Nästa osköna grej är att E har grabbkväll/pokerkväll med 6 av sina killkompisar. Nackdelen är att han har den hemma hos oss och jag är inte riktit "bjuden", vilket blir problematisk med en lägenhet på 46 kvadrat. Jag har (visserligen frivilligt) förvisat mig själv till sovalkoven och "gömmer mig" där. Dock lite tråkigt har man.

Det finns små funderingar på att åka ut och cykla i syfte att motionera. Såg ett diagram som visade att om man cyklade 20 km/h så förbrände man 90 kcal per 10e minut utan vila. Dvs på en timme förbränner man 540 kcal (med vila kanske ca 500?) Räknar lite snabbt ut att jag fått i mig 2500 kcal i dag (damn me for that chocolate).  Är visserligen vad jag borde ligga på för att gå plus-minus-noll men en annan vill inte längre gå plus-minus-noll. Är ju helt klart godiset som förstör allt, men jag har så kass diciplin, skulle jag dock cykla en timme per dag skulle jag kunna äta 100 g choklad/dag (och äta som jag gör nu) och gå ned i vikt. Och alla dagar är man ju inte godis heller så det hela är ju lovande. OM, om jag skulle hålla diciplinen på att cykla.

Det som stör mig så jävla mycket är att denna staden där jag bor är så icke-cykelanpassat. I den norrländska staden där jag bodde förr fanns det massor med cykelvägar och det var lätt att bara dra ut och cykla, år faktiskt vilket håll man ville. Min favorit var att cykla till ica 6-7 km bort, brevid en älv och lagom jobbigt. På ica't kunde man till och med handla en choclate chip cookies med gott samvete men oftast blev det physalis eller druvor jag köpte. Då jag inte gymmade, styrketränade eller höll på med kampsport så blev det mot ica (och hem) 3-5 gånger i veckan, ibland utan att köpa något förstås.

Trots att jag bott här i ca 1 år har jag inte ännu hittat en bra cykelväg ännu. En annan negativ sak med denna stad är att det markant sluttar vilket gör att det är fruktansvärt jobbigt en väg och fruktansvärt lätt ett annat håll. Personligen föredrar jag hyfsat jämt underlag med eventuella tillfälliga upp och ned. Är ju så opeppande om det är jobbigt hela tiden, svårt att hålla tempot då.

Nøgleordene er planlægning, struktur og målrettethed. Motivationen ligger i den personlige udfordring, og nederlag gør ondt. Men måske er det i virkeligheden smerten, der er drivkraften.

Charlotte Holk Kristiansen er målrettet. Hun dyrker karriere, er 32 år og arbejder til daglig som Corporate Communications Consultant for GN Store Nord. Og hun elsker udfordringer.

"Det handler om at sætte sig mål og bevise sig selv," forklarer Charlotte.

Slaget ved Marathon
I 2004 satte Charlotte sig et mål. Hun ville løbe marathon. Og hun ville ikke blot gennemføre. Tiden skulle være god.

"Jeg researchede emnet og besluttede, at jeg skulle gennemføre i en tid på 3 ½ time," fortæller Charlotte. "Jeg begyndte at løbetræne med Sparta. Jeg var lige flyttet til København, så det rummede også en positiv element socialt at træne med andre - og så lærte jeg byen at kende."

Charlotte trænede i tre måneder op til Copenhagen Marathon. Men tre uger inde løbet, løb hun ind i en skade.

"Jeg fik en overbelastningsskade. Jeg kunne ikke løbe og måtte i stedet gå-træne," fortæller Charlotte.

Men Charlotte gav ikke op. Hun begyndte på fysioterapeutisk genoptræning og gå-trænede. Og tre uger senere gennemførte hun sin første marathon i tiden 3 timer og 51 minutter.

Krisen i Køge
Det næste bump på vejen var Køgeklassikeren Tøse-Runden. En ny udfordring på 114 km. På cykel og kun for kvinder. Men Charlotte begik en fejl.

"Det var jo bare en cykeltur. Jeg havde før cyklet 80 km med oppakning på cykelferie. Så 114 km kunne jo ikke være det store," fortæller Charlotte.

Charlotte sprang over det lave gærde og droppede sin vante målrettede tilgang til udfordringen. Hun cykeltrænede en smule, og gjorde ellers ikke det store ud af træningen. Men knap halvejs inde i løbet punkterede hun. Charlotte havde hverken lappegrejer eller ekstra slange med og måtte udgå af løbet. Et nederlag.

"Jeg havde slet ikke overvejet, at det var nødvendigt. Det med at lappe cykler er noget, drenge gør. Jeg forledte mig på min feminine intuition i stedet for at fokusere på opgaven. Det tog helt pusten fra mig," fortæller Charlotte.

Fejlen nager stadig Charlotte.

Mors datter
Charlotte nærer selv en toeri om, hvad der driver hende til hele tiden at udfordre sig selv. Da Charlotte var en lille pige blev hendes forældre skilt. Moren flyttede og efterlod Charlotte med en følelse af at være fravalgt.

"Den følelse har fulgt mig lige siden. Og det handler nok i virkeligheden om, at jeg vil bevise, at jeg er noget værd. Bevise over for min mor at hun tog fejl," fortæller Charlotte.

Så blev det inte som vi alla nu vet.

Det var en hel del otur, simdräkter som sprack tex.

Kallur som äntligen inte kännde av sin skada kom inte så långt.

Holm som så gärna ville avsluta med ett OSguld.

Skyttet som gick åt skogen.

Segelbåtar som var där det inte blåste osv.

Man kan i många fall säga att det var massmedia som drev upp förväntningarna men inte alltid.

Det fanns ett par Svenska deltagare som själva under OS påtalade att jag känner faktiskt att jag kan ta medalj men när verkligheten kom ifatt dem så slutade de nästan sist.

Har man bra koll på sina motståndare då?  eller kanske man bara vill synas lite. De fick os att titta på sporter som vi annars aldrig tittar på som Tex Mountainbike, Triathlon & Taekwondo.

Var det slumpen att vi tillslut fick med os 4 silvermedaljer och 1 bronsmedalj från OS??

 Nej det var stenhård träning och ett jävlar anamma. Ingen av de Svenskar jag såg tävla under OS gjorde en halvhjärtad insats. Det syntes tydligt att de gav sitt allt hela tiden.

Karolina Kedzierska i Taekwondo bröt tillockmed flera tår under tävlingen, det är riktig kämparanda det.

Min stora favorit från detta OS är dock Emma Samuelsson i Värja som var kaxig och orädd. Jag tror att Emma kommer vara ett av våra stora medaljhopp i OS 2012 i London.

Många SK:experter HÄR (kan du läsa vad en skriver). De tycker att Kluft inte skulle bytt sport, istället skulle hon fortsätta trotts att hon var oinspirerad BARA för att få ett OS guld. De har fattat nada av vad sport är.

Det viktigaste när man sportar är att man har kul och att man gör det frivilligt och inte bara för att samla medaljer. Sport handlar om att göra det man tycker är kul och vill man tävla så måste man träna hårt, vill man tävla i OS måste man tävla otroligt hårt. Det har alla Svenska deltagare gjort.

Många Svenska OSdeltagare har säkert insett att de inte är tillräckligt bra ännu för att utmana de allra bästa i Världen under ett OS. Det är inget fel i det. Det är INTE bara medaljer som räknas.

Jag är inte besviken, inte ett dugg.

Jag är otroligt stolt över alla dessa idrottsstjärnor vi har i vårt land. Människor som offrar så mycket tid & socialt liv. De tränar stenhårt många timmar varje dag året runt för att bli bra i en sport som dom för det mesta inte blir rik på.

De är värda all respekt som finns. De är bland de bästa i Världen i sin sport. De har fått tävla med de bästa i världen.

Många ser en 6:e plats som en besvikelse men att vara den bland de 6 bästa i Världen det är otroligt bra. Det är fantastiskt bra.

Vi alla borde vara stolta. Ingen Svensk idrottsman har försökt att få bättre resultat med hjälp av fusk på något sätt.

Vi borde vara stolta över våra Osdeltagare som alla gav allt för att prestera så bra som det någonsin gick.

Jag är i alla fall väldigt stolt över alla våra OSdeltagare

MVH
zzeezz

Idioter, vi ska skicka er till OS nästa gång så får idrottarna klaga på er istället.

"NEJ, hon är tvåa!"
Så utropade komentatorn när Emma Johanson gick i mål.

Sverige har tagit tre silver och ett brons i OS, borträknat Aras resultat. Inget guld. Det sämsta OS på länge.
I OS-studion så sitter folk och är sura över att idrottarna inte tar guld. Vad är det för stil? Sätt er på en cykel själva och försök tävla mot några av världens största och starkaste. Hoppa tresteg själva och ta er över 7an. Hoppa över två meter upp i luften!

Vi borde fan vara stolta över hur bra det gått för svenskarna, vi har tagit oss till finaler och tagit några medaljer. Vi har ju inte åkt ut direkt, eller? Vad är ni rädda för, att folk ska skratta åt Sverige?

Kina ska skämmas för att de fått OS när de bryter mot de männskliga rättigheterna. Men alla experter, programledare och resten som tycker att allt är förlorat borde skämmas för att de sitter hemma i sköna soffor och klagar borde också skämmas.

Tillslut var de framme i Stockholm.

Idag var det många cyklister som tog sig mellan Uppsala och Stockholm- Gärdet. Det var etappernas kortaste tur och nu är Ride och Hope  över ivartfall för i år.

Dagen bjöd tyvärr på regn och blåst som i starten förra veckan, samt lite punkteringar bland annat strax före mål, men stämningen var på topp  som den varit hela veckan.

Alexander kommer säkert att när han vilat sig några komma men en sammanfattning/reflektion över den gångna veckan.

Men både i måndags och fredags gav jag mig ut och cyklade med bättre resultat än vanligt. Hastigheten var högre och jag kände att jag orkade mycket mer i backarna vilket jag var relativt glad för. Samtidigt ligger hastigheten fortfarande lägre än i mitten av sommaren så helst vill jag tillbaka dit. Men kanske snart...

Idag stack jag ut och sprang och kände att stegfrekvensen låg bättre än vanligt, kände mig varken pigg eller trött men märkte när jag kom till bron i slutet av reningsdammarna att det inte bara kändes som om det gick ovanligt fort - det gick faktiskt fort. Jag brukar vara där runt den 30e minuten men den här gången tog det bara 26 minuter. Totalt tog 51 minuters rundan 45,5 minuter den här gången. Det är absolut det snabbaste jag sprungit på en så lång sträcka, kanske det snabbaste någonsin. PB! :D

Gårdagskvällen blev lite extra lyxig då de blev sponsarade med rum på Scandic, sova ut i riktig säng innan slutetappen måste kännas ljuvligt. Fint initiviativ av sponsorn.

Hoppas det blir en fin dag ute på gärdet, mer info om finalen idag kommer

Vi säger inte farväl utan, på återseende.

Antalet svåra olyckor har ökat. En av de förklaringar som anges är trafikpolitiken i Stockholm, där man har prioriterat bilarnas framkomlighet och möjlighet att köra fort på bekostnad av i princip allt annat. Gående och cykling sker mer eller mindre på bilismens nåder.

Detta kan vi bland annat tacka det avgående trafikborgarråd Mikael Söderlund för, då han är en bilkramare av rang. Under Söderlunds tid som trafikborgarråd har satsningen på gångtrafik och cykling i stort sett avstannat, medan bilismen prioriterats. I Söderlunds värld ska alla köra bil, även i innerstan. Eller?

Det känns som en väldigt trist utveckling.

Staden behöver inte nödvändigtvis fler cykelbanor. Det finns ett ganska väl utbyggt nät av cykelfält och cykelbanor i innerstan. Nu måste vi se till att de går att använda. De ska - inte helt oväntat - användas av just cyklister. De ska inte användas som taxistolpar eller p-platser. Tyvärr gör staden och den lokala trafikpolisen i princip inte ett dugg för att hålla cykelfälten fria från parkerade fordon. Det vet stadens bilister om, och därför fortsätter man att använda cykelfälten som p-platser.

Är det verkligen så svårt att göra någonting åt det problemet, eller handlar det om den lokala trafikpolitiken? Det finns ju resurser att jaga cyklister som bryter mot trafikreglerna, så varför inte hålla samma koll på bilisterna?

Ett annat problem som tas upp i en av artiklarna är även hur cykelbanorna är planerade. Jag skulle i egenskap av året runt-cyklist vilja säga att de överlag är dåligt planerade. Och i många fall är rent livsfarliga. Jag anser liksom Linus, dvs killen i artikeln, att det ofta är problem med sikten och framkomligheten. För att cykelbanorna är planerade av människor som inte själva cyklar?

Inte helt sällan skyms sikten i trånga krökar av träd och buskage som växer ut över vägen. Dessutom är cykelbanorna ofta väldigt smala, så smala att det knappt finns plats för två cyklister att mötas utan att någon måste över på den del som (ibland) är markerad som gångbana.

Och precis som Linus tycker jag att man ofta cyklar ganska fort. Men missförstå inte, det är det som är tanken. Den som pendlar 1-2 mil på cykel kan inte sitta och smådutta i 5 km/h, då tar det evigheter att komma fram, för om cykeln ska fungera som transportmedel måste man kunna hålla god fart. Och man måste dessutom kunna cykla så rak väg som möjligt utan att tvingas ta en massa omvägar.

I alla dessa avseenden anser jag att Stockholm förtjänar ett dåligt betyg. Staden måste helt enkelt börja ta cyklingen på större allvar, och sluta se bilismen som norm - Stockholm är inte byggt eller planerat för massbilism, och om trafiken ska flyta på bör man satsa på andra trafikslag, samt på kollektivtrafiken.

Jag anser också att staden borde bli bättre på att bygga väghinder, för att tvinga ner hastigheterna. Nej, inte på de gator och vägar där det råder 50- eller 70-gräns, men en stor del av stadens gator och vägar har i nuläget 30-gräns. En hastighetsbegränsning som knappt någon respekterar, det är plattan i mattan som gäller. (Jag vet, eftersom jag bor vid en gata med 30-gräns, men som de flesta håller hög fart på.) Återigen någonting som vi kan tillskriva trafikpolisens obefintliga insatser i tätbebyggda områden. När såg du senast poliser som tog fortkörare på t ex Torsgatan, Hornsgatan, Jungfrugatan eller Gullmarsvägen?

En stor del av problemen i stockholmstrafiken kan vi tillskriva vårt avgående trafikborgarråd, Mikael Söderlund. Det tycker jag är trist, eftersom han (med undantag för den nya parkeringsnormen) har varit bra som stadsbyggnadsborgarråd, och vitaliserat staden i den frågan

Men som trafikborgarråd har han varit en ren katastrof, och under tiden i den rollen har han bara fattat ett beslut som verkligen varit till nytta för staden Stockholm - nämligen beslutet att avgå. Nu behöver vi städa upp efter Söderlund, frågan är bara hur det ska göras, och vem som ska hålla i rodret.

Hur vill du - som bor i Stockholm - att gaturummet ska utvecklas? Vill du se oändliga köer med bilar (i vilka det sitter i genomsnitt 1,25 människa) som spyr ur sig avgaser och gör stadens redan dåliga luft ännu sämre? Eller vill du se mer miljövänlig trafik, där endast ett fåtal kör bil, som majoriteten valt bort till förmån för cykel, apostlahästar, spårvagnar, och liknande?

Är Stockholm en stad för människor eller bilar?

På bilden ser vi Alexander med Hoppe och barnläkaren (längst till höger). Hoppe meddelar att han varit med i TV igen och snart är han väl en TV-kändis=)

Dagens etapp åkte Hoppe cyklisterna  förbi kolmården där Alex och Hoppe ville hälsa på sina släktingar (från Alex Mammas sida), men gänget ansåg att de inte hade tid med fler apkonster. Nu är det bara 2 etapper kvar kvar innan alla cyklisterna anländer till den kungliga huvudstaden under söndagen. Vår drottning Silvia med ena dottern (hon med hakan) kommer att ta emot Alex och Gary och dela ut finfina priser (en Svenska kurs bla med Drottningen). Det ryktas även att Sveriges Prins kommer att vara med under slut etappen men det är lite osäkert i skrivande stund då det har varit svårt att hitta stödhjul till Prinsens nyinköpta racercykel. Men som sagt detta är rykten som vi har hört här hemma i Göteborg.

Glöm nu ej att insamlingen inte är slut med detta. Ni får gärna fortsätta att skänka till Barncancerfonden i Alexanders namn. Alla ni som skänkt pengar redan skall ha ett jättetack och Silvia hälsar till er alla.

15000 saknas för att nåmålet på 250000:- .

Jag såg att Alexander halkat ned till andra plats på insamlingen så har ni  50-lapp över varför inte skänka den till barncancerfonden på Alexander namn och sporra cyklisterna lite extra nu när endast några dagar återstår till målet på Gärdet i Stockholm.

Hoppas att supervärmen som lär vara på väg kommer till helgen. Det hade ju varit en toppenavslutning imotsats till starten dem fick gångna helgen med stormvind över Hallandsåsen och ösregnet som varade hela söndagen.

Bild från uppslutningen i Norrköping idag

Som tur är kan man sticka sig igenom det mesta, eller som min KM skrev i ett mejl till mig när jag ondgjorde mig över något dumt på jobbet "-Tänk mindre och sticka mer"! Så det försöker jag göra i alla fall ibland. Ytterligare ett garninköp gör stickandet extra trevligt just nu:

 (oj nu blev det en stor bild igen).

Jag och Linda var på Nysta i tisdags innan stickcaféet och jag blev alldeles blixtförälskad i ett nytt garn med det kanske något fåniga namnet "Heavens Hand Wool Classic" från Cornelia Hamilton. Det fanns i många härliga färger alla lite lätt melerade och jag fastnade för den beiga (snail) varianten denna gång. Det ska omvandlas till en kofta med resår i midjan från Ninas bok. En stickning där jag inte behöver tänka så mycket.

I morgon är det fredag!!

Är det svenska cykellandslaget dopade, eller vad är det som händer egentligen? Att Sverige skulle ta 2 medaljer i cykling och att det skulle vara två olika medaljörer som ingen av dem heter, Susanne Ljungskog är helt otroligt. Detta är en helt osannolik bragd. Emma Johansson och Gustav Larsson bör få dela på årets bragdguld. Det är ju redan klart... 

Kul idag var också att det krigsdrabbade Georgien tog sitt första OS guld i brottning idag vilket utfärdade stora känslor...

Alexander meddelar att vädret var ok idag och att det nu skulle bli skönt att sova en stund. Det verkar vara god stämning mellan alla tappra cyklister som imorgon har kommit halvvägs på resan genom Sverige.

Tack till Josefine som tipsade om länken till Tv4 inslaget, se länk nedan

http://anytime.tv4.se/webtv/?progId=651929&treeId=10078&renderingdepartment=2.757

Imorgon bär det iväg till Linköping.

I Falköping blev Alexander och Gary intervjuade av Falköpingstidning, TV4 lokalnyheter (Skaraborg) var även på plats och filmade.  Det inslaget skulle komma med imorgon.

Roligt att höra att pressen på de lika orterna som RoH passerat visat intresse - redan den 22 juli var RoH med i Norrköpingstidning har man kunnat läsa på deras hemsids www.rideofhope.se. Den 5 augusti var Alexander med i GöteborgsPosten. Dagen innan starten ringde Sydsvenskan Alexander för en telefonintervju och om jag inte missuppfattat var dem även med vid starten i Lund. I Falkenberg dök Hallandsposten upp.

Insamlingen går vidare över 221 000:- har nu kommit in, en jättefin gest från Ica Maxi Mölndal igår som skänkte 81000:- bilder från Göteborgs målet och starten kommer upp imorgon. Målet för RoH är dock 250000:-

Det går fortfarande att ansluta sig längst vägen och har man inte möjlighet delta kan man skänka från 50:- på ride of hope sida, varför inte gå upp och skänka 50:- i Alexanders namn. Han samlade ihop anmälningsavgiften på 1800:- genom att arbeta extra som telefonintervjuare i våras, (vid sidan av studierna)

Lite kuriosa

I höstas anordnade Alexander ihop med två andra cyklister 24 timmars spinning till förmån för bröstcancer, en spinoff till detta blev ett spinningpass i Jönköping i anslutning  till Svenska cykeldagarna för att skänka mer till bröstcancerfonden - en av deltagarna där var vår nya OS silvermedlajör Emma.

Har ni inte provat Alexanders spinningpass kan jag tipsa att han håller hus på Friskis och Svettis majorna måndagar kl 17.15 och onsdagar Västra Hamngatan 18.15, är ni inte medlemmar så brukar Friskis ha prova på i mån av plats i början av terminen  - vi kanske se i spinningsalen.

Uppdaterat: och här finns fler rutter att kika på.

Sverige tog idag sin första medalj i de olympiska spelen i Peking, Kina. Det var i damernas linjelopp på cykel som Emma Johansson överraskande lyckades erövra silvermedaljen. Hon var dessutom ytterst nära att knipa guldet men fick ändå se sig besegrad. På förhand var Sveriges, Susanne Ljungskog favorit tippad men hon slutade på en 21:a plats. Det såg dock länge ut som att även Susanne Ljungskog skulle vara med och slåss om medaljerna men loppets utveckling passade inte den taktiska och något defensiva, Ljungskog.

Hemma i Nordgrens soffa utbröt i de närmaste kalabalik inför den avgörande spurten. "Nervositeten var på topp och pulsen var oerhört hög, det var länge sedan jag var så nära en hjärtattack. Shit vad spännande det va och vilken helt underbar känsla det var att få se Emma Johansson plocka hem Sveriges första kvinnliga cykelmedalj i ett OS någonsin. Hon är utan tvekan veckans babe"  säger Nordgren i en kommentar.

Nu fortsätter OS dagen med junior fotboll vilket Nordgren avskyr. Han säger att han tycker mycket om fotboll men att han inte kan förstå varför det ska vara med på OS och att det är mycket märkligt att dela ut OS guld till en gren där bara små grabbarna får vara med...

Gårdagens etapp visade sig var längre än man först räknat med ca 17 mil stället för 15.  Kraftig motvind men ivartfall inget regn.  Däremot regnar det desto mer idag.

Så här såg det ut när Alexander och Gary rullade in till depåstopp 2 igår

Glädjande cykel nyheter nu på förmiddagen

OS silver till Sverige i cykel - Grattis Emma.

Starten gick från Lund imorse och vädret verkar ju ok än så länge, förhoppningsvis får vi mer information under dagen av Alexander.

Så här såg det ut vid frukostbordet imorse

Som tur är så lever vi i ett samhälle där metrosexualiteten har växt fram i rasande fart de senaste åren och där man som man inte kan gå någonstans utan att bli exponerad för det senaste modet eller de "hetaste" stylingprodukterna genom reklam, tv och tidsskrifter. Gamla porrblaskor/gubbsjuktidningar har bytt skepnad och blivit något rumsrent som gärna får ligga framme bland de andra tidningarna i de allt för gråa och trista väntrummen. Men även i tidningsställen i det lokala gymmet eller kafét.

Rent krast kan man se detta som ett sätt att utöka marknaden med 100% då kvinnor bara står för 50% av konsumtionen av mode och skönhetsprodukter. Att vi sedan har mjuka manliga förebilder som ploppar fram lite här och var i media (Ernst som är lite väl gay men ändå manlig nog att hålla i en hammare) visar än mer den nya idealbilden av "mannen".

Nej, jag har inget emot detta. Tvärtom, machoismen är inget att sträva efter i mina ögon då ingen har något att vinna på detta. Jag vill bara visa på hur idealbilder skapas och att det finns olika krafter bakom detta. För vissa är det en vinst (ekonomiskt, normerande eller accepterande), för vissa inte. Budskapet är att "man nog ändå får vara och bete sig hur man vill", men man är inte helt accepterad om man inte uppfyller idealbilden av "den moderne mannen".

Var ville jag komma med allt detta... Vet inte riktigt, jag kände mig bara lite gay när jag rakade benen idag. Men det är accepterat när man säger att "jag är cyklist". Även det en roll man blir bedömd efter (ang. doping etc). Men mer om det en annan gång i en annan blogg.

Nu efter en massa psyko-packning och letande efter väskor (hittade en gammal vit halvdassig bag med "AmuGruppen" (numera Lernia) logga. Den var fyrkantig och bra. Att sedan min sovsäck är en gammal blåaktig sak som jag sov i redan som barn gör ju bara ännu mer slag i saken att återanvända det gamla och vara helt eko-reko och Al-Gore-ig. Utöver detta har jag även plockat med en kudde med hjärtan på för att sprida lite kärlek åt folket, mina sovpolare under Ride of Hope alltså.

Vi ses i helgen någonstans mellan Lund och Göteborg cykelvänner!

Og så var der dem som bare så cykelløb mens de ventede på bussen.

Desværre var lyset helt håbløst. Mørke skyer og begyndende tusmørke krævede at man måtte helt op i 800 iso for ikke at få alt for rystede billeder. Nogle af de uredigerede billeder kan ses her: Nordsjællands Grand Prix 2008