Hur ska man då tolka devisen, sanning genom nåden och naturen? Och viken betydelse hade begreppen natur och nåd för Bureus? Det är självskrivet att de inte hade den moderna betydelse som ofta används idag, där gratiae anses syfta på humaniora och naturae på de naturvetenskapliga ämnena, och att dessa två världsliga kunskapsområden gemensamt utgör sanningen. En betydelse mer i Bureus anda torde vara att vägen till sanning bär via kunskap om skaparen och skapelsen i dess bredaste bemärkelse, och om det är så, att solstrålarnas utbredning till hela cirkeln kan ha varit ett sätt att värja sig från vantolkningen att dessa områden skulle utgöra två från varandra helt skilda domäner, den uppfattning som etablerades under renässansen och kom att lägga grunden för den nu rådande scientismen.

»Jag följer kärlekens religion; varthelst dess riddjur vänder sig är min religion och min tro.«

Ibn 'Arabî

»Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer, eller vart den far; så är det med var och en som är född av Anden.«

Joh. 3:8

»To know God is to love Him, and not to love Him is not to know Him.«

Frithjof Schuon

Jag Själv skrev (i kommentarfältet till Parakleten – Profeten Mohammed i Bibeln):

»Ursäkta att det dröjde, jag måste givetvis tacka Café Exposé för ett innehållsrikt och upplysande svar! För att vara ytterligare lite krånglig kommer då en kortare fråga huruvida det finns någon samtida genuin traditonalistisk tänkare inom den kristna kontexten. Väldigt många verkar vara just muslimer, är det väldigt underrepresenterat med kristna perennialister inom den västerländska världen. Eller är det svårt att förlika sig med den västromerska kristna teologin som växt fram? (den ortodoxa kyrkan verkar mer esoterisk/immanent fokuserad) Majoriteten kristna traditionalister verkar framförallt vara akademiker, och inte sällan inom det komparativa fältet som har en tendens att bli en väldigt psykologiserad och givetvis, akademisk andlighet, om nu akademiska skrifter ens kan ses ur ett religiöst perspektiv.«

Svar: Bra fråga! Detta svar är i och för sig kanske främst ett lite mer utförligt försök att genom diverse nedslag förstå och förklara varför vissa intellektuella svenskar och västerlänningar attraheras av islam – denna till synes "främmande" religion – och varför deras islam och sufism i ljuset av den tidlösa visdomen ingalunda handlar om något slags orientalisk exotism eller om att förneka vare sig sina egna rötter, sitt ursprung eller sin personlighet.

Något mera övergripande kommer också den kristna traditionen att beröras, dess huvudsakliga inriktningar och deras respektive förhållande till den tidlösa visdomen.

Framställningen gör inte anspråk på att vara heltäckande eller representativ för varje enskilt fall, utan bör ses som ett lekmannamässigt bidrag från en mer eller mindre partikulär synvinkel. Eller som man säger i islamisk tradition: Gud vet bäst, Allah alim.

För specifika fallstudier hänvisas till biografier såsom den utomordentligt insiktsfulla Frithjof Schuon – Life and Teachings av Jean-Baptiste Aynard och Patrick Laude, den något skissartade The Simple Life of René Guénon av Paul Chacornac samt Martin Lings andliga testamente vilket, författarens vana trogen, präglas av en speciellt gripande klarhet: A Return to the Spirit: Questions and Answers. Avslutningsvis ges tips på vidare läsning, bland annat av genuina företrädare för nu levande kristen tradition som delar en perennialistisk förståelse.

Kvintessentiell esoterism

När det gäller den relativt stora anslutningen av speciellt namnkunniga företrädare för philosophia perennis till just islam (René Guénon, Frithjof Schuon, Titus Burckhardt, Martin Lings, Kurt Almqvist, Tage Lindbom med flera) är det vissa saker som kan vara bra att hålla i minnet. Sådana andliga naturer som Guénon och Schuon är i hög grad "pneumatiska" metafysiker. Deras livsverk vänder sig egentligen inte till massan, utan till ett "utvalt" intellektuellt fåtal som har en mottaglighet för traditionella principer. För dem är esoterismen kvintessentiell och därmed densamma i varje autentisk religion. Därför blir det inte aktuellt att till exempel föreställa sig islam som en religion för den "genomsnittlige" västerlänningen, även om denna tolkning av islam i metafysisk mening ingalunda ser Koranen (Ordet, Logos, Intellektet) som något exlusivt "utanpåverk", utan i själva verket som all skapelses, inklusive alla skapade varelsers, arketyp – det vill säga det mönster, eller den matris, på vilket tingen skapats.

Detta i andlig bemärkelse aristokratiska förhållningssätt kanske för en del kan framstå som sällsynt elitistiskt. I grund och botten har det att göra med att olika människor har olika kall och olika fallenhet. Gnosis och det kontemplativa livet är något som alltid har varit förbehållet ett fåtal, som ett sätt att överskrida jaget och det jordiska. (De senaste decennierna har en sådan utbredd och oförlöst längtan i det sekulariserade Väst säkert bidragit till att allt fler söker sig till droger och rockkonserter eller fascineras av rymdresor och science fiction.)

Samtidigt bör man ha klart för sig att för en som Tage Lindbom så var folkfromheten något av den genuina andlighetens sista bastion. Den svenska psalmboken – vilken sedan inte alltför många generationer sedan var den ojämförligt mest lästa boken alla kategorier och som i sina delar (företrädesvis julpsalmerna och sommarvisorna) fortfarande kan sägas vara verkligt "folkkär" – är ju en av de rikaste källådrorna för mystik och lyrik här i landet. Gemenskap i Anden är kanske inte någonting man kan påvisa eller mäta med jordiska mått, även om dess inverkan på jordelivet med all säkerhet är ovärderlig. "Att ge sig själv till Gud är att ge Gud till världen", som Frithjof Schuon formulerar det i aforism-samlingen Echoes of Perennial Wisdom.

Guénons verk, och i hög grad även Schuons, är först och främst genomsyrade av hinduismens advaita vedanta-doktrin. Att traditionell hinduism till formen är exklusivt indisk innebar dock att Guénon sökte sig till islam för att där kunna bli initierad i en sufiorden och därigenom få en andligt "operativ" eller "funktionell" koppling till den primordiala Traditionen.

Som Ashk Dahlén framhåller i sin introduktion till philosophia perennis i Tage Lindboms postumt utgivna bok I Frithjof Schuons fotspår, så är Schuons islam en islamisk esoterism snarare än en esoterisk islam. Om man har förverkligat en religions andliga liv har man levt i alla, är Schuons perennialistiska devis, och eftersom han kände deras helighet och innersta kärna älskade han därför också alla religioner och kom att få anhängare i dem alla.

Islam och Väst

»Gud är himlarnas och jordens ljus ... som varken tillhör öst eller väst«

(Koranen 24:35)

Att det kommit att bli just islam som flera västerlänningar, i Guénons och Schuons fotspår, söker sig till har också att göra med att islam och sufismen, tvärtemot vad många tror, i mångt och mycket ligger i linje med den traditionellt västerländska mentaliteten med dess speciella individual- och historiemedvetande.

Kännaren av Nietzsche och persisk poesi, Carl-Göran Ekerwald, har identifierat den sufiska idétraditionen som djupt inlemmad hos europeiska tänkare. Ett exempel är Goethes tal om att ha ställt sin sak på "Intets grund". Enligt Ekerwald har sådana i grunden sufiska, och därmed också essentiellt islamiska, uppfattningar upphöjts till ett fundament som utmärker "den goda européen". Ekerwald själv förknippar denna anda med européens ovilja att låta sig fångas in under tanketvång eller slava under konformismens piska.

Islam är den geografiskt och mentalitetsmässigt mest närstående levande traditionen till Västerlandet, vilket till viss del även förklarar den delvis historiskt grundade antipatin på sina håll i Väst – kanske först och främst hos dem som, i likhet med de så kallade "fundamentalisterna" inte erkänner eller förmår uppfatta universaliteten och den andliga essensen bortom formernas värld.

Det traditionella Europa (innan de moderna nationalstaternas framväxt) var även mycket starkt knutet till och intellektuellt influerat av islam. För att nämna ett axplock: den gotiska arkitekturens valvbågar, astronomin, det beridna riddarväsendet och bågskyttet, det romantiska kärleksbegreppet inom poesin, den hermetiska och alkemiska symbolismen hos Dante och hans esoteriska sällskap fedeli d'amore, Shakespeare och de medeltida hjälteeposen som Tolkien knyter tillbaka till (se Alchemy in Middle-Earth av Mahmoud Shelton), universitetstanken, matematik, medicin och så vidare.

Islam är också en religion såsom detta begrepp uppfattas i Västerlandet (med en tydlig uppdelning mellan exoterism och esoterism), till skillnad från buddhism, hinduism, shintoism och taoism, som i strikt mening snarare är metafysiska "system" där det inte kan förekomma någon "mystik" i egentlig mening.

Esoteriskt sett är islam den öst-västliga brygga (eller diwan, för att tala med Goethe...) som andligt och intellektuellt sett skulle kunna återförena det särutvecklade Väst med dess egna själ och ursprung genom de spår av autentiska traditioner som fortfarande hålls levande i Österlandet.

Universalitet och särart

Ytterligare en viktig faktor att ta med i beräkningen är att islam är den yngsta esoterismen i vår tidsålder och att den, till skillnad från kristendomen och i likhet med hinduismen, har en extraordinär förmåga till primordial beständighet obefläckad av mänskliga tillkortakommanden, i och med att den baseras på ett sakralt språk.

Att det är den yngsta av de ännu levande traditionerna gör även att den naturligt präglas av en alldeles speciellt hög grad av universalitet (enhet med bevarande av multiplicitet) och i hög grad är speciellt anpassad till att tackla vad de hinduiske vise kallar kali-yuga, den mörka tidsåldern, vilken Bibeln (Dan 2:40f) benämner som järnets tidsålder. (Detta kan även kan sägas vara det symboliska temat i Tolkiens The Lord of the Rings, ett verk vars aktualitet därför endast kommer att öka).

Islams starka betoning på Guds-En-het (tawhid) har i sin essens en Hel-iggörande förmåga att överskrida den moderna världens destruktiva och fragmentariserande subjekt–objekt-splittring. Den koraniska läran är dessutom en religion med ett minimum av stelbent institutionalisering (i islam finns varken klosterväsende eller prästerskap).

En intressant metafysisk fördjupning som knyter an till frågan om islams roll i vår tid återfinns i en av Guénons få essäer om islam – "The Mysteries of the Letter Nûn" i Symbols of Sacred Science. Med stöd i traditionell kosmologi, Arken- och sol-symbolik samt respektive traditions sakrala språk visar Guénon att den yngsta esoterismen (islams) i denna tidsålders slut symboliskt verkar att återförenas med den äldsta (hinduismen) så att cirkeln ("världsägget") sluts och den Primordiala traditionen därigenom helt och fullständigt ska kunna vidareföras in i nästa.

Även den främste nu levande företrädaren för traditionell islam och philosophia perennis i Väst, Seyyed Hossein Nasr, är inne på en liknande jämförelse i sin essä "Vad har islam att erbjuda den moderna världen" i antologin Vid det klara morgonljuset:

»Islam är den nutida mänsklighetens sista religion och förenas i detta avseende [universaliteten] med hinduismen, den nutida mänsklighetens första religion.«

Om vi gör en skissartad jämförelse mellan de abrahamitiska religionerna så lade judendomen tonvikten vid lagiskhet och utvaldheten vid ett folk som framhäver egenskaperna rättfärdighet och saktmod, kristendomen vid kärlek, uppoffrande, nåd och livet efter detta, så betonar slutligen islam sanning, rättvisa och återupprättandet av en balans och jämvikt genom ett återsken av det transcendentas glans.

Därigenom eftersträvas en sakralisering av livet redan här på jorden. Vissa västerländska teologer har något felaktigt kommit att kalla en sådan sakralisering panenteism, men i vilket fall som helst har det en djup förankring hos kyrkofäderna och i Västerlandets idéhistoria genom nyplatonismen, vilken i sin tur via Platon och hans Mästare Sokrates kan härledas tillbaka till Pythagoras och ännu äldre mysterievisdom. Ashk Dahlén har karaktäriserat platonismen som en lära vilken "i väsentliga drag har en religiös prägel" och "framhåller egenskaper som godhet och skönhet samtidigt som alla religioner understryker det Högsta Väsendets universella, tidlösa och odelade natur".

I själva verket vilar den islamiska världen på samma grundval som den kristna medeltiden, liksom den kristna antiken. En skillnad mot hur kristendomen har expanderat i och med kolonialismen var dock att arabernas framstötar i den exempellöst snabba islamiska expansionen varken gick till storms mot den bestående samhällsordningen eller, som det ofta fördomsfullt framställs, drevs av någon puritansk nit att med svärdet tvinga de olika härtagna folken att anta islam.

Suveränitet

»Den som vill vara starkare bland människorna, ska söka sitt stöd hos Gud.«

Islamisk profettradition (hadîth)

Tvärtemot den spridda uppfattningen att tron är ett behov hos de svaga innebär förlusten av Gud istället en fatal försvagning av människan. Och till skillnad från hur många associerar när de får höra att islam betyder "underkastelse" (under Guds vilja), så har den första delen av den muslimska trosbekännelsen (shahada), "det finns ingen gud utom Gud" (Lā 'ilāha 'illā llāha), som konsekvens en osedvanligt stark integritet mot jordiska makters tyranni.

Ödmjukheten inför Gud och skapelsen kan mycket väl innebära att man inte böjer rygg för någon människa. (Den närmast intuitiva bockningen, bugningen eller nigningen när man hälsar på andra människor, och som ännu lever sig kvar hos många som i andra avseenden helt verkar ha förlorat kontakten med det Hinsides, det över-individuella, är enligt Kurt Almqvist egentligen ingenting annat än ett tecken på ödmjukande inför den gudomliga potentialiteten och gnistan i varje människas andliga hjärta.)

En som trädit i förbund med det Absoluta ser utan vidare igenom varje försök att, i vilket namn det än må vara, uppsåtligt eller vilselett, utropa en icke-legitim jordisk suveränitet. Frithjof Schuon liknar vid upprepade tillfällen den orubbliga vissheten och extraordinära urskillningsförmågan hos en människosjäl som genomlysts av det Absoluta med "rock and lightning".

Denna integritet påminner mycket om en sådan konservativ "anarkiskhet" och tidlösa värdighet vi finner hos sanningsvittnen som Thomas Carlyle, Ernst Jünger, J.R.R. Tolkien, Hjalmar Ekström och Eric Hermelin. Dessas många gånger förintande kritik mot en orättfärdig överhet är nära besläktad med sufiska martyrer, ett inhemskt helgon och framstående poet som S:t Nikolaus av Linköping och i någon utsträckning kanske även den karolinske "Fången i Simbirsk" som i nederlaget vid Poltava ser Guds straffdom över svenska folket, som i sitt högmod förblindats och ej förstått att tillskriva Herren Allena, den Allvise, Allsmäktige (jfr. Allah) sina föregående segrar. Detsamma gäller som sagt Eric Hermelin:

»På GULD de tro. Till GULD de hafva lit.
På VÅLD de tro. På VÅLD de hafva lit.
På FOLK de tro. På FOLK de hafva lit.
Men GUD förakta de. GUD slänga de i skam-vrån.
Hvi, eljest, bödels-apparaten: "VÅRT" "FÖRSVAR!"?«

Eric Hermelin, not i utgåvan av Rumis Mesnavî V, 1939

Svärdets religion

I skriften Vita Sancti Nicolai skildras alla S:t Nikolaus' mirakler som enligt samtida skedde i helgonskapets namn. En rätt dråplig episod är när Nikolaus hamnar öga mot öga med kommendanten Zabel von Helptens på Ringstaholms borg, som Nikolaus i egenskap av biskop bannlyst för dennes vilda framfart:

»Då begav sig Zabel med en beväpnad skara till Linköping för att göra upp med biskopen. Denne befallde då att man skulle hämta hans "biskopssvärd", som var sytt och vävt av purpur och silke. Det bar biskopen som herrarna bar sina svärd men alla visste att det bara var en symbol och en leksak.

Zabel frågade ursinnigt varför biskopen hade bannlyst honom. Biskopen svarade: "Eftersom du är bannlyst och dömd och gör avskyvärda saker mot Guds kyrka och dess egendom. För övrigt har du sagt och genom dina brev låtit mig förstå att de velat kastrera och döda mig. Du eländige, se här – slå bara till och döda mig om det behagar ditt svärd. Då skall jag sannerligen också slå till och dräpa dig med mitt svärd". När biskopen då höjde sitt tygsvärd blev Zabel förskräckt och red sin väg.«

(C.H. Martling, En svensk helgonkrönika)

"Biskopssvärdet" i helgonlegenden, som fick Zabel och hans hejdukar på flykt, är naturligtvis någonting mera än en tygbit eller en leksak. Biskopens auktoritet när han svingar sitt tygsvärd kommer sig istället av vad svärdet traditionellt symboliserar – Ordet och dess kraft:

»De himmelska härarna följde honom på vita hästar, och de var klädda i skinande vitt linne. Och ut ur hans mun kom ett skarpt svärd« (Upp. 19:14-15)

Det är också så vi kan förstå den så ofta misskända utsagan om islam som "svärdets religion", vilket Guénon förklarar i en annan av sina essäer – "The Sword of Islam (Sayf al-Islâm)" vilken finns publicerad i Symbols of Sacred Science. Ordets unika förmåga till urskillning är helt nödvändigt att inse om man ska förstå det som ibland sägs om att en nybliven muslim är som ett nyslipat svärd. Jämför med Kristusordet: "Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd." (Matt. 10:34). För ortodoxa kristna symboliserar bönerepet följaktligen den Helige Andes svärd mot Satan. Detta fyller samma funktion som sufismens radband och vissa hinduiska och buddhistiska helgons andliga övningar.

Den andliga striden

Om Jesus Kristus var Ordet inkarnerat, bebådat av ängeln Gabriel för jungfru Maria, så är Koranen Ordet som Bok uppenbarat av ängeln Gabriel för Profeten Mohammed. Profetens analfabetism och av änglarna renade hjärta är en direkt motsvarighet till den obefläckade naturen hos Jesu Moder.

Enligt en islamisk profettradition (hadîth) är all yttre strid i islam endast symboler för den inre striden, den andliga strävan på Guds väg (det stora jihâd). Det symboliska träsvärd den islamiska böneförrättaren (khâtib) traditionellt sett ofta hållit i har Guénon och Ananda K. Coomaraswamy funnit som identiskt med träsvärdet (sphya) i den vediska traditionen – det vill säga symbolen för axis mundi – vilken i sin tur är besläktad med vajra, Indras åskvigg. Detta har sammantaget gett upphov till symboliken med det flammande svärdet, eller ljussvärdet.

Apropå åskan och Ordet så kallar de nordamerikanska indianerna för övrigt ärkeängeln Gabriel för Wakan-Tanka, Åskfågeln, som är förlänare av Uppenbarelsen, symboliserad genom blixten. Han är även densamme som hinduernas stora enögda fågel Garuda och motsvaras i kinesisk tradition av draken (Logos), vilken rider på stormmolnen och vars röst är åskdundret. (Se Den heliga pipan – Svarta Hjortens berättelse om Oglala-Siouxindianernas sju riter av Joseph Epes Brown).

Och apropå ljussvärd, eller ljussablar, har vi tidigare varit inne på de muslimska källorna till mytologin om Jedi-riddarna i Star Wars-filmerna. Likheterna handlar bland annat om att ett rättmätigt yttre jihâd inte får utkämpas som ett angreppskrig (Koranen 2:190) eller förklaras på basis av ilska, hat eller hämndbegär. Oskyldiga liv får inte tas (Koranen 5:32) och Profeten förbjöd uttryckligen muslimer att angripa kvinnor och barn och att döda djur eller förstöra träd i krig.

Traditionellt sett har det yttre, lilla, jihâd därför ovillkorligen förknippats med ridderliga dygder som högsinthet, ädelmod och självbehärskning. (Se kapitlet om jihâd i Seyyed Hossein Nasr-antologin Vid det klara morgonljuset samt World Wisdom's viktiga och numera också bästsäljande antologi Islam, Fundamentalism, and the Betrayal of Tradition: Essays by Western Muslim Scholars).

Ridderligheten förklarar även varför svärdet brukas som den vertikala axeln vilken håller upp vågskålarna i traditionella symboler för rättvisa. När svärdet som var brutet åter smids samman och förebådar konungens återkomst i Tolkiens legendarium symboliserar detta följaktligen återupprättandet av rättfärdig makt genom Ordet (konungen kröns av Gandalf). Aragorn-Elessar motsvaras därmed av den tolfte imam shia-muslimerna ser fram emot.

På ett av Profeten Mohammeds svärd, Hatf, smitt av Gamla Testamentets profetkung David, och idag bevarat i Topkapi-palatset i Istanbul, finns följande inskription (översatt till engelska) vilket är direkt relaterat till såväl Ordet och Sanningen som till de ädla dygderna:

»Forgive him who wrongs you;
join him who cuts you off;
do good to him who does evil to you;
and speak the truth
even if it be against yourself.«

Sufism och traditionell islam

Ända fram till mitten på 1800-talet förblev sufismen (tasawwuf med betydelsen "initiation") islams bärande grundval och märg. De många sufiordnarna (turuq, pluralis av tariqah vilket betyder "väg" och är identiskt med dao inom taoismen) stod inte bara för den andliga kunskapen, utan hade även avgörande samhälleligt inflytande, såväl ekonomiskt som politiskt.

Den bild av islam som idag ofta serveras i Västerlandet, liksom i de islamiska länderna, är ur historisk synpunkt definitivt en förflackning – ett ensidigt förvandlande av den islamiska läran till politik. De statsbärande inriktningarna i den post-kolonialt präglade islamiska civilisationen är också uteslutande av modernistisk eller pseudo-traditionell ("fundamentalistisk") karaktär, vilket har en förödande verkan för bland annat miljön (i ordets vidaste bemärkelse) och förhållandet till andra religioner.

Det är i sanning ett mysterium hur det kommer sig att nästan samtidigt med att islam och sufismen i sin traditionella form började uppleva en nedgång och utarmning i den islamiska civilisationen så sköt den plötsligt skott i Västerlandet i början av 1900-talet. Och gåtan blir inte mindre av att pionjären och förgrundsgestalten för det hela var en svensk – nämligen målaren och konstnären Ivan Aguéli från den lilla oansenliga silverstaden Sala!

Aguéli var den första europé som fick titeln muqaddim (ombud) för en sufiorden och var den som kom att initiera René Guénon i sufismen, vilket framstår som fullständigt avgörande för att den traditionella skolan och den nutida receptionen av philosophia perennis överhuvudtaget skulle komma till stånd.

Om osannolikheten i det hela skulle man onekligen kunna citera vad som sagts om Tolkiens hober: "the heart of a hero may be found inside the most unexpected creatures". Själv uppger Aguéli att det var den store andalusiske sufimästaren Ibn 'Arabî som uppenbarade sig för honom i en dröm och inbjöd honom till islam och sufismen.

Hursomhelst så lånade Aguéli ett exemplar av Koranen på Kungliga Biblioteket den 11 mars 1892. Två år senare befann han sig i Kairo och Egypten och läste som en av de första européerna arabiska och islamisk filosofi vid det anrika al-Azhar-universitetet.

Aguéli lärde sig behärska klassisk arabiska till fullo och invigdes i en gren av den speciellt intellektuellt orienterade sufiorden Shadhiliyyah. Han tog då namnet 'Abd al-Hadi ("Vägledarens tjänare"). Shadhiliyyah-orden kan i hög utsträckning betraktas som en vishetsskola i Ibn 'Arabîs läror. Den grundades av den store mästaren Abu al-Hasan al-Shadhili under sufismens "guldålder" på 1200-talet.

Två andra prominenta svenskar kom att bära Aguélis fackla vidare in i vårt årtusende: Kurt Almqvist och Tage Lindbom. Även dessa var initierade i Shadhiliyya-orden, om än i en annan gren. Sammantaget skrev de under 1900-talets andra hälft 35 böcker på svenska ur ett philosophia perennis-perspektiv. Medan Almqvist fokuserade på det andliga livet är Lindboms bidrag huvudsakligen en idéhistoriskt grundad civilisationskritik. Dessa båda lärda och mycket fromma herrar verkade länge i det undanskymda, men har kommit att uppmärksammas av allt fler.

Internationellt sett har utgivningen av böcker om sufism och philosophia perennis fullkomligt exploderat sedan 1990-talet. Förmodligen hänger denna andligt-intellektuella renässans samman med att många upplever att de ideologiska och politiska åskådningar som förväntades vara lösningar på den moderna världens kris nästan samfällt tycks ha gått in i en definitiv återvändsgränd. Många försöker då söka sig tillbaka till det traditionellas Källa, vars essens är den tidlösa visdomen.

I Oswald Spenglers monumentala Der Untergang des Abendlandes, liksom i religionshistorikern Mircea Eliades Myten om den eviga återkomsten, påminns vi om en av Västerlandets stora, men kanske också mest missförstådda och missbrukade visionära andar: 1100-talets Joakim av Flores. Eliade skriver: "Det var en ren tragedi för västvärlden att Joakim av Floris profetisk-eskatologiska tankar... skulle falla i glömska så snart."

Denne kalabriske abbot delade in världshistorien i tre epoker, var och en dominerad av i tur och ordning Fadern, Sonen och den Helige Anden. (Förmodligen är det just denna succession av tre "riken" som Sveriges riksvapen Tre kronor symboliserar. Samma symbol förekommer i Oxfords universitets vapen, där med det förtydligande mottot Dominus Illumina Tio Mea, "Herren är mitt ljus" (Ps. 27:1)).

För Joakim själv var denna gudomliga ordning en nödvändig följd av dialektiken i det manifesterades cykliska förlopp, men under renässansen och reformationen skulle dessa andliga insikter ta sig helt andra vändningar och utifrån helt andra synpunkter. Joakims tes om de tre rikena uppfattades nu historisk-materiellt och förlorade därmed sin mening. Istället kom den i en förvriden form att utnyttjas för att lägga grunden för hela den moderna framstegstanken om en kommande sekulariserad guldålder, inklusive Karl Marx' historiematerialism. Till råga på allt var Joakims visionära tankar även upphovet till att Hitlers pseudo-traditionella Reich kom att benämnas och uppfattas just som "det Tredje riket". (Se vidare Västerlandets framväxt och kris, Myt i verkligheten: En studie i marxism respektive kapitlet "Fascismen: idé och verklighet" i Modernismen, alla av Tage Lindbom).

Men den tredje andliga eran, Andens rike, och dess fullkomnande i absolut andlig frihet låter sig inte reduceras till någonting profant. Istället kännetecknas det i Bibeln med Parakletens ankomst, Sanningens Ande. I islamisk exegetisk tradition är denne densamme som Profeten Mohammed. Att sufismens guldålder inträdde just på 1200-talet – med andra ord exakt i överensstämmelse med det århundrade då den tredje andliga eran skulle inledas enligt Joakims profetia – är förmodligen en nyckel till att förstå något om den gordiska knut Europa stått inför sedan dess. Och det är svårt att se någon annan möjlig lösning på denna andliga perplexitet än de vägar som den tidlösa visdomen anger.

Kristendomen och revolten mot traditionen

Liksom de abrahamitiska religionerna är tre och den kristna läran bygger på en treenighet, så är kristenheten ju även treenig i den bemärkelsen att den har tre förgreningar (protestantisk, katolsk, ortodox). Onekligen är det Östkyrkan och dess mystik (såsom hesykasmen) som tydligast förverkligar den tidlösa visdomen i doktrin och metod. (Se Vladimir Losskys Östkyrkans mystiska teologi, En rysk pilgrims berättelser samt Filokalia.)

Situationen är speciell för just den kristna traditionen. Kristenheten har ju befunnit sig i stormcentrum av modernismens framväxt och kris, vilken spridits från Västerlandet (i vilken grad detta har att göra med inneboende begränsningar i själva den kristna läran är en pågående diskussion som är minst sagt komplicerad att reda ut).

I Frithjof Schuons verk Light on the Ancient Worlds spårar han ur ett traditionellt religio perennis-perspektiv mänsklighetens historia från de antika civilisationerna till revolten mot kristendomen i Europa. Enligt Guénon var kelterna, liksom kaldéerna, sannolikt inte ett folkslag i egentlig mening, utan en andlig "funktion" eller kast motsvarande Indiens brahminer.

Genom Graallegenden vidareförmedlas initiatorisk visdom från de keltiska druiderna genom traditionens gyllene kedja till kristendomen och Tempelriddarordens krigarmunkar. När Tempelriddarorden sedermera bannlyses i början av 1300-talet, vidareförmedlas traditionen enligt Guénon av initiatoriska sällskap såsom katedralbyggarnas frimurare och senare rosencreutzarna på Johannes Bureus tid. (Enligt vissa bedömare betraktas dessa som europeiska proto- eller krypto-muslimer. Bureus bad till exempel regelbundet fem gånger om dagen och har vittnat om sina djupstudier i arabiska och av "cabbala corana".)

I ett visst skede av historien drar sig rosencreutzarna dock undan till Österlandet. Kanske är det denna tradition Tage Lindbom hänvisar till i Västerlandets framväxt och kris angående efterföljarna till protestantismens främste mystiker, Jacob Böhme, som "under det trettioåriga kriget drog sig tillbaka till Östeuropa för att där ingå i den djupa andliga tystnaden".

Här kanske man också, för försiktighetens skull, bör ta i beaktande att "Öst" och "Väst" för Guénon även kan ha en sakralt geografiskt innebörd, det vill säga beteckna olika mentaliteter eller andliga verkligheter. Om modernismen drar fram måste detta samtidigt innebära att Traditionen drar sig undan eftersom de förhåller sig till varandra såsom mörker till ljus. (Observera dock att de verkliga förhållandena aldrig kommer att kunna omkastas, se Joh. 1:4: "Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.")

Guénons tidiga förhoppning om att den katolska kyrkan eventuellt skulle kunna fungera som en autentisk bas för Västerlandets återvändande till den primordiala Traditionen verkar för många definitivt ha grusats i och med 1960-talets Andra Vatikankoncilium. I sin Guénon-antologi I tjänst hos det Enda ifrågasätter Kurt Almqvist om denna Guénons tidiga bedömning, om att det traditionella arvet i den katolska kyrkan förblivit orubbat i "latent" tillstånd, fortfarande (efter 1965) är giltig. Denna omvälvning behandlas även av Rama P. Coomaraswamy i The Destruction of the Christian Tradition.

Guénon verkar tämligen entydigt framställa protestantismen som ett individualistiskt brott med Traditionen, medan Schuon i viss mån erkänner dess legitimitet, dock med förbehållet att den har formella begränsningar, och därmed är förknippad med vissa svårigheter vad gäller andligt förverkligande:

»Now we have in view here, not liberal Protestantism or just any sect, but Lutheran Evangelicalism, which incontestably manifests a Christian possibility, a limited one, no doubt, an excessive trough certain of its features, but not intrinsically illegitimate, and consequently representative of certain theological, moral and even mystical values.«

(Schuon, Christianity/Islam s. 15)

Rama P. Coomaraswamys fall är för övrigt intressant och belysande på sitt sätt, då han är son till en av den traditionella skolans grundare, hindun Ananda K. Coomaraswamy. Till skillnad från sin far trädde Rama P. i den amerikanska kontexten istället in i den katolska kyrkan. I strikt mening är detta dock inte tal om någon konvertering, då den enda egentliga konverteringen eller omvändelsen enligt Guénon är när man träder i förbund med det Absoluta, vilket alltså återfinns i hjärtat av varje uppenbarad religion.

I islamisk tradition talar man för övrigt snarare om revertiter. Detta speglar en förståelse av religionen som ett sätt att återknyta till det primordiala andliga urtillståndet, den gudomliga Verklighet som ligger latent i varje människas andliga hjärta.

Att träda in i en religion som till sitt innehåll knyter an till den primordiala Traditionen innebär väsentligen en hjärtats omvandling och förändring av personens inre stadium – en återgång till människans adamitiska naturtillstånd (fitra enligt islams lära). Denna form av universellt "självförverkligande" (ordet universell härstammar från latinets uni-versus, “det i riktning mot Enheten vända”; “vänd mot det Ena”) kan mycket väl uppfattas som den “furstliga uppenbarelse av människan” Ernst Jünger efterlyser. Den bör för tydlighetens skull inte förväxlas med sin motsats: egocentricitet och högfärd.

Möten med Khidr

»Det vatten, som jag gifver, skall blifva en källa af springande vatten till evigt lif.«

(Eric Hermelins översättning av Joh. 4:14)

»I himlarnas och jordens skapelse, i nattens och dagens växling … i vattnet, som Gud nedsänt från himmelen och varmed han giver jorden liv efter hennes dvala … finnas sannerligen tecken för människor, som hava förstånd.«

(Koranen 2:159)

Det sägs att Jacob Böhme fick besök av en mystisk främling som fick honom att språngartat utvecklas på den andliga vägen. Denne främlings karaktäristika är mycket knapphändigt beskriven, men hans funktion verkar onekligen ha varit den som i islamisk tradition innehas av Khidr, "den Gröne" – en odödlig profetgestalt eller "Gudsvän" som undervisade Moses och Alexander den Store i Guds hemligheter och som sägs tala alla språk. Om den ordinära traditionen vidareförmedlas historiskt såsom "nådeflöden" från den ursprungliga Källan och symboliseras av vattendrag, så vidareförmedlas den genom Khidr som en vertikalitet, vilket symboliseras av regn från himlen.

Regnet som symbol för andligt uppvaknande (dop genom den Helige Anden, invigning i Guds rikes hemligheter), och nytt liv efter avdöendet från det gamla, förekommer bland annat i en fantastisk scen med Nathalie Portman i filmen V for Vendetta. (Frasen "God is in the rain" förekommer två gånger i filmen och hon får håret avrakat, vilket symboliserar övergivandet av det hon tidigare hållit för sanning.)

Khidr har en speciellt universell och tidlös signifikans. Han förekommer avbildad på europeiska katedraler och identifieras med den fornegyptiske Thot eller Osiris, Bibelns Enok, Koranens Idrîs, drakdödaren S:t George (S:t Göran), grekernas Hermes och hinduismens Budha (ett namn vars rot är "visdom", denne Budha är dock ej densamme som Buddha utan var dennes gudomlige "inspiratör"). Romarna kallade honom Mercurius och enligt Tacitus Germania var det han som var germanernas gudom under namnet Wotan (Woden, Oden).

I essän "Hermes" i Traditional Forms & Cosmic Cycles menar Guénon att även namnen Wotan och Budha i det närmaste är språkligt identiska med hänvisning till att utbytbarheten mellan bokstäverna b, v och w är ett vanligt förekommande lingvistiskt fenomen. Vår onsdag har för övrigt fått namn efter Odens dag, precis som engelskans Wednesday, liksom Mercurius förhåller sig till franskans mercredi.

Likaså är namnet på den som Johannes Bureus anger som runornas mystiske uppfinnare, Edher eller Idher, inte helt olikt Koranens Khidr eller Idrîs. Enligt Bureus betyder idh studium. I Koranen (37:130) kan namnet Idrâsîn utläsas. Detta är sannolikt en sido- eller pluralisform av namnet Idrîs, "Idrîs och de som följde honom", det vill säga detta namn betecknar isåfall snarast en andlig funktion, närmare bestämt den andliga Polen (qutb) i varje tid.

Polen symboliseras även av världsträdet, axis mundi. När Oden hängde sig i detta för att lära sig runornas hemlighet, blev han därigenom ett med denna vertikalitet som förbinder Himmel och jord, en andlig Pol. (Jämför för övrigt den språkliga likheten mellan Eddornas namn på världsträdet, Yggdrasil och vad Koranen betecknar som den andliga Polen i varje tid, Idrâsîn.)

Namnet Votan förekommer sist men inte minst även i antikens Centralamerika. Där är han densamme som indianernas Quetzalcoatl. Guénon menar att man, ställd inför sådana slående fakta, sannerligen måste vara blind om man inte i dessa ser tecken på en fundamental enhet i alla traditionella doktriner, men han tillägger också att det är just en sådan blindhet som präglar alltför många i vår tid.

Med högsta sannolikhet var det även Khidr som Ibn 'Arabi mötte vid Abrahams tempel i Kaba i gestalten av en mystisk yngling som hälsade honom med följande ord:

»Du finner det du frågar mig om inskrivet i mig, ty jag varken talar eller samtalar. Jag har ingen annan kunskap än kunskapen om mig själv, min essens är ej annorlunda än mitt namn. Jag är kännandet, den kände och den kännande, jag är vetandet, det vetbara och den vetande. Du själv är det moln som skymmer din egen sol. Lär då känna ditt eget väsens verklighet.«

Khidr är den odödlige som ibland, i form av en man, räddar den nödställda. Här kan vi därför skjuta in en utvikning om den andlige Mästaren i Tolkiens Ringen-epos, den mystiske Tom Bombadil. I Ringens brödraskap personifierar han hobernas egna andliga potentialitet (att inte falla för ringens frestelser) och står för deras första initiation, dubbar dem och skänker dem deras alvsvärd från svunna tidsåldrar (observera symboliken med svärden). Frodo sitter i stjärnornas sken och tycker sig "omfluten av himlarnas tystnad". Då frågar han:

»Säg mig, mäster, vem är du?«

»"Va?" sade Tom och satte sig upp, och hans ögon glimmade i skumrasket. "Vet du inte vad jag heter än? Det är det enda svaret. Säg mig, vem är du, bara du utan namn? Men du är ung och jag är gammal. Den äldste, det är jag."«

Vid ett tidigare tillfälle frågar Frodo Tom Bombadils fagra dam, Gyllenbär (Sophia):

»Säg mig, om min fråga ej tycks alltför dum, vem är Tom Bombadil?«

»"Han är den han är", sade Gyllenbär, hejdade sina flinka händer och log.

Frodo tittade frågande på henne. "Ni har ju sett honom", sade hon som svar på hans blick.«

Eric Hermelins skatter

Här i Sverige har arvet från Böhme och den kristna mystiken förvaltats av Bergman- och Flodbergskretsen, liksom av Hjalmar Ekström. Såväl Bergmankretsens, liksom Hjalmar Ekströms och Kurt Almqvists boksamlingar finns nu i Sigtunastiftelsens specialsamlingar.

Den främste översättaren av Böhmes skrifter från latinet till svenska är friherre Eric Hermelin. Böhmes lilla skrift "Om det öfversinnliga lifvet" (i Persiska antologin) brukar med rätta lyftas fram som den nyckel med vilken Hermelin fick tillgång till insikterna i de persiska sufimästarnas (Rumi, Attar, Sa'di och Sana'i m. fl.) lärodikter.

Tillsammans med Swedenborgs Andliga Dag-Bok och Hermelins Bibel- och Koranunderstödda tolkningar av den persiska sufipoesin var de andliga insikterna i Böhmes verk av helt avgörande betydelse för Café Exposés orientering. En inriktning som sedan i fjol, i och med upptäckten av den traditionella skolan, kommit att kodifieras i intresset för philosophia perennis.

Om det mer eller mindre mirakulösa i Hermelins inspiration har något att göra med helgonarvet på Ulfåsa slott, vilket Eric Hermelins far anskaffade när sonen var i 14-årsåldern, låter vi vara osagt. Det var på Ulfåsa som den Heliga Birgitta levde 1316–1343 och där hon fick sina första kallelsevisioner. Det var också här hon födde den Heliga Katarina av Vadstena, som, liksom Birgitta, också hon är ett av Sveriges skyddshelgon. Även den framstående poeten och biskopen med det beryktade tygsvärdet, S.t Nikolaus av Linköping, vistades på Ulfåsa vid denna tid, närmare bestämt som informator hos Birgittas familj.

På Lunds hospital, S:t Lars, tillbringade Eric Hermelin sina sista 35 år av sitt jordeliv (1909–1944). Likt helgonet S:t Lars själv, som brukar avbildas med ett rökelsekar eller med ett fat med mynt – med anspelning på de rika allmosor han delade ut till de fattiga av kyrkans skatter – delar Hermelin genom sina 42 volymer på över 10.000 sidark med sig överflödande rikt av alla de "Sannings Skatter" som Gud "i ödelagda menskor" lägger ned.

I S:t Lars' fall renderade hans ovanligt ymniga generositet honom livet. Han led martyrdöden i Rom år 258. (Man lade honom på ett järnhalster över glödande kol och glödgade högafflar pressades mot hans kropp.) Hermelins öde blev inte fullt lika bestialiskt. Istället fick han tidigt finna sig i att hans enastående översättargenius i mångt och mycket kommit att förbises och missaktas av en oförstående omgivning, och att hans böcker (än idag) endast läses av en snävare krets. Självaste Hermelin-släktens egna hemsida upprepar Nationalencyklopedins förringande omdömen om hans tolkningar, vilka beskrivs som "märkliga" med en "märklig notapparat", när det snarare borde ha stått "remarkabla".

Detta gör det knappast mindre glädjande för alla som någon gång famlar i mörkret att Carl-Göran Ekerwald meddelat (i samband med "Hermelindebatten" i senaste numret av Minaret) att Persiska antologin II nu är under förberedande och att den kommer att bli mer omfångsrik än föregångaren. Det brukar sägas att rätt lästa är Hermelins böcker ett livselixir (från arab. al-iksîr, de vises sten) med förmåga till ingenting mindre än att "tina upp vår frusna tankeförmåga" och "sätta hjertats vågor i svallning".

Det intellektiva ljuset

Till språkets och språkens urkälla – det var Hermelins motto. Helt i konsekvens med detta orienterade han sig även bortom den grekiska och latinska språkvärlden, vilken, jämfört med de andra antika civilisationerna, framförallt kännetecknas av att i hög grad begränsa kunskapens organ till den lägsta och individuella instansen: den rationella förmögenheten i hjärnan.

Just för att ratios kunskapsfält är så begränsat upplevs det på ett bedrägligt sätt som mer exakt och tillförlitligt. De traditionella samhällenas livsnerv var istället vad Guénon kallar "den intellektuella intutionen", vilket i de olika religionerna benämns som "hjärtats öga" eller det "inre ögat" (se t ex Syr. 17:8, Ef. 1:18). Dess språk är symbolik och analogi och därför universellt.

Aristoteles talar om intellectus purus, "det rena intellektet" och Meister Eckehart har syntetiserat den västerländska medeltidens högsta andlighet i satsen:

»Det finns något i själen, som är oskapat och oskapbart (increatum et increabile); om hela själen vore sådan, vore den oskapad och oskapbar; och det är Intellektet.«

Det är till just intellectus, "hjärtats öga" eller den över-individuella "intellektuella intuitionen" som den perennialistiska skolan vänder sig. Ananda K. Coomaraswamy formulerade en gång den uppgift de nutida företrädarna för sacra scientia står inför:

»Today religion is presented in such a sentimental manner that it is not surprising that the best of the new generations rebel. The solution is once again to present religion in its intellectually challenging form.«

Och avslutningsvis utvecklar och sammanfattar den andlige Mästaren Frithjof Schuon denna lägesbedömning i förordet till Understanding Islam:

»[W]hat is needed in our time, and indeed in every age remote from the origins of Revelation, is to provide some people with keys fashioned afresh – keys no better than the old ones but merely more elaborated – in order to help them rediscover the truths written in an eternal script in the very substance of man's spirit.«

Ett urval av litteratur om den kristna traditionen och dess mystik skrivna av företrädare för den traditionella/perennialistiska skolan:

• A Monk of the West - Christianity and the Doctrine of Non-Dualism
• Jean Borella - Guénonian Esoterism and Christian Mystery
• G. John Champoux (red.) - The Secret of the Christian Way. A Contemplative Ascent through the Writings of Jean Borella
• Mateus Soares de Azevedo (red.) - Ye Shall Know the Truth: Christianity and the Perennial Philosophy
• James S. Cutsinger (red.) - The Fullness of God: Frithjof Schuon on Christianity
• James S. Cutsinger - Reclaiming the Great Tradition: Evangelicals, Catholics & Orthodox in Dialogue
• James S. Cutsinger - Not of This World: A Treasury of Christian Mysticism
• Jean Biès: Returning to the Essential: Selected Writings of Jean Biès
• Frithjof Schuon - Gnosis: Divine Wisdom
• René Guénon - The Esoterism of Dante
• René Guénon - Insights into Christian Esoterism

Ett urval om islam och sufism

• Seyyed Hossein Nasr - Vid det klara morgonljuset: Essäer om islams andliga liv
• Frithjof Schuon - Understanding Islam
• René Guénon - Insights into Islamic Esoterism and Taoism
• Martin Lings - A Sufi Saint of the Twentieth Century
• Martin Lings - Muhammad : His Life Based on the Earliest Sources
• Seyyed Hossein Nasr - Ideals and Realities of Islam
• Titus Burckhardt - What is Sufism?
• Frithjof Schuon - Sufism: Veil and Quintessence
• Frithjof Schuon - Dimensions of Islam
• Frithjof Schuon - Islam and the Perennial Philosophy

Jämförelser mellan islam och kristendom

»Islam is the religion of certitude and equilibrium, as Christianity is the religion of love and sacrifice.«

Frithjof Schuon, Understanding Islam, s 5

• Frithjof Schuon - The Transcendent Unity of Religions
• James S. Cutsinger (red.) - Paths to the Heart: Sufism and the Christian East
• Reza Shah-Kazemi - Paths to Transcendence: According to Shankara, Ibn ‘Arabi, and Meister Eckhart
• Frithjof Schuon - Christianity/Islam: Essays on Esoteric Ecumenicism

Kritik av den moderna världen

»Den nutida världens alla karaktärsdrag skulle kunna sammanfattas i ett enda, nämligen det motsatsförhållande i vilket den står till den traditionella andan«

René Guénon, i kapitlet "Individualismen" ur The Crisis of the Modern World (på svenska i den av Kurt Almqvist utgivna antologin I tjänst hos det Enda)

• Kurt Almqvist - Den glömda dimensionen, del III: "Västerlandets särutveckling sedan medeltiden (enligt René Guénons framställning)"
• Kurt Almqvist (red.) - I tjänst hos det Enda: Ur René Guénons verk
• René Guénon - The Crisis of the Modern World
• René Guénon - The Reign of Quantity & the Signs of the Times
• Tage Lindbom - Modernismen
• Tage Lindbom - Västerlandets framväxt och kris
• Martin Lings - Ancient Beliefs and Modern Superstitions
• Seyyed Hossein Nasr - Man and Nature: The Spiritual Crisis in Modern Man
• Titus Burckhardt - Mirror of the Intellect, första delen
• Frithjof Schuon - Logic and Transcendence
• Whitall Perry - The Widening Breach: Evolutionism in the Mirror of Cosmology
• Lord Northbourne - Looking Back on Progress
• Charles Upton - Legends of the End: Prophecies of the End Times, Antichrist, Apocalypse, and Messiah From Eight Religious Traditions
• Charles Upton - The System of Antichrist: Truth and Falsehood in Postmodernism and the New Age
• Marty Glass - Yuga: An Anatomy of Our Fate
• Robert Bolton - The Order of the Ages: World History in the Light of a Universal Cosmogony
• William Stoddart - Remembering in a World of Forgetting: Thoughts on Tradition and Postmodernism

Olof Rudbecks vetenskapliga bana började inom anatomin, och hans upptäckt av lymfsystemet endast 22 år gammal gav honom ett namn i hela Europa. År 1660 utsågs han till medicinprofessor i Uppsala, men han föreläste även i en mängd andra ämnen, bl a botanik, arkitektur, astronomi och pyroteknik. Hans betydelse för både staden och universitetet går knappast att överskatta. Han anlade Uppsalas botaniska trädgård, uppförde den anatomiska teatern och var en nyckelperson för universitetets utveckling. Han konstruerade Uppsalas vattensystem, byggde broar, skepp och maskinverkstäder, drev en färjelinje mellan Uppsala och Stockholm och var en erkänt skicklig kartritare som tog upp beställningar från hela landet. Vid sidan av Atlantican arbetade Rudbeck även på det botaniska mastodontverket Campi Elysii (sv. Glysiswald), ett uppslagsverk över alla världens växter, varav tolv band hann färdigställas med över 6200 växter avbildade. Carl von Linné, som studerade under Rudbecks son, hedrade senare sina föregångare med blomman Rudbeckia.

Men, arbetet som kom att överskugga allt annat – arbetet som blev hans livsverk – var forskningen i fornnordisk historia och mytologi. Genom att jämföra egna utgrävningar, isländska sagor och grekisk mytologi så kom han fram till den fantastiska slutsatsen att Skandinavien inte bara bar på en antik historia jämförbar med medelhavsländernas, utan att denna förlorade civilisation i själva verket var alla myters och kulturers ursprung, och att Atlantis skulle ha legat på exakt samma plats som dagens Uppsala.

Hur det hela började
Arbetet med Atlantican inleddes troligen någon gång i slutet av 1660-talet, när kollegan Olof Verelius (professor i ”fäderneslandets antikviteter” och obestridd auktoritet på vikingar, runor och isländska sagor) bad Rudbeck att rita en karta till premiärutgåvan av Hervararsagan, då en av de absolut äldsta och viktigaste länkarna till Sveriges forntid. Nästan genast tyckte sig Rudbeck se tydliga likheter mellan Hervararsagan och den grekiska mytologin. Bl a omnämns kungariket Glysiswal, på isländska Glaesisvellir, där glaes betyder bärnsten och vellir är böljande landskap, vilket alltså skall läsas som De gnistrande slätterna. Detta påminner om de glänsande elyseiska fälten, eller lycksalighetens ö, som i de äldsta antika texterna beskrivs som väldiga fält vid världens ände. I båda myterna beskrivs invånarna som lyckliga, långlivade och utan sjukdomar som ägnade dagarna åt idrott, fest och dans. Glysiswals ärkefiende var jättarna i granlandet Jotunheim, vilket osökt för tankarna till de grekiska gudarnas ständiga kamp mot titanerna. Rudbeck började snart fördjupa sig och skrev ner alla samband han stötte på.

När han visade sina första oredigerade anteckningar för Verelius blev denna mycket imponerad, och han uppmuntrar honom att gå vidare till ännu en auktoritet på området, en riktig veteran, den tyske historikern Johannes Loccenius. Han var inte bara en av de största kännarna av forntidens Skandinavien, utan även expert på de antika klassikerna. När den då 70 år gamle Loccenius fick lästa Rudbecks anteckningar började han gråta glädjetårar och utbrast ”Huru många gånger hafver jag och andra Historici läst de rummen igenom och intet hafva kunnat märkt at dhe tala uthtryckeligen om Sverige”. Alla tre var överens om att Rudbeck var någonting stort på spåren, och med dessa herrars stöd tog forskningen fart på allvar.

Hyperboréerna & Rudbecks föregångare
Detta var dock inga helt nya funderingar, utan snarare slutet på en epok, renässansen, där en av de bärande teserna var att man genom att studera antiken kunde återerövra förlorad kunskap och visdom. Flera tänkare hade redan tidigare sett samband mellan den grekiska mytologin och norden, och placerat de mystiska hyperboreérna (från hyper borea, bortom nordanvinden) till norra Sverige, bl a Adam av Bremen och Albert Krantz. Hyperboréerna var ett folk som i de antika texterna beskrevs som långa och friska, visa och rättfärdiga, och deras religiösa ceremonier hölls utomhus i heliga lundar.

De två viktigaste föregångarna, i vars fotspår Rudbeck vandrade, var Johannes Bureus (1568-1652) och George Stiernhielm (1598-1672), vilka båda ägnat åratal av forskning åt att bevisa hyperboreérnas koppling till Sverige. Ingen av dem han dock färdigställa sina arbeten före sin död, men de lämnade efter sig utförliga manuskript och anteckningar. Man vet med säkerhet att Stiernhielms manuskript hamnade hos kollegan Verelius, som ofta hänvisade till dessa i sin egen forskning om isländska sagor, och med all sannolikhet hade de även tillgång till Bureus opublicerade anteckningar. (Stiernhielms ofärdiga manuskript publicerades postumt 1685 under titeln Avhandling om hyperboreérna.)

Rudbecks lösning på den hyperboréiska gåtan var att namnets innebörd på grekiska bara var en ljudhärmande efterkonstruktion, och att hyperboré i själva verket var den grekiska stavningen av det svenska ordet yfwerborne, ett svårtolkat ord som bl a levde kvar i gamla visor och på en runsten utanför Uppsala. Om man bortser från att F har blivit P (vilket är ett känt fenomen i överföringen av ord mellan språken, som i Fader och Pater) så är det exakt samma ord. Denna insikt uppenbarade sig för Rudbeck när han i en av de äldsta existerande handskrifterna av Snorre Sturlassons Edda stötte på en beskrivning av Bore, som påminde om hyperboreérna. Bore var enligt mytologin den första guden på jorden, far till Bur som i sin tur var far till Oden. Denne Bore beskrevs även som förfader till många av de mäktigaste asagudarna, och det var hans barn som skapade de första människorna och byggde Asgård. Rudbeck påpekade även att minnet av Bore fortfarande levde kvar i många namn på orter och platser runt om i Sverige.

I samband med detta för Rudbeck även fram likheten mellan det grekiska alfabetet och runraden. Argumentet går kortfattat ut på att den etablerade teorin, att det grekiska alfabetet uppstod ur feniciernas, faller på att det senare bestod av 22 bokstäver när det ursprungliga grekiska bara innehöll 16. De 8 sista tillkom först senare, och av de första 16 var det ett flertal som inte återfanns hos fenicierna alls. Då var likheterna mycket större mellan det grekiska alfabetet och runorna, även dessa enligt Rudbeck ursprungligen 16 stycken, varav 13 direkt motsvarar varandra och resten kan förklaras genom att jämföra stavning av synonyma ord, där F som sagt har blivit P, som i Fan och Pan, och H har blivit K, som i Hjärta och Kardia osv. Som ytterligare bevis för att runorna inte bara motsvarar de grekiska bokstäverna, utan faktiskt föregår dem och utgör världens äldsta skriftspråk anför Rudbeck sina häpnadsväckande resultaten från fältet, och sin nya teknik för mätning av åldern på fornlämningar.

Rudbecks metod & fallet från guldåldern
Om Stiernhielm var poet, och Bureus mystiker, så var Rudbeck en mer renodlad vetenskapsman. Han förstod vikten av förstahandsinformation, att själv utforska intressanta platser, gravar och runstenar. Han hade insett att sekundärkällor var opålitliga, att tidigare historiker kunde ha misstagit sig, så han uppfann en metod för att datera föremål begravda i marken genom att analysera djup och omkringliggande jordlager. Han bifogade utförliga instruktioner i Atlantican till andra forskare som ev. ville använda sig av tekniken (om allt ifrån olika jordsorter till ideala väderförhållanden) och lade därmed grunden för den stratigrafiska metod arkeologer använder än idag.

Resultatet av mätningarna var att den svenska historien gick tillbaks till ca 2300 f.Kr., vilket var helt enastående utifrån den tidens världsbild. För det första, så slog dessa resultat de allra tidigaste datumen i den då etablerade kronologin över forntiden (den första olympiaden, det Trojanska kriget mm.) med hela 1000-1500 år. För det andra, så låg denna tid bara hundra år efter syndafloden, vanligen beräknad till ca 2400 f.Kr. Den europeiska forskarkåren var överens om att inga äldre fynd kunde göras, så även Rudbeck, då alla spår var bortspolade och jorden befolkats på nytt. Med tanke på hur nära detta den svenska civilisationen låg i tiden, och det gigantiska glappet till Medelhavets högkulturer, så framstod den enda rimliga förklaringen som att återbefolkningen av jorden faktiskt börjat i Norden och sakta spridit sig söderut.

Förutom spår i naturen och arkeologiska fynd sökte Rudbeck även kulturella spår, som uråldriga namn på platser, sagor och sånger, och lokala legender som gått i arv i generationer osv. På sina resor sökte han upp och talade med de äldsta människorna på de mest isolerade platserna han kunde hitta. De högre samhällsskikten, de stora städerna, gränsområden och kustregioner var alla miljöer allt för utsatta för yttre påverkan, kulturell blandning och modets nycker, men hos bönder i små isolerade byar i inlandet kunde traditioner leva kvar oförändrade i århundraden, och spår av forntiden fanns bevarade i deras vardag. Rudbeck fick bl a lära sig runstavens hemligheter av tillmötesgående bönder. Runstaven var en forntida kalender, enligt Rudbeck så avancerad att den vittnade om en kunskap om himlakropparnas rörelser som vida överträffade den tidens mest avancerade astronomiska upptäckter, alltså ett tydligt exempel på övervintrad visdom från en förlorad guldålder.

Dessa fynd på fältet användes för att underbygga det huvudsakliga innehållet i Atlantican, jämförelser utifrån mytologiska och (med åren i allt högre utsträckning) etymologiska samband. Rudbecks syn på myter och gudasagor var att dessa uttryckte ett kollektivt eller kulturellt minne av verkliga historiska händelser. Inte att gudarna bokstavligen gick på jorden, men att viktiga hjältar, kungar och händelser gjort ett så starkt intryck att de levt vidare i sagorna, eller att de kanske redan i sin samtid hyllades som gudomliga, som t ex faraonerna i Egypten som tillskrevs makten över solens gång och Nilens översvämningscykler.

Att det inte finns några skriftliga källor bevarade från denna fornnordiska civilisation var helt naturligt, för folk som upplever en guldålder är inte benägna att skriva sin egen historia. Historieskrivning förutsätter svåra tider, krig, svält och katastrofer. Istället har minnet av denna högkultur nedtecknats i omkringliggande och efterkommande civilisationer. Myten om Atlantis, ön som sjönk i havet, skall ses ur detta perspektiv, som ett minne av den ursprungliga nordiska civilisationens förfall, inte som en fysiskt ö som bokstavligen sjönk i havet.

Argonauter, Hades & Kimmerer
Hyperboréerna var långt ifrån den enda länken mellan grekisk mytologi och norden. En av de första sagorna som Rudbeck verkligen satte tänderna i var Jasons, Orfeus och de övriga argonauternas jakt på det gyllene skinnet. Med en mängd uträkningar utifrån restider och kursangivelser i olika antika versioner av berättelsen (främst Argonautica Orphica, som angås äldst och diktad av Orfeus själv) hävdade Rudbeck att de troligen tagit sig från Svarta havet till Sverige via de ryska floderna, samma väg vikingarna långt senare skulle använda åt andra hållet. Han lät t.o.m. bygga båtar som släpades över land för att pröva om det var möjligt att ta sig förbi de ställen där båtarna behövde bäras och ändå komma fram till Östersjön på angiven tid. Andra spår som tydde på att det var Sverige de kommit till var namnen på de platser Argo passerade, Luelo (Luleå), Pacto (Piteå) och Casby (Kassaby eller möjligen Kasby), svenska städer som tydligen blomstrat redan under den tidigaste antiken. Som svar på att Argonauternas resa skulle vara ren fiktion skrev Rudbeck följande i Atlantican:

Ty således vill jag heller tro på denna harponistens drömmar än den stora mathematicum Ptolemeum som med hela sin matematiska konst intet har kunnat finna Sveriges berg, landskap, mörker och Ishaven igen, icke heller dess längd, utan gjort det allenast till en liten ö, 30 mil lång. […] Jag vill således behålla heller de sanna drömmare än de osanna skrivare.

En annan del av den grekiska mytologin som enligt Rudbeck beskrev faktiska resor till Skandinavien var berättelserna om Hades, som av Homeros beskrivs som ett isigt och kallt land nära världens ände i norr, där ”kimmerernas folk” bor och dit Helios blick aldrig vänds, ”varken när han går upp på den stjärnöversållade himlen eller från himlens valv ånyo sjunker”. En träffande beskrivning av den permanenta vinternatten norr om Polcirkeln. Kimmi eller Kimmerii härleder Rudbeck från ett fornnordiskt ord för mörker som återfinns i en mängd namn på platser i norr, som Kimme-Lappmarck, Kimmernäs, Kemi älv, Kimi stad och Kimi träsk. Den blinda siaren Teiresias som Odysseus sökte upp var i själva verket en samisk shaman, och samma person som gett upphov till Tyr i Eddan. Kerberos motsvaras av Harm, hunden som vaktade Hel, och Karon härledde Rudbeck från baron, en samisk begravningsplats, och barin som betydde båt (vilket även kan härledas från det egyptiska ordet för båt).

Atlantis & Atlantican
Den antika historien om Atlantis grundar sig egentligen helt på Platon. Han beskriver en förlorad civilisation någonstans bortom Herkules stoder, som först steg till otroliga höjder för att sedan våldsamt gå under och sjunka i gyttja och dy. Rudbeck lägger fram en mängd argument för varför detta skulle gälla Sverige och Uppsala, allt ifrån mer diffusa, som att Platon kallar landet den vackraste slätt på jorden och att området kring Uppsala var känt för sin bördighet, till väldigt exakta mätningar utifrån Platons geografiska angivelser för floder, berg, byggnader och Atlantis storlek. Hur viktiga fältstudierna var för Rudbeck framgår av följande passage ur ett brev till De la Gardie (från 1677) angående den samtida kritiken mot Rudbecks arkeologiska resultat i Uppsala:

Alt dätt iagh i mit wärk wil bwisa utaff wåras och Eddas älsta Skalder och de aldraelste Grækers, Latiners, Ægyptiers, Chalders och Arabers skriffter, både om detta tempels storlek, murning, art aff pelare, dess situation ifrån Melaren, de 3 brunnarne, kärret, högarna, Rennarbanet etc. och där aff föliande alla Gudars och Konungars utgångh aff Swerige medh hela Cronologien, hon faller och är inthet wärdh att läsas, mycket mindre tryckias, om dätt inthet får wara sant, som än idagh står för allas ögon.

Platon talade om heliga backar, otillgängliga berg som omgav riket, och om ett gyllene tempel omgivet av en mur av guld i närheten av heliga lundar och källor där det var sjätte år hölls återkommande kultfester, där alla områden som ingick i förbundsstaten Atlantis var representerade och man beslutade om lagar och offrade oxar till gudarna. Rudbeck påvisar motsvarigheter i Uppsala högar, Skanderna som omger Sverige, och hednatemplet över vilket Uppsala gamla kyrka var uppfört, som på 1000-talet beskrevs av Adam av Bremen som omgivet av en kedja av guld, och med ett tak av guld, där det var nionde år hölls en ”gemensam fest med deltagande folk från alla sveonernas landskap. Kungar och folkstammar, alla och envar sände sina gåvor till Uppsala”, och i Snorre Sturlassons Heimskringla nämns att man i Svitjod födde upp tjurar för att offra till Oden. Platon nämner en kapplöpningsbana, och Rudbeck gräver fram den gamla rännarbanan som visar sig ha exakt de mått Platon anger. Platon daterar Atlantis fall av till ca 9400 f.Kr, och Rudbeck påpekar att det inte finns någonting som tyder på att den tidens astronomer utgick från solår, utan att Platon troligen menade månader, vilket skulle betyda 1350 f.Kr, 1000 år efter att Sverige först skulle ha befolkats. Platon lär ha kallat Atlantis en ö, men Rudbeck påpekar att i originaltexten används ordet nesos vilket även kan betyda halvö (som i Peloponnesos).

Atlantis första kung hette Atlas. Atlas påminner starkt om den fornnordiske kungen Atle (som bl a omskrivs i Atla-kvida och Atla-mal). Atle härskade även han över en blomstrande civilisation, men föll likt Atlas offer för sin egen girighet och kungariket gick under. Det försvann likt Atlantis för alltid, bortsvept av dånande lågor. Även här underbygger Rudbeck sin argumentation med namn på platser som fortfarande lever kvar, Adelsö, Atlesjö, Alby och Atlefjäll, och, viktigast av allt, Atland ska vara ett forntida namn för Sverige, därav namnet på boken, Atland eller Manheim.

Platon använde Atlantis som ett varnande exempel för sin tids Atenare, för att belysa hur högmod går före fall, och att även den mäktigaste och mest perfekta civilisation kan drabbas av gudarnas vrede om den väljer jakten på rikedom, expansion och världslig makt framför de klassiska dygderna, en process som inleds med att invånarna gradvis låter den gudomliga naturen inom sig slockna och dö. Atlantis gick under, Rom gick under och Sveriges relativt nyvunna stormaktsställning hade redan börjat vackla. En av de populära teorierna i det protestantiska Europa var att Gustav II Adolf – Lejonet från Norden – var guds redskap i Roms andra fall, där påvedömet och katolska kyrkan straffades för högmod och dekadens, en historisk repris av den gotiske kung Alariks plundring av Rom 410. Nu, knappt 40 år senare, började samma öde hota Sverige, med inkompetent styre, ständiga krig, utarmning av landet och ett svältande folk trots att den svenska kronan aldrig varit mäktigare. För Rudbeck var Atlantis både ett varnande exempel och en praktisk vägledning för hur den stundande katastrofen kunde undvikas. Istället för dekadensens girighet, makthunger och självgodhet, förfallets kännetecken, så var det dags att återupprätta de dygder som kännetecknade hyperboréernas högkultur och Platons atlantider – sanning, värdighet, heder och godhet.

Hermes från Norden
De äldsta grekiska gudarna beskrivs i de antika texterna som barn till titaner, ofta specificerat till Okeanos och Tetys. I Iliaden säger t ex Hera att ”Jag vill bege mig långt bort till jordens yttersta gränser. Där bor Tetys, vår mor, och Okeanos, gudarnas upphov…”, och enligt poeten Hesiodos är dessa titaners hem dolt ”i det dimmiga mörkret […] aldrig belyser Helios dem när han stiger på himlen…”, och enligt historikern Diodorus var Tetys ingeting mindre än en drottning av Atlantis. Rudbeck ansåg sig även ha funnit deras hem i Tethis fiord, Tysfjorden i norra Norge.

Vidare var de antika källorna överens om att hyperboréernas främsta gud var Apollon, och de flesta ansåg att han hade utvandrat till Grekland från hyperboréernas land, och att hans mor Leto var Hyperboré och dotter till en titan (Tetys bror). Enligt Rudbeck var Apollon synonym med Balder. Båda beskrevs som den mest vältaliga, vackra, rättrådiga, kloka och barmhärtiga av gudar, och båda var siare och älskade av alla. Apollons far Zeus, den starkaste, mäktigaste och mest skrytsamma av gudar motsvarade asarnas Tor. Båda var våldsamma, krigiska och relativt enkelspåriga åskgudar, tillika upprätthållare av universums ordning och skipare av gudomlig rättvisa. Den svårmodige Oden, som hämtade sina stupade till Valhall, dödens sal, motsvaras av grekernas Hades, vars rike Rudbeck redan placerat i Norden.

Den mest betydelsefulla asaguden för Rudbeck och Atlantican var dock Heimdall, den gudomliga budbäraren, vägvisaren och tolken, tillika förmedlaren av initiatorisk kunskap, som motsvaras av grekernas Hermes, romarnas Merkurius (merkesmannen) och abrahamiternas Enok eller Idris. Etymologiskt härledde Rudbeck Heimdall från heimtaler, vilket betyder hemlig talare. Enligt den klassiska mytologin var det Hermes som gav skriftspråket till människan, och Merkuriusstaven (caduceus) med två omslingrade ormar var enligt Rudbeck en nyckel som förmedlade runskriftens mysterier, en hermetisk symbol i Bureus anda utifrån vars former alla tecken i det ursprungliga alfabetet kunde konstrueras. Ordet runa betyder hemlighet, och staven skulle förstås som ett praktiskt verktyg för att bevara och bära traditionen vidare, och för att förmedla den ursprungliga hyperboréiska visdomen till Medelhavets kulturer.

[Huvudsaklig källa: Drömmen om Atlantis av David King, Fahrenheit 2005]

…han kände sig släkt med de forntidsvisa och visste, att nutidens förbannelse var att det hemlighetsfulla hade försvunnit ur litteraturen.
…Det hemlighetsfulla och det äventyrliga räckte varandra handen. Forntid och nutid var förenade.
- ur Drömmar i det förflutna, om Vilhelm Ekelund.

Erik Lundberg (född 1923) är troligen en av Sveriges mest underskattade samtida författare - och kanske också en av de mest intressanta. Inte för sättet han skriver på, utan för vad han skriver om. I vilket fall är han oförtjänt ouppmärksammad. Han debuterade så sent som 1973, men har sedan dess publicerat inte mindre än 16 titlar.

Två genomgående teman kännetecknar hans författarskap: För det första, att böckerna är persongallerier, uppbyggda och kretsandes runt mer eller mindre kända författare, poeter, radikaler och mystiker som Lundberg klär i sina ord, och låter representera eller kritisera olika läror, epoker och tendenser i Västeuropas och Sveriges moderna och förmoderna historia. För det andra, hans djupa rötter i hembygden, den halländska naturen, uppväxten i Falkenberg, Halmstad osv. (Det kan, som parentes sagt, vara intressant att sätta det senare i relation till Retrogardisternas betoning av lokal kulturell förankring i Om retrogardism.)

Hans böcker är inga romaner, eller ens skönlitteratur i traditionell mening, även om hans språk och berättarstil ofta är både vackert och medryckande. Stilmässigt är det snarare fråga om essäsamlingar, där varje kapitel utgör en mer eller mindre fristående berättelse eller betraktelse som knyter an till ett för boken gemensamt tema. Och det är här hans storhet ligger. Erik Lundberg är i första hand ingen skönlitterär författare, utan mer en filosof eller tänkare som valt en friare, mer poetisk form än torra avhandlingar och artiklar för att dela med sig av sina funderingar, insikter och läsning av klassiker. Efter en bok av Erik Lundberg blir man inspirerad att gå vidare, gräva djupare och veta mer om de namn han introducerat oss för, eller givit nya ingångar till. Framförallt ställer han många av den svenska litteraturens klassiker i ett nytt ljus.

I Besök i ett landskap, där landskapet ifråga givetvis är Halland, får vi bl a möta Carl Jonas Love Almqvist, Gunnar Serner och August Strindberg, men den egentliga huvudpersonen i denna bok är som titeln antyder landskapet självt - dess städer, natur, historia och befolkning. Värt att notera är att det första kapitlet En mystiker i Halmstad, om munken Petrus de Dacia, som brukar kallas Sveriges första författare och som bl a studerade under Thomas av Aquino, återanvänds 14 år senare som inledning till Vid språkets rötter.

Han tycker om vad han hör om folket här uppe i norra Halland. Det är ett obändigt släkte. Brottsligheten är hög enligt statistiken. Man tar inte mot vad som helst och bryr sig inte om befallningsmän. Man kan alltid ge sig av. Har man den minsta båt och ett nät, kan man få sill, så man klarar sig. Frihetstecknet har någon kallat småsillen för. Så länge den glittrar, behöver fattigman inte krusa.
- ur Besök i ett landskap, om C.J.L. Almqvist.

Han visste så mycket men såg så litet. Alla böcker han läste var bara hinder. Gud uppenbarade sig för fiskare och herdar i Palestina, inte för filosofer i Athén…
- ur Besök i ett landskap, om Petrus de Dacia.

Boken På flykt i det förflutna handlar om det förflutna som en tillflykt från nuet. Tidsmässigt spänner den över det för moderniseringen så viktiga århundradet 1844 till 1944, från revolutionsåren till 2:a världskrigets slut. Huvudpersonerna har det gemensamt, förutom främlingskapet och flykten, att de på olika sätt var tätt knutna till socialismens utveckling. Bl a möter vi Karl Marx, själv en sorglig skepnad böjd över böcker på British Museum som anklagar alla andra för att slåss mot väderkvarnar, Herman Melville, som skrev ett epos om anarken Ismael som blir indragen i kampen mot leviatan, Henry Georg, som bidrog med insikten att materiellt framåtskridande inte är ett bot mot fattigdom utan tvärt om dess direkta orsak, Benito Mussolini, den unge socialisten som enbart drevs av hat och rotlöshet, utan varken tradition att falla tillbaks på eller drömmar för framtiden, och Leo Tolstoj, med sin egensinnigt anarkistiskt kristna civilisationskritik där icke-handlingen står i centrum. Mot slutet möter vi även Gustav Landauer, anarkist och mystiker som lät sig inspireras av Hölderlin och Meister Eckhart.

Alla som "dött" genom att leva i samhällets konventioner använder våld utan att tänka på vad de gör. De står inte i något levande förhållande till världen omkring sig. Därför kan de behandla anklagade och dömda som saker. […] I halvlivet, rutinlivet växer ondskan. Samhället med dess organisation möjliggör ondskan. "Alla dessa människor, fängelsedirektörer, eskortsoldater, alla dessa tjänstemän, som till största delen äro blida och goda, ha blivit onda endast därför att de äro i tjänst." […] Det som upprör Tolstoj är inte så mycket de sociala olikheterna och orättvisan som den fruktansvärda tristess han finner i städerna, den glädjelöshet han överallt stöter på och som är en följd av opersonligheten i det moderna livet. Även om socialismen blir genomförd kommer all olust som industrialiseringen frambragt att finnas kvar. Därför vänder han sig vanmäktigt mot hela den moderna civilisationen och kulturen. […] Du måste lämna ett samhälle som vilar på en ond grundval. Alla liberala och socialistiska försök att ändra på samhällsbyggnaden kan aldrig leda till någonting bättre, så länge grunden är felaktig. Bara du själv kan genom ditt personliga liv bidra till att ett nytt samhälle så småningom kan uppstå. "Söken först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall allt detta andra tillfalla eder. Men vi har sökt detta andra och ha tydligen icke funnit det." […] För Tolstoj vette varje modernt samhälle åt förstelning och död. Livet upphörde i organisationens tidevarv. Var Tolstoj reaktionär – var hans reaktion vänd mot död och förstelning.
- ur På flykt i det förflutna.

I drömmen stod Lenin vid sitt överfulla skrivbord, medan man i rummet intill förde in den frigivne Krapotkin. Jag väntade på att anarkisten – fursten skulle komma, men det gjorde han inte.
Genom en sidodörr hade han gått ut i korridoren, där en bondkvinna tog emot honom. Med nerböjt huvud och ödmjuk hållning höll hon fram en plåtspann, och han böjde sig ner, grävde med båda händerna i spannen och smorde sedan in sitt ansikte med jord och lera, kysste sina händer och bugade för kvinnan.
- Det är väl helt förbjudet, mumlade jag till Lenin vid min sida, att kyssa den ryska jorden och buga för det förflutna.
- Visst är det förbjudet, svarade Lenin och vände sig om.
- Kommunismen är maskiner och elektricitet, sade han och vred på strömbrytaren, och då såg jag att vi var helt ensamma. Framför oss låg en naken korridor, där ljuset flödade och mörkret inte hade den minsta springa att gömma sig i.
- ur På flykt i det förflutna.

Den fristående uppföljaren, Drömmar i det förflutna, fortsätter på samma tema, fast med en viss förskjutning av fokus, från flykten mot drömmen och fantasin. Här möter vi drömtydaren Sigmund Freud, som inspirerade en ung Emma Goldman men avfärdades av Jünger, Gabriele d’Annunzio, en märklig poet och krigare som omvandlade dröm till verklighet när han ledde slaget om Fiume, och Oscar Wilde, flanören som förde sig likt "en romersk kejsare från förfallsperioden", eller kanske en socialismens Marie Antoanette tills pöbeln knackade på dörren. Andra som passerar i boken är Vilhelm Ekelund, Hjalmar Söderberg och Serner igen. Det intressantaste kapitlet är annars Riddaren och geväret som utifrån Ludovico Ariosto, Cervantes och Ernst Jünger diskuterar ridderlighetens död i mötet med moderniteten, där den förut så stolte riddaren av historien förpassats till en ömkansvärd och löjeväckande drömmare - en Don Quijote. Men vad är det som säger att det är drömmaren som har fel? Eller att det förflutna skulle vara en så dum plats att fly till? Kanske drömmaren är den ende som verkligen är vaken? Boken avslutas med ett mer hoppfullt kapitel utifrån Tolkiens mytologi om härskarringen och ondskans natur som visar på en annan väg att gå.

Att det var farligt att läsa Ariosto, ja, det visste redan Cervantes, skriver Ernst Jünger i Psykonauterna. […] Don Quijote vill stanna kvar i det förgångna. Vad som är sagor för hans samtid är verklighet för honom. Med en dröm om det ridderliga stormar han mot det vardagliga omkring sig, en vardag där tekniken börjat sitt segertåg, så att "en ärelös och feg arm kan taga livet av en tapper krigare", så att en skurk kan mäta sig med en man av heder! […] Första världskriget hade Ernst Jünger upplevt som ett material-slag, där maskinkulturer försökte förinta varandra. Under andra världskriget tjänstgör han i Paris och antecknar i sin dagbok den 6 juni 1942: "Under första världskriget ljöd frågan vi skulle lösa: ’Vem är starkast: människan eller maskinen?’ Sedan dess har processen fortskridit; idag gäller frågan om jorden ska behärskas av människor eller automater."
I Paris hör han fruktansvärda rykten om vad som sker i öster: de bestialiska striderna på ryska fronten och det djuriska mördandet, och han skriver: "Lukten från bödlarnas värld är ofta så märkbar att jag förlorar lusten att arbeta, att forma bilder och tankar. Illdåd har en förödande, deprimerande verkan…" Han gör själv en resa genom de ryska områdena, han hör om slakthusen och får vetskapen om utrotningen av judarna. "Jag grips då av vämjelse inför uniformerna, axelklaffarna, ordnarna och vapnen, vilkas glans jag älskat så högt. Den gamla riddarandan är död; kriget förs av tekniker."
Den gamla riddarandan är död. Krigen har blivit teknik. I Hitler ser han "inkarnationen av 1800-talets vetenskapliga teorier i deras fulla vedervärdighet."
Riddarna har mött sin yttersta motsats. Det som började under karolingisk tid har nått sitt slut. Med Hitler kommer tekniken och massdöden. Det hjälpte inte att Roland kastade geväret i havet, där det var som djupast. Den värld Ariostos berättade om har försvunnit. Den gamla riddarandan är död. Tekniken har tagit över.
- ur Drömmar i det förflutna.

Det är natt, och Sam vakar över Frodo. Han kravlar ut från deras gömställe och tar sig en titt på omgivningen. Bortom Ephel Duath ser han för en kort stund en vit stjärna. Han blir tagen av dess skönhet och hoppet vaknar på nytt. Klart och iskallt drar en tanke genom honom: ljus och upphöjd skönhet äger bestånd för evigt, långt bortom mörkrets räckvidd. Till sist är skuggan bara ett ringa och övergående ting. Han kastar all fruktan från sig, går in till Frodo, lägger sig vid hans sida och sjunker in i "djup, drömlös och obekymrad sömn".
Det onda har ingen verklig makt, kan bara förvrida det som finns och fördärva det. Ondskan har ingen egen skapande förmåga. Dess verk är endast det van-skapta. Ondskan är till sist ingenting konkret. Det är Sams insikt, när han befinner sig nära ondskans centrum. Och han kastar ifrån sig all fruktan.
Lavskägge har på sitt håll förklarat det för Merry. Visst är trollen fruktansvärt starka. "Men trollen är bara avbilder, förfärdigade av Fienden i det Stora Mörkret i hånfullt efterhärmande av enterna". Lavskägge hör ju till enterna, trädvarelserna eller trädherdarna. Trollen är deras van-skapta mot-bilder, liksom orcherna är de förvridna avbilderna av alverna.
Frodo är också säker på att ondskan inte har någon egen makt. "Skuggan kan enbart härma och parodiera, den kan inte skapa, inga verkligt nya ting, nya i sig själva".
Då Ringen förintas och Saurons välde virvlar bort av-slöjas en gigantiskt uppblåst Intighet.
Vid denna skildring av det onda, kommer man att tänka på Dante, hos vilken det onda också är en förvriden bild av det goda. Mot enter och alver svarar troll och orcher. Mot de nio himlarna svarar de nio avsatserna i helvetet. Mot Gud i höjden står Djävulen i djupet. Nedåt-uppför honom klättrar Dante och Vergilius och lämnar helvetet, där allt står på huvudet, är felvänt och vanskapt.
Sedan ser de åter stjärnorna!
"Högt ovanför Ephel Duath borta i väster var natthimmelen fortfarande skum och blek. Där borta såg för en kort stund Sam en vit stjärna som tittade ut ur en rämna i skytäcket rakt över en kolsvart klippspets högt uppe bland bergen."
Ephel Duath är Skuggans Berg, gränsberget mellan människornas rike och Mordor, ondskans hemvist. Bortom Ephel Duath ser Sam den vita stjärnan. På andra sidan Lucifer ser de två vandrarna sina stjärnor.
Arnold Norlind har i sin dante-bok betonat, att Den gudomliga komedin handlar om frihet. I Inferno får man se hur friheten förloras. Frodo vet också, att i det ögonblick han ger vika för ringen och tar den till sig, skall han förlora sig själv. Så som Gollum för alltid är förlorad, som ringvålnaderna för evigt är förhäxade, blinda slavar åt någonting utanför dem själva. Också Sagan om Ringen handlar om frihet. Den fria människan är upprätt. Den förslavade är böjd. Mot alverna svarar orcherna.
- Giv icke näring åt något som har krökta fingrar! Är ett pythagoreiskt "symbolon", som Arnold Norlind citerar i sin meditationsbok "Från min veranda". I den kommer han också fram till att ondskan regerar i ett skenrike.
"Med all sin kompakta skrämmande massivitet har det onda inte något fäste, inte något verkligt att hålla sig till. Det goda är skapande, bakom det står ett upphov, som betingar det (eljest hade det inte varit skapande), det har en källa att strömma fram ur. Men bakom det onda står intet sådant upphov, ingen makt, det har ingen källa att springa fram ur, det är rotlöst.
Makt har visat sig vara skenmakt; jättens ord var förhävelse."
Man kan läsa orden som en direkt kommentar till Saurons fall. Arnold Norlind och Tolkien har samma syn. Båda var kristna.
Arnold Norlind skulle ha instämt i vad Sam tänker, när han ser den vita stjärnan: "sist och slutligen var skuggan dock bara ett ringa övergående ting, ljus och upphöjd skönhet ägde bestånd för evigt, långt bortom mörkrets räckvidd".

Det är en vanlig uppfattning, att Sagan om Ringen skildrar en svartvit värld. Hoberna är goda, orcherna onda. Gandalf är vit, och Sauron är svart. Därför är Sagan om Ringen en värld utan spänning. Sam J Lundwall formulerar det så här: "En outhärdligt komplicerad verklighet upplöses i enkla beståndsdelar av svart och vitt, av godhet och ondska".
Det är en vanlig uppfattning, och den är felaktig. Sagan om Ringen har spänning just därför att den inte skildrar en svartvit värld. Det onda är inte skilt från det goda. Det onda går tvärs igenom alla varelser.
Bilbo kan aldrig glömma ringen. När han i Vattnadal ser den hos Frodo blir han förvandlad, blir lysten och girig, och Frodo ser en främling framför sig. Också den bästa vänskap kan upphöra! Frodo ser på Sam med skräck och fientlighet, när han rycker till sig ringen ifrån honom. Trohet blir förbytt till sin motsats. Också Sam är ett kort ögonblick frestad att ge vika. Men hans sunda förnuft räddar honom: det alltför stora kan inte passa en liten varelse!
Hoberna kan bli offer för ondskan. Gollum har varit en hob som Frodo och Sam. När helst de vill kan de fördärva sig själva. Vi har alltid ansvar för det pund vi fått. Vad det kan bli av en hob, ser de framför sig hela tiden. Gollum lämnar dem aldrig. Och Fylke är inte någon idyll i sig själv. Det blir ju också förstört, när Frodo och hans vänner har gett sig av.
Ringvålnaderna har varit människor. Boromir faller för frestelsen. Vilken väldig och fasansfull härskare kunde inte Aragorn blivit, om han tagit ringen för egen del, säger Legolas. Sauroman var en gång god. Inte ens Gandalf kan lita på sig själv, när det gäller ringen. Ja, t o m Galadriel kan känna sig frestad.
Världen är inte svartvit. Den är ständigt hotad. Frodo kan bli som Gollum och ringvålnaderna. Det ödet väntar honom, om han vill använda sig av ringen, för efter en tid skall ringen använda sig av honom. Han skall förlora sig själv, sin frihet. Galadriel säger också, när hon övervunnit frestelsen: "Jag bestod provet. Jag skall bli mindre och svagare och dra bort till Västern, men jag skall förbli Galadriel".
Om man vill ha något helt för sig själv, har man tagit första steget mot att förlora sig själv.
Det är innebörden i berättelsen.
Det är ju också upphovet till all ondska enligt Silmarillion. Parallellen med Lucifer, den fallna ängeln, är uppenbar. Det finns ingen självständig ond makt från början. Ondskan beror på ett avfall. Synd är att skilja sig från Gud.
Från början var allt samklang och en enda vilja, tills Melkor vill göra något för sig själv, skapa på egen hand, inte vara en del av helheten. Han vill bryta sig ut. Han vill – och här passar uttrycket! – ta sig ton. Det gör han och blir Morgoth, som stjäl silmarillerna och ger upphov till det första kriget mellan honom och alverna, vilka är guds förstfödda. Människorna kommer på andra plats. De är Efterföljarna.

Sauron är en av Morgoths främsta tjänare, men var och en som är i tjänst hos det onda vill bli sin egen. Det vill Sauroman t ex: "Han konspirerar för att bli en makt", säger Gandalf. I Tredje tidsåldern, då Sagan om Ringen utspelas, har sauron nått så långt, att han är helt utan kropp, bara ett alltid vakande öga.
Tolkien kan aldrig skildra det onda, säger Lin Carter i Imaginary Worlds. Men kan det finnas en bättre bild för det onda än detta öga, som aldrig kan sluta sig, som alltid spanar efter mer och mer för egen del utan att någonsin kunna ha någon glädje av det, bara förstöra, fördärva och göra van-skapt.
De två hoberna är hans motsats. De söker tröst i minnet av hembygdens bäckar och åar, de hämtar kraft från sånger och ramsor. De har kropp och sinnen. Det svåraste för Sam att skilja sig från i stunden före avgörandet, när det gäller att vinna över det onda, är köksattiraljerna, som han har släpat med sig under hela vandringen.
- Minns ni den stuvade kaninmiddagen, herr Frodo? Och vårt krypin under den varma ormbunksbrinken?
Det gör inte Frodo längre. Han är naken i mörkret. Mellan honom och ondskan finns inget förhänge. Saurons öga skall strax upptäcka honnom. Det onda är endast skugga – och ändå en fruktansvärd realitet.
Som skugga och intighet!
- ur Drömmar i det förflutna.

Efter dessa böcker kom den självbiografiska Falkenberg-trilogin, följd av ytterligare en trilogi, sviten Ansikte mot ansikte. Första delen Ansikte mot ansikte beskrivs av förlaget som "en serie ögonblicksbilder genom svensk kultur- och litteraturhistoria från 1600- till 1900-tal. Lundberg är en personlig författare och fin stilist som i den korta 'essänovellens' form med stor inlevelse delar med sig av sin lärdom". Den följs av Bön till Rousseau, och sviten avslutas med Vid språkets rötter, om 1600-talets språkmagiker och deras efterföljare som Strindberg och Sonnevi. Kedjan går från Johannes Bureus och Johan Skytte, via Stiernhielm och Rudbeck fram till Swedenborg.

Det var mest Bureus som talade. Därför hade de ju kommit, för att lyssna och ta del av vad han funnit.
- Det bor trolldom i bokstäverna, sade han, makt i vokalerna, kraft i konsonanterna. Man får närma sig orden försiktigt. Det duger inte att rusa på. Då hittar man inget. Man måste betrakta dem noga.
Han lyfte upp manuskriptet med en svans av ord och pekade på dem.
- De liknar varandra. De hänger ihop. De har samma ursprung och kommer från samma rot.
Han gjorde ett uppehåll och lyfte högra handens pekfinger.
- Djupt under språkets yta går rötterna ihop. Det gäller att inte stanna här uppe utan se vad som sker där nere, där orden föds.
- Gräv djupare och djupare! Gå tillbaka! Och går du tillräckligt långt finner du Skaparen själv och de ord som Adam en gång hörde från honom, de första orden som han upprepade i rop till Eva och som Eva svarade med och som Herren gud Skaparen lyssnade till.
- Jag börjar ana dem. Jag är dem på spåren, de Första orden, Ursprungsorden, och våra ord på hebreiska och på götiska tungomål liknar dem. De är besläktade. Vad Mose sade och vad Oden talade är inte riktigt det samma som de ord som Adam hörde från skaparen. Men de liknar dem och bär på lösningen på gåtan.
- ur Vid språkets rötter.

(Detta citat inleder även Thomas Karlssons bok Adulrunan och den götiska kabbalan, från 2005.)

Hans senaste serie om tre böcker, om anarkismens historia, avslutades så sent som förra året på H:ströms förlag, men inleddes redan 1997 med Ge tiden en röst!. Den följs upp av Kropotkin och kampen mot kriget som beskrivs så här av förlaget: "Hur var Auschwitz möjligt? Varför kunde inte arbetarrörelsen hindra krigsutbrottet 1914? Vem gömde sig bakom författarnamnet B Traven? Vad förenar Leo Tolstoj och Simone Weil och vad skiljer dem åt? Sådana frågor söker författaren Erik Lundberg ge svar på i sin nya bok med prosastycken kring ’en förlorad rörelse’, den frihetliga anarkismen. Kända och mindre kända anarkister får läsaren möta, men också tänkare som Marx och Engels och författare som Heine och Melville, Theodor Plivier och Ivan Oljelund". Sista delen i serien är Aldrig klassen – alltid människan, som fått följande beskrivning av förlaget: "Kompromisslös vilja till frihet, utan undantag, utan kollektivismens ständigt dunkla avsikter och intentioner; ett ständigt ifrågasättande av makten och maktens lakejer, en engagerad kamp mot den verkliga orättvisan – det är vad som utmärker människorna som gestaltas i denna bok. [...] Här möter vi anarkisterna Emma Goldman, Proudhon, Gustav Landauer, litteratörerna Ernst Toller, Walter Mehring, Kurt Tucholsky och många fler av de tidigaste frihetliga anarkisterna. I en sällsamt personlig ton skissar författaren upp tidens tecken, händelser och personer."

Till sist kan jag även nämna Det blåser i Europas hår, vilket enligt förlaget är "en bok med lättflytande, rimmade verser i en konsekvent form och stil. De behandlar Europa och tjuren, där de står på Stora Torg i Halmstad. Versen bygger på mytologi och geografi, från Mykene och Kreta, från Medelhavet till Västkusten och Halmstad. Berättelsen har både lyriska och humoristiska drag, såväl som väl dolda anknytningar till det nya politiska Europa."

Bibliografi:

• I Förbigående : litterära kåserier (1973)
• Paris 1844 (1979, Settern)
• Besök i ett landskap : möten med författare, mystiker och andra människor (1980, Settern)
• Kalla mig Mr Collin! : anteckningar om Gunnar Serner – äventyrare, författare, språkman (1981, Settern)
• På flykt i det förflutna (1982, Settern)
• Drömmar i det förflutna : berättelser, essäer, kåserier (1984, Settern)
• Långt innan kajeträdet föll : en skildring från Falkenberg (1986)
• Historien är här : en skildring från Falkenberg (1988)
• All vår början : en berättelse från Falkenberg (1990)
• Ansikte mot ansikte (1990, Ellerströms)
• Bön till Rousseau (1993, Ellerströms)
• Vid språkets rötter (1994, Ellerströms)
• Ge tiden en röst! : Eleanor Marx, anarkisterna och Eyvind Johnson (1997, ARIEL/studiekamraten)
• Det blåser i Europas hår : vers kring Carl Milles grupp "Europa och tjuren" på Stora torg i Halmstad (2000, Utsikten)
• Kropotkin – och kampen mot kriget (2003, Ord & Visor)
• Aldrig klassen – alltid människan (2005, H:ström)

Bureus ansågs av konungen besitta så betydelsefulla kunskaper om runornas hemligheter att han förbjöds att åka utomlands då den svenska fornhistorien skulle gå förlorad om det hände honom något. Med tanke på den förborgade visdomen i runorna (motsvarande hieroglyferna och kabbala) så verkade Bureus för att runskriften skulle införas som allmän skrift för det svenska språket.

Arvet från Bureus är inte helt lätt att spåra, men det var från hans lärjunge Georg Stiernhielm "den svenska skaldekonstens fader" som Swedenborg ärvde den viktiga Plotinos-volym som Stiernhielm enligt titelbladet klassade som hans animi pabulum diu esuritum (”den andliga näring efter vilken jag länge hungrat”).

Bureus identifierade sig själv som ingen mindre än den tredje härolden omtalad av profeten Jeremia som duva, kerubiniskt lejon och utsägare av den yttersta tidens hemligheter. Han var övertygad om att det var han själv, och inte konungen, som var ”Nordlandalejonet” i profetiorna. Eller med andra ord det segrande lejonet av Juda i Uppenbarelseboken som ska bryta de sju inseglen och öppna bokrullen.

Bureus läror grundar sig på initiatorisk kunskap om runornas ädla system. Målet är att träda igenom Torsrunans port för att finna "ro", det vill säga den stillhet i Gud som är innebörden av ordet islam. (Detta finner vi även i Almqvists Manhemsförbund för fysisk och andlig ynglingafostran med nio initiatoriska nivåer där asatron var förknippad med människans fysis, den horisontella ordningen. Först därefter påbörjades den andliga, uppåtstigande utvecklingen.) Guds fyrstaviga namn på arabiska anger Bureus mycket riktigt till ALLA och likt en rättrogen muslim bad Bureus också till Gud fem gånger om dagen.

Runorna kom enligt Bureus från en kubisk sten som fallit från himlen (jfr Kaba med den svarta stenen i Mecka). Dessutom anger Bureus att runornas gudomligt inspirerade uppfinnare hette Edher eller Idher, vilket inte är helt olikt profeten Idris (al-Khidr) som enligt islamisk tradition lärde människorna skrivkonsten och talar alla språk. Denna association blir inte svagare av att idher-runan har formen av en stav, en rent vertikal axel, vilket gör den identisk med den allra första bokstaven i det arabiska alfabetet (alif).

Faktum är att mot slutet av sitt liv så fördjupade sig Bureus i studier av arabiska och påbörjade även arbetet med att utveckla en runskrivstil baserad på det arabiska skrivsättet. Frågan som inställer sig då är om det inte är precis detta som Tolkien har gjort med sin alvskrift? Här följer därför en liten utvikning kring alvrunornas betydelse i Tolkiens mytologi.

Alvskriften härstammar ursprungligen från en viss Rúmil från Valinor. (Jämför här Tolkiens valar och Valinor med den fornnordiska mytologins Valhall och Valkyrior, liksom med wali, Gudsvän, inom islamisk tradition). De ursprungliga alvrunorna kom sedan att utvecklas till tengwar av högalven Fëanor. Detta gjorde visserligen deras användning mer spridd, men på samma gång också mer bedräglig för det ouppmärksamma ögat. Runskriftens funktion kunde nu nämligen instrumentaliseras och därmed frikopplas från den tidlösa visdomen och istället användas för själviska ändamål (de förföriska alvrunorna i inskriptionen på den Enda ringen är till exempel skrivna av Sauron på det svarta språket).

Fëanor beskrivs följdriktigt av Tolkien som "subtle" och "skilled". Denna beskrivning gömmer i sig även en mörk sida. "Subtle" brukar förknippas med ormen i paradiset, "the most subtle of the beasts of the field". "Skilled" rymmer etymologiskt även ett skil-jande, det vill säga ett uppdelande och söndrande av visdomen och den ursprungliga enigheten – ett fall.

Fallet illustreras av tidsåldrarnas nedåtgående cykler och i allt som följde på alvernas inre stridigheter kring silmarillerna efter Fëanors ödesdigra svek. Fallet tenderar även att upprepa sig i varje tidsålder som när det visar sig att Sarumans mantel inte längre är vit, utan skiftar och bryts i alla regnbågens färger som bedrar ögat. (Det gudomliga ljuset/visdomen har fragmentariserats.) Intressant att notera är för övrigt att Saruman sändes ut av Aulë, vilken även haft Sauron som tjänare en gång i tiden. Aulë är ställföreträdande herre över det jordiska, det rent materiella och nedtyngande. Detta kan ha bäddat för att just de som är associerade med honom skulle komma att korrumperas.

Dock finns Galadriels stjärnljus som en motkraft till Saurons ring. I detta stjärnglas finns, liksom i silmarillerna, bevarat en skärva rent ljus från Varda, Stjärntänderskan (också kallad Elbereth Gilthoniel) som har Ilúvatars ("Alltets faders") strålande ljus i sitt ansikte. Detta urljus (an-nûr al-muhammadiyya) sprider sig ovillkorligen och skingrar mörkret som liksom ringen istället har en inneslutande och avskärmande verkan. Mörkret måste med andra ord trots allt alltid skingras av det hel-iggörande ljuset. Inte minst i hjärtat.

I vilket fall som helst så verkar dessa andliga mästare (Bureus och Tolkien) med sin djupa språkkunskap och perennialistiska klarsyn, liksom Strindberg, båda ha kommit till insikt om att den skarpa gränsdragningen mellan de indoeuropeiska och semitiska traditionerna är en modernistiskt färgad chimär.

Lästips om Johannes Bureus:

• Adulrunan och den götiska kabbalan av Thomas Karlsson
• "Nordlandslejonets rytande" av David Almer i Aorta XIV