I fredags såg jag dansverket The Ungentle Guest i nya Operahuset i Köpenhamn, en stark koreografi av Constantine Baecher. En aspekt i det intresserade mig särskilt: hur kärleken kan vara destruktiv. I detta fall började en stark, äldre man att vurma för en mystisk besökare, en ung man (visade det sig) som efter ett tag blommade ut som söt och lockande. Den äldre blev besatt. Men under ytan lurade faran. Dödlig sådan. Det gäller att se upp och tänka nyktert. Distans till romantisk kärlek — och att inte tränga sig på andra, så att de känner sig kontrollerade och trängda — är något att nogsamt överväga. (Foto: David Amzallag.)

Maria Callas liv uppbär vissa likheter med detta scenario.

Rapporten ligger på en side øverst på bloggsiden.

Da jeg startet dette feltarbeidet fikk jeg utdelt et nøkkelknippe til noen rom som jeg ikke kjente så godt fra før. Jeg vil takke dere for dansen, sangen og gledene dere åpnet opp for og lot meg få være en del av. 

         T a k k !

Dessutom ser det väldigt fint ut med alla slöjorna i olika färger. Jag köpte en egen på en gång, aprikosfärgad. Jag tror den passar bra till alla mina pengasjalar. Rött, gult, rosa och guld. Det är nog fint.

Det blir rätt mycket pengar som jag lägger ner på dansen. Men det är värt det om jag har råd och det har jag nu. Då får man ju passa på. Det känns ändå som att det är en vettig grej att spendera min lön på, istället för märkes jeans eller handväskor.

Länk1 Länk2

et speilbilde i vannet
speiles i meg, vinker til meg
og uten egen vilje vinkes jeg tilbake

hav danser med himmel
månen forsvinner bak en sky
mørket åpner seg opp og slipper meg fri

Ur budosynpunkt finns massor att säga förstås, massor av negativa saker - men kinomichi är inte budo, så det är irrelevant. Jag som ser vad jag brukar kallas "den dansigaste aikido som finns i Sverige" som "min" aikido tilltalas något oerhört av tanken på dansliknande aikidoformer, såväl som aikidoliknande dansformer.

Under hela min aikidotid predikades vikten av att söka sig nedåt. Mina sista år lärde jag mig metoder för att rota mig i marken genom kroppens egen inre strukturer, att utnyttja dess mekanismer på bra sätt. Dessa kinomichi-utövare står på så oerhört raka ben, och kan väl aldrig någonsin uppleva någon kontakt med marken? Snarare trippar de omkring, nästan som om de hela tiden svävar några millimeter ovanför den.

Med några få undantag ser de utövande ut som planeter som snurrar runt på egen hand, utan särskilt mycket kontakt med den andre. De behåller sitt eget centrum, och får aldrig tag i den andres. Det är svårt att urskilja någon intention med rörelserna. Den som gör tekniken är så försiktig så försiktig med den andres kropp, vill inte påverka dess hållning alls. Resultatet blir att kontakten uteblir - så det det i vart fall ut för mig.

Jämfört med andra filmer jag sett med kinomichi tar de mycket fall i den här skolan, och de faller bra. De faller även högt och läraren gör till och med en koshinage, höftkast. Om han inte ursprungligen är skolad i aikido, då blir jag förvånad! Där eleverna rör sig i samma långsamma tempo genom hela teknikerna - om det nu ska kallas tekniker - så accelererar och retarderar han på sätt som gör rörelserna levande.

Hakaman, byxkjolen, är ett opraktiskt klädesplagg som jag är glad att slippa. Varför använder de den... varför. Den är ju bara jobbig.

Jag skulle väldigt gärna testa kinomichi, men betvivlar att jag i längden skulle vara nöjd med arten. Däremot skulle jag gärna konstruera en liknande dansig konstform, en icke-budo, baserad på min egen aikido. Vad tror ni om det som framtidsplan? Ta mig ner till Frankrike och träna kinomichi i något år, återvända hem, skapa min egen syntes, hålla svindyra lektioner och bli rik.

Kanske inte.

------

Andra bloggar om kinomichi, ki no michi, aikido, dans

Jo, det är sant... Har hört från en mycket säker källa att den här söta, lilla Lotta inte är så himla söt längre.

Hon växte tydligen upp och blev en riktig bitch.

Det tar mig emot att ens säga orden Lotta på bråkmakargatan och bitch i samma mening...

Jag tycker ju att den filmen är så bra... Och att Lotta är så gullig... Den är liksom bara mysig... Eller var, får jag väl säga då...

Nu kommer jag ju bara tänka att lilla Lotta är en elak översittarhäxa som tror att hon är nåt, också kommer jag ju att bli jätteirriterad för det. Kunde hon inte bara fortsatt att vara rar?!?

Marvin gillar den sången oxå... Vi brukar sjunga och dansa till den hemma.

Mitt liv är förstört...

Why Lotta?! WHY!?!

undefined, par nicole fayadµ
Il n'y a pas eu de grève générale sur des revendications salariales. Il y a eu une "réaction" du Hezbollah – qui instrumentalise ses alliés comme il veut – à des décisions prises par le gouvernement sur son système parallèle de communication et sur l'éviction d'un cadre sécuritaire de l'armée proche du Hezb. Décisions qui auraient mis du temps à avant d'être exécutées vu les blocages administratifs.

Ambiance ? La même que dans les années 1975-1990, quand il y avait des guéguerres de rues et de prises de position. La nuance ? Très peu de résistance puisque peu d'armes et d'entraînement du côté de la majorité, une armée qui joue à la Finul mais qui au moins reste unie, les régions "chrétiennes" épargnées jusquà présent. L'aéroport fermé donne un sentiment d'asphyxie. Le même que lors du blocus israélien de 2006. Les bruits et les cris des gens dans les quartiers chauds font mal. La façon dont les vainqueurs pavanent écoeure.

La pluie de cette nuit était incroyablement symbolique : les cieux se fâchent quand Beyrouth sombre dans l'absurde. On ne comprend pas où ils veulent en venir. Les humiliations ne seront pas oubliées facilement. Coup d'Etat sous couvert de revendications syndicales, quelle hypocrisie... Sur la ligne de démarcation côté chrétien, la balle perdue sur mon balcon donne un sentiment d'urgence. J'attends et compte bien aider toute initiative de la société civile pour hurler que ÇA SUFFIT.

8 mai, par Sabine Le Stum
Le Hezbollah tient l'aéroport, les entrées et sorties du pays – la star de la chanson arabe Fayrouz était coincée dedans, hier soir. De nombreuses routes sont coupées. Il y a des combats, ça reste flou, mais il y en a : on entend mitraillettes et obus, au loin, pas si loin, le Liban est si petit, en 50 mètres, tout peut changer. Al-Manar montre l'intérieur des locaux dévastés d'un parti sunnite, gros plan sur les bouteilles de vin, à la cave.

De leur coté, les sunnites dénoncent un "coup". Hassan Nasrallah a pris la parole à 16 heures. Chaque TV et chaque radio du pays, dans toutes les pièces et toutes les rues, faisait entendre son discours. Comme tout le monde, on scotche aux informations. Dans les quartiers chrétiens, les magasins sont à peu près ouverts. Il fait beau. Les mines sont plutôt fermées, comme les routes. Il y a peu de monde dans les rues, mais il y en a. Deux petites filles et un papa qui mangent des glaces. Il paraît que les gens stockent de la nourriture et font le plein d'essence. Les rayons du Monoprix sont clairsemés. Problème d'approvisionnement ? Le camion de mon maraîcher, en direct de la Beeka, où ça canarde, est là. Les figuiers commencent à sentir bon, les fleurs de glycine tombent en pluie sur le sol. L'événement n'arrête pas toujours le quotidien, c'est ce contraste qui est étrange. On peut continuer à prendre sa douche, se promener, bouquiner, mais il faudrait être bien fou pour ne pas avoir les enjeux en tête : guerre et paix, rien que ça.

Achrafieh, vendredi après-midi, par Martin Lampprecht
Hier soir, de mon balcon sur la colline d'Achrafieh, j'observe les affrontements à Ras el-Nabaa et sur la rue de Damas. Vers 8 heures, un immeuble à côté de l'université Saint-Joseph, aux alentours de l'archevêché grec catholique, est frappé par des grenades et prend feu. La bataille continue jusqu'à 3 heures du matin, quand un orage avec des pluies diluviennes y met fin.

Ce matin, vers 11 heures je pars pour faire les courses, rue Achrafieh. Le supermarché est envahi par les amasseurs de provisions, familles, couples, vieilles dames avec leurs femmes de ménage. Les chariots pleins : eau, lait UHT, conserves. La file à la caisse est longue. Les gens sont très calmes, patients, polis. Quelques uns plaisantent : dehors, c'est la guerre, mais au moins nous, dans le supermarché, restons civilisés. Je rentre chez moi et j'attends. Parfois, des tirs lointains ; mais en somme, tout reste calme.

Tension palpable, par Jean-Paul CAPEB

La tension est palpable, bien avant les débuts des tirs de jeudi. Nous avons passé la soirée en écoutant les tirs de Kalachnikov et d'armes plus lourdes ; cependant, pour le moment, la vie continue dans le quartier chrétien de Achrafieh. Pour ma part, je devais repartir en France ce soir, mais avec l'aéroport fermé les réflexes de la guerre revienne : prudence, portable ouvert, radios branchées, en état d'alerte, mais en continuant à vivre car le Liban vit toujours ! La zone musulmane de Hamra a fait l'objet de vifs combats et ceux qui ont eu la chance de partir se sont réfugiés dans des zones "en paix". On est donc réduits à l'attente, malgré tout sereine. Ce matin, très peu de tirs. C'est le calme, pour le moment.

Le blocus de Beyrouth, par Marie-Thérèse Zouein Tabet
Beyrouth, ville fantôme ce soir. Seules les détonations, des grosses déflagrations et les balles percent cette nuit sans lune. Habitant un quartier chaud de la ville, celui de Ras El Nabeh, nous sommes coincés avec mon époux. Nos enfants, à qui nous avons demandé de ne pas rentrer, sont bloqués hors de la maison, le quartier étant cerné. Ce qui est sûr c'est que nous avons décidé de ne pas quitter notre appartement cette fois-ci pour fuir vers la montagne. Il est temps de crever l'abcès pour savoir sur quel pied danser ! Libanaise, chrétienne, j'ai participé à la marche du 14 mars pour l'indépendance. J'entends les blindés de l'armée se déplacer sur la rue de Damas, artère principale de la capitale, puis le silence plane subitement.

Eller vad ska man kalla det? Imponerande är det i alla fall! Och vackert tycker jag.

Cum spunem acum cateva zile, noi romanii sarbatorim de toate. Astazi Zilua Europei. Pana aici nimic deosebit. Am venit de la servici, am vazut o gramada de lume in fata Casei de Cultura, o muzica puternica de-ti tremura stomacul, lume cunoscuta, parinti ce-si asteptau copiii dupa reprezentatie. Un prieten de familie ne-a explicat prin tipete ca fiul lui se reproduce pe scena improvizata, asa ca hai si noi sa-l vedem dansand. Ne-am strecurat prin multimea care avea o miscare brauniana si am vazut copii si tineri minunati care au cantat si au dansat. Au cantat muzica usoara si populara, au dansat rock, flamengo, pe muzica traditionala germana, tiganeasca, momarlaneasca sau din Oas. Bravo lor, cinste parintilor, dascalilor si instructorilor.  Frumos, mi-a umplus sufletul de bucurie si emotie. Mi-am adus cu drag aminte de perioada cand si fiul meu participa la astfel de spectacole. De fapt, nu chiar de acest gen. Erau alte vremuri, dar copiii sunt draguti si emotionanti si atunci si acum. Pacat ca acest moment special creat de copii si tineri a fost exploatat de candidatii la primarie prin implicarea politicului in spectacol. S-au intrecut unii pe altii prin imbracarea copiilor in "uniforme" rosii, galbene, portocalii si albastre. Chibiti cu pliante, calandare si baloane de toate culorile. Pe jos mizerie creata de aruncarea flayerelor. Adica bani aruncati. O campanie electorala scumpa. Am vazut figuri pe care nu le vezi in alte imprejurari alaturi de lumea de rand. Acum au coborat din lumea lor buna in randul maselor, se leganau in ritmul muzicii, zambeau in dreapta si in stanga fluturandu-si fularele colorate. Probabil dupa terminarea spectacolului, in noapte vor fii si artificii. Sa vedem cum isi vor impartii bolta cereasca ! Dupa trecerea campaniei si ocuparea fotoliilor, de orice fel, dispar din nou. Le mai vedem fata peste patru ani sau pe stalpii din oras, pe afise murdare si rupte.

Så avsluttet vi en runde med Meditasjon og dans i kveld. Vi har vært en gruppe som har møttes de siste 5 tirsdagene. Noen av deltakerne var nye og uerfarne mens andre har lang erfaring. Så det har vært en blandet gruppe, både med hensyn til alder og erfaring. 

Alle har vært fantastiske og har vært med på å skape en nydelig gruppeenergi. I denne energien har det blitt mer og mer trygt for alle å "slippe taket" og åpne opp for nye dimensjoner og krefter i eget liv.

Bente B.

merci a rayan,mick,renda et anais

[dailymotion id=x5by8o&v3]

Asa ca,daca aveti posibilitatea sa ajungeti la acest show nemaipomenit,nu-l ratati sub nicio forma!

Pentru conformitate,poftiti si un filmulet cu trupa de dans condusa de Michael Flatley:

* 1 Composition
* 2 Élection mars 2008
* 3 Voir aussi
* 4 Notes, sources et références

Composition [modifier]

Le canton de Trappes se confond avec la commune de :

* Trappes : 28 812 habitants (chef-lieu de canton),

Élection mars 2008 [modifier]

Mme Jeanine Mary (PS) a été élue dans ce canton le 16 mars 2008 avec 68,89% des voix[1].

Pierre Bédier (UMP) a été réélu président du conseil général le 20 mars 2008 par 29 voix sur les 39 conseillers généraux du département[2].

Voir aussi [modifier]

Canton | Cantons des Yvelines

Composition [modifier]

Le canton de Saint-Nom-la-Bretèche comprend 8 communes de :

* Bailly : 4 094 habitants,
* Chavenay : 1 752 habitants,
* Feucherolles : 2 806 habitants,
* L'Étang-la-Ville : 4 496 habitants,
* Noisy-le-Roi : 7 718 habitants,
* Rennemoulin : 128 habitants,
* Saint-Nom-la-Bretèche : 4 966 habitants (chef-lieu de canton),
* Villepreux : 9 601 habitants,

Torsdag: När vi äntligen kom fram till Göteborg så hann man precis köpa sig en korv till lunch innan X2000 skulle ta oss till Halmstad. När vi kom fram konka vi ut alla grejer, men glömde en kvar på tåget. Hon hann nämligen inte av! Så hon fick sig en tripp till Lund, innan hon fick komma tillbaka och hoppa av i Halmstad. Tokigt, men sant. Tur det gick bra ändå! Nåja, när vi kom fram till Kattegattgymnasiet, där stora orkestern övade, så fick vi en macka, och sen var det bara att börja öva. Efter det blev det kvällsmat i Immanuelskyrkan, pastasallad. Sen var det Öppen Konsert, där Linköpings blås, och nån Brassensemble spelade. Sen 21:30 var det Himlaväsens tur, ett Storband som man bara måste gilla! Dom är roliga på scen, och otroligt duktiga. Tyvärr glömde jag kameran, så från det har jag bara nån mobilbild tror jag. Typiskt...

Fredag: Övning hela förmiddan. På eftermiddan var det seminarium, där jag och 6st till från Norrfjärdens Blåset hade dans. Fick lära oss en dans till "Ropa till Gud". Så det var kul. Sen var det övning igen, innan det blev kvällsmat på Immanuelkyrkan. 20:00 var det Bodekull Gospel & Jazz Orchestras tur att stå på scen, och 21:30 var det Norrfjärdens Blås tur. Vi spelade på en stipendiekonsert, där våra två ledare fick Börje Gustavssons-stipendiet. Och i slutet fick vi stående ovationer! Så man kan väl säga att vi är bäst helt enkelt!

Lördag: Kort övninng på morron innan det bar av till Stora Sporthallen för samling och avtåg. Vi mascherade in till Stora Torget, och där spelade Linköpings Blås. Sen blev det lunch på Kattegatt, innan det var fritt fram till kl 17:00 då vi skulle ha genrep i Stora Sporthallen. Så innan dess hann jag äta årets första mjukglass! Gott, men kanske inte alltför mycket smak.. Genrepet gick lite sådär, men det ska det ju göra, för då går det bra på konserten sen. Och det gick det ju! Dom spelade in det, så jag hoppas man kan fixa sig en inspelning sen, är alltid kul att ha. Och när Jonasviten var över, vilken var våran konsert, så blev det kvällsmat på Immanuelskyrkan, för sista gången. oturligt nog blev det ingen caféspelning, så det blev en hyffsat tidigt kväll (22:30).

Söndag: Klev upp vid halv9. Fixade fram frukost, och vid 9 började alla komma och äta. Fixade även kvällsmackor. Sen packade alla ihop, och begav sig till Kattegatt för att vänta ut tiden i solen. Bussen skulle komma först 12:15, och efter det blev det lunch. Men vi hade typ 2h att döda innan dess, så vi hoppade lite låtsashopprep, såg fotbollsmatch och satt i det gröna gräset och mådde väl. Sen blev det avfärd därifrån, och 14:00 skulle flyget lyfta. Blev lite strul vid incheckningen, för man var tvungen att ha ID för att få flyga, så hälften av alla unga fick skriva på nån ID-handling. Men då fick dom inte ha med sig nåt bagage, så då fick vissa ha dubbla bagage. Knäppt, men så var det visst. Alla kom då med, och så även allt bagage. När vi kom till Arlanda, blev det Arlanda Express in till centralen. Och väl där så blev det att vänta en timme på tåget hemåt. Jag och E skulle gå och köpa en korv, men det var himlades svårt att få sig en korvstackare på hela centralen! Vi ville inte äta strips, och absolut inga McDonalds eller Burger King-burgare. Inte mat från StreetFood heller, för det är sånt som jag inte äter. Det var nämligen så att vi gick till PressStop, men där var korvarna inte färdiga. Då gick vi till det lilla Pressbyrån, men där hade dom inga. Då Gick vi tillbaka på stora Pressbyrån (samma som PressStop) men där var dom inte heller riktigt klara, och bad oss gå till andra kassan (PressStop, där vi var först). När vi väl kom fram till kassa, för det var ju väldiga köer överallt, så var dom på gränsen till klara. Men då sa jag att jag tar en korv om än den är kall, eller inte helt igenomvarm. Så gå fick vi oss var sin korv, som var lagom varm rakt igenom. Hann precis äta upp den och mina Ben & Jerrys-glass med Cookie Dough-smak innan vi gick på tåget. Väl där så spelade vi lite kort, (vissa är riktigt dåliga förlorare, även om hann inte förlora) skrattade, pratade, åt godis och chips och choklad och mackor. Sen blev kl närmare 11, och vi bäddade upp och la oss.

Måndag: Konuktören kommer 30min innan avstigning och väcker oss. Man klär sig i sömnen och tillslut är man framme i Älvsbyn igen. Kl är då 6:17. Ett grått, blött och mulen Älvsbyn möter oss. Och Halmstad som var soligt och varmt hela tiden! När jag kom hem la jag mig för att sova en timme eller två, men när jag vaknar är kl halv12! Så jag är utvilad nu, och sover säkert gott inatt ändå!

Kolla in bilderna på min Pixbox.