Samma dag hakade Bibliotek utan förbud (aka okuvlig bibliotekarie) på diskussionen  och lyfter bland annat upp frågan till hela den mansdominerade IT-sektorn där man nu på allt fler håll yrvaket tycks ha vaknat upp och insett att snedrekryteringen är ett problem.

Under Orbiters inlägg finns också en intressant kommentar signerad Magnus där han menar att det inte kommer att spela någon roll om det kommer in fler kvinnor i spelbranschen eftersom den knivskarpa marknaden efterfrågar en viss typ av spel (den typ som tilltalar killar) och då är det sådana som kommer att utvecklas.

Jag börjar med att peta lite i den kommentaren. Det finns helt klart en sorts rundgång i spelbranschen. Inbitna spelare (mestadels killar) utbildar sig till spelutvecklare och skapar samma typ av spel, med snyggare grafik, de själv gillar för en ny generation inbitna spelare. Visst är det en stor marknad och den lär inte försvinna. Tur det förresten, själv lär jag inte få nog av adrenalinkickande upphottade Doom - kloner de närmsta decennierna.

Men vill man ha tillväxt i branschen kan man inte nöja sig med att mata samma marknad år efter år. Man måste tänka framåt. Sims är ett söndertjatat exempel men det är så bra att det är svårt att låta bli. Spelförlagen var inledningsvis oerhört skeptiska till Will Wrights idé om en livssimulator. Med sina trånga glasögon kunde de inte se vem som skulle köpa ett spel som egentligen inte handlar om något. Men jominsann nya stora målgrupper nådde man och nu har Sims-utgåvor prenumererat på tio-i-topp-placeringar i försäljningsstatistiken sedan flera år tillbaka.

Även i dagens så kallade konsolkrig kan man se att den stora vinnaren är Nintendo som målmedvetet siktar bredvid den stora skara inbitna spelare (mestadels killar) . Ska man tänka utanför boxen och få större målgrupper intresserade av spel behövs det också en större mångfald i branschen.

I stora actionproduktioner råder det idag en brist på goda kvinnliga förebilder i ledande roller. Vi har Jade i Beyond good and evil, Zoe i Dreamfall, Alyx i Half life 2 och säkert några till. Men annars finns det för många mamma/hjälpreda-typer som Cortana i Halo eller sexualiserade som Lara Croft. I västerländska spel vill säga. I Japan tycks man inte alls ha samma stereotypa inställning till kvinnligt-manligt när det gäller spel. Där är det som regel människor i huvudrollerna helt enkelt. Överbefälhavare för de allierade trupperna i strategi-dängan Advance wars dual strike är en ung kvinna utan stoppning i BH:n. Inget man från utvecklarnas sida känner något behov av att göra någon affär av heller. Det bara är så.

Återigen; spel stenhårt riktade till killar i tonåren kommer det säkert alltid att finnas en stor marknad för. Men marknaden växer och breddas. Flickor, vuxna män och kvinnor, pensionärer osv. kräver andra typer av spel eller intelligenta uppdateringar av gamla genrer med bättre tecknade karaktärer i huvudrollerna tror jag. Jag är optimist, det ser redan väldigt mycket bättre ut än för bara några år sedan. Spelmediet är ungt och utvecklas snabbt både vad gäller innehåll och teknik.

Så då knäckfrågan; vad kan vi från bibliotekens sida göra för att hjälpa fram fler tjejer till spelmediet? Personligen känner jag mig kluven till tanken på att anordna exklusiva tjej-spelkvällar. Säkert bra eftersom pojkar i en viss ålder kan ha en tendens att ta över (även om det finns en hel del blyga pojkar också), men riskerar man inte samtidigt att signalera att det här med tjejer som spelar är något annorlunda?  Vår taktik när vi anordnar Frispel är att det ska finnas en stor bredd på spel och vara en välkomnande och hjälpsam atmosfär så att så många som möjligt, oavsett kön, ska känna att det finns något där för just henne eller honom.

Vi har ingen könsuppdelad statistik på Frispelsbesökarna, men spanade man över lokalen kunde man enkelt se att pojkarna var i majoritet. Av våra senaste prisvinnare var 3 av 12 tjejer. Kanske är det representativt för besökarna i sin helhet. 20-25% tjejer.  En bra bit kvar till 50-50 i så fall alltså och det är i och för sig inget självändamål. Viktigast är att alla oavsett kön och oavsett förkunskaper som skulle vilja komma och testa lite spel vågar komma. Men hur tar man reda på det? Hmmm?

Kanske bättre att anordna spelevenemang specifikt för nybörjare, snarare än könsuppdelat?

Intressanta frågor som jag lär fortsätta att fundera mycket kring.

Bildet viser Bislet bok.

Den fagpolitiske debatten er omgitt av ledige stillinger, lure tips, fredagsvitser og snikreklame. Jeg har prøvd å plukke ut rosinene - og kom fram til disse bibliotekpolitiske og fagstrategiske temaene på biblioteknorge i juni 2008::

1. ABM-UTVIKLING 1: Hva sier opphavsretten - og ABMU - om utlån av PC-spill fra bibliotek? Livlig debatt.
2. ABM-UTVIKLING 2: Evalueringen av ABMU publisert. Den var positiv - men utløste ingen debatt, dessverre.
3. BOKBRANSJEN: Ny rapport fra Bokhandlerforeningen. Betjeningen kan oppsøke kundene med leseplater i hånden. Realistisk vurdering av teknologien - men litt vel optimistisk når det gjelder konsekvensene.
4. BOKBUSS: Bokbussen i Vestfold fortsetter.
5. DIGITALISERING: Vekk med skrankene - bibliotekarene kan oppsøke brukerne med trådløse PC-tavler i hånda
6. KASSERING: Livlig kasseringsdebatt utløst av Nesbyen i Morgenbladet
7. INNKJØPSORDNINGENE: Upraktisk organisering av Tidsskriftordningen
8. MILJØPOLITIKK: Bibliotek som miljøfyrtårn
9. NORGESBIBLIOTEKET: Hvem tar mot andres bøker? Mange innlegg.
10. STATISTIKK: Hva med utlån pr. årsverk som indikator for kombinasjonsbibliotek? Morten Haugen spurte, men foreløpig har ingen svart.

Mitt første inntrykk er:

• Konkrete spørsmål fra bibliotekarenes hverdag - som utlån av PC-spill (1), nedlegging av skranker (5), kassering (6), utsending av tidsskrifter (7) og innleveringsrutiner (9) - kan utløse hele serier av innlegg.
• Prinsippielle spørsmål med større rekkevidde - som evaluering av ABMU (2), bokbransjens radikale omverdensanalyse (3) og valg av statistiske indikatorer (10) - blir i liten grad kommentert.

Kan det bety at bibliotekarene gjerne diskuterer detaljer - men at de strategiske debattene om kultur og kunnskap domineres av aktører utenfor bibliotekfeltet? Er miljøet vårt i stand til å levere analyser på nivå med Bokhandlerforeningen?

Ressurser

• Det skrankeløse bibliotek i Kongsberg

Plinius

• SK 27/08. Bokhandel 2014.
• P 149/08. Bokutlånet synker - og leseplata kommer.

Jorden har inte feber, och kommer inte heller att få det. Sverige bör därmed inte ta täten in en ekonomisk regression av gigantiska mått, stödd på en "forskning" som är ett falsarium skriver Jonny Fagerström miljödebattör.

Medier låter sig luras

Nesten seks hundre personer hadde innlegg på biblioteknorge fra 1. juli 2007 til 30. juni 2008. Til sammen skrev de litt over to tusen innlegg.

Jeg tro biblioteknorge spiller en viktig rolle når det gjelder å integrere bibliotekfeltet - sosialt, faglig og polirisk. Museumsmiljøet er langt mer fragmentert - som bl.a. kommer til uttrykk ved lav trafikk på felleslista museumsnorge, som bare omfattet 130 poster i "debattåret" 07/08.

De mest aktive skribentene på postlista var:

• 1 NBFs webredaktør Anders Ericson (bildet) - 98 innlegg.
• 2 Biblioteksjef Morten Haugen - 32. Ørland kommune. Medlem av hovedstyret i NBF.
• 3 Bok og biblioteks redaktør Odd Letnes - 30

De sju neste

• 4 Rådgiver ved Rogaland fylkesbibliotek Ine Marit Torsvik Bertelsen - 28. Vara til hovedstyret i NBF og leder av NBFs Utvalg for litteraturpolitikk.
• 5 Avdelingsleder ved Danmarks Pædagogiske Bibliotek Poul Erlandsen - 23. Aktiv i NVBF.
• 6 Fylkesbiblioteksjef (Rogaland) Svein Arne Tinnesand - 23. Nå politisk rådgiver for SVs stortingsgruppe.
• 7 Bibliotekar Elin Sjølie - 21. Aktiv blogger
• 8 Skolebibliotekar Liv Evju (Rælingen vgs) - 21. Vara til hovedstyret i NBF.
• 9 Masterstudent Kari Frodesen - 20. Leder NBFs Spesialgruppe for folkebibliotekpolitikk og NBFs Forsknings- og utdanningspolitiske utvalg.
• 10 Litteraturformidler Marianne Vanem - 20. Ansatt i Leser søker bok.

Tre menn på topp altså - men fem kvinner blant de ti flittigste. Det er en stor bedring siden 2006, da de sytten første på lista var menn! Ellers er det tydelig at personer med verv i NBF - fem av ti - preger lista.

Minst ti innlegg

Deretter fulgte

• 11 Almuth Gastinger 19 innlegg
• 12 Arne Gundersen 19
• 13 Hans Martin Fagerli 19
• 14 Tord Høivik 18
• 15 Kari Cotton 17
• 16 Niels Damgaard 17
• 17 Mona Ekelund 16
• 18 Thomas Gramstad 16
• 19 Elin Reed Thomsen 15
• 20 Gitte Larsen 15
• 21 Vidar Lund 15
• 22 Tonje Grave 14
• 23 Linda Rasten 13
• 24 Tore Kr. Andersen 13
• 25 Bernt Lage Breivoll 12
• 26 Espen Ophaug 12
• 27 Thor Arne Landsverk 12
• 28 Anne Berit Helland 11
• 29 Eirik Newth 11
• 30 Even Flood 11
• 31 Kristin Flo 11
• 32 Mariann Schjeide 11
• 33 Bjørn Tore Nyland 10
• 34 Jostein Berrefjord 10
• 35 Mari Toft 10
• 36 Runar Eggen 10

Hele oversikten finner du på Deltakere på biblioteknorge på Google Docs.

Bloggere på biblioteknorge

Av de trettiseks er i hvert fall ni også aktive bloggere:

1. Anders Ericson. Biblioteket tar saka
2. Ine Marit Torsvik Bertelsen: Barne- og ungdomslitteratur
3. Svein Arne Tinnesand: Politisk kalender (til desember 2007)
4. Elin Sjølie: Av en annen verden
5. Kari Frodesen: Opp Amaryllis!
6. Tord Høivik: Plinius
7. Niels Damgaard: Informasjonskompetanse og skolebibliotek
8. Vidar Lund: nynorsk.no m.fl.
9. Eirik Newth: Eiriks forfatterblogg

Biblioteklederne

Hvor mange av de trettiseks er bibliotekledere?

Folkebibliotek

1. Morten Haugen. Ørland kommune
2. Vidar Lund. Time kommune
3. Bernt Lage Breivoll. Fauske kommune (fung.)
4. Mariann Schjeide. Ålesund

Fylkesbibliotek

1. Svein Arne Tinnesand. Fylkesbiblioteksjef i Rogaland (til 2007)

Fagbibliotek

1. Kari Cotton. JOTUN fabrikker.
2. Liv Evju. Rælingen VGS
3. Hans Martin Fagerli. Tidligere direktør for læringssenteret ved HiO - nå stabsdirektør.

Dette kan tyde på en viss splittelse mellom "de som diskuterer" og "de som beslutter" i det norske bibliotekfeltet. Med noen få unntak - Mariann Schjeide, Svein Arne Tinnesand og Hans Martin Fagerli - deltar ikke lederne av større bibliotek i særlig grad på postlista. Situasjonen er omtrent den samme når det gjelder bloggene.

Ressurser

• Biblioteknorge 2006

Jag är bara en kvinna som har egna erfarenheter när det gäller sexuella övergrepp på barn och barnpornografi. Jag skriver utifrån mina egna åsikter, reaktioner och tankar.

Jag vägrar låta mig dras in i pseudoakademiska debatter där vissa deltagare försöker framstå som experter samtidigt som de gör allt för att trycka ned och förlöjliga oss som kämpar för utsatta barn.

Vi får stå ut med förlöjliganden, hot och kränkningar och samtidigt förväntas vi ha en kunskap som om vi vore akademiker, vetenskapsmän eller forskare. Vi skall tåla allt, vi skall bara bita ihop och svälja alla påhopp.

Det verkar som att många glömmer att vi är mänskliga. Vi har lika så stor rätt att uttrycka oss som alla andra. Vi har lika stor rätt att reagera. Vi skall dessutom klara av att hantera rena provokationer, och vi skall se till att alla är nöjda.

Näe... Jag är en vanlig bloggare med en stor insikt i hur det är att hamna i klorna på pedofiler, hebefiler och andra "filer". Jag känner personligen utsatta barn och jag kommer att kämpa för dessa barn så länge jag andas. När det gäller Adam så kommer jag inte att visa förövaren någon som helst förståelse. Eftersom han kommer med förtäckta hot och fortsätter trakassera oss, så bryr jag mig inte om att tänka efter innan jag säger vad jag tycker om honom.

Beter man sig som ett svin får man stå ut med stanken!

Om ni förväntar er en akademisk eller vetenskaplig debatt här hos mig så får ni ställa in er på att bli besviken. Jag kommer inte att stänga av mina känslor bara för att det passar er.

Jag är jag, med all den ilska, besvikelse och frustration jag känner.

"I dag kan vi inte utesluta att D-vitaminbrist är en starkt bidragande orsak till den så kallade autismepidemin. Sambandet går att undersöka vetenskapligt men det kommer att ta flera år.

Frågan som följer är - har vi råd med det? Vårt svar är ett entydigt nej. Det är varken ekonomiskt eller etiskt försvarbart. Vi bör omgående starta en massiv informationskampanj riktad till hela befolkningen som löper risk för D-vitaminbrist, särskilt till dem som tillhör högriskgrupperna."

Läs hela artikeln här >>

Svaret ligger, i mina ögon, på att kortsiktigt är liktydigt med spekulation, och spekulation är per definition fult, i vart fall utåt. Så länge man tjänar på det och ingen vet om det så är det ok. Men alla investeringar är ju egentligen spekulation: i högre vinster, kommande kursuppgångar eller goda utdelningar. Skillnaden mellan investering och trading blir då inte särskilt stor utan det handlar mer om tidsperspektiv.

När jag läser runt på ekonomisajter och bloggar så ser jag många som företräder linjen med att man ska sitta still i båten när det gäller börsen. Argumenten är oftast att börsen svänger men går alltid upp på sikt, det gäller att vara långsiktig och att man ska undvika transaktionskostnader. Vad jag inte kan förstå är oviljan att agera på en marknad där priset är kung. I varje givet ögonblick är en aktie, index, råvara eller ränta värd exakt det som marknadsaktörerna kommit fram till i senaste avslut. Ett iskallt, rationellt beslut om värde, som summerar alla tänkbara förväntningar och analyser av nuläge och framtid. I denna kliniska process av beslutsfattande ska man satsa sina pengar men sedan bara se tiden an? Vad för nytta har man av att argumentera sig blå för ett företag, sektor, eller börsen som helhet, så länge kursen går nedåt och värdet av ens innehav sjunker? Det om något är ett irrationellt beteende, och förklaringen stavas som jag ser det i lika delar av lathet, känsla av hopplöshet eller oviljan att erkänna misstag. Orkar man inte bry sig om börsen ska man inte placera pengar där. Blir man euforisk vid uppgång och likgiltig i nedgång, eller vägrar att ändra i portföljen för att marknaden är sjuk/översåld/irrationell/måste vända snart har man vävt in för mycket känslor i placeringarna för att kunna nå framgång. I bästa fall använder man sitt kapital ineffektivt och får lägre avkastning än man kunnat få, i sämsta fall följer man med en aktie ända till botten.

Själv har jag efter mycket möda och beska erfarenheter kommit till insikt om att trendföljning är en sorgligt underskattad filosofi, särskilt i kombination med en systematisk placeringsstrategi. Att köpa dyrt och sälja dyrare, och framför allt att kunna sälja billigt och sälja billigare är förvisso en mental utmaning, men det är ett koncept som bevisligen drar in stora vinster från många marknader. Det handlar inte om att se sig som långsiktig ägare med stor intresse för ett företags utveckling, utan om att på bästa sätt förvalta sitt kapital så att man når maximal risknivå med kontrollerad risk. Trendföljning och systematisk handel ska dra in pengar, det är det enda syftet. Och det räcker gott för mig när det gäller mitt kapital. Sedan kan jag ha mer "ädla" mål att uppnå på andra sätt i livet.

Det jag mest vänder mig mot vad gäller standardargumentet att ha is i magen och "se över sin risknivå" är det faktum att även den mest långsiktige aktie- eller fondsparare riskerar att få en riktigt dålig värdeutveckling på grund av ren otur. Den som månadssparat i en indexfond för OMX-index sedan 1999-12-31 hade till idag fått en genomsnittsvärde för index på 890. Hade man startat i juni 2003 hade snittvärdet varit 898. Idag står index i 826...

För mig är risk detsamma som att förlora pengar, och rådet att se över risknivån är förvisso välmenat men oftast felriktat. Det handlar om att veta när man ska överge förlorare till fonder och aktier, inte när man ska byta från en placering med hög volatilitet till en lägre. Det säger nämligen ytterst lite om den verkliga risken!

Visst kan man ha tur och växla över eller lösa in vinster från långsiktiga placeringar, men risken är för mig alltför stor att marknaden bestämt sig för att gå sur lagom till dess att man tänkt dra nytta av en längre uppgång. Ingen kan förutsäga hur börsen kommer att gå eller välja den bästa aktien eller fonden. Däremot kan alla dra nytta av en tydlig trend och framför allt lära sig att dra nytta av även en nedgång, vilket ju faktiskt är en naturlig fas i en väl fungerande marknad.

Läs även andra bloggares åsikter om långsiktig, kortsiktig, spekulation, investering, trading, börsen, aktie, index, pris, trendföljning, placeringsstrategi, risk, risknivå

Skal HiO som profesjonsuniversitet bli noe mer enn Askepott på Bislett, må det særegne ved praksisbasert kunnskap markeres - gjennom vår egen praksis.

For femten år siden ble norsk høyere utdanning reorganisert. Det som ble kalt "kvalitetsreformen" kan bedre beskrives som en effektivisering av utdanningsproduksjonen - etter europeisk mønster.

Norske universiteter og høgskoler i høyere utdanning får nå betalt for hvor mange studiepoeng, doktorgrader og godkjente forskningspublikasjoner de leverer. Fabrikkens og markedets logikk invaderer Akademia - over hele Europa,

Bologna er både en prosess og en pølse.

Elite og masse

I en global kunnskapsøkonomi er dette uunngåelig. Den gamle universitetsutdanningen var tilpasset en sosial elite. Den nye universitetsutdanningen skulle være tilpasset kunnskapsøkonomiens krav.

the places that are globally competitive are those that have robust local ecosystems of resources supporting innovation and productiveness.

A key part of any such ecosystem is a well-educated workforce with the requisite competitive skills.

Men gammel vane er vond å vende. Bachelorgraden trekkes fortsatt mellom motstridende oppgaver:

• å gi yrkesrettet grunnutdanning for arbeidslivet - og
• å kvalifisere for master- og doktorgradsstudier

Mastergraden utsettes for samme type krysspress.

Skal den fungere som påfyll for yrkesutøvere eller som grunnkurs for forskere? Og splittelsen fortsetter på neste nivå, der akademiske doktorgrader utfordres av praksis- og utviklingsrettede læringsløp - som førstelektorprogrammet ved HiO og enkelte andre høgskoler.

Det nyeste skudd på treet er HiOs planlagte 1bibliotekarprogram.

Praksissjokket

Nå sier flere sentrale aktører at reformene var for små.

Nyutdannede klarer ikke jobbe, skriver Aftenposten. Over halvparten av arbeidsgiverne synes kandidatene er for dårlig forberedt for arbeidslivet.

Omtrent fire av ti arbeidsgivere mener at utdanningsinstitusjonene er lite flinke til å imøtekomme endringer i arbeidsgivernes behov for ny kompetanse.

Forsknings- og utredningsinstituttet NIFU Step sier det samme. Studentenes landsforbund ønsker tettere samarbeid mellom utdanningsinstitusjonene og praksisfeltet. Det innebærer læring i kontakt med virkelige problemer - der det nesten alltid er flere mennesker involvert

The most profound impact of the Internet, an impact that has yet to be fully realized, is its ability to support and expand the various aspects of social learning. ...

Perhaps the simplest way to explain this concept is to note that social learning is based on the premise that our understanding of content is socially constructed through conversations about that content and through grounded interactions, especially with others, around problems or actions.

The focus is not so much on what we are learning but on how we are learning.

Tidligere UiO-rektor Arild Underdal vil ha en ny mastergrad "for eliten".

Det vil gi et smalt og krevende utdanningsløp for de som satser på tradisjonell akademisk forskning - og en bred, praksisrettet utdanning for det store flertall som skal ut i produksjonslivet. En felles utdannning, med samme type læringsmiljø for begge "linjer", tilfredstiller ingen av dem.

It's just a lot of baloney, sier amerikanerne når noen prater tull. Det skyldes at Bologna-pølsen ble laget av billig og blandet kjøtt.

Parallelle løp

Underdals bekymring gjelder utflatingen av universitet.

De nye bachelorutdanningene sørger for at store studentgrupper får sine seksti studiepoeng. Men de reformerte studiene er lagt til rette for den store gruppen av middels interesserte og middels kapable studenter. Skjerpede krav gir færre kandidater og mindre penger i kassa. Derfor bør studiet deles.

Studentenes Landsforbund er uenig.

Ambisjonene bør heller være at alle skal få gå på en eliteskole, ikke bare et fåtall, mener Øistein Ø. Svelle, leder i Studentenes Landsforbund

Det enkleste ville være å gi alle en doktorgrad når de fyller 30 ...

Men den debatten får universitetene ta. Det jeg synes er interessant, er hva høgskolene og profesjonsutdanningene bestemmer seg for.

Jeg holder meg til biblioteksektoren, men tror situasjonen kan være den samme i andre praksisfelt og profesjoner.

Dobbelt valg

Bibliotekprofesjonen står overfor et dobbelt valg. Det ene gjelder forholdet mellom teori og praksis. Det andre gjelder forholdet mellom høye og moderate læringskrav. Begge spisser seg til ved overgangen fra en industriell til en kunnskapsbasert økonomi.

I 1990 var det god balanse mellom utdanningens innhold og praksisfeltets forventninger. Arbeidsoppgavene og yrkesrollene var klare. Som en del av velferdsstaten hadde bibliotekene hadde vært gjennom en langvarig vekstperiode. IKT var på vei inn, men ikke raskere enn at teknologien kunne fordøyes.

Profesjonen var stabil og rimelig trygg på seg selv. Framtidsvisjonene - a la Bibliotek 2020 - varslet om store endringer. Men biblioteknorge tok det med ro. Utfordringene banket ikke på døra der og da.

Nå står forandringene i kø. Kunnskapsøkonomien dreier seg både om velferdsstatens yrker - i helse, utdanning, omsorg og forvaltning - og om produksjon for globale markeder: høyteknologi og finans: medier og kultur: innovasjon og entreprenørskap, markedsføring og salg.

Endringspresset er høyt i alle bransjer. De livslange trygge jobbene i et kjent og stabilt arbeidsmiljø bli færre og færre. Digitalisering og globalisering øker kravene til omstilling og nyutvikling, prosjektarbeid og forandringsledelse.

Praktisk kompetanse

Bibliotekene trenger fagfolk med innsikt i tradisjonell bibliotekvirksomhet - den forsvinner ikke over natta - og som samtidig mestrer

• digitale teknologier
• utadrettet bruk av digitale teknologier - praktisk og pedagogisk - i forhold til dagens brukere
• forandringsarbeidet innad i organisasjonen

Noe kan oppnås ved å ansette folk med andre spesialiteter enn den klassiske bibliotekarutdanningen. Men hvis det krevende og innovative arbeidet i hovedsak settes ut, vil profesjonen undergrave seg selv. Den vil mestre det som var, men ikke det som kommer.

... in a rapidly changing world, these ecosystems must not only supply this workforce but also provide support for continuous learning and for the ongoing creation of new ideas and skills.

Derfor trenger også bibliotekfaget en "eliteutdanning" - rettet mot de tyngste og mest krevende oppgavene i praksisfeltet. Mange veier står åpne for bibliotekfolk som vil bli forskere i en akademisk tradisjon. I tillegg trenger vi attraktive læringsløp for de som sikter høyt og vil jobbe hardt i forhold til oppgavene og endringsprosessene i praktisk bibliotekvirksomhet.

Bratte bakker

Ordet elite har en tvetydig klang. I Norge er det Askeladden som får prinsessen og halve kongeriket. Han anstrenger seg ikke i utide, Det holder å være snill og nysgjerrig ...

Med eliteutdanning mener jeg ikke en lukket utdanning "for en elite", men rett og slett en utdanning som

• gir uvanlig høy faglig kompetanse
• på basis av uvanlig hardt arbeid

Den brede bachelorutdanningen med moderate arbeidskrav er det fortsatt behov for.

All organisert utdanning må forankres i studentenes virkelighet. Masseutdanning må rettes mot midtgruppen. De har barn, bijobber og et sosialt liv som de ønsker å pleie. Mange bor langt unna - og strever med tidsbudsjettet.

Gjennomsnittsstudentene sikter ikke mot faglige eller organisatoriske toppstillinger. De vil ha en normal arbeidsuke - både mens de studerer og senere i livet. Da kan det nyttige forenes med det bedagelige. De bør få en utdanning som aksepterer dette som premiss.

Læringstrykket kan gjerne økes noe - slik at arbeidsuka faktisk kommer opp til 35-40 timer. Krever vi mer som norm, stanger vi hodet i veggen. Hvorfor skal studenter jobbe hardere og leve enklere enn folk flest?

Men verden er urettferdig.. Profesjonen trenger også bibliotekarer med spisskompetanse. Den krever en annen type innsats.

Arild Underdal står opp klokken fire om morgenen, og liker å være på jobb senest klokken seks - forteller forskning.no.

De som vil - og har praktisk mulighet for - å prioritere intensiv læring gjennom en årrekke, bør derfor kunne velge en brattere vei enn flertallet.

Faglig styrke

I dag er det lite debatt om langsiktige utdanningsstrategier innad i profesjonen. Temaet er vanskelig, siden det synliggjør motstridende interesser i miljøet. Danmark og Bibliotekarforbundet der har nok kommet lenger.

Alle vil ha flere mastergradskandidater og mer forskning. Men strategi dreier seg om valg mellom ulike veier. Verken mastergrader eller forskning har verdi i seg selv. Det er deres bidrag til feltets og profesjonens utvikling de neste tiårene som må vurderes.

Søkingen til mediefag, bibliotekfag og journalistfag har gått kraftig ned de siste årene. Tilstandsrapport for UH-sektoren, s. 24.

Den diskusjonen forutsetter en skarp analyse - med debatt - om de deler av samfunnsutviklingen som virker inn på bibliotekene. Blikket må rettes ut før det kan rettes inn.

Jeg tror dette gjelder alle profesjoner som ønsker å hevde seg faglig i det 21. århundre. Foreløpig er det den digitale utfordringen som merkes best i bibliotekene. Men etter hvert som Kina, India og andre nye industriland kommer på banen, vil den globale konkurransen slå inn.

Norge er et høykostland, og viktige deler av bibliotekenes virksomhet kan komme til å "flagges ut". Ikke i år og ikke i 2009. Men kom tilbake i 2014 ...

Ressurser

• John Seely Brown and Richard P. Adler. Minds on Fire: Open Education, the Long Tail, and Learning 2.0. EDUCAUSE Review, vol. 43, no. 1 (January/February 2008): 16–32
• HiO. Pedagogisk utviklingssenter. 1bibliotekar
• Helge Høivik. Fragments
• Kari Frodesen (2007). Finnes det en bibliotekaridentitet?

Plinius

• SK 19/08. FoU-strategi 2008. Kunnskapsøkonomien krever en kunnskapsbasert profesjonalitet.

***

VEDLEGG 1

Det vil bli stadig mer bruk for arbeidskraft innenfor forretningsmessig tjenesteyting, dvs. ingeniører, sivilingeniører, IT-utdannede, økonomer, samfunnsvitere og humanister. Særlig vil det bli behov for ingeniører, sivilingeniører og IKTpersonell da mange ingeniører går av med pensjon i årene som kommer. Det forventes vekst i kunnskapsintensive næringer der Norge har fortrinn, og dette lar seg ikke realisere uten sterk vekst i antallet med teknologisk og realfaglig kompetanse. Dette er kompetanse det er mangel på i dag. Det vil også bli økt behov for lærere, og dette gjelder særlig realfagslærere. Videre vil det bli særlig stor mangel på hjelpepleiere, men også stort behov for sykepleier og leger.

Kilde: KD. Tilstandsrapport for UH-sektoren, s. 21-22

... det er mye kreativitet i opprettelsen av studietilbud særlig blant de mindre høyskolene i distriktene. I 2006 opprettet eksempelvis Høgskolen i Hedmark studietilbud i blant annet Nordic Forestry and Wildlife Management, Årsstudium i jakt, jaktorganisering og jaktguiding, Bachelor i Sport and Event Management
og årsstudium i globalisering og utvikling. Blant kreative fagtilbud opprettet i 2007 kan Bachelor i opplevelses- og attraksjonsutvikling ved Høgskolen i Lillehammer nevnes.

Tilstandsrapport for UH-sektoren, s. 23

VEDLEGG 2

Om rektorvalget 2001 i Universitas:

Arild Underdal er den vi som studenttillitsvalgte mener er best skikket for å klare denne oppgaven.

Han har evnen til å se fremover, han forstår at universitetene i større grad er nødt til å konkurrere med andre nasjonale, og ikke minst utenlandske, utdanningsinstitusjoner for å tiltrekke seg studenter. Han forstår at man vil få penger etter hva man yter, etter hvilken kvalitet man har på forskningen og undervisningen.

Skal Universitetet i Oslo klare å henge med i utviklingen må man ha evnen til å ta inn over seg disse nye utfordringene. Det betyr at man på enkelte områder er nødt til å gjøre institusjonen mer smidig og attraktiv. Det er en utfordring. Den utfordringen tar Arild Underdal.

Sedan i torsdags har jag haft förmånen att befinna mig i Almedalen för den årliga politikerveckan och i fredags var jag och lyssnade till statsminister Reinfeldts tal. Statsministerns tal, som knappast kan ha varit ett av hans bästa och som stundtals var helt obegripligt, innehöll som förväntat en längre del om arbetslösheten och arbetssökandes situation. Statsministern gav en lång utläggning om hur han hade förståelse för att man inte alltid är på topp och att alla människor saknar motivation ibland. Möjligen falskt, men inte särskilt märkvärdigt så långt. Men så plötsligt ger statsministern sin definition av begreppet omotiverad (som om hans publik inte behärskade det svenska språket). ”Omotiverad kan betyda olika saker för olika människor”, säger han vist. ”För mig är omotiverad en man som går bakom sin fru på IKEA”.

Ingen i publiken skriker ”jävla sexist”, ingen kastar ägg eller paraplyer, ingen går därifrån i protest. Däremot applåderar och skrattar många igenkännande. Jag vet inte vad som är värst: att statsministern ogenerat vågar skämta sexistiskt eller att hans publik finner det roande. Klart Almedalens lågvattenmärke.

Läs även andra bloggares åsikter om Almedalen, politik, Reinfeldt, moderaterna, tal, sexism, feminism

Noll tolerans. Noll resultat…

…skrev DN för drygt en vecka sedan om Bushadministrationens och dess medhjälpares War on drugs som utkämpas i bl a Colombia för att förstöra kokainskördarna. Klicka på bilden om du missat storyn!
Ett krav på nytänkande i den här frågan formulerades i den colombianska motsvarigheten till DN, El Tiempo i tidningens huvudledare (25/5) som en bön till FN och världen från miljardindustrins brutala botten:

“En ny global narkotikapolitik måste fokusera på folkhälsa, hitta en mellanväg mellan de förenklade polerna förbud och legalisering, erkänna vissa preparats relativa ofarlighet, göra skadelindring i stället för nolltolerans till ledstjärna samt bygga seriösa förebyggande kampanjer riktade mot ungdomar. Kort sagt: inse att en drogfri värld aldrig kan skapas, och att ren repression bara gör affären mer lukrativ.”

Det tycks vara många som tänker till nuförtiden. Inte en dag för tidigt!

Läs även andra bloggares åsikter om Drogdebatten, War on drugs, Narkotikapolitik, Colombia, Kokain, Nolltolerans, Skadelindring, Förbud, Legalisering, Militär, Mexiko, FN, DN, El Tiempo, Fiasko

"Think for yourself and question authority”

Timothy Leary (22 okt 1920-31 maj 1996)

"Tänk själv och ifrågasätt auktoriteten"

Läs även andra bloggares åsikter om Citat, Droger, Kaffe, LSD, Tim Leary, Visdomsord, Ord

1. Orsakar arbetsorganisation eller enskildas övriga sociala liv mest ohälsorelaterad stress?

2. Är det mera effektivt att inrikta anti-stress insatser på individ- eller organisationsnivå?

3. Vilka är de viktigaste organisations- och ledningsfaktorerna för att skapa en långsiktigt frisk, effektiv och stressresistent organisation?

De viktigaste slutsatserna är att organisationsfaktorer som såsom struktur och ledarskap påverkar hälsa mer än övriga sociala livsmönster. Nedvarvningsprogram har mycket kortvarig och begränsad effekt jämfört med att satsa på att utveckla organisation och ledning.

Läs mer på DN >>

För övrigt körs låten "10.000 Nights" med Alphabeat på repeat här hemma. En låt det svänger om. Å den gör mig sååå glad! :D

- Det europeiska samarbetet har på flera håll stärkt regionerna, säger Jimmy, ofta över nationsgränser, och på nationalstaters bekostnad. Den ordning med starka nationalstater som rådde före 1957 är inget bra alternativ. Men De gröna bör arbeta för att stärka subsidiaritetsprincipen – att beslut fattas på lägsta möjliga ändamålsenliga nivå och att den federala, överstatliga nivån reserveras för sant gränsöverskridande frågor: mänskliga rättigheter, ekologisk hållbarhet, konfliktlösning etc.

Läs resten av intervjun >>

***

Andra som argumenterat (betydligt bättre): Karin Strandås, Alex Lindskog (och utförligare på sin blogg) och Heiti Ernits (bara på sin blogg än så länge). Läs även Anders Wallners uppgörelse med några argument för utträde.

***

Den här krönikan i Sydsvenskan - som tar upp FRA-lagen och moderater som vill bli miljöpartister - är rätt kul. Inte minst avslutningen.

Om förälskelsen mellan besvikna liberaler och miljö-partiet ska bli mer än en sommarflirt, om den ska bli en hållbar relation som bär ända in i höstmörkret 2010. Då krävs att medlemmarna slopar det gröna kravet på ett EU-utträde.

Om De gröna vill locka liberaler så finns fler tips hos Kalle P.

***

Läs också Expressens ledarartikel, där debuterande ledarskribenten Johannes Forssberg gör en kärleksförklaring till De gröna. (Undrar om han läst det här.)

Tillägg: Jag vill understryka att jag inte delar skribentens syn på László Gönczi. Han är en klok person, även om jag inte alltid håller med honom.

***

Bloggkoll: Vänstra Stranden resonerar kring Sverigedemokraterna med utgång från Michael Hardt och Antonio Negri, Evelina tar över facklan från Amnesty Business Group och skriver om CSR och Kina-OS, Zaida kritiserar Piratpartiets låga andel kvinnor i ledningen, Annika gläds för Ingrid Betancourt, Catti skriver på PromeMorian att Sd gynnas av en svag opinion opposition, Roya uppmärksammar rasistiska traditioner på Lunds universitet, Karin har varit på ett seminarium om den svenska skolans eventuella attitydproblem och Emma är kritisk till S+Mp-uppgörelsen om FRA.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: EU, Europasamarbetet, Miljöpartiet, De gröna, Grönt Europa, subsidiaritet, subsidiaritetsprincipen, federalism, Romfördraget, nationalstaten, mänskliga rättigheter, fred, konflikthantering, ekologisk hållbarhet, Manchesterliberalism, FRA-lagen, FRA, moderater, liberaler, Radikale Venstre

Men detta översvämmande av bling-bling har inte bara glittriga sidor. På senare tid har jag fått uppfattningen att många låter sig provoceras av unga kvinnors konsumtionsvanor. Det är uppenbart att unga kvinnor varken bör ha mycket pengar att röra sig med eller spendera dem på sig själva och sitt utseende. För det tycks inte vara konsumtionshetsen i sig och det faktum att dessa pengar skulle kunna användas till något mycket bättre ändamål, utan snarare typen av prylar de unga tjejerna väljer att lägga sina (eller sina föräldrars) pengar på. För om man ser till det rena penningvärdet torde män konsumera mer än kvinnor. Skillnaden är bara att oftast köper en annan typ av prylar. Män hänger inte sina prylar över axeln när de går ut. Inte heller sitter de på deras fötter eller dinglar glittrande runt deras halsar. Däremot sitter de på väggen hemma i form av plattv:s och surroundsystem. Och de glider gärna ett extra varv runt kvarteret i dem, så att alla for sure ska ha sett deras specialbeställda fälgar. Så ge bling-blingbrudarna en break. Skillnaden mellan att köpa en penisförlängare i form av en BMW mot att köpa en Louis Vuitton, torde vara endast en – könsroller. 

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, kvinnor, semester, Louis Vuitton, mode, konsumtion

I all ödmjukhet så ser jag en parallell till mitt eget experiment med Onsdagsfonden kontra Avanza Zero. Synd att jag inte kom på att utmana Buffett bara! :)

Oavsett vad man tycker om Buffett, hedgefonder eller vadslagning i största allmänhet så ser man i artikeln en intressant genomgång av de avgifter som en fond-i-fond tar ut. Först är det 1% i årlig förvaltningsavgift, sedan tillkommer årlig förvaltningsavgift på 1,5% från den eller de hedgefonder som fonden väljer. 2,5% av kapitalet bränns upp årligen oavsett utveckling. En hedgefond tar sedan normalt ut 20% av vinsten, vilket ger 80% kvar till investeraren, i detta fall fond-i-fonden. Av dessa 80% tas minst 5% ut som ytterligare provision, vilket innebär att den slutliga kunden, som investerat i fond-i-fonden, endast får 76% av den avkastning som skapats.

Jämför detta med Vanguards S&P 500 indexfond som kostar max 0,15% i årlig avgift.

Om Protégé ska vinna vadslagningen så kommer det att krävas att de valda hedgefonderna går bra mycket bättre än index. Dessutom ska de klara av detta under en lång tidsperiod, och flera studier visar att hedgefonder har en tendens att gå som bäst när de är nystartade alternativt när aktiemarknaden är i en nedåtriktad trend. Skulle Protégé vinna vadet är de värda all respekt, men jag kan ändå inte låta bli att känna en dålig smak i munnen över de otroliga intäkter de drar in i förvaltningsarvode under resans gång. Det är i mina ögon inte ett schysst sätt att dra fördel av investerade pengar, och man fördelar risken högst ojämlikt med investerarna.

Läs även andra bloggares åsikter om Buffett, hedgefonder, index, indexfond, S&P 500, Avanza Zero, förvaltningsavgift

Bra, Apoteket! Initiativet visar att sex varken behöver vara tabubelagt eller exponerat. Jag tror även att många svenskar kommer att uppskatta möjligheten att inhandla sexleksaker utan att för den delen behöva utsätta sig för synen av pornografiska produkter. Ska jag köpa sexleksaker lovar jag att köpa dem hos er!

Läs även andra bloggares åsikter om sex, tips, samhälle, apoteket, pornografi, sexleksaker

Föredragen var varierande och väckte många tankar och diskussioner. Några jag var på handlade om:

SUFs kampanj Arbetarungdomar slår tillbaka.

Den fackliga reorganiseringen som pågår inom SACs olika lokala samorganisationer, i syfte att öka självorganiseringen ute på arbetsplatserna.

Ett historiskt föredrag om syndikalister och andra radikala fackliga aktivister i Västervikstrakten under tidigt 1900-tal.

Anatole Dolgoff pratade om hur det var att växa upp under samma tid i New York med anarkistiska föräldrar aktiva i IWW. IWW var en slagkraftig revolutionärt sinnad organisation. Till skillnad från övriga amerikanska fackföreningar organiserade man i första hand den oskolade, lägst betalda arbetskraften. Wobblies som dom kallades var inte sällan imigrantarbetare eller deras barn, man struntade i dom rasbarriärer som annars helt definierade landet vid denna tid. Och man hade många aktiva och stridbara kvinnor som talare, organisatörer och aktivister. Således tillhör IWW den syndikalistiska tradition som inte bara i ord, utan genom organisation och handling, hävdar att arbetarklassen klarar sig bäst utan gränser. Nationalitet, så kallad ras och kön är alla kategorier som i bästa fall är ointressanta och i sämsta fall splittrar oss. One Big Union var istället IWWs motto.

En representant från Autonoma Kärnan pratade om händelserna under det Italienska 70-talet. Ett kunnigt och intressant föredrag om en ytterst spännande, viktig, men ganska bortglömd tid. Detta ämne har jag skrivit ett tjockt specialarbete om när jag gick på komvux, och många gånger känt mig lockad att skriva en bok eller novellsamling om (men inser att förarbetet skulle bli för massivt). Så om du också tycker det är intressant med den militanta arbetarkampen i de italienska fabrikerna där arbetarna började bestämma sin egen arbetstid och uppfann en mängd nya kreativa kampformer, den nya kvinnorörelse som föddes där, dom jättelika så kallade självreduktionskampanjer genom vilka folk tillsammans sänkte priserna på allt från elräkningar till kollektivtrafiksbiljetter, BZ-rörelsens födelse eller den ungdomliga autonomiarörelsen. Då tycker jag att du ska kontakta Autonoma Kärnan och fråga efter deras föredrag.

Sist men inte minst kom två kvinnor från Malmö LS och berättade om den konflikt med en arbetsköpare som misshandlade sin anställde, som nu resulterat i att 26 strejkvakter blivit åtalade i en brottsmålsprocess. Om denna konflikt och framförallt dom absurda konsekvenserna -att strejkvakter i en varslad konflikt angrips fysiskt av polis, häktas och anmäls till tingsrätten. En situation unik i modern tid. Om Malmöpolisens kampanj mot syndikalistiska strejker under senare tid, där man med våld lagt sig i fackliga konflikter och ställt sig på arbetsköparnas sida. Om den speciella Malmöanda som möjliggjort händelseutvecklingen: en närmast korporativistisk socialdemokrati som känner sig mer än hotad av att ett självständigt fack utanför deras kontroll tillåter sig att ställa krav, och en högerradikalt färgad poliskår med en tradition av att hata vänstern och se det kommunistiska spöket överallt. Om en arbetsmarknad där servicessektorn, och inte minst restaurangbranchen, idag 2008 präglas av maktfullkomliga arbetsköpare, som tycker att de har rätt att hota och misshandla arbetarna, använda slavarbetskraft, och många gånger också har försänkningar i maffia eller annan organiserad brottslighet. Om kampanjen Malmö 26. Själv ska jag inte skriva mer om detta här och nu. Istället planerar jag att skriva en artikel om det, för dessa händelser förtjänar verkligen att föras fram i ljuset.

Slutligen gjorde jag det jag var där för, och höll själv ett föredrag. Titeln var Anti-fascistisk hisoria. Men det rörde sig om något mer begränsat, modern svensk anti-fascistisk historia från 1980-talet och framåt.

Jag berättade bland annat om det ökade behovet av självförsvar för en social och anarkistisk vänstermiljö som vid slutet av 80-talet utsattes för allt fler och grövre fysiska attacker från den nyvaknade fascist-miljön. Om tidsandan med en smygande kris som officiellt inte fanns, invandrarna som blev syndabock, ett ökande våld mot enskilda, brinnande flyktingförläggningar och rena mord från fasciströrelsens aktivister och sympatisörer. Fast ord som fascist eller nazist vågade inte tv-reportrarna säga. På 30 november stod därför konflikten officiellt mellan "karl den tolfte fans" och "anti-demonstranter". Jag berättade om dom små lokalgrupper som föddes ur nödvändigheten överallt i landet och kom samman som nätverk när dom upptäcte att dom fanns överallt. Om stora konfrontationer kring 30 november, Hessmarcherna, SDs valturné men också om skolpresentationer, basarbete och kampanjerna mot dom lokaler nazisterna hade, tidningsförsäljningen och den fascistiska rörelsens kassako, musikproduktionen.

Man kan se många intressanta mönster när man betraktar 90-talet i ett historiskt ljus. Ett är en fascist-rörelse på flykt under hela årtiondet: inställda, avbrutna eller flyttade tidningsutdelningar, demonstrationer och manifestationer, stängda lokaler. Ett annat är en stark folklig mobilisering till den militanta anti-fascismen. Gång på gång; i Malmö, Lund, Växjö, Stockholm, Roskilde, Greve och på många andra platser, fick vi se lokalbefolkningen strömma till och genom sitt antal möjliggöra dom anti-fascistiska framgångarna. Och gång på gång fick vi höra samma märkliga budskap i media: lokalbefolkningen är rädda, nyfikna ur allmänheten tittar på eller flyr. Konflikten beskrevs som en helt opolitisk intern uppgörelse mellan två kriminella extremistgäng, utan socialt sammanhang.

För mig verkar denna desinformation och demonisering i media tillsammans med den fysiska och rättsliga repressionen mot anti-fascister, som var som allra starkast under andra halvan av 90-talet, ha ett klart samband med våra framgångar. Genom inte minst 30 novenber 91, och den stora organiseringsvåg som följde i dess kölvatten, vände vi faktiskt trenden för den fascistiska rörelsen i Sverige. Innan detta datum surfade den på en framgångsvåg, efter detta datum var den i praktiken på flykt. Men det innebar också att vi mobiliserade/uppviglade människor att ta sina problem i egna händer och att gå ut på gatorna och visa att det var nog. Detta uppfattades säkerligen uppifrån som ett hot. Vi skulle kunna få med oss folk även i andra frågor eller, ännu hemskare tanke, inspirera dom att agera självständigt även i andra frågor.

De som idag säger att det är dom militanta anti-fascisternas fel att den folkliga mobiliseringen har minskat i samband med fascistdemonstrationer, är samma personer som på den tiden försökte stoppa den folkliga mobiliseringen. Genom att uppmana folk att "reagera" endast genom att tiga och vända ryggen till. Att agera eller ens yttra sig emot fasciströrelsen fick man absolut inte.

Mitt föredrag med efterföljande debatt pågick i en och en halv timme. Sen var jag tvungen att dra med bussen, men diskussionen fortsatte. Det var jättekul att märka intresset för dessa frågor.

Slutligen vill jag tacka arrangörerna för ett otroligt välplanerat arrangemang med god mat, tid för fritid, och stimulerande föredrag att ta med sig tillbaka i vardagen igen. Tack också alla trevliga kamrater, både er jag kände innan och er jag nu lärt känna. Hoppas ni alla får en fortsatt fin sommar!

Varför är våra politiker och militärer så fega och inrättade i det lögnaktiga anglo-amerikanska spelet? Varför suger de så krampakigt på drakens lem? Det behövs fler som vågar stå upp emot denna utvecklig mot en totalitär korporativ världsordning. När får vi se en rakryggad svensk politiker som vågar ta striden? Det är skönt att se folk som den gamle tyske politikern Andreas von Bülow ta ton och leverera några salvor gentemot etablissemangets lögner. Se bland annat denna utmärkta dokumentär om 9/11 (tar upp en del om Afghanistan också) http://www.videocommunity.com/pc/pc/display/7167