan så fel det kunde bli, ändock blev det när man summerar det hela lite lite plus, lite lite positivt. Men av alla scenarion som kunde inträffa så känns det här som ett väldigt dåligt.

Under de senaste dagarna har jag önskat att jag hade någon sådär nära vän... ofta kan jag önska att jag hade någon att prata med ltie då och då, vare sig det gäller skitsnack eller djupare saker om livet så kan jag känna en lust efter att ha någon som det funkar att prata med. Men just den senaste knappa veckan har det varit lite annorlunda... nu har det handlat om att jag dessutom haft något jag velat delge till någon. Som de flesta kanske känner igen sig i, om något positivt händer eller om något jobbigt inträffar så kan man vilja ha någon att prata med om det, få berätta.

Jag hade velat haft någon sådan att få prata med den senaste veckan... men nu när det snart har gått en vecka så har jag vant mig vid tystnaden återigen.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Idag var det tänkt att jag skulle jag varva ned efter att ha varit den snälla och hjälpsamma killen i princip varje vaken sekund under gårdagen. Just idag kände jag att jag hade ett behov av att få slappna av och få njuta lite... så blev det förstås inte, och omständigheterna gjorde att jag sjönk långt ned. Just i den stunden kände jag mig irriterad på just de där omständigheterna som inte tillät mig att få den lördag jag ville, men nu många timmar senare kan jag utan problem erkänna att så enkelt är det inte. Jag kan inte bara skylla på de där "omständigheterna".

Tyvärr sänkte det mig djupt, och jag minns precis när jag var på samma djup senast... det gör mig bara så ledsen när jag befinner mig där, när jag inser vilken verklighet jag befinner mig i... när jag inte ens kan komma åt mina drömmar längre.

Nu inatt har alkoholen fått döva mitt sinne en aning istället... och att döma av de problem jag haft att skriva det här inlägget, även min stavningsförmåga.

Jag vet inte vad mer jag kan/ska skriva egentligen... jag bara önskar att någon fanns där.

Jag känner en längtan att skriva men jag vet inte vad jag skulle skriva.

Tankar om att skriva kommer och går och har gjort det hela livet sedan jag började läsa. Jag blev lite av vad man kallar bokmal när jag var ung, jag läste otroligt mycket och njöt av det, man målar ju upp sina egna bilder till det man läser och det var lite av en drömvärld för mig.

Ska jag försöka skriva en deckare eller ska jag skriva om mitt liv som troligtvis inte skulle vara intressant för någon annan eller om känslor, eller vad, jag vet inte. Det finns ju så jäkla mycket man skulle kunna skriva om men jag har inte kommit på vad jag ska ta för ämne.

En deckare vore ju roligt att försöka sig på men jag tror att det inte är något att börja med men jag kommer att börja fundera på vad det blir för någonting och vi får se kanske lägger jag ut det här på bloggen.

Man måste ju göra någonting åt sina drömmar så man kan säga att jag provade i alla fall och inte sitta sen och fråga sig varför gjorde jag det inte.

Lev, dröm och försök göra verklighet av dina drömmar, jag har en annan dröm som jag har haft lika länge och det är att kunna spela gitarr och det håller jag på med nu även om det går upp och ner så är det så jävla roligt för det är någonting som är jag och inte någon annans ide.

Hur kan man hålla på så mycket i slmnen utan att komma ihåg nåt!? Jag vill gärna komma ihåg. Sjunga i sömnen... och mörda... Jag blir lite rädd för mig själv.

Jag kom för sent. Jag hade glömt plånboken på jobbet och däri fanns både pengar, kreditkort och körkort, så jag hade inget annat val än att åka till kontoret först för att hämta den. Big mistake, som man brukar säga, särskilt i Göteborgstrafiken. Jag missade första halvtimmen med Peter, och bannade mig själv för glömskan. Kanske har hjärnan bara en viss kapacitet och vid överhettning trillar saker ur...

Peter berättade om olika fall han hade i sin praktik, han pratade om hur språket skapar vår verklighet och hur människorna i vår omgivning skapar vår identitet genom sina olika berättelser de har om oss. Han pratade om hur vi kan skapa nya vägar och möjligheter genom att se berättelser bakom varje individ, genom att se att varje problem är en frustrerad dröm. Hjälpa dem att drömma, se in i framtiden och skapa den med dem genom bekräftelse, appreciation. Vi ville inte gå hem idag. Vi ville stanna i den enorma ansamling av positiv energi som Peter verkar ständigt omgiven av.

Jag hämtade alla barnen på olika ställen, åkte till Viskafors för att hämta min nya brödrost, blev dyngsur i det rikliga regn som jag inte hade vett att ta paraply emot, kom hem och gjorde kvällsmat, hann bli arg på Magnus som lämnar mig gladeligen med allt och sen blir sur när jag ber honom att kolla med mig nästa gång han ska sticka iväg...Sen ringde de helt plötsligt från Kinna och erbjöd mig ett jobb. Jag ska dit på anställningsintervju på tisdag. Det vore toppen om jag kunde ha så nära till jobbet men risken finns att lönen är helt kass. Nåväl, man kan alltid åka dit för att höra och se, och bilda sig en uppfattning om ifall detta kan tänkas vara en ny väg för mig. Just nu har jag svårt att tro det - jag trivs så förfärligt bra där jag är just nu. Men man kan aldrig så noga veta...

Ja, mysko dröm var det då.. Nu blir man ju bara ännu mer nervös inför lägret och hur det ska gå.. Tur man ska spela med Gunnar imårrn igen.. Sen måste jag verkligen börja öva hemma.. Men förra veckan var ju som fullsmockad med grejer jag skulle göra, men det är inte den här. Så på onsdag blir dett att öva, gärna torsdag och fredag åxå.. Jag måste ju egentligen halft om halft kunna låtarna utantill... Suck.. Det är svårt det här, men samtidigt spännande! Ska bli kul att träffa Hanna och Marre igen!

Nu sitter jag på rast på jobbet. Har precis sett veckans sista avsnitt av Andra Avenyn, och jag längtar redan till på söndag då nästa tre avsnitt kommer ut! Börjar ju som bli spännande nu..

20 min kvar av rasten.. Vad hittar man då på?? Kanske lite zylom...

Bästis med Emil?..

Drömmen landade i att jag ganska så ofta får känna mig som en vinnare, jag har lätt för att lära mig saker och jag blir ofta duktig på dem. Jag kan vinna... men mitt liv, det som betyder något, där har det mesta en stor fet loserstämpel över sig. I verkliga livet är jag en loser.

Jag fick se till att kväva tårarna efter en stund, för just igårkväll var en sådan natt då jag helt enkelt inte fick gråta. Jag tror att den närmaste framtiden fortfarande har en del tårar till övers för mig, jag är nästan säker på det.

Det ska inte bli kul att gå till jobbet imorgon. Om motivationen har varit låg de senaste veckorna så har den efter förra veckans händelse nått botten. Det de har gjort mot mig är riktigt allvarligt och det var för första gången i förra veckan som jag insåg varför det är bra att betala de där extra hundralapparna till facket varje månad.

Vill inte tänka på skiten nu för jag blir bara på dåligt humör. Jag hoppas att de löser problemet så fort som möjligt men dessvärre så är skadan redan skedd så jag får se hur jag kommer hantera situationen nu de närmsta dagarna och om jag väljer att agera och göra något åt saken även om det skulle innebära att jag blir utan jobb.

Hatar att vänta och hatar framförallt den här ovissheten. Hoppas beskedet kommer snart så att jag inte behöver bli ett nervvrak på kuppen.

Byte av ämne.

Var i mina gamla arbetstrakter idag. Valde dock att inte gå in och hälsa på mina gamla kollegor av flera anledningar. Jag har svårt att ljuga och låtsas att allt är bra på det nya jobbet och är också alltför stolt för att erkänna det motsatta.

Jag har under hela sommaren inte haft problem med uppsvullna fötter och nu den senaste månaden så vill svullnaden inte sjunka. Har köpt stödstrumpor på Apoteket som jag haft på mig nu i helgen. Asfula verkligen men jag hoppas att de hjälper och dämpar svullnaden.

Drömmar. Jag drömde en massa inatt, dåliga drömmar om otrohet. Knepigt med sådana drömmar för sorgen man har i drömmen sätter sig i sinnet som ett klister en lång stund in på dagen och det känns som att allt hänt på riktigt. Dumt.

Ska lägga mig tillrätta nu och titta på några avsnitt från den senaste säsongen av Prison break och med det även försöka stänga av det tickande hjärnkontoret.

/L

Målad med olja på masonitskiva, c:a 50x80 cm, Aug/Sep -08.

Inatt drömde jag att jag var väldigt bajsnödig. Och då menar jag verkligen VÄLDIGT bajsnödig. Jag sprang runt i någonting som verkade vara ett slags simhall och letade efter toaletter. Och överallt är det upptaget. Tills jag springer ut till själva poolen, och upptäcker att det finns en toalett bredvid poolkanten. Det trista med det är bara att den inte har väggar runt sig utan som ett slags litet draperi, hängande i en ring ovanför toaletten, ungefär som ett pyttelitet provrum i en miniklädbutik. Vid det laget är bajsnödigheten så akut att jag bestämmer mig för att det får duga, kastar mig mot toaletten och drar för draperiet. För att där upptäcka att draperiet är så kort att det bara täcker från magen och upp, jag dividerar en stund med mig själv kring det faktum att alla kommer att kunna se mig dra ner byxorna och bajsa och inser att det inte finns något val. Jag måste. Så det gör jag. Jag bajsar och tänker att ingen ser mitt ansikte i alla fall. Tills jag hör att någon ropar att det är dags för oss att gå, ser en massa fötter springa runt min draperade toalett och inser att jag också måste springa med dem. Och tror ni att det finns något papper att torka sig med? Eh... nej. Ni får själva räkna ut hur det kändes att dra upp brallan ändå och springa med flocken.

Herregud. Om det här är vad mitt undermedvetna skickar mig som bild av hur jag upplever att göra ett inhopp i Teaterkvinnans pjäs... eller ännu värre, om det är en bild av hela mitt liv just nu så är det dags att gå och köpa sig lite tårta eller nåt. Tröst-tårta.

Jag vandrar i gränslandet mellan en drömvärld och ett nu där jag inte riktigt får grepp om varken det ena eller det andra, och egentligen vet jag inte om jag vill ha grepp om något av det. Inget djupt drömmande, ingen direkt klar verklighetsnärvaro. Men så fort verkligheten bara blir lite för påtaglig så gör det så ont.

Jag har försökt så många gånger, men jag vet ärligt talat inte om jag med ord kan beskriva hur gärna jag skulle vilja få uppleva kärleken. Jag har sänkt ribban många många gånger, kanske nöja mig med att bara få uppleva kärleken under en kort tid, säg ett kort förhållande som raseras ganska snabbt men där jag ändå fick uppleva hur det är att vara tillsammans med någon... eller kanske bara ha någon som är intresserad av mig som jag också är lite intresserad av, något som kanske pågår i form av några dejter där åtminstone en spänning, en form av ovisshet hålls vid liv även om det ebbar ut i ingenting. Eller, dejter... tänk att ens få uppleva en enda dejt någongång. Å andra sidan tror jag att just dejtande inte vore något för mig, tror jag skulle vara ganska dålig på det och att det skulle bli rätt så obekvämt för båda parter... om det inte var med någon jag kände vill säga (vilket väl borde inkludera ungefär 0 personer).

Eller tänk att någon gång få veta hur det är att ligga och mysa i en soffa och se på något dåligt tv-program... tänk att få somna tätt intill någon, tänk att någon gång, någonsin få uppleva hur det är att kyssas. Tänk att någong gång få en komplimang från någon som har ett helt annat avseende än de där kommentarerna om min fina insida... suck...

Tänk om någon jag var intresserad av, någon gång, visade ens minsta lilla intresse för mig... jag undrar hur det är att vara eftertraktad på det viset?

Tänk vad underbart, att bli sedd, uppskattad... älskad, för den man är. Bara någon gång i alla fall.

Ibland känner jag bara att jag skulle vilja dö... det är i ärlighetens namn ganska långt ifrån att jag ska göra något åt det själv, jag vill dö, men det har inte gått så långt att jag vill ta tag i det för egen hand (det var ganska längesedan jag var så djupt ned). Men när jag inser att... vem f-n försöker jag lura? Kommer det någonsin hända? Vad har jag att erbjuda? En fin insida? Det räcker inte, jag räcker inte.. en jävla nolla är vad jag är, en naiv drömmande nolla. Skulle någon ens vara intresserad av att offra ens en kort period av sitt liv på mig på det viset?

Skulle kärleken vara till för mig? Det finns bara en människa jag kan försöka lura, och bevisligen är jag inte särskilt duktig på att lura mig själv. Tårarna är mitt nattliga sällskap. Vill jag ha sällskap i min säng så är det bara att gå och lägga sig på en gång, då kommer tårarna som just nu faller nedför mina kinder att snällt stanna på min kudde. Då kommer jag att ha ett sängsällskap.

Klockan är närmare tre än två. Jag har ingen lust att gå och lägga mig, jag har lust att göra något dumt. Jag är bara så jävla less på allt det här.

MEN VEM FAN BRYR SIG?

Jag skulle vilja avsluta med något i stil med "inte ens jag bryr mig längre"..... Men läs inlägget igen kära Virulence, verkar det som du inte bryr dig?

Men hur länge är det meningen att man ska orka?

Det är så tyst att du hör dina egna andetag, ja till och med dina egna tankar eka i rummet.

God natt.

Adrian

Fick svara på lite frågor idag som gjorde att jag fick lite att tänka på, alltid bra. Jag säger till när det närmar sig vilken tidning ni ska köpa för att kunna läsa.

Jag fick en bra förklaring ang min dröm idag som jag tänker ta till mig. Tack snälla du för ett givande samtal!

Sitter med ett glas rödvin och kolla på kristallen. Imorgon ska jag har trevlig så det är det jag fokuserar på nu.

Måste bara visa hur Gustav somnade ikväll. Här sover han i pappas säng med lilla Vissla.

Inatt hade jag en jobbig natt, drömde jättekonstigt. Innan drömmen vaknade jag vid 04 och var klar vaken, vilket aldrig brukar hända. Jag gick ner till köket och fick ta stora glas med iskall mjölk. Lyckades somna om och det var då jag började drömma.

Jag drömde att Joakim levde, han var inte död. Jag fattade ingenting, jag såg ju honom på sjukhuset, jag fick se honom innan begravningen. Men han sa att han hade bara "skojat" och nu var han inte död längre. Han satt hemma i köket.
Först när jag såg honom sprang jag fram till honom, grät och kramade om honom. Men sen blev jag arg och besviken på att han gjort så här... Han sa att det berodde på hans linsvätska, den gjorde att han verkade död men nu hade det släppt.
Jag ringde till THIVA i lund och skulle prata med hans läkare för att fråga om det kunde vara så här. Men jag fick aldrig något svar.
Resten av familjen tyckte inte att det var så konstigt utan godtog historien om linsvätskan. Jag var jätte stressad och hade panik över allt som hänt.
Jag fick hjälp att gräva up urnan och fick se att Joakims glasögon och något halsband låg där i. Jag började tro att det var en förklädd Joakim som kommit tillbaka.

Rätt som det var är jag på sjukhuset i lund med Natalie, för att kolla detta med Joakim. Då ropar någon vuxen att kolla på Natalie! Då hade hon börjat tappa huden i ansiktet och på armarna. Jag fick springa iväg med henne för att inte smitta de andra sjukabarnen.
Satte mig i bilenoch då var det Gustav som satt där istället. Vi körde till en bankomat för jag skulle ta ut pengar.  Jag parkerade precis utanför och lät Gustav vara kvar i bilen som var igång. (det skulle jag ju aldrig göra i verkligheten). Heltplötsligt är bilen borta och jag skriker efter Gustav som ropar, här är jag. Jag springer som en galning på gatan och hittar bilen med Gustav oskadd men polisen är där och jag får böter och en utskällning. Då ringer en jobbarkompis (Jobl) och vill snacka, men jag är för stressad så vi lägger på direkt.

Ja sen vaknade jag... Vad ska man tro om denna drömmen? Kan säga att när jag vaknade var jag så tacksam att det inte var på riktigt för det var så verkligt.

Lustigt. Hon gav mig en kyss, dessutom.

Ibland undrar jag vad som egentligen händer i hjärnan när man drömmer. Det är nåstan som om någon spelade Playstation med grå cellerna medan man sover.

Å andra sidan var det tur att det inte var sonen som spelade Playstation med min hjärna. Då hade jag varit i ett krig någonstans i rymden.

Hellre en kyss av Julia. Den var inte illa, dessutom. :-)

Jag sätter mig ner i fåtöljen igen och sen slår det mig.. vi har ju varken blöjor eller ersättning hemma!!! Så jag skickar Stefan att åka och handla på momangen. Bäbisen ligger kvar och sover i vår säng på övervåningen. Sen kommer jag på att bäbisen kanske behöver lite mat.. och.. jag har glömt att kolla vad det är för sort!!!!! Stefan kommer hem med blöjor och ersättning och vi går upp för att kolla. Vi tar av täcket vi har rullat in bäbisen i, den har bajsat massor i hela vår säng, vi suckar och tvättar och byter lakan. Tillslut upptäcker vi att det är en liten flicka. "Jaha, säger Stefan, då är det här lilla Miona". Miona tänker jag, jahaa, har Stefan sagt det så är det väl så.

Sen ett just det igen, bäbisen behöver ju mat!! Så jag lägger mig ner för att amma och kommer på att vi inte har ringt någon och berättat. Det är ju ingen som ens vet att jag var gravid ju! Och nästa tanke, vad skönt, då kan jag sluta med p-pillrena nu!

Haha, virrigt va? Lilla tjejen var jättesöt i alla fall, men jättestor :) Hon var typ lika stor som Elis fast nyfödd, hihi. Antar att min sömniga hjärna hade svårt att leta reda på en bild av en nyfödd bäbis!

Idag ska Elis och jag åka och hälsa på Rebecka och Moa.. det är riktigt uschligt väder.. och jag MÅSTE köpa/sy en åkpåse till Elis. Om det är någon där ute som har sytt en förut och har några bra tips så tar jag gärna emot dem!

Nä, nu ska jag packa skötväskan :D

Jag drömde om att jag var tillbaks i min ungdom och hängde med en polare från den tiden. Han bodde fortfande hemma hos sin morsa i drömmen och någonting hade hänt så vi gick hem till honom. De ägde en liten hjärndöd tax som hela tiden sprang efter mig och plågade mig med rasistpropaganda. Vart jag än rörde mig i deras lägenhet så sprang den lilla taxen efter mig och sjöng rasistiska sånger på amerikanska. Det var det där typiska "södern"-stuket på dialekten också.

Men min polare hade gått hem för att han var ledsen över någonting. Så när vi kom hem till honom låg hans morsa i badkaret. Han började gråta och hon ropade in honom i badrummet. Där klädde han sedan av sig och hoppade ner i badkaret med sin morsa. Så här i efterhand tycker man ju att det är galet, men i drömmen var det helt naturligt. Det verkade vara fullt normalt att nakenbada med sin morsa i 16-18 årsåldern. Jag låg ute på hallgolvet utanför badrummet med mitt ena öra mot golvet. Jag lyssnade om jag kunde höra ner till grannen som bodde under dom. Men det gick inte då min polare grät så häftig framför sin morsa i badkaret. Jag kunde höra hur hon tröstade honom hela tiden.

- Det ska bli bra igen min lilla pojke. Inte vara orolig...
- Uäähähähä!
- Inte gråta min lilla snäcka. Det ska bli bra igen min lilla, lilla, gulli putti puttenutte!

Mitt i allt det där så kunde jag känna igen ett välbekant gurglande läte. Det var ett prat-ylande... Ni vet... då en hund eller katt börjar göra underliga läten långt ned i halsen. De liksom ylar fram olika läten och vi tar det som att de pratar eller sjunger. Jag ligger där med ena örat i golvet och vrider huvudet bakåt och ser den där taxen komma lunkandes mot mig ute i köket. Han sjunger en av sina amerikanska rasistlåtar, och det är fruktansvärda texter. Då menar jag det också... Det är de värsta svordomarna man kan komma på.

Han går med stadiga steg mot mig och drar upp mingiporna mellan meningarna för att morra och visa tänderna för mig, och jag vet vad det betyder. Det betyder att jag ska ge fan i att försöka sticka därifrån nu. Om jag försöker dra så kommer taxen bara att springa ifatt mig och attackera mina ben med sina sylvassa huggtänder. Så gjorde han alltid när inte jag ville höra på hans rasistiska K.K.K-dängor. Jag ropade efter polaren men han hörde mig inte, han grät nu hysteriskt i badkaret och hans morsa fick nästan skrika åt honom...

- DET KOMMER BLI BRAAAA DET HÄÄÄÄR!!! MIN LILLAAAAA...LIIIIILLLAAAAA GOOOOSEPOOJKE!!!!

Inte en suck att de skulle kunna höra mitt rop på hjälp när den psykotiska nasse-taxen kom galopperande mot mig. När han kom fram till mig så ställde han sig ovanför mitt huvud. Jag låg fortfarande kvar med ena örat i golvet.

- Du rör inte en fena din lilla skit! Flåsade taxen ovanför min skalle.
- Men lägg av nu!
- Håll käften eller så hugger jag sönder ansiktet på dig! Du lyssnar på mina sånger tills jag är klar!
- Men...
- KÄFTEN!

Sedan lade han sig ned bakom min nacke och lät sitt huvud vila över min hals. Hans stämband var nästan direkt över mitt öra... och sedan började han mala på med sina sjuka sånger. Det dånade i hela min skalle. Det där var utstuderad tortyr och hunden njöt av det. Inte slutade han heller, han bara körde på och på, visa efter visa. Tillslut klarade inte mitt psyke av det där och jag vaknade lite småsvettig i sängen och funderade lite på vad det är i mitt liv som gör att jag kunde ha en sådan sjuk dröm. Jag berättade den för bruden och hon bara skakade på skallen och tänkte samma sak.

- Hur är det ens möjligt att få till en så sjuk dröm?
- Ja, säg det. Jag har inte den blekaste.
- Det är ju ändå ganska intressant. Det måste ju betyda någonting.
- Att jag är ett psykfall menar du?
- Nej nej! Inte så jag menade
- Jorå! En som drömmer om incestfamiljer och rassetaxar kan fan inte vara frisk! Det är det du menar!