Onekligen utmanar de ”normen” med stort N, och det är väl queer? De står helt fria från allt vad tradition heter, och kräver ”respekt och förståelse”. Känns det igen?

Jag antar att väldigt många som i vanliga fall ylar om att ”utmana normer” och som tycker det är fel att peka ut vad som är ”normalt” respektive ”onormalt” inte riktigt tycker att detta är ok. Undra bara i namn av vilken norm de då gör det. Och var går gränsen? Säga vad man vill, men äckligt är det - och ett tiden tecken inte minst!

I kombination med så kallad ”post-kolonial” teori likriktades med tiden frågorna inom vissa ämnen, men det tog ett tag innan detta läckte ut på kultursidor och andra debattfora. Idag har queer- och postkolonial teori steland till dogmer, vilket illustreras i dagens DN kultur. Man kan idag inleda sin läsning med del 3 av Andreas Malms misstänkliggörande av alla kritik av politisk Islam. Vi som ibland har kritik mot politisk Islam kan därmed tryggt kategoriseras som ”Islamofober”. Det låter som ett skämt, men det är det dessvärre inte. För att det inte ska råda några missförstånd kring min egen position i fråga om Islam vill jag härmed göra klart att jag är en vän av Islam, liksom av Israel dock. Jag vägrar helt enkelt ställa upp på de fiendebilder som Malm och andra gör karriär på att måla upp i sina artiklar.

Den postkoloniala teoribildningen lever dock främst i seminarierum, på kultursidor och i små kulturtidsskrifter och där kan den inte göra så mycket skada som tur är. Det är dessutom en relativt heterogen teoribildning och betydligt svårare att omsätta i förenklade slagord. ”Islamofobi” är kanske dess enda fungerande one-liner, men räkna med att det kommer mer!

Med queer är det annorlunda. Queerteorin är mycket, mycket enkel. Den rör sig med en kombination av vanlig kulturrelativism och den traditionella vänsterradikala idén om att allt är politiskt, speciellt det personliga. ”Sex är politik” skriker lobbyorganisationen RFSU ut, och sammanfattar där i en hel världsbild. Beväpnad med dessa insikter har queerteoretiker genererat en närmast oändlig mängd symposion, konferenser, böcker, avhandlingar, artiklar och specialiserade tidskrifter. Får man bara ett tillräckligt maffigt forskningsanslag kan man raskt bygga ett litet imperium i form av en ”forskargrupp”. Detta imperium kan sedan spridas via individer som kan ta upp plats på andra lärosäten efter avlagd avhandling. Det är kort sagt en hel helt självgenererande och självrefererande teori och praktik vi har att göra med.

Nu har den tydligen dessutom läckt hela vägen från seminarierummen över RFSL och ner till mindre begåvade studenter vid Lärarhögskolan i Stockholm. Detta är föremålet för Maciej Zarembas senaste artikel i dagens DN kultur. Som vanligt bjuder Zaremba på rafflande läsning.

En person som Zaremba kallar ”Nilsson” anklagar sin lärare för att vara "bärare av patriarkala göranden". Och hur märks detta? "Svårt att beskriva”, menar "Nilsson":

Men det är något som Nilsson känt på sig en längre tid. Och i januari 2005 anmälde han (och två andra studenter) Eklund. Anonymt. De lät föreningen Gaystudenterna underteckna anklagelseakten. Nej, Nilsson kände sig inte kränkt av vad Eklund sagt. För honom var det "en könspolitisk fråga". Man kan inte ha lärare som fnyser åt queerteori, säger Nilsson. Det är queerteorin som gäller.

Om det inte var för det allvarliga i att denna ”Nilsson” faktiskt fått stöd och dessutom fått ett skadestånd på 30.000 kronor så skulle man kanske kunna skratta åt dessa halvfigurer, men det går inte som läget är idag. Om någon tvivlar på allvaret så kan vederbörande ta och lyssna till Lärarhögskolans jämställdhetsexpert:

"Definitionen av kränkning", säger hon, "är att den som känner sig kränkt definierar om han är kränkt eller inte. Då kan inte ord stå mot ord."

”Då kan inte ord stå mot ord." Tydligare än så kan inte den rättsosäkerhet som idag råder inte uttryckas! Eller som Roger Kimball uttrycker det - "yesterday's radical is today's tenured professor or academic dean."

Det mest spännande i denna trista historia är hur alla snubblar över varandra för att få visa hur otroligt fria de är i dessa frågor, till skillnad från puritaner i kyrkor och i KD. Nu kan till exempel en ambitiös ungdomsförbundsordförande få visa hur fri och härlig han är, minsann. "Moralpanik" säger de med ett snett leende, men missar att deras "tolerans" endast ser ut som feg medgörlighet från min horisont.

En stilla tanke som infinner sig när det gäller denna typ av utställningar och de förväntade reaktioner de ger upphov till är vad alla dessa ack så fria människor som talar sig varma för dessa utställningar skulle göra utan oss troende. Vilka skulle de då peka på för att få chansen att berätta hur fria och härliga de är?

Och Andres Serrano är ju en så angelägen och sympatisk ”konstnär”, i samma anda som vår egen lilla folkhemsprovokatör Elisabeth Ohlson-Wallin kan man kanske säga. Andres Serrano slog sig in i den moderna konstens finrum med konstverket Piss Christ, ett fotografi av ett krucifix nersänkt i konstnärens eget urin. Generellt är det så att olika kroppsvätskor, som urin, blod och sperma, är återkommande motiv i Serranos fotografier. Låter kul, inte sant? En härlig  provokatör!

Och jag är ju en sådan där puritan, och dessutom så inskränkt så jag inte vill se Serranos smörja någonstans i hela vår vida värld. Men jag påstår ju andra sidan inte att jag är fri och härlig – om något tvärtom.

Men en sak är väl klar – det är väl spenderade skattekronor, eller?

Självfallet vill också flyktingar så fort som möjligt bli självförsörjande. Men att låta resten av familjen vänta i ett land i kaos, medan en i familjen ska försöka lära sig språk, söka arbete och bostad – och dessutom hålla sig själv och den utsatta familjen vid gott mod – det är inte människovärdigt.

Jag är sannerligen ingen anhängare av bidragssamhället och dess kravlöshet, men jag liksom många andra vänner av den traditionella familjen tror att chanserna för flyktingar att bli självförsörjande ökar om de slipper oroa sig för sina familjer i ett land i kaos. Gud ske lov att vi lyckades få igenom en tidsbegränsning på fyra år. Efter detta är det möjligt för människan i fråga att ta hit sina anhöriga oavsett sin aktuella försörjningssituation i Sverige.

Hedman får sista ordet:

Är det rätt väg att minska flyktingströmmen? Nej, alternativet är väl att skärpa asylprövningen. Bara flyktingar ska få flyktingstatus i Sverige. Och flyktingar måste så snabbt som möjligt kunna få hit kärnfamiljen. Regeringen föreslår klokt nog utvidgad rätt till arbetskraftsinvandring. Men inför inte samtidigt en ovärdig begränsning av anhöriginvandringen. Kom ihåg att den individ som säger sig vara helt oberoende av andra människor också är helt otrygg. Också flyktingar behöver sina närmaste!

Som Personalisten påpekar – DET ÄR ALLTID FEL ATT HÅLLA FAMILJER SPLITTRADE!

Och slutklämmen i hennes eländesmässa? – ”Det är en stor tragedi för oss alla att barnen ses som det finaste vi har, livets salt och alltings mening, att vi tvingar dem att bli svaret på våra egna oförlösta drömmar om lycka.”

Naturligtvis kan man inte ta henne på allvar, annat än som uttryck för en kultur där alltings måttstock är individen och vad hon eller han kan få ut av livet för egen del. Insikten att man genom att ta hand om ”små snoriga varelser som kastar snöbollar med grus i” också lär sig både ödmjukhet och kärlek kan hon så klart inte förstå. Att ”meningen med livet” skulle kunna handla om något annat än att förverkliga sig själv genom att förstärka sitt ego är inte aktuellt i Magnussons infantila värld. Det fantastiska med just barn är att de tvingar en att ”svara” - de tvingar en ur sig själv kan man kanske säga, och det är en process som formar om både barn och förälder. Livets salt och ”alltings mening” går nämligen hand i hand.

Som man känner sig själv känner man andra. Undra just vem som är gapig, självisk, och elak? Mina pengar är på Magnusson. Eller som hon själv insiktsfullt frågar sig "Varför är folk så korkade? Varför, varför, varför?" Ja, du Lisa, det är något som även jag ofta funderar på!

P.S.

Här finns en bra kommentar till Magnussons magplask.

D.S.

För dig som tröttnat på popvänstern och liberalt medgörligt syntdravel kommer här en musikalisk lisa för en kristdemokratiskt socialkonservativ själ! Bandet heter Mes Aïeux och är från den underbara staden Quebec! Mes Aïeux lyckas med musik och text framföra inget mindre än en kampsång mot vår onödiga samtid. När SVT:s nya kulturprogramssatsning ”Beckman, Ohlson & Can” brakar igång den 21 januari är denna låt det självklara motgiftet!

Till skillnad från många debattböcker från förr känns Mellan himmel och jord inte det minsta daterat, utan Lindbom attackerar fenomen och företeelser som kommit till mognad först i vår egen ”postmoderna” tid. Tage Lindbom beskriver i boken ur ett idé- och lärdomshistoriskt perspektiv den jämlikhetsförkunnelse som ställt hela världen på benen för att omdana samhället via sociala revolutioner. 1970 stod det klart att detta revolutionära projektet inte skulle stanna vid de yttre formerna i politiken, utan tog sikte på att förvandla människan själsligt för att skapa en nya människa. Nyckelordet blev ”självförverkligande”, som skulle förverkligas i en mänsklig gemenskap genomsyrad av en abstrakt ”jämlikhet” i fråga om samlevnads- och livsstilsval. Här möttes den ”nya” vänstern och den liberala högern – båda förenades i sin kulturradikala kritik av allt av tradition hette. Familjen, artighet, och plikt sågs som tvångströjor som ”samhället” och ”individen” skyndsamt borde befrias ifrån. Nu skulle alla rester av en mörk, förmodern, närmast medeltida föreställningsvärld med Gud i högsätet, slutligen slängas på utvecklingens sophög! Normer, bud och alla auktoriteter och hierarkier utmanades och kastades över bord. Även om den radikala vänsterns externa, ”samhälleliga” revolution kom av sig som tur är, så fortsätter det radikala projektet att rulla vidare mot allt vad traditionella normer, bud och auktoriteter heter. Tydligast blir denna ”själsliga revolution” i fallet med de militanta ateister som tror att om bara Gud försvinner ur det offentliga rummet så blir jorden till ett paradis. Ett annat område där den 60-talistiska kritiken rullar vidare är i fråga om sex och samlevnad. Här banar dagens jämlikhetsförkunnelse sig vidare mot kaos och normupplösning, och jag tänker då på den förestående upplösningen av det traditionella äktenskapet genom införandet av en könsneutral äktenskapslagstiftning.

Därmed har vi kommit fram till Tage Lindbom och hans Mellan himmel och jord från 1970, och jag citerar ett långt stycke från sidan 11 för att Lindbom så tydligt föregrep en utveckling som bara kunde skymtas 1970. Att Lindbom fortfarande kan vara så aktuell är ett tecken så gott som något på hans intellektuella nivå.

Tänk på RFSU-RFSL, svensk feminism, ”Humanisterna”, akademisk ”humanistisk forskning”, Miljöpartiet, Svenska kyrkan centralt och en hel del annat i vår samtid och ni har vad Tage Lindbom beskrev 1970! Håll till godo (och notera likheten med Johan Hakelius utmärkta krönika här):

Ty denna ”frihetens väg” är ett extremt fullföljande av den individualistiska strävan, som är det sekulariserade Västerlandets kännemärke. Västerlänningen blir alltmer irriterad över varje normerad begränsning av sin individuella frihet. Med stigande irritation vänder han sig mot varje bud eller regel, som gör anspråk på en giltighet, höjd över de skiftande majoriteternas beslut. Att denna nästan allergiska överkänslighet leder till kaotiska, såväl som själsligt som socialt förvirrade tillstånd, tolkas gärna som beklagliga men oundvikliga rubbningar av övergångsnatur men tolkas gärna som dramatiska konflikter, fyllande tillvaron med spänning och innehåll. Alla dessa ”frihetens vägar” leder dels till egoism, som kapslar in människan i en isolering i förhållande till medmänniskorna, dels till en mognadsmässig nivåsänkning, en infantilisering, som öppnar vägar till ”befrielse” från ansvar inför det egna jaget och därmed till symbiotiska samlevnadsformer av klart infantil och asocial karaktär – detta vill de flesta människor i vår tid ogärna se som en verklighet, se som en fara. Hur mycket bekvämare är det då icke att vandra vidare på ”frihetens vägar” med allt vad dessa erbjuder av nya retelser och bedövningar, av självtillfredsställelser och ansvarslöshet.

Det gör hon inte och hennes replik är skolexempel på demagogi och propaganda. Utan att blinka talar hon istället om ”romersk-katolska kyrkans cyniska hållning till homovåldet”, och om ”homofientliga bibelord” som sprids på nazistiska hemsidor. Hon kör med andra ord hela registret av guilty by association i sin argumentering – eftersom nazister i något sammanhang använt sig av vissa bibelord så är frikyrkligheten nazianstruken. Ingen skulle någonsin acceptera en så svag och bristfällig argumentering i någon annat sammanhang, men här går det bra. Man häpnar, och det speciellt med tanke på den viktiga roll som många enskilda frikyrkliga och deras samfund spelar för att gömma flyktingar som hotas av utvisning, och hur hårt de ofta engagerar sig i integration och gemenskapande verksamhet i vårt splittrade och sargade samhälle. Dessutom är det så att de Europeiska kristdemokratiska partiernas stora väljarstöd efter andra världskriget kom sig just av att de uppfattades som oanfrätta av nazism och extremism och detta kan Ohlson Wallin läsa om Marie Demkers bok religion och politik från 1998. Men allt detta förtiger Ohlson Wallin bekvämt. Det blir enklare så. Ska man demonisera får man inte komplicera saken, och det kan man sannerligen inte anklaga Ohlson Wallin för att göra.

Slutligen slår hon till med hatbrotten. Genom att överhuvudtaget hysa traditionalistiska åsikter i familjepolitiska frågor så är vi alla i förlängningen en del av den näve som träffar den homosexuelle i ansiktet i det homorelaterade våldet ute på gator och torg. Återigen – det spelar ingen roll vad vi säger, det intressanta är vad vissa andra gör. Därmed är diskussionen slut, och Ohlson Wallin har lyckats få upp diskussionens tonläge till den gälla nivå där hon trivs bäst - där är allt reducerat till simpla slagord och grova förenklingar. Riksdagsledamoten Stefan Attefall (KD) gör sitt bästa för att försvara Göran Hägglund mot Ohlson Wallins insinuationer om att indirekt uppmuntra till våld mot homosexuella genom sin uppfattning om enkönade äktenskap, och skriver i Kristdemokraten att ”Så tystar man kritiker och meningsmotståndare. Inte i en öppen debatt utan genom att påstå att de bara genom sin åsikt göder brottsliga handlingar”. Så är det. Och det är inget olycksfall i arbetet från Ohlson Wallins sida så klart. Det är en medveten strategi för att tysta de som inte stöder hennes och RFSL:s linje. Där står vi idag! Jag ställer när som helst upp i en debatt med Ohlson Wallin om kristdemokratin och våld och nazism. Det är bara att säga till!

Äktenskapet är nämligen det juridiskt-normativa medel som samhället använder för att stötta bildandet av familjer. Att avskaffa äktenskapet vore att underminera den framgångssaga som familjen varit under tusentals år genom att jämställa familjen med övriga typer av relationer.

Är detta ”högerextrem retorisk onani som för tankarna till 30-talets försök att förgäves etablera vetenskapliga belägg för en rasbiologisk samhällsanalys”? Här blir så klart Adén och Pettersson oss svaret skyldiga. Adén och Pettersson använder den tydligaste av härskartekniker i sin replik till Charlie Weimer – att demonisera istället för att bemöta. Kan man klistra etiketten ”högerextrem” på Weimer och KDU så kan med tiden klistra den på alla oss som försvarar traditionella familjebildningar. Och det är så klart dit som Adén och Pettersson vill komma – alla som inte tycker som dem är extremister och kanske rent av nazister. Det är lågt så man häpnar!

Och gör man ett försök att bena upp deras grumliga argumentation i sak blir det inte bättre. Adén och Pettersson skriver att

Inledningsstycket i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna slår fast att alla människor är födda fria och med lika i värde och rättigheter. Här i Sverige, precis som i många andra länder, är dock rätten att ingå äktenskap reserverad till par bestående av en man och en kvinna. Två kvinnor eller två män som älskar varandra är istället hänvisade till att ingå registrerat partnerskap.

Självklart har alla människor samma unika värde, men detta leder inte med någon självklarhet till att det är en rättighet att kalla alla relationer för ”äktenskap”. Äktenskapet är idag omgärdat av flera begränsningar, t.ex. får ingen gifta sig med en minderårig, en nära blodsförvant eller med flera personer samtidigt. KDU och Charlie Weimer menar att en annan begränsning bör vara att det är en man och en kvinna som ingår äktenskap. Ingen av dessa begränsningar påverkar någons människovärde. Hur skulle de kunna göra det? Eller menar Adén och Pettersson att dessa begränsningar kränker människor som vill gifta sig med sina syskon eller som drömmer om att ”gifta” sig med tio personer?

Eftersom utvecklingsperioden innan födseln mer och mer har kommit att ses som en tid av förberedelse under vilken den blivande människan förvärvar de många system, och övar de många färdigheter, som behövs för att överleva efter födseln, är det idag svårare än någonsin att dra någon absolut gräns och säga att just där börjar det mänskliga livet. Det naturliga är att utgå ifrån att livet börjar vid konceptionen. De som hävdar något annat har hela bevisbördan för att visa motsatsen.

Den har pågott ett tag nu, med alla sina käftsmällar mot människor av tro. Jag syftar naturligtvis på Elisabeth Ohlson Wallins opinionsbildande utställning In Hate we Trust, som snart ska ut på turné, och kommer att finns i en utställningslokal nära dig snart. Vad det är fråga om vet nog de flesta - en serie hårt arrangerade bilder där kristen symbolik och/eller kristna interiörer används som fond mot vilken fotografen formulerar det budskap som hon vill uppmärksamma. Det handlar alltid om kristna. Hon är på tok för feg och medgörlig för att våga ge sig på Islam eller judendomen, trots att det även inom dessa världsreligioner finns ungefär samma uppfattningar om enkönade äktenskap där som inom kristendomen. Men Ohlson Wallins populistiska ådra leder henne osvikligen till det för tillfället mest opportuna ämne som skvalpar runt i samtiden, och under de senaste två åren har det varit Åke Green och frågan om äktenskapets status i svensk lag.

På kultursidor och ledarsidor har hyllningskören stämt upp för länge sedan. I Aftonbladet får vi läsa att

”Elisabeth Ohlson Wallin…beskriver mekanismerna bakom våldet…Hur hatbrotten hämtar näring ur politikens och religionens unkna föreställningar om hur människor ska vara. Bilden ”Våldtäkt” är utställningens starkaste. Två män med nazistbindlar våldtar en kvinna medan en rad katolska präster ser på.”

Jag upprepar – ” Två män med nazistbindlar våldtar en kvinna medan en rad katolska präster ser på. Medan två katolska präster ser på." Det är dax att att syna bluffen, för vad är det denne "konstnär" gör egentligen? Ohlson Wallin sätter alltså retoriskt likhetstecken mellan katolska kyrkan och vad den står för, och nazistiska huliganer som misshandlar en människa – katolicism blir lika med nazism! Det är den känslomässiga poäng som konstnären vill förmedla med denna bild. Jag måste ta tillfället i akt och berätta en sak för Ohlson Wallin och alla hennes devota beundrare – Nazismen är en 1900-talsideologi med folkmord som affärsidé. I centrum står ett mytiskt ”folk”, som definieras i en raslig dimension. Det är en av de mest krigiska och mordiska ideologier som denna värld någonsin skådat och står i bjärt kontrast till den katolska kyrkan och dess tro. Enligt katolsk tro är Gud alltings yttersta källa och mål. Genom uppenbarelsen får vi kunskap om Guds innersta väsen, som är Kärlek och Treenighet. Gud är kärlek. Jag upprepar – Gud är kärlek! Jag är inte katolik, men det behöver man heller inte vara för att se vilken grotesk jämförelse som Ohlson Wallin anställer i sin ”konst”. Menar Ohlson Wallin att katolska kyrkan är nazistisk?

Nazismen och katolska kyrkan stod under naziåren i en mycket konfliktfylld relation till Tredje riket, och var på många sätt en återhållande kraft i Tyskland och direkt anti-nazistisk där det var möjligt. Om nu inte katolska kyrkan är nazistisk, vad är då Ohlson Wallin ute efter? Uppmärksamhet så klart! Det är näst in till omöjligt för en människa med de åsikter som jag hyser att få in en seriös debattartikel i till exempel detta ämne i dagspressen, och än mer omöjligt att få statsstöd för en ”konstutställning” om äktenskapets välsignelsebringande kraft. Det är idag till och med svårt att driva opinion i till exempel äktenskapsfrågan eftersom sidor hackas och läggs ner, affischer rivs ner, och allt medan Sveriges intellektuella på kultursidor och i andra fora tiger och ser på. Som pingstprofilen Sten-Gunnar Hedin sade i samband med Svenska Evangeliska Alliansens affischkampanj i Stockholms tunnelbana här om sistens – hade det varit vilken annan grupp som helst som fått sitt demokratiska utrymme beskuret på detta sätt hade de stått upp som en man och vrålat! Det gör man dock nu, och då handlar det om att hylla en tendensiös och osmaklig utställning av en ”konstnär” som tydligen tar sig frihet att säga vad som helst. Och det är väl ok. Det stora problemet är att hon kommer undan med det. Om och om och om och om igen år ut och år in! Det skulle inte gå om det fanns någon heder kvar hos de svenska intellektuella. Vi andra får väl fundera på om det är möjligt att anmäla Ohlson Wallin för förtal. Det är nog svårt, men möjligheten är väl värd att undersöka!

Kanske ska man inte bli förvånad. Tar man upp någon av de texter som ligger till grund för dagens radikala miljörörelse kan man i den spåra många av de tankar som Pentti Linkola ger uttryck för idag. Ekosofins fader, Arne Naess, är många vis lika radikal som Linkola, men är dessbättre pacifist. Men, och det är som man säger ett viktigt men, i hans bok Samhälle, ekologi & livsstil från 1973 (på svenska 1981) kan man spåra samma klåfingrighet som hos Linkola. Naess skriver lustfyll att ”miljökrisen ställer krav på snart sagt alla delar av vårt samhälle. Det gäller såväl politik som den enskilda människan” (Ur inledningen). Såväl politik som den enskilda människan. Det vill inte säga lite, det. Vad Naess pratar om är inget mindre än ett nytt generalkriterium för att utvärdera och forma all politik. Och det är just i denna föreställning om ett dylikt generalkriterium som ekologismen liknar sina 1900-talskusiner nationalism, kommunism och fascism. Dessa –ismer ville även de forma ett nytt generalkriterium utifrån vilket både politiken och den enskildes liv skulle bedömas och utformas. Det gick inte då och det kommer inte att gå idag. Det finns ingen plats för målkonflikter i denna vision för politiken. Jag hörde en gång Peter Ericsson i en valdebatt för ett antal år sedan argumentera emot ekonomisk tillväxt. ”Utfiskningen av torsken skapade även den tillväxt, men vad har vi för nytta av den nu?” frågade han sig retorsikt och fick in en billig poäng. För det Eriksson och många andra gröna missar, radikala så väl som reformistiska, är att denna tillväxt faktsikt är till nytta, i samhällets totala välståndökning, som på sikt kommer alla till del genom att skapa nya resurser. Utfiskningen av torsken i Östersjön är en katastrof, och tarvar omedelbara åtgärder, men vi har haft ”nytta” av den. Det handlar om det man ser och det man inte ser, som Frederick Bastiát uttryckt denna insikt.

Jag skulle inte gå så långt som att säga att Eric Auvinens var en politiskt motiverad terrorist. Vill man skjuta ihjäl oskyldiga människor kan man nog mobilisera vilken människofientlig tankegång som helst för att förläna sin usla handling med en smula rationalitet. Problemet är filosofiska system som den reellt existerande mänskligheten i all sin mångfald och oförbätterlighet som ett problem. För dem är vi, våra liv, våra samhällen, vårt välstånd och vår utveckling något dåligt. De strävar alla efter en slags renhet i politiken, efter något som gör det möjligt att reducera den samhälleliga komplexiteten till en minsta gemensamma nämnare som – ett generalkriterium.

 Linkolas åsikter om att "massakern var för liten" är inget annat än sensationalism. Men de tankegångar som Linkola ger uttryck för leder automatiskt till en upp och nervänd värld, där krig, folkmord och pandemier är något gott.  Men idén om mänskligheten som ”naturens cancer”, den finns även hos mer salongsfähiga radikala miljögrupper som Earth First, hos den storsäljande och mycket otrevliga teoretikern Derrick Jensen och inte minst hos den primitivisten John Zerzan. Och inställningen i fråga om en förmodad ”överbefolkning” som Pentti Linkola hävdar ligger bakom samtliga miljöproblem och att befolkningen måste minska, det delar dessa gröna tomtar med en hel del radikala abortaktivister. För som Linkola menar i första hand bör antalet födslar minska, först där efter kan befolkningen också minskas med våld. Dessa hemska människor ska inte få sista ordet, utan det ger jag till den nyligen bortgångne skribenten Per Ericson, som tillsamman med Sveriges kanske intressantaste intellektuella, Lars F Eklund, redan för många år sedan publicerade den utmärkta skriften Ingen kris i befolkningsfrågan (Timbro, 1997) vederlade de vanligaste argumenten i frågan. Och de konstaterade också det självklara - Är det människornas vilja att sätta barn till världen eller är det snarare en fråga om att dålig politik håller människor kvar i fattigdom? Per Ericson och Lars F Eklund visar att jorden mycket väl klarar av att föda en betydligt större befolkning än vad som nu finns, förutsatt att ekonomin lämnas ifred från regleringar. Och från tokiga befolkningsalarmister!   

HomO, Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning, är sedan länge en av de mer aktiva lobbyisterna i sexualpolitiska frågor och som dessutom finansieras via skattsedeln. Med sitt senaste utspel har de dock satt sig själv på pottkanten. I Östergötland får kvinnor i homosexuella förhållanden nämligen betala 3000 kronor för två försök med insemination när de bestämmer sig för att skaffa barn. För heterosexuella kvinnor innebär samma behandling däremot inte någon särskild kostnad. HomO menar att landstinget i Östergötland därmed diskriminerar homosexuella par och kräver en ändring. Nu är det bara ett krux. Landstinget i Östergötland tar nämligen som brukligt är betalt för icke medicinska behandlingar, och en lesbisk kvinna som med stöd av lagen begär insemination är ju inte sjuk. Men nu är det så att de flesta landstingen väljer att jämställa inseminering av homosexuella kvinnor med vård på grund av sjukdom. Det gör man alltså inte i Östergötland. Är inte det bra? De behandlar därmed inte lesbiska par som sjuka utan som fullt friska. De får därmed betala för sina preferenser själva. Det får ju alla andra när det gäller icke-medicinsk behandling som till exempel skönhetsoperationer. Ingen kan väl i rimlighetens namn påstå att detta är diskriminerar någon. Men det gör alltså HomO. Det räcker alltså inte med att lesbiska par sedan två år har rätt att begära inseminering – skattebetalarna ska också betala för det. En stillsam fråga blir därmed varför.

P.S.

Om detta något lättsamma inlägg trampar någon på tårna så ber jag härmed om ursäkt på förhand för all eventuell olägenhet det kan ha orsakat.

D.S.

”Om det varit RFSL som hade fått sina hemsidor nedsläckta och sina affischer systematiskt nedplockade i Stockholms tunnelbana då hade varenda intellektuell rest sin röst till protest.”

Det finns ingen ståndpunkt i det svenska politiska landskapet som är lika avskydd av alla, från yttersta höger till yttersta vänster, som en klassisk europeisk kristdemokratisk ståndpunkt. Det är den ”förbjudna” ståndpunkten, den ofina och objudna ståndpunkten som får folka att stelna till över middagsborden. ”Säg inte att du är kristdemokrat” är en kommentar jag ofta får. Det är liksom det värsta. Nyliberal, kommunist eller miljömupp, allt annat är ok. Icke så politiskt engagemang på kristen grund – det är oförlåtligt för många!

Det är de samhällets tystnad som gör att de vänsteryngel som sliter ner affischerna känner att de är på rätt spår – att de har ”rätt” att bete sig på detta vis. Vad samhället säger till dem är ungefär ”i normala fall är detta inte ok att göra, men när det gäller dessa människor och deras budskap, då är precis allt tillåtet”.

Mig passar dock inte den offerkofta som, Hedin axlar. Det är bara att kämpa på om man tror på sin sak!

Jag kan dock inte förstå varför ungefär precis hela det officiella Sverige idag ställer sig bakom en liten radikal minoritet som så tydligt driver en nivellerande agenda vars enda syfte är att svärta ner sådant som är heligt för vissa.

Tillhör man en politisk minoritet ser man verkligen samhället annorlunda, hur etablerad man än är för övrigt. I Dagen kan man till exempel läsa vad den vrickade biologen Richard Dawkins har att säga om oss troende och vår tro - ”Religionen är en sjukdom som överförs från föräldrar till barn.” Fundera på de orden ett par gånger. Testa och sätt in andra ord i stället för "religion". Inte så kul! Detta var den typ av uttryck som nazisterna använde för att demonisera judar och andra minoriteter i Tredje riket. Men om religiösa är det helt ok att säga vad som helst, där släpper alla hämningar. Märkligt.

Om artikeln saknar fog för att underteckna med titel och lärosäte, så råder det inget som helst tvivel om författarnas ärende i sig – ”Heteronormativitet strider mot idén om människors lika värde” skriver man frejdigt. Ursäkta, men även idén om alla människor lika värde är en ”ideologi”, men då en som passar författarna, till skillnad från den heteronormativa ”ideologin”.

Låt oss syna argumentet en smula. ”Heteronormativitet strider alltså, enligt vår uppfattning, mot idén om människors lika värde”, menar de alltså. Endast om man menar att ”jämlikhet” skall tolkas som ”likhet” kan man komma fram till denna slutsats. Självklart har alla människor samma unika värde, men detta leder inte med någon självklarhet till att det är en rättighet att kalla alla relationer för ”äktenskap”. Äktenskapet är idag omgärdat av flera begränsningar, t.ex. får ingen gifta sig med en minderårig, en nära blodsförvant eller med flera personer samtidigt. En annan begränsning är att det bör vara en man och en kvinna. Ingen av dessa begränsningar påverkar någons människovärde. Hur skulle de kunna göra det? Eller menar artikelförfattarna att det faktum att vi idag har dessa begränsningar kränker människor som vill gifta sig med sina syskon eller som drömmer om att ”gifta” sig med tio personer? I logikens namn bör de hävda det, givet deras argument i frågan!

För att ingen ska missa att det endast och uteslutande är en principiell fråga som homolobbyn driver i fråga om äktenskapet vara och icke vara, saxar jag ett stycke ur Världen idag:

Lagen om registrerat partnerskap infördes i januari 1995, efter högljudda krav från RFSL. I slutet av förra året, tolv år efter det att lagen om registrerat partnerskap infördes, fanns det endast 2100 registrerade partnerskap i Sverige. Det skall jämföras med närmare 1,6 miljoner äktenskap. Det registrerades endast 330 partnerskap i Sverige under förra året, medan ett hundratal upplöstes. Få svenskar är alltså överhuvudtaget intresserade av registrerat partnerskap och en stor andel av dem som provar tröttnar ganska fort. RFSL:s medlemmar är alltså måttligt intresserade av äktenskapligt samliv, de tycks endast vilja erövra äktenskapet som en symbol för att tömma ordet på sitt egentliga innehåll.

Att det faktum att dessa människor inom en snar framtid även kommer att kunna "gifta" sig lär inte ändra på den verklighet som ligger bakom dessa siffror.

Andra har också kommenterat frågan på ett föredömligt vis utifrån olika infallsvinklar.

Ingen kan nu undvika och se hur marginaliserad den familjepolitiskt traditionalistiska positionen är idag i rikspolitiken, och risken är nu stor att människor som är kritiska mot den undfallenhet som de tre stora borgerliga partierna visat i frågan vänder sig till Sverigedemokraterna. Jag hoppas innerligt att så inte blir fallet med tanke på SD:s anskrämliga ”invandringspolitik”.

Jag kan inte låta bli att tänka på den spanske filosofen och kulturkritikern José Ortega y Gasset och hans bok Massornas uppror. I denna bok använder han den generiska termen massmänniska om den varelse som idag ser dagens ljus. Massmänniskan ställer krav, radikala jämlikhetskrav på alla livets områden men känner få förpliktelser. Hon uppfattar sig som obunden av sin egen historia och ser sig själv som kulmen på utvecklingens trappa, och som därmed i full kontroll av sitt eget öde. Därmed känner hon inget ansvar inför vare sig Gud eller tradition, eller något som givits henne av historien. De kollektiva sociala experimentens tid är ännu inte förbi. Vi träder nu in i den postkommunistiska epokens sociala experimentlusta!

Inte ens det faktum att den kanske i första hand kan verka exkluderande på människor i enkönade relationer är det egentliga problemer enligt Kettner, utan att kampanjens budska fastställer en "norm". Denna norm är svår och leva upp till, menar Kettner. Hon har nämligen skilt sig en gång Idag består hennes familj av mamma, barn, och katt. Affischkampanjen blir därmed ett problem för henne och alla de som inte lever just i konstellationen mamma, pappa och barn. Kettners argument är helt enkelt omöjligt att förstå! Hon tycks ha missat ett par grundläggande punkter.

För det första är kampanjen del av Svenska evangeliska alliansens opinionsbildande arbete mot en förändring av den rådande äktenskapslagstiftningen. Idag lyder denna lag som följer 

”Äktenskap ingås mellan en kvinna och en man. De som har ingått äktenskap med varandra är makar… Makar skall visa varandra trohet och hänsyn. De skall gemensamt vårda hem och barn och i samråd verka för familjens bästa.” Äktenskapsbalken 1987:230 (§§ 1-2) 

Kettner tycker helt enkelt att denna lag trampar vissa på tårna. Det tycks vara själva kärnan i hennes argument.

Till slut var hon nere på argument av typen "tunnelbanan är inte rätt plats för denna diskussion" och så vidare. Inte mycket substans där inte! Bara snömos!

Vad Kettner och hela den starka lobbyingrörelse som satts i rörelse fullkomligt missat är att utgångspunkterna för kampanjen – äktenskapets unika innebörd som en förening mellan en man och en kvinna, och att barnets intresse vid en avvägning måste tillåtas väga tyngre än homosexuellas, inte vänder sig emot någon. Kampanjen är ju inte på något vis riktad emot homosexuella, utan vill betona att alla människor ska bemötas med respekt och öppenhet. Därför måste det också finnas möjlighet att vara oense i sakfrågan, utan att bli anklagad för att vara homofob eller fördomsfull (ingen har anklagat mig för det vill jag lägga till för tydlighetens skull). En andra tänkbar försvarslinje för de som kritiserar kampanjen skulle kunna vara att den frånkänner alla människor lika värde. Inte heller det är någon relevant invändning. Självklart har alla människor samma unika värde, men detta leder inte med någon självklarhet till att det är en rättighet att kalla alla relationer för ”äktenskap”. Äktenskapet är idag omgärdat av flera begränsningar, t.ex. får ingen gifta sig med en minderårig, en nära blodsförvant eller med flera personer samtidigt. En annan begränsning är att det ska vara en man och en kvinna. Ingen av dessa begränsningar påverkar någons människovärde.

Idag är det bara ett extremt särintresse förklätt till allmänintresse som driver på för en förändring av rådande lagstiftning, och det heter RFSL – RFSU. Det kanske tydligaste exemplet på ett extremt särintresse som används i debatten är så kallade transsexuella. I nuvarande svensk lag måste personer som ska genomgå en könsbytesoperation och är gifta skilja sig innan behandlingen. Argumentet från RFSL  går ut på att det är orimligt att människor som varit gifta med varandra under många år ska tvingas skilja sig på grund av vår lagstiftning. Mot detta finns flera avgörande invändningar, varav en är att under förra året bytte 48 svenskar kön. Samtidigt ingick närmare 40 000 svenskar äktenskap. Sammanlagt finns det idag hundratusentals svenskar som har ingått äktenskap under förutsättningen att ett äktenskap är en relation mellan en man och en kvinna. Varför ska alla dessa personer i efterhand tvingas att omdefiniera vad det är för ett slags relation de ingått för att nuvarande lag kan ställa till problem för allra högst cirka 50 individer? Det gäller att se denna fråga i perspektiv.

Och för att ytterligare sätta debatten i perspektiv kan man idag konstatera att 55766 hittills har skrivit på uppropet för att bevara äktenskapet. Det är betydligt fler än man kan få intryck av om man följer debatten i offentligheten. RFSU – RFSL är detta lands mest framgångsrika lobbyingorganisationer. Det är bara att gratulera dem.

För att bevara äktenskapet, skriv på här.

I Sverige är det som vanligt; tyst. Varför, varför vill svensk sjukvård inte tala högt om dessa problem?

”Hver femte kvinne som har tatt provosert abort, sliter med angst fem år etter inngrepet. De kjenner på vonde følelser som skam, skyld og sorg.”

Citatet är ingressen i Aftenpostens måndagsartikel om abort med rubriken: ”Sliter fem år etter abort”.

http://www.aftenposten.no/helse/article2022797.ece

Till artikeln finns en faktaruta där man skriver om den nya studien som fick stort genomslag i helgen.

Kort sammanfattning:
Kvinnor som gjort abort har "firedoblet risiko for bruk av rusmidler i etterkant.”

"30 prosent av kvinnene som har tatt abort, oppgir å ha et alkoholproblem."
Motsvarande siffra för kvinnor som inte har gravida är 13 procent.

"32 prosent som har tatt abort, har brukt cannabis siste 12 måneder."
För dem som inte har varit gravida var motsvarande siffra 9,1 procent.

"17 prosent av kvinnene som har tatt abort, har forsøkt andre ulovlige rusmidler."
Där är motsvarande siffra låga 2,6 procent.

Länk till fredagens tidning:
http://www.aftenposten.no/nyheter/iriks/article2018991.ece

I dagens tidning finns ytterligare en artikel om abort, denna gång om en kvinna som går emot strömmen och valde att föda sitt barn, något inte många unga norska kvinnor gör.

- Biologisk sett er det gunstigst å få barn når man er i 20-årsalderen. Sannsynligheten for å bli gravid er større, og yngre førstegangsfødende har mindre risiko for komplikasjoner i svangerskapet og under fødselen enn eldre, säger överläkaren Gudvor Ertzeid vid ”Seksjon for barnløshet og assistert befruktning” på Rikshospitalet till Aftenposten i tidningen idag, 2 oktober.

Länk: http://www.aftenposten.no/nyheter/oslo/article2026190.ece

JA till Livets generalsekreterare Johan Lundell är inte förvånad över artiklarna:

- Ettåriga och fleråriga studier från forskare som Söderberg, Kero och Broen har visat på dessa psykiska risker gång efter gång. Det stora problemet är att Socialstyrelsen och landstingen inte verkar vara särskilt intresserade av att ta dessa rapporter på allvar.

- Tystnaden efter SVT:s dokumentär som nådde över en miljon tittare är väl ett tillräckligt bevis på att vården inte verkar har någon större självkritik utifrån  de missförhållanden som programmet visade upp. Åtskilliga anmälningar till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd bekräftar att många kvinnor inte upplever att de får tillräcklig information om en aborts risker, avslutar Lundell.

Efter detta komiska intermezzo kunde man gå vidare. Man berättade då om dagisets toalettrutiner. Åter igen åker en arm upp – ”jag skulle vilja veta vad ni kallar barnens könsorgan för. Säger ni snopp och snippa?” Personalen tittar på varandra och säger att det har de ingen policy för, men att det är svårare för killarna att träffa pottan så de kan hända att de använder ordet ”snopp” oftare än andra ord vid toalettbesök. Genusmuppen går i taket – ”jag tycker inte alls om detta! Jag skulle vilja att ni pratade mer om barnens könsorgan och att ni också talade om snippor!”

Vid det här laget satt halva föräldragruppen och vred på sig, och andra var rent fientliga, med stirrande ögon och mycket förakt bakom stela ansikten. Könspolisen hade lyckats förlöjliga både sig själv och sin ideologi på det mest dråpliga vis och det är bara att tacka och ta emot!

Jag skulle vilja att man införde genusfria zoner i samhället, ungefär som de mobiltelefonfria zoner som finns lite överallt. I dessa zoner skulle det vara förbjudet att nämna genusdumheter. Utanför dem går det bra, men inne i dem får könspolisen snällt hålla mun!

Ok. En dag om året tågar ett gäng människor genom min stad iklädda ganska så osmakliga kläder, eller i värsta fall helt utan kläder, och kampanjar för en sak som jag står helt främmande inför. Ord som ”osmakligt” och ”stötande” är för mig ganska korrekta beskrivningar av Pride. Jag skulle dock aldrig någonsin drömma om att skrika efter förbud eller på andra sätt hävda att berörda myndigheter skall agera för att stoppa Pride. Men icke så när ”vi” som vill bevara äktenskapet visar oss i offentligheten med en mycket ödmjuk affisch (på affischerna står orden mamma, pappa, barn skrivna under ett rött hjärta…).

”Det är förskräckligt att den här typen av kampanj tillåts i det offentliga rummet”, säger Jerry Adbo. Visst, Jerry, och det ska komma från ett gäng som en gång om året intar precis hela det offentliga rummet i Stockholm helt odemokratiskt och utan att tillfråga Stockholmarna om vi vill detta.

När homolobbyn utmanas, då vankas det anmälningar till Homo (Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning) som hittills tagit emot minst två anmälningar och ett antal samtal från upprörda personer. Och den tidigare ordförande i SL, Anna Kettner, en fullblodssosse som inte haft ett arbete utanför ”rörelsen” på många år (om nu någonsin...), har skrivit ett brev till sin förra arbetsplats där hon ifrågasätter kampanjen. Hon anser att den strider mot SL:s reklampolicy.

Och partiet som alltid fuktar fingret när det vankas lättköpta poäng – Miljöpartiet, krävde i går i ett brev till SL att reklamen stoppas eftersom värderingarna inte hör hemma i det offentliga rummet. Härliga MP!

Och vilka är det då så modigt vågar skriva under Svenska evangeliska alliansens upprop, för det lär kosta dem? Jo, en spännande blandning av människor som nog inte är överens om så mycket mer än just i denna fråga. Bland dessa märks bland annat Anders Arborelius, biskop Katolska kyrkan, Abgar Barsom, fotbollsproffs, Anna Maria Corazza Bildt, egenföretagare, Jan Myrdal, författare, Paolo Roberto, programledare och boxare, och Siewert Öholm, journalist. Fantastiskt! Aldrig trodde jag att jag i dessa människor hade själsfränder!

Mot dem står den monolitiska homo- och queerrörelsen och skriker på förbud och repressalier. Jag förstå att de vänder sig till organisationer, myndigheter och företag på olika nivåer. De är ju vana vid att så fort de skriker träder hela statsapparaten ut till deras försvar!

P.S.

Glöm inte att skriva under uppropet!

D.S.

– Abortstatistikens höga siffror behöver sättas in i ett större perspektiv där den ekonomiska situationen för unga och studerande gravida inte är oväsentlig, kommenterar JA till Livets informationssekreterare Berith Strömberg de höga aborttalen bland ungdomar

Aborttalen i åldersgruppen 20-25 har varje halvår ökat konstant de senaste åren och ökat från 26,6 till 34,8 aborter per tusen kvinnor de senaste tio åren.

– Den fråga regeringen behöver ställa sig är hur man förbättrar förutsättningarna för barnafödande. Många kvinnor gör idag abort på grund av en pressad ekonomi och detta gäller inte minst studenterna. Det är märkligt att det är de unga kvinnorna som behöver det ekonomiska stödet som mest, som i det svenska systemet får som minst. Den som börjat förvärvsarbeta skyddas av föräldraförsäkringen, men som ung och studerande är det inte lätt att se den ekonomiska möjligheten att försörja ett barn, konstaterar Berith Strömberg.

Svag ekonomi orsak till aborter

Enligt barnmorskan och professorn Tanja Tydén är det ekonomiska systemet inte anpassat till den biologiska klockan och skapar därför infertilitet och oönskad barnlöshet. I en undersökning hon gjort bland studenter visar det sig att 6 av 10 studenter uppger att de skulle välja abort om de blev gravida, då de såg sig som för unga, hade för dålig ekonomi eller för att de ville studera färdigt först.

”Detta får mig att fundera över om ändrade regler för föräldrapenning skulle lösa problemet för en del studenter som väljer att göra en abort på grund av för dålig ekonomi? Om en kvinna, som är i slutet av sina studier och lever på studielån, blir oplanerat gravid får hon en föräldrapenning på 180 kr per dag. Om föräldrapenningen i stället skulle beräknas på den tänkta ingångslön som kvinnan skulle få när hon börjar arbeta, skulle en del kanske välja att fullfölja graviditeten i stället för att göra abort”, säger Tydén i GT-artikeln "Ekonomiska systemet skapar infertilitet" (061225)

Försäkringssystemet behöver förbättras

En student eller arbetssökande som blir gravid är inte berättigad till särskilt stor ersättning om hon väljer att föda barnet, vilket gör att många skjuter upp barnafödandet. Det behovsprövade stöd en gravid kvinna kan få från Socialtjänsten vid barnets födelse är snarast symboliskt; ett engångsbelopp på några tusen kronor samt ett ytterst magert månatligt stöd. Detta bör jämföras med vårt grannland Norge där det ekonomiska stöd man erbjuder gravida utan tidigare förvärvsinkomst kan vara över 20 000 NKR månatligen, förutom det behovsprövade engångsstöd på knappt 34 000 NKR som var fjärde nybliven mor får. Dessutom för flera partier en debatt om att höja stödet. Bland annat vill Norges förre statsminister Kåre Willoch (Høyre) höja engångsstödet till 80 % av den genomsnittliga norska årslönen, dvs. hela 254 000 NKR.

Många kvinnor i tjugoårsåldern studerar eller har inte fått en stadig ekonomi. Enligt en Sif-rapport (juli 2007) har var fjärde student övervägt att avbryta sina studier på grund av ekonomiska svårigheter och att en majoritet av studenterna känner oro för att ekonomin inte ska gå ihop över sommaren, och en av fyra tvivlar på att pengarna kommer att räcka.

– Det vi kan se är att under de mest fertila åren är de ekonomiska möjligheterna att ta hand om ett barn som minst. Om det från samhället finns en seriös vilja att både underlätta barnafödande och minska antalet aborter, måste denna problematik ses över och åtgärdas, kommenterar JA till Livets informationssekreterare Berith Strömberg.

Men nu är detta beundransvärda land på drift mot populism och högerextremism. På valaffischer har man målat en bild av tre vita får som sparkar ut ett svart får från den schweiziska flaggan. Partiet bakom detta lågvattenmärke heter schweiziska folkpartiet, SVP, och är värre än de svenska Sverigedemokraterna. Bland annat föreslår man på fullt allvar att om invandrade barn begår brott så ska också deras familj kunna utvisas. En slags kollektiv bestraffning alltså, helt ovärdigt en rättsstat mitt i Europa. Dessutom definierar man ”invandrare” som de som redan fått schweiziskt medborgarskap. Det tar tolv år att bli medborgare, men det ska alltså inte vara något hinder för utvisning. SVP vill också kunna visa ut sådana som fuskar med sociala förmåner. Som invandrare till Schweiz skulle man alltså aldrig kunna vara riktigt säker på sina rättigheter, utan de skulle kunna bli föremål för retroaktiva åtgärder beroende på vad de tar sig för och huruvida det tilltalar staten. Man föreslår kort och gott en slags rättslöshet för en kategori medborgare. Helt vedervärdigt. Partiet erhöll i valet 2007 inte mindre än 28,8 procent av rösterna, och blev därmed det federala parlamentets största parti. Dock, Schweiziska medier kunde efter valet blåsa faran över - SVP växte inte så mycket att partiet får någon större tyngd bakom eventuella anspråk på fler ministerposter och det ska vi som synes vara glada för.

På de bilder som visats i svenska tidningar har partiledaren ståtat med en get i spetsen för de marscher som partiet företagit sig i valrörelsen, och i sin fäbless för "det gamla Schweiz" har man plockat fram folkdräkter och annan etnokitsch. Men de dygder som man förknippar med den Schweiziska nationen – decentraliseringen, federalismen, arbetsmoralen, småskaligheten, och anti-kollektivismen har hos SVP vänds på huvudet. Man förespråkar en aktiv, utslätande nationalism som är just en –ism, en ideologi, och inte något som växer ur den specifikt Schweiziska erfarenheten historiskt sett. Det är den centraleuropeiska kollektivismen vi ser marschera fram på gatorna i Bern, som ibland kommit från vänster och ibland från höger men med samma Jakobinska massdemokratiska ideal till grund.

Det är den minsta gemensamma nämnarens nationalism vi ser åter igen ser mitt i Europa. En "nationalism" där man inte söker sig mot sitt lands främsta erfarenheter. Schweiz har den stolta historien som tillflyktsort för de många som 1933 fick fly från det bruna barbariet på den tyska sidan gränsen, för till exempel Wilhelm Rökpe, mannen som med sina tankar om ekonomi och politik var med och grundlade det moderna Västtyskland. SVP söker sig istället mot det lägsta som man som Schweizare har gemensamt – getter som ska symbolisera det rurala alperna, och etnokitsch för att signalera historia. SVP är så långt ifrån de goda borgerliga dygder av redlighet, nit, lokal gemenskap och individualism som skapade det Schweiziska undret, som man kan komma. SVP ligger närmare vanligt tråkigt tyskeri!

För var och en som bemödar sig att ta del av Ung Vänster och moderpartiet Vänsterpartiets olika utspel och ställningstaganden i abortfrågan är det klart oroväckande att kanalchefen P1, Cecilia Bodström, fortsätter att framhärda. Alla kan göra misstag, så även programchefer, men då gäller det att man vågar stå för sina misstag, och inte fortsätta att försvara dem, och det är precis vad Cecilia Bodström gör, och argumentation är minst sagt egendomlig.

Abort är heller inget kontroversiellt ämne menar hon, hänvisar till att inget riksdagsparti är emot fri abort.Menar hon att det etiska kravet på allsidighet inte behövs, för att en riksdagsmajoritet anser att frågan inte är kontroversiell? Sedan när betjänar “public service” riksdagsmajoriteten? Är det inte snarare så att “public service” skall hjälpa folket? Och där är det sannerligen inte så att alla människor ställer upp på Ung Vänster-förbundsstyrelseledamöters syn att abortupplevelser kan vara någonting positivt. Mycket märkligt. Jag hoppas verkligen att detta inte anses utagerat nu. Vilken är public service roll egentligen? Om Bodtröm & Co. menar att public service-uppdraget innebär att de ska göra sig till tolkar för den för tillfället rådande majoritetsuppfattningen i riksdagen i aktuella frågor så har hon nog inte läst vad public service-uppdraget medför. Public Service är radio- eller TV-verksamhet som syftar till att ge allmänheten en särskild sorts berikande programutbud. Dess trovärdighet som tvångsfinansierad via avgifter vilar helt på att de står fria från varje politiskt och kommersiellt intresse. Gör de inte det finns det ingen mening med att ha statlig radio och TV.

Om Public Service inte är oberoende utan styrs av en grupp som för fram sina åsikter är man fortfarande enligt lag tvungen att betala för detta. Här finns det ingen valfrihet. Hade man haft full valfrihet hade man kunnat sluta betala om Public Service blev vinklat. Gör man det nu, så bryter man mot lagen. Detta gör att man bara har två dåliga alternativ att välja emellan det vill säga att tvingas bryta lagen eller bidra till en fortsatt vinklad informationskälla (om man inte helt avslutar sitt TV- och radioinnehav). Jag vill rikta en allvarlig uppmaning till Cecilia Bodström och ledningen för P1 – erkänn misstaget och ge en förklaring inför nästa sändning av Kropp & Själ! P1 är en alltför viktig kanal för att låta sexradikaler och vänsterradikaler hålla lekstuga på licensbetalarnas pengar!

Igår kunde man avnjuta det n:te programmet i SVT:s serie Skild. En ganska medioker historia där ytterligare en ”journalist” (vem är inte det nu för tiden?) åker runt till folk som genomlidit en skilsmässa och som nu får delge oss sina erfarenheter. Inget ont i det, det kan kanske behövas i en tid då nästa vartannat äktenskap dessvärre slutar i skilsmässa. Igår drog ”journalisten” även in en ”forskare” som genomfört en ”undersökning” som, see and behold, bekräftade att det är bättre och skiljas än att fortsätta leva tillsammans för barnens skull. Voílá! Ingen anledning för vuxna som i vissa fall betet sig under all kritik (som exempelvis att inleda en nya ”relation” när hustru nummer 1 är gravid…) att ha dåligt samvete – det var ju ”oundvikligt”. Ganska fånigt, eftersom den stora utmaningen är så klart att klara av en hållbar relation genom hela livet. Det är väl ingen konst att hoppa från tuva till tuva i jakt på det nya äventyret som ska svepa med en till ett jordiskt paradis.

Den äktenskapsfientliga vänstern förnekar sig inte, och försitter inte chansen att komma dragandes med tokigheter i fråga om dessa allvarliga tinga. Att skilja sig går fort om man inte har barn, och om båda vill skilja sig. Om man har barn, måste man vänta i sex månader. Om mannen eller hustrun inte vill skilja sig, måste man också vänta i sex månader. Det kallas för betänketid. Denna vill nu den lilla otrevliga sekten sekt som lider under namnet Vänsterpartiet ändra på. Partiet vill att man inte ska behöva vänta i sex månader när man skiljer sig. De vill att man ska kunna skilja sig direkt, även om man har barn. Det säger bland andra Liselotte Olsson, riksdagsledamot för vänsterpartiet. Att ett parti som så fullständigt saknar heder och moral lägger dylika förslag är inte att förvåna, men av SVT kan man väl kanske förvänta sig en mer nyanserad inställning.

Idag är både stora delar av SVT och SR något av en offentligfinansierad lekstuga för genuspoliser och sexradikaler av olika slag, dessutom ibland med en tydliga slagsida åt den extrema vänstern (gå in här och ta del av renodlad vänsterpropaganda á la Sveriges radio). Samtidigt som Skild går, kan man också beskåda det senaste haveriet i genren – Sex med Victor. Här går en ung man runt och ”utforskar” olika märkligheter och menar att detta är angeläget för oss att känna till. Det kan vara klubbar där vissa stackars människor klär ut sig, eller andra sammanhang där människor lever ut sidor av den mänskliga naturen som kanske inte alltid tjänar på att odlas och dessutom uppmärksammas på TV. 

Om SVT nu vill balansera upp dessa program en smula, och kanske dessutom visa sig vuxna sitt offentliga uppdrag, så kan man kanske tänka sig ett program om lyckligt gifta som levt tillsamman under lång tid. Vad sägs om att låta någon ”journalist” intervjua och skildra en serie strävsamma par som kämpat på i alla år tillsammans och därmed givit sig och sina barn trygghet och stabilitet? Ett program som skildrar den goda familjen och inte bara den fria sexualiteten?