Hej hopp, nu är jag tillbaka igen efter sommarens byggande och vad annat man nu gör…

Eh..? Jag har fortfarande inte något jobb, men jag har börjat studera svenska på universitetet så jag gör iaf något. Alltid något, som jag brukar säga :)

Trött igen. Måste hålla mig vaken en stund nu så att jag får sova inatt. Jättejobbigt.

Äter nu i genomsnitt 17 tabletter om dagen. Mera än min 80åriga mormor lyckades komma upp i innan hon gick bort. Bra? Dåligt? Vet inte. Jag vet att de håller mig flytande. Trilafonen har gjort det de ska, lugnat rösterna lite och minskat surret. Är inte uppe i full verkan ännu, och måste även vänta ytterligare en vecka innan fevarinet skall komma upp i effekt. Hatar att vänta. Vill att det ska bli bra direkt. Blir hemskt trött av T, och har fått massa lustiga ryckningar i munnen av dem, men det är väl värt det om jag ska klara av att vända nu. Har mer eller mindre förhandlat fram att om jag klarar helgen hemma och känner att jag vill läggas in till veckan, så skall jag i sådana fall få prova ECT. B skulle inte ljuga för mig, så jag ljuger inte för honom heller. Hoppas självklart att saker och ting skall vända själv.

Var hos min litiumskötare idag. Berättade om allt, och han fick in överläkaren också för att kunna hitta lämplig neuroleptika åt mig igen. Trilafon blev det den här gången. Lustigt nog var det och mina antidepp (fevarin) beställningsvara på samtliga apotek i Uddevalla... Fantastiskt. De skall komma imorgon eftermiddag. Ny litiumtid på fredag. Skall eventuellt kunna höja trilafonen då.

Sitter just nu i en dimma av zolpiderm och atarax och väntar på att jag ska bli såpass sömnig och såpass tom inombords att jag ska våga lägga mig i sängen. Spacklade första lagret i sovrummet idag. Maniskajaget vill börja slipa nu så att man kan börja måla imorgon bitti... Kanske tur att jag är så sjukt låg nu.

Hundarna ligger och myser i soffan nu. En i vart hörn. Tänkte försöka lura med mig dem sen, ha någon av dem åtminstonde i knävecket. Annars måste jag våldsgosa med dem.. Det är inte poppis. Vet inte vad det är med pälsdjur och lugnande inverkan på mig. Det bästa som finns är att kunna köra ner näsan bakom örat på C och snosa runt på den där lilla fläcken som han alltid luktar valp på. Hur mysigt som helst.

B pratade om inläggning idag och att det kanske vore en skön lösning trots allt. Jag menade på att det bara skulle fungera som förvaring ändå, så han gick med på att ha det som sista utväg. Jag vill ändå tro att jag mår bättre hemma, med hundarna och sambon, trots att han inte alltid fattar vad som sker. Jag har tagit upp mina tankar kring självskadandet vilket fick honom att fullständigt flippa. Orkar inte ta itu med en flippad sambo, så jag får helt enkelt försöka hålla både tvångstankar och händer i styr. Lättare sagt än gjort just nu. Mitt survival-kit finns inom räckhåll. Imorgon blir jag ensam. Ja nästan ensam..

Den där kommentaren kommer att sluta med att jag ger någon en käftsmäll. Finns inget värre än när oförstående människor ska försöka gaska upp en och tala om för en vad löjlig man är som går runt och deppar i onödan.

Hemma från Mora. Ingen av ekipagen blev godkända, förvånade mig kanske inte, men jag blev ändå sjukt besviken. Besviken på mig själv och att jag inte lagt ned mer tid för lydnadsträning med C. Innerst inne vet jag att han inte har varit mottaglig för någon större mental utmaning just nu.. han är sjukt hormonell.. Så det är bara att bita ihop och komma igen på den fronten. Först ska vi till vetten imorgon. Han har nämligen 3 kulor... troligen en svullen bitestikel, men jag vill vara säker på den fronten, inte bara för avelns skull.. Sen i helgen kommer C´s första utställning.. nervigt.

Har inte varit såhär låg sedan i vintras. Vill inte komma till en punkt då enda utvägen är inläggning. Att ha satt ut seroquelet medan min hallisar bara blivit värre är ingen hit. Antideppen har ännu inte kickat in. Ataraxen gör knappt någon nytta och allt känns bara skit. Har haft tankar kring självmord och självskador igen. Satte saxen i håret igår kväll, fick rädda det som rädda kundes... *suck* Att jag har velat spara ut håret i flera år stoppade mig inte alls. Maskinkort på ena sidan nu. Lövely. Orkar inte bry mig heller. Sambon säger söta saker och att han tycker om mig i kort rufsigt hår. Yey..

Att ha någon som tycker om en betyder jättemycket just nu, men det hindrar mig inte från att vilja skära mig sönder och samman. Ska till sjukan imorgon bitti, ska föreslå att ändra något igen. Karolina, kan du konsten att vara ärlig mot sjukvården ska jag också klara det. Är tom inne på att prova ECT, vad som helst för att bryta det här. Fyfan rent ut sagt.

Tack käraste I för tipset!

Som ni redan vet skall min jycke och jag på utbildning i Mora. Vi åker nu, om en liten stund. Tänkte bara slänga in en uppdatering på alla bloggar och skicka några tankar till de som behöver. Det ska bli kul. Läskigt, men kul. Kommer att gå åt ohyggliga mängder atarax och en massa snus.. Men men. Jag vet att det är är nyttigt för oss bägge. Jag har inte kunnat dra mig ur det här och det är första gången på länge jag orkar eller vågar fullfölja mina planer. Hunden verkar vara lika pigg på att åka som jag själv är.. Han fick bada med husse förut. Inte så populärt, men våra skitgrisar har haft riktigt kul i skogen idag. Skall inom min mamma på vägen och sova där inatt. Skönt att träffa henne och min pappa litegranna. Ska passa på att ta hunden på långpromenad i skogen där ikväll. Nu får ju djuren gå lösa.. även om de inte är de lydigaste. Det märks hur nervös jag är redan här, skriver som en tok.. har packat massa bantningssmoothies, ballerinakex och godis. Fin combo va? *suck* Har inte varit såhär lätt sedan -06. måtten rumtomkring har börjat dra ihop sig lite också. Skönt. Har inte råd att köpa störrea garberob hela tiden. Så tack sambon för att du lurar med mig på långpromenader två gånger om dagen, jag mår väldigt gott av det. På alla vis.

Det är inte så ofta, men nu och då får jag blickar som säger att jag inte har rätt att säga nåt för jag vet ju inte nåt förrän jag själv har barn. Och det har gjort att jag ofta backar och inte säger nåt när det kommer till barndiskussioner. Kattmamman tog upp kvotering av föräldraledighet i ett inlägg idag och jag kan inte hålla tyst nu. Jag håller med henne till fullo. Dock ingen mening att skriva det hon skrivit igen - läs det!

Rent generellt förstår jag inte varför icke-föräldrar inte skulle få yttra sig. Skulle det vara störtomöjligt för oss att sätta oss in i situationen bara för att vi inte har (levande) barn? Alltför många har dock den inställningen - avskyr det med själ och hjärta. Vi som inte har barn kan helt säkert tillföra en annan syn. En annan infallsvinkel som kan få föräldern att se sin egen situation i ett annat ljus. Inte alltid - men oftare. Och med det menar jag givetvis inte att förälderns situation ska bagatelliseras utan eventuellt-kanske-kanske nyanseras. Jag hoppas att jag när jag blir mamma igen kommer ihåg det här inlägget. Påminn mig gärna.

Min underbara. Känner mig inte så sessig. Trött, sliten.. halvdan. Var tillbaka till Psyk idag för att ta nya prover. Det andra litiumprovet som togs i måndags hade visat 0,0... inte så bra. Men troligen hade det blivit något fel. Han ringde upp i eftermiddags och talade om att det låg på 0,6 iaf. Pratade med honom idag ang. mina misstankar kring Schizoaffektiv, men han slog bort det väldigt fort. Kändes bra på något vis. Han har ändå jobbat med psykoser och schizofreni i 25 år. Men han skulle prata med min läkare imorgon bitti om någon neuroleptika iaf. Strax efter det erbjöd han mig benzo. Jag förvånade mig själv genom att säga nej, och erkänna min missbrukargen... Skönt, men riktigt oväntat. Får dubbla VB-medicineringen sålänge i förebyggande syfte.

Jag har ju ganska mycket problem och närvaro av mina skuggor. Än sålänge talar de inte med mig, kommer förmodligen att skita på mig om de skulle börja... Att leva med earworms vänjer man sig vid. De skräms inte, de bara irriterar. Jag har däremot funderat en massa här sedan läkarbesöket. För att jag ska komma upp i nivå tog vi bort seroquel, det enda som ska ha effekt på ovanstående. Eventuellt kommer vi sätta in ett annat neuroleptiskt medel. Jag undrar egentligen över hur vanligt det är med sådana här sinnesförvrängningar vid "ren" bipolär sjukdom..  Jag vet samtidigt hur vanligt det är med dubbeldiagnoser.. *suck*

Har du något liknande? Vad "är" du?

Idag fick jag träffa min läkare. En inhyrd överläkare för att vara exakt. Skönt. Han jobbar annars i 08-området och hade lite annan syn på neuroleptika. Så, I´m off seroquel! yey! Vi ska ha tätare koller på litiumnivån. Typ 1-2 gg i veckan nu. Sen är jag sjukskriven en månad framöver så vi får väll se. Har snackat med dem på jobbet idag, och det känns lite bättre. Skickade dem ett massmail förut om hur det ser ut och lite ditten och datten.

Trots min sjukt låga stämning nu så känns det ändå inte övermäktigt. Det faktum att min sambo är arbetslös gör att vi har mycket tid för hundarna, långa promenader och lekturer. Jag tänkte komma igång med träningen om humöret tillåter. Sjunker jag ytterligare kommer jag nog att äta upp vad jag sagt tidigare om ECT. Måste bryta den här spiralen innan det blir inläggning. För hunden och min egen skull. På fredag åker vi till Mora, så all fokus ligger på vovven nu. Skönt, för jag orkar inte riktigt ta itu med mitt eget inre arbete riktigt än. Mamma är förkrossad i vanlig ordning, men det brukar reda sig. Natti.

Ont i magen. Drömde om Jellybeans precis innan sambon skakade liv i mig. Låg en lång stund på golvet igår tätt intill hunden, lyssnade på hans andetag och hjärtslag. Så lugnande, som balsam för själen. Somnade på alla piller där och blev troligen inburen/stöttad till sängen. Får så sjukt mycket kryp i kroppen och surr i huvudet på kvällarna.

Näe. En kort update senare istället. Wish me luck.

Bara att inse. Alkohol varken löser eller glömmer problem. De följer med en ut, på dansgolvet, till baren.. till den oändliga toalettkön. De finns där, gör sig påminda, trots främmande mäns komplimanger och blickar. Den höga musiken gör ett torftigt försök till att döva dem, dränka dem i intensitet, takt och psykodeliska ljusspel.

Har inte varit full på riktigt länge. Har inte heller haft så mycket ångest trots fylla på lika länge. Det

var skönt, att släppa allt, dansa loss och bara vara. Men allt kom ikapp. För fort och för intensivt. Är trött nu. Men rummet snurrar för fort för att våga slappna av. Hur ser en natt ut med alkohol istället för antipsykotika? Hade iaf sällskap på vägen hem, av mina skuggfigurer och alla andra knytt som kryper fram. Bara solen gått ned och sinnena börjar slappna av, så kommer de.. allihopa med deras viskade lockade läten om ro och evig sömn.

Här sitter jag, och smygäter ballerina som jag gömt för min sambo. Hoppandes på att de ger med sig, att rummet stillar sig och att de lämnar mig ifred nu på småtimmarna. Kanske skulle jag tagit en extra promenad, låtsats att allt var bra och smugit mig med på någon efterfest. Vakat och väntat ut monstrena, hoppats på att få gå ensam hem. Så blev det inte ikväll. Så här sitter jag full, trött på att rummet fortfarande roterar, våndas i tystnaden bortom diskoteksgolven och kvällssorlet. Vet inte vad jag ska försöka somna till. Animalplanet eller någon dålig porrfilm på canal+. Lika illa. Frågan är nog bara vad jag vill trigga mina hjärnspöken med.

På återseende, eller nåt.

Så infernaliskt hängig just nu. All vaken tid kretsar kring hundar, ångest och mödan att äta. Tabletter och snus avlöser varandra hela dagarna och min håglöshet växer sig större. Nästa helg ska jag till Mora med vovven, har inte en susning om hur varken jag eller han kommer att fixa det. Jag med min ångest och han med sina hormoner.

Kan inte sova längre. Är tvungen att ta till de där jävla pillerna. Blir totalt utslagen av dem dagen efter. Sambon tycker att jag sover för mycket, jo, vem fasen gör inte det... Nätterna är mer ok än dagarna, men jag vill inte vända på dygnet för djurens skull. De vill uppleva solen, och dagsljuset. Jag får rysningar av blotta tanken. Alla insättningssymptomen efter semesterns pillerslarv gör sig påminda nu. Svettas som en tok, humöret far upp och ned som en bergochdalbana. På måndag är det läkarbesök, och då "måste" jag få till en långtidssjukskrivning. Har sett att de fixat en vikarie för mig nu. En han, som troligen gör ett bra jobb med att ersätta mig. Mera ångest. Jag vet att verksamheten inte faller med mig, men det hade varit rätt skönt, att få känna sig oumbärlig. Jag håller dock inte för det. Orkar knappt av vardagslivet här hemma.

Det är ingen bra tid just nu helt enkelt. Kommer nog att vara lite bortfall här med är jag rädd.

atarax, mina insomningspiller och dubbla seroquel somnade jag inatt. Efter två timmars hallisar. Hade det bara rört sig om skuggfigurer, earworms och sådant hade jag nog fixat det. Men igår var det illa. Mina vanliga saker omkring mig vände sig illvilligt emot mig. Sängstolpen som blev en orm, tog mig förbi den och kurade i soffan. Där började golvlampan att jäklas. ..andas... snabbt svälja mina piller. ...väntan... ...fortsätt blunda... ..bara andas... Lampan stillade sig sakta. En fluga i rummet började trackassera mig istället. Om den nu fanns. Den satte sig nämligen aldrig på mig, kröp bara irriterande över tv-skärmen.

Det håller i sig idag. Trots att jag sovit i stort sett hela dagen, utslagen av min lilla coctail igår. Satt i badkaret förut, duschade mig varmt, varmt på ryggen. Toalettstolen andades. Lugnt och stilla, det som avslöjade den var att mönstret av kaklet på golvet nedanför speglade sig och rörde sig i takt med hans andetag. Just great. 6 dagar kvar till läkarbesöket. Är fortfarande trött. Ska pilla i mig aftondosen, kanske ta nattdosen samtidigt.

Sambon är sur på mig. Tycker inte att jag socialtränar min hund som jag sagt. Enkla svar på det faktiskt, det finns dagar jag inte kan eller orkar. Skulle jag tvinga mig skulle hunden ändå bara känna mina spänningar och bli osäker han också. Och det är inte de signaler jag vill ge honom just nu. Han är för skör. Jag är skörare. Men sambon förstår inte. Han åkte förut, tog jyckarna med sig och kommer nog inte komma hem ikväll. Skitesamma känner jag just nu, men jag vet att jag inte menar det så. Ensamtiden för mig var behövlig, men jag vill inte vara orolig för att han är arg eller besviken på mig.

Vi pratade igår om att han började må så himla bra, att han känner glädje igen. Och så saboterar jag hans mående också. Tjollahoppsan.

Nattlig ångest. Egentligen behöver jag nog inte säga mer än så. Trodde att det var över för den här gången, men icke. Har proppat i mig atarax och väntar på att de skall börja verka. Sängstolpen antog formen av en lång slingrande orm, försökte attackera hunden, och tänkte säkerligen komma efter mig med. Orkar inte. Orkar inte vara rädd för mina synvillor. Orkar inte oroa mig för när mina vardagliga ting skall illvilligt vända sig emot mig.

Ringde gyn idag. Tydligen hade det brevet med läkarutlåtandet hamnat på sommaradressen, så nu verkade det som att saker och ting skulle rulla igång igen. Hatar semestertider. Allting är knas!

Det är något speciellt med dem. Regniga, karga, överbelastade telefonväxlar, för långa köer till vårdinstanser, slut på kaffet..  Ja. Listan kan göras hur lång som helst. Allting är fel med måndagar. Jag är som Katten Gustav, jag HATAR MÅNDAGAR.

Sambon är arbetslös igen. Han menar på att nu ska vi minsann gå upp i tid och ta vara på dagen. Fin tanke, men jag trivs bättre på nätterna. Hunden och jag kan dra oss hur länge som helst. Mojsandes, kurandes, sträckandes och gäspandes. Helst ska man gå upp, ut och kissa och så förflytta sig till soffan för mer mys... Åh. Han förstår mina behov sååå bra...

Just nu sitter jag och försöker komma fram till gyn, det strular ännu en gång med papperna till min sterilisering. Jag kommer att hinna fylla 25 innan det går igenom hos Socialstyrelsen. *suck* Jättebra att de är noga med papper, uppföljning och tillstånd på unga kvinnor. Verkligen bra! Speciellt noga med kvinnor som lider av psykisk ohälsa, skitbra! Men. Meeeeen... Jag har talat om sterilisering sedan jag var 17. Det står i mina journaler. Min ÖVERläkare har skrivit ett fantastiskt intyg, jag tror knappast att de kan ifrågasätta det? Vad mer?? De har journalutdrag där min diagnos bekräftas, då jag har bl.a det som anlednig för ingreppet. Vill de att jag ska prata med en kurator blir jag vansinnig, då kommer jag skrika att jag hatar barn eller något annat irrationellt. OBS, jag hatar INTE barn. Vill bara inte ha några egna, eller föra mina gener vidare. För mycket konstigt i mitt blod, tyvärr!

Här är iaf dagens resultat. Stämmer helt in på min sinnesstämning och inställning till livet. Idag.

Ja.. denna helgen har de det. Genom tankens kraft och ett fagnatiskt överintag av mat, följt av lika mycket och mer ångest. Varit på landet och umgåtts med alla våra vänner varav två av dem flyttar utomlands om en månad. Skönt, avslappnat, men ändå en himla massa surr i huvudet. Hundarna har fullkomligt löpt amok och haft superkul tillsammans. Skönt att se. De behövde det bägge två.

Min underbara låg och kramades med mig på gräsmattan igår. Omtänksamt stilla och avslappnad för att jag skulle få chansen att återhämta mig, samla tankarna och fokusera på honom en stund. Bättre än en hel karta atarax och alla vännerna förstod att jag behövde stunden för mig själv. De gick tyst in, och fortsatte festandet och umgänget inomhus. Jag älskar dem allihopa, de är förstående och omtänksamma på alla vis.

Trött idag. Kom i säng sent som vanligt, nattlig ångest, klibbiga lakan och snarkande sovkamrater. Ingenstanns att fly, ingenting. Bara att uthärda. Regnet som smattrade på plåten väckte mig tidigt. Hundarna satt med benen i kors och väntade gnyendes på att någon skulle låsa upp dörren. Ut och fort, fort in igen. De gillar regnet lika lite som mig. Doften av blöt hund som sakta spred sig i lillstugan i takt med att värmen utanför steg. Den bekommer mig inte längre. Tycker nästan att det kan vara lite mysigt. Känns hemtrevligt på något vis. Kanske för att jag så många gånger borrat ned hela ansiktet, gråtandes i nacken på vovven. Luktandes, och kramandes. Tröstsökande och uppgiven med fingrarna djupt ned i pälsen kring hans hals. Hårt knipandes ihop ögonen emot orättvisorna omkring mig. Gudarna ska veta att jag älskar honom.

Bakgrus är något som uppstår istället för bakrus. Bakgrus är det man har när man inte ens orkar vakna dagen efter man tagit sina insomningstabletter. Det grus i ögonen som liksom inte går att gnugga bort, alls. Jag har Bakgrus idag. Hunden väckte mig 9.00 för en rekordkort kiss&bajstur. In igen, av med paltorna och sove en stund till. Nästa gång vaknade jag av telefonen, då var klockan 16.30. Fortfarande full i bakgrus släpade jag mig upp. Rostade 4 mackor varav 1,5 lyckades hunden tigga till sig. Lika bra det, strax innan tabletterna verkade igår natt hetsåt jag en hel bytta glass. Rapar pecannöt fortfarande.

Var ute för att socialiseringträna oss. Ja, oss. Hunden behöver det för att kunna slappna av i alla miljöer, och jag behöver det för att överhuvudtaget träffa folk. Glömde för en kort stund av mitt neonröda hår, drog på mig en minikjol och spankulerade iväg. Calles rivmärken som pryder ena låret och mina egna ärr som jag försöker "stoltsera" med på andra. Att se dem som något jag förärvat mig i strid, striden mot livet, är enda sättet för mig att någonsin klara av att acceptera dem. Men folks blickar bränner.

Träffade en gammal "vän". Drog en harang om hur fult det är med neonfärger, för mycket tatueringar och näsringar. Avslutade hela lektionen med att: "Hör av dig om du vill ses, jag gör det inte, har gett upp med det där nu för du har ju aldrig lust." Jag stod en stund och försökte dra ur den stora dolken hon så hastigt lyckats vrida in mellan kotorna. "Gett upp." Vem fan har inte gett upp! Jag orkar inte! Idag har jag ringt två personer, som bägge hade annat för sig. Jag är INTE den som fortsätter att ringa folk i ett sådant läge. Jag slutar, ger upp, kapitulerar! Ger upp. J*la *****! Gud, jag är fortfarande svinförbannad! Jag försöker verkligen att strunta i vad folk säger, men den där sved extra mycket.

Gick till Chaplin för att tröstäta lite. Mosbricka till mig och hunden och en promenad till lämpligt ställe att äta. Tror att även de är med i konspirationen emot mig. De som vill ha bort mig från stan, som inte vill att jag skall ta mig ut mer. Hittade hår i moset. Hunden tog gladeligen resten. När jag öppnade colan var det precis som om någon hade skakat den asmycket. Hela jag full i cola, getingar i svärm runt mig resten av vägen hem. Trött. Jättetrött. Ledsen och arg. Träffade den jättefina boxerhanen jag kikat efter hela våren. Han och min jycke nosades, min satte tassen på hans manke och så bröt ett mindre hades ut. Min klimp stämplade mig på foten 4 gg, den är blå nu, blå och svullen. Ont som tusan gör det, skulle inte förvåna mig om jag fått en spricka eller två. Blir det värre får jag nog ta mig till sjukan.

En del säger att man inte kan köpa sig lycklig. Jag vet inte längre själv. Vid köp av saker som jag vill ha och saker som förgyller min annars så gråtrista vardag känner jag alltid ett lätt rus varje gång visakortet dras.. men det går över alldeles för fort. Under mina hypon/manier får jag dessutom ett lätt beroende av just det här ruset... Ja. Vi har skittaskig ekonomi. Inte bara för att jag har mina problem, vi har nämligen sjukt mkt utgifter tillsammans. Det här inlägget skulle inte tillägnas mina ekonomiska grubblerier...

..utan något helt annat. Som jag redan glömt.. *suck* Har slarvat med medicinerna ett tag nu. Omedvetet till en början, just nu är det sjukt medvetet. Har iaf hämtat ut samtliga piller från apoteket och sorterat dem i stor ask. Fyllt på dosetten och inväntat medicindags. När väl medicindags orkade infinna sig hade lusten att ta tabletterna helt försvunnit. Tänkte ta enbart kvällsdosen i en vecka för att kunna trappa upp dem igen gradvis. Dock är jag skeptiskt.. tar jag mina seroquel och min zolpiderm vet jag att jag inte vaknar på morgonen om vovven skulle behöva ut. Jag vill inte att han ska behöva kissa på sig bara för att Matte sover alldeles för tungt. Men, skuggfigurerna och alla paranioda tankegångar är tillbaka igen. Mina earworms är värre och rastlösheten börjar ta det bästa av mig.    o.O    Ska jag, ska jag inte? Ska jag, ska jag inte?

Jag tar dem. Nattpillerna. Nu. Får se om/när jag vaknar imorgon då.

Ja, med en liten påminnelse om allt runt omkring vill jag nu på inbjudan från Psyk ge de som känner sig manade, orkar och vill att hänga på tråden här.. Här kommer inmaningen...

Namn: Bi2diary

Bor: http://bi2diary.wordpress.com

Sysselsättning: Semester just nu, sjukskrivning om en vecka...

Är: Galet förtjust i min hund, tokroliga sminkningar, bloggdrottning, wannabe flata, pysselberoende och pillertrillare.

Tycker om: Smoothies i alla former, skor...

Tycker inte om: falskhet och såkallade vänners vässade tungor..

Dröm: Att klara av att jobba med det jag är utbildad till.

Stjärntecken: Vädur.. På alla jäkla vis.. En riktig besserwisser med ledarambitioner och utbrändhet som följd. Envis som synden och häftigt humör..

Vill bli: bäst på något, kvittar vad, bara jag blir no.1.

Vad jag "gjorde" för fem år sedan: Pluggade arslet av mig för att nå "drömmen.."

Vad jag "gjorde" för tio år sedan: Gick i åttonde klass, tokmobbades och grät mig till sömns.

Övrigt: Tja.. man vill ju inte vara sina diagnoser så jag skippar dem här..

Så känn dig inmanad!